Hur tidigt blev kyrkan katolsk?

Hur tidigt kan man tala om en Katolsk kyrka? Av många som kommenterat har jag märkt en sorts försök att definiera bort den historiska verkligheten. Genom att definiera ordet ”den Katolska kyrkan” som något som skapats flera århundraden efter apostlarnas tid, kanske rent av efter reformationen på 1500-talet och då med det bortdefinierande uttrycket ”den romerskt-katolska kyrkan”, så försöker många bortförklara och blunda för det faktum att den Katolska kyrkan som institution och ledd av påven i Rom står i en tydlig och obruten historisk kontinuitet med den nytestamentliga församlingen.

Som katolskt troende hävdar jag att man då faktiskt gör samma sak med historien som diverse så kallade genusvetare och queer-teoretiker gör med begrepp som man och kvinna och kön. Genom att leka med ords definitioner försöker man göra gällande att verkligheten är en annan än den verkligen är. Det uppenbara är annars, att det genom hela historien, från den nytestamentliga församlingen och fram till vår tid har funnit en helig, katolsk och apostolisk kyrka, som vid vissa tidpunkter i historien har drabbats av vissa utbrytningar, schismer, men som ändå bevarat sin enhet och katolicitet och som fortsätter att ledas av det ämbete Jesus instiftade när han insatte Petrus som ledare för kyrkan.

För mig är det väldigt uppenbart att det går en en röd tråd genom historien. Det har jag vetat i hela mitt liv. Det är uppenbart att den församling/kyrka jag läser om i Nya testamentet är samma församling som fortsätter sin existens på 100-talet, på 200-talet, på 300-talet, på 400-talet och så vidare. Det är för mig uppenbart att det råder en kontinuitet både när det gäller kyrkans ledare i apostolisk succession och när det gäller kyrkan som institution. Det finns inget avbrott eller avfall från detta i historien, utan både den Katolska kyrkan ledd av påven i Rom och de ortodoxa kyrkorna i öst har ända fram till vår tid bevarat denna apostoliska succession. I denna mening erkänner båda dessa kyrkor varandra. De ortodoxa erkänner dock inte påvens ledarskap över dem själva, blott hans hedersposition. Och det är ett problem för dem, som jag inte fördjupar mig i nu.

Protestantismen på 1500-talet innebar dock ett brott mot detta. Successionen bröts, den institutionella enheten bröts. Och hur märkligt det än kan låta för många av denna bloggs gamla läsare, så har jag alltid varit medveten om denna kontinuitet, ända sedan jag läste min första rejäla bok om kyrkohistoria skriven av professionella historiker (i detta fallet solida evangelikala sådana). Men jag har förut inte menat att det var fel med detta historiska brott. Jag har ju förut trott att kyrkan med tiden blev så avfallen, att brottet var oundvikligt och nödvändigt. Det betyder att jag vetat om kontinuiteten, men inte sett brottet mot den som en synd.

När jag läste just den boken i min ungdom, så förstod jag redan av den att vördnaden för reliker kan beläggas redan från 300-talet (egentligen ännu tidigare, men detta är vad jag minns från min läsning i tonåren av just den boken), då man murade in reliker i kyrkornas altaren. Redan då ”kröp avfallet in”! Samtidigt blev jag av samma bok lika övertygad om att samma kyrka var helt korrekt ledd av Guds Ande när det gäller utvecklingen och definitionen av treenighetsläran och kristologin, samt avslutandet av Nya testamentets kanonutveckling. Man var alltså avfallen på vissa sätt, men korrekt på andra. Utifrån vilken grund man objektivt kunde fälla den domen, tänkte jag inte på då.

Men jag har alltså ända sedan min ungdom trott att Guds Ande klarade av att leda kyrkan helt rätt i frågorna om treenighetsläran, kristologin, den nicenska trosbekännelsen och Nya testamentets kanon. Jag har alltid trott att Guds Ande klarade av att leda kyrkan fram till ofelbara och auktoritativa beslut i just dessa frågor, på samma sätt som han klarade av att inspirera dem som skrev de olika skrifterna som ingår i Bibeln till att skriva skrifter som är ofelbara och auktoritativa i allt vad de lär om tro och liv. Att detta är ett katolskt sätt att tänka och att jag då som varande protestant i princip egentligen måste hålla allt sådant som omförhandlingsbart, var inte något jag insåg förut. Och det är det nog inte många andra protestanter idag som egentligen inser heller. Men frågan är naturligtvis, varför ska jag då tro att Guds Ande bara klarade av att leda kyrkan rätt i just dessa frågor och fram till just 400-talet eller något liknande? Varför inte också tro att han har samma förmåga att leda kyrkan rätt i andra lärofrågor och att han ständigt fortsätter med detta arbete?

Med tiden har jag också blivit mer medveten om att fornkyrkan, kyrkan från 100-talet och framåt inte alls var så protestantisk eller baptistiskt pingstvänlig som jag förut trodde. Jag har med tiden blivit varse att man hade fullt av ”katolska läror” redan från första början. Här följer ett par exempel:

Om man läser olika handböcker om kyrkohistoria, dogmhistoria eller nytestamentlig teologi, kan man läsa om att det idag finns olika tolkningar av Nya testamentets texter vad gäller nattvardens bröd och vin. Enligt den historiskt sett mest vanliga tolkningen, är den uppståndne Kristus kroppsligen närvarande i brödet och vinet – det kallas realpresens. Det betyder att den som äter brödet och dricker vinet, bokstavligen äter och dricker Kristi kropp och blod. Detta är officiell kyrkolära hos katoliker, ortodoxa, andra äldre orientaliska kyrkor och hos lutheranerna.

Det kan skilja lite mellan dessa. Den Katolska kyrkan antog under medeltiden en förklaring på hur detta går till, den s k transsubstantiationsläran. Enligt denna lära förvandlas brödet och vinet till sitt egentliga väsen, till sin essens, till Kristi kropp och blod vid instiftelseorden, men behåller alla yttre attribut som tyder på att det fortfarande skulle vara bröd och vin. Ortodoxa tror också att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, men har ingen liknande förklaring på det, mig veterligt. Lutheranerna tror att Kristus vid instiftelseorden blir kroppsligen närvarande i, med och under nattvardselementen. De tror därmed också att den som äter brödet och dricker vinet, äter och dricker Kristi kropp och blod i och genom sitt ätande och drickande, men att själva brödet och vinet fortfarande är blott bröd och vin, den s k konsubstantiationsläran.

På den reformerta sidan har det förekommit åtminstone två tolkningar. Calvin menade att Kristus är andligen närvarande i brödet och vinet i nattvarden, och att de troende därför i en andlig mening får del i Kristi bokstavliga kropp och blod, fast brödet och vinet inte förvandlas eller fast han inte är kroppsligen närvarande i brödet och vinet. Zwingly menade att brödet och vinet bara är symboler för Kristi kropp och blod. Därför är det bara på ett symboliskt sätt som man kan säga att man får del av Kristi kropp och blod. Denna senare uppfattning är väl den mest vanliga bland protestantiska kristna i allmänhet idag.

Ser man till protestantiska handböcker av det slag som ovan refererats till, så brukar oftast alla dessa olika synsätt framställas och förklaras som möjliga tolkningar av de nytestamentliga texterna. Därefter brukar som regel författaren ta ställning för någon av dessa och mer utförligt förklara varför just den han valt är mest bibliskt riktig. Moderna protestanter som normalt sett är uppvuxna i protestantisk tradition brukar i allmänhet dras till någon av de reformerta tolkningarna, företrädesvis den symboliska. Även den lutherska tolkningen, som ju också är en protestantisk tolkning, brukar i allmänhet räknas som för spekulativ och ”bokstavlig”. Utifrån en tidsanda av att allt ska vara lättförklarlig och enkelt att förstå och inte anstötligt för moderna smaklökar (menat bildligt och inte som ett skämt), och utifrån ett teologiskt grundperspektiv som utgår ifrån att man bara kan bygga teologin direkt på bibeltexter, så faller sig den symboliska tolkningen som mest naturlig.

För en katolskt sinnad person saknar dock ovanstående protestantiska resonemang ett viktigt perspektiv – nämligen det historiska. Det är nämligen så, att av alla dessa olika tolkningar, så är det en som var allenarådande från den siste apostelns död ända fram till 1500-talet, nämligen den om realpresensen. Med undantag för mig veterligen en eller två personer under tidig medeltid, så har alltså Kyrkan (både den Katolska och den ortodoxa och även de orientaliska) hela tiden lärt att den som äter brödet och dricker vinet, äter och dricker Kristi bokstavliga kropp och blod. Vid den protestantiska reformationen på 1500-talet ändras detta. Och då gäller det inte alla protestanter, utan endast de reformerta och anabaptisterna, som då mer och mer går över till en symbolisk tolkning. Att Calvin enligt vissa synes ha en mellanposition påverkar inte detta nämnvärt.

Biskop Ignatius av Antiokia (som alltså var en yngre samtida till aposteln Johannes biskop troligen från ca  år 69/70 – 107/108) skrev detta redan kring år 110, när han var på väg till sin martyrdöd i Rom. Han ville varna för villoläror av gnostiskt och doketistiskt drag:

”Låt inte bedra er… Håll noga reda på dem som kommit till oss och som far vilse i fråga om Jesu Kristi nåd, på vilket vis de sätter sig emot Guds avsikt… Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande… ” (Ignatius brev till smyrnierna, 6-7)

Det är inte min avsikt i detta blogginlägg att på något sätt vara heltäckande och gå igenom alla som har skrivit om detta genom historien från Ignatios och framåt. Jag tar bara honom som ett tidigt exempel. Hans huvudmotståndare var en riktning som kallas doketismen och som menade att Jesu kropp endast var ett sken, att han därför endast led en skendöd. Dessa tycks därför också ha dragit slutsatsen att nattvardens bröd och vin inte verkligen var Kristi kropp och blod. De hade alltså en symbolisk tolkning. Och i sin argumentation mot dessa, slår alltså Ignatios fast att eukaristin verkligen är ”Kristi kött som led för våra synders skull”.

Från denne Ignatios och fram till 1500-talet, är detta alltså den kristna kyrkans samstämmiga uppfattning – att eukaristin verkligen är Kristi kropp och blod. Den katolska transsubstantiationsläran som slogs fast på 1200-talet är härvidlag inte någon ny eller annan lära, utan bara en förklaring på hur man ska förstå just detta att det som ser ut som bröd och vin i själva verket plötsligt är Kristi kropp och blod. Om det nu är så, att detta varit gemensam och universell kristen lära så länge – dokumenterat från ca Ignatios strax efter år 100 och fram till 1500-talet och de reformerta protestanterna, hur kan man då förneka att denna ”tolkning” av Jesu ord i evangelierna faktiskt måste vara den ursprungliga och enda rätta? Vad har man för grund att hävda att den tidiga kristna kyrkan hade så fel redan från år 100 och inte förstod någonting förrän sanningen ”återupptäcktes” på 1500-talet?

Detta är, menar jag, ett tydligt exempel på hur katolsk den tidiga kyrkan var – redan ett par år efter den siste apostelns död. Är detta verkligen ett exempel på ”avfall” eller är det kanske snarare så, att detta visar oss vad som är den rätta förståelsen av det vi läser i Nya testamentet?

Ignatios skriver vidare i samma brev:

”Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är inte tillåtet att döpa eller hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse. Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst. Det är klokt om vi nu vaknar upp och omvänder oss till Gud medan vi ännu har tid. Det är rätt att erkänna Gud och biskopen. Den som ärar biskopen blir ärad av Gud, Den som gör något bakom biskopens rygg tjänar djävulen.” (Ignatius brev till smyrnierna, 8-9).

Det är inte min avsikt att diskutera allt detta heller i detalj. Men det vi ser här hos Ignatios är ändå grundstommen till vår tids Katolska kyrka. Vi ser kyrkans traditionella tredelade ledarskap med biskop, presbyterer (präster) och diakoner, vilket alla kyrkohistoriker är överens om var allmänt etablerat i kyrkan i hela världen åtminstone från mitten av 100-talet. Här ser vi grundtanken om detta väl etablerat hos Ignatios då han skriver strax efter år 100. Och om vi inte vill intala oss att Ignatios hittade på detta samma år han skrev, utan att han kanske snarare hade levt med detta i decennier, så var i så fall detta tankar som florerade under de sista apostlarnas livstid! Vi ser en utvecklad syn på att kyrkan ska styras av biskopar. Vi ser att biskopen har ett presbyterium under sig, det man med tiden kallar prästerskap. Vi ser att det finns diakoner. Vi ser att en rätt eukaristi endast kan firas om den förrättas av biskopen själv eller av den som han förordnar, dvs vi har en tanke här om ordination. Vi ser kopplingen mellan att vara kyrka och att vara där biskopen är, liksom den katolska kyrkan är där Jesus är.

På ett liknande sätt kan vi hitta tanken på den apostoliska succession och prästämbetet som ett särskilt stånd i kyrkan skilt från lekmännen, belagd redan så tidigt som i 1 Clemensbrevet 42-44 – sannolikt skrivet år 96. Redan det faktum att denne Clemens, som enligt traditionen var biskop i Rom, skrev detta brev till församlingen i Korinth och gav dem skarpa förmaningar i olika frågor, är ett tecken på ett påveämbete i Rom under utveckling. Detta är bara de första exemplen, de första tecknen. Går vi sedan framåt i historien så blir allting tydligare och tydligare- kyrkans sjävlförståelse och förståelse av läran utvecklas och blir tydligare med tiden.

Så då hittar vi alltså, i dessa skrifter från år 96-110, tankar på en katolsk kyrka, styrd av biskopar som har präster och diakoner under sig; en kyrka som också har en biskop i Rom som lägger sig i vad som sker i Korinth (begynnande påveämbete under utveckling); där man tror att eukaristin på riktigt är Kristi kött som dog för oss och uppväcktes från de döda; att en rätt eukaristi endast kan förrättas av biskopen eller av den som han förordnat; att överhuvud taget allt som har med kyrka att göra ska ske i endräkt med och samförstånd med biskopen. I ljuset av en senare tid, ser allt detta väldigt katolskt ut. I ljuset av Nya testamentet kan jag också se denna kontinuitet. Ser man till olika protestantiska böcker som är skrivna av professionella historiker och teologer, så finner jag alla dessa tankar nämnda som möjliga korrekta tolkningar till olika bibeltexter, även om just dessa personer inte tror på just dessa tolkningar. Och med tanke på att dessa ”tolkningar” är dem som är tidigast och starkast belagda rent historiskt, med tanke på att kyrkan från denna tid och fram till 1500-talet var renodlat episkopal och trodde att eukaristin bokstavligen var Kristi kropp och blod, att vi redan år 96 har ett ”påveämbete” i vardande (om man nu bortser från det som tydligt står redan i Nya testamentet om Petrus), så verkar det för mig som att denna linje är den mest logiska och rimliga utvecklingen av det som står skrivet i Nya testamentet. Alla andra och för 1500-talet nya tolkningsmodeller framstår då som just bara nya nycker och infall av dem som vill försöka legitimera att de sätter sig själva i schism från den kyrka som Jesus grundade. För om Jesus grundade en kyrka som han tänkte skulle ledas av apostlarna och deras efterträdare, och sedan några personer åtskilliga århundraden senare bryter med just denna kyrka, så är det ju rent faktisk en schism de startar. Och att göra sådant kan jag inte finna bibliskt stöd för.

Jag menar, att den förklaringsmodell som har mest förklaringskraft, som förklarar mera och bättre än alla andra modeller, är den katolska. Ur ett katolskt perspektiv kan jag lätt se kontinuiteten mellan NT:s apostoliska ledarskap till det episkopa ledarskap som Katolska kyrkan har idag. Jag kan se kontinuiteten mellan det ämbete Jesus gav till Petrus och nutidens påve, inte bara tankemässigt, utan även historiskt. Jag kan tydligt se att en ur protestantisk exegetiskt synvinkel ”möjlig” tolkning av NT vad gäller eukaristin, faktiskt måste vara den enda rätta, då den alla andra är nya uppfinningar från en långt senare tid.

Jag ser alltså en katolsk kyrka från Nya testamentets tid fram till nuet. Den kyrka som formulerade treenighetsläran på 300-talet var den Katolska kyrkan. Den omnämns och bekänns som den katolska kyrkan i trosbekännelsen. Några kyrkor i öst bröt sig loss från 400-talet, av olika skäl, men det förändrar ingenting av detta. 1054 skedde en brytning mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel, men det ändra inte på detta faktum heller. Att olika protestanter på 1500-talet bryter sig ur och påstår sig vara den reformerade katolska kyrkan ändrar absolut ingenting. Man kan tydligt säga, att den lära som den katolska kyrkan hade på Ignatios tid är samma lära som kyrkan har idag, blott att den är mer genomtänkt och väldefinierad idag. Så kan man dock inte säga om de protestantiska kyrkornas läror. De bygger på många nya läror från 1500-talet och framåt. De protestantiska läsare av denna text som här vill protestera, vill jag hänvisa till den protestantiska teologen Alister McGraths böcker. Han skäms inte för att erkänna detta och han försvarar det! Skillnaden mellan mig och McGrath är att jag inte kan eller vill försvara att man idag ska försöka ”bygga kyrka” baserat på nyuppfunna läror som inte har stöd i vad Kyrkan alltid lärt.

På detta sätt skulle jag kunna fortsätta både i mera detalj och i mera detaljer.

Och självklart gäller detta protestantismen grundval – det ”hälleberg” som protestantismen egentligen vilar på – sola scriptura/Skriften allena. En princip som inte lärs ut i Bibeln, som Jesus och apostlarna inte levde efter, och som var okänd i kyrkan ända fram till 1500-talet. Men mer om det i ett annat blogginlägg. Den är en så uppenbart icke-fungerande princip för den som vill ”bygga kyrka” och så uppenbart obiblisk, att det finns så mycket att skriva om just den.

Så när blev kyrkan katolsk? Svar: Den blev katolsk redan i Apostlagärningarna 2 när Anden föll över de församlade. Och den har förblivit det sedan dess. Detta går inte att bortdefiniera genom att leka med ord på samma sätt som queerteoretiker gör inom sitt fält.

44 reaktioner till “Hur tidigt blev kyrkan katolsk?”

  1. Från klarhet till klarhet.

    Och du skriver bättre än Ulf Ekman, vars bok jag nu plöjer.

    Gud har humor. Och framtiden är ytterst spännande i detta land. Vad händer nästa år? Kan knappt behärska mig. 🙂

  2. Jag funderade 1999 vad den främmande fågeln Ulf gjorde på aKF:s kyrkodagar. Boken gav svaret…

    Det var ytterst märkligt att se honom där. Lika märkligt som spelet med de 3 biskoparna. Där var en sve(ns)kkyrklig, som i en timmes tid stod o skällde ut aKF, för att de inte hade bejakat kvinnliga präster (han fick inga applåder), en engelsk frimodig sak som var bra (fick applåder efteråt) och +Anders, som fick applåder på väg in.

    Han talade om kyskhet. Se http://akf.se/post-9 och fick stående ovationer.

    Allt var mycket märkligt. Och profetiskt. Må Gud – SNART – göra oss alla till ett, så att världen kan tro.

  3. Utmärkt, Mikael Karlendal. Det är bara ett ord (eller egentligen två) jag vill påminna om – filioque.

  4. Självklart går den romerska kyrkan tillbaka till de första församlingarna i Rom; vem förnekar detta? Däremot har utvecklingslinjen genom historien knappast löpt i rätt riktning och inte heller har Roms primat varit erkänt av kyrkor med lika lång stamtavla (läs: de östliga kyrkorna). Du har utan tvekan en romantisk syn på katolsk historieskrivning. Reformationen var en absolut nödvändighet för Kyrkans (den osynliga) överlevnad även om Luther mfl. inte gick tillräckligt långt utan lämnade där andra grupperingar senare fick taga vid.

    Magnus

    1. Andra gick ju FÖR långt och kastade ut värdefulla saker med badvattnet, Magnus. Dessutom är Kyrkan naturligtvis inte osynlig (allraminst Frälsis!) i den meningen att dess gemenskap och dess vittnesbörd inte skulle ta sej fullt synliga uttryck – även om vi inte alltid kan se dess exakta gränser (som i DEN meningen kan kallas osynliga). ”Herren känner de sina”. ”Jag har ock andra får…”

  5. Jag håller med dej i mycket, Mikael! Ungefär så tänkte Jesus absolut Kyrkan och det är stort att den ännu inte gått under trots alla villfarelser och schismer (både den 1054 och den 500 år senare). Alltid bevaras Tron och Ordet någonstans, och det behövs verkligen på alla sätt ”väktare på Sions murar”, även påven gör en viktig insats i många frågor. Både handpåläggningssuccession och lärosuccession är viktiga, men måste jag välja är det sista viktigast – den förra garanterar ju inte den senare, det är, menar jag, både katolska kyrkan (som jag gärna skulle kalla den om uttrycket bara inte stod i trosbekännelsen) och Svenska kyrkan exempel på. ”Hittepå-dogmer” tenderar att smyga sej in både här och var.

    Och fortfarande ser jag alltså Skriften (eller om någon hellre vill Traditionen med stort T, den spreds naturligtvis både muntligt och skriftligt även om jag inte tror ett dugg på att det flöt omkring en massa viktiga läror som aldrig fixerades i helig, apostolisk skrift) som avgörande i samvetsbindande trosfrågor. (Visst får man tro lite vad man vill om t.ex. Marie himmelsfärd, men ska de troendes samveten bindas vid en dogm vill det allt till att den är tydligt fotad i Skriften. 1 Kor. 4:6). Funnes det ingen tydlig – om än inte dogmatiskt utarbetad – grund för realpresensen där skulle jag aldrig våga hävda den gentemot t.ex. reformerta vänner – på påvens rena auktoritet eller gammal tradition. Så mycket besynnerligt och skrönaktigt som traditionen berättar om gamla helgon t.ex, och med tanke på hur pass fort (alltså 300-talet, jfr ”vördnaden för reliker”) saker som ”dödsbäddsdopet” kunde bre ut sej (värre villfarelse och misstro mot Guds nåd än att vänta tills man är vuxen om du frågar mej, det liknar läran om boten som ”ett andra skepp”, som om vårt avfall gjort Guds nådesförbund i dopet om intet). Men när Jesus med sitt skaparord säger ”Detta är min kropp” och Paulus talar om delaktighet i och försyndelse mot Kristi lekamen och blod är det verkligen starkt talat, och den som tolkar detta som ENBART symbolik (att det OCKSÅ finns en symbolik i sakramentselementen är vi ju överens om) kan väl i så fall göra det även med Ignatius´ starka ord, redan Jesus säger ju ”detta är min kropp som offras för er” och Ignatius kan väl inte säga så mycket mer än det? (Gjorde förresten Ignatius anspråk på påvlig auktoritet åt biskoparna i Antiochia för att han skrev till ”smyrnierna”?).

    Ja, man måste verkligen ha på fötterna om man utmanar påven. Alla har inte det. Luther våndades också, det vittnar han om – får man verkligen göra så? – men precis som protestanter inte har rätt att ”hitta på nya läror” (det har du alldeles rätt i – om dop och nattvard t.ex.) har inte påven det heller. Och auktoritetsproblemet försvinner inte för att man hänvisar till påven – det gäller ju att få alla att tro på påvens ofelbarhet ex cathedra först. Visst vore det bra om han vore det. Men ska vi tro på det? (Även när han säger att vi kan anropa diverse avlidna helgon som specialiserat sej på olika nödsituationer – eller att det visst kan vara OK att lämna en 12-åring ensam i storstan och sen skylla på 12-åringen!). Och i relation till de ortodoxa kyrkorna är ju den ultramontanistiska läran om Petrus-ämbetet snarast splittrande (även om jag delar påvens syn på ”filoque”).

    Konsubstantiationsläran innebär nog f.ö. i grunden att själva brödet verkligen på ett övernaturligt sätt BLIR Kristi verkliga kropp men *också* förblir bröd – inte bara skenbart. ”Detta ÄR” betonades ju av Luther. Brödet förvandlas i en mening verkligen till Kristi sanna kropp och blod (och jag ”plingar” gärna) men är fortfarande *också* bröd, annars skulle Paulus (och vi) inte rättvisligen kunna fortsätta kalla det ”brödet”. ”I, med och under” brödet måste förstås förstås rätt, prepositionerna KAN leda tankarna bort från det nakna ”ÄR” även om jag förstår vad ”lutheranerna” ville ha sagt. Men på den här punkten ligger vi nära varandra – i tron på realpresensen – och jag har inte hört någon nu levande lutheran (som inte blivit liberalteolog eller liknande) gå till storms mot transsubstantiationen. Det heliga Mysteriet är inte enkelt – ens för en romersk katolik – att beskriva uttömmande, eller hur?

    Långt skrivet igen, sorry (nästan från A till Ö, men du tar ju upp å mycket i dina intressanta bloggposter!). Men jag anade förra gången inte att du Mikael, mer än t.ex. Stefan Swärd eller Dag Sandahl, hos vilka jag ibland också skickat in rätt oredigerade kommentarer, skulle se dej förpliktigad – eller tro att jag såg dej förpliktigad – att svara på allt (jag skrev väl uttryckligen motsatsen?). Jag får väl erkänna att jag skriver mer för vissa av dina läsare, för att komplicera din i nuläget (förståeligt nog) rätt entusiastiska skildring av romersk tro och lära. Som i många stycken verkligen är sant katolsk/allmänkristen, i andra, t.ex. beträffande helgon och skyddshelgon av olika slag tämligen besynnerlig, hur tidigt helgon- och relikkulten än kan sägas ha startat; själv vördar jag verkligen helgonen och deras minne, även i förekommande fall deras gravplatser (jfr Hebr. 11-13), även S:ta Katharinor från 300- eller 1300-talet, men att t,ex. som i Katharinaklostret pussa S:ta Katharinas (troligen oäkta) kranium är mej totalt främmande, om än det var ett den helige Andes tempel, liksom att be henne eller S:ta Birgitta om förbön när jag har så många fysiskt levande och uppenbart gensvarande helgon omkring mej och dessutom får vända mej direkt till Fadern i Jesu namn – och till hans Son om jag vill ha ytterligare förbön.

    Och vad ”helgonens förtjänster” ska göra åt mina ”timliga syndastraff” (här och i skärselden) låter verkligen som en typisk ”hitte-på-lära” (för att nu använda ett av trätobrodern Anders Gunnarssons favorituttryck). RKK backar inte:
    1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar.

    Vill avsluta med Melancthons slutord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi: ”Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.”

  6. Du är en liten människa, och till och med en mycket liten människa. Men att du har lyckats med att mer eller mindre sätta skräck i somligas förmodade kristen tro, det säger inget om dig,snarare är det ett tecken och bevis på hur illa förankrad man själv är och hur djupt ner i sitt innersta som den kristna trons rötter har fått fäste. Men mig skrämmer du inte med din skrämselpropaganda, djupt beklagligt att du har hängivit dig åt demoners lära, förhoppningsvis får du inte fler mig i ditt stora fall.

    1. Jag låter denna kommentar stå kvar av pedagogiska skäl. På detta sätt blir det tydligt för alla läsare vilken typ av kommentarer man ibland får utstå från en del kommentatorer. De som ägnar sig åt denna låga nivå av personangrepp blir självklart satta på moderation. Jag vet inte hur du tänker, Tony Malmqvist. Eventuellt tror du kanske att du är ett gott vittnesbörd för evangelium och att du sprider Guds kärlek med det du skriver. Inte vet jag. Kanske du tänker att detta är en bra nivå att hålla sig på när man samtalar om Bibeln och kristen tro? Men du borde nog rikta en del sökljus mot dig själv.

    2. Hej, jag förstår som läsare inte ens vad du syftar på. Det är väl många här som kommenterar som inte håller med Karlendal. Ingen verkar särskilt skrämd. Och han försöker väl inte skrämma; antingen blir man väl övertygad av hans argument, eller så blir man det inte. Men skrämd?

      1. Micael, jag tror nog att det är flera personer som blivit skrämd av det som händer i kristenheten idag. ”Vem ska man tro på… när det är så här” sjöng Di Leva. När UE som under 30 år predikat, undervisat och skrivit böcker och sedan tvärt ändrar sig och säger att först nu har han hittat hem. Detsamma säger ju även Mikael att det är först nu han hittat hem.

        Då är det väl inte underligt att människor som först fått sig itutat en sak och sedan blir det tvärtom, blir skrämda och undrar om de befinner sig på rätt väg. En av de vanligaste frågor jag får av människor är, ”hur ska jag veta Guds vilja?” Om nu två protestantiska (tycker faktiskt inte om det ordet) predikanter som predikat protestantisk lära under många år och nu vänder om och säger att det är fel och att vi måste bli katoliker för att vara helt i Guds vilja, då kanske det finns människor som blir lite skrämda och undrar vad de skall göra för att behaga Gud med sina liv.

        Även om Tony använder lite hårda ord så förstår jag honom. Människor har faktiskt byggt sina liv på den lära som UE och Mikael predikat och sedan säger samma predikanter till dem: Ni måste följa påven och katolsk lära för att riktigt följa Kristus.

        1. Att bli skrämd av situationen är väl inte samma sak som att hävda att Karlendal ägnar sig åt att skrämma folk. Och att man ändrar sig teologiskt innebär väl inte heller att man ägnar sig åt att skrämmas. Anser du att katoliker som blir protestanter automatiskt ägnar sig åt att skrämma katoliker?

    3. Att bli katolik är verkligen inte att hänge sig åt någon demonisk lära. Tvärtom har katolicismen, tillsammans med de ortodoxa och lutherska kyrkorna bevarat en lära som går tillbaka till urkyrkan, apostlarna och Jesus själv. Hos katolska kyrkan är denna koppling särskilt tydlig. Det kan även en lutheran som jag se.

  7. Hej!

    Jag hoppas att du inte modererar mitt inlägg. Jag har fortfarande inte fått svar från er katoliker, varför man ersatte det bibliska dopet enligt Guds Ord som den första församlingen i Jesu Kristi namn enl. Apg.2:38 med dopet i titlarna.

    Dessutom kommer ingen förklaring till läran om skärselden med bibliska hänvisningar.

    Jag har läst ditt inlägg och kan instämma att den katolska kyrkans ande började på pingsdagen såsom motståndarna till sanningen. De som inte helhjärtat omvände sig då Petrus talade på pingsdagen, blev en del av den smygande antikristliga katolicismen. De smög sig in som ulvar i fårakläder och låtsades vara likasinnande med sanningens barn men lät sig luras av köttets begärelse.
    Den sanna församlingen och den falska har genom ca. 2000 år gått sida vid sida. så nära sanningen så att de utvalda NÄSTAN blivit lurade av dem. På detta viset har den katolska kyrkan genom ca. 2000 år lyckats med små steg förvränga sanningen i Guds Ord, så att idag finns inget kvar. Det betyder att den katolska kyrkans lära är antikrists lära och påven är dess huvudman.

    Om du forskar i den katolska kyrkans förflutna, inne i den innersta kärnan, så kommer de erkänna att det tog bort dopet i Jesu Kristi namn och ersatte det den titlarna och fick på det viset tre gudar som var och en skall tillbedjas som en gud.

    Varför erkänner inte judendomen treenigheten? Det var en man som frågade en rabbin denna fråga och svaret blev ” Ni kristna som tror på treenigheten kan inte dela gud i tre bitar och därefter ge honom till en jude. Vi vet vartifrån den läran härstammar ifrån. Vi judar tror att Herren är en.

    Hoppas i Jesu kristi namn att du får upp ögonen och vänder om till den bibliska evangeliska tron på Jesus.
    Frid / lärjungen

    1. Lärjungen

      Det är en oklar soppa du kokat ihop i livsåskådningsköket. Vart hittar du att detta klipp-o-klistra förfarandet är kristet. Bok, kapitel o vers på det i NT (gärna GT också).
      här

      Sen finner jag din antikatolicism lika osaklig, som grund o helt utan kunskap. Du hatar något du ö h t inte förstår. Det är synd!

  8. Anders Gunnarsson skriver:
    ”Och du skriver bättre än Ulf Ekman, vars bok jag nu plöjer. ”

    Ja, det stämmer, Mikael Karlendal är en skicklig skribent (har dock aldrig hört honom tala). Och det är ett stor resurs Katolska kyrkan nu får i honom. Hans personliga val att konvertera måste ju på det allmänmänskliga planet respekteras, för så gör vi ju i ett anständigt samhälle. Men samtidigt känner sorg över att en så skicklig försvarare av den evangelikala protestantiska tron och läran nu tystnar. Mikael hade behövts som den väktare på muren han varit inte minst med sitt bloggande.

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

      1. Anders Gunnarsson skriver: ”Läs boken. Den ger en annan bild (fri från bitterhet, utfall o sår).” SLUT CITAT

        Och vad i all världen skulle Ulf Ekman ha anledning att vara bitter över? Det är väl alla de svikna där han gått fram som har anledning att möjligen känna sig sårade och bittra.

        Ulf Ekmna går från en mycket upphöjd och välavlönad position till en annan upphöjd position. Så vad skulle han vara bitter över…?

        Berndt

          1. Till Anders Gunnarsson

            Jag har inte uttalat mig om Ulf Ekmans bok. Du säger att den är fri från bitterhet och utfall. Och då undrar jag av vilken anledning UE överhuvudtaget skulle ha någon anledning att uttrycka bitterhet?

            Han går direkt (lagom till pension) från trosrörelsen och lämnar många sårade och bittra människor efter sig, och till katolska kyrkan.

            Och som jag uppfattat det så ges han redan nu en upphöjd position där han ska få åka på en försäljnings- och föreläsningsturné i de stora katolska församlingarna.

            Enligt katoliken Torgny Nilsson så lovordar den katolske biskopen Ulf Ekman och hans nya bok i förordet. Minns jag inte helt fel så fick väl även Ulf och Birgitta audiens hos påven strax efter det att de tillkännagett att de skulle konvertera.

            Så visst kan de sägas ha fått en upphöjd position i sitt nya katolska sammanhang.

            Berndt

            1. Bengt

              Jag tycker din länk till pravda och Torgny är bitter, sur o med sår.

              Därför tycker jag du bör läsa boken också.

              Att Ulf har en upphöjd position i Kyrkan är ju rent trams. Där finns inga pengar. Speciellt inte för Ekman.

              Allt Gott

              1. En upphöjd position i katolska kyrkan har han fått, även om det inte handlar om pengar. Men å´ andra sidan kan jag tänka mig att han gör sig en hacka på försäljningen av boken.

                Men som sagt, han har redan fått inbjudningar till katolska sammanhang både i Sverige och internationellt. Även intervjuats i någon stor katolsk tv-kanal i ett en timmes-program.

                Du säger om Torgny Nilssons artikel att den är full av bitterhet och sår. Ja, det stämmer nog ganska exakt. Torgny är ju en f.d. Livetsordare som är ett av Ekmans många offer som idag får kämpa med just bitterhet och sår. Så där analyserar du helt korrekt.

                Berndt

              2. Berndt

                Jag har aldrig förnekar att Ulf inte skapat sår. Jag har exempel på det i min närhet/släkt (o anser att framgångsteologi är trosförstörelse i flera fall).

                Läs boken. Att döma ohört är farligt, ty med den dom du dömer, ska du själv bli dömd.

                Kyrie eleison!

              3. Efter att ha läst Torgnys inlägg finner jag en bitter och sårad människa som tagit med sig detta in i sitt nya sammanhang med bitterhet även mot detta.
                Betr boklanseringen så är väl det kanske ngt UE tagit med sig från frikyrkan där detta är kutym. Tänker på tex Jaktlund som predikar gratis om han får saluföra Dagen och Stefan Svärd som just nu gör en sådan turne med sin nya bok. Hur man ska se på detta kan vi ha olika meningar om men nu var det väl vare sig bokförsäljning eller Ekmans konvertering som var temat utan Kyrkans historisitet. Men den verkar ju inte (bortsett från ett förvirrat inlägg) inte var ngn större stötesten.

  9. Anders Gunnarsson skriver:
    ”Läs boken. Att döma ohört är farligt, ty med den dom du dömer, ska du själv bli dömd.” SLUT CITAT

    Denna bloggtråd handlar ju inte om Ekmans bok, och jag talar inte om den.

    Men du som har läst den kan ju då upplysa oss om han i den boken ger uttryck för något verklig omvändelse och ånger över allt det onda han orsakat i många människors liv, både som trosrörelsepredikant och senare genom det svek många känner när han mörkade sina planer att konvertera.

    Berndt

    1. Berndt

      Jag tror din bild är rätt Pravda-färgad o filtrerad.

      Låna boken på biblioteket o läs själv (om du inte vill stödja karln ekonomiskt). Den är bra på de flesta vis. Jag ser även en hel del ånger i den.

      Och nej detta var inte trådens ämne. Det blir kanske nästa tråd. 🙂

  10. Tack Mikael.
    Jag vill tacka dig för ditt engagemang och din frimodighet att berätta om dina nya insikter. Jag är uppväxt inom frikyrkan men slutade engagera mig för cirka 25 år sedan då jag inte kunde förstå det hat som fanns emot icke likasinnade. Då jag inte kan få detta hat att fungera i enlighet med min kristna övertygelse om kärlek emot mina medmänniskor gav jag upp min kyrkotillhörighet, Alla frikyrkor protesterade emot någon annan frikyrka. Det tog mig många år innan jag insåg protestantismens problem som du så pedagogiskt beskriver. Du har en gåva som jag tror kommer få en stor betydelse inom frikyrkan. Dock inte inom de som vägrar underordna sig trons sanning. Det finns dock många som har en ren ovh äkta kärlek till Gud, där är sanningen ovärderlig.
    Lycka till och Guds rika välsignelse över dig och ditt arbete.

  11. Apg 2 är fel. Kyrkan blev hednakristen Apg 15. Guds kyrkas katolska drag blev uppenbara med exilen. Världen legitimerade det andra templets återuppbyggnad genom Kores. Att påven i Rom gjort sig till ensam härskare i en kristen kyrka är inte katolska lära, det är romersk lära. Romersk lära kristnas pånytt i olika sekel, beroende på hur staden mår. I de flesta folkkyrkor beror kyrkornas andliga tillstånd på livsomständigheter, nya influenser osv.
    Jag tror inte att det är dåligt att ha biskopen i Rom som sin biskop, bara man funderar lite på i vilken tid man ansluter, om man nu vill ha något bättre. Nu råder en modernism i Rom som inte nämnvärt skiljer sig från den ÄB i Uppsala driver, förutom just maktfrågan och nattvardens essens (fast om du nu får undervisning ffa i Lund uppfattar jag en särskild betoning på det tänkta slutna blodomloppets filosofi – dvs om du inte får del av Roms nattvard skulle du defacto stå utanför kristenheten). Finessen i systemet är att du ännu denna dag döms till utanförskap om du skulle få för dig att ompröva ditt beslut (inte ens gamla pingstvänner tillämpar sådana strategi). Frågan är om inte en skandinavs anslutning till något av de andra fyra gamla patriarkaten (vilket också förekommer!) är ett starkare vittnesbörd för tron. Logiken i att kliva på tåget till Rom håller väl ännu några år. Men jag ifrågasätter snarare Ulf Ekmans och sådana vänners lämplighet som föredöme och exempel i en svår tid. Frågan är väl hur länge och på vilket sätt Rom(s biskopen nr 1) låter honom hållas. Fascinerande den dag Rom skulle be om att få erkännas som kristen kyrka av resten av kristenheten.

  12. Läste just igenom Clemesbrevet. Författaren talar om en kanon ”som alla judar håller med om” och det tycks som han ser ”kyrkan” som en andlig form av judendom. Den gamla katolska kyrkan håller alltså på att bildas vid denna tid, det är uppenbart. Men det är uppenbarligen en riktning tillbaka till att omfatta Tanach och den mosaiska lagen. Den söker sina rötter i den gamla judiska litteraturen och avviker tydligt, tycks det, från Paulus och friheten från lagen och den judiska förbundsuppfattningen.

    Så denna 100-talets kyrka hade så att säga gått in under lagen igen men med modifikationer. Begreppet kanon blir nu en sorts legering mellan Lagen och den tidiga kristna tron och här är början av det vi kallar kanoniska Bibeln, eller den katolska Bibeln. Clement av Alexandria skriver i Stromata 6:15 att den nya kyrkliga kanon är ”en harmoni och symfoni av Lagen och Profeterna med det förbund eller testament som gavs när vår Herre var här…” Lite längre fram säger han att det har uppstått ”en musikalisk kyrklig harmoni mellan Lag och Profeter tillsammans med apostlar och med evangeliet.”

    Under apostlarnas tid fanns förstås inte denna ”symfoni” eller ”harmoni”, uppenbart i Jesu undervisning, i mina öron.

  13. Den katolska kyrkan med påvens beslut mördade, brände kristna levande på bål, förföljde och gjorde allt för att hindra 1100-talets kristna i Frankrike att få läsa Bibeln på sitt eget språk. En väckelse bröt fram och hade betydelse över hela Europa. Det är en historisk lögn att försvara katolska kyrkans brutala söndring genom att döda evangeliska kristna, gång på gång, genom hela historien. Räddningen för kristendomens identitet och äkthet har varit och är fortfarande de evangeliska kristna folkrörelserna.

    Enskilda katoliker, flera 100 000 kvinnor och män, har sörjt, tyst plågats, ändå stannat kvar inom kyrkans organisation. Men när Mikael Karlendahl förvränger historien är det fel att tyst låta honom prata.

    Du är feg, falsk och oärlig som inte ens vågar låta sanningen sägas!!!!!

    Stanley Sjöberg

    1. Jag tycker det är tragiskt när människor som varit pastorer i hela sitt liv, visar sig ha så mycket hat och vrede inom sig. Man undrar vad orden i förkunnelsen då betytt, egentligen.

        1. MÖstlund skriver:
          ”Tror du Stanley Sjöberg sagt samma sak till Ulf Ekman? Och om inte, varför inte då?” SLUT CITAT

          Det är en väldigt viktig poäng du får fram med den frågan. Nämligen att Stanley Sjöberg förmodligen aldrig skulle häva ur sig samma harang mot Ulf Ekman som den han tillåter sig att spy ut mot Mikael Karlendal. Den betydligt mindre ”kände” Karlendal går det an att spy galla över, men Ekman som gjort samma resa och som har ett så oändligt mycket större inflytande har jag inte sett Sjöberg kritisera. Men han har kanske gjort det i något sammanhang jag inte känner till…?

          Berndt Isaksson

          1. Jag har faktiskt talat skarpt även i relation till Ulf Ekman och hans fru Birgitta. Men det är skillnad att lågmält resonera och bli korrigerad, än som här Mikael Karlendahl tar upp strid för att förvara katolska kyrkans historia med förvrängda påståenden. Mikael kan sannolikt vara en av de som för egen del trivs i katolska kyrkan, men historien om kyrkan som institution är djupt tragisk. Jag har vid två tillfällen varit engagerad då evangeliska kristna blev dödade – av katolska kyrkans män. Detta är historia från andra delar av världen där jag befunnit mig.

    2. Stanley

      Där sjönk du flera steg på min trappstege över balanserade kristna.

      Du far med direkta lögner o piskar upp en stämning helt utan kunskap över europas historia.

      Man skäms i ditt ställe!

    3. Stanley Sjöberg, jag uppfattar dig som en oseriös, osaklig och oärlig debattör. Ditt sätt att läsa andras texter visar att din förmåga att saklig läsa och ta till dig innehållet i texter ligger på en mycket låg nivå. Det är i och för sig inte första gången jag märkt det, men det är första gången jag skriver om det, och därtill tvingad.

      Du är osaklig därför att du rent faktiskt ljuger mig rakt i ansiktet med din kommentar. Det finns ingenting i mitt blogginlägg ovan som innehåller något som helst försvar för några missgärningar som har skett tidigare i historien. Jag skriver ingenting i texten ovan som på något sätt ens kan tolkas så. Att du därför går till denna verbala attack och helt enkelt sprider lögner om vad jag skriver, säger alltså allt om dig men inget om mina texter.

      Jag har aldrig någonsin försvarat att man tidigare i historien har använt sig av våld i religiöst syfte. Det har skett i Katolska kyrkans namn, i olika protestantiska kyrkors namn och i ortodoxa kyrkors namn. Och det kan inte försvaras. Det går ibland att komma med förklaringar, men inte med försvar.

      Den som konverterar till Katolska kyrkan, gör det på grundval av att han eller hon blivit övertygad om att den katolska läran är korrekt och att därmed den katolska synen på kyrkan är korrekt. Då är det logiskt att vilja bli katolik. Ingen konverterar däremot på grund av att man skulle ha någon falsk uppfattning om att allt som skett i kyrkans historia eller att alla människor som tillhör kyrkan (från påvar, kardinaler och biskopar till lekmän) skulle vara personliga helgon och felfri. Katoliker är helt enkelt inte bättre människor än pingstvänner och lutheraner, men inte sämre heller.

      Att du därför tar tillfället att lögnaktigt låta påskina att jag skulle försvara historiska missgärningar och skriva det i en kommentar till ett inlägg som överhuvud taget inte handlar om detta, är därför ett osakligt, oärligt och lågt sätt att argumentera. Men jag är inte förvånad. Jag har hört dig komma med slutsatser från olika texter du läst förut. Och i de fall jag råkar ha läst samma texter själv, så har jag alltid undrat var du har fått tokigheterna ifrån. Men det blir desto allvarligare när du på detta sätt skriver lögner och i praktiken ägnar dig åt en sorts karaktärsmord.

      Det tråkiga är ju att du med allt ditt läsande av texter som du i princip aldrig förstår, men som du ändå lyckas slänga ur dig några fraser och missuppfattningar ifrån, lyckas dupera rätt många som lyssnar på dig och som faktiskt tror att du är en intellektuell pastor som följer med din omvärld.

  14. En fråga från en som inte vet!
    Jag läser här om personangrepp hit och dit, från båda läger. Det har jag observerat mycket tydligt och det är inte upplyftande på något sätt.
    MEN kan någon sakligt redogöra för fakta i målet sas. Finns det någon sanning i att kristna blev levande brända på bål för det som Stanley beskriver.

    Har Stanley rätt i sakfrågan hur man hanterade de kristna??

    Jag lägger inga värderingar på personer utan önskar få veta hur det egentligen var
    Har det varit så i historien att man dödade motståndare till den katolska kyrkan. Har det verkligen begåtts sådana angrepp på kristna bröder och systrar??

    Beskriv fakta hur har katolska kyrkan hanterat dessa saker?

    .

  15. Stanley Sjöberg tycks mena att det som Mikael Karlendal säger skulle vara värre och bestå av förvrängda påståenden. Då kan han knappast ha läst Ulf och Birgittas bok. Jag håller med Erling Medefjord om att det är en enorm arrogans som Ulf Ekman visar prov på. Medefjord skriver i DAGEN:

    ”Det finns en sida hos Ulf Ekman som inte förändrats i och med steget över till katolicism, nämligen hans arrogans gent­emot dem som för närvarande finns på andra sidan i förhållande till hans egen tro. Följande ord från honom är minst sagt anmärkningsvärda: ”Vi har en protestantisk utveckling där gudstjänstformen mer liknar allsång på Skansen än tempeltjänsten.”” SLUT CITAT

    Jag tillhör dem som beklagar att Karlendal väljer att konvertera till Katolska kyrkan, men jag ser hos honom en helt annan ödmjukhet och ärlighet än vad jag finner hos paret Ekman.

    Jag kan inte plocka fram några bevis men min minnesbild är att Stanley Sjöberg inte sällan vurmat för Katolska kyrkan och dess svenske biskop. Och då blir hans utfall mot Karlendal anmärkningsvärt.

    O

  16. Dessutom borde Stanley Sjöberg åtminstone vara karl fr sin hatt och be Karlendal om ursäkt för det han skrev mot honom med orden:

    ”Du är feg, falsk och oärlig som inte ens vågar låta sanningen sägas!!!!!” SLUT CITAT

    Det utfallet saknar all rimlighet och är riktigt lågt. Vi kan beklaga att Karlendal konverterar, men han är definitivt inte ”feg, falsk och oärlig”.

    Berndt Isaksson

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.