Enhet i Kristus

Utifrån dagens tema i Svenska kyrkan enligt kyrkoåret – ”Enheten i Kristus” – vill jag dela med mig av några teologiska reflektioner, utifrån en del av det jag var inne på under dagens predikan. Dagens bibeltexter är Hes 37:15-22; Ef 4:1-6 och Joh 17:9-11. Det som följer här nedan är alltså inte ett predikomanus, utan vidareutvecklande tankar kring en del av predikans innehåll.

Paulus skriver i Ef 4:1-6,

”Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”

Vad betyder hans tal om enhet, tolkat utifrån Paulus egen historiska situation och inte utifrån vår situation i kristenheten idag? Bland annat följande är värt att beakta:

Paulus skrev brevet kanske någon gång mot slutet av 50-talet e.Kr. Och kyrkan på den tiden var spridd runt en stor del av Medelhavet. Den fanns i Judeen, Syrien, nuvarande Turkiet, Grekland, sannolikt Egypten, Libyen, Italien och säkerligen på fler ställen.

Denna kyrka betraktades som en kyrka i hela världen och man var noga med att ha en lära och en praxis i hela denna världsvida kyrka. Hur kan man se det?

Den stora stridsfrågan som det berättas om i Apostlagärningarna är den om omskärelsen. Den är också ett huvudämne i Romarbrevet och Galaterbrevet. I Apg 15 berättas det:

”Några som hade rest ner från Judeen ville lära bröderna att de inte kunde bli frälsta om de inte lät omskära sig efter mosaiskt bruk. Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner mellan dem och Paulus och Barnabas. Man beslöt då att dessa båda och några till skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd av dem.” (15:1-2)

”Vid sin ankomst till Jerusalem togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om hur mycket Gud hade gjort genom dem. Men några från fariseernas parti som hade kommit till tro steg upp och sade att man måste omskära hedningarna och ålägga dem att hålla Moses lag. Apostlarna och de äldste kom då samman för att utreda frågan. Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade…” (15:4-7)

Efter Petrus talar även Jakob och kommer med ett konkret förslag, de skriver ett brev till församlingarna som drabbats av denna kontrovers och skriver:

Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav…” (15:28)

Vad är lärdomen av detta? Jo, att när församlingen i stora delar av den hednakristna världen plågades svårt av en stor kontrovers i en avgörande lärofråga, så sammanträde kyrkans högsta ledarskap – apostlarna och de äldste i Jerusalem och fattade ett beslut i frågan som sedan var giltigt för alla församlingar, för hela kyrkan.

Det betyder att det inte var upp till varje enskild församling att själv och på egen hand fatta beslut i lärofrågor. Teologin sköttes inte i den lokala församlingen, utan på övernationell nivå, på apostlanivå. Det var heller inte acceptabelt med olika ståndpunkter och praxis i denna fråga, utan alla skulle göra likadant. Kyrkan är en Kristi kropp i hela världen. Och apostlarna och de äldste fattade detta beslut efter att ha utrett frågan och efter att ha haft en lång överläggning.

Samma intryck av en kyrka i världen och behovet av samma lära och praxis överallt kan man även se i andra texter som exempelvis 1 Kor 11, där Paulus i samband med en viss fråga skriver,

”Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.” (11:2).

Och efter att ha utlagt den aktuella frågan och vad som gäller, skriver han,

”Någon kanske vill börja strida om detta, men vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.” (11:16)

Även här har vi en betoning på att samma sak gäller i alla församlingar.

Om man i ljuset av detta läser texter som 1 Kor 1:10-13 som jag här citerar eller Fil 2:1-4, så kan där hitta en mycket intressant tanke:

”Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?”

Uttrycket att ”stå eniga i tankar och åsikter” får i ljuset av Apg 15 och 1 Kor 11 en helt annan innebörd, än om vi ser dem i ljuset av vår egen kyrkligt splittrade tid. På Nya testamentets tid fanns helt enkelt endast en kristen kyrka i världen. Och den kyrkan tillät inte splittringar och nya samfunds- och församlingsbildningar baserat på olika tolkningar av läran och därtill hörande olika praxis. Det skulle vara samma tro och lära, och samma praxis överallt. Att stå eniga i tankar och åsikter innebar därför att ha samma tro eller lära, eftersom man utgjorde en och samma kropp med en och samma Ande. Man var ju också självklart eniga om en och samma Herren, en och samma Gud och Fader och en och samma väg in i kyrkan, dopet.

Att kyrkan var en och leddes av apostlarna framgår tydligt vid en genomläsning av Apostlagärningarna. Det framgår också att det var viktigt med just de tolv apostlarna som ledarskap. När Judas Iskariot avföll från sin plats, var det viktigt att utse en annan till att inta hans ämbete (Apg 1:15-26, se särskilt v 20 för termen ”ämbete”). Jesus betonade också vikten av de tolv som ämbetskollegium: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (Matt 19:28). Det finns flera texter som betonar detta, bland annat skriver Paulus i Ef 2:20,

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.”

Denna betoning på apostlarnas ledarskap och särskilt de tolv, och särskilt Petrus (Jämför Matt 16:15-19 och Gal 1:18 och Joh 21:15-19, bland annat), visar också på kyrkan som en enhet i hela världen, ledd av och byggd på apostlarnas ledarskap. Detta enda och samlade apostoliska ledarskap signalerar att kyrkan i världen är en enda. Därför är också Paulus i ord i vår predikotext Ef 4:1-6 extra begripliga, när han skriver att vi ska bevara ”Andens enhet”, för vi är ”en kropp och en ande”. Kropp och ande hör intimt ihop så länge en människa lever. När hon dör lämnar anden kroppen. Människan är vad man ibland kallar en psykofysisk varelse. Vi ser inte människans ande, men vi ser kroppen. På samma sätt är kyrkan Kristi synliga kropp på jorden och skall därför också vara en synlig enhet.

Tanken på apostlarnas ledarskap och kyrkans enhet i hela världen levde vidare i den tidiga kyrkans fortsatta historia även efter apostlarnas död. Man förstod att apostlarnas ledarskap inte slutade bara för att de dog eller snarare att det ledarskap de utövade måste fortsätta i kommande generationer också. Man förstod det bland annat utifrån texter som 2 Tim 2:2, där Paulus skriver till Timotheos som är Paulus representant som ledare i Paulus ställe i församlingen i Efesos (som biskop, med andra ord),

”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.”

Man menade att apostlarna utsåg efterträdare till sig själva till ledarskapet, som i sin tur utsåg efterträdare, och så fortsatte det i generation efter generation – man talar om apostolisk succession.

Ganska direkt efter aposteln Johannes död (inom tio år) har vi belägg för att man att kallade den person som var satt som ledare i församlingen i en större stad för biskop – det vill säga personer som satt i Timotheos position eller Titus position enligt Titusbrevet eller som Jakob i församlingen i Jerusalem.

Man fortsatte också att samlas till ”kyrkomöten” motsvarande det som vi läser om i Apg 15. Så fort man hade stora och viktiga läromässiga eller praktiska frågor att lösa, så samlades man på kyrkomöte och löste frågorna där. Ett exempel på detta är en synod som hölls i Nordafrika i mitten av 200-talet (mitt under förföljelsetider), där man diskuterade frågan om barnen skulle döpas så fort som möjligt eller om man skulle göra det på åttonde dagen, precis som med judarnas omskärelse. Beslutet blev ”så fort som möjligt”.

De stora och kanske mest kända kyrkomötena från fornkyrkans tid är koncilierna i Nicea 325 och Konstantinopel 381, när man definierade och formulerade treenighetsläran. Under dessa möten och under den mellanliggande tiden, definierade man och satte ord på det som alltid varit kyrkans tro angående Gud Fadern, sonen Jesus Kristus och den helige Ande. Man formulerade och slog fast vad som gällde i denna fråga och från dessa två koncilier har vi den trosbekännelse som vi oftast kallar den nicenska trosbekännelsen, men som rätteligen ska kallas den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Denna är sant ekumenisk i det att alla kristna kyrkor och samfund i världen bekänner samma tro som uttrycks i denna bekännelse. Kyrkan var nämligen fortfarande en vid denna tidpunkt.

Men därefter har det skett allvarliga och bestående kyrkosplittringar. Men mer om det en annan gång.

Här nedan följer några försiktiga och möjliga slutsatser man skulle kunna dra av detta:

Om kyrkan/församlingen, om man ska vara biblisk och nytestamentlig, så vore det ju inte helt ologiskt om följande punkter skulle gälla:

  • Kyrkan ska betraktas som en och samma kyrka i hela världen
  • Denna kyrka ska vara en synlig kyrka
  • Denna kyrka ska ha samma lära överallt och samma praxis i frälsningsavgörande frågor
  • Denna kyrka ska ledas av ett och samma apostoliska ledarskap som tillsammans har auktoritet att leda denna världsvida kyrka
  • Vid läromässiga eller andra viktiga konflikter ska detta ledarskap samlas till långa överläggningar och fatta beslut tillsammans med den helige Ande
  • Detta ämbete att leda kyrkan ska ske i succession.
  • Eventuellt ska även Petrus lite speciella ledarskap som ovan antytts, gå i succession

Det kan därför av helt naturliga skäl inte heller vara så, att det är upp till var och en som känner sig begåvad och hågad att starta en egen församling, utifrån sina speciella bibeltolkningar eller lärotolkningar

Av ovanstående följer att dagens splittrade kyrkliga situation är djupt allvarlig och klart mot Bibelns uppenbara och tydliga mening. Dagens läromässiga splittring stämmer inte överens varken med Paulus tal om att vi ska vara eniga i tankar och åsikter, att vi är en kropp och en ande. Det stämmer inte överens med hur man löste sådana konflikter i Apg 15. Att vi har olika dopsyn, där några döper spädbarn och några menar att döpta spädbarn inte alls är döpta, är fullständigt oacceptabel ur biblisk synvinkel, där det talas om ett dop. Dagens situation där många är av den uppfattningen att teologin sköts av den lokala församlingen och att det är upp till varje enskild församling att följa sin egen väg i frågor som hur man firar gudstjänst eller formulerar läran eller vad man predikar och inte, är fullständigt tvärtemot Bibelns klara och uppenbara mening. I Bibeln gällde samma sak i alla Guds församlingar.

Som sista slutsats av det, kan man i alla fall säga att man inte kan vara helt nöjd med dagens situation under hävdande att vi ändå är ett i Anden. Paulus skriver om att vi är en kropp och en ande. Något stämmer alltså inte i vår verklighet. Det har uppenbarligen hänt en del sedan Paulus skrev det han skrev.

48 reaktioner till “Enhet i Kristus”

  1. Tråkigt för debattens skull, men jag håller helt med om din analys, och punkterna ovan.

    Det är klart de kristnas enhet borde manifesteras i en enda odelad kyrka, som det var från början. Det finns ju även andra bibleord som talar om vikten av enhet. Jag kommer inte på just nu nu vilket det är med det finns något ord om vikten av att vara eniga så att världen skall förstå att vi hör till Kristus, eller nå’t liknande.

    Därtill kommer ju det fullständigt orimliga i att var och varannan amatörteolog startar sin egen församling utfrån sin tolkning av den kristna läran. Alla hänvisar till att ”det står så i Bibeln” trots att de kommer fram till inbördes helt oförenliga tolkningar. Det borde ju mana till eftertanke.

    Redan för 15-20 år sedan tyckte jag mig se en försiktig rörelse mot organisatorisk kristen enhet, och jag inte haft anledning att ändra uppfattning, snarare tvärtom. Kan det vara så att Gud leder oss i den riktningen? Finns det inte ett bibelord om kristen enhet i den yttersta tiden, så att världen skall tro (kanske samma ställe som jag syftar på ovan)? Jag hoppas och ber för att det skall vara så.

  2. Intressanta tankar. Frågan är hur detta ska kunna realiseras i verkligheten. Dagens stora kyrkor med många icke bibliska läror
    ät i sig ett problem. Men kommer väckelsen kommer nog också detta att växa fram.

    1. Frågan om hur – är en mycket komplicerad fråga och kanske ändå inte. Men att väckelsen skulle vara lösningen… ja, hittills har ingen så kallad väckelse lett till någon ansats till förändring i detta avseende, åtminstone inte till det bättre. Jag tror var och en och alla olika samfund och organisationer var för sig, måste sätta sig ned och fundera över sanningsfrågan. Någon annan väg finns inte.

      1. Och sanningen är inte och kan inte vara motsägelsefull, vilket är fallet med många av de föreslagna tolkningar som presenterats av kristna genom tiderna. Dessutom måste det finnas ett tillförlitligt och universellt sätt att avgöra vad som eventuellt är sant när många sinsemellan motstridiga tolkningar skall bedömas. För att det skall kunna göra anspråk på att vara en universellt kristen metod så måste den dessutom vara apostolisk!

          1. Som katolik är det givetvis det svar som jag tänker på. Men även om man inte tror på ett påveämbete så måste man fundera på vad en motsvarande funktion är och hur den skall fungera. Att det måste finnas en möjlighet att avgöra tolkningstvister för att nå enhet kan det inte råda några tvivel om. Att den måste vara universell (dvs katolsk i ordets rätta betydelse) kan det inte heller råda något tvivel om.

            Om det är någonting som vi kan lära oss av experimentet protestantism så är det just detta: Utan någon möjlighet att lösa tolkningstvister så eskalerar splittringen, både i fråga om lära och praktik…

          2. Protesterar (det kan nämligen vara bra att göra det ibland!) mot den falska dikotomin ”tro på PÅVEN eller mej själv som SMÅPÅVE”. (Möjligen var det så alternativen framstod för Ulf Ekman, jag vet inte). Jag har inte startat något samfund med mej själv som ledare – och samfund, även på den östliga-ortodoxa sidan, går faktiskt samman också, alltsedan 1700-talet åtminstone, inte bara splittras och fragmentiseras. Men jag har all förståelse i världen för tanken att det vore skönt med en nu levande person med apostolisk auktoritet, d.v.s. Jesu Kristi egen auktoritet att avgöra tolkningstvister och t.o.m. proklamera nya läror eller omformulera gamla. (Somliga har ju, det erkänner jag gärna, nästan gjort Martin Luther till en sådan person; tyvärr är han ju inte längre ”nu levande” utom för Gud, ”ty för honom är alla levande”). Men böjer jag mej för det blir jag ju böjd att acceptera även när påven trampar i klaveret – och t.ex. säger att präster inte får förlåta/avlösa kvinnor som gjort abort (jag vet inte vad som gäller män) detta år eller 2017, men väl 2016. (Eller var det uttalandet så pass långt från ”katedern” att man även som romersk katolik får kritisera det?) I varje fall vad gäller tydliga ex cathedra-uttalanden får man ju som romersk katolik samma inställning till påven som Sten Hidal i Signum anklagat ortodoxa lutheraner för att ha i förhållande till Skriften: faller ett (påstått faktum) faller allt. Faller en lära faller alla. Och jag vet faktiskt inte om påven är så mycket tryggare och mindre motsägelsefull än Skriften.

            (Den som vill förklara påvens uttalande får gärna göra det, men ibland är det ju som att diskutera med Dag Sandahl eller någon från Rfsl: ens ohyggliga OKUNNIGHET och misstolkning av BEGREPPEN påstås desavouera varje invändning. Utan tvivel är jag okunnig om ett och annat, inklusive vissa subtila begreppsdefinitioner, men jag vägrar medge att jag av ren illvilja totalt skulle ha missförstått de romersk-katolska särlärorna som alltså är allt annat än katolska, eller på andra kanten de alltmer besynnerliga queerdogmerna – att alla invändningar skulle ”botas” bara jag och andra ”läste på” (i det här fallet förslagsvis post-protestantiska konvertiter som Scott Hahn – vars bok om den saliga jungfrun jag faktiskt läst med visst utbyte – eller Henrik Engholm).

  3. Det stämmer. Jesus ber i Joh 17,

    ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.”

    Vår nuvarande organisatoriska och institutionella splittring i olika kyrkor och samfund är i rak strid mot denna bön.

    1. Det håller jag med dej om, Mikael. Frågan är ju hur vi löser detta. Romersk-katolsk och påvlig självgodhet har ju helt uppenbart skapat kyrklig splittring likaväl som protestantisk dito. ”Filoque”-striden tycks mej vara ett sådant exempel (jo, jag vet att jag nämnt den förut om än inte på just detta forum). Även om jag här faktiskt HÅLLER MED påven och romersk-katolska kyrkan om att Anden även utgår av Fadern och Sonen var det så oekumeniskt och respektlöst att på egen hand slå fast ett (i o f s på sina håll länge brukat) tillägg till en gammal fin trosbekännelse. Och huvudsaken är väl ändå att Anden ”tillika med Fadern och Sonen [sic!] TILLBEDES OCH ÄRAS”? Men nej, här skulle påvens och västkyrkans hegemoni markeras till varje pris. (Eller har jag fel här – jag erkänner villigt att jag inte är någon expert på ”nicaenum” och ”filoque”?).

      Och så där har ju påvekyrkan hållit på in i modern tid – genom att den menar sej vara ”katolsk på egen hand” behövde ju inga andra kristna biskopar eller ens påvar konsulteras innan dogmerna om Marie obefläckade avlelse och kroppsliga himmelsfärd eller den egna påvliga ex cathedra-ofelbarheten proklamerades (därmed inte sagt att inga andra håller med om dem). Eller syftar inte den romersk-katolska kyrkan på sej själv med uttrycket ”katolsk” i trosbekännelsen, med uteslutande av andra samfund, vilket väl i så fall skulle motsvaras av en bekännelse till ”en helig ortodox kyrka” eller ”en helig koptisk” på andra håll? (Eller har jag fel? – det kan ju alltid hända och är ofta – som här – vad jag hoppas att jag har).

  4. Intressant att läsa. Man kan definitivt vara på det klara med att ett ständigt splittrande av kyrkor är det som Jesus menade.

    Men är det den som vägrar inse att en förnyelse krävs eller att en felaktig lära förändras den som är splittraren eller är det den som för sitt samvetes skull inte kan åse att en felaktig lära lärs ut som är splittraren? Var det Lewi Pethrus fel att inte infoga sig i baptismens nattvardslära? Eller var det baptisternas lednings fel att Pethrus församling uteslöts?

    Vad innebär frälsningsavgörande frågor? Kan vi enas kring det från syrisk-ortodoxa till pingstkarismatiker? Är Sv Kyrkans anammande av homosexuella äktenskap frälsningsavgörande (ja, det menar jag eftersom Bibeln lär att dessa inte ska ärva Guds rike, dvs gå förlorade). Jag lär inte få med mej många på den punkten… För att inte tala om de 1800 år gamla skillnaderna mellan barndöpta och vuxendöpta.

    Och hur sammansätts idag ett apostoliskt ledarskap? Kommer katolikerna säga att de avgjort flest och har rätt till alla poster? Kommer de ha tillgång till majoriteten av posterna och kan rösta ned alla andra förslag än sina egna? Hur troligt är det att man blir ett här? Och vad händer med de kyrkor som är i minoritet och ska ändra sin lära? Kommer de verkligen sitta kvar i konferensen och åse sin kyrkas undergång?

    Jag tror denna enhet enbart kan manifesteras på personlig nivå. Där man kommer samman i Andens enhet i små sammanhang, kanske på stadsnivå eller regionnivå. Mer än så är utopiskt.

    1. Dessutom de största ivrarna för enhet är också en del av dem som skapat ytterligare splittring. Se te x Peter Halldorf och Sionförsamlingen och läser man kommunitetsbrevet så tycks inte han varit särskilt drivande att ena fåren i den egna församlingen. Endera är man för visionen eller emot, är man emot kan man gå…

  5. Ja frågan är brännande. En helig katolsk o apostolisk Kyrka säger vår trosbekännelse.

    Enhet är från Gud. Splittring från ”diabolos”=splittraren. Må vi be o arbeta för enhet, så att världen kan tro.

      1. 1 Kor 1:12f

        Härmed menar jag att bland eder den ene säger: ”Jag håller mig till Paulus”, den andre: ”Jag håller mig till Apollos”, en annan: ”Jag håller mig till Cefas”, åter en annan: ”Jag håller mig till Kristus.” — Är då Kristus delad? Icke blev väl Paulus korsfäst för eder? Och icke bleven I väl döpta i Paulus’ namn?

        1. Inge

          Det var väl precis motsatt det du ville framhålla. Hela NT andas EN helig katolsk o apostolisk Kyrka (=kristi kropp).

          Den enhet ni protestanter besitter är tvådelad; ni är överens om att påven har fel (på 1000-tals olika sätt) o att ni är överens om att ni inte är överens om hart när någotting.

          Bättre lycka, nästa gång.

          1. Du talar om enhet under Paven.
            Jag talar om enheten i Kristus.
            Du haller dej till Petrus och alla de biskopar den katolska kyrkan odlat fram under arhundranden.
            Jag haller mej till klippan Kristus och det ar nog for mej.
            Jag sager darfor Nej tack till den enhet under Paven som du sa ivrigt propagerar for.

  6. Enhet i Kristus är aldrig och kommer aldrig att uppnås i någon
    formaliserad, organiserad form utan den är av andlig art och dessutom
    inte på något sätt under någon ställföreträdande ”påvekaraktär”.
    Enhet i Kristus nås endast med Kristus som den Han är och är menad
    att vara. Här har vi hemligheten …den s.k. smala vägen, nålsögat etc.
    Människokonstruktioner, hur välvilliga de än är, kommer aldrig att lyckas.

  7. Jag uppskattar förvisso den katolska kyrkans trögrörlighet i teologiska frågor. Men det finns givetvis även en trögrörlighet åt andra hållet, att t ex introducera det man funnit nytt ljus ikring. En sådan väckelserörelse kommer knappast kunna vänta i flera decennier på att accepteras. Då söker den sig en annan väg.

    Om vi nu alla ska underordna oss påven, hur ska vi då hantera de kyrkoskillnader som finns? Ska alla anpassa sig till katolsk liturgi, praxis, traditione och lära? Vad kommer katoliker göra med de lutheraner, sydstatsbaptister och karismatiska pingstvänner som inte kan acceptera delar av detta, som rentav kommer fram till att en del är direkt obibliskt? Hur ska dessa kyrkor fås att acceptera den katolska linjen?

    Och om de inte accepterar, vad händer då? Blir det uteslutna ur det stora konciliet? Ja – då är vi tillbaka till status quo. Ska de betraktas som kättare? Ja – då är vi tillbaka till status quo. Ska alla som tycker annorlunda och förvanskar kristen tro, enligt katolskt sätt att se på saken, utraderas, mördas? Det är enda möjligheten, som jag ser det. Återstår efter det en kyrka som är enad. Alla andra som påstår sig vara en kristen kyrka finns inte och kan inte störa bilden, korsets användning har patenterats till den kvarvarande kyrkan. Jesu ord har gått i uppfyllelse att den enda kyrkan på jorden som använder kors och kallar sig kristen är en enda.

    1. När har Kyrkan utraderat, mördat o s v.

      Att det civila samhället gjort dessa övergrepp kan ingen förneka under t ex spanskt 1500-tal…

      År, plats o incident tack.

      1. Spanskt 1500-tal var ju ingen snygg historia, inte heller förföljelsen av franska hugenotter.

        Jag spetsade till diskussionen här. Vill man bli av med de som fördrar att kalla sig kristen kyrka utan att inordna sig under påven och om världen ska kunna se en enda Kyrka och inte flera som kallar sig kyrkor, ja, vad återstår då? Det är en absurd tanke, men det är ju där vi hamnar i diskussionen om vi vill dra det här med en enda kyrka till sin spets.

        Om man dessutom, som du också skriver accepterar andra kyrkor, varför då ändra på detta och börja en vandring till organisatorisk enhet under påven? Då är det ju bra som det är just nu, vilket jag själv tycker (det är inte bra, men det är så bra det kan bli på denna sidan evigheten).

    2. F ö anser Kyrkan andra kyrkor vara just kyrkor med giltiga ämbete, sakrament etc

      Och läs i katekesen.se vad just vi lär om er protestanter. Det är sannerligen ingen mörk bild som målas upp där.

      Det trista tycker jag att vår kärlek mot er är så obesvarad. Er okunskap om oss är ofta avgrundsdjup.

      Allt Gott

        1. Jag har en ganska ljus bild av mången protestantism.

          Men är rätt trött på den enorma okunskap antikatoliker uppvisar (typ Aletheia, MFS o s v).

          Själv älskar jag min tid i ELM, SvK, EFS, LO, aKF, EFK (HF), synoden o FFG (o de gammalkyrkliga)

          Jag har ingen mörk bild av dessa sammanhang alls; snarast tvärt om.

          Dess pietistiska avarterna kan jag ifrågasätta, men dess bibelglädje o Kristuscentrering är sund, djup o gemensam.

          Jag har bara blivit mer o sett fullheten i Kyrkan. Det andra vördar jag djupt ännu.

  8. Och ändå bröt vissa jesustroende, som Ignatius t.ex., med judarna och startade eget.
    Läs gärna 3 Joh http://www.bibeln.se/las/2k/3_joh#q=3+Joh+1
    Vilka är ”hedningarna”? Vilka är ”bröderna”, som gett sig ut för namnet? Vilka är ”vi” som måste sörja för dem? Och vem är det då Diotrefes inte vill ha att göra med?
    Vad är sedan det ”onda” och det ”goda”?

  9. Ur (romersk-)katolsk synvinkel (pre-Första och Andra Vatikankoncilitet) borde ju enhet råda eftersom schismatikerna antingen kastades ut eller valde att lämna (R)KK 😉 . Därmed har Kyrkan alltid varit i enhet så till vida RKK inte är den enda kyrkan varpå fler kyrkor existerar 🙂 .

    Jag ser dock ingen lösning på enhetsfrågan under denna sida av tiden; evigheten kommer förvisso att visa vilka som tillhör den sanna Kyrkan d.v.s. den osynliga Kyrkan som dödsrikets portar inte förmår att besegra.

    Magnus

    1. Magnus

      Kan du ge bpk, kapitel o vers; där Jesus säger otvetydigt att den osynliga Kyrkans portar, ska bli dödsriket övermäktigt.

      Gärna citat om ”den osynliga Kyrkan” i NT också. Jag har aldrig funnit ett enda.

      1. Det är ju givetvis en tolkning av olika Skriftställen i ljuset av verkligheten av heliga som gått före oss in i evigheten som i Guds rike bildar den sanna Kyrkan. Iofs finns det inga explicita uttryck i Ordet som säger ”den osynliga kyrkan” lika lite som Skriften ordagrant säger ”den synliga kyrkan”.

        /Magnus

        1. Då betraktar jag ”den osynliga kyrkan” som ett obibliskt reformatoriskt hittepå, utan biblisk förankring ö h t…

          1. Nej, biblisk förankring finns givetvis; men inte en ordagrann definition. Augustinus myntade begreppet ”den onsynliga kyrkan” i samband med donatiststriden (långt före reformationen m a o) .

            Intressant att just du skriver ”obibliskt” givet din kyrkas habituella avvikelse från bibliska sanningar 😉 .
            /Magnus

          2. Magnus

            Hittills har jag inte hittat en fråga där Kyrkan avviker från just den fasta bibliska grunden.

            Däremot är protestantismerna fulla av läror som kan liknas vid hittepå (som ”den osynliga kyrkan”).

          3. ”Den osynliga kyrkan” var i och för sig Augustinus påhitt, även om det kom till användning under reformationstiden. Han utvecklade det begreppet i samband med donatiststriden. Om nu kyrkohistoria betyder något i sammanhanget.

  10. Inge

    Du svarade symptomatiskt inte på frågan. Gör sedan en falsk dikotomi, med efterföljande halmgubbeavrättning.

    Seriöst?

    Jag håller mig till den enhet Kristus givit sin kropp; Kyrkan. ”Herre till vem skulle vi annars gå” (jmf gärna vad påven säger i Joh 6: f ö ett hiskeligt katolskt kapitel).

    Allt Gott

    1. Anders vi kommer inte langre I fragan. Enheten I Kristus den delar vi, men enheten under Paven kommer vi aldrig att dela.

      1. Inge

        Ingen kommer längre med din metod, den är självförstörande.

        Antikatolicism kan övervinnas. Det kräver dock vilja, dödande av fördomar o mod.

        Du skyr vad du tror Kyrkan är. Det kan låta rimligt. Jag älskar det Kyrkan är, lär o lever ut. Hon som är Kristi mystiska kropp. Som hjälper mer människor än någon annan organisation. Som i sin mitt har världens Skapare vilande på stråbädd. Vars hjältar o helgon är mina (då Guds vänner är mina). Hur kan man välja bort denna fullhet?

        Ära vare Fadern, Sonen o den helige Anden. Nu o alltid o i evigheters evighet. Amen.

        1. Ja, just detta, vars hjältar och helgon är mina. Anders. Inklusive Martin Luther, John Wesley, Fanny Crosby och Lina Sandell. Du beskriver moder Kyrkan så fint att det är lätt att glömma att du (här åtminstone?) begränsar dej till romersk-katolska kyrkan och de helgon påven i traditionellt övermod funnit på att ”utnämna”. Och visst är Kyrkan synlig, t.o.m. där hon tvingas gömma sej i källare och katakomber (som dock tydligen var ett dåligt gömställe och därför inte användes i så stor utsträckning som många länge trodde). Kyrkan är aldrig osynlig såsom varande Kristi kropp på jorden, däremot är hennes gränser inte alltid så snyggt och rakt utstakade som vissa lutheraner och papister fått för sej…

  11. När vi inser att församlingen gavs struktur och ordning för ledarskap av Jesus (med förebilder i gamla förbundet) och att Den Helige Ande vakar över detta genom tiden (trots våra mänskliga brister) blir enhetsfrågan ganska enkel om än inte lätt genomförbar. Människor har i alla tider velat gå sina egna vägar, reformationen och dess efterföljd är väl bara ännu ett tydligt exempel på detta.

  12. Men vänner, om, jag säger om, det skulle vara så att processen mot organisatorisk enhet sker som ett resultat av att Gud leder oss i den riktningen, dvs att det är Hans uttryckliga vilja, då skulle ni väl ändå ”hänga på”?

    1. Ja, absolut! Det är en nåd att stilla bedja om! ”Helga oss i sanningen – ditt ord är sanning.”

      Men jag tror varken på den läroblandande och i praktiken lärolikgiltiga ”ekumenismen” eller den ultramontanistiska och egenmäktiga ”papismen”. Om än båda gör anspråk på att vara uppfyllelsen av vår Frälsares bön och båda rent rationellt har störst potential att skapa en enad Världskyrka. ”Kom till oss – vi är redan flest!”

      1. Jag tror inte heller på något av de alternativ du nämner, som de ser ut idag. Men Gud kan göra det som mänskligt sett verkar omöjligt.

        Trenden mot enhet verkar så tydlig. Bäst att vänta och se vad slutdestinationen blir. Det bästa är ju att om Gud leder så behöver vi inte oroa oss för slutresultatet.

      2. För min egen del (o jag har verkligen sökt länge – o fatalt misslyckats – att överleva som katolik i SveK) vågar jag inte chansa mig in i evigheten.

        Jag behöver alla sakrament/nåd/kyrkogemenskap/helgon jag kan få.

        Världens mest framgångsrika helgonskola är min väg.

  13. Vad David Wilkerson såg i sin profetiska syn (beskriven i boken ”Synen”) angående kyrkorna i framtiden: Dels en Världskyrka med politisk makt men ”andlig endast till namnet”. Dels de sanna kristna , som kommer att bli förföljda, men bland dem kommer en verklig enhet mellan kristna ur alla samfund att uppstå.

    1. Så utifrån ”synen” dömmer du ut Kyrkan o väljer ett litet samfund=”de sanna kristna”!

      Hur litet måste samfundet vara för att vara Jesu sanna kyrka? Och måste det vara antiekumeniskt? Var det EFK som Jesus beskriver i Joh 15, o Paulus i 1 Kor 1 o Ef 4?

      Ju mindre o introvärtare desto sannare. Du borde starta eget o förbjuda fler medlemmar…

      1. Pavens politiska makt ar uppenbar! Nu hogaktuellt genom det pagaende pavebesoket i USAs absoluta politiska centrum.
        Pavens intresse for Interreligiosa samtal vittnar mera om en religios synkretism an sann omsesidig ekumenik mellan kristna forsamlingar fran olika samfund.
        Anders dina kommentarer till signaturen ”Anonym”slar tyvarr endast tillbaka pa dej sjalv.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.