Om skillnader mellan protestantisk och katolsk tro, del 2

Här följer den andra artikeln av tre om skillnaderna mellan protestantisk (evangelisk) och katolsk tro, som jag skrev för Världen idag under våren 2014. Denna publicerades den 19 mars 2014 med rubriken Olika syn på traditionen, och har hittills inte lagts ut mer än länk med lite kommentar på min blogg. Så här skrev jag i mars förra året:

Enligt den katolska kyrkosynen är kyrkan en synlig institution grundad av Jesus Kristus på klippan Petrus. Katolikerna betonar att kyrkan är en synlig verklighet liksom alla andra kroppar är det. Kyrkan är alltså inte bara en osynlig andlig storhet som kan ta sig vilket uttryck som helst, allt efter tycke och smak hos de troende, utan en konkret synlig institution med ett lika konkret och synligt ledarskap som Jesus själv instiftat – med påve och biskopar.

Den katolska kyrkan är hierarkisk. Den styrs av biskopar, av vilka påven är den högste. Under biskoparna finns präster och under dem diakoner. Detta episkopala system har både historiska och bibliska rötter och var allmänt etablerat i fornkyrkan redan mot slutet av 100-talet. I fornkyrkan var detta viktigt för bevarandet och försvaret av den rätta apostoliska läran. Man gjorde en poäng av att den som exempelvis blev insatt som biskop av Antiokia blev insatt av andra biskopar som i sin tur var insatt av andra biskopar som i sin tur ytterst blev insatt av någon apostel. Detta kallas apostolisk succession och utgjorde i fornkyrkan en garanti för att den rätta läran och den rätta tolkningen av skrifterna bevarades. Och man använde denna ordning som ett argument mot villoläror som till exempel gnosticismen, som inte kunde uppvisa någon synlig härledning av sina läror tillbaka till Jesus.

Att kyrkan ska styras av biskopar är inte nödvändigtvis något som skiljer evangeliskt kristna och katoliker åt. Alla de äldre, historiska kyrkorna, bevarar detta system. Även evangeliska kyrkor som exempelvis de lutherska, anglikanska och metodistiska kyrkofamiljerna har detta. Kyrkor som exempelvis den anglikanska kyrkan i England och Svenska kyrkan gör fortfarande anspråk på apostolisk succession. Det specifika med just den katolska kyrkan är att man anser att biskopen av Rom, påven, har en position som ledare över alla andra biskopar och därmed över hela den universella kyrkan. Detta synsätt erkänns inte av de andra kyrkorna.

Katolikerna motiverar påveämbetet utifrån Matt 16:16-19, där Jesus säger (v 18-19) ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” När denna text tolkas, tillsammans med alla andra bibeltexter som ger Petrus en ledande roll bland apostlarna, får vi en sorts biblisk grund utifrån vilken katolikerna har motiverat det framväxande påveämbetet.

Biskoparnas och särskilt påvens främsta roll är att vaka över läran, den tro som Gud en gång för alla meddelat de heliga. För att kyrkan ska kunna vara den ”sanningens pelare och grundval” som 1 Tim 3:15 talar om, har Gud, enligt katolikerna, gett påveämbetet en ofelbarhetens nådegåva. Det betyder att Gud bevarar innehavaren av påveämbetet från att lära ut eller slå fast dogmer och läror som är felaktiga. Påven kan under vissa specifika omständigheter på egen hand ofelbart slå fast och definiera dogmer och läror som är bindande för alla kristna att tro. Detta sker dock mycket sällan och det är omdiskuterat hur ofta, men det har åtminstone skett vid två tillfällen, 1854 och 1950, då två dogmer om Maria slogs fast.
Det är detta som kallas läroämbetet. Påven ensam och/eller tillsammans med biskopskollegiet har tolkningsföreträde. Enligt katolikerna är Guds normerande uppenbarelse till världen avslutad i och med att apostlarna dog. Denna uppenbarelse kom till oss i två former, den skriftliga traditionen (Skriften) och den icke-skriftliga traditionen (ofta kallat bara Traditionen). Detta måste tolkas, och det är läroämbetet som avgör hur.

För en evangelisk kristen är detta djupt problematiskt. Som sådan tror jag också att uppenbarelsen är avslutad. I takt med tiden efter apostlarna död bleknar minnet av den rena muntliga traditionen bort och det finns nu bara en källa kvar till uppenbarelse – Skriften. Förvisso finns det en kristen tradition av både bibeltolkning och praxis, men det räknas inte som normerande uppenbarelse. Evangeliskt kristna tror också att kyrkans ledarskap, hur det än ser ut, har ett gudomligt ansvar att förvalta läran (ett sorts läroämbete), men anser inte att någon särskild kristen ledare i kraft av sitt ämbete står över andra med en ofelbarhetsgåva. Det går inte att finna detta i Bibeln. Visserligen erkänns att Petrus hade en särställning bland apostlarna, men inte att det går att motivera det framväxande påveämbetet utifrån detta.

Synen på ledarskap varierar ganska rejält hos evangeliska kristna. Grundläggande är tron på Bibeln som högsta auktoritet för tro och liv, dock inte enda auktoritet. Kyrkans ledarskap och tradition är också auktoriteter. Men allt måste bedömas utifrån Bibeln.
Uppfattningen är att Bibeln är helt tillräcklig och tydlig i sig själv i alla frågor som är frälsningsavgörande. Och att alla troende själva kan läsa Bibeln under Andens ledning och förstå tillräckligt för att bli frälsta. Uppfattningen är dock inte att varje troende ska sitta hemma ensam med sin Bibel och ”uppfinna hjulet på nytt”. Bibeln ska läsas i kyrkans gemenskap, i ljuset av den kristna tolkningstraditionen, och med hjälp av det kristna ledarskapet.
Därför tror alla evangeliska kristna kyrkor att de läromässiga beslut om treenighetsläran och kristologin (läran om Kristus) som togs på kyrkans första stora koncilier, under de första fem århundradena, är bibliska sanningar och normerande för alla som vill kallas kristna. De uppfyller nämligen kravet att alla läror måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger.
Det katolska synsättet ser detta något annorlunda, vilket vi ska se mer om i nästa artikel.

10 reaktioner till “Om skillnader mellan protestantisk och katolsk tro, del 2”

  1. Bara ett litet påpekande: I Matt. 16:18 säger Jesus ingalunda:

    ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”.

    Denna Bibel 2000´s översättning har helt sonika, utan något som hest stöd i grundtexten, petat in ordet ”Klippan”, efter namnet Petrus. Detta ord ska bort!

    Så här lyder grundtexten:

    κἀγὼ δέ σοι λέγω ὅτι σὺ εἶ Πέτρος, καὶ ἐπὶ ταύτῃ τῇ πέτρᾳ οἰκοδομήσω μου τὴν ἐκκλησίαν

    och ska översättas så här:

    ”Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling”

    I Bibeln 2000 identifieras Klippan med Petrus genom att man lagt in ordet ”Klippan” efter Petrus namn, men det är alltså inte en korrekt översättning av Jesu ord.

    /Lars

  2. Lars

    Fast Jesus talade inte grekiska o på arameiska är klippa o Petrus samma ord, nämnligen ”Kefas”. Så då blir Klippa samma sak som Petrus: ”Ante kepha ve’al kepha dinnah ebanah kenisiyah sheli”, se vidare här

    Så hela din invändning är irrelevant o protestrik o helt onödigt antikatolsk.

    Allt Gott

    1. Nej, Anders!
      Det är den grekiska texten som är den andeinspirerade texten som vi har att förhålla oss till, inte mer eller mindre välgrundade gissningar vad Jesus kan tänkas ha sagt på arameiska. Matteus visste förstås bättre än någon annan hur Jesu ord, som Han sade vid Ceasarea Filippi, skulle formuleras på grekiska. Han var helt styrd av den Helige Ande i denna uppgift.

      Om Jesus hade sagt det som du vill att han sade, hade Han enkelt kunna uttrycka detta t.ex. så här (i svensk översättning):

      ”Du är Petrus därför att det är på dig jag skall bygga min församling”

      eller

      ”Du, Petrus, är Klippan och på dig skall jag bygga min församling”

      eller som Bibel 2000 förfalskat texten (huvudöversättaren av NT-delen av Bibel 2000 var Harald Riesenfeldt, som sedan konverterade till Romersk-katolska kyrkan):

      ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”

      Men Han gjorde det inte. Han sade:

      ”Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling”

      /Lars

      1. Många moderna protestantiska exegeter har gett upp den typen av antikatolsk exegetik som du här håller fast vid. Med en mer sund exeges borde vi inte tvista om frågan huruvida Jesus kallade Simon för Klippa och sedan sade att han skulle bygga sin församling på den Klippan, det är tämligen självklart. Det som inte är lika självklart för protestantiska exegeter är den katolska fortsättningen, huruvida texten innebär att Simon också fick ett ämbete som skulle gå i arv och att innehavaren av det ämbetet besitter en ofelbarhetens smörjelse. Att erkänna att Simon är klippan på vilken Jesus grundar sin kyrka, enligt denna text, är inte tillräckligt för att man ska bli katolik. Men om man accepterar fortsättningen, är det dopp i Tibern som gäller.

        Det är sant att det är den grekiska texten vi har att förhålla oss till. Men vi tolkar den i ljuset av all den språkliga och historiska kunskap vi har. Och vi vet att Jesus talade arameiska. Vi vet att Jesus gav Simon namnet Kefas (som är den grekiserade formen av det arameiska ordet för ”klippa” – ett ord som varken är maskulint eller feminint). Därför är det mest sannolika att Jesus här faktiskt sade (på arameiska): Du är Kefas, och på den Kefas ska jag bygga min kyrka”. Sedan vet vi också att Petros som egennamn inte kan beläggas innan just Simon fick det namnet. Petros är den maskulina formen av ett vanligt grekiskt ord för klippa, nämligen petra. Det ordet är feminint. Det mest rimliga är väl att när Matteus ledd av Guds Ande skriver sitt evangelium, så kan han inte ge fiskaren, aposteln och kyrkans ledare, mannen Simon Jonasson, ett feminint namn. Därför väljer han att skriva det med en maskulin form. Användandet av den grekiserade formen Kefas av det arameiska ordet för klippa styrker detta.

        Ovanstående är vad de flesta protestantiska exegeter ser idag. Exegeter som inte lever i en situation där de hela tiden måste hävda sig gentemot den katolska kyrkan och därför inte har behov av att förvränga allt de kan i syfte att vara antikatolska.

        1. Mikael!
          Jag vet att det är flera protestantiska exegeter som tror att Klippan syftar på Petrus. Men vad är grunden för deras argument? Jag har sett att någon hävdar att betydelseskillnaden mellan petros (sten) och petra (klippa) endast skulle förekomma i attisk grekiska, inte i koinégrekiska, men detta visade sig vid en granskning inte vara riktigt.

          Med detta sagt är det också viktigt att säga att det finns exegeter som håller fast vid den uppfattning som t.ex. Augustinus hade, nämligen att Jesus är Klippan.

          Jag förstår inte vad du menar med att Petrus=Klippan är ”sund” exeges. Jag menar att detta är osund exeges när den enda som kallas Klippa i Bibeln är Gud, och Petrus i just detta sammanhang – där FRÅGAN VEM JESUS ÄR står i fokus – bekänner Jesus vara ”den levande Gudens Son”, d.v.s. den Gud som är Klippan. Vidare undrar jag om du har sett några exempel på ”förvrängningar” i ”syfte att vara antikatolsk” här på bloggen.

          /Lars

          1. Grunden för detta är att det är den mest naturliga förståelsen av texten, den mest bokstavlig, om du så vill.

            Sammanhanget är mycket riktigt att Jesus talar med lärjungarna om vem folket säger att han, och sedan frågar dem vad de säger att han är. Lägg då märke till Simon Petrus svar. Lägg så märke till Jesu reaktion på Simons svar: ”Då sade Jesus till honom:
            – ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.
            – Och jag säger dig att du är Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. (Jag har modifierat Bibel 2000, för att bli mer ordagrann)

            Jag tycker det är väldigt långsökt att säga att det är något annat än personen Simon Petrus som här utpekas som ”klippan”. Jesus säger ordagrant, ”jag säger dig, att du är…” Hur mycket mer tydligt måste det vara! Att han får den rollen beror säkerligen delvis på att han varit öppen för uppenbarelsen om att Jesus är Messias den levande Gudens son. Men det är inte uppenbarelsen som är klippan, det är personen Petrus. Som jag skrev tidigare, Jesus talade med största sannolikhet arameiska här. Han sade därför till Simon, ”Du är Kefa och på den Kefa ska jag bygga min församling”. Och jag upprepar, vid en översättning av detta till grekiska som skiljer på maskulina och feminina ord, lär inte Matteus kunna ge mannen Simon ett feminint namn.

            Detta är inte konstigare än att det kan stå så här i Jes 51:

            1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet,
            ni som söker Herren.
            Tänk på klippan ni är huggna ur,
            på schaktet ni har hämtats från.
            2Tänk på Abraham, er far,
            och Sara, som födde er.
            En enda var han när jag kallade honom,
            men genom min välsignelse blev han många.

            Jag menar att det är en förvrängning av texten att här förneka att det är Simon som kallas Klippan.

  3. Lars/Laurentius

    Det är ingen självklarhet att tolka Skriften antikatolskt. Det är faktiskt djupt okyrkligt, ohistoriskt o rent ologiskt. Det är dina antikatolska protestrika tolkningsglasögon, som är förmörkade av din miljö, uppväxt o umgänge; som gjort din blick grumlig.

    Ta av dig 😎 o kom ut i ljuset!

    Tu est Pethros! Tack gode Gud för vår påve! Snart ska jag be om förbön där han fick sin himmelska födelsedag.

  4. Mikael!
    Så här blir den ordagranna översättningen: ”Och jag säger dig att du är Sten (ett ord avlett från Klippa), och på den Klippan ska jag bygga min församling”.

    Petros och Petra är olika ord, sten resp. klippa. Petros är inte en maskulin variant av ordet petra, utan ett ord i sin alldeles egna rätt, även om det naturligtvis har samma stam och betydelsesfär som petra. Hade Matteus velat säga att Petrus var klippan, hade han haft en rad andra alternativ till förfogande. Men nu säger han att Petrus är en sten, petros, och anledningen till detta är att han bekänt sig till Klippan (som du påpekade prisade Jesus Petrus salig p.g.a. detta). Petrus är en ”klippmänniska”, som p.g.a. sin bekännelse hör samman med Klippan. Innebörden är alltså, fritt återgivet:

    ”Salig är du Simon Jonas son, för kött och blod har inte uppenbarat för dig att jag är DEN LEVANDE GUDENS SON, utan det har Fadern i himlen gjort. Och jag säger dig att du är en sten, och på den klippa som du bekänt skall jag bygga min församling.”

    Vi vet från Nya testamentets övriga undervisning att Jesus är grunden i det husbygge, som varje kristen utgör levande stenar i. Varje kristen som får evangeliet uppenbarat för sig av Fadern i himlen blir en sten, som liksom Petrus hör samman med Klippan Kristus.

    /Lars

    1. Lars

      Sten är ”lithos” på grekiska.

      Din exeges är totallt missriktad.

      1. Anders!
        Ja, lithos betyder sten. Så också petros. Och petra betyder klippa.

        /Lars

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.