Om att vara överens om vad som ska sägas och möjligen om hur

Problemet med den debatt som pågått en längre tid om homofrågorna är, att vi inte tycks vara överens om vad det är som vi som kristen församling ska kommunicera till vår omvärld. Den traditionella kristna läran säger, när det gäller just dessa specifika frågor, att en människa kan förlora sin eviga frälsning om hon lever i oförlåten och allvarlig synd. Om hon alltså inte erkänner sin synd, inte vill eller har för avsikt att göra upp med den genom bekännelse och omvändelse. (Vi talar alltså inte här om dem som kämpar med sin synd och ständigt lider nederlag och sedan kommer tillbaka). Till sådan synd hör de homosexuella handlingarna. Om vi inte är överens om att detta är en del av läran som vi ska kommunicera, så blir det ju svårt att föra konstruktiva samtala om saker som teologisk breddning, fördjupning, metodfrågor och pastorala frågor. Och allt det är ju oerhört viktigt att samtala om och arbeta med. Men då måste vi vara överens i lärofrågan, annars blir konstruktiva samtal svåra.

Det är på denna punkt om lärofrågan som Joel Halldorf var otydlig i den ledarartikel i Dagen som drog igång just denna debatt. Han har fortfarande inte velat förtydliga sig. Det är på denna punkt som de tio pingstpastorerna som skrev en artikel var otydliga. Och det var det på denna punkt som de 22 predikanterna med Tommy Dahlman i spetsen ville förtydliga. Det är på denna punkt som pingströrelsen ännu inte är helt tydlig, varken Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell i sin artikel, eller t.ex. pingstpastor Marcus Ardenfors i Jönköping på deras hemsida. (Här skriver jag som om ”pingströrelsen” är pastorerna i de stora församlingarna som skrev artikeln och den högsta ledningen med Pelle Hörnmark i spetsen. Tommy Dahlmans ”22” representerar ju också pingströrelsen, men är inte lika ”officiella” och ”i ledningen” för samfundet. Lite luddigt, men alla i samfundet och närmast berörda förstår nog hur jag tänker)

Och det är viktigt att hela tiden var tydlig i lärofrågan. Vi lever idag i en kyrklig/frikyrklig verklighet där förändringens vindar blåser starkt. Vi ser att den ena kristna ledaren och samfundet efter det andra ändrar sig i homo-frågorna. Dels kan många idag inte bejaka den traditionella läran om att man kan förlora sin frälsning genom att leva i oförlåten synd, dels har man ändrat sig när det gäller specifikt homo-frågorna och anser det inte längre vara en synd att begå homosexuella handlingar. Kristna människor idag som ser denna verklighet, kan därför inte ta för givet att kristna ledare eller samfund inte kommer att ändra sig i dessa frågor. Om någon ledare eller kyrka uttrycker sig på ett otydligt sätt, är det därför logiskt och naturligt att ställa följdfrågor, att be om förtydliganden. Om man då som kristen ledare eller kyrka bemöter dessa frågor med tystnad eller ogillande, så har man en ganska märklig kommunikationsstrategi.

Vi kan alla vara överens om att det idag är mycket svårare att stå för traditionell kristen lära i frågor som dessa, än vad det var tidigare. Vi kan vara överens om att det innebär mycket mer hårt arbete, kunskap och fingertoppskänslighet att kommunicera detta idag. Och det behöver vi prata om och studera mera och arbeta mera med – men då bör vi ju vara överens om vad som är traditionell kristen lära och att det är den vi står för. Problemet i debatten har ju varit att det möjligen är så att många har velat diskutera kommunikationsfrågan och inte läran i sig, men det framgår ju inte, om de samtidigt envisas med att vara otydliga i lärofrågan.

Nu kommer jag här nedan att skriva mycket om pingströrelsen på grund av att det är pingströrelsen som i denna debatt varit mest involverad. Men det som skrivs har lika stor relevans för andra samfund. Jag skriver också om pingströrelsen för att det är där jag växte upp och det är där gjorde mina första sex år som pastor. Det gör ont inom mig att se att allt inte står rätt till.

Ända sedan jag började blogga för sex år sedan – på den tid då jag var pingstpastor – har jag efterlyst ett tydligt ledarskap från pingströrelsen. Jag har alltid tyckt att högsta ledningen i samfundet – med pingstföreståndare Hörnmark i spetsen – tydligt borde kunna förklara var pingströrelsen står i olika läromässiga och etiska frågor. Inte i alla detaljer, men i allt som är av väsentlig och/eller frälsningsavgörande karaktär. Homofrågorna hör definitivt till sådant. Om inte pingstföreståndaren själv vill eller kan göra det, så borde någon annan i hans närhet göra det. Om inte ens det fungerar, så borde pastorerna i de större församlingarna och i de större städerna (som per automatik får någon sort ”ledande” position) tillsammans eller enskilt stå för detta. Men icke, sade Nicke!

Man får alltid intrycket att det är något fult man efterfrågar! Om man ser det ovan nämnda som den officiella pingströrelsen, så verkar det i alla fall på mig, som att den främsta mediastrategin från officiellt håll är att allt som över huvud taget å det allra minsta kan uppfattas vara kontroversiellt, ska grävas ner i tystnad – i den lokala församlingen. Normalt sett har man idag inga problem med att vara samfund, men så fort det handlar om teologiska diskussioner som kan osa kontrovers, då lyfter man fram den lokala svenska pingströrelsedoktrinen nummer ett – den på vilken pingstkyrkan i Sverige står eller faller – läran om den fria lokala församlingen. Då lyfts denna lära fram som ett vått täcke som ska kväva all diskussion. Ingen vågar frivilligt gå ut offentligt och sätta ned foten angående vad som är traditionell kristen lära. Det är bara när man blir tvingad till det, som man möjligen gör det delvis.

I det sistnämnda avseendet vill jag faktiskt ge en eloge till Ulf Sundkvist i Karlskrona, för att han vågade ta debatten med en så slipad debattör som Birgitta Olsson. Det ingår inte i en pastors utbildning eller praktik att bli bra på den typen av muntliga offentliga debatter, inte på det sätt som politiker som har det som sin livsluft.

Men problemet med pingströrelsen nu är, att när man nu sent omsider känner sig tvingade att tala offentligt – strategin att sticka huvudet i sanden och hoppas att debatten går över av sig själv fungerade inte – då talar man för lite och för tyst och för mesigt. Då vågar man inte stå helt för den traditionella läran. Man vågar säga att en pingstpastor bara viger man och kvinna. (Och då får läsaren själv dra slutsatsen att inga homo-par vigs). Men man vågar inte riktigt lägga ut texten om varför, bara att det var en sorts grundtanke i skapelsen. Men inte varför. Man vågar inte stå fast vid den lära man själv också har haft tidigare, nämligen att man riskerar att gå förlorad om man vägra överge synden. Man tvekar inför att kalla homosexualitet synd, om man ens gör det. Man förnekar att man har några policydokument. Och man verkar helt och hållet ha köpt den sekulära omgivningens uppfattning om att den som fäller ett etiskt värdeomdöme som går emot den allmänna opinionen är ”dömande”. Man är väldigt rädd för vad andra ska tycka. Man vill vara omtyckt.

Jag är alltså glad att man nu äntligen förklarar att en pingstpastor viger bara man och kvinna. Men jag saknar allt annat.

Pingströrelsen tycks ha köpt den sekulära föreställningen att om man säger att en människa kan gå evigt förlorad om hon lever i homosexuell synd som hon inte vill göra upp med, så ”dömer man vederbörande till helvetet”. Det är uppseendeväckande!

Om jag i enlighet med Bibeln säger att tjuvar och mördare och våldtäktsmän går förlorade – dömer jag dem till helvetet då? Eller är jag dömande? Jag tror de flesta människor skulle inse att det för det första inte är jag som dömer dem till helvetet. Det är antingen de själva som kan sägas göra det genom sina handlingar, eller Gud som dömer dem till helvetet för deras handlingar. Jag informerar bara om fakta i saken, dvs om vad som är kristen lära. Och jag som informerar behöver ju inte vara dömande i min attityd bara för att jag delger just denna information. Om jag inte anses dömande om jag säger att en mördare syndar som mördar, eller att en tjuv syndar som stjäl, varför är jag då dömande om jag säger att någon syndar som begår homosexuella handlingar?

Varför ska just homosexuella behandlas annorlunda än andra syndare. Varför ska just homosexuella handlingar behandlas annorlunda än andra synder?

Observera, att jag gör ingen annan jämförelse mellan dessa nämnda synder annat än att de allihop är just synder.

Tänk om pingstpastorerna skulle våga behandla homosexuella synder på samma sätt som de behandlar andra synder. Tänk om man skulle göra som Jesus gjorde med äktenskapsbryterskan. Han sade ju till henne: ”Inte heller jag dömer dig. Gå bort och synda inte mer!” Kan dagens pingstpastorer tala till en som lever i homosexuell synd med samma innebörd: ”Jag dömer dig inte, men sluta följa dina homosexuella begär!”

Tänk om pingstpastorerna kunde behandla homosexuella som Jesus behandlade dem som var giriga och led av habegär! (Se där – jag skriver om girighet!!!) Jesus mötte en ung och rik man som menade sig själv vara rättfärdig. Han hade hållit alla bud och undrade vad som fattades honom. Jesus sade till honom, att han skulle gå bort och sälja allt han hade och ge till de fattiga och sedan komma och följa honom. Det står att mannen gick bedrövad bort! Kan pingströrelsens pastorer hantera det faktum att om vi är bibliska och håller oss till den kristna läran och säger till homosexuella, att de måste göra upp med synden, bryta med alla homosexuella relationer, även om det ur svensk lag innebär att skilja sig från sin äkta hälft, att det innebär att människor faktiskt kan gå bedrövade bort. Att de inte blir glada, utan ledsna, arga och upprörda? Kan pastorerna hantera att det faktiskt inte är ett krav på förkunnelsen att alla ska bli glada?

Över huvud taget verkar mycket av dagens pingströrelsestrategi gå ut på att alla ska trivas och vara glada. Det är högsta principen för all tro och förkunnelse. Inte Skriften! Om någon blir ledsen, arg, upprörd över förkunnelsen, så är det mitt fel som pastor! Ja, så kan det ju självklart vara ibland. Ingen är felfri. Alla gör vi misstag och fel. Men om jag bemödar mig om att i kärlek förmedla det kristna budskapet, om jag anstränger mig till det yttersta för att förklara varför det är si eller så, men folk ändå blir ledsna, arga, upprörda… är det alltid mitt fel som pastor då? Pingströrelsen tror det.

Men det räcker med att se på Jesu liv och på apostlarna, så ser man att de ofta fick lida förföljelse för vad de sade. Kyrkans historia vittnar om samma sak. Alla martyrerna är exempel på detta. Kristna blir hatade och förföljda för evangeliets skull. Alla gillar inte Jesus och evangeliet. Paulus skrev att det var en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna. Det betyder att alla inte kan ha varit glada och positiva till budskapet. Människors eventuella glädje vid hörandet av budskapet får inte och kan inte vara högsta och vägledande tolkningsprincip för vad som är rätt eller fel lära.

Jag lyssnade nyligen på Pelle Hörnmark i en intervju i P4 Jönköping. Jag har läst vad de skrivit i Dagen. Jag har läst vad bland annat Marcus Ardenfors, föreståndare för landets tredje största pingstförsamling, den i Jönköping, har skrivit i ämnet. Jag har läst att Daniel Alm i Västerås är trött på debatter och tycker att frågor som dessa ska diskuteras internt. Allihop vrider och vänder sig så mycket de någonsin kan. De vill inte diskutera, men nu har de känt sig tvingade ut på banan. Och de tycker inte om det. De gör allt de kan för att säga så lite som möjligt om den traditionella läran. Kanske har någon eller några av dem också ändrat sig på vissa punkter – som att de inte längre tror att man riskerar att gå förlorad om man lever i ouppklarad och allvarlig synd. De lyfter fram mantrat om att teologin ska skötas lokalt i den lokala församlingen. Så fel!

Teologin och läran ska inte skötas av den lokala församlingen! När Jesus grundade sin församling, så lade han grunden på de tolv apostlarna. Det var deras undervisning som gällde och den gällde i alla församlingar. Det var aldrig Jesu tanke att sådana viktiga saker ska skötas individuellt och på lokal nivå. Det som är sant i Jerusalem är sant i Oslo och Jönköping och Västerås. Även om man håller fast vid en idé om den lokala församlingens formella och juridiska självständighet – vilket jag inte gör – så var det knappast den svenska pingströrelsens ursprungsidé med detta att teologin ska kunna se olika ut överallt och att det skulle röstas om sådant på församlingsmöten eller som det är nu, att ingen vet hur förändringar äger rum, de bara sker.

Pingströrelsens fel idag är att man på ett felaktigt sätt har fastnat i de egna goda och i och för sig rätta avsikterna och viljan att nå ut med evangeliet. Avsikten är rätt och god, men det blir fel när uppfattningen om vad nutidsmänniskan kan eller vill höra, får styra över den teologi eller lära som vi ska kommunicera. Pingströrelsen tänker för mycket i termer om att ”kunden har alltid rätt” när det gäller hur man ska nå ut. I detta fallet har det goda pragmatiska draget spelat dem ett spratt.

Den rätta gången borde vara denna: A) Man har god kunskap i Bibeln och den kristna teologin, så att man vet vad som ska kommuniceras. B) Utifrån det funderar man över vad det innebär för våra metoder och hur vi ska tänka om metoder och kommunikation och verksamhetsformer, etc. C) Sedan studerar man den omgivande kulturen och försöker tänka ut hur man på bästa sätt ska kunna kommunicera med och nå fram till de människorna – hur man kan nå deras hjärtan.

Så teologin ska alltså påverka och styra över tänket om metoderna och kommunikationen till den omgivande kulturen.

Och all teologi är offentlig. Det har varit så sedan fornkyrkans tid och dagens pingstpastorer må ha vilken uppfattning de vill i frågan, men ändra på faktum kan de inte. I dagens samhälle samtalar och diskuterar människor offentligt via bloggar och sociala media. Det kan vara lämpligt att ta in det och tänka om vad gäller prioriteringarna.

Och det är inte rätt att lägga en så stor börda på de lokala församlingarna och de lokala ungdomsgrupperna att de ska hantera så stora frågor var för sig. En kyrka/ett samfund måste kunna ha en offentlig och tydlig linje och policy som de enskilda och lokala församlingarna och pastorerna kan luta sig mot. Även om de lokala församlingarna skulle vara självständiga.

När massmedia plockar upp en kontroversiell fråga – för att otydliga ledarskribenter eller förkunnare har satt igång en debatt, eller att sådana som vill förändra läran har dragit igång debatten – så måste strategin alltid vara att lägga fram alla kort på det offentliga bordet på en gång. Tala frimodigt om allt som debatten gäller och förklara och försvara den kristna tron utan att humma och vackla och vela. Gör det direkt och framstå inte som att man måste tvinga orden ur munnen på dig. Gör det i kärlek och vishet. Och tro inte att det är ett mål i sig att alla ska bli glada. Om det händer, så se det som en bonus. Det är naturligtvis inte heller ett mål i sig att alla ska bli upprörda, men det är bra att inte förvänta sig mer än vad vår mästare fick genomlida. Kallade de honom för Beelsebul, så ska vi inte bli förvånade om vi också blir kallade för det.

Och till sist – detta blev extremt långt – jag skulle inte skriva allt detta om pingströrelsen om jag inte gillade pingströrelsen och stod den nära i mångt och mycket. Jag tror att det skulle kunna bli något bra av den rörelsen. Det är därför jag skriver som jag gör.

 

 

36 reaktioner till “Om att vara överens om vad som ska sägas och möjligen om hur”

  1. David Nyström. Bibellärare i Nya Testamentet, på STH, är tydligen riktig bundis med, Joel Halldorf. Såg att han skrev nåt om att tyckte att han, på väl sätt hade förstått honom J H och hans artikel.. Det var bara alla oss andra det var fel på som inte förstått lydelsen i J H ,ni så välkända artikel. Så väl att Nyström förstod det då. Men han tycks visst stå ensam,åtminstone näst intill om den uppfattningen.

  2. Mycket, mycket väl skrivet Mikael! Du sätter ord på precis vad jag och säkerligen många med mig känner i kölvattnet av de gångna veckornas debatt. Tack.
    mvh Magnus

  3. Ja då får jag ställa mig i kön och bara hålla med Magnus. Ser med förskräckelse på var min kära pingströrelse är på väg.
    Tack Mikael för att du formar mina och många med migs tankar i ord, ord som borde nå alla tidningar.

  4. Mikael,
    trots det du skriver blir man lite undrande över ditt fokus på just pingst. Vad jag förstår har du lämnat Pingstkyrkan och är numera pastor i Kristofferkyrkan – en samarbetsförsamling mellan EFS och Equmeniakyrkan.
    Hur ser du du då på dessa kyrkors lära vad gäller HBTQ-frågorna. Har de också ”svikit”?
    Jag får en känsla av att du ”ger betalt för gammal ost” – kanske helt felaktigt, dock. Men Pingst är ändå den kyrka som jag ser står mest fast vid Bibelsn syn på homosexualitet och äktenskapets ställning.
    Någon 100% korrekt och sann lära i dessa frågor finns ju inte, väl?

    1. Staffan, tack för frågan! Mitt fokus på Pingst denna gång beror på att det är just pingströrelsen som i just denna debatt varit involverad. Det var först pingstvännen Joel Halldorf som skrev en ledarartikel, det var tio pingstpastorer som skrev en artikel, det var 22 pingstpastorer som skrev ett svar, Pingsts föreståndare P Hörnmark skrev ytterligare en artikel tillsammans med pingstpastor Daniel Alm och Ingrid Svanell, som är pingstpastor och arbetar på Pingsts samfundskansli, osv. Alltså en väldigt stor pingstinblandning i debatten. Sedan har ju jag den bakgrunden själv. Jag har min kristna bakgrund ursprungligen inom pingströrelsen, jag har varit pingstpastor osv.

      Sedan håller jag i stort sett med dig när du skriver att Pingst mest står fast vid bibelns syn i dessa frågor. Kanske skulle jag vilja tillägga att EFS på ett sätt är lika tydligt, ELM är ännu tydligare, men dessa två är i formell mening inte samfund, dock kan man säga att de är samfundsliknande rörelser inom Svenska kyrkan. Equmeniakyrkan är dessvärre alltför likt Svenska kyrkan i detta avseende.

      Varför då kritisera Pingst, jo, denna debatt har handlat om Pingst. Och det finns en poäng till: Jag har inte gett upp hoppet än om att pingströrelsen kan fortsätta i rätt riktning. Svenska kyrkan som samfund och Equmeniakyrkan som samfund är avfallna i denna fråga. Här är hoppet inte så stort. Det är inte lika lönt att kritisera de senare två samfunden på samma sätt, då loppet där är kört.

      Jag förstår att ovanstående stycke kan diskuteras och jag vill inte tolkas alltför bokstavligt – timmen är dessutom sen. Kanske får tillfälle att utveckla det bättre och mer begripligt en annan gång.

      1. Tack för ditt svar. Tar till mig ditt resonemang, och håller f ö med andra kommentaorer – gillar ofatst det du skriver, initierat och kunnigt.
        Sedan har jag svårt för denna strid och detta krypskytte mot andra kristna som räkar ha en annan syn i vissa frågor som många kommentatorer tycks valt som sitt levebröd, nästan. Dagen, Pingströrelsen – i synnerhet ledare som Hörnmark m fl – är det ständiga målet.
        Ger ingen god bild av kristenheten – att vi ägnar mer kraft åt att skjuta ner varandra istället för att stå upp som kristna bröder och syskon – mot alla ”yttre angrepp”. Enade vi stå – söndrade vi falla…

        1. Problemet är ju att det är svårt att stå enade när vi har så olika syn på saker och ting(bibeln. Detta är inte bara ett problem utan ett stort problem.

        2. Detta är ett argument jag ofta hör att vi typ ”bråkar när vi borde evangelisera”.
          1. Kyrkan har genom allt tider haft stora diskussioner i teologiska ämnen, även mitt i väckelsetider.
          2. Vi har olika roller och för olika tider. (Jag berättar gärna om alla missionsresor jag gjort för den som är intresserad)
          3. Att läsa debatter eller delta i debatter är helt frivilligt. Här kanske en del faktiskt borde lägga lite mer tid för bibelläsning och bön än att vara på facebook eller läsa debatter eller aftonbladet var 5:e minut 😉
          4. När samhället tycks stå inför en moralisk revolution och aktivt står emot det bibliska uttrycket för äktenskapet, då måste kyrkan reagera och tala klarspråk och även hävda sin demokratiska rätt att ha en annorlunda åsikt. Detta är ett försök som kan misslyckas men oddsen ökar inte om alla är tysta.
          5. Sann enhet är Andens enhet inte att vi tycker lika i precis allt.

          1. Vad menar du med att kyrkan ska reagera?

            Vilken kyrka. Vilket samfund? Eller menade du alla kristna! Fast de tycker ju så olika. På minst 43000 olika sätt…

            Jag vet vad jag menar med Kyrka, vad menar du?

          2. Vi kristna delar ändå den kristna trons grunder – sammanfattad t ex i våra trosbekännelser. Detta oavsett om du är evangelikal, katolik eller ortodox etc.
            Att föra ut detta till en sekulär allmänhet är åtminstone för mig det viktigaste. Det kommer alltid att finnas detaljer som skiljer – men varför ständigt fokusera på detta. Får ofta förklara för icke troende varför ”ni alltid träter och strider – är ni aldrig överens?” – ja, vad svarar man?
            Sedan ska vi förstås kunna samtala om hur vi ser på olika delar som rör allt från nattvard, synen på och gradering av synd, kärleksbegreppet, äktenskapet mm.
            Men jag vänder mig mot sättet som debatten ofta förs på – respektlöst och ofta intolerant och kärlekslöst. Så långt ifrån Jesus hållning.

          3. Jag tycker ungefär som du Staffan W.

            Jag har nån gång tidigare i bloggandet också eftersträvat enigheten ibland kristna syskon och kan inte någonstans se någon annan önskan ifrån Jesus, men!

            Detta fick inget direkt positivt gensvar eller hallelujarop från s.k. syskon den gången utan snarare tvärtom till min förvåning?

            Det jag fick möta var istället några kritiska kommentarer från några som menar sig vara ”visa” älskande syskon, ganska flitiga bloggtyckare, någon vågade inte ens tro på att jag var ett syskon, så någon kram var det inte att vänta ifrån det hållet åtminstone!

            Förståelsen blev glasklar efter de diskussionerna!

            Äkta kristna enighetssträvare finns förstås, tack och lov, men!
            Flertalet av dessa befinner sig helt enkelt inte ute i bloggatmosfären så värst mycket, dels kanske just för att inbördes kritiserande av syskon är oerhört jobbigt och nedbrytande att lyssna till och att inta, dessutom anser man inte att det hör till vishetens områden. Man anser det mycket viktigare att praktisera kristen gemenskap än att skicka brinnande pilar i cyberrymden och just så tycker egentligen också jag, även om jag emellanåt har svårt att låta bli att tycka till litegrann!

            Jag hävdar och tror att ganska många, (OBS, INTE ALLA!) som finns här ute i bloggvärlden också är ganska många besvikna och sårade syskon, som en gång sökte gemenskap men upplevde sig förbisedda eller missförstådda i den kristna gemenskap man försökte i. Det blev inte alls vad man hoppades på eller på vad som förväntades och så gav man upp detta. Man tappade fullständigt tilltron till stor kristen gemenskap eftersom den inte fungerade där och då och motarbetar nu istället detta. Jag förstår dels behovet av förståelse och att man får det delvis via bloggandet, men!

            Det man inte förstår är att man rör ihop saker och ting mitt i allt, falsk ekumenik med sann kristen enighet. I all frustration ser man inte skillnad på dessa utan har blivit så skrämd av lögnens fader så att man nu misstror all form av stor gemenskap. En rädsla som satan har ingjutit i dessa hjärtan gör att man absolut inte vill misslyckas en gång till och tar nu helt avstånd från allt vad stor kristen gemenskap heter och man är dessutom helt övertygad om att man funnit sanningen i detta utan att egentligen förstå verkligheten. Man förstår inte att det endast är mörkrets och otrons skygglappar som skymmer den verkliga himmelska klarheten och som nu istället hindrar Jesu kärlek och Guds framfart på denna jord.

            Man skräms t.ex. till att ha för stor och för nära gemenskap med andra syskon p.g.a. att de falska profeterna nu sägs finnas så gott som överallt med dess villfarelser, utom i den lilla hemgruppen!
            De finns ju nu i stort sett inom alla rörelser har jag läst. Därför bör man också fjärma sig från allt och alla är budskapet.

            Jag säger inte härmed att man skall acceptera falska profeter men vi behöver inte frukta dem och dessa borde inte få gå segrande fram vilket de just gör med sådden av splittringens brinnande pilar som fastnar här och där, nej!

            Låt istället Guds vishet få leda och låt trons sköldar hållas uppe emot det som vill klippa kärlekens band.

            Det jag med allra största säkerhet också vågar säga är att det verkligen inte kommer att bli en lätt uppgift att försöka få med sig gemenskapens skygglappar till himmelen där Guds vilja, tack och lov ändå till sist kommer att bli fullkomlig i oss alla som tror.

            Många miljarder av människor och änglar, alltså!
            En oerhörd gemenskap prisar Gud och Lammet tillsammans.
            Detta tror jag egentligen att Gud redan vill här och nu, att vi alla kristna, över alla samfundsgränser skulle kunna samlas i stora skaror och prisa honom som med ett hjärta och en själ, att tillsammans hylla vår ende konung och Herre så mycket vi bara förmår den tid vi har kvar, och att stötta varandra i enigt vittnande om mästarnas Mästare inför otroende skarors ögon, för att dessa verkligt skulle kunna få chansen att se Guds verksamma försonande kärlek emellan syskon från alla håll och kanter. Detta tror jag skulle kunna bidra till förvandlad frukt, ifrån otro till tro, men som sagt!

            Skygglapparna finns tyvärr kvar och många vägrar dessutom av lögners rädsla att kasta dessa ifrån sig. Oenigheten tycks fortsätta ända till den dag då Jesus hämtar hem Sin ”rena” brud eller tills det att Han sätter ner Sina fötter på Oljeberget, ja, vi får väl se när och vilken ordningen blir?

            Önskan är trots allt hela tiden att gränser mellan syskon suddades bort redan här och nu, att enigheten emellan oss blev allt starkare, att Jesu kärlek för Hans namn skull finge mera plats att regera, redan här och nu! Snälla, tiden är kort för vårat land!

            Jesu frid….

  5. Detta är så fantastiskt bra och viktigt att ta till sig. Ett verkligt angeläget väckelsebudskap till hela kristenheten.

    Stort Tack Mikael.

    mvh

    Berndt Isaksson
    Equmeniapastor

  6. Jag vill tacka dig för denna artikel Mikael och att du inte
    kortade ner den. Du beskriver vad många upplever.
    Det är väldigt träffande och modigt av dig.
    Vi kunde förvänta oss det du skriver i första hand av de som
    på ett speciellt sätt företräder våra kristna rörelser i landet.
    Men det är oroväckande tyst / otydligt.

  7. Fantastiskt att du vill ta dig tid på din blogg till att dissa ett antal svenska pingstpastorer! Bra! Det kommer säkert hjälpa någon eller några till att komma in i en relation med Jesus.

    Varför blev de flesta av den tidiga kyrkans ledare martyrer?

    Var det för att de hade sagt åt människor som ännu inte har guds ande att de gjorde fel inom olika områden? Ja kanske några. Men de flesta dog för att de bekände Jesus som herre trots att andra föll på knä inför kejsaren.

    Jag tror att varje pingstpastor i Sverige är beredda att dö för den frågan. Men att dö för rätten att säga till en människa som ännu inte mött Jesus att den personen lever fel, det vill nog inte många dö för.

    Vi kan inte vända om förräns vi fått ögon att se med. Förrän vi fötts på nytt. Och inte ens då kommer guds ande få oss att vända om från allt på en gång eftersom …gud inte ständigt gårv till rätta med oss”

    Kör hårt!

  8. Det var bra formulerat Mikael. Hoppas bara att budskapet når fram till berört ledarskap?

    Tydlighet är verkligen någonting som saknas från kristenheten idag, då menar jag kanske inte lokalt i församlingar överallt utan mest från ledande som har fått möjligheten och nåden att synas och höras via svensk tv, radio, rikspress m.m.

    Här behövs verkligen syskon fyllda av nåd likt Herren själv men, inte endast fyllda med nådens budskap utan OCKSÅ med SANNING!

    Saknas sanningen vilket jag tycker att det speciellt under senare tid har gjort, ja, då blir Jesu kärleksbudskap helt utan udd. Det hjälper föga om man förkunnar kärlek och nåd om sanningen saknas. Då blir det mest likt ett politiskt tragiskt pksvammel som jagar medhåll istället för himmelska medborgare….

    Jesu frid…

  9. TACK! Mikael För detta. Din blogg går från klarhet till klarhet och hjälper i varje fall mig att sätta ord på saker. Mycket tacksam för att du står fast och orubblig i tron.

  10. En mycket klarläggande bloggpost om pingströrelsen. Möjligen man behöver lite intern förståelse av den rörelsen för att förstå till fullo helheten av det du skriver.
    Och ju mer jag tänker på det….vilken feghet att gömma sig bakom den fria församlingstanken som artikelförfattarna gör.

  11. Tack ännu en gång Mikael! Vad som står i ämnet i bibeln är inte vidare svårtolkat.

    I den tid som är antar jag att människofruktan har ersatt Gudsfruktan. En avsaknad av den Helige Andes ledning och svårighet att uppfatta Guds helighet. Gud kan aldrig tolerera att vi nonchalerar hans vilja och bud till fördel för ett urvattnat evangelium som flirtar med världens tolerans. Den begränsade rest av kristenheten som fullt ut vill följa Jesus må göra sig beredd på förföljelse. När ordet synd inte längre nämns vid namn i församlingen,
    omdefinieras, ursäktas eller bortförklaras för att vara sökarvänliga och populära, då tror jag inte heller man är beredd att bekänna Jesus som Herre, eller lida förföljelse och martyrdöden.

  12. Har evangelist Pelle Hörnmark yttrat sig någon gång i lärofrågor för pingströrelsens räkning ?
    Hans företrädare S-G Hedin skrev och yttrade sig i lärofrågor däremot i vägledande spörsmål. Dock inte Hörnmark.
    Evangelist Hörnmark har sina företräden som just evangelist – och det har pingströrelsen inte för många av.
    Vad man däremot kan skönja är att Svanell ifrågasätter Dahlmans intention i egenskap av ”pingströrelsens verksamhetschef”.
    Inga av dessa lyfter med sin artikel det som de själva pekar mot = tydlighet.
    Artikeln i Dagen är otydlig och påvisar ett sökande efter mjuk kommunikation mot omvärlden. Däremot så markerar man mot Dahlman likt flera andra gör.
    De påtalar signumet tydlighet men klarar inte av eller undviker tydligheten själva.
    Det försätter andra i pingströrelsen i ett dilemma när dessa otydliga sätter agendan och själva påvisar otydlighet.

    Det märkliga är också att tidningen Dagens redaktion samfällt påvisar otydlighet och enbart sätter upp försvarsmekanismer till sin egen journalistik.
    Det förvånar att även Elisabeth Sandlund försvarade det undermåliga redaktionella ansvaret för publiceringen av Dahlmans vigselrätt samma dag som Dahlman försvarade evangelisk syn i Svt debatt. Samma fenomen gjorde chefredaktör Fereira när hon skulle försvara Joel Halldorf.

    Hur var det Sven Lidman yttrade sig: ”När svinatrynet får makten är det fara och färde” ?!

  13. Man brukar säga att länder/imperier faller samman pga dekadens. Det sistnämnda brukar kopplas ihop med sexuell normlöshet, med frosseri och dryckenskap. Dessa kardinalsynder triggar en nonchalans, arrogans och naiv aningslöshet inför omvärlden, man bryr sig inte. Man har glömt vad som en gång gjorde landet starkt, man har glömt hur man uppnått dagens standard, man har glömt att det har kostat blod, svett och tårar för att inte alltför många decennier sedan att uppnåt det vi nu har uppnått av välstånd, fred och ro.

    Det är så jag ser Sverige idag. Ser man oss utifrån, resp läser man utländska kommentatores syn, så ser man förvåningen över det mest extrema landet på jorden. Vi ägnar oss åt ett demografiskt experiment som ingen nation någonsin ägnat sig åt, vi tror vi vet bättre än samtliga andra erfarenheter som gjorts på området. Vi vill lösa all världens problem men importerar dem istället hit och har ingen aning om hur vi ska lösa situationen långsiktigt. Grundskolematematik säger att detta är en omöjlig ekvation.

    Vi struntar helt i försvaret av vårt land. Vi anser att det är dyrt, ointressant och tar resurser från genusforskning, bidrag till RFSL och annat viktigt. Vi har inget försvar alls. Försvarsöverenskommelsen innebär att vi om fem år har ett enveckas-försvar för ett område. Det är bara att trava in här och ingen förstår vad krig och ockupation innebär. Jag ser risken som långt mer än 50% att vi faktiskt ser ett ”lån” av Gotland från en viss stormaktsgranne. Jag undrar vad de som värnar några buskar och träd i Ojnareskogen säger när ryska stridsvagnar dundrar fram genom terrängen på norra Gotland.

    Vi bryr oss inte heller om brottsbekämpning, allt är samhällets fel och kriminalitet är medfött, genetiskt betingat. Vi underminerar de stora infrastruktursatsningar som jobbades fram under århundraden från 1800-talet, järnvägar, flyg, etc.

    På det moraliska området förkastar vi all andlig auktoritet. T o m vikingarna hade en större andlighet än dagens Sverige, genom sin fruktan av Oden och Tor. Vi anser att islam och kristendom är samma smörja och vi vill i den naiva snällismens namn snarare understödja islam än att vara skeptisk till en religion som ligger bakom samtliga omänskliga terroristorganisationer som verkar.

    Men inget får förstås ta ifrån oss tiden att ligga med allt och alla och kaxigt visa upp det på stadens gator och i kyrkor, att äta och slänga hälften att hälla champagne i vasken och jaga efter det rödvin som är mest inne.

    Det finns många exempel genom historien på vad som händer länder som vårt. Total utplåning, inkorporering under helt annan regim, statskupper och inbördeskrig. Ingen med normalt vett kan säga att man inte sett varningslamporna blinka röda ganska länge.

    1. Ser efter att jag skrev detta till min förvåning att något liknande skrivits i Hemmets Vän idag och refererats i Aletheia. Det kan man kalla timing!

  14. Tack pastor Karlendal för en bra artikel. Orsaken till otydlighet på detta område är att man påverkats av den allt mer ökande sekulariseringen. Man föder sig inte med Guds ord utan låter tidsandan ta över tänkandet. Sinnets förnyelse behövs varje dag, i annat fall kommer man ur kurs.

  15. Att vi styr mot den islamiska republiken Sverige tycker jag inte längre är bara en utopisk hägring. Den politiskt korrekta synen är att alla som påstår sig vara kränkta eller diskriminerade faktiskt också är det. Islam spelar på detta och eftersome gemene man inte förstår skillnaden mellan kristendom och islam så är det kristendomen som ska skjutas ut genom köksingången.

    Jag hörde av en kollega att i ett flertal skoldistrikt runt Stockholm är det obligatoriskt att besöka moskéer och buddhistiska bönehus i religionsundervisningen, men frivilligt att besöka kyrkor. Det kallas jämlik behandling! Vi är i många stycken direkta arvtagare till Sovjet, DDR, Rumänien och andra vansinniga stater.

    En del brukar förvåna sig över att Tysklands judar stannade kvar när det fanns så många tecken på förföljelse redan 1933 och 1934. Jag tycker man kan börja säga detsamma om bibeltroende kristnas situation i Sverige. Om 10 år undrar jag vart samhällsklimatet tagit vägen. Om det inte istället är så att bibeltroende pastorer finns mera talrikt innanför fängelsemurarna än utanför. Jag ser absolut ingenting just nu som verkar i positiv riktning.

  16. Jag läste just wildwests kommentar 24 april 11:12. Min tanke är att det skulle behövas att Gud också i vår tid kallade en riktigt stark man som Martin Luther eller Kalvin som kunde träda fram mot villfarelsen i vår tid , (Villfarelsen ser olika ut i olika tider). I vår tid har den homosexuella lobbyn och media drivit igenom ett åsiktsmonopol. Läs t ex Jonas Gardells krönika i Expressen och hans fientlighet mot den lära kyrkan haft i 2000 år. Samtidigt är det ju så att så fort några kristna ledare, som de 22 pastorerna, står upp för denna lära – så blir de angripna också av andra kristna. Så en stark man av Martin Luthers kaliber är något att be om!

  17. Wildwest, ännu en gång stort beröm från mig!
    Helt rätt.
    Det är skrämmande hur Sverige utvecklas.
    Islam kommer att ta över helt och hållet i framtiden.

    1. Att Islam skulle ta över helt och hållet, stämmer det med budskapet om den sista tiden, det Johannes såg på Patmos?

      1. Johannes såg att till slut segrar Kristus! Det är det jag tror på, annars vore livet outhärdligt.

        Det stora avfallet håller på att ske framför våra ögon. Jag ringar inte in den till Katolska kyrkan som en del har för vana att göra. Det vore alldeles för enkelt. Istället sker avfallet från alla kristna sammanhang, det blir en synkretistisk smörja med islam, eftersom många idag anser att det är samma Gud vi tillber i båda religioner och det är en alternativ väg till Gud även i islam. Den här högen med politiskt korrekta, lättkränkta, s k troende kommer kräva total lydnad av alla andra, där givetvis de som står upp för rätt och sanning, dvs bibeltroende kristna, råkar mest illa ut.

        Islam är ute efter världsherravälde. Det finns otaliga berättelser om hur man i Europa väntar in en viss procentsats av närvaro i en region, stad, stadsdel, för att sedan på demokratisk väg ta makten, precis som NSDAP och Hitler gjorde 1933. Det har redan hänt, i t ex en dansk bostadsrättsförening, där numera julgranar, adventsstakar o likn är förbjuda, då de ”kränker” och ”diskriminerar” majoritetsbefolkningen, dvs muslimer. Nyligen avslöjades en al-Qaida-cell i Rom som ämnade attackera kristendomens högborg, Vatikanen.

        Det mest formidabla i det här är att även troende pastorer inte ser faran, utan hoppas på nån slags folkväckelse bland muslimer – när man inte lyckats med omvändelserna ens i sin egen kultur tidigare. Man talar om att hundratals muslimer blir kristna – nå, vi har snart en miljon muslimer i landet, det behövs lite mer än så…

  18. Är Gud trovärdig?
    – eller skall vi tro mer på människan

    Ägnar vi oss åt ett spel för galleriet i livsstilsfrågor lever vi farligt. Vi kan bli frestade att godkänna det som Gud inte godkänner för att framstå som barmhärtiga och kärleksfulla i människors ögon. Det är ju faktiskt vad som sker i dag. Och finns det fler frågor där människan kan överpröva Gud och ifrågasätta vad han sagt. –
    stigmelin.blogspot.com

  19. Nu ondgör sig Emanuel Karlsten (f.d. Dagen-medarbetare) i GP med en halvsida i lördagens GP där han pekar ut 22 pingstpastorer för Dagen-artikeln.

    Äpplet faller inte så långt från trädet.
    Hade pojken vågat kritisera katolska kyrkan pss. där katoliken Bengt i sin blogg presenterar den katolska synen som identisk med pingstpastorerna ?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.