Kan man vara katolik inom Svenska kyrkan?

Jag ämnar skriva fler blogginlägg som uppföljning till det föregående som handlande om den kyrkliga splittringen i vår tid, i tusentals samfund. Här kommer endast en kort kommentar som jag tror kan vara av allmänt intresse, i väntan på lite mer utförliga texter. Jag gjorde i det inlägget en beskrivning av rådande splittring. Och jag gav ett kyrkohistoriskt och exegetiskt perspektiv på detta, i vilket jag djupt beklagade den splittring som råder och ifrågasatte det riktiga och rimliga i den. Det har föranlett en hel del kommentatorer att ifrågasätta varför jag arbetar som pastor inom EFS och att undra vad som hindrar mig från att bli katolik nu på en gång.

Som svar på det vill jag kort säga, att det finns betydligt fler saker att begrunda om man ska bli katolik. Och bara för att man hävdar läror där man har en liknande eller rent av samma syn som katolska kyrkan, så betyder det inte per automatik att man ska bli katolik på en gång. Det är min bestämda uppfattning, att vi svenska protestanter har mycket att lära av både den katolska kyrkan och av historien. Svensk protestantisk kristenhet sedan väckelserörelsernas 1800-tal är inte normen eller den självklara utgångspunkten för hur man ska analysera och se på den kristna kyrkan som sådan och på historien och läran i allmänhet. Det finns oerhört mycket mer.

Sedan är det också ett faktum, att om man skriver på ett sådant sätt som är normalt eller vanligt inom den lutherska eller den anglikanska traditionen, så kommer många inom den frikyrkliga traditionen att tycka att det är ”katolskt”. Som ett exempel från en levande tradition inom just Svenska kyrkan, så vill jag härmed citera den kyrkliga tidskriften Svensk Pastoraltidskrift, då de beskriver sin vision:

”Svensk Pastoraltidskrift
”vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.

”SPT är en tidning för alla med intresse för kyrka och kristen tro – lekfolk, präster, diakoner och andra. Den utkommer varannan fredag med material av betydelse för att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan.

Lägg märke till kursiveringarna ovan, som är mina. Jag är verksam som pastor inom EFS, som är en inomkyrklig rörelse. Kan andra inom Svenska kyrkan anse att arvet från fornkyrka, reformation, kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka, då kan även jag det. Kan andra inom Svenska kyrkan sträva efter att leva och tänka katolskt – med hela kyrkans djup och bredd – i Svenska kyrkan, då kan även jag göra det.

Till lärdomar för övrigt från historien och vidare konsekvenser av det jag skrev tidigare, återkommer jag i senare blogginlägg.

40 reaktioner till “Kan man vara katolik inom Svenska kyrkan?”

  1. Att tänka katolskt är kyrkligt, det finns massor av folk i SvK som både tänker o är kyrkliga. Fr Bosse (Brander), Fader Gunnar, +Bo Giertz, +Bertil Gärtner (som jag räknar som den sista biskopen i SvK), Dag Skandahl, SSB, aKF, SPT, FKE m fl,

    Man kan bara hoppas att fler tänker inom SvK. Det hoppet är det sista som överger katoliken. Det ser dock ganska mörkt ut. ”SveK” avlägsnar sig alltmer från sitt ursprung. Det är ett samfund i fritt fall. Grundstött, perforerat, avslaget o ofta bara inriktat på att bekräfta folkopinionen.

    Jag orkade inte kämpa i sån motvind. Jag behövde mer fullhet, helighet, skönhet, sannhet o kyrklighet (sakrament, liturgi, historik, riktiga biskopar att följa o s v).

    1593 var en katastrof för kyrkligheten i Svedala. Det avfallet verkar bara öka (1958, 2009 är bara 2 årtal) o splittringen o otron o politiseringen o s v

    Hoppas du orkar Mikael…

  2. Mikael!
    Det sker en glidning i din begreppsanvändning. När människor här på bloggen undrar varför du inte blir katolik undrar de varför du inte blir romersk katolik, d.v.s. söker medlemskap i det kyrkosamfund som har påven som huvud. När redaktionen för SPT använder ordet katolsk innebär inte detta romersk-katolsk, utan ”katolsk” i betydelsen allmännelig (det som vi bekänner att kyrkan är i Apostolicum).

    Vilken betydelse man än lägger i ordet ”katolsk”, romersk-katolsk eller allmännelig, blir svaret på din fråga ”nej”. Är man romersk-katolsk skall man naturligtvis konvertera till den kyrkan. Är man katolsk i den andra betydelsen skall man gå med i ett kyrkosamfund som har den allmännneliga kristna tron. Det har inte Svenska kyrkan. Den kyrkan är en otrons högborg och jag orkar inte ens räkna upp alla villfarelser och synder man anammat. Bibeln har klara anvisningar vad som gäller när man ställs inför villfarelse. Först en allmän (retorisk) fråga: ”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?” (2 Kor. 6:14). Sedan en konkret förmaning: ” Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem” (Rom. 16:17). Se vidare (Matt. 18:17, 2 Tess. 3:6, Tit. 3:10 och 2 Joh. v 10).

    /Lars

    1. Lars Borgström!
      Förvirringen verkar påtaglig och begreppen behöver redas ut!
      Tack för din analys. Det verkar vara lätt att tappa riktningen i
      dessa tider….”en lurig tid”..mao.

    2. Lars (eller Laurentius)
      Katolsk är katolsk. Luthersk däremot kan betyda vad som helst; som gnesioluthersk, aKF-luthersk, EFS-luthersk, ELM-luthersk, ELBK-luthersk o s v ad infinitum…

      Och återigen Augustinus; ”…Och till sist själva namnet Katolsk, som inte helt utan skäl hör till denna Kyrka enbart, bland så många heretiker. Detta namn katolsk är så speciellt att alla vill bli kallade katolsk. Men om en främling frågar vart den katolska Kyrkan finns, vågar ingen heretiker peka ut sin egen basilika eller kyrkobyggnad.”

      Jag är katolik såsom alla, överallt o alltid trott, levt o tillbett.

      1. Anders!
        Jag håller naturligtvis inte med dig om att du tror vad som trotts semper, ubique et ab omnibus; alltid, överallt och av alla. (Lustigt är det förresten att denna sats inte hindrade dess upphovsman S:t Vincent av Lerinus, att ogilla Augustinus.)

        Det är svårt att förstå vad du menar med ordet ”katolik”. För att få klarhet frågar jag så här: Är Bo Brander (som är präst i Svenska kyrkan) katolik?

        /Lars

        1. Laurentius

          Fader Bosse är mig veterligen inte katolik (ännu).

          Dock finns det få inom SveK, som är katolskare än han. Och det finns många runt honom som är fullblodskatoliker; alltså upptagna i Kyrkans fulla gemenskap (som i Augustinuscitatet ovan).

          1. Anders!
            Ok, då förstår jag. För dig är katolik=en som står under påven.

            Visste du förresten att enligt påve Eugenius IV och konciliet i Flores 1442 så hamnar sådana som Bo Brander i helvetet om de inte konverterar? Som väl är har din kyrka ändrat sig och håller sig inte längre till det konciliets uttalande – synd bara att man numera säger att även muslimer och andra hedningar kan bli frälsta: Så här lyder bullan ”Cantate Domino” från nämnda koncilium:

            ”Den heliga romerska Kyrkan tror, förkunnar med stadig hand, bekänner och proklamerar att ingen som existerar utanför den Romerska Katolska Kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan även judar, heretiker och schismatiker, kan bli delaktiga av det eviga livet, utan kommer att gå samma öde till mötes som dem Kristus sade i Matt. 25:42 ”Gå bort ifrån mig, I förbannade till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, om de inte före sitt livs slut blivit upptagen i flocken. Ingen, vilket barmhärtighetsverk de än utfört, även om de utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan erhålla frälsning, om han inte underkastar sig och är innesluten i Kristi enda Kyrkans fullkomliga enhet”

            /Lars

    3. Jag känner till dessa olika sätt att använda ordet ”katolsk”. Och jag förstår vad kommentatorerna har menat när de frågar mig om vad som hindrar mig att bli katolik. Men min poäng var just att påpeka att det finns många inom Svenska kyrkan som har uppfattningar och idéer som är väldigt nära eller identiska med vad den Katolska kyrkan har. Poängen med det är att visa att jag knappast är unik därvid. Annars verkar en del kommentatorer föreställa sig att det är något totalt uppseendeväckande och nytt som jag ibland skriver och som skulle tvinga mig att bli katolik. För somliga räcker det nästan med att man förkastar kongregationalismen för att man ska bli titulerad Katolik.

      1. Mikael! Jag har de senaste åren lyssnat på programmen ”Catholic Answers”, ”Called to Communion” och ”The Journey Home”. Likaså har jag läst en rad s.k. omvändelseböcker av fd protestanter. Gemensamt för ovanstående källor är att samtliga anser det ohållbart och dessutom en olydnad mot Gud att stå kvar i sitt gamla protestantiska sammanhang när man av hjärtat hyser följande uppfattningar:

        a. Påven som Kristi ställföreträdare och Petri efterträdare på jorden.
        b. Den romerska kyrkan som den enda sanna
        kyrkan (vilket innebär att man erkänner dess läror också ifråga om kontroverspunkter som helgon, Maria, skärseld och dyl.)
        c. Erkännande av de sju sakramenten
        d. Skrift och Tradition likställda (d.v.s. ett förkastande av Sola Scriptura).
        e. Nåd och Tro givet av Gud följt av människans respons på föregående medelst goda gärningar; nödvändiga för frälsningen (inom ramen för den katolska kyrkoapparaten). Sista punkten innebär för övrigt ett förkastande av Sola Fide och Sola Gratia.

        Mikael, jag utgår sålunda ifrån att ditt bruk av begreppet allmännelig med hänvisning till de konservativa strömningarna i Svenska Kyrkan avviker, åtminstone från de uppräknade punkterna: a, b, c.
        I annat fall är det en gåta för mig vad hindrar dig från att bli katolik i romersk tappning om du delar dess tro.

        I övrigt har jag mycket svårt att tänka mig att gänget från Pastoral Tidskrift skulle dela RKK:s syn på eukaristin givet att SvK:s präster inte har den giltiga ordinationen som möjliggör ett sant och verksamt eukaristiskt offer. Det måste innebära en rejäl andlig konflikt på insidan hos den katolskt troende svenskkyrklige att veta att elementen på altaret aldrig i sann mening blir Kristi kropp och blod.

        Alltså: What’s stopping you from becoming a catholic?

        /Magnus

        1. Magnus

          Det kan vara svårt att vara katolik i SveK. Jag försökte verkligen…

          Men just din fråga; vad är en rätt präst är jobbig. Den jagade mig under många år.

          Dock har Kyrkan aldrig uttalat sig om giltigheten i vigningar eller nattvarden i SvK. Att det skulle vara nolll närvaro i SvK är föga troligt. Fullheten är det inte heller…

          1. Anders! Det riktigt att det inte finns ngt officiellt erkännande från Roms sida med avseende på SvK prästerskap (som ju också inkluderar kvinnliga präster). Tystnaden talar dock enormt högt i detta avseende i jmf med erkännandet av Ortodoxa Kyrkans eukaristi och prästerskap.

            /Magnus

          2. Fast jag måste säga att jag vet ju egentligen inget om giltigheten i SvK. Och just ovishet är inte roligt, snarast oroligt…

          3. Jo det är något talande i tystnaden, men ffa är Sverige ett hyfsat litet land (kristenheten är verkligen liten) i periferin.

        2. Rent strategiskt är det väl smartast att vara katolik inom frikyrkan, ungefär som Halldorfs.
          Ulf Ekman är ju i sig själv helt oanvändbar för katolska kyrkan genom sitt avhopp, men han är troligen smartare än så och har kvar sina femtekollonare inom livets ord.
          På så sätt kan man förvrida teologin sakta men säkert, ja ungefär som Karlendal gör..;-)

          1. Du kan naturligtvis tycka att jag får en mer och mer förvriden teologi med tiden. Men jag tror knappast att jag kan förvrida teologin inom svenska samfund. Den förvrids sakta men säkert av helt andra krafter än av mig. Men jag kan naturligtvis själv vara stadd i en teologisk utveckling och successivt ge uttryck för en ändrad uppfattning i vissa frågor. Jag utger mig inte för att vara någon genomsnittlig pingst-karismatiker och jag utger mig inte för att stå för någon typisk frikyrkoteologi av svenskt 1800-1900-talsmått. Om du förväntar dig det. så lär du bli besviken. Jag har ända sedan 80-talet mer och mer sökt mig till de stora och breda reformatoriska traditionerna och blivit mindre och mindre frikyrklig i tänket. Det märkliga är kanske att jag kunde bli pingstpastor 2008. Men det beror dels på att svensk pingströrelse ändrat sig ganska rejält sedan 80-talet, och dels på att jag själv inte ägnat en tanke åt ecklesiologiska och sakramentala frågor tidigare. De frågor kom som en följd av att jag stod i en pastorstjänst. Så att jag följer min naturliga teologiska utvecklingsfas i dessa frågor något senare än i andra, är alltså inte så konstigt, egentligen. Och nu har jag ju lämnat pingströrelsen och står i en mer svenskkyrklig tradition i bred bemärkelse. Och den är definitivt inte en tradition jag glorifierar eller målar i rosenskimrande färger.

        3. Magnus, om jag hade varit helt övertygad om allt väsentligt i det du kortfattat refererar till ovan, så hade jag blivit katolik. Men jag anser att det är den som konverterar som ska komma med motiveringarna till sin konversion. Inte den som förblir protestant. Däremot anser jag att det kunde vara intressant om vi som är protestanter just nu, kan motivera varför vi gjort uppror mot vår patriark i Rom och varför vi fortfarande bär upprorsfanan. Men då kan vi inte utgå från vår nuvarande splittrade situation som om den var helt oproblematisk och självklar och inte behöver förklaras. Om man bortser från heretiker och vissa ”fringe groups”, så är ju kyrkans enhet egentligen det mest bibliskt och historiskt grundade och naturliga utgångspunkten. Jag söker vidare efter svaren.

          PS. Det verkar ju intressant allt du lyssnar till och läser. Har du haft allvarliga funderingar?

          1. Nej, jag har inga allvarliga funderingar på att konvertera 😉 . Min djupdykning i ämnet föranleddes av UE:s oväntade konvertering. Det har dock varit nyttigt att studera och lyssna till hur katoliker själva beskriver sin tro emedan en hel del fördomar fått ge vika under denna process 😉 . Det är viktigt för oss protestanter att både förstå hur katoliker tänker samt bemöda oss att presentera deras tro på ett sätt som de kan skriva under på.

            Vad som hindrar mig från att bli katolik är:
            a. samvetet;
            b. Skriften;

            /Magnus

          2. Magnus

            Kul för just samvetet o Skriften gjorde mig katolik.

            Rekommenderar Armstrong A biblical defence of catholicism.

          3. @Anders Gunnarson. Tack för boktipset! Jag har nu ca en en hyllmeter katolsk apologetisk litteratur och kommer påbörja min läsning av fd katoliker som lämnat kyrkan d.v.s. en slags omvänd konvertering. Måste höra båda sidor s a s.
            /Magnus

          4. Magnus

            Det är sunt. Den som söker finner. Fast problemet med avhoppare är oftast att de inte orkade leva som Kyrkan lär (o då lär man snart som man lever).

            Armstrong går att köpa på nätet för en spottstyver. Mkt lättläst.

            Allt Gott

  3. Lars

    Kan man vara katolik utan att vara i full kommunion med Petri efterträdare. Förmodligen, men jag vågar inte chansa o förstår inte varför det i västkyrkan skulle vara nödvändigt eller ens önskvärt.

    Angående din fullständigt förvridna syn på hur Kyrkan sett/ser på er andra kristna bröder, kan jag bara hänvisa till den bisarra diskussion vi haft angående detta o återigen tycker jag att du gör en ”red herring”.

    Vill du reda ut din vantolkning av Kyrkans tro, se här (Och intilliggande invändningar). Vill du inte lägger vi – med glädje – ner detta off topic-ämne.

  4. Why I Became A Protestant

    by

    Luis Padrosa

    Moody Colportage Library #240

    Copyright @ 1953
    Den här boken borde alla läsa,som tror att katolska kyrkan.i dag följer i Apostlarnas fotspår! Luis Padrosa var ingen vanlig bänksittare,hans kunskap om det man diskuterar här,är värt att ta till sig!Om vi menar oss, vara Ambasadörer för Himmelriket!

    1. Hmmm han fick jag låna av direktorn för FFG strax före min konversion (om jag minns rätt). Tror det var konspirationer i den lägre skolan…

      1. Anders! Luis Padrosa vem han var, kan du kolla bäst av alla, som komenterar på denna blogg!Din kyrka kan säkert bekräfta vem han var,Luis Padrosa! Han var en av de mest framträdande teologerna och predikanterna i den mäktiga och inflytelserika jesuitorden i Spanien. Hans vältalighet samlade stora skaror.Han var också välkänd i vetenskapliga kretsar i egenskap av vice ordförande i världskommitten för katolska psykologer och psykiatriker.Då de spanska kardinalerna och biskoparna hade beslutat sig för att företaga en omfattande kampanj i hala landet,för att en gång för alla göra slut på det som de kallade (det vidunderliga protestantiska kätteriet) så hängav sig Luis Padrosa med stor iver åt denna kamp.Han ville övertyga protestanterna om denna villfarelse.Han ville strida med dem på deras egen mark -på Bibelns heliga mark.men efter en lång och smärtsam samvetskris tvingades han kapitulera utan villkor.( Den heliga Skrift har besegrat mig)utropade han i sitt skakande vittnesbörd.Och så lämnade han den katolska kyrkan.Med detta vittnesbörd från en man som levt,43 år som uppriktig katolik,varav 15års grundlig kyrklig utbildning; 10års tjänstsom präst och predikant inför stora åhörarskaror och 23 års verksamhet inom jesuitorden,så utbrister han! DEN HELIGA SKRIFT HAR BESEGRAT MIG!Anders ta reda på om detta är sant!Eller Om det var konspirationer i den lägre skolan!Om du mins rätt!

        1. Sven

          Jo jag har sett dig klippa o klistra in den texten förr (på andra sidor).

          Jag är rätt luthrad. Få har läst mer antikatolsk skitlitteratur än jag. Man skäms ofta i författarens ställe….

          Allt Gott

          1. Anders kan du svara!Har Luis Padrosa funnits på riktigt,eller är han en uppdiktad person?Och om han har funnits,är detta hans vittnesbörd!Du och din Kyrka borde veta detta bäst av alla!Jag vill veta sanningen!Jag ber att Jesus som är vägen,sanningen,och livet ,skall var din hjälp,att ta reda på om hans vittnesbörd, är falskt! Herren vare med dig i sökandet!

          2. Sven

            Varför skulle jag betvivla att han funnits!

            Jag är också intresserad av sanning; därför blev jag katolik.

            Det kanske kommer lite kritik av boken (den finns på nätet).

            Allt Gott

          3. Sven

            Det vart en rätt tunn bok. Inget i den var speciellt djuplodande.

            Och det var inte den bok jag misstänkte…

            Allt Gott

    1. Om Gud ville göra oss uppmärksamma på något via ett vardagligt naturfenomen så tror jag att Han skulle välja något annat än att låta blixten slå ned i en åskledare. Att låta blixten slå ned på ett sätt som strider mot naturlagarna vore ett bra sätt att börja på.

  5. Mikael, med förvriden teologi menar jag förvriden i förhållande till hur du själv uppfattas, du kallar det för teologisk utveckling, ett ord jag hör från många som söker sig till de äldre kyrkogrenarna.
    Det står dig naturligtvis helt fritt att ändra uppfattning och tolka annorlunda, men ibland undrar jag om inte dessa fenomen beror mer på personlighet, likt i Ulf Ekmans fall, där det måste vara det ena eller andra?
    Jag önskar dig självklart lycka till i vandringen men med det jag skriver vill jag snarare påpeka din motsägelsefullhet, inte helt ovanligt för de som blir mer av hybridkristna när deras eget sammanhang inte tycks uppfylla det man söker efter.

    Är man katolik i hjärtat anser jag dock man ska ”konvertera” det är rätt både mot sig själv och för att inte vara alltför självisk, också rätt mot andra.
    Just nu har vi katoliker här och var i frikyrkligheten som inte tar steget över, det hindrar vågar jag påstå frikyrkans utveckling.
    Och med det som händer på Bjärka Säby där nu pingstpastorer erbjuds full indoktrinering via retreaterbjudande så lär utvecklingen knappast gå mot frikyrkans rötter utan fler hybrider till förvirring lär utvecklas.
    Stackars Guds folk med dessa sk ledare! Jag lider i min själ !

  6. Mikael Karlendal anfäktas av frågan vilket håll man skall vända sig för att komma rätt i läran. I vissa frågor ligger katolikerna närmast, i andra är det andra rörelser. Är det inte att jämföra fariséerna och sadducéerna och lite annat stort och smått med varandra och därifrån ta ut kursen till Guds rike?

    Det var ju Jesus som med sina apostlar som medarbetare som stakade ut den smala vägen och den är utlagd i bibeln. Att sedan människor ur olika schatteringar tyckt och tänkt sig kunna förbättra läsförståelsen för hur det kristna livet skall levas är ju klart misslyckat.

    Jag tycker inte vi skall låta oss imponeras av de som tror sig ha hand om förståndet styra oss i alltför hög grad. ”Det ser ut att vara enkelt, men vänta tills jag får förklara”, är budskapet.
    Jag tror mig vara normalbegåvad, lite glömsk har jag blivit med åren, men än inte alarmerande, inte värre än jag hittar hem i alla fall.

  7. Om Mikael söker sig bakåt till de stora kyrkosamfunden känner jag att jag dras mer till 1800-talets folkväckelser än tidigare. Det är intressant, och det kommer jag fortsätta med, att studera vad ortodoxa, katoliker, nestorianer, kopter osv lär ut – i varje fall officiellt – men jag tror inte på att framtiden ligger där. Det är sant att i en strikt pingstfamilj, som jag kommer ifrån, har många fördomar odlats. Många har försvunnit. Vi ser hemma ofta på den österrikiska katolska tv-kanalen K-TV på Astra-satelliten. Det finns mycket bra undervisning där. T ex finns där mycket starkt Maria-troende och andra som spelar ned henne så att även en pingstvän känner igen sig. Tala om spännvidd i RKK!

    Men i vilka samfund sker tillväxten idag, var manifesterar sig Andens kraft som den gjorde på NTs tid? Dock icke i de historiska kyrkorna. Jag värdesätter den bibliska grund dessa kyrkor har lagt. Jag värdesätter också den mer kristligt-kulturella ådra som t ex gjorde att västtyska lutherska kyrkor understödde östtyska lutherska kyrkor under kommunistdiktaturen, inte minst med pengar för att kyrkobyggnader skulle kunna renoveras.

    Men jag kan inte se vitsen med att hela väckelserörelsen går tillbaka och underordnar sig ett läroämbete från ett sammanhang man tågade ut ifrån när läroämbetet inte ville ha med dem att göra.

    Om splittring innebär att fjärma sig från läror som inte har ett stöd i Bibeln, då är det rätt och det är den kyrka som inte följer Bibeln som är den splittrande, i och med att man övergett det man blivit given, det är inte den kyrka som tågar ut som är splittrande. Se t ex homosexuella s k bröllop i SvKyrka. Det är pseudo-kristendom!

    Att människor, pastorer, uttolkare av Bibeln kommer till olika uppfattningar ser vi redan på apostlatiden. Där rök man ihop. Så länge man håller samman under samma grund, den apostoliska, kan man vara hur många olika kyrkor som helst. Det behöver inte nödvändigtvis organiseras och samfundieras. Däremot behövs mycket mer av bönegemenskap och interna dialoger mellan kyrkor med olika uppfattningar. Har man dock etablerat ett samfund med en kodex så är det naturligtvis rimligt att alla samfundskyrkor följer denna, annars är det inte mycket vits med ett samfund.

    Dessutom, vilket jag börjar luta mer och mer åt – de som tror på Bibeln som Guds ofelbara ord måste också våga att mer frimodigt ta avstånd från både kyrkor och präster som inte delar detta mest grundläggande. Det är inga kristna kyrkor isåfall, och de är inga kristna bröder isåfall. Det handlar inte om splittring utan om att skilja sig från de ogudaktiga så att vi inte själva dras med i fallet. Just detta är bra mycket mer angeläget än att försöka samordna oss alla under nån superpräst, varianten påven, som givetvis måste vingklippa alla för att alla ska passa under samma paraply. Gärna då en samfälld kristenhet under denne samma överstepräst – ja, då har vi ju bäddat på ett alldeles underbart sätt för antikrist (vilken jag idag inte tror är påven, utan vilken jag tror är någon som fortfarande kommer utkristallisera sig).

    1. Det finns dock den helige Andes manifestationer även i historiska kyrkorna. På youtube kan man se en koptisk präst som frimodigt ”driver ut” onda andar. Deras möten i cave church i Kairo är som vilket karismatiskt möte som helst i väst om inte ”starkare”.
      Likaså i andra kyrkogrenar i visst mått om än i liten skala…MEN den stora skillnaden är att det inte blir en våg utav det eftersom strukturen lägger band på det. Den fria församlingen och dess tillväxt är i det avseende helt utan jämförelse. Vår egen frikyrkohistoria skulle jag gissa är nästan helt unik men ja kanske uppemot 1 miljon frikyrkliga runt 1920 med en befolkning på 5.8 miljoner. Varför den tillväxten är så ointressant, och varför man inte vill se mer och studera hur det kunde komma sig, det är för mig en stor gåta. Möjligen det är lite mer stimulerande för sinnet med nåt nytt och sitta på flygplan ner till Rom och glo på gamla byggnader…vad vet jag….

      1. Det är mycket intressant med vår frikyrkohistoria. Inte minst en sådan sak som siffrorna du nämner. Det skulle ju innebära, om jag inte räknar fel, att de frikyrkliga år 1920 utgjorde ca 17 % av befolkningen. Och det var i tider med församlingstukt. Dvs, den som levde i synd åkte ut. På den tiden var nog församlingsmatriklarna inte så mycket luft som de är idag. Räknar man med detta, så är minskningen till nu av gigantiska proportioner. Varför? Det beror inte på att man sneglat på de historiska kyrkorna, i alla fall. För den sneglingen har kommit senare.

        Jag tror inte för min del att man måste göra det till en motsättning mellan att studera frikyrkors historia och de äldre kyrkornas historia. Jag tror på både och. Men sedan älskar jag att glo på gamla byggnader!

        1. Jag håller helt med dej om att det är intressant att studera frikyrkorörelsens historia OCH gamla byggnader! En bra kombo av dessa är en bok som Stockholms Stadsmuseum gav ut på 80talet – frikyrkobyggnader i Stockholm…

          Tukten var, om jag inte missminner, på slutet av frikyrklighetens storhetstid, inte i början. Då hade man nämligen inte tid med detta.

          Om man är intresserad av kristendomens framgång och samhällsomvandlande kraft så ska man i detalj studera vad som hände i början av förra seklet! Vad fick folk att strömma till kyrkorna? Vad gjorde att folk ville förändra samhället i enlighet med det budskap de fick höra i kyrkorna? Det var inte den här avarten av modern teologi som säger att andligheten ska hålla sig inom kyrkan och staten ska vi hålla fingrarna ifrån. Den begriper jag 0% av.

          Eftersom jag tror på kraften av många överlåtna böner så är jag ganska säker på att Sverige hölls utanför andra världskriget av den orsaken. Sen kan man naturligtvis hitta ”naturliga” orsaker, ”tur” osv. Nu, när situationen liknar den i mitten av 30-talet – hur många ber nu? Eller struntar man helt i hur det går för landet eftersom det är politiskt inkorrekt att tala om nationalstaten? Det kommer bli ett grymt uppvaknande, dessvärre.

          Jag gjorde många listor när jag var yngre och Sverige låg då ofta högt vad gäller s k evangelikala kristna ända fram till mitten av 1900-talet. Fallet därifrån torde vara närmast unikt…

        2. Mikael, du kanske skulle sikta på att bli pastor i filadelfia Sthlm. Då får du ett slott med på ”köpet” och då kan du sitta och glo på gamla kakelungnar också. Skämt åsido, nej det är naturligtvis inget motsatsförhållande i sig, men debatten och intresset handlar förvånansvärt lite om vår egen kyrkohistoria, dessutom i mitt tycke saknas det mer relevant forskning kring den.
          Någonting beror detta på och då ville jag raljera lite med Rom som talande exempel. Alla vägar bär ju ändå dit ändå. 😉

      2. Visst är det så! Men det får ingen spridning eftersom inte tillräckligt många har samma uppfattning. Det är ju oftast därför en ny rörelse inte klarar att vara kvar i ett gammalt sammanhang.

        En av mina starkaste upplevelser var i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan andra halvan av 1970-talet när den karismatiska väckelsen var som starkast. En proppfull kyrka så att jag, som var yngre, fick sitta på trappan mot altaret. Jag såg ut över folkhavet där det verkligen såg ut som en vind drog fram, det är så nära jag har varit den Första Pingstdagen.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.