Vad säger biskop Anders Arborelius om Ekmans väg?

Som en första del av mitt recenserande av Ulf och Birgitta Ekmans nyutkomna bok Den stora upptäckten – vår väg till Katolska kyrkan (Catholica), vill jag här med förlagets tillstånd återge ett längre citat från den katolske biskopen Anders Arborelius förord till boken. I detta ger han en kortfattad bild av den Katolska kyrkans syn på sig själv, en syn som för många kan verka som en stötesten. Han visar att katoliker inte är blinda för att kyrkan består av syndare. Och han belyser tydligt varför en kristen människa kan komma till den punkt där det är nödvändigt att bli katolik och förena sig med moderkyrkan, att det i första hand handlar om en frälsnings-och sanningsfråga. Denna den Katolska kyrkans syn på sig själv och nödvändigheten av att förena sig med Kyrkan, är alltså en fundamental katolsk lära och inte blott ett uttryck för den nye konvertitens överdrivna entusiasm. Han skriver också om att det är viktigt att den som blir katolik inte blir det i olöst bitterhet och konflikt gentemot sitt gamla sammanhang. Och han lyfter fram att även den Katolska kyrkan har något att lära från de olika samfunden som olika konvertiter kommer ifrån, inte minst från de pingstkarismatiska sammanhang Ekmans kom ifrån.

Citat som här följer är hämtat från sidorna 9-13 och med förlagets tillstånd:

”Hur började denna process? Det är viktigt att betona att det rör sig om en mycket lång och ingående process, ett hängivet sökande efter den fulla sanning, som är uppenbarad i Jesus Kristus och som vi katoliker tror förvaltas av den Katolska Kyrkan. Läsaren kan ana Guds dragningskraft som genom Andens stilla susning på olika sätt vill öppna människors hjärtan för allt vad han vill ge oss. Steg för steg beskriver Birgitta och Ulf denna upptäcktsfärd in i den kristna traditionens ska kammare…

”Det är kanske inte så konstigt att man just i det land där Jesus levde och där allt talar om den fulla kristna traditionen kan komma den katolska tron på spåret. Samtidigt vet ju alla som besöker detta land, att också mänsklig svaghet och splittring möter oss helt osminkat. Också detta är en del av den katolska helhetssynen. Gud överger inte sin Kyrka. Hur mycket vi katoliker än gör för att genom vår synd och brist ställa till det, så tillåter inte Herren att vi fördunklar Kyrkans sanning och inre skönhet. Men man behöver verkligen en djup tro för att smälta detta! (min kursivering) I det Heliga landet blir också den djupa kontinuiteten och enheten med våra rötter i det gamla förbundet tydlig. Detta är också en integrerad del av Traditionen med stort T, och när man väl börjar ta till sig detta trosfaktum, då är man verkligen på god väg in i den fulla katolska verkligheten…

Hur gör man då när man har kommit fram till att man verkligen tror att den katolska tron är den fulla sanning som Jesus har efterlämnat till sin Kyrka? Jo, enligt katolsk tro är man då förpliktad att ta steget in den fulla synliga gemenskapen med den Katolska Kyrkan. Tron är en sannings- och frälsningsfråga(min kursivering). En av det Andra Vatikankonciliets strängaste utsagor bekräftar detta: ”Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den Katolska Kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den” (Lumen Gentium, nr 14). Här brukar många sparka bakut, det låter ju inte alls ekumeniskt och tolerant. Ändå är det ett obönhörligt krav att den, som verkligen har upptäckt och förstå att Gud har instiftat den Katolska Kyrkan för vår frälsnings skull och anförtrott henne att förkunna och förvalta den fulla uppenbarelsens sanning, också måste tillhöra henne (min kursivering). Egentligen är det en självklarhet för varje logiskt tänkande människa. Ändå är denna punkt mycket svår för vår relativistiska och förment toleranta samtid att smälta. För den som vill bli katolik är det ett oeftergivligt krav att inse detta. Man blir inte katolik av känslomässiga skäl, för att det är en vacker liturgi eller för att det finns många underbara helgon eller en fin spiritualitet. Det är bara en fråga om sanning och frälsning. När man har inse det, då och bara då, är tiden mogen för att bli upptagen i den fulla katolska gemenskapen. Birgitta och Ulf insåg detta och därför måste de också ta detta steg, fast egentligen allt i deras tillvaro och miljö talade emot detta (min kursivering).

”För många är det svårt att inse att den Katolska Kyrkan samtidigt sätter ekumeniken så högt. Man tycker att det snarare tyder på självgodhet och brist på ödmjukhet att hävda att man förvaltar sanningens och frälsningens fullhet på ett unikt sätt. Men detta innebär också att man vill växa i enhetens kärlek med dem som också – i mer eller mindre grad – har del av samma sanning och är kallade till samma frälsning. Vi katoliker gläder oss verkligen över allt det som förbinder oss med andra kyrkor och samfund. Den som blir katolik får inte göra det av missnöje med sitt gamla samfund. Det är en del av konversionsprocessen att försona sig och vara tacksam gentemot den kyrka, där man tagit emot dopet och få ta emot så mycket av kristen tro. En konvertit som talar illa och ser ner på sina gamla samfund har ännu inte tagit det fulla steget in i den katolska enheten, och risken är att han förr eller senare fastnar i samma negativa attityd gentemot den Kyrka som han har trätt in i. Det betyder inte att man är blind för det som fattas i de icke-katolska samfunden, men hur skulle dessa kunna ha och förmedla allt när de brutit sig loss från den fulla enheten? I stället gläder man sig över allt det sanna och äkta som faktiskt finns i dessa samfund. Denna attityd blir också tydlig i denna bok. En del läsare hade kanske väntat sig, ja, längtat efter en del kritiska och hårda ord gentemot Livets Ord. Men ack vad de bedrog sig! Här ser vi att Ulf och Birgitta verkligen tagit till sig också den katolska synen på ekumenik. Med tacksamhet ser de tillbaka på allt det goda det fått i Livets Ord. Det är inte deras uppgift att hålla räfst och rättarting med sitt gamla samfund. Det tror jag också att man har förstått i Livets Ord. Det gjorde stort intryck på mig att så många från Livets Ords ledning ville vara med, när Birgitta och Ulf upptogs i Kyrkans fulla gemenskap i Birgittasystrarnas kapell i Djursholm.

”Som konvertit till den Katolska Kyrkan får man del av den trons fullhet som hon får förvalta, det är ofta det första och mest överväldigande intrycket för den som blir upptagen. Men man har också något med sig från sitt gamla sammanhang som man får dela med sig av. Ofta glömmer man bort detta av bara farten. I detta fall tror jag att det är av största betydelse att se lite närmare på den delen av saken. På det mer globala planet har vi sett ett närmande mellan den Katolska Kyrkan och de samfund som är mer pentekostala till sin natur. Som vid varje dialog är det alltid tal om ett ömsesidigt givande och tagande. Vad är det som vi katoliker kan behöva ta emot från dessa samfund? På världsplanet ser vi att otaliga katoliker, inte bara i Latinamerika och Afrika utan också i Europa, går över till dessa mer pentekostala och karismatiska samfund. De finner tydligen något där som de saknar hos oss, o a sådant som vi själva har glömt bort eller försummat att utveckla: en mer personlig Jesus-relation, hängivenhet och iver för mission, en mer biblisk förkunnelse och fördjupning, mer lekmannaengagemang, längtan efter Andens gåvor… Detta mer profetiska och karismatiska element i vår tro behöver förstärkas på olika sätt . Det ligger säkert i Försynens plan, och då är det också vår uppgift som katoliker att bli lyhörda och klarsynta, så att vi kan följa Andens ingivelser och impulser.”

Jag återkommer med mer recension av boken och kommentarer till andras recensioner.

 

20 reaktioner till “Vad säger biskop Anders Arborelius om Ekmans väg?”

  1. Den katolske biskopen skriver:
    ”Den som blir katolik får inte göra det av missnöje med sitt gamla samfund. Det är en del av konversionsprocessen att försona sig och vara tacksam gentemot den kyrka, där man tagit emot dopet och få ta emot så mycket av kristen tro. En konvertit som talar illa och ser ner på sina gamla samfund har ännu inte tagit det fulla steget in i den katolska enheten, och risken är att han förr eller senare fastnar i samma negativa attityd gentemot den Kyrka som han har trätt in i. ” SLUT CITAT

    Jag känner till några få personer som lämnat ett svensk frikyrkosamfund och konverterat till Katolska kyrkan. Men de personerna har VÄLDIGT mycket av just det som den katolske biskopen säger att en konvertit INTE får ha med sig; nämligen bitterhet och förtal av sitt tidigare protestantiska sammanhang. De jag känner till vet inte hur mycket de ska kunna spy ur sig av just förakt och hån mot allt utanför Katolska kyrkan. Tacksamhet mot sitt ”gamla” frikyrkosamfund har jag aldrig mött hos de konvertiter jag känner till.

    Berndt

    1. Nu måste man förstås skilja på två saker:

      1) Att man verkligen har bitterhet och tar detta med sig. När jag läste ett inlägg för inte så länge sedan på Aletheia, så tänkte jag på det.
      2) Att man har konverterat eller är på väg att göra det, på grund av att en ny övertygelse om vad som är sanningen har vuxit fram.

      Om det handlar om det sistnämnda, så är det ganska naturligt att man vill dela med sig av detta. Det är då ganska naturligt att man argumenterar för sin nyvunna övertygelse och om varför det är så mycket bättre, så mycket mer sanning, och varför andra bör ansluta sig.

      Så frågan är, varför har så många så svårt för att acceptera att någon byter övertygelse? Frågan är om den som bytt övertygelse i en stor fråga har rätt att argumentera för sin nya övertygelse och hävda att den är bättre än den gamla övertygelsen, utan att då bli anklagad för att vara bitter mot den gamla? Man lär ju knappast byta övertygelse och i det här fallet kyrka, om man inte anser att det nya är bättre än det gamla. Och det är ju ganska logiskt att man då gärna vill att andra ska upptäcka det också.

      1. Jodå, det är logiskt. Liksom att den som anser att ett samfund är det sanna och riktiga också bör ansluta sej till det. Kan inte förstå varför någon skulle slå bakut inför den principen – ”protestanter” argumenterar naturligtvis emot synen på RKK som det alltigenom rätta och sanna, men väl knappast mot principen i sej? ”Allt som inte sker av tro är synd”.

        Principen är ju närmast en truism – men den innebär naturligtvis också den (kanske ”infödda”) katolik eller presumtive konvertit som faktiskt inte tror på alla katolska kyrkans läror eller är beredd att underkasta sej rakt av inte rimligen kan uppmanas stå kvar eller ansluta sej.

    2. Tänk om detta gällde också inom frikyrkan. Men tyvärr vandra många mellan olika sammanhang och bär med sig av detta. De har ju i vissa fall tom en egen domän att få näring i där missnöjet odlas, Aletheia. Detta är trist för omgivningen och direkt skadligt för individen. Jag utgår ifrån att det är detta biskop Anders vill varna för. Bitterhet är ett ogräs i vårt andliga liv som måste ryckas upp med rötterna.

    3. Den konvertit och vän från min församling uppför sig exemplarisk enligt beskrivningen ovan och är en ankare i vår stads ekumeniska samarbete.

  2. Ordet katolsk betyder allmännelig eller universell. När apostlarna grundade församlingar spreds den sanna apostoliska läran via apostlarna antingen muntligen eller via de brev som apostlarna författat. På detta sättet grundlades apostlarnas lära som därmed blev en enhetlig lära i de församlingar som dessa apostlar grundade. Det var alltså inte katolska kyrkan i Rom som Jesus instiftade utan institutet församling eller kyrka med den lära som blev känd under beteckningen ” apostlarnas lära ”. Det innebär att den enda form av ekumenik som kan existera är de församlingar som håller sig till apostlarnas lära.

  3. *Också detta är en del av den katolska helhetssynen. Gud överger inte sin Kyrka. Hur mycket vi katoliker än gör för att genom vår synd och brist ställa till det, så tillåter inte Herren att vi fördunklar Kyrkans sanning och inre skönhet. Men man behöver verkligen en djup tro för att smälta detta!

    **Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. (Ef 5:27)

    Dissonans?

    Magnus

    1. Magnus

      Jag vet inte om du tror på en syndfri kongregation. Omm du gör det kan du väl namnge vart den finns!

      Utifrån den erfarenhet jag har av svenskt kyrkoliv (o det är rätt ingående) är det en rejäl skillnad i helighetsiver i Kyrkan o annorstädes. Kyrkan ska dock inte bedömmas utifrån dess värsta syndare, utan ifrån sina bästa spelare (vem bedömmer ett fotbollslag utifrån de värsta spelarna)..

      Det finns ingen bättre helgonskola än Kyrkan. Punkt!

      1. Tja, påven utnämner ju bara sina egna får till helgon, så räknat utifrån hans helgonutnämningar ligger vi andra verkligen i lä ;o). Men Herren känner de sina, och var den bästa helgonskolan låg får vi väl se på den sista dagen.

        (Håller egentligen med dej Anders om vad du skriver om Kyrkan, men eftersom jag antar att du med Kyrkan menar just den romersk-katolska – är det likadant när du läser Credo? – tyckte jag att din utsaga behövde problematiseras).

        1. Andreas

          I credo:t står just; ”en enda, helig, katolsk o apostolisk Kyrka”.

          Det är den jag tillhör (du med genom ditt dop, då Kyrkan är större än bara de upptagna i Kyrkans fullhet).

          Allt Gott

          PS Eftersom du har rätt dimmig insikt i Kyrkan så tror jag din bedömning i den frågan är ”utterly null and void”. DS

  4. Den helige John Henry Newman lämnade Church of England därför att han inte kunde bli frälst inom den. Han konverterade för att bli frälst. Gud give att det gällde alla konvertiter.

    1. Många väldigt fina kristna har tillhört (och tillhör) Church of England! Jag tänker t ex på John Newton, William Wilberforce, C.S. Lewis och Michael Green. Självklart kan människor bli frälsta inom Church of England!

      1. Nej, ”Anonym”, Newman uttalade sig inte negativt om fina kristna människor inom Church of England. Det var han själv som inte kunde bli frälst där. I den katolska kyrkan väntade honom inte någon idyll, tvärtom. Läs om hur kardinal Edward Manning – för övrigt själv en konvertit – agerade.

  5. Jag har varit på några mässor i Uppsala där jag bor och de upplevde jag som väldigt torra tillställningar. Så nog kan KK ta över en del från de evangelikala/pentekostala sammanhangen alltid!

    1. Jag får nog hålla med dig Rune om att predikanter i frikyrkorna ofta är skickligare än katolska präster på att predika. Delvis beror det nog på att många inte har svenska som sitt modersmål.

      1. Ja det svenska språket verkar lite knackigt men mässan (de jag varit på och det är inte många) är också i avsaknad av personlighet och inlevelse. Det är, för mina ögon, mest en ritual som saknar yttre engagemang…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.