Är det verkligen professionaliseringen som är problemet?

Jag har fått en fråga om jag inte skulle ta mig an även den något yngre generationen Halldorf, när jag nu i föregående inlägg skrev om Peter Halldorf. Så jag gör det nu. Joel Halldorf skriver i dagens ledare i Dagen, att professionaliseringen hotar frikyrkorna, som ju egentligen är mer gräsrotsrörelser. Han skriver:

Paradoxalt nog tycks administration, byråkrati och på sina håll även antalet anställda ha vuxit i kyrkorna de senaste decennierna, samtidigt som medlemstalen sjunkit.

 

Han skriver mycket som är sant och riktigt i ledaren, så detta är egentligen ingen svidande kritik från min sida. Men jag kan inte låta bli att undra om detta verkligen är ett stort problem inom frikyrkan eller inom Svenska kyrkan idag. Är det inte snarare så, att det är bristen på kärlek till sanningen, bristen på glödheta övertygelser om den kristna tron, som är grundproblemet idag? Det är svårt att värva medlemmar till ytterligare en social föreningsverksamhet. För frikyrkliga människor idag är inte den kristna tron längre en fråga om liv eller död, om himmel eller helvete. Det är med andra ord inte egentligen så viktigt. Och det är kanske därför som man kan anställa någon till på kansliet eller som vaktmästare eller som underhållare. Vi andra har viktigare saker att göra.

Så jag är egentligen inte så kritisk mot just denna ledare, utan snarare att jag tycker den missar målet lite grann. Det stora problemet sitter någon annanstans än i exakt hur många lekmän som kan förmås engagera sig i föreningens verksamhet.

Och så till sist en fråga till unge Halldorf: Menar du att frikyrkan/kyrkan inte behöver ett ordinerat prästerskap? Eller kan allt skötas av lekmän?

2 reaktioner till “Är det verkligen professionaliseringen som är problemet?”

  1. I den något större församlingen blir ”jag ska ta upp det med äldstebröderna” via övergången ”…i styrelsen” alltmera ”jag ska ta det med ledningsteamet”.

    Äldstekåren bestod i huvudsak av lekmän, medan (församlings)ledningen är börsbolagens motsvarighet till företagsledningen/direktionen. Den intresserade kan lätt konstatera de alltmer framträdande likheterna mellan församlings- och företagsledning, mellan föreståndare/ herde och VD.

    Förändringen framgår tydligt i de jämförelser jag gjort mellan olika församlingsstadgar och skillnaden mellan gamla och nya stadgar vid stadgeändring. Långt tillbaka förekom knappast: ”Församlingens föreståndare väljes av församlingen på förslag av ledningen.”

    Det är en av de tydligaste markeringarna jag kunnat finna på paradigmskiftet i församlingsstyrning. Jag har träffat på personer som inte insett att det i praktiken är ledningen som avgör föreståndarfrågan med den formuleringen, eftersom församlingen är helt bunden av de anställdas inställning. Någon som kan gissa om det är ledning eller styrelse som stått för formuleringen?

  2. Jag blir som pingstvän bara mer och mer beklämd över tongivande pingstvänners bristande teologiska förankring…
    Halldorfarnas mediala gräddfiler till att göra sig till tolk för pingströrelsen.

    Observandum är att en präst från Lutherska församlingen är tvungen att korrigera ett antal teologiskt oförankrade pingstvänners sekulära åsikter i kommentatorsfältet till Peter Halldorfs artikel

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.