Ulf och Birgitta Ekmans stora upptäckt – en recension

En av höstens mest spännande boknyheter är utan tvekan Ulf och Birgitta Ekmans bok Den stora upptäckten – Vår väg till Katolska kyrkan (Catholica) – detta oavsett om man tycker om eller håller med författarna eller inte. Det är en bok som har den karaktären, att många kommer att läsa den flera gånger om; den rymmer så många olika aspekter att reflektera över.

För mig personligen är detta en mycket intressant bok att läsa, då jag har genomgått samma process av att närma mig den katolska tron, även om jag ännu inte blivit upptagen i Kyrkan. Jag har ju också en kortare tid av drygt sju år arbetat som pastor i några mindre församlingar och även om det inte kan jämföras med Ulf Ekmans världsomfattande och 30-åriga internationella pastorstjänst, så har min mer begränsade erfarenhet som småstadspastor och bloggare ändå väckt upp samma frågeställningar hos mig som han har haft att bearbeta, och det har för mig lett till samma slutsatser. Min process började långt senare än Ekmans men har gått fortare. Jag har inte gått i paret Ekmans efterföljd i denna fråga, av naturliga skäl – deras bok kom ju först nu – men jag har med stort intresse följt hur Ulf Ekman successivt har framlagt nyvunna katolska tankar och jag tänkte redan 2013, att han nog kommer att konvertera inom en femårsperiod. Någon gång under året vågade jag också ”förutsäga” att han skulle offentliggöra i september 2014, att han skulle konvertera. Jag fick se mig se mig slagen i mitt ”profeterande” med sex månader!

Av det jag hittills sett av debatten som uppstått kring detta, utifrån de recensioner som hittills kommit, så verkar den handla om flera disparata frågor. Den handlar dels om huruvida Katolska kyrkan har rätt eller inte i sina sanningsanspråk och om det därför är bra eller inte att bli katolik. Men den har också kommit att handla om hur framför allt Ulf Ekmans personliga ”katoliceringsprocess” egentligen har gått till och om dithörande frågor som om han varit tillräckligt öppen om det eller inte. Diskussionen har också förmörkats av vissa personer som verkar ha ett horn i sidan gentemot Livets Ord och framför allt Ulf Ekmans roll i detta sedan tidigare. Diskussionen präglas också i väldigt stor grad av olika individers personliga förhållande till Katolska kyrkan och dess lära som sådan.

Skriven av både Ulf och Birgitta

Boken är skriven av både Ulf och Birgitta och är upplagd på så vis att Ulf har skrivit sju kapitel, Birgitta fyra och ett har de skrivit tillsammans. Boken följer en sorts kronologiskt ordning, då denna bok handlar om deras livsresa tillsammans fram till tiden efter att de blev katoliker. När de tänkt över sina liv, kan de finna vissa frön till denna utveckling redan från 70-talet och framåt. Men framför allt är det från slutet av 1990-talet som det hela börjar.

Boken är intressant ur flera perspektiv. Eftersom den är upplagd som en sorts biografi över parets andliga resa över mer än två decennier, är den på ett sätt som en spännande reseskildring med miljöbeskrivningar från hela världen och med ett spännande persongalleri. Detta därför att Ulf Ekman har haft en pastorstjänst med internationell omfattning. Livets Ords arbete har ju sträckt sig över stora delar av världen, främst Europa och Asien, och omfattar församlingar och bibelskolor över hela detta område. Som pastor och ”biskop” över hela denna verksamhet har resor kors och tvärs över världen varit naturligt, och internationella kontakter och personliga möten från hela världen uppfyller då av lättförklarliga skäl en stor del av paret Ekmans vardag. Dessutom bodde de tre år i Israel, först i Jerusalem, sedan i byn Ein Kerem strax utanför Jerusalem. Och bor man i Israel, så träffar man hela världen. Jag vet, för jag har själv bott en kortare tid i Jerusalem.

Sedan ger ju själva upplägget med att både Ulf och Birgitta har skrivit olika kapitel i sig extra dimensioner till framställningen. Det gör att man får delvis kompletterande perspektiv och beskrivningar på samma saker. Det gör boken väldigt levande och personlig. Och personlig är den, vi får veta mycket även om personliga detaljer, även om det i sig är underordnat bokens huvudärende.

Bakgrunden

Birgitta Ekman har en metodistisk och svenskkyrklig bakgrund från ungdomen. Ulf Ekman kommer från en sekulariserad bakgrund men blev frälst in i en evangelikal miljö. Han läste teologi i Uppsala och blev prästvigd av Bertil Gärtner. Under tiden träffades Ulf och Birgitta och blev ett par. De vistades i alltifrån högkyrkliga till lågkyrkligt karismatiska miljöer från början. Och efter den ettåriga bibelskoletiden på Rhema i USA kom de tillbaka till Uppsala och bildade Livets Ords bibelskola och församling. Och resten är historia, som man brukar säga.

I början av Livets Ords historia var rörelsen mer utpräglat trosrörelseinriktad och Ulf Ekman var under denna tid mycket radikal i sin framtoning av att leda det ”som Gud gör idag”. Tongångarna gentemot äldre samfund var hårda och särskilt gentemot Katolska kyrkan, i samband med påven Johannes Paulus II:s besök 1989, mot vilken den var mycket fördömande och avvisande.

”Jag är också katolik!”

Men sedan sker en förändring. Ulf spårar det första fröet till denna förändring till april 1992, då han befinner sig i Tirana i Albanien och håller en predikokampanj. I samband med att ska träffa den blivande presidenten Sali Berisha, möter han dennes sekreterare som glatt hälsar och säger, ”jag är också katolik!” När Ulf i det ögonblicket ska svara, flyger många tankar igenom hans huvud. I hans inre ser han kristenhetens splittring i tusentals samfund flyga förbi och han inser att han själv är en del av denna och befinner sig långt ut på kanten. Han ler generat tillbaka och svarar, ”åh, det är underbart, broder!” Den gnagande tanke som detta leder till är början på den process som 22 år senare skulle leda till att Ekmans förenar sig med den Katolska kyrkan. Det är här tanken uppstår att denna splittring är ett problem och inte något positivt eller neutralt.

Allteftersom tiden går, är det erfarenheterna av att möta olika kristna miljöer världen över och personkontakterna som successivt gör att Ulf och Birgitta får ett allt vidare perspektiv och alltmer vidgade vyer, främst från Israeltiden och framåt. Och detta är givetvis vad boken i huvudsak handlar om. Jag ska här inte ens försöka att sammanfatta denna spännande skildring. Oavsett vad man som läsare tycker om Katolska kyrkan och paret Ekmans val att bli katoliker eller inte, så är berättelsen fascinerande med alla sina miljöskillnader och persongalleriet.

En teologisk resa

Men den teologiska resan de gör, är givetvis den viktigaste. Det är naturligtvis omöjligt att här i ett kort blogginlägg sammanfatta allt detta. Det handlar om många olika enskilda teologiska frågor som bearbetas. Dels handlar det om att Ekmans börjar inse det problematiska och bristfälliga i den splittrade protestantiska miljön de står i och hur de börjar söka efter något annat. Sedan handlar det om hur de mer och mer börjar upptäcka den katolska tron och andligheten för vad den är. Den ena fördomen efter den andra skalas av och de börjar se den Katolska kyrkan som det mest genuina uttrycket för kristen tro alltifrån apostlarnas tid. Ekmans upptäcker att vad de förut trott om Katolska kyrkan inte har varit en korrekt bild av vad den Katolska kyrkan faktiskt lär, nu börjar de successivt upptäcka verkligheten.

Denna utveckling av tankegångarna står hela tiden i ett dialektiskt förhållande till den pastorala verksamhet som Ulf Ekman står i. Det är den egna erfarenheten av arbetet som gör att han börjar bearbeta och tänka igenom olika frågor. Och har man väl börjat tänka så och utanför ramarna, så kan man aldrig veta vart man hamnar till slut. Just denna sida av paret Ekmans bok väcker stor anklang hos mig personligen. Min begränsade pastorserfarenhet på drygt sju år i små församlingar i södra Sverige och som bloggare med något större ”församling” är givetvis inte jämförbar med Ulf Ekmans, men det är utifrån en pastoral verksamhet som samma frågor väcktes även för mig. Och det är utifrån liknande funderingar som även jag leddes i samma utveckling som Ulf och Birgitta Ekman.

Inre brottningskamp

Ekman berättar vidare hur hans syn på olika läror som Mariologin, Skrift och Tradition, påveämbetet och kyrkosynen successivt utvecklas och hur han får alltmer katolska övertygelser. Successivt lägger han fram sina nyvunna övertygelser offentligt på olika sätt. Han har aldrig någon tanke på att ”smygkatolicera” Livets Ord och han vet inte ens själv om att han kommer att bli katolik. Något sådant beslut är inte fattat.

Men detta är ju i sig något problematiskt och som jag själv personligen fått uppleva. Ulf och Birgitta behandlar på flera ställen i boken just detta, hur omöjligt det är att veta vart man kommer att hamna, när man är inne i en process av stor förändring. När man av olika skäl utmanas i sina medhavda övertygelser och med öppet sinne fördjupar sig i studier för att förstå mera, så är det inte möjligt att veta vart man i slutändan kommer att hamna. Och även om man skulle ha anat det, vilket Ekmans antyder att de gjort under vissa stunder av tankens klarhet, så är det ju inte så att man med självklarhet bejakar detta.

Att successivt offentligt lägga fram nyvunna katolska insikter leder ju naturligt till att många undrar om man är på väg att bli katolik. Men har man inte bestämt sig för det, så kan man inte svara ja på en sådan fråga. I mitt eget liv som småstadspastor i små församlingar men med ett större ”pastorat” via bloggen, så var ju jag tvungen att betänka vad det skulle leda till om jag skulle bejaka min katolska dragning. Och det var en brottningskamp för mig.

I paret Ekmans fall var detta av naturliga skäl en långt mycket större inre brottningskamp. I mitt fall handlade det om att sluta vara pastor för äldre församlingar som jag själv inte startat och bli lekman igen, vilket jag trots allt varit under större delen av mitt vuxna liv. I paret Ekmans fall handlade det om att lämna hela sitt internationella livsverk som omfattade kanske en kvarts miljon människor världen över (om man ser till hela nätverket av Livets-Ords-församlingar) efter 30 år och att gå från internationellt respekterade pingstkarismatiska ledare till en okänd framtid som katolska lekmän. Jag förstår verkligen våndan och brottningskampen. De skriver gripande i boken om Ulfs stressrelaterade utmattningssymptom och sjukskrivning som ledde till att han var borta från verksamheten i ett år. De nämner i det sammanhanget inget om just denna brottningskamp, utan endast om att arbetet i sig var krävande med alla resor med mera. Men jag undrar personligen om inte denna inre brottningskamp som jag här skrivit om, hade en betydligt större inverkan på detta än vad som kanske framgått.

Borde man inte väntat sig detta?

Av reaktionerna att döma efter Ekmans konversion verkar det som att många även på Livets Ord blev tagna på sängen av detta. Detta framstår för mig som ganska underligt, då jag som utomstående betraktare redan 2013 kunde säga att det Ulf Ekman skriver här, är renodlat katolsk lära. Hur kan man då bli tagen på sängen? Det Ekman skriver i tidningar och tidskrifter, det han säger i tal exempelvis på Bjärka-Säby är ju offentligt. Jag har inte kunnat följa vad han sagt i predikningar och bibelstudier på Livets Ord i Uppsala, men det torde väl också ha varit tydligt katolsk i många delar.

Hur är det då möjligt bli så tagen på sängen, som tydligen både Anders Gerdmar och Torbjörn Aronsson verkar ha blivit? Här räcker det inte att hänvisa till att Ulf Ekman förnekat att han varit på väg att bli katolik. Han kunde ju knappast ha sagt något annat, om han inte ännu bestämt sig. Men hans tankegångar utvecklades till att bli mer och mer katolska, och det kan man ju tycka att de högvärdiga teologerna på Livets Ord borde ha dragit slutsatser av. Jag kan dock förstå dem lite grann: Av boken ser det ut som att Ulf Ekman varit mycket mer övertygad om vissa katolska läror på ett långt tidigare stadium än vad han uttryckt offentligt, i alla fall som det verkar. Det har med andra ord skett en ”eftersläpning” av meddelandet av nya läromässiga övertygelser.

Men återigen, så förstår jag Ulf Ekman i detta. Min egen utveckling har varit liknande. Jag såg på ett sätt hela den katolska lärovisionen i all sin tydlighet och styrka redan i början av 2013, och skulle redan då på ett sätt ha kunnat lägga fram sådana tankar på bloggen. Men – och det är ett viktigt men – jag kunde inte säga då att jag var övertygad. Jag såg, jag attraherades, jag förstod en hel del, men att därifrån vara så övertygad att jag skulle fatta ett beslut om att konvertera eller ens att öppet framlägga och diskutera de tankar som jag då försiktigt prövade, är en helt annan sak. Och jag tror att detta i kombination med att stå i ledningen för ett stort livsverk omfattande en kvarts miljon människor över Europa och Asien, som gjorde att Ulf Ekman på ett så tidigt stadium inte lade fram offentligt alla saker han prövade inför Gud. När man prövar så djupgående tankar som kan få så stora och oöverskådliga konsekvenser om man följer dem, så är det naturligt att man på ett sätt kör ner fötterna i sanden och försöker stå stilla. På det stadiet kan man inte ge alla svar som enskilda bloggkritiker önskar att få nu och på en gång, så att de ska bli nöjda och kunna bocka av sina förenklade fördomar.

Jag kan för övrigt inte kommentera hur saker och ting har upplevts inom Livets Ord. Jag var inte där och jag var inte med.

Anders Gerdmars funderingar om varför en katolik tror som en katolik

Anders Gerdmar förvånar sig i intervjun i Världen idag, den 6 november, över den roll som Maria fått för paret Ekmans. Han hävdar också att grundproblemet (för vem?) är att Ekmans ändrat bibelsyn, från den protestantiska sola-scriptura-synen till en katolsk syn. Det är ungefär som att förvåna sig över Ekmans som nu blivit katoliker, tänker och tror som katoliker.

Gerdmar vill inte heller hålla med paret Ekman i deras beskrivning av kyrkohistorien, Han säger, att Ekmans påstående att Katolska kyrkan är den enda kyrkan med rötter till apostolisk tid, inte håller för närmare granskning. Men så har ju faktiskt inte heller Ekmans framställt det. På ett ställe där Ulf skriver om hur han successivt insåg att det i hans egen pastorala situation inte räckte med att bara reformera och förändra lite här och där i församlingen, skriver han:

”Vi var del av en mycket djupare söndring än vad jag först förstått, och det blev allt svårare att bara inta en allmänt pragmatisk hållning. Mer och mer blev sanningsfrågan brännande. Var fanns det mest legitima uttrycket för Kristi kyrka på jorden? Hur skulle jag förhålla mig till detta?” (sid 131)

Ulf Ekman hävdar alltså inte att Katolska kyrkan är den enda kyrka som har sina rötter i urkyrkan; detsamma kan sägas även om de ortodoxa och en del orientaliska kyrkor. Men det Katolska kyrkan hävdar, är att det ursprungliga har förvaltats bäst i sin fullhet i den Katolska kyrkan, den kyrka som lever i enhet med Petrus. Katolska kyrkan förnekar inte att de ortodoxa står i apostolisk succession och har en giltig eukaristi, utan att de saknar en avgörande faktor i att bevara och förvalta det ursprungliga, nämligen att stå under det ämbete Jesus gav Petrus. Och detta håller definitivt vid både exegetisk och kyrkohistorisk granskning. Och det håller inte exegetiskt, att hävda att frikyrklighet idag står i apostolisk succession. Det är Bibeln, Ander Gerdmar, som gör att vi är fler och fler som blir katoliker.

Anders Gerdmars dröm om Sola-scriptura-principen förblir dessvärre endast en dröm. Den var okänd under Kyrkans första 1500 år och när den kom, så har den visat sig enbart leda till mer och mer splittring. Ulf Ekman skriver:

”Som katolik är man inte, som så ofta i protestantisk miljö, hänvisad till sig själv som sista instans. Att förstå allt själv, att förklara allt själv, skapar en mängd särmeningar och disparata uppfattningar, där det blir svårt att hävda gentemot meningsmotståndarna vad som egentligen är rätt och vad som är fel. Det hjälper knappast att hävda att Anden är uttolkaren, eftersom fina människor som alla verkar ha Anden ändå kommer till olika slutsatser…

”Tradition med stort T, handlar inte om en uppsjö av olika traditioner och människomeningar utan, som ordet traditio betyder, att rätt förmedla och ta emot Guds uppenbarelse så att den kan ges vidare autentiskt från generation till generation. Enkelt uttryckt är Traditionen den andliga erfarenhet som Kyrkan förmedlat…

”Ju mer jag tänkte på detta, desto mer insåg jag att hela tanken på Skrift och Tradition snarare innebar ett bevarande av Skriften, ett förklarande av Skriften och beskyddande av Uppenbarelsen så att den förblev intakt, autentisk och kraftfullt verkande igenom hela historien. Jag började inse att den Katolska kyrkan var den av Jesus instiftade kyrka som höll fast vid denna uppenbarelse, vid Guds Ord, där så många yngre samfund och rörelser släppte taget och lät tidsandan ta över med all sin relativism” (sid. 62-63).

Och just därför, på grund av svagheterna med Skriften-allena-principen, blir den protestantiska kristenheten alltmer fragmentariserad. Och det är när man upptäcker det och börjar söka i historien efter svaren, som man kan börja inse att den Katolska kyrkan är svaret. Utifrån sina internationella församlingserfarenheter och insikten om vilka problem som den kongregationalistiska församlingsmodellen för med sig, börjar Ulf också reflektera över kyrkosynen. Han skriver:

”Denna utveckling motiverade mig att börja undersöka var det fanns äkta och varaktiga svar på dessa viktiga frågor om församlingsbyggande. Svaret fann jag i hur urkyrkan hade vuxit fram, vilket ledde mig till att fundera över var denna kyrka egentligen fanns idag.

”Var fanns stabiliteten och kontinuiteten? Var det så att det fanns ett äkta, ädelt olivträd – kyrkoträd – vars rötter gick tillbaka ända till Jesu tid? Var det så att hjulet, församlingen, inte behövde uppfinnas i varje generation? Är kontinuitet viktigare än andliga rörelser? Var det så att varje ny kyrkosplittring – inklusive den jag själv initierat – blev den nya rörelsen som växte fram inte automatiskt starkare, utan med tiden i stället svagare, mer utspädd och mer utarmad?…

”Var det till och med så att jag medverkade till mer sekularisering, inte mindre?” (sid 94-95)

Han sammanfattar det kapitlet:

”Ju mer jag studerade och reflekterade över detta, desto mer insåg jag att den Katolska kyrkan inte bara hade viktiga och genomtänkta svar på dessa frågor. Den var svaret. Jag insåg att vad Kyrkan egentligen är, inte bara gör, var lösningen på en mängd frågor och problem som protestantismen i dess många olika former och olika uttryck kämpade med…”

”Gång på gång kom en tanke tillbaka till mig – allt mer enträget. Det var de ord jag hört i mitt inre redan hösten 2004, och som då förbryllade mig: ’Närma dig Moderkyrkan.’” (sid 96)

 

Torbjörn Aronsson och inre röster

Torbjörn Aronsson skriver en måttfull recension av Ekmans bok i Världen idag, den 6 november. Jag ska inte orda så mycket om den. Han delar ju inte paret Ekmans katolska ståndpunkter och det livsval de gjort, och det finns det ju inte så mycket att orda om. Men han lyfter fram en sak som jag måste beröra. Han skriver:

”Vägen till katolska kyrkan gick dock främst genom andliga upplevelser. Det som beskrivs som Andens ledning och inre röster har spelat en framträdande roll för Ulf Ekman när han förändrades i sin syn på Bibeln, Maria och påven. En form av pingstkarismatisk spiritualitet har således bidragit till makarnas successiva bejakande av katolskt fromhetsliv… Efter att Bibeln som norm för lära och fromhetsliv lyfts åt sidan, har båda upplevt inre röster och tilltal som fört dem närmare katolsk Mariologi även på det praktiska planet” (min icke-kursivering).

Det stämmer kanske, Torbjörn, på ett sätt. Men frågan är om du inte har beskrivit det fördunklande för den allmänna och antikatolska läsekretsen?

För detta handlar mycket om ett språkbruk. Alla som följt med Livets Ord sedan det började, vet att man där i överflöd har haft den pingstkarismatiska tron på att Gud talar till individen personligt och på olika sätt. Alla vet att uttryck som ”Gud sade till mig” och liknande har varit mer än ymnigt förekommande på Livets Ord. Alla vet att det mesta av det som skett i Livets Ord, alltifrån starten av bibelskolan, till starten av grundskola, gymnasium, universitet, hjälpa judar till Ryssland, grunda församlingar i Ryssland med mera, har skett på grund av just sådana tilltal. Alla vet också att Ulf och andra pastorer samtidigt har predikat att man måste pröva alla tilltal inför Skriften. Alla med någotsånär insikt vet också att människor som får ”tilltal” av detta slag kan komma fram till vitt skilda åsikter om det mesta och dra rakt motstridiga slutsatser. (Vilket Ulf Ekman berörde som ett protestantiskt problem i ett citat ovan). Detta är en del av den pingstkarismatiska vardagen.

Är det då konstigt om Ulf och Birgitta Ekman som var just ledande i detta, faktiskt fortsätter på samma väg och studerar Bibeln under bön om Andens ledning, och successivt utvecklas i sin övertygelse? Varför blir det som är pingstkarismatisk ortodoxi när det gäller Guds tilltal, helt plötsligt misstänkliggjort och fel när det leder till att någon efter biblisk prövning går åt det katolska hållet, även när det gäller Mariologi? Varför ska det nu beskrivas med termer som ”inre röster”, som om inte du själv, Torbjörn, är en pingstkarismatiker som tror på Guds direkta tilltal? Utifrån vilket kriterium kan du bedöma att Ekmans ”inre röster” i detta fall har lett dem på fel väg, när de upplevt Guds tilltal och prövat det utifrån Skriften i god pingstkarismatisk anda? Vad är grunden du står på när du avgör att deras tolkning av Skriften och Guds tilltal inte är den korrekta? Vilket är det läroämbete du hänvisar till?

Ovanstående är ett exempel som visar att den protestantiska Skriften-allena-principen inte håller. Den ger inte en grund för att avgöra vilken och vems tolkning av vad Skriften säger som är korrekt. Detta visar att det behövs ett läroämbete och det visar hur orimligt det hade varit om inte Jesus själv hade tänkt på det. Och det gjorde han ju, han gav oss Petrus ämbete och ett biskopskollegium.

Slutord

Sammanfattningsvis, är detta en mycket spännande och intressant bok oavsett om man gillar eller ogillar makarna Ekman och deras livsval. För den som varit medlem i Livets Ord någon gång eller som är det nu, är denna bok en måste-läsning. Det är en del av allas vår historia, vare sig vi tycker om det eller inte. Detta är en del av vår identitet som kristna.

Och för alla som inte varit medlemmar i Livets Ord, så gäller egentligen samma sak. Detta är oavsett vad man tycker, en del av svensk kyrkohistoria. Det händer inte varje dag att en protestantisk samfundsledare som leder ett församlingsnätverk över hela Europa och Asien på en kvarts miljon människor bestämmer sig för att lämna allt detta och bli katolik.

Och alla ni som tror att ni vet tillräckligt om detta efter ett antal tidningsartiklar och en eller annan intervju på TV – ni vet fortfarande bara en bråkdel.

Köp boken och läs den! Ni måste!

 

 

9 reaktioner till “Ulf och Birgitta Ekmans stora upptäckt – en recension”

  1. 1 Kor 11:19: Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta.


    Mvh
    Shaul (även kallad Paulus)

    1. I USA är det en fullständig dränering av intellektuella pastorer/präster/akademiker som konverterar till Kyrkans fullhet (Hahn/Kreeft/Madrid har betytt mycket där). Se t ex Coming home networks.

      Allt Gott

      1. Anders: efter kvällens uppdrag granskning kanske det blir en belastning för Kyrkn att ha Ekman där? jag är helt chockad över hur han burit sig åt….

        Det är en sak att konvertera, inget fel med det, men en helt nnan sak att ignorera brottsliga handlingar och oärligt förfarande.

        Ja att undnhålla gåvor från skatteverket är det.

        1. Hmmm

          Jag finner inga skäl i att försvara hand handlande. Sen har uppdrag granskning inte mitt förtroende (kanske ditt) utifrån deras hitrecord.

          Jag ser att Ulf argumenterar väl för Kyrkan rent intellektuellt (det som jag inte sett någon protestant klara av att göra; slltså argumentera stringent o logiskt för sin sak). Restän är inte ”my cup of tea”.

          Allt Gott

          1. Du ser inga problem i hans liv som gör han mindre bra som respresentant för kyrkan?

            En bot för honom borde väl vara att iaf göra upp med den tokiga teologin bakom framgångsteologin….

            Dina handlingar slår ihjäl dina ord eller så menar jag….. (EKMAN inte du AG.)

            1. Michael

              Om vi bara skulle ha syndfria medlemar i Kyrkan, blir det tunt i bänkraderna.

              Vad Ulf har gjort är inget jag tänker/vill/kan försvara. Varför skulle jag???

              Om han gjort olagligheter får domstolen sköta det.

              Uppdrag ganskning o kristendom har jag som sagt noll förtroende för. Ingen är dömd för att de hängs ut där. En god princip är att människor betraktas oskyldiga tills motsatsen (juridiskt) bevisas. Håll er till det!

    2. Jag uppfattar det som att du har en sorts ”julafton” av läsning. 🙂

      Hahns har ju en presbyteriansk bakgrund, så den skiljer sig ju rätt markant ifrån din egen på vissa sätt. Men bibeltron och bekännelsetroheten är densamma. Jag kan rekommendera dig att lyssna på Scott Hahn på Youtube. Det finns många bra föreläsningar. Han är en dynamisk talare.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.