Inblicks bloggare fäktar i blindo – Mölk missar målet

Pingstpastor Christian Mölk som är en av tidningens Inblicks flitigaste bloggare, har i dagarna publicerat en bloggpost i vilken han på något sätt försöker argumentera mot katolsk tro. Hur lyckas han med det? Jag ska här gå igenom det han skriver punkt för punkt, och förhoppningsvis kan Christian Mölk därefter bli en bättre kritiker. Av praktiska skäl kommer jag därför att citera ganska mycket av det han skriver.

Mölk börjar:

”Ofta hör man katoliker påstå att den Romerska Katolska kyrkan är den ”ursprungliga kyrkan”, att alla andra kyrkor är avknoppningar av den och att alla kristna borde gå in under påvens ledarskap. Men stämmer verkligen detta, eller är det ett mantra som är tänkt att upprepas tillräckligt många gånger så att folk till slut tror på det? Låt oss i all enkelhet gå igenom detta steg för steg och se vart vi landar:

”Var Rom den plats där kyrkan föddes?”

”Normalt sett så brukar man räkna församlingens födelse till Pingstdagen i Apg 2, dvs. då den helige Ande utgjöts över alla lärjungar. Detta skedde i Jerusalem, inte i Rom.”

Ja, men det är ju exakt det vi katolskt troende alltid har hävdat. (Jag skriver ”vi katolskt troende”, eftersom jag själv inte ännu i formell mening är katolik). Den katolska kyrkan föddes i Jerusalem på pingstdagen, i det som beskrivs i Apg 2. Vem har sagt något annat?

Vi jämför inte lokalförsamlingar!

Mölk fortsätter:

”Faktum är att om någon idag existerande kyrka kan räkna sig som den första kyrkan så är det i så fall den Ortodoxa kyrkan, inte den Katolska kyrkan. De första kristna församlingarna grundades av apostlarna i Jerusalem, i Antiokia, i Efesus, etc, etc. Alla dessa städer låg i den östra delen av Romarriket och räknas idag normalt sett till den Ortodoxa kyrkan.”

Här kan vi börja ana ugglor i mossen! Mölk projicerar sin egen pingstvänsaktiga församlingssyn på oss! Han tror att vi katolskt troende påstår att lokalförsamlingen i Rom skulle vara äldre än andra lokalförsamlingar! För om det var det vi påstod, att lokalförsamlingen i Rom var äldst, så vore det ju så uppenbart fel att även det minsta läskunniga barn hade kunnat vederlägga oss. Men vad är det då vi säger, egentligen, och som Mölk inte har lyckats inse?

Jo, om vi ska förenkla det lite och tala lite ”protestantiskt”, så tror vi att själva samfundet/rörelsen/gemenskapen den Katolska kyrkan är den äldsta i världen och att alla andra kyrkor/samfund är direkta eller indirekta avknoppningar att detta ”samfund”. Vi talar alltså inte om åldern på lokalförsamlingen i Rom.

Vi tror att den kyrka som föddes i Jerusalem på pingstdagen i Apg 2 inte bara var en lokalförsamling, utan den universella heliga och apostoliska kyrka som sedan spred sig ut över hela världen. I Jerusalem på pingstdagen uttryckte den sig ju förstås rent konkret först bara som en lokalförsamling, men sedan spridde den sig raskt. Men att den var katolsk/universell framgår tydligt – apostlarna talade all världens språk under Andens ingivelse! Förföljelse gjorde sedan att kyrkan spreds över hela Judeen och Samarien (Apg 8). Och efter Saulus omvändelse står det,

Kyrkan (singular) fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd.” (Apg 9:31)

Det är den kyrkan som vi katolskt troende talar om. Den kyrka som är en enda universell (katolsk) och apostolisk kyrka som sprider sig över hela världen och tar sig otaliga konkreta uttryck i olika lokalförsamlingar.

Det betyder att de lokala församlingarna i Jerusalem, Antiokia, Efesus, Korinth och Rom – att de alla utgjorde lokala uttryck för en och samma Kristi kropp, en och samma rörelse.

Och till exempel, så visar den ovan citerade texten, Apg 9:31, att man på Nya testamentets tid såg på kyrkan/församlingen på just det sättet. Den var en enda kyrka i världen. Självklart kunde man också tala om lokala församlingar, den i Jerusalem, den i Korinth etc. Men enheten kommer före de olika lokala uttrycken. Eller sagt med andra ord: Kyrkan i världen utgörs inte av summan av alla fria lokalförsamlingar, utan det är den enda Kyrkan som uttrycker i alla olika lokala församlingar.

Att man tänkte så på apostlarnas tid framgår också av Apostlagärningarnas femtonde kapitel. Då hade det uppstått en stor diskussion bland församlingarna i främst Syrien och Mindre Asien om huruvida hedningar som kommit till tro måste omskäras och bli judar på riktigt, eller om det räckte med tro och dop. Då beslöt man att frågan skulle utredas av apostlarna och de äldste i Jerusalem. Man samlades på ett stort möte i Jerusalem och hade överläggningar i frågan där och man fattade sedan ett beslut som hade giltighet överallt i alla lokalförsamlingar.

Detta visar att man inte tänkte som man exempelvis gör inom svensk pingströrelse idag, att det är den lokala församlingen som sköter teologin. Man tänkte att teologi och praxis måste skötas på en högre nivå – över lokalförsamlingsnivån – och att teologi och praxis måste vara detsamma överallt i kyrkan, i alla lokalförsamlingar.

Paulus ger uttryck för samma syn när han exempelvis i en annan fråga skriver,

”Någon kanske vill börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.” (1 Kor 11:16)

Samma katolska kyrka som i trosbekännelserna

Den lokala församlingen var alltså inte självständig. Kyrkan var en enda i världen. Och det är denna kyrka som biskop Ignatios av Antiokia (år 107) kallar den ”katolska” (på grekiska katholikos) kyrkan. Det är denna kyrka som vi i både den apostoliska och i den nicenska trosbekännelsen bekänner som en enda katolsk/allmännelig (på grekiska katholikos) och apostolisk kyrka.

När denna kyrka/detta samfund/denna rörelse/denna gemenskap på exempelvis 300-talet drabbades av svåra inre strider om hur man skulle tala om Sonen i förhållande till Gud Fadern, då gjorde man inte som svensk pingströrelse, att man höll samtal i regionala pastorssamlingar för att sedan dra slutsatsen att man inte var överens och att varje församling därför var fri att tänka och göra som de ville. Utan man samlades på så kallade ekumeniska koncilier, på kyrkomöten där representanter från hela den universella kyrkan i världen deltog (åtminstone var de inbjudna). Och så formulerade man den treenighetslära som alla vi kristna tror på idag. Då formulerade man den nicenska trosbekännelsen. Och man menade att den var giltig i hela kyrkan i hela världen. Och man menade att man hade rätt att slå fast detta som giltigt för hela kyrkan över hela världen. För man erkände ingen annan kyrka/samfund som en kristen kyrka. Och när kyrkan slog fast treenighetsläran, så var kyrkan en och odelad.

Var Petrus kyrkans ledare?

Det är om denna kyrka vi katolskt troende talar, när vi säger att den Katolska kyrkan är ursprunget. Men nu kommer vi snart till den springande punkten i Mölks resonemang:

”Var Petrus kyrkans ledare? Petrus hade helt klart fått ett stort ansvar av Jesus att vara en herde för fåren och fungerade som en ledare i den tidiga kyrkan. Men det fanns även andra stora ledare, exempelvis Jesus bror Jakob och aposteln Paulus, den store församlingsgrundaren och teologen. Paulus hade i min mening större inflytande på den tidiga kyrkan än vad Petrus hade.”

Vi katolsk troende menar att det är väldigt tydligt i Nya testamentet att Jesus faktiskt utsåg Petrus till ledare för den universella kyrkan. Jesus utsåg speciellt Petrus till herde för fåren – han hade ett speciellt samtal med honom i Joh 21:15-19. Han lyfte också fram Petrus på ett särskilt sätt i andra sammanhang. Bland annat säger han till Petrus personligen de bevingade orden:

”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:17-19)

Jag ska här inte göra en fullständig utläggning av allt i denna text, men bara konstatera några självklara saker som även moderna protestantiska exegeter brukar framhäva:

  • Jesus talar här direkt till Petrus personligen, inte till apostlarna som kollektiv.
  • Han talar på arameiska och han ger Simon Barjona namnet Kefas, som är ett arameiskt namn som betyder ”klippa”.
  • Han säger att han på den ”klippan” ska bygga sin kyrka/församling.
  • De äldre och traditionella protestantiska försöken att utifrån den grekiska grundtextens maskulina respektiva feminina form petros respektive petra där det förra skulle betyda ”liten sten” och det senare ”klippa”, förkasta den katolska innebörden i denna text, håller inte vid närmare kritisk granskning. Alla exegeter är överens om att Jesus talade aramiska och på det språket finns det ingen maskulin eller feminin form. Jesus sade helt enkelt ”Du är Kefas och på den kefas ska jag bygga min församling.”
  • Jesus säger till Petrus personligen att ”jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Han talar inte till apostlarna som kollektiv.

Texten har sin direkta bakgrund i Jes 22:15-25, där profeten frambär ord till ”kungens minister” (dvs kungens över Juda minister). Ministern har misskött sig och ska ersättas av en annan person som minister. Där sägs bland annat, ”Jag skall… ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.” (Jämför dessa kursiverade uttryck i Jesaja med vad Jesus säger till Petrus i Matt 16!

Det är på grund av bland annat ovanstående, som vi katolskt troende menar att Petrus här fick ett personligt ämbete som Kyrkans ledare. Jesus är kungen som har en minister – Petrus. Och kungen (Jesus) ger ministern (Petrus) nycklarna till ”Davids kungahus” (nycklarna till himmelriket) – makten att binda och läsa, att stänga och öppna. Vi ser alltså grunden till påveämbetet just här i Jesu personliga uppdrag till Petrus. Vi ser till och med att ministern kallas ”en fader”! Och vi menar att detta uppdrag/ämbete inte lämnas vakant vid Petrus död, lika lite som ämbetet lämnades vakant hos de davidiska kungarna på Gamla testamentets tid.

Vi ser detta ämbete utövas av Petrus i Apostlagärningarnas första hälft. Efter tolfte kapitlet, när Petrus har befriats från fängelset och begivit sig ”till en annan plats” (Apg 12:17), går Lukas över till att i huvudsak skriva om Paulus verksamhet – Lukas var ju en medarbetare till Paulus. Och just därför är det förståeligt att protestantiska kristna som lever i tillståndet att vara avskurna från sin historia lätt får intrycket av att Paulus hade mer inflytande eller makt i urkyrkan. Petrus dyker dock upp i Apg 15 igen, på det nämnda apostlamötet i Jerusalem, och där sätter han genom sitt anförande punkt för överläggningen som sådan genom att slå fast vad som gäller teologiskt.

Men det handlar inte om att säga att det bara fanns en ledare i urkyrkan. Det fanns många. Men Petrus var ledare bland dem, därtill utsedd av Jesus. Det är säkert därför som Paulus var angelägen om att få träffa just Petrus efter sin omvändelse. Han skriver: ”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.” (Gal 1:18)

Att Mölk har intrycket av att Paulus var mer betydelsefull än Petrus, beror säkert på att Paulus har skrivit mer än Petrus och på framhävandet av Paulus tjänst i Apg. Men det säger ju egentligen inte så mycket. Lukas var Paulus medarbetare och vill framhäva honom av just den anledningen. Paulus var en flitigare skribent än Petrus – och?

Det vi katolskt troende hävdar är, att den kyrka som Jesus grundade på Petrus (som han ju säger ordagrant i Matt 16) är just den katolska kyrkan som ständigt har funnits ända sedan sin födelse på pingstdagen. Och vi hävdar att Petrus ämbete inte skulle lämnas vakant, utan fyllas av en person efter hans död osv. Och det vi hävdar är att när Petrus dog martyrdöden i Rom, så ärvdes hans ämbete som den universella Kyrkans högste ledare av den nye biskopen i Rom. Petrus ämbete lämnades inte vakant.

Och det är därför vi menar, att när någon lokal församling eller några sådana i någon region eller i hela länder bryter gemenskapen med det ämbete Jesus gav till Petrus och inte längre vill erkänna det ämbetet, så har dessa kyrkor avsöndrat sig från den ursprungliga kyrka i singular som t ex nämns i Apg 9:31. (Att kyrkan är en, beror inte bara på denna vers, utan det finns många fler). Man har brutit med ”samfundet”/”rörelsen”, med det den ”juridiska personen”, om man nu ska prata ”protestantiska”. Det är därför man kan säga att exempelvis även de ortodoxa kyrkorna har avknoppat sig eller avsöndrat sig (år 1054), trots att många av deras lokalförsamlingar rent kronologiskt är lika gamla eller i en del fall kanske äldre än lokalförsamlingen i Rom. Och trots att de bevarat den apostoliska successionen för övrigt. Men de har brutit med petrusämbetet och därmed med ”kungens minister”.

Den protestantiska reformationen innebar naturligtvis en mycket värre splittring och schism.

Petrus och Rom

Mölk fortsätter:

”Var Petrus någonsin i Rom?”

Här citerar jag inte mer av vad han skriver. Han saknar en del faktauppgifter, men han kommer ändå fram till en hyfsat sund inställning att det är överdrivet konspiratoriskt att försöka förneka att Petrus varit i Rom.

Sedan fortsätter han:

”Grundade Petrus församlingen i Rom?

”Enligt Bibeln är det oklart exakt när församlingen i Rom grundades och av vem. Kanske var det romerska judar från Pingstdagen i Jerusalem som åkte hem och samlades till församling? Enligt den katolska traditionen var det Petrus som grundade församlingen i Rom, men detta ställer jag mig mycket tveksam till eftersom Paulus inte nämner Petrus i Romarbrevet trots att han nämner cirka 50 andra kristna. Det skulle ju vara extremt märkligt om Paulus skriver ett så utförligt brev till församlingen i Rom utan att skicka en hälsning till sin kollega Petrus. Paulus var dessutom i Rom två år i slutet av sitt liv (Apg 28) och det nämns ingenting om Petrus då heller. Min gissning är att om Petrus kom till Rom så var det först i slutet av sitt liv, dvs. efter Paulus varit där och långt efter att församlingen redan grundats. Att Bibeln inte är tydlig med vem som grundade församlingen i Rom lär oss att det heller inte är speciellt viktigt vem som grundade församlingen i Rom.”

Ja, som sagt, vem som var den första kristna individen i Rom är ur katolsk synpunkt inte så intressant. Petrus hade enligt den historiska traditionen ett avgörande ledarinflytande i grundandet av församlingen och han dog som biskop i staden. Men vi katolskt troende hävdar alltså inte att Petrus var permanent bosatt i Rom i flera decennier i rad. Han var där och hade en församlingsgrundläggande funktion. Han var där i slutet av sitt liv som ledare för församlingen där. Och han efterträddes i ämbetet som kyrkans ledare av biskopen i Rom.

Varför nämner inte Paulus Petrus i Romarbrevet? Antagligen därför att Petrus inte bodde i Rom just då. Att Petrus reste omkring och bara var i Rom ibland, är inte konstigare än att Paulus reste omkring och ibland återbesökte städer där han varit förut och grundat församlingar. Och Paulus behöll jurisdiktionen över de församlingar han grundat. Exakt hur Petrus skötte sitt boende under dessa decennier är alltså inte av någon större betydelse, förutom det faktum att han tillsammans med Paulus räknas som av avgörande betydelse för etablerandet och uppbyggnaden av församlingen i Rom, och att han led martyrdöden som församlingens ledare. Och att hans ämbete övergick till en annan efter hans död.

Är Petrus Kristi ställföreträdare?

Mölk fortsätter:

”Är Petrus Kristi ställföreträdare?

”Nej, den helige Ande är Kristi ställföreträdare. I samband med att Jesus lämnade sina lärjungar lovade han samtidigt att inte lämna dem ensamma utan sända någon i hans ställe, dvs. den helige Ande. Den som enar och leder alla kristna är den helige Ande, inte Petrus. Detta kan vi tydligt se i Apostlagärningarna.”

Här gör Mölk en felaktigt motsättning. Katolska kyrkan hävdar naturligtvis inte att påven eller Petrus skulle vara i stället för den helige Ande. Vi hävdar bara att Petrus fick ett särskilt ämbete av Jesus, som kan beskrivas med termen ”Kristi ställeföreträdare”. Och det borde egentligen inte vara så konstigt. Tänk återigen på Jes 22 som jag ovan citerade. Kungens minister representerade kungamakten och hade fått befogenhet i kungens ställe att leda styret av riket, att öppna och stänga, nycklamakten. Därför kan man säga att ministern var kungens ställeföreträdare i en viss mening. Han utövade regeringsmakten å kungens vägnar. Men den makten att styra var ju inte en makt han hade i sig själv, utan enbart på grund av att han var utsedd därtill av kungen, som alltså när som helst hade kunnat ersätta honom. Och den var inte absolut. I denna mening kan Petrus/påveämbetet kallas Kristi ställeföreträdare. Det är en delegerad auktoritet att styra riket/kyrkan å Kristus konungens vägnar i konungens frånvaro, till dess att Konungen kommer åter på himlens skyar.

Redan som protestant

Som evangelikal protestant har jag delat det mesta av ovanstående uppfattningar ända sedan tonåren! Från det att jag började läsa kyrkohistoria insåg jag redan från början att urkyrkan och fornkyrkan inte var som svensk pingströrelse. Urkyrkan var en av biskopar ledd kyrka som såg sig som en kyrka i världen – den var med protestantiskt språkbruk ett samfund. Första splittringarna ägde rum då en handfull orientaliska kyrkor avsöndrade sig på 400-talet. Nästa stora delning skedde på 1000-talet då de ortodoxa avsöndrade sig. Men den riktigt stora splittringen ägde rum på 1500-talet i och med den protestantiska reformationen. Från den tidpunkten var kyrkan oåterkalleligt och djupt splittrad.

Så såg jag på saken på den tiden då jag var evangelikal och antikatolsk! Jag försökte aldrig intala mig dessa konstigheter om åldern på olika lokalförsamlingar! Den tanken slog mig aldrig, och om jag skulle ha hört den då, så hade den säkerligen slagit mig som lika dum då som nu. Jag insåg redan som ung att kyrkan som Kristi mystiska kropp – hur man än definierade det – var som ett samfund från vilket det successivt har avsöndrat sig delar.

Men som evangelikal protestant med kalvinistisk lutning, så ansåg jag att denna söndring på 1500-talet hade fog för sig. Jag ansåg då att det var rätt på grund av läromässiga skäl. Jag hade nämligen då inte insett den fulla vikten av just petrusämbetet. Och jag hade inte då till fullo insett vad den katolska tron rent faktiskt säger om frälsningsfrågorna. Men när jag väl insåg detta med petrusämbetet och vad den Katolska kyrkan de facto säger om frälsningen och hur detta harmonierar mer med Bibeln än någon annan protestantisk framställning jag sett, och när jag insåg inkonsekvensen av att tro på treenighetsläran och Nya testamentets kanon samtidigt som jag förkastade det läroämbetet som slagit fast detta, och när jag insåg att Sola Scriptura inte är en biblisk lära – då förstod jag att jag nu inte kan annat än att återförena mig med Petrus. Och därför är jag nu inne i den processen.

Så vad ska man säga om Christian Mölk och hans försök att argumentera mot den Katolska kyrkan? Ja, han har i det blogginlägg som jag här hänvisat till här inte lyckats träffa rätt på en enda av sina punkter. Om han vill bli en bättre protestantisk apologet, så borde han inse det som den reformerte teologen Carl Trueman insett, att den Katolska kyrkan är västvärldens grundinställning (default mode). Trueman menar detta, men hävdar ändå att den protestantiska reformationen var berättigad av andra teologiska skäl. Att genom anakronistisk projicering av den egna nutida kongregationalistiska kyrkosynen på forna tider försöka klämma åt den katolska synen, går inte. Läs Trueman, Mölk, så blir du en bättre protestant och pingstvän! Häng inte fast vid den svenska pingströrelsens begränsade teologi. Tänk också på att pingströrelsen är en del av den evangelikala rörelsen, som är en del av protestantismen, som i sin tur är en avsöndring från moderkyrkan. Även du kan hitta vägen tillbaka!

25 reaktioner till “Inblicks bloggare fäktar i blindo – Mölk missar målet”

  1. Att ha halmgubbar, falska dikotomier o nidbilder är inte en väg framåt.

    Det bevisar bara att man har enorm okunskap o inte följer argumenten.

    Mölk:s argumentation är således kontraproduktivt. Ja jag vet många protestanter som inte vågar argumentera omkring Kyrkan, då de vet att de förlorar.

    Ta tjuren vidhornen. Vincit omnia Veritas!

  2. Håller med Inge till fullo!
    Kommenterar inte sakfrågan men märker att tonen
    har ändrat karaktär och man blir bara nedstämd.

  3. Bra, Mikael! Måtte Du bara inte bli alltför besviken när Du lärt känna Stockholms katolska stift litet bättre. Men det klarar Du förhoppningsvis. God Kristi födelses fest!

  4. Ja Mikael, du har rätt när du säger att den universella församlingen grundades och föddes i Jerusalem enligt Apg.2 (jag använder inte begreppet katolsk för att RKK enligt min mening inte är att betrakta som en paraplykyrka som alla måste tillhöra). Detta betyder att det var institutet kyrka som instiftades och inte någon specifik kyrka som var en huvudkyrka. Huvudet för församlingen är Jesus Kristus inte Petrus eller RKK. Apostlarna grundade sedan en mängd olika kyrkor där de gav dessa församlingar den apostoliska läran som dessa kyrkor var ålagda att hålla sig till. Dessa läror gavs muntligen eller via de brev som cirkulerade runt om i församlingarna. Och dessa apostoliska läror är de som en gång för alla givits till församlingarna. Detta betyder i sin tur att alla församlingar som under historiens gång har hållit sig till apostlarnas lära, vare sig det är en pingstkyrka eller en protestantisk kyrka eller någon annan frikyrka/kyrka eller en RKK-kyrka helt enkelt ingår i den universella och apostoliska kyrkan. Om den romersk-katolska kyrkan har hållit sig till den lära som en gång gavs till församlingarna UNDER APOSTLARNAS tid så skulle även den kunna räknas in under den universella kyrkan.

    1. Nej, han står på tröskeln till sitt Hem på jorden och i evigheten. Jag unnar varje frikyrklig den upplevelsen och tryggheten. 🙂

      (För att ingen nu ska missförstå: Jag menar INTE att frikyrkliga inte kommer till himlen eller inte är en del av Kristi kropp. Jag menar att den Kyrka Kristus grundat är vårt egentliga och trygga hem i kristenheten).

  5. Mikael! Jag delar din uppfattning att Församlingen (singularis) ursprungligen rent organisatoriskt var en. Denna enda Församling (ἐκλλησία) kom till uttryck på olika orter såsom församlingar (ἐκκλησίαι). Det är vad NT lär och inget annat.

    Denna Församling existerar fortfarande i dag och den är en; men den kommer till uttryck på ett osynligt sätt överallt där sant troende samlas till gudstjänst ;). Den synliga organisatoriska enheten existerar dock inte längre av skäl som historien smärtsamt kan uppvisa. Den söndring som uppstått har i kampen för sanningen och för Kristi Kropps renhet varit smärtsamt nödvändig. Vi kommer dock ur ett futuralt hänseende återigen uppnå den organisatoriska och synliga enhet som NT vittnar om; nämligen vid Herrens återkomst; därmed blir cirkeln sluten. Det osynliga blir synliggjort…

    Nu till vad NT inte lär.. Nämligen att Roms församling intog en ledarposition överhöghetsposition visavi låt säga församlingarna i Jerusalem, Antiokia, Korinth, Efesos osv. Inte heller är Roms exeges av Matt 16:18 nödvändigtvis korrekt vilket bl.a. exegeterna Robert H Gundry och Chrys C. Caragounis klargjort med tydlighet.
    Det viktigt att i detta avseende betrakta Matt 16 i ljuset av tolkningshistorien/receptionshistorien. Även i de fall tidiga kyrkofäder tolkat Matt 16 såsom kopplat till Petri person har det inte funnits någon konsensus angående Petri ämbete i termer av succession (en större samstämmighet kring detta är av ett långt senare datum).
    Se följande länk för en god beskrivning hur katolska teologer i sina översiktsverk utelämnat problematiska utsagor från fäderna som inte driver RKK:s anspråk gällande Petri succession: http://www.patheos.com/blogs/justandsinner/the-church-fathers-interpretation-of-the-rock-of-matthew-1618-an-historical-refutation-of-the-claims-of-roman-catholicism-by-william-webster/

    När vi slutligen kommer till frågan om Petrus och Rom; så har vi inga NT bevis för hur, när och var Petrus dog. Den enda säkra NT-källa (i bemärkelsen icke omtvistad av forskarna) i detta avseende är Pauli brev till Rom som klart visar att Petrus inte hade någon koppling till Roms församling (varken dess grundare eller dess biskop).

    Om vi därefter vänder oss till Petri brev kan vi bara konstatera att 1 Petri författarskap är ifrågasatt av de flesta moderna bibelforskare. I fallet med 2 Petri råder total konsensus angående detta brev såsom pseduepigraf (möjligen skriven ngn gång under 150-talet v.t. Inte heller omvittnat av ngn kristen författare under 100-talet. Origenes är en av de första som nämner brevet och hävdar att äktheten är omstridd; likaså Eusebios avvisar detta andra brev). Traditionen om att Petrus skulle ha varit i Rom har som bekant sitt ursprung ur dessa två brev (det vill säga om Babylon de facto åsyftar Rom). Den tidigaste traditionen om ett Petri martyrium möter vi för övrigt i dunkla ordalag hos författaren till Johannes Evangelium (värt att notera: inte heller denne tycks veta: var, hur och när ifråga om Petrus martyrium ). Bibelforskare brukar dock i regel hävda att den tradition som omnämns av Eusebios är sannolik (detta till trots att Eusebios felaktigt hävdar att också Paulus varit biskop i Rom); nämligen att Petrus mötte sitt martyrium i Rom under Nero år 64. Om Eusebios har korrekt information kan omöjligen Petrus ligga bakom det första brev som bär hans namn; detta bl.a. för att 5:9 talar om en världsvid förföljelse (och inte den sporadiska och lokala under Nero) som historiskt sett inträffade i slutet av det första århundradet.

    Dessutom är det inte en liten besynnerlighet att både Ignatios av Antiokia och Justinus Martyren inte någonstans i sin litteratur nämner att Petrus varit biskop i Rom.

    James DG Dunn skriver: ”The tradition presupposes that Peter came to Rome, presumable some time in the early 60s. The inference is more precarious than at first appears, since neither Ignatius (writing to Rome in the second decade of the second century) or Justin Martyr (himself martyred in Rome ca. 165) makes any reference to Peter’s having been present in Rome or having died there. Such a reference might have been expected from Ignatius in particular, since to be able to name Peter as bishop in Rome would have been grist for his mill. The only reference to Peter and Paul by Ignatius is to their apostolic authority, in contrast to his own status as a condemned man (katakritos) (Ignatius, Rom 4:3). At best we may infer that the naming of Peter and Paul conjointly in a letter to Rome was an allusion to their status as revered figures particulary in Rome, with Peter named (understandably) before Paul. But more than this is specualtive”.
    – Christianity in The Making Vol. 2: Beginning from Jerusalem s. 1071-72.

    Magnus

  6. Mikael!
    Det finns mycket att säga om vad du skriver i detta blogginlägg, men låt mig fokusera på Matt:16:16-18, i synnerhet v 18:

    1) Du återger denna bibelvers med översättningen från Bibel 2000. Den översättningen kan inte sägas vara annat än en förfalskning av grundtextens ord

    κἀγὼ δέ σοι λέγω ὅτι σὺ εἶ Πέτρος, καὶ ἐπὶ ταύτῃ τῇ πέτρᾳ οἰκοδομήσω μου τὴν ἐκκλησίαν, καὶ πύλαι ἅ|δου οὐ κατισχύσουσιν αὐτῆς.

    Bibel 2000 har helt utan stöd i grundtexten skjutit in ett förklarande ord, ”Klippan”, efter Petrus så att versen där lyder:

    ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”

    Folkbibelns översättning är däremot riktig:

    ”Jag säger dig: Du är Petrus (gr. PETROS), och på denna klippa (gr. PETRA) skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.”

    (Att Harald Riesenfeldt, huvudöversättaren av NT-delen av Bibel 2000, i själ och hjärta var romersk katolik redan under översättningsarbetet, men konverterade först senare, har säkert haft sin betydelse för denna felaktiga översättning.)

    2) Det är beklämmande att se hur romersk-katolska apologeter handskas med kyrkofädernas vittnesbörd. Ofta får man höra ”så här har Kyrkan alltid trott” och så får man selektivt utvalda, vinklade och ibland direkt felaktiga citat från fäderna. Stort tack därför till Magnus som länkade till William Websters artikel, som ger en sannare bild.

    Tragikomiskt är det att t.o.m. Augustinus, som av alla kyrkotraditioner erkänns vara den störste kyrkofadern, ibland/ofta åberopas av RKK-apologeter som stöd för deras tolkning av Matt. 16:18. Denna kyrkofader hade visserligen i tidiga bana skrivit att Petrus är Klippan, men detta tar han senare avstånd från. I sina Retractationes, där han på ålderdomen tar avstånd från tidigare läromässiga fel han begått, skriver han:

    ”In a passage in this book, I said about the Apostle Peter: ‘On him as on a rock the Church was built’…But I know that very frequently at a later time, I so explained what the Lord said: ‘Thou art Peter, and upon this rock I will build my Church,’ that it be understood as built upon Him whom Peter confessed saying: ‘Thou art the Christ, the Son of the living God,’ and so Peter, called after this rock, represented the person of the Church which is built upon this rock, and has received ‘the keys of the kingdom of heaven.’ For, ‘Thou art Peter’ and not ‘Thou art the rock’ was said to him. But ‘the rock was Christ,’ in confessing whom, as also the whole Church confesses, Simon was called Peter. But let the reader decide which of these two opinions is the more probable (The Fathers of the Church (Washington D.C., Catholic University, 1968), Saint Augustine, The Retractations Chapter 20.1).”

    3) Det är den grekiska grundtexten som är den inspirerade, ofelbara texten inandad av Gud. Att göra filologiska resonemang utifrån omständigheten att arameiskan har ett ord, kefa, för både sten och klippa, är verkligen att ge sig ut på ett gungfly. Den Helige Ande har gett oss texten på grekiska och kunde förstås göra sig förstådd på detta språk. Om Han ville framhålla att Petrus är Klippan, hade Han kunnat göra det på ett klart och tydligt sätt med grekiska ord.

    4) Nu vill jag slutligen komma till den riktiga utläggningen av Matt. 16:16-19. När Jesus här talar om ”denna klippa” syftar Han inte på Petrus, utan, som t.ex. Augustinus framhåller, på sig själv. Petrus, på grekiska PETROS, betyder inte Klippa, utan sten. Ordet för Klippa är PETRA. Petrus är alltså inte Klippan, utan endast en sten.

    Vad menas då med Klippan, som utgör den hållbara grunden att bygga församlingen på? När judarna hörde ordet berg/klippa associerade de självfallet till Gud! Alla som är bevandrade i Gamla testamentet tänker genast på Gud själv då det talas om ”Klippan”, den ende som det håller att bygga på. Två exempel: ”Han är Klippan, fullkomliga är Hans gärningar” (5 Mos. 32:4) ,”Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN HERREN är en evig klippa” (Jes. 26:4) (se även 5 Mos. 32:31, 37, Ps. 18:3, 32; 62:8; 95:1). Gång på gång betonas att det inte får byggas på människor, exempelvis i Jes. 2:22: ”Förlita er inte på människor, som bara har en vindpust i sin i sin näsa.”

    Eftersom Jesus, Människosonen, är den som Petrus bekänt som ”den levande Gudens Son” (Matt. 16:16), d.v.s. ingen mindre är HERREN själv, är Han den Klippa som de gammaltestamentliga citaten handlar om. Den kristna församlingen är bygd på Kristus, därför att Jesus inte bara är sann människa utan också den sanne Guden. Därför skall inte helvetets portar (d.v.s. helvetets makt och styrka) kunna besegra Kristi rike, Guds församling (Matt. 16:18).

    Petrus gör ändå skäl för sitt nya namn (han hette ju Simon från början). Petros, ”sten”, kan nämligen härledas från Petra, ”klippa”. När han bekänner att Jesus är Gud och därmed tar sin tillflykt till ”Klippan” är han en sann ”petros”, en sann klippmänniska. Så kan också vi, genom bekännelsen till Jesus Kristus, den levande Gudens Son, bli sådana stenar i det andliga husbygget som är Kristi kyrka (1 Petr. 2:5).

    Inte heller är Petrus den ende som får nyckelmakten. Samma makt ges åt församlingen i Matt. 18:15-18, och åt alla apostlarna i Joh. 20:23. De profetiska orden i Jes 22:15-25 syftar inte på Petrus, utan på Messias, Jesus Kristus. Jesus säger själv att Han är den som har Davids nyckel. Han presenterar sig så här i Upp. 3:7:

    ”Så säger Han som är helig och sann, han som har Davids nyckel, Han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna.”

    Och i Upp. 1:17 säger Han om sig själv att Han har ”nycklarna till döden och helvetet”. Denna nyckelmakt har Han alltså gett åt sin trogna församling på jorden: Åt bekännaren Petrus (Matt. 16.18), åt alla apostlarna (Joh. 20:23) och åt församlingen (Matt. 18:15-18).

    Det är alltså inte Petrus som är Klippan utan innehållet i Petri bekännelse, d.v.s. den som han just har bekänt vara ”Messias, den levande Gudens Son”. Frågan i sammanhanget (Matt. 16:13-18) är inte vem Petrus är, utan frågorna ”Vem säger folket att Människosonen är?” och ”Vem säger ni att jag är?” Att Petrus identifierat Jesus som ”den levande Gudens Son”, d.v.s. Klippan, gör att Jesus prisar honom salig.

    Vi ser av verserna efter Petrus höga bekännelse att Petrus som person inte är mycket att bygga på. Han förstod inte att Jesus måste lida och död för att genomföra sitt frälsningsverk (Matt. 16:21f.). Därför tillrättavisar Jesus honom skarpt: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23). Petrus var alltså inte den hållbara Klippan. Liksom han vid den avgörande stunden bekänt Jesus vara ”den levande Gudens son”, var han också senare angelägen om att hänvisa sina medkristna till den enda sanna Klippan:

    ”Kom till Honom, den levande stenen (här används ett annat ord, lithos), som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall” (1 Petr. 2:4-8).

    /Lars Borgström

    1. Den andre huvudöversättaren av NT, professor Palm (glömt förnamnet) var också romersk katolik.

  7. Mikael Karlendal,
    Här begås kanske världshistoriens största prolepsis, alltså en anakronism som bygger på antagandet om ett framtida scenario som ett då redan existerande.

    Det existerade desutom en församling redan från Mose. Så att datera den första församlingen till NT:s tid är till att börja med en analepsis (en anakronism som bygger på antagandet att ett skeende som skett historiskt, sker vid en senare tidpunkt).

    Man skulle kunna hävda att denna församling som existerat allt sedan Mose och som utgjort kärnan i princip alla judendomens bilder av sig själva, nu skall glömmas och ersättas av en ny församling som är en slags antites till till den ursprungliga församlingen. Då hade det ju i och för sig varit hedrande av Gud att förklara både för judar och hedningar att denna antites tagit den ursprungliga församlingens plats, men man kanske inte kan begära för mycket av Gud. För någon sådan förklaring finns i alla fall inte i vare sig Gamla- eller Nya Testamentet. Gud kanske delegerade det jobbet till kyrkofäderna, men då har i sådana fall inte betydelsen av församlingen ändrat sig under nytestamentlig tid, utan gjort det senare (kanske 75-300 år senare). Paulus kan med all sannolikhet inte ha predikat något snarlikt, för då skulle han inte fått komma och predika sabbat efter sabbat i samma synagogor, vilket han gör.

    Det är alltså bara att välja vad man vill tro på: Anakronismer som är mindre snåriga än protestantismens anakronismer eller inga anakronismer alls, d.v.s. att Paulus och apostlarna verkade inifrån judendomen och inte i en binär antites.

    Att Paulus och apostlarna verkade inifrån judendomen brukar oftast ”motbevisas” med Paulus och apostlarnas egna ord – tolkade och översatta som om Paulus och apostlarna stod utanför judendomen.

    Sammantaget vågar jag bestämt påstå att anakronismerna i kyrkans historieskrivning är mer problematiska än hur t.ex. texter av Paulus uttolkas av en kyrka som haft allt att förlora på andra tolkningar.

    Karlendal har alltså fel, men Mölk har ännu mer fel.

    1. M Östlund!
      Tack för detta belysande inlägg! Jag tycker att det, på sitt sätt, slår huvudet på spiken. Du resonerar helt riktigt, men tankeparadigmet är grundläggande felaktigt.

      Du drar Karlendals argument till sitt slut, vilket man bör göra om man ska vara konsekvent. Om man resonerar med ursprunglighet som det högsta goda eller som avgörande faktor, ska man inte bli romersk katolik utan synagogal jude.

      Jag har mött människor som inte förstår hur jag kunde lämna prästämbetet och medlemskapet i Svenska kyrkan, som ju, enligt deras uppfattning, är Kyrkan i vårt land. Jag frågar dem då varför Svenska kyrkan skulle ha en sådan given plats som ”Kyrkan”. Den romersk-katolska kyrkan hade ju funnits här i 500 år före reformationen. Om det var fel av mig att lämna Svenska kyrkan just därför att den på något sätt skulle vara ursprunglig, borde ju dessa kritiker själva tycka att det var fel av Luther, Olaus Petri m.fl. att bryta med påven. De borde ju själva, utifrån sitt eget resonemang, bli katoliker – nej, inte bara katoliker, utan, synagogala judar!

      Om det var fel av mig att bryta med Svenska kyrkan var det fel av Luther att bryta med den romersk-katolska kyrkan och fel av apostlarna att bryta med den synagogala gudstjänstgemenskapen.

      Men ingetdera var i verkligheten fel. Guds ord bär inte bojor. När det etablerade kyrkosamfundet gör sig till fiende till evangeliet, och inte tillåter att Guds ord predikas rent och klart, måste en ny kyrkoorganisation/nya församlingar upprättas, där så kan ske. När
      evangeliet förkastades i Efesus synagoga (där man borde tagit emot det, eftersom det var Guds hus där de heliga texterna lästes) lät Paulus sig inte hindras utan fortsatte att predika i Tyrannus hörsal och en kristen församling bildades, självständig från synagogan.

      ”Men några förhärdade sig och ville inte tro utan talade illa om Vägen inför hela församlingen. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig och höll sedan samtal varje dag i Tyrannus hörsal” (Apg. 19:9).

      När Luthers återupptäckt av evangeliet motarbetades på 1500-talet och han blev bannlyst, lät sig inte reformatorerna hindras av den romersk-katolska kyrkans förföljelser. Evangeliska kyrkor uppstod, där Guds ord kunde predikas.

      När Svenska kyrkan gjort sig till fiende till Guds ord har nu fria, lutherska församlingar uppstått där Guds barn kan få höra evangeliet igen.

      Det är alltså inte ”ursprunglighet” det kommer an på, vilket såväl M Östlund som Karlendal menar, utan på huruvida Guds ord predikas eller inte. Det gäller att ”kämpa för den TRO som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas, v 3).

      M Östlund har alltså fel, men Karlendal har ännu mer fel.

      /Lars Borgström

      1. Lars

        Jo deformationen var en katastrof kristenheten fortfarande inte repat sig ifrån i Svedala.

        Säg mig; vart hittar du församlingar i Kyrkan som INTE predikar Guds ord? Jag har inte hittat någon!

        Allt Gott från den Kyrka som just kämpar för den tro som en gång för alla överlämnats till just HENNE,

        1. Anders!
          De predikningar jag hört från RKK (som inte är Kyrkan) har varit utslätade, de har så att säga rört sig på den religiösa allmänningen. Det har gällt TV-predikningar och de få gånger jag i studiesyfte besökt en RKK-gudstjänst.

          Kan inte heller tänka mig att det var ett fullödigt Guds ord som predikades av Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén i S:t Eugenia katolska kyrka för något år sedan (eller två). En rätt kristen församling skulle aldrig släppa fram en sådan heretiker i predikstolen. Det säger allt att man låter en sådan lärare föda församlingen med andlig spis.

          /Lars

          1. Lars

            Vi kan aldrig varit på samma ställe.

            Jag tackar Gud för de herdar Gud gett oss i Kyrkan. Tack f +Anders, Fr Lars Cavallin, Fr Fredrik Emanuelsson, Fr Anders Piltz, Fr Thomas Andersson, etc, etc.

            Där finns inte ens någon på samma skala.

            Allt Gott o katolskt tillönskas dig!

              1. Läsare

                Nej! Har jag påstått det.

                Var, när o hur Lars valt att besöka Kyrkan står i bjär kontrast till vad jag upplevt.

                Det är hela poängen. Allt jordiskt ska bedömas utifrån det bästa (vem kommer ihåg de sämsta fotbollsspelarna/operorna/vinprovningarna)???

                Vad är problemet med mitt resonemang?

  8. Lars Borgström,
    Nu är du inne och tassar på intressanta marker och jag håller – ve och fasa – i princip med dig.

    Jag har aldrig vurmat för nån succession såsom Karlendal gör. Jag tar endast udden av hans resonemang genom att visa på att det fanns någonting före det som påstås vara det första. Och detta med argument som är en prolepsis.

    Du har visserligen fel när du menar att jag påstår att man som hedning skall bli synagogal jude. Jag tror inte alls så. Däremot tror jag att judar som kommer till tro, skall förbli judar. Om du är intresserad av vad jag tror hedningar skall göra så kan du mixa gamla tiders pingströrelse med vad judarna anser att hedningarna skall göra (http://www.wikinoah.org). Min ståndpunkt är ungefär en förlängning av 1950-talets pingstteologi parat med de judiska buden för hedningar. Alltså ingen synagogal gudstjänstgemenskap (om det inte bjuds in – vilket det kommer att göra så småningom enligt Jesaja).

    Men tillbaka till din bild av det som ersätter successionen.

    Jag är med dig. När bibeltroheten innebär uteslutning och bannbulla från den institutionella kyrkan så följer ”förstfödslorätten” med den uteslutne. Bibeltroheten är starkare än institutionen. Luther sökte inte att bli utesluten. Det gjorde inte de första läsarna heller. Pingströrelsen (med litet p) blev också uteslutna ur Baptistsamfundet. Enligt en sådan princip hade pingströrelsen en ”förstfödslorätt” mycket länge. (Livets Ord har sin egen historia och är mer av en ö i religionshistorien.)

    Genom att inneha en ”kyrklig förstfödslorätt” (om man nu ens kan säga så) så fick också pingströrelsen ett ljus som andra samfund ofta gick miste om.

    Men i samband med massmedial uppmärksamhet som t.ex. Åke Green och Knutby så började pingströrelsen vackla och hemföll till att söka hamn i mer anrika samfund och då främst den katolska kyrkan. Det påstås t.ex. att Sten-Gunnar Hedin hade en katolske biskopen Arborelius som biktfader under den här tiden (det har jag dock inga bekräftade källor till).

    Cirkeln är sluten. Och den slöts inte där Lewi Pethrus och predikanterna på 1950-talet hade hoppats – med de uråldriga källorna i den apostoliska tiden. Man tog en genväg och slöt cirkeln med kyrkoinstitutionerna istället.

    Så nu är vi på ruta ett igen.

    1. Det där med bibeltrohet, som ger förstfödslorätt.

      Vad är bibeltrohet? Vem bestämmer vad som är rätt (jag vet ju att Tuve fick dig att överge Sola Scriptura)?

      Och om man är i ett sammanhang som utesluter en, har man då rätten på sin sida? Varför då?

  9. Hej Mikael
    Tack för dina läsvärda blogginlägg. Ser med stor nyfikenhet (och otålighet) fram emot dina kommande inlägg.
    Ha en härlig jul och ett gott nytt år.

  10. Det är märkligt hur din vassa och skarpa penna som behövdes i kristenheten har förvandlats till en försvarare av en onödig katolicism.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.