Jag svarar Erling Medefjord i en dagens tidning

Så är mitt svar till Erling Medfjords kritik mot Katolska kyrkan och mot oss som väljer att bli katoliker publicerat i Dagen, med rubriken Katolska kyrkans självbild logisk. Som alla tidningsartiklar är den givetvis komprimerad och jag har inte utrymme att ta upp allt som Medefjord kritiserade, då han gjorde sina uppräkningar i sin artikel. Men jag har valt att rikta in mig på en specifik punkt, som jag uppfattar som hans huvudproblem.

Detta är att han, enligt min mening, på ett felaktigt sätt projicerar den nutida splittrade kyrkliga situationen bakåt in i fornkyrkans tid. Han drar därmed felaktiga slutsatser av sin läsning av kyrkohistorien. Hur pass påläst i kyrkohistoria han egentligen är, vet jag inte. Modefjord räknar upp några ekumeniska koncilier och får årtalen på de två sista han nämner fel. De ska vara 553 och 681 och inte det som står i hans artikel, dvs om han syftar på de stora ekumeniska koncilierna under fornkyrkans tid. Men det är ju lätt att man knappar in fel på datorn.

Jag tar däremot inte upp i min artikel hans felaktiga tolkningar av vad apostlamötet i Jerusalem (Apg 15) betydde. Det tillät inte utrymmet. Han påstår i sin artikel att man på det mötet beslutande om att man blir frälst genom tron allena. Och det är mycket anakronistiskt och väldigt långt ifrån sanningen. Apg 15  handlar inte om frälsning genom tron allena. Det handlar om att man inte behöver bli jude för att kunna bli frälst och vara med i församlingen. Som Paulus skriver: ”Omskärelse eller förhud, det är likgiltigt, vad som betyder något är att man håller Guds bud” (1 Kor 7:19). Det fanns dem på apostlarnas tid som menade att hednakristna måste låta sig omskäras och konvertera till judendomen och hålla hela Mose lag för att kunna vara medlemmar i församlingen. Det var mot detta som Paulus och andra kämpade, när de talade om att man blir rättfärdiggjord genom tron och inte genom laggärningar. Detta uttryckssätt handlade alltså inte om att sätta omvändelsens frukter, de goda gärningarna och den förändrade livsvägen, i motsatsställning till att tro. Frälsande tro i Bibeln är alltid en tro som uttrycker sig i kärlek, i goda gärningar.

Och uttrycket rättfärdiggörelse genom tron allena förekommer bara en gång i Nya testamentet, hos en av de deltagarna på det mötet – i Jakobs brev – där det förkastas: ”Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (Jak 2:24). Det som gäller för frälsning i Nya testamentet är tro, omvändelse och gärningar som hör till omvändelsen, och dop.

Men jag får återkomma mera framöver om den kritik som räknas upp i olika kommentarer och artiklar framöver.

61 reaktioner till “Jag svarar Erling Medefjord i en dagens tidning”

  1. Förslag till dig käre broder Mikael!
    Jag vill väldigt gärna råda dig till att ägna tiden till viktigare saker än att svara och försöka försvara din konversion.
    Du måste vad jag förstår hela tiden vara i försvarsställning. Ge tiden istället åt din nyvunna tillhörighet och gläd dig i detta. Det är som det är och Gud vet vad som finns i varje hjärta och känner allt.
    Istället för försvarstal ser vi fram emot inlägg och intressanta bibelutläggningar som allt Guds folk blir uppbyggda av.
    Tvistefrågor av allt slag gagnar ingen.
    Alla som är Guds barn oavsett vilken Guds församling man tillhör skulle ha nytta av detta. Där Guds ord predikas där är frihet.
    Amen!

    1. Det är naturligtvis inte helt tokigt tänkt, Rolle. Det stämmer väl med mina intressen att ta upp saker i kristen tro som är gemensamt för alla riktningar, vare sig man kallar sig katolik eller protestant eller ortodox. Och jag är inte konstant i försvarsställning, om du undrar det. Det blir dock alltid lite extra sådant direkt efter att man ”släppt en bomb”. Det var så efter att jag ändrat dopsyn och lämnat pingströrelsen också. Då fick jag hela tiden försvara det mot alla som kritiserade, fast jag egentligen hellre ville hålla på med annat uppbyggligt. Men sådant brukar lägga sig med tiden.

      Dock finns det en hel del intressant i katolsk teologi och tänkande som kan vara av allmänt intresse även för protestanter. Och just denna gång har jag ju också skrivit ett svar till en som offentligt kritiserat mig, dock utan att nämna namn. Och jag tyckte i detta fallet, att det kunde vara av allmänt intresse att lägga till rätta en del missförstånd som Erling Medefjord gav uttryck för i sin artikel.

  2. * Från apostlarnas tid och fram till den stora schismen mellan väst och öst år 1054, fanns det i stort bara en enda kyrka – den kyrka som hade alla de sju stora fornkyrkliga koncilierna som började med Nicea 325 och slutade med Nicea 787 (hur man än ser på andra avknoppningar).

    *’Hm, de novitianska, donatistiska och montanistiska organiserade sig som kyrkor och bröt som bekant tidigt med Katolska Kyrkan. Du har vidare den arianska kyrkan, den nestorianska kyrkan och sedermera de orientalisk-ortodoxa kyrkorna. Splittringen var uppenbar långt långt tidigare än 1054… Det är iofs ett historiskt faktum som kantstöter din argumentation något varför du utelämnat detta i din debattartikel i Dagen 😉 .

    /Magnus

    1. Så här skriver jag:

      ”Från apostlarnas tid och fram till den stora schismen mellan väst och öst år 1054, fanns det i stort bara en enda kyrka – den kyrka som hade alla de sju stora fornkyrkliga koncilierna som började med Nicea 325 och slutade med Nicea 787 (hur man än ser på andra avknoppningar). Den leddes av biskopar i apostolisk succession. Och Petrus efterträdare i Rom var den främste i rang.”

      Arianer kan vi knappast kalla en kristen kyrka – om du nu inte vill kalla Jehovas Vittnen en kristen kyrka. Montanister verkar också tveksamt. De övriga, något man kan diskutera. Vi kan säkert kalla individer i flera av de riktningar du nämner för kristna. Men frågan är om man kan kalla dem ”kyrkor”. Men även om du skulle ha helt rätt, vilket jag alltså inte medger, så är det ända att räkna som ett mycket ringa antal jämfört med vad som blev följden från 1500-talet och framåt.

      Men, som sagt, även med en ganska traditionell protestantisk förståelse av kyrkohistorien, så räknar vi inte med de grupper du nämner som renläriga kristna kyrkor. Jag är ganska säker på att både Luther och Calvin med flera, skulle rundligt fördöma samtliga av dem som villolära. Traditionell protestantisk förståelse av kyrkohistorien skulle dela den katolska uppfattningen om kyrkans odelade tillstånd före år 1054, men sedan i stället ändå hävda att splittringen under Reformationen var rätt utifrån andra synvinklar. Men nu var det inte en sådan uppfattning jag var i diskussion med.

      Och från min synvinkel är både apostoliska succession och gemenskap med Petrus efterträdare av grundläggande betydelse.

      1. Mikael! Jag håller med om att arianerna är ett gränsfall. De såg sig dock som ortodoxa (Arius var präst); övriga riktningar bör nog utifrån allmän kristen synvinkel förstås som kristna kyrkor; och ja även seriösa kyrkohistoriker räknar dem som kyrkor (eftersom de fortsatte sin verksam som kyrkor). När det gäller arianerna är det viktigt att vi inte felaktigt tillika anakronistiskt likställer dem med JH. Arius teologi var mer nyanserad än JH dock.

        Poängen jag önskade gestalta är att den kristna kyrkan var långt mer enhetlig än vad du önskar påskina. Bara det faktum att de orientaliska kyrkorna bröt med huvudfåran av kristenheten innebar ett betydande antal utövare av kristen tro..

        /Magnus

        1. Oops olycksfall på tangentbordet; sista stycket lyder:

          Poängen jag önskade gestalta är att den kristna kyrkan var långt ifrån så enhetlig som du önskar påskina. Bara det faktum att de orientaliska kyrkorna bröt med huvudfåran av kristenheten innebar ett betydande antal utövare av kristen tro..

        2. Arianerna är naturligtvis inte exakt samma sak som Jehovas Vittnen, men när det gäller treenighetsläran och kristologin är de exakt lika illa. De säger ju att Sonen inte är av samma väsen som Fadern. De säger att det fanns en tid när Sonen inte fanns.

          Och jag har har inte förnekat att det skett tidigare ”avknoppningar” som jag skriver. Jag är väl medveten om de orientaliska kyrkorna. Men avsöndrade sig efter koncilierna i Efesos 431 och Kalcedon 451. Och det var delvis av läromässiga, delvis av etniska, språkliga, politiska skäl. Men det är ändå ett fåtal kyrkor jämfört med splittringen efter 1500-talet. Det rör sig om en handfull biskopsledda kyrkor. Och i min diskussion med Medefjord, rör det sig snarare om Europa och frågan om hur det var här. Han räknar ju upp ett antal koncilier (och jag tror att han knappade fel på två årtal) och vill dra slutsatser om påvens ringa inflytande utifrån antalet biskopar från väst, som om väst och öst var två olika samfund under fornkyrkans tid.

          Om du för övrigt vill läsa en spännande bok om de orientaliska kyrkorna, så rekommenderar jag Philip Jenkins bok The Lost History of Christianity.

      2. Jag är ingen försvarare av Arius, men under de första århundradena var Arius kristologi den förhärskande inom kristendomen, ca 80 % var arianer. Även kejsar Konstantin döptes av den arianske biskopen av Nicomedia. Sanningen är istället att Arius hade inte perverterats lika långt bort från den judiska gudsförståelsen, den som Jesus och alla apostlarna hade. Treenighetsläran blev sedan den fullständiga brytningen med apostlarnas gudsbild.

        Det är närmast källan som vattnet är som klarast. Avstånd och tid gör vattnet smutsigare.

  3. Mikael,
    I ärlighetens namn så är det ju inte bara protestantismen som argumenterar närsynt och anakronistiskt. Hela försvaret för en kyrka, som är skild från judendomen, har en kärna som är närsynt och anakronistiskt.

    Stora delar av den kyrkliga tolkningen av både Gamla och Nya Testamentet är närsynt och anakronistiskt.

    Hela teologin om treenigheten är närsynt och anakronistisk.

    Kyrkans existensberättigande, som svar på judendomens tillkortakommande, är närsynt och anakronistisk.

    Så där kan jag hålla på ganska länge. Efterhandskonstruktionerna om vad det som hände i Kapernaum och Jerusalem för 2000 år sedan syftar i allt väsentligt till att bortförklara judendomens centrala roll även för Jesus och apostlarna.

    Här har t.ex. pingströrelsen i Sverige under vissa perioder varit mycket längre bort från anakronismerna i förklaringarna av splittringen med judendomen än vad Katolska kyrkan varit. Det mesta av detta är som bortblåst i pingströrelsen numera, men ändå.

    Min poäng är alltså att dina argument i artikeln lika väl kan användas emot Katolska kyrkan.

  4. Mikael!
    Du hänvisar till Jakobs brev för att visa att Skriften inte lär rättfärdiggörelse genom tron. Det finns åtminstone tre saker att säga om detta:

    1) Paulus, som mer än någon annan behandlar ämnet, säger gång på gång: genom tron, utan gärningar. Även om han inte använder orden ”tron allena” så är det ju innehållsligt precis vad han säger. Vi ska naturligtvis inte hävda något som klart och tydligt bryter mot Bibelns centrala och tydliga, på många ställen upprepade undervisning.

    Läs t.ex. vad Paulus säger om denna sak i Rom. 4:1-5. Det är fullständigt omöjligt att missförstå: endast genom tro, inte genom gärningar. T.ex. skriver han i v 4-5: ”Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet”
 (Rom. 4:4-5). Ser du vad det står? ”Utan gärningar!”. Läs sedan gärna också vad som på andra ställen sägs om vår rättfärdiggörelse:

    ”Den rättfärdighet som kommer från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro. Det är som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro” (Rom. 1:17).

    ”Men nu har oberoende av lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet som kommer från Gud, genom tron på Jesus Kristus, till alla dem som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har ju syndat och ingen har kvar den härlighet vi fått av Gud. Alla blir de rättfärdiggjorda, alldeles oförtjänt, av hans nåd, genom den förlossning som kommer till oss i Kristus Jesus” (Rom. 3:21-24).

    ”Vi menar att en människa blir rättfärdiggjord genom tro, utan laggärningar” (Rom. 3:28).

    ”Men den som inte har några gärningar att komma med, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet” (Rom. 4:5).

    ”Ty av nåd är ni frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef. 2:8).

    ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

    2) Jakobs brev är ett osäkert brev. Det är inte säkert att det är apostoliskt. Under fornkyrkans tid var 20 NT-skrifter oemotsagda (homolegomena), medan det rådde osäkerhet kring 7 skrifter som vi idag vanligtvis räknar till NT (Jakob, Judas, 2 och 3 Joh, 2 Petr. Hebr. och Upp). Nyligen avlidne Staffan Bergman har skrivit en lättläst artikel om detta: http://luk.se/luthwebbarkiv/Luth1984-1.htm#NTKanon . P.g.a. osäkerheten kring Jakobs brev (är det apostoliskt eller inte?) skall vi inte belägga läror enbart ur denna skrift. Vi kan hänvisa till den, men då på ett sådant sätt att det vi säger också har stöd i andra skrifter, som var oemotsagda under Fornkyrkans tid.

    3) Jakobs ord om att vi blir rättfärdiggjorda genom gärningar kan förstås på olika sätt. Ett sätt att förstå det, som inte krockar med Paulus uppfattning, är att Paulus talar om frälsningen, om rättfärdiggörelsen inför Gud, medan Jakob talar om rättfärdiggörelsen inför människor, d.v.s. frågan vilka vi kristna skall erkänna som kristna syskon. Den som inte visar medmänsklighet och kärlek ska vi inte betrakta som en kristen, vi ”rättfärdiggör” honom inte. Han uppvisar ju inte de frukter som följer på den sanna tron.

    /Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

    1. Lars, du skriver:
      ”Paulus, som mer än någon annan behandlar ämnet, säger gång på gång: genom tron, utan gärningar. Även om han inte använder orden ”tron allena” så är det ju innehållsligt precis vad han säger. Vi ska naturligtvis inte hävda något som klart och tydligt bryter mot Bibelns centrala och tydliga, på många ställen upprepade undervisning.”

      Jag håller med dig helt och hållet. Det är därför jag inte förkunnar rättfärdggörelsen genom tron allena. Överallt, genom hela Bibeln förkunnas nämligen ett och samma budskap – att en människa blir frälst/rättfärdiggjord/försonad med Gud genom tro och omvändelse.
      Som Gud säger till Hesekiel:

      ”Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?” (Hes 33:11)

      Eller som Paulus skriver i Rom 2,

      ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? 5Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. 6Han skall löna var och en efter hans gärningar: 7evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, 8men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. 9Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. 10Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. 11Gud gör inte skillnad på människor.” (Rom 2:4-11)

      Eller i följande texter:

      ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.” (Gal 5:6).

      Eller som Jesus säger i Upp 2,

      ”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. 5Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.” (Upp 2:4-5)

      Eller som Paulus själv sammanfattar sin evangelieförkunnelse:

      19Därför, kung Agrippa, kunde jag inte annat än lyda denna syn från himlen. 20Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern.” (Apg 26:19-20)

      Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, om jag ville citera och bygga på hela Bibeln och inte på några utvalda texter från Romarbrevet och Galaterbrevet och ett par verser till som du brukar citera lösryckta från sin historiska och textmässiga kontext.

      Paulus bekämpar en villolära i Romarbrevet och Galaterbrevet – en villolära som ville tvinga de hednakristna till att låta sig omskäras och hålla hela Mose lag för att kunna bli frälsta. Paulus bekämpar detta och menar att människan blir rättfärdiggjord genom tro och inte genom laggärningar, dvs genom att tro på evangelium och omvända sig och utföra de gärningar som hör till ångern och genom att låta döpa sig – det är ju genom dopet man får syndernas förlåtelse. Det är tro och gärningar genom hela Bibeln.

      Men gärningarna är en frukt av tron. Jag visar min tron genom gärningarna. Jag visar den nåd och kärlek som Gud av nåd ingjutit i mitt hjärta genom gärningarna. Min frälsning vilar inte på gärningar jag gjort innan jag blev frälst, utan enbart på Guds nåd som verkat i mig och dragit mig till sig och gett mig tro. Men när denna tro finns där, så gensvarar jag och samarbetar med Gud genom att omvända mig och göra de gärningar som hör till detta. Och jag förblir i denna frälsning genom Guds nåd, genom att jag samarbetar med nåden och inte säger nej till hans verk.

      Jag har inte ditt behov av att försöka nedvärdera Jakobs brev, för det stämmer så väl in med vad resten av bibeln lär. Och Kyrkan har bejakat det brevet som Guds ord och kanonisk skrift. Och katolsk lära om frälsningen bygger inte heller, som du tycks tro, på bara Jakobs brev, utan på hela Bibeln, i motsats till luthersk lära.

      Men självklart ser vi det som anmärkningsvärt att den enda gången i Bibeln någonsin som uttrycket ”rättfärdiggjord genom tron allena” nämns, så förkastas det! Och med tanke på att detta ges den status det har i luthersk teologi, att det är den lära på vilken kyrkan står eller faller, så är det ju inte konstigt att bygget svajar betänkligt i denna tid, under ledning av kvinnlig biskopar och präster vigda av sådana (känner du kanske någon?). Och då förstår jag att man gärna snävar av sitt bibelciterande till en smal kanon inom kanon och försöker nedvärdera texter som inte stämmer med den egna förutfattade läran.

      Och hur tolkar man lämpligast den skenbara motsägelsen mellan Paulus och Jakob?

      Jo, Paulus skriver om att man blir rättfärdiggjord genom tro och inte genom att bli jude och hålla hela Mose lag. Med ”tro” syftar han på en tro som både innefattar ett försanthållande och en förtröstan, samt en tro som uttrycker sig i kärlek/goda gärningar/omvändelsens frukt/hållande av Guds bud. Och han ställer den tron i motsats till att bli omskuren och därmed vara tvungen att hålla allt i lagen, inte bara de moraliska buden.

      Jakob skriver att man blir rättfärdig genom tro och gärningar. Och då använder han begreppet ”tro” lite mer som folk i allmänhet gör och även resten av Bibeln – nämligen att tro är det man håller för sant och litar på. Men Jakob menar att om man bara håller saker för sanna men inte handlar på dem, inte vågar hjälpa spejarna, inte vågar flytta från sitt hemland, inte vågar lägga sin son på altaret, inte omvänder sig och gör de goda gärningar som hör till detta, så har man en verkningslös tro som inte har någon frälsande betydelse.

      Paulus lägger alltså in mer i begreppet tro i just vissa texter i Romarbrevet och Galaterbrevet, för han vill betona skillnaden gentemot villolärorna som ville tvinga alla att bli judar. Paulus och Jakob motsäger alltså inte varandra; de säger egentligen samma sak, men de har olika motståndare att bekämpa och därför använder de orden lite olika.

      Och ingen av dem menade att man blir rättfärdigfjord genom gärningar man gjort innan frälsningen. Ty frälsningen är en gåva av nåd från början till slut.

      Det jag här ovan skrivit är Bibelns konsekventa budskap genom både GT och NT. Därför får jag som katolskt troende inga som helst problem med texter varken i GT eller NT som har med detta att göra. Därför måste jag inte som lutheraner bygga min teologi enbart på väl valda och lösryckta citat från en smalare del av Paulus skrifter och samtidigt försöka blunda för resten av Bibeln och särskild för vad Jesus själv säger. Därför får jag inget problem med de otaliga texter i Nya testamentet som säger att vi kommer att dömas efter våra gärningar.

      Tro och gärningar!

      1. Mikael!
        Ett par kommentarer och frågor till dig:

        1) Du skriver att jag försöker ”nedvärdera Jakobs brev”. Om detta påstående ska vara sant måste i så fall ”nedvärderandet” ske från den ställning som RKK givit Jakobs brev vid Tridentkonciliet. Men om man undersöker Jakobs brev historiskt ser man att detta brevs ställning varierade mellan olika församlingar i fornkyrkan. Då är det inte att ”nedvärdera” Jakobs brev, när man kringgärdar det med en viss reservation, utan att ge det just det värde som är passande.

        2) Vad har du för belägg för ditt påstående att Paulus skulle bekämpa judaister i Romarbrevet, att Paulus där bekämpar ”en villolära som ville tvinga de hednakristna till att låta sig omskäras och hålla hela Mose lag för att kunna bli frälsta”? Jag menar att det strider mot textsammanhanget, och att det inte är mosaiska lagar som sabbat, omskärelse och mat som ligger i uttrycket ”laggärningar”, utan ”allt vad lagen säger” (Rom. 3:19) och att Paulus kritik mot judarna har att göra med att de inte uppfyller de moraliska budens krav. Se Rom. 2:21-23:

        ”Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. Du som predikar att man inte ska stjäla, du stjäl. Du som säger att man inte ska begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott. Du som avskyr avgudarna, du plundrar templen. Du som berömmer dig av lagen, du vanärar Gud genom att bryta mot lagen.”

        Kan du någonstans i Romarbrevet se att Paulus bemöter den judaism som florerade i Galatien? Nu får du bevisa att det inte är du som ägnar dig åt att lösrycka ”från sin historiska och textmässiga kontext”, vilket du anklagar mig för.

        3) Svenska kyrkan inte bara svajar, den är helt avfallen. Men även RKK är avfallen och svajar t.o.m. rejält i förhållande till sin EGEN klassiska teologi. Se bara på hur man betraktar islam idag och kallar muslimer för ”bröder”. Du kan inte finna någon påve som före 2 Vatikankonciliet gjorde detta.

        I all hast, ber att få återkomma efter arbetsdagens slut.

        /Lars Borgström

        3)

        1. Lars, att Paulus bekämpar en falang judekristna som vill tvinga de hednakristna till omskärelse och att denna falang hade sina anhängare lite varstans där det fanns kristna, torde stå bortom allt rimligt tvivel för de flesta bibelläsare. Att denna fråga var den största stridsfrågan under den första kristna tiden, framstår ju som mycket tydligt om man läser Apostlagärningarna. Den låg till grund för det stora motstånd Paulus överallt mötte från sina egna judiska landsmän. Och det är denna fråga som behandlas i apostlamötet i Jerusalem (Apg 15). Men som de flesta frågor som beslutas om på kyrkomöten, så upphörde ju inte diskussionen för det, utan vi ser att det judiska motståndet pga denna fråga följer honom genom hela Apg, vilket inte minst syns i Apg 21:17-26, där frågan åter är uppe som orsak till det judiska motståndet mot Paulus och misstolkningarna av vad det är han predikar.

          De flesta exegeter (jag vet inte någon som säger emot) brukar därför mena att denna fråga ligger som bakgrund då Romarbrevet skrevs. Paulus står i färd att anträda sin resa västerut och han vill förbereda församlingen i Rom på sin ankomst. Han vill presentera sig och sitt budskap; han är ju en allmänt känt kontroversiell person och vill med egna ord lägga fram sitt budskap i det som tangerar de konversiella frågorna.

          Och tittar vi på kontexten till det du citerar från Romarbrevet, så ser vi ju i kap 2 att han kritiserar judar som förlitar sig på sin omskärelse och att de har Mose lag. Han nämner omskärelsen specifikt flera gånger i verserna 25, 26, 27, 28 och 29.

          Han skriver också:

          ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. (Rom 3:27-30)

          Här kontrasterar han tydlig tro och laggärningar, och han kontrasterar omskurna med omskurna och säger att Gud gör båda rättfärdiga genom tro. Här är alltså inte skillnaden mellan dem som försöker hålla de moraliska buden och de som inte försöker göra det, utan här är skillnaden mellan dem som är omskurna och oomskurna.

          Han skriver så här i Rom 2,

          Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. 13Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. 14Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. (Rom 2:12-14)

          Här visar han att det inte handlar om att sätta goda gärningar i betydelsen att hålla de moraliska buden kontra tro. Han säger ju faktiskt att hedningar som inte har Mose lag, ändå har lagen skriven i sina hjärtan då de faktiskt håller de moraliska buden. Och sedan fortsätter han att skriva de välbekanta orden om att jude är man om man är omskuren i sitt hjärta, alltså har Guds bud inom sig och håller dem.

          Detta visar, menar jag, att när han skriver om laggärningar kontra tro i detta brev liksom i Galaterbrevet, så handlar det inte om att skapa en motsättning mellan att å ena sidan tro och omvända sig och hålla Guds bud (moralbuden), och å andra sidan att strunta i omvändelse och goda gärningar och i stället bara tro (tron allena enligt din variant av luthersk teologi).

          Sedan kommer det fjärde kapitlet som du gärna citerar:

          Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? 2Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. 3Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. 4Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. 5Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. 6Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: 7Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. 8Salig den som Herren inte tillräknar synd. 9Denna saligprisning, gäller den bara de omskurna eller också de oomskurna? Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig. 10Och när skedde det, före eller efter omskärelsen? Före, inte efter. 11Omskärelsens tecken fick han som bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. 12Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren.
          13Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt. 15Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse. 16Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. (Rom 4:1-16)

          Lägg märke till det kursiverade partiet! Här skriver Paulus explicit om Abraham före och efter omskärelsen! Det är inte tro-utan-goda-gärningar (rättfärdigrörelse genom tron allena) kontra en tro-och-gärningar (katolsk tro och svensk pingströrelse som den var när jag växte upp), utan det är en tro (som i Paulus fall omfattar/visar sig i omvändelse och goda gärningar) kontra en tro som kompletteras med omskärelse och att hålla alltihop av Mose lag.

          Jag menar att detta visar tydligt att även Romarbrevet är skrivet mot bakgrunden av den stora stridsfrågan från kyrkans första decennier – om hednakristna måste bli judar på riktigt eller inte. Galaterbrevet är skrivet i akut kamp mot sådana villalärare i Galatien där och då. Romarbrevet är skrivet mot bakgrund av det stora motstånd Paulus överallt mått bland judar på grund av denna fråga, och han vill i sitt brev argumentera för sin position och visa hur logiskt/rimlig den är inför alla som tror att Paulus är väldigt kontroversiell.

          Därför är den mest rimliga läsningen av de enstaka verser du citerar, där det inte uttryckligen står lag-gärningar, utan bara gärningar, att man förstår dem i sitt sammanhang av denna strid. Då inser man att Paulus inte har något nytt evangelium, någon annan teologi om frälsning, än vad resten av bibeln har. Paulus säger ingenting om detta som är något nytt i förhållande till vad Jesus och andra redan har sagt. Vi blir frälsta av nåd och genom tro och inte på grund av tidigare goda gärningar som vi försökt göra som hedningar. Men vi blir inte frälsta genom en ensam tro utan gärningar. Vi blir frälsta av nåd genom en tro som uttrycker sig i omvändelse och de frukter som hör till omvändelsen – att vi vänder oss bort från det gamla livets synd och börja leva på ett nytt sätt i lydnad för Guds bud.

          I det nya som ändå evangelium om Kristus betyder, att både hedningar och judar kan bli frälsta, så har det inte någon frälsningsavgörande betydelse om man är omskuren eller inte. Det är därför Paulus skriver i 1 Kor 7:19, ”Omskärelse eller förhud, det är likgiltigt, vad som betyder något är att man håller Guds bud.”

          Det är därför jag inte behöver kämpa med att förklara motsättningen mellan vad Jesus säger i Matt 25:41-46 och de lösryckta pauluscitat du anför. Det är inte någon reell motsättning – Paulus predikar nämligen inte rättfärdigrörelse genom tron allena.

          Och du försöker nedvärdera Jakobs brev till sekundär status i syfte att inte behöva kämpa med det faktum att enda gången som uttrycket ”rättfärdiggjord genom tron allena” (Jak 2:24) förekommer i Bibeln, så förkastas det. Du försöker så tvivel på bokens plats i kanon och dess status som Guds ord – i klar motsats inte bara till den allmänna kristna hållningen sedan 300-talet, utan också mot de reformerta kyrkotraditionerna som har en klarare protestantiskt reformatorisk teologi än de lutherska.

          Påvar kommer och går. Och påvars uttalanden är inte felfria, så lär i alla fall inte den Katolska kyrkan. Själv tror jag att påven kallar muslimer våra syskon i den betydelse man kan läsa ut av Mal 2:16,

          Har vi inte alla en och samme fader? Är vi inte skapade av en och samme Gud? Varför handlar vi då trolöst mot varandra och kränker det förbund som våra fäder slöt?

          Vi människor är alla skapade av Gud och i den meningen kan vi alla kallas Guds barn och är i så fall varandras syskon. Vi är ju varandras nästa och vi är alla skapade till Guds avbilder och vi är alla älskade av Gud. Detta är inte den vanliga användningen av uttrycket ”Guds barn” i Nya testamentet. Men det är i alla fall möjligt att använda uttrycket på det viset, utifrån Malaki (kanske han enligt dig är en ”halm-profet”?). Och det ligger nog en viss fredssträvan bakom detta sätt att använda orden. Det är bra om människor från olika religioner kan finna ett sätt att i fredliga former ha en viss dialog – hellre än att våld ska användas.

          1. Mikael!
            Här några svar och kommentarer på ditt senaste inlägg:

            1) RKK OCH ISLAM. Det är inte endast några post Vaticanum II-påvar som kallar muslimer ”bröder”. De gör detta i full överensstämmelse med Vaticanum II. Där stadgades i deklarationen Nostra ætate om de icke-kristna religionerna:

            ”Med högaktning betraktar kyrkan muslimerna, som tillber den ende Guden, den levande och i sig varande, den barmhärtige och allsmäktige, himmelens och jordens Skapare, den som har talat till människorna.”

            Detta på total kollisionskurs med Jesu och apostlarnas lära. Jesus säger: ”Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom” (Joh. 5:23). Johannes lär tydligt och klart huruvida muslimerna har samme Gud som kristna: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh. 2:23).

            I RKK´s katekes läser vi dessutom i par. 841:

            ”Kyrkans förhållande till muslimerna. ´Men frälsningsplanen omfattar också dem som erkänner Skaparen, framför allt muslimerna. De bekänner att de har Abrahams tro och tillber med oss den ende och barmhärtige Guden, som skall döma människorna på den yttersta dagen.´”

            2) KANON. Du skriver om Malakis bok: ”kanske han enligt dig är en ´halm-profet´?” Som f.d. EFS-pastor vet du väl att lutherdomen liksom all övrig protestantism erkänner samtliga 39 böcker från Gamla testamentet?

            Du skriver vidare: ”Och du försöker nedvärdera Jakobs brev till sekundär status i syfte att inte behöva kämpa med det faktum att enda gången som uttrycket ”rättfärdiggjord genom tron allena” (Jak 2:24) förekommer i Bibeln, så förkastas det.”

            Detta stämmer inte. Jag skrev i mitt första inlägg: ”Jakobs ord om att vi blir rättfärdiggjorda genom gärningar kan förstås på olika sätt. Ett sätt att förstå det, som inte krockar med Paulus uppfattning, är att Paulus talar om frälsningen, om rättfärdiggörelsen inför Gud, medan Jakob talar om rättfärdiggörelsen inför människor, d.v.s. frågan vilka vi kristna skall erkänna som kristna syskon. Den som inte visar medmänsklighet och kärlek ska vi inte betrakta som en kristen, vi ´rättfärdiggör´ honom inte. Han uppvisar ju inte de frukter som följer på den sanna tron.”

            (Ett annat sätt att förstå Jakob 2:24 är Malanchthons utläggning i Augsburgska bekännelsens apologi, art. IV – som dock inte övertygade Luther – se SKB, s 143-145.)

            När Luther kallar Jakobs brev ”halmepistel” är det inget eget påhitt. Inte bara inom fornkyrkan, utan även på 1500-talet ifrågasattes Jakobs brev av inflytelserika romersk-katolska teologer (t.ex. Erasmus och Cajetanus). Det var först genom Tridentkonkonciliet som det blev heretiskt att ifrågasätta Jakobs brev. På denna punkt klandrades inte Luther av sin samtids romersk-katolska kyrka.

            3. ROMARBREVET OCH JUDAISTERNA. Det är högst troligt att Paulus haft den judaistiska villfarelsen i tankarna när han skrev Romarbrevet (se t.ex. Rom. 14 där han talar om starka och svaga bröder), men det är INTE DENNA fråga som behandlas i Rom. 1-11, där frälsningsläran framläggs ur olika synvinklar.

            När Paulus i Romarbrevet nämner omskärelse, som du hänvisar till, sker inte detta för att ta bemöta den specifika villfarelse som fanns i Galatien. Han gör det för att visa att judarna, som berömmer sig av sin judiska tillhörighet, inte har någon nytta av omskärelsen om de inte uppfyller lagen (Rom. 2:25). Omnämnandet av omskärelsen finns med i det sammanhanget, att Paulus vill ställa fram varenda människa, även juden som förlitade sig till sin yttre omskärelse, SOM SYNDARE INFÖR GUD (ursäkta om du tycker att mina versaler är ”skrikiga”, jag vill egentligen ha kursiverad stil, men jag vet inte hur man gör).

            Jag ska snart iväg för en ny arbetsdag, så jag är i tidsnöd. Lättast för mig är därför att citera
            Torben Kjær, lektor och förste amanuens i Nya testamentet vid Dansk Bibel Institut (DBI). Han skriver i sin artikel ”Den nya Paulus-tolkningen och evangeliet om rättfärdiggörelse genom tro”:

            ————–
            1.2.2. Förhållandet mellan judar och hedningar eller judekristna och hednakristna.

            Allt som Paulus skriver om rättfärdiggörelsen på grund av laggärningar eller genom tro, handlar om förhållandet mellan judar och hedningar eller mellan judekristna och hednakristna (här refererar Kjær till Sanders och andra förespråkares av det nya perspektivet på Paulus uppfattning, min anm.). Rättfärdiggörelse handlar inte om förhållandet till Gud, utan om förhållandet mellan judar och hedningar. Vi stannar upp och frågar: Är det sant? Svaret är åter klart: Det är det inte. När vi läser Romarbrevets första tre kapitel är det tydligt att Paulus sätter in rättfärdiggörelsen i ett bestämt sammanhang. Han ställer mänskligheten inför Guds uppenbarelse och Guds lag, oavsett om de är hedningar eller judar, och därmed ställer han dem inför Gud. Det handlar om förhållandet till Gud. Paulus visar att alla misslyckas och syndar i förhållandet till Gud (Rom 3:9 och 3:19-20). Det handlar om förhållandet till Gud och evangeliet om rättfärdiggörelsen är då svaret på människans synd. Här befrias människan från synden och förklaras rättfärdig av Gud. Det handlar om förhållandet till Gud. Så Paulus tal om rättfärdiggörelsen handlar inte om förhållandet mellan judar och hedningar, utan om människans förhållande till Gud. Det handlar om frälsning.

            ————————–
            Jag har ytterligare en viktig sak att ta upp, som jag inte hann med tidigare (igår var det väl):

            Du menade att mina bibelcitat som lär rättfärdiggörelse genom tro var lösryckta och uttryck för en ”smal kanon inom kanon” (ungefär så). Så anförde du en rad ställen som lär rättfärdiggörelse/frälsning genom gärningar.

            Mitt svar: Jag skulle kunna lyfta fram ytterligare ställen som lär rättfärdiggörelse genom tro allena (även om de jag skrev nog var de tydligaste).

            Men än viktigare är att de ställen som du anför (och jag skulle kunna lägga till ytterligare ställen som lär samma sak!) måste förstås i sitt rätta sammanhang. Antingen visar de på den frukt, som ett kristet liv för med sig, eller så är de uttryck för lagens frälsningsväg.

            Bibeln har ju två läror om frälsningen: lagens och evangeliets. Båda är lika sanna, det är bara det att endast evangeliets frälsningsväg är den enda som är öppen/framkomlig för syndfulla människor (som vi alla är). Förstår man detta har man ett klart ljus och allt i Bibeln faller på plats. Förstår man det inte blir Bibeln den mest motsägelsefulla boken av alla. C.F.W. Walther (”Amerikas Luther”) säger i sin klassiska ”The Proper Distinction Between Law and Gospel” i inledningen av tes IV:

            ————–
            Att bläddra genom den Heliga Skrift medan man fortfarande är okunnig om åtskiljandet av lag och evangelium ger människan intryck av att den Heliga Skrift rymmer en lång rad motsägelser; ja hela Skriften tycks bestå av idel motsägelser, värre än dem i Koranen. Ena stunden förklarar Skriften någon för salig, nästa stund fördömer den honom. När den rike ynglingen frågade Herren: ”Vad skall jag göra för att få evigt liv?” svarade Herren: ”Om du vill ärva det eviga livet så håll buden.” När fångvaktaren i Filippi ställde exakt samma fråga till Paulus och Silas, fick han detta svar: ”Tro på Herren Jesus Kristus, så skall du bli räddad med hela ditt hus.” [—]

            ”Måste inte den som inte känner till något om åtskiljandet mellan lag och evangelium uppslukas av det yttersta mörker när han läser allt detta? Måste han inte upprört ropa: ”Vad? Skall detta föreställa Guds ord? En bok full med sådana motsägelser?”

            ——————-
            Lars Borgström

          2. Mikael Karlendal,
            En central fråga: Var Paulus en apostel för nationerna inifrån judendomen eller en avfälling som avvikit från judendomen?

            Svaret på den frågan påverkar i princip alla de frågeställningar som florerat i den här debatten. Både Borgströms och Karlendals argument är beroende av svaret på ovanstående fråga.

            Om Paulus inte verkade inifrån judendomen, utan hade avvikit från den, så bör ju t.ex. Rom & Gal tolkas på ett visst sätt. Om däremot Paulus verkade som nationernas apostel, inifrån judendomen, så blir ju tolkningen helt annorlunda. Detta gäller inte endast enstaka bibelord. Frågan är naturligtvis mycket större än så.

            Men läs exempelvis följande Pauli ord med de två olika perspektiven!

            ”Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro.” (Rom 3)

            ”Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen.” (Rom 2)

            Med en Paulus som verkar inifrån judendomen finns här ingen binär uppdelning mellan judendom och kristendom. Den reformerta kristendomen kan inte existera utan en sådan binär uppdelning. Den katolska har försökt förhålla sig till ett närmande av denna tanke i bl.a. Andra vatikankonsiliets Nostra Aetate.
            Nu har det dock 50 år sedan dess och forskningen kring Paulus har på senare år gått fram med stormsteg.

            Att uttolka Paulus inifrån judendomen betyder att mycket som ansetts självklart inom kristendomen sätts på ända. Det är inte alls självklart att ett sådant tänkande påhejas i de kyrkliga institutionerna.

            För den som är intresserad mer om detta:
            Googla ”New perspective on Paul”

            Jag kan alltså omöjligt hålla med vare sig den ena eller den andre i dessa frågor. Det känns som om ni fäktas med argument från en svunnen epok.

            1. M Östlund!
              Du adresserar frågan till Mikael Karlendal, men eftersom jag är inbegripen i diskussionen tar jag mig friheten att besvara den. Till en av märkligheterna med ”The New Perspective on Paul” (som du hänvisar till) hör att Paulus inte skulle ha brutit med judendomen, utan endast fått en ny kallelse, nämligen att gå ut till hedningarna med budskapet. Jag kallar denna uppfattning ”märklig”, eftersom den så enkelt motbevisas. Istället för att använda egna ord lånar jag ord från Torben Kjær, som i sin artikel ”Den nya Paulus-tolkningen och evangeliet om rättfärdiggörelse genom tro” skriver:
              ——————
              1.2.1. Paulus byter inte religion

              Som farisé ärar och tjänar han den ende sanne Guden och som kristen ärar och tjänar han samme Gud (detta är uppfattningen som anhängarna av ”The New Perspective on Paul” har, min anm.). Vid mötet med den uppståndne på vägen mot Damaskus, sker inte en omvändelse utan det sker en kallelse. Paulus kallas till en ny tjänst. Paulus byter inte religion, när han går från judendom till kristendom. Vi stannar upp och frågar: Är det sant? Svaret är klart: Det är det inte. Här ska jag bara peka på ett enda faktum, att Paulus förföljde församlingen och det vill säga Kristus. Apg 9:4: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”

              Ingen kan bekämpa Guds församling och därmed bekämpa Kristus och samtidigt tjäna Gud. Jesus säger: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
              ————

              /Lars Borgström

              1. Lars Borgström,
                Självklart får du svara eftersom du var nämnd.
                Men du får gärna förklara för mig vad menar med ditt svar. Jag förstår det inte hur jag än vrider och vänder på det.

                Jag utgår också från att du läst och förstått Apg 21:
                http://www.bibeln.se/las/2k/apg#q=Apg+21%3A20-24

                Så berätta lite kort med egna ord vad du menar.

            2. Ja judendomen är central.

              Som lutheran fanns en inbygd antijudiskhet. Den är nu borta. Att vara i Kyrkan; är att även judiskt komma hem. Där är en jude mittpunkten. Och man tänker i princip helt judiskt.

              Jag kan varmt rekommendera böcker om judar som konverterat. Huney from the rock av Schoeman t ex. Men det finns fler. Många fler, som gått i St Paulus fotspår (inkl din största fiende Ulf).

              Allt Gott

              1. M Östlund och Anders Gunnarsson!

                Först måste jag nog lägga grunden för att det ska bli mer begripligt.

                1) Profeterna och patriarkerna i GT var sanna Guds barn, eftersom de trodde på Frälsaren/Messias som skulle komma.

                2) Det fanns också många israeliter/etniska judar som inte trodde detta under GT´s tid. Dessa var inte Guds barn. Exempelvis fanns det endast 7000 sant troende på Elias tid.

                3) När Kristus kom togs han emot av de sanna judarna (t.ex. Simeon i templet), medan de andra judarna (t.ex. fariséerna) förkastade Honom).

                4) Paulus, som var etnisk jude, var inte ett Guds barn före sin omvändelse.

                5) När hedningar i nya förbundet kommer till tro på Kristus inympas de i det sanna Israel, som består av etniska judar som tror på Kristus och sådana av hednisk härkomst, som tror på Kristus.

                6) Kyrkan i nya förbundet är det sanna, utvidgade Israel – ”Guds Israel” som Paulus kallar henne (Gal. 6:16). Paulus säger därför att ”den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden” (Rom. 2:29).

                7) Judendomen är en annan religion än kristendomen och tillhör inte det sanna olivträdet. Judendomen förkastar Guds Son, Frälsaren. Genom sin otro har judiska trosutövare brutits bort från trädet Israel, men om de omvänder sig och tror på den Frälsare som patriarkerna och profeterna talade om, blir de Guds barn.

                Om ni vill ha en längre förklaring kan ni läsa vad jag skriver i Logostidningen 2013:1, s 6 och framåt
                http://www.logosmappen.net/logos/tidning/logos13_1.pdf
                ———————-
                Som jag uppfattat dig M Östlund menar du att Paulus, även efter uppenbarelsen på väg till Damaskus, fortfarande tjänar judendomen. Han får endast en ny kallelse, där han nu ska nå även hedningar med erbjudandet om att bli delaktiga av Israel (tidigare var ju medborgarskap i Israel endast förbehållet etniska judar).

                Denna uppfattning tar jag starkt avstånd från. Paulus vänder sig i sin andliga verksamhet efter Damaskusuppenbarelsen inte endast till en större grupp (judar plus hedningar), utan själva verksamheten är nu fullständigt annorlunda till sin karaktär. Från att ha förföljt de sant troende ”israeliterna” (de kristna) omvänds han och blir själv en kristen, ett Guds barn.

                Anders Gunnarsson: Att vara lutheran är att vara sann jude, att ha kommit hem till patriarkernas och profeternas religion, att tro på samme Frälsare som Abraham trodde på, och därmed bli förklarad rättfärdig genom tro (1 Mos. 15:6, Rom. 4:3).

                /Lars Borgström

  5. Mikael
    NT:s store teolog – Paulus – nämner i sina brev ingenting om ett specifikt läroämbete, än mindre att Petrus skulle vara den förste bäraren av ett sådant. I Galaterbrevet skriver han att han vid ett tillfälle anklagat Petrus för skrymteri. Kan man tillrättavisa ett rättesnöre? Inte ens i brevet till romarna nämner han Petrus vid namn.
    Borde inte en för RKK så väsentlig lärofråga som ett påveämbete åtminstone ha varit antytt av Paulus?

    1. Sven-Åke, jag skriver här bara kortfattat vad jag kommer att skriva mer utförligt om i ett senare blogginlägg.

      Du skriver: ”Borde inte en för RKK så väsentlig lärofråga som ett påveämbete åtminstone ha varit antytt av Paulus?”

      Mitt allra kortaste svar är: Nej, egentligen inte.

      Paulus behöver inte ha nämnt detta mer än vad t ex Simon Seloten eller Bartolomaios gjorde. Dvs, de brev och skrifter vi har från olika apostlar innehåller inte allt som finns att säga om Jesus och hans liv och lära. Men sammantaget innehåller de det mesta. Och de brev vi har från t ex Paulus, har inte skrivits med syftet att framlägga allt vad Paulus trodde och predikade, utan de har skrivit för att möta specifika frågeställningar från specifika församlingar och situationer. Det är en ”slump” att vi t ex har något av Paulus om nattvarden. Hade man inte missbrukat den i Korinth, hade han kanske aldrig skrivit om den. Det finns inget som säger att en viss sak i läran måste vara nämnd av Paulus för att vi ska tro på den. Och vissa apostlar skrev som bekant ingenting. Och kanske var de ändå lika stora teologer som Paulus, men det var bara det att de inte var så bra på att skriva.

      Men sedan skriver Paulus ganska mycket om läroämbetet i sig, även om inte just den termen används. Man kan läsa breven till Timotheos och till Titus som en väldigt tydlig markering om behovet att ett kyrkligt läroämbete, dess funktioner, dess utövande osv. Det står dock inget om påven i dessa brev. Men om man läser dem noga och tänker på frikyrkliga sammanhang (om nu du har sådan bakgrund), så kan man i alla fall tydligt se att det måste finnas någon form av läroämbete, någon form av läroansvar hos dem som sitter i pastorsposition eller vad man nu vill kalla det. På vilket sätt som frikyrkopastorer kan sägas uppfylla det som står i dessa brev, lämnar jag åt dig att bedöma. Så jag skulle vilja säga, att när det gäller läroämbete i sig, så skriver Paulus rätt så mycket och rätt så explicit. Och det gäller även i andra av hans brev.

      Sedan antyder han faktiskt något om Petrus (och du tycks ju vara glad även för antydningar). Han skriver i Gal 1:18,

      Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.

      Varför skulle Paulus som kallad av Jesus till apostel behöva fara upp till Jerusalem för att få tala med (lära känna) Kefas? Här har vi en antydan om att Petrus har en särskild roll såsom den beskrivs i Matt 16:18-19,

      Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”

      Här sätter Jesus in Petrus i en speciell position med en speciell nycklamakt, att binda och lösa. Och om man ser till hur sistnämnda uttryck används i GT (Jes 22:22) och i rabbinsk litteratur, så förstår vi att det är en speciell position av att fatta beslut i kungens (här Jesu) ställe, å kungens vägnar. Och då ligger det ju inte så långt ifrån att man kan tro att det handlar om läran.

      Jesus styrker även detta med Petrus speciella position genom att Petrus alltid är med i allt, även när bara få lärjungar är med. Petrus är den naturlige talesmannen, Petrus är den som talar på förklaringsberget, Petrus är den som får höra orden ”Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk 22:31). Jesus ger också Petrus ett speciellt personligt uppdrag i Joh 21:15-19 – föd mina får.

      När lärjungarna på Emmausvägen återvänder till Jerusalem och berättar att de sett Jesus, för de elva, får de höra orden: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon” (Lik 24:34). Man skulle givetvis kunna tolka det som att de sade det pga att alla visste att Petrus hade förnekat Jesus tre gånger och att det därför var en speciell nåd för honom. Men så hade ju också alla de andra sprungit och gömt sig. Mer sannolikt är att de specifikt nämnde Petrus här, pga att han var den som de alla visste var insatt som ledaren bland apostlarna och att det just därför var speciellt med att Jesus visat sig för honom.

      När Paulus skriver om Jesu uppståndelse och räknar upp alla vittnen i 1 Kor 15, skriver han följande:

      att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv

      Här pekar han också ut Petrus på ett särskilt sätt. Du som gillar antydningar, här har du en till!

      Och sedan har vi mycket tydligt i resten av NT att Petrus ledarroll framhävs.

      Fick man då kritisera en sådan ledare? Ja, Paulus gör det i Gal 2. Men det är inte Petrus fastslagna läror han kritiserar, utan Petrus efterlevnad av läran. Och det är även tillåtet i nutida Katolska kyrkan. Påven anses inte ofelbar som person när det gäller hur han lever, allt han säger i alla predikningar och tal eller i intervjuer etc. Läran om påvens ofelbarhet innebär bara att Gud förhindrar påven från att slå fast som lära sådant som är felaktigt. En människa full av fel och brister men i det ämbetet, bevaras alltså från att slå fast felaktig lära – lite liknande hur de flesta kristna genom tiderna har sett på Bibeln – vi anser att Bibelns författare (fast de inte var ofelbara människor) ändå bevarades från att fylla Bibeln med felaktiga påståenden i det som rör tro och liv.

      Och ska då Petrus ämbete som ledare bland apostlarna – som var den tidiga kyrkans ledarkollegium – gå i arv eller ska funktionen/ämbetet upphöra i och med Petrus död. Hade den snabbt växande och över hela världen expanderande kyrkan som ständigt mötte nya utmaningar, nya religioner och livsåskådningar, mindre behov av en samlande ledare efter Petrus död? Sannolikt inte. Ämbetet kan inte lämnas tomt. Någon ny måste ta över, Apg 1:15-26 – Må hans ämbete övergå till någon annan. Eller som Paulus skriver till Timotheos:

      Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur. (2 Tim 2:2)

      Så, sammanfattningsvis, jag finner något mer än ”antydningar” hos både Paulus och andra nytestamentligt författare. Och nu är detta bara en liten kort kommentar och inte ett långt blogginlägg.

  6. Lars Borgström.
    (Jag skriver på ny tråd då det inte längre gick att svara på den gamla.)

    Du skriver:
    ”Som jag uppfattat dig M Östlund menar du att Paulus, även efter uppenbarelsen på väg till Damaskus, fortfarande tjänar judendomen. Han får endast en ny kallelse, där han nu ska nå även hedningar med erbjudandet om att bli delaktiga av Israel (tidigare var ju medborgarskap i Israel endast förbehållet etniska judar).

    Denna uppfattning tar jag starkt avstånd från.”

    Ok, då vet vi det. Men hur tycker du att din uppfattning rimmar med att Paulus säger att Jesus rivit skiljemuren, fiendskapen mellan oomskurna och omskurna? Att han gjort de två (2) lägren till ett (1)? Att vi ”på den tiden var utan Messias, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud? (Ef 2)

    Om kyrkan är det sanna Israel, som du skriver, så har ju kyrkan ersatt Israel. Det finns ingen fiendskap eller skiljemur som rivits ned. Två läger har inte gjorts till ett. Medborgarskapet i Israel måste tolkas symboliskt i ett sammanhang som dessutom handlar om att Israel har förbunden och löftet, alltså ett resonemang om avtal.

    En sådan uppfattning måste följaktligen också vara utan hopp om vi ska vara konsekventa.

    1. M Östlund!
      Svaret på din fråga är mycket enkelt. Under gamla förbundet hade Gud ett etniskt egendomsfolk, de omskurna judarna. Alla andra folk, de oomskurna, var hedningar och stod utanför. Det var därför två läger.

      Genom Jesu fullbordade försoningsgärning och det nya förbundets inbrytande predikas evangeliet även för hedningar. Lärjungarna sänds ut över hela världen för att nå alla folk. Det finns ingen skiljelinje längre. Ännu under Jesu jordiska gärning, då han predikade och undervisade, var det judarna som var adressaterna (se t.ex. Matt. 10:5). Men sedan Han fullbordat sin gärning sände Han ut lärjungarna till ”alla folk” (Matt. 28:19). De två (omskurna och oomskurna) hade blivit ett.
      ————–
      Nej, kyrkan har definitivt inte ersatt Israel. Kyrkan ÄR Israel (Gal. 6:16). Det gäller dock att förstå att Israel kan stå för olika saker i Skriften. Det finns ett yttre Israel, det etniska judafolket. Men det finns också ett sant, andligt Israel, som utgörs endast av Guds sanna barn. Dessa har alltid utgjort en mindre grupp inom det etniska judafolket. Paulus formulerar saken så: ”Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel” (Rom. 9:6). Den minoritet inom det etniska Israel som utgör det sanna Israel kallas för ”resten” eller ”kvarlevan”. Det är endast de som är Guds barn. De flesta av det etniska judafoket gick och går tyvärr förlorade. Paulus skriver: ”Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst” (Rom. 9:27).

      Kyrkan är alltså det sanna Israel, de etniska judar och de etniska hedningar som tror på Jesus som sin Herre och Frälsare. Nya förbundet innebär inte att kyrkan ersatt det sanna Israel, utan att det sanna Israel har UTVIDGATS. Under gamla förbundet var det sanna Israel endast etniska judar som hade den frälsande tron (det fanns undantag som (Rahab, Rut o.s.v.), men under nya förbundet är det sanna Israel etniska judar som har den frälsande tron OCH etniska hedningar som har den frälsande tron.

      /Lars Borgström

      1. Lars Borgström,
        En kort fråga först, kommer mer senare …

        Om du ser det sanna Israel som utvidgat, ser du då fortfarande Paulus och apostlarna som judar eller har de bytt religion? Du skrev tidigare att ”judendomen är en annan religion än kristendomen och tillhör inte det sanna olivträdet”.

        Och om Paulus och apostlarna bytt religion, menar du då också att de lämnat den judiska religionsutövningen bakom sig? Att Paulus t.ex. inte längre följde de judiska matreglerna?

        1. M Östlund!
          Paulus bytte religion i den meningen att han lämnade en falsk version av GT´s tro och religion och blev kristen, vilket innebär att tro på den sanna versionen av GT´s religion. Från att ha förnekat Frälsaren bekände han Honom. Han övergick därmed från mörkret till ljuset, från satans rike till Guds rike.

          Den fromme Simeon däremot bytte inte religion när han tog Jesusbarnet i sin famn. Han hade den sanna tron innan han mötte Jesus, och när han fick se Jesus blev detta uppfyllelsen av vad han hela sitt liv hade väntat på och trott på. Han var ett Guds barn såväl före som efter mötet med Jesusbarnet i templet.

          /Lars

          1. Lars Borgström,
            Du svarade inte på frågan: Om Paulus och apostlarna bytt religion, menar du då också att de lämnat den judiska religionsutövningen bakom sig? Att Paulus t.ex. inte längre följde de judiska matreglerna?

            Frågan är viktig för att komma vidare.

            1. M Östlund!
              För att svara på din fråga, skulle jag först vilja ställa denna fråga: Vad är den sanna tron i såväl GT som NT? Svaret är att trons fundamentet är förtröstan på Frälsaren/Messias/Guds Son som antingen skulle komma (GT) eller har kommit (NT).

              Det är alltså uppenbart att Paulus inte delade den sanna tron under sin fariseiska tid. Istället för att tro på, förtrösta på, älska och dyrka huvudpersonen i den sanna tron, Kristus, förföljde han Honom. Detta enligt Jesu egna ord: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg. 9:4, 22:7 och 26:14).

              Så till din fråga om ”judisk religionsutövning”. Före sin omvändelse uppfattade Paulus sig som en rättrogen jude. Se vad han skriver i Fil 3:1-6. Han iakttog de yttre formerna av den sanna tron, men i detta sitt förlitande till yttre ting var han samtidigt en fiende till den sanna tron. Det var form utan något innehåll.

              Efter sin omvändelse till den sanna tron, då han blivit omvänd 180 grader – från hat och förföljande av Jesus och de kristna, till kärlek och tjänande av Jesus och de kristna – ser vi på ett par ställen i Apostlagärningarna att han fortfarande iakttog ett par judiska bruk. Hur ska vi förstå detta? Först vill jag säga att hur vi än förstår det så motsäger det inte att han lämnat den gamla Kristusförnekande fariseiska judendomen och blivit en Kristusbejakande kristen. För det är alldeles uppenbart att så är fallet (se ovan).

              Men din fråga tarvar ett svar. Jag skulle hävda att det handlar om missionsstrategiska anpassningar för att vinna judar för Kristus. Han vill minska anstöten hos dem som är så fasta i de gammaltestamentliga ordningarna att han går dem till mötes, för att vinna dem för evangeliet om Kristus. Fastän fri från sådana ting praktiserar han dem för att inte väcka anstöt. Denna sin inställning ger han uttryck för på detta sätt:

              ”Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen, för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det” (1 Kor. 9:19-23).

              /Lars Borgström

              1. Lars Borgström,
                Genom hela kristendomens historia, tills alldeles nyligen, har judarna fått utgöra exempel på kristendomens motsats. Judarna hör till satan, är lagiska, självrättfärdiga, kärlekslösa och de dödade Kristus; medan kristna hör till Gud, får förlåtelse och är ett med Kristus. Bilden är binär. On – off. They are out – we are in. Kristen nåd har ersatt judisk legalism. Det råder dikotemi – ingenting kan tillhöra båda delarna. Judarnas dåliga exempel är i vissa avseenden kristendomens nödtorft.
                För att den bilden skall ha någorlunda relevans, så måste ju både bilden av juden och bilden av den kristne stämma någorlunda överens med sanningen. Framförallt är det viktigt att bilden stämmer överens med verkligheten vid kristendomens tillblivelse. Gör den då det?
                Det är här skon klämmer och det är inte bara ena skon som klämmer, skona klämmer på båda fötterna. I århundraden har det ju i kristendomen rått en beröringsskräck inför judendomen. Att ens nämna något från Talmud har tidigare i princip varit detsamma som att avsäga sig frälsningen, men numera finns mer sekulär forskning som inte tar hänsyn till sådana tabun.
                Så, på vilket sätt stämmer den kristet schablonmässiga bilden av juden och den kristne inte med verkligheten?
                Djupare forskning i perioden 200 BCE – 200 CE visar att en from jude inte alls förtjänade sin egen rättfärdighet genom att hålla på lagen, alltså den schablonmässiga bilden av juden. Istället handlade observerandet av lagen som en bekräftelse på viljan att tillhöra förbundet med Gud och Israel – s.k. förbundsnomism. Därmed finns det ju inte längre någon lagisk självrättfärdighet att ta avstånd ifrån och då faller ju den teologiska dikotemin.
                Förbundet med Gud och Israel är alltså det centrala. Vi ser den tanken även i den för hedningarna kanske viktigaste texten i hela NT: apostlamötet i Jerusalem.
                ”Mina bröder, hör på. Simon har berättat om att Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. […] Därefter skall jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hydda. Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen, för att alla de andra människorna skall söka Herren, alla folk över vilka mitt namn har utropats.” (Apg 15:13-17)
                http://www.bibeln.se/las/2k/apg#q=Apg+15%3A13-17
                Med detta för ögonen är det svårare att behålla den gamla uppfattningen att judarna hör till satan, är lagiska, självrättfärdiga, kärlekslösa och kristusmördare; medan kristna hör till Gud, får förlåtelse och är ett med Kristus. Istället framträder bilden av att Paulus och apostlarna såg hednamissionen vara ett delmål. Gud skulle därefter vända tillbaka till Israel och återupprätta Davids rike, så att till slut alla människor skall söka Herren. Det finns inget binärt alls i Jakobs ord ovan. Tvärtom hör Guds handlande med hedningarna ihop med hans kommande handlingar med judarna.
                När man läser om NT med denna bild för ögonen framträder inte bara en mindre ond jude, även Gud kommer i bättre dager.

  7. Nej, jag som brukar tycka precis som Lars Borgström och alltid uppskatta hans inlägg här, håller inte riktigt med denna gång när han ovan skriver ”att vara lutheran är att vara sann jude.” Jag är lutheran – men inte är jag jude! Gud har fortfarande en särskild plan för just det judiska folket – se Romarbrevet 11!

    1. Bäste Anonym!
      Jag endast använder den definition som Paulus använder i Rom. 2: 28-29:
      ”Jude är man ju inte till det yttre, inte heller är omskärelsen något yttre på kroppen. Jude är man i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Då får man sitt beröm inte av människor utan av Gud.
”

      Det är i denna mening jag menade att en lutheran/kristen är en sann jude. Är man kristen har man ju fått ett omskuret hjärta genom Anden (d.v.s. evangeliet). Då tillhör man ”Guds Israel” som Paulus kallar den sanna Kyrkan i Gal. 6:16. Men man är självfallet ingen etnisk jude därför att man är lutheran/kristen.

      Jag är helt med på att Gud har en plan för sitt gamla egendomsfolk, det etniska judafolket. Rom. 11, som du hänvisar till, visar att så länge jorden består kommer Gud att omvända individer dels från judafolket, dels från hednafolken, tills ”hela Israel skall blir frälst” (Rom. 11:26). ”Hela Israel” syftar i denna vers på det sanna Israel, vilket utgörs av alla Jesustroende judar och alla Jesustroende hedningar. Detta visar att judafolket kommer att bevaras som folk allt intill tidens slut. Det är ingen tillfällighet att andra antika folkslag som hettiter, jabuséer o.s.v. gått under eller upplösts och uppgått i andra folk, medan judafolket bevarats genom alla århundraden trots fruktansvärda förföljelser.

      /Lars Borgström

      1. Bäste Lars Borgström. Jag måste få inflika att du inte kan använda Rom 2:28-29 som att det syftar på ickejudar och att Paulus skulle kalla dem för judar.

        Läser man från vers 17 så ser vi att Paulus nu byter focus och talar till etniska judar. Verserna 28-29 skall därför förstås som att den jude som enbart förlitar sig på sin yttre omskärelse är inte den jude som Gud vill ha. Med andra ord, en sann jude är den jude som också har ett omskuret hjärta. Detta talade ju också profeterna om. Paulus talar aldrig om hedningar som om de vore judar eller Israel.

        I Rom 11 där det sanna olivträdet omtalas, så är detta träd Jesu församling där både hedningar och judar är ett i Messias. I Messias är det ingen andlig skillnad mellan jude och hedning, men här på jorden är det tudelat eftersom Guds frälsningsplan inte är fullbordad. Man måste hålla två bollar i luften samtidigt.

        Låt mig också avliva den omhuldade kristna myten att Paulus kallar Jesu församling för Guds Israel i Gal 6:16.
        Detta är en Youngs Litteral translation som har med det ”kaj” (och, också) som finns i grekiskan.

        ”and as many as by this rule do walk — peace upon them, and kindness, AND on the Israel of God!”

        Det blev helt annorlunda, eller hur? Tänk vad ett borttaget ”kaj” kan förändra betydelsen. 🙂
        Mvh
        Din broder SÅ

  8. Anders Gunnarsson!
    Se mina tidigare inlägg om Israel efter köttet (det yttre, etniska Israel) och det sanna, andliga Israel (”Guds Israel” som Paulus kallar det i Gal. 6:16). Vi lutheraner tycker inte om judendom, islam, buddhism, ateism o.s.v., religioner eller ideologier som förnekar Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Däremot tillhör vi det sanna Israel, som består av alla som tror på Jesus (såvida tron är sann och inte hycklad).

    Martin Luther var inte antisemit. Han ogillade den judiska religionen och gick tyvärr till övergrepp i sin retorik hur denna skulle bekämpas. Här kan du läsa en balanserad framställning av Luthers inställning till judarna: http://luk.se/luthwebbarkiv/Luth2005-1.htm#LuthJud . Den är skriven av nyligen avlidne kyrkoherden i Lutherska Konkordiekyrkan, Staffan Bergman.

    /Lars Borgström

  9. Den lutherska prästen Håkan Sunnliden hade på sin blogg i februari i år en väldigt fin serie om det judiska folket och Israel .
    Han inleder serien så här: ”Ett sätt att motverka antisemitismen är att tala om det judiska folkets plats och betydelse för mänskligheten… ”
    hakansunnliden.blogspot.com/2015/02/valsigna-israel.html
    hakansunnliden.blogspot.com/2015/02/onska-jerusalem-frid.html
    hakansunnliden.blogspot.com/2015/02/fralsningen-kommer-fran-judarna.html
    hakansunnliden.blogspot.com/2015/02/herrens-ogonsten.html

  10. M Östlund!
    Den forskning du hänvisar till är en skolbildning som vunnit mycket i inflytande de senaste decennierna och går under benämningen ”The New Perspective on Paul”. Enligt min mening är den mycket förvirrad och uppvisar grundläggande okunskap om biblisk tro. Det finns också framstående teologer som enkelt visar på felsluten som begås. Här är t.ex. några föreläsningar av Michael Horton jag lyssnade till för några år sedan:

    http://audio.christurc.org/adult_catechism/horton/nine-points/2007-09-16-horton-chm.mp3

    http://audio.christurc.org/adult_catechism/horton/nine-points/2007-09-23-horton-chm.mp3

    http://audio.christurc.org/adult_catechism/horton/nine-points/2007-09-30-horton-chm.mp3

    Du skriver ovan att denna ”djupare forskning i perioden 200 BCE – 200 CE visar att en from jude inte alls förtjänade sin egen rättfärdighet genom att hålla på lagen, alltså den schablonmässiga bilden av juden.” Det är riktigt att The New Perspective on Paul hävdar detta. Men jag tror att aposteln Paulus, själv farisé och utbildad av Gamaliel, kände till sin tids judendom oändligt mycket bättre än Sanders, Stendal, Dunn, Wright m.fl., och Paulus skriver: ”Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen” (Rom. 9:31). Detta uttalande av Paulus visar att Israel förgäves försökte förvärva rättfärdighet, åtminstone om vi får tro att Paulus har rätt. Se även Rom. 10:5.

    Nu vill jag ställa en fråga till dig, M Östlund: Menar du att en from jude som går i synagogan, lever efter ortodox judendoms alla bud m.m., men inte tror på Jesus, blir frälst? Kommer en sådan människa att bli salig?

    /Lars Borgström

  11. Lars Borgström,
    Som tur är, så är det inte min sak att avgöra vem som blir salig.

    Du citerade Paulus, men för att få en mer nyanserad bild – Paulus brev är ju en slags Jeopardy, där vi kan läsa svaren men inte känna till frågan – så kan vi väl se vad skriften i övrigt säger om frågan.

    Vi läser Luk 1:6 om en präst i Judéen och hans fru:

    ”De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.”
    http://www.bibeln.se/las/2k/luk#q=Luk+1%3A6

    Många av de som hör till församlingarna som är adressater i Paulus brev är s.k. gudfruktiga – Ger-Toshav & Ger-Tzedek. Ger Toshav är hedningar som följer det som kommit att kallas de noakitiska buden, medan Ger-Tzedek är hedningar som låtit omskära sig och därmed skulle följa hela den judiska lagen inklusive den muntliga. Paulus propagerar emot Ger-Tzedek, som härstammar från Shammai, som var den starke läraren i Judéen. Lägg märke till skillnader i NT när någon från Judéen kommer in i sammanhanget! T.ex. Apg 15. Ger-Toshav, var den omvändelse från hedningarna som Hillel förespråkade. den var starkast i Galiléen. Det är också Hillels skola som sedan kommer dominera judendomen framgent.

    Det kan alltså mycket väl vara en retorik från Paulus emot just Ger-Tzedek som vi ser i t.ex. Gal och Rom.

    Vi kan läsa Apg 15:1-2 och se hur några från just Judéen uppmärksammas:

    ”Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas.”
    http://www.bibeln.se/las/2k/apg#q=Apg+15%3A1f

    Om man är lite generös, så kan man till och med påstå att Apostlamötet gick helt och hållet på Hillels linje.

    Alltså: Bibeln ser visst att någon kan leva ”oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter”. Luthers teori om att detta skulle vara omöjligt är taget ur luften. Det finns klara kopplingar mellan Apg 15 och Hillels modell av en Ger Toshav.

  12. Jag kan tillägga vad beträffar ”The new perspective on Paul” att den hade sin kända start genom den f.d. biskopen i Stockholm: Krister Stendahl. Stendahl var en av de första att i den akademiska världen ifrågasätta den gängse bilden av Paulus och dennes förhållande till judendomen. Enligt vissa källor var Stendahls ifrågasättande främst politiskt. Efter WWII framstod den tidigare dikotemin mellan judar och hedningar inte som framkomlig. Efter Stendahl kommer främst E.P. Sanders, som gör om frågan till en mer akademiska fråga – han forskar i judiska skrifter och kommer fram till ungefär samma sak som Stendahl.

    Men om jag får spekulera – och det gör jag gärna – så var Stendahl inspirerad av pingströrelsen i Sverige, som på 50-talet under Lewi Pethrus ledning nästan var lika långt framme i sitt nya perspektiv på judarna och Israel, som vi är idag.

    Pingströrelsens fortsättning var tyvärr vare sig politiskt eller akademiskt rustade för att kunna ta upp manteln efter Lewi Pethrus och har nu anammat samma ersättningsteologi som SMF skämt ut sig med.

  13. M Östlund!
    Vi lever på helt olika andliga och teologiska planeter om du inte ens kan hålla Jesu ord för sanna, när Han säger:

    ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6).

    ”Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt Honom” (Joh. 5:23).

    ”Om ni inte tror att Jag Är, ska ni dö i era synder” (Joh. 8:24).

    Eller som Hans apostlar säger:

    ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).

    ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh. 2:23).
    o.s.v.

    Det är inte ödmjukhet utan otro och ett förmätet ifrågasättande av Jesu och Hans apostlars ord, när man inte kan upprepa och hålla för sant vad de i klara och tydliga ord sagt om frälsningen.
    ————————–
    Det är du själv och inte Luther som påstår saker helt gripna ur luften när du skriver:

    ”Alltså: Bibeln ser visst att någon kan leva ´oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter´. Luthers teori om att detta skulle vara omöjligt är taget ur luften.”

    Det är självklart så att Sakarias och Elisabet var ett fromt par och att deras oförvitlighet gällde den moraliska standard man kan förvänta sig av ett gudfruktigt par på det mellanmänskliga planet (coram hominibus). Men ingen människa är oförvitlig inför Gud (coram Deo) om hon inte genom tron på Kristus är iklädd Frälsarens rättfärdighet. I sig själv är människan alltid en syndare här på jorden. Börja med att läsa Rom. 3:23: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” och följ sedan bibelhänvisningar åt olika håll och du hittar dussintals bibelverser som håller fram denna helt grundläggande kristna sanning, att alla står som syndare inför Gud. Jag ids inte ens skriva ned några av dem här.

    ——————————————–
    Angående Stendahl: Ja, hans teologiska program handlade till största delen om att omdana kristendomen, så att den passar de nya politiska strömningarna: Radera bort kristendomens exklusivitetsanspråk (pluralism), öppna prästämbetet för kvinnor (feminism) och verka för acceptans av homosexualitet (gay liberation). Det samma kan nog, i högre eller lägre grad, sägas om de andra liberalteologerna i ”The New Perspective on Paul”-skolan.

    /Lars Borgström

      1. Anders!
        När jag skrev så var jag oerhört trött på debattstilen vad gäller en vis person. Det verkade omöjligt att föra en seriös teologisk diskussion. Nu har det gått bättre. Jag uppskattar t.ex. att diskutera med bloggskrivaren.

        Vi får se hur det blir framöver. Om Mikael Karlendal inte vill annorlunda kanske jag gör fler små gästspel framöver. Jag minns inte hur jag formulerade mig i det ”löfte” du syftar på, men jag tror inte att min avsikt var att lova att för all framtid aldrig någonsin skriva här. Som jag minns det var det att jag i uppgivenhetens stund gav upp och drog mig tillbaka.

        /Lars Borgström

        1. Ha ha, vid omläsningen såg jag att jag stavat ”viss” med ett ”s”. Den berörde må ta åt sig, det bjuder jag på :).

          /Lars

  14. Lars Borgström,
    Jaha, och på vilket sätt skulle en Paulus som verkade inifrån judendomen göra Jesu ord osanna? Jesus verkade ju inifrån judendomen.
    Kristendomen har ju faktiskt överlevt detta för många nesliga faktumet att Jesus verkade inifrån judendomen, men skulle man inte då också klara av att även Paulus verkade inifrån judendomen?
    Kanske skulle inte den reformerta kristendomen må så bra av en judisk Paulus, kanske skulle även den katolska kristendomen få problem med en judisk Paulus, men kristendomen som sådan skulle klara ett sådant faktum. (Åtminstone om man ser bortom kyrkliga institutioner som rättfärdigar sig själva med fantasifullt egenpåhittade successioner, som bygger på att apostlarna startade en ny religion.)
    Eftersom Paulus på sina missionsresor oftast talade i synagogor, så är det ju egentligen uppenbart att han inte predikade en ny religion. Då hade de ju aldrig släppt in honom. Eller har du uppfattningen att judarna var väldigt interreligiösa på den tiden?

  15. M Östlund!
    Juden Jesus är uppfyllelsen av de gammaltestamentiga löftena. Den religion som du vurmar för, den som vi kallar judendom, tror inte detta. Jesus beklagade deras otro. Han sade till sin samtids företrädare av den religionen:

    ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh. 5:46).

    Detta uttalande av Jesus visar att de sanna utövarna av GT´s religion, de som förstått Moses skrifter på ett korrekt sätt (t.ex. Hans moder Maria, Simeon och Hanna i templet, Luk. 2, o.s.v.) trodde på Jesus Kristus. De däremot som INTE trodde på Jesus trodde inte heller på Moses. De vördade visserligen Moses skrifter, läste dem i synagogan o.s.v. men de trodde inte på deras verkliga innehåll.

    Paulus skiljer sig inte det minsta från Jesus. Han säger exakt samma sak om judiska religionsutövare som inte tror på Jesus:

    ”Än i dag är samma slöja kvar när de läser det gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de 
läser Mose.
 Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort” (2 Kor. 3:14-16).

    Det är förstås fruktansvärt tragiskt att de flesta judar inte tror på Jesus och därför går förlorade, att de förkastar den enda frälsning som finns. Detta var också en stor sorg för Paulus. Han skriver om de judar som inte tror på Jesus:

    ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet” (Rom. 9:1-3).

    ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud” (Rom. 10:1-3).

    Det är alltså uppenbart att enligt Jesus och Paulus är kristendomen, den religion som tror på Jesus som Herre och Frälsare, den sanna fortsättningen på GT´s religion, patriarkernas och profeternas religion. De kristna är grenar i olivträdet Israel (Rom. 11:17). De däremot som tillhör religionen judendom, och alltså förkastar Jesus Kristus som Herre och Frälsare, har p.g.a. denna sin otro brutits bort från olivträdet Israel (Rom. 11:20).

    Varken Jesus eller Paulus verkar från den religion vi kallar judendom, de bortbrutna otros-grenarnas religion, utan från stammen som är det sanna, troende Israel.

    /Lars Borgström

  16. Lars Borgström,
    Hoppsan! Klassisk gammal beprövad ersättningsteologi, alltså.

    Jag återkommer!

    1. M Östlund!
      Du får kalla Jesu och Pauli lära för ersättningsteologi om du vill, själv tycker jag att det är ett synnerligen illa valt uttryck, endast ämnat att förvirra och undanskymma vad saken handlar om. Kyrkan har ju inte ERSATT Israel, utan hon ÄR Israel. Den nytestamentliga kyrkan är ett UTVIDGAT (ej ersatt!) Israel i förhållande till den gammaltestamentliga kyrkan, som endast bestod av det etniska judafolket. Kristna av hednisk börd är inympade i olivträdet Israel och etniska judar som inte tror på Jesus blir bortbrutna från olivträdet Israel (Rom. 11).

      Det har alltid varit så att det sanna Israel/den sanna Kyrkan utgörs av de människor som tror på Frälsaren. Den första Kyrkan utgjordes av Adam och Eva, som trodde på den kommande Frälsaren. Den sanna Kyrkan fanns under GT´s tid bland de judar som trodde på Herren och väntade på Frälsaren.

      Gång på gång varnade profeterna för den falska säkerheten att tro att man var rättfärdig, ett Guds barn, endast därför att man tillhörde det judiska folket. Som den siste i raden av profeter varnade även Johannes Döparen för denna villfarelse, då han sade till dem som kom ut till honom:

      ”Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden” (Matt. 3:7-10).

      Vad du behöver förstå, M Östlund, är att ”Israel är inte alla som kommer från Israel” (Rom. 9:6). Man är inte med i (det sanna) Israel endast för att man är av judisk börd. Jesustroende judar och Jesustroende hedningar utgör däremot tillsammans det sanna Israel.

      /Lars Borgström

  17. Lars Borgström,
    Jag skall servera dig ett litet annorlunda svar. Du nämnde Mose – d.v.s. Torahn. Du nämnde en slöja som inte lyfts bort före Messias. Jag tar fasta på just detta.
    Berättelsen om Josef och hans bröder är central i judendomen. Varje år läses parashat Vayigash, som innehåller berättelsens höjdpunkt, när Josef ger sig till känna för sina bröder (1 Mos 45).
    Rabbinerna överträffar varandra i att ge förklaringar varför bröderna inte kände igen Josef från början. Detta är ett av judendomens stora mysterier. Enligt traditionen sökte bröderna till och med efter Josef bland gaybordellerna i Egypten. En viktig förklaring till att de nu inte kände igen honom var att Josef hade fått ett ickehebreiskt namn, talade inte hebreiska (han hade tolk) och hade ickehebreiska kläder. Men det är inte den viktigaste förklaringen. Den viktigaste förklaringen var att de ringaktade Josef så till den grad, att de aldrig kunde föreställa sig honom som rikets andre man.
    Detta mysterium ältas år efter år någon gång just i dessa tider. Om du ser Josef och bröderna framför dig, och därtill också anar en och annan egyptie, så har du bilden klar för dig.
    ”Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. ’Låt alla gå ut härifrån’, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder.” (1 Mos 45:1) http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos#q=1+Mos+45%3A1
    Josef körde ut egyptierna ur rummet när han skulle ge sig till känna för sina bröder.
    Vad betyder då detta? (Nu får du vara med när slöjor lyfts bort, Lars)
    Jo, Josef är precis som Jesus större i ett annat rike än bland sina bröder. (Det var ju detta Jakob sade i Apg 15.) Den som vet lite grand om Egypten på den tiden förstår också att Josef var sedd som gud i Egypten. Jesus, har precis som Josef haft andra kläder. Han har målats upp med blå ögon och så ickejudisk det bara går, han talar grekiska och har fått ett ickejudiskt namn: Jesus (Yeshua, Yeshu eller Yehoshua är mer korrekta namn).
    Lika lite som en jude känner igen Jesus, lika litet kände bröderna igen Josef.
    Men vad händer när Josef ger sig till känna för sina bröder? Jo, han kör ut egyptierna. Vilka är då Josefs bröder? Judarna, så klart. Vilka är då egyptierna? Jo, de som gett honom ett annat namn, ett annat språk och en annan bild.
    Slutsats: Vilka har huvudrollen när Messias kommer tillbaka? Egyptierna (hedningarna) eller bröderna (judarna)?
    När slöjan lyfts bort för judarna, så får jag och du stå andäktigt och se på, utanför. För visst sa du att slöjan skulle lyftas bort?

    1. M Östlund!
      Ja, det var sannerligen ett annorlunda svar. Du menar alltså att vi ska läsa berättelsen om Josef i Egypten på ett allegoriskt sätt och därvid köra över alla de klara bibelord som jag har anfört, sådana som säger

      att judar som förnekar Jesus går förlorade (Joh. 8:24),
      att det endast finns frälsning i namnet Jesus (Apg. 4:12),
      att den som inte ärar Sonen inte heller ärar Fadern (Joh. 5:23),
      att ingen kommer till Fadern utom genom Jesus (Joh. 14:6),
      att judar som inte tror på Jesus är bortbrutna grenar från olivträdet (Rom. 11:20),
      att Paulus är förtvivlad därför att hans etniska bröder går förlorade p.g.a. sin Kristusförnekelse (Rom.9:1, 10:1)?

      Jag behöver nog inte tala om att jag inte delar ditt sätt att läsa Bibeln!

      /Lars Borgström

    2. Tack Micael Ö för en fin utläggning av hur det blir när slöjan tas bort från Israel. Täckelset som ligger över hedningarna är mer som en ryamatta.

      ”Herren Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid
      göra döden om intet. Herren Herren skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty Herren har talat.” Hes 25:6-8

  18. Lars Borgström,
    Det var du som förde in slöjan i ämnet, inte jag. Och då visade jag på hur det kan te sig. Förövrigt är Josef en utmärkt förebild på Messias. Det tror jag de flesta som inte har en luthersk slöja för ansiktet förstår.

    Men ok, du skriver: ”Gång på gång varnade profeterna för den falska säkerheten att tro att man var rättfärdig, ett Guds barn, endast därför att man tillhörde det judiska folket.”

    Skönt att se att du anammat tanken om förbundsnomism. Som du säkert lagt märke till, så är det ju exakt samma tanke som är vägledande för de olika statskyrkorna. Det var först med väckelserörelserna som det kom ett alternativ.

    (Med det anser jag mig för tillfället klar med det här meningsutbytet.)

    1. M Östlund!
      Jag tror inte heller att vi kommer längre. För övrigt anser även jag att Josef är en av de klaraste förebilderna till Jesus i GT. Jag drar emellertid av detta inte märkliga slutsatser som går tvärt emot NT´s lära, utan ser förebildandet på ett sådant sätt att det ligger helt i linje med NT´s lära. Biskop Sven Danell skrev en fin bok en gång i tiden, ”Gammaltestamentliga gestalter”, där Josef ägnas ett kapitel. Där möter sund topologisk tolkning av Josef och andra förebilder till Jesus från GT.

      /Lars Borgström

  19. Mikael Karlendal, är det inte lika bra du byter rubrik på ditt inlägg från ”Jag svarar Erling Medefjord i en dagens tidning” till ”Lars Borgström och M Östlund svarar varandra”?

    1. Fr Lars är en sådan där slingerikrok-mästerlig präst, som det blir när lutheraner blir yrkesskadade.

      Man får liksom inte tyst på dem. Inte ens när de säger att nu ska jag sluta (o så pratar de en kvart till).

      Det påminner mig om vad en dominikanmunk sa om predikan. En kvart är från Gud, en halvtimme från prästen själv o trekart med inspiration nerifrån! 🙂

  20. Denna diskussion är väl egentligen avslutad, men tidningen Dagen rapporterar något mycket intressant som i högsta grad har med kristendomens relation med judendomen att göra (som jag och M Östlund kom att diskutera). Det verkar som att RKK nu mer än tidigare fullföljer de riktlinjer som drogs upp i och med 2:a Vatikankonciliet, då man inte längre vill vittna om Jesus Kristus för judar för att de ska omvändas. Här en nyckelmening från det dokument RKK nu antagit:

    ”Konkret innebär detta (avtalet) att Katolska kyrkan varken bedriver eller stöder något specifikt institutionellt missionsarbete riktat mot judar”, står det i dokumentet.”

    Dagens artikel finns att läsa här: http://www.dagen.se/vatikanen-katoliker-ska-inte-försöka-omvända-judar-1.581264 .

    Den messianska organisationen Jews for Jesus reagerar (med rätta) med bestörtning över den bibelvidriga teologin som RKK ger uttryck för. Även detta står att läsa i Dagen: http://www.dagen.se/messianska-judar-paulus-skulle-bli-skräckslagen-1.650966

    /Lars Borgström

      1. Anders!
        Är jag ”som vanligt” duktigt felinformerad? Du ägnar dig som du brukar åt tom retorik. Minns t.ex. hur du sade ”Katoliker ber inte till helgon”, ”Du attackerar halmgubbar”, ”Red herring” o.s.v., tills du fick fick reda på sakernas verkliga förhållande, att det fullständigt vimlar av katolska böner till helgon (sök lite på Internet och se även hur påven uppmanar till bön till helgon).

        Hur som helst finns RKK´s dokument om judisk-kristna relationer här: http://www.news.va/en/news/vatican-issues-new-document-on-christian-jewish-di .

        Jag har inte läst hela det långa dokumentet, men skummat lite och hittat de uttalanden som Dagen rapporterar om, och som ledaren för organisationen ”Jews for Jesus” upprörs över.

        I kap. 5, ”The universality of salvation in Jesus Christ and God’s unrevoked covenant with Israel”, skriver man bl.a.

        ”That the Jews are participants in God’s salvation is theologically unquestionable, but how that can be possible without confessing Christ explicitly, is and remains an unfathomable divine mystery.” (märkligt att Paulus då förtvivlade över sina bröder efter köttet, Rom. 10:1-3, min anm.).

        Och i kap. 6: ”The Church’s mandate to evangelize in relation to Judaism”, skriver man bl.a.:

        ”The Church is therefore obliged to view evangelisation to Jews, who believe in the one God, in a different manner from that to people of other religions and world views. In concrete terms this means that the Catholic Church neither conducts nor supports any specific institutional mission work directed towards Jews.” (märkligt då att apostlarna evangeliserade bland judar, min anm.).

        Så här sammanffatar The Official Vatican Network http://www.news.va/en/news/summary-of-the-gifts-and-the-calling-of-god-are-ir dokumentets femte och sjätte kapitel:

        ”The fifth chapter emphasises that through Jesus Christ – and through his death and resurrection – all people have a part in salvation, all are saved. Although Jews cannot believe in Jesus Christ as the universal redeemer, they have a part in salvation, because the gifts and the calling of God are irrevocable. How that can be possible remains an unfathomable mystery in the salvific plan of God.

        The sixth chapter considers the Church’s mandate to evangelise in relation to Judaism. While in the dialogue with Judaism Catholics bear witness to their faith in Jesus Christ, they refrain from active attempts at conversion or mission towards Jews. The Catholic Church does not envisage any institutional mission towards the Jews.”
        —————-
        Varsågod nu Anders att visa hur tidningen Dagen, ledaren för organisationen ”Jews for Jesus”, jag själv och Official Vatican Network missuppfattat dokumentet.

        /Lars Borgström

    1. Det är väl utmärkt att Katolska kyrkan inte vill göra judar till katoliker. Det höll dom på med bl a under inkvisitionen och det var fruktansvärt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.