Finns den tredje vägen i hbtq-frågan?

I mitten på oktober hade Hillsong en internationell konferens i New York. På en presskonferens fick Hillsongs högste ledare Brian Houston en fråga om hur de ser på homosexualitet. Hans svar på frågan var resonerande och innehöll bland annat uttryck om att detta är en ständigt pågående samtal inom rörelsen, att man är på en resa, att det inte är så enkelt att bara reducera det till ett ja- eller nej-svar inför massmedia.

Uttalandet blev vida spritt och tolkades som att Hillsong är på väg att lämna den traditionella kristna synen på homosexuella relationer, särskilt med tanke på att Hillsongs pastor i New York, Carl Lentz, i en CNN-intervju i juni uttalat sig och bland annat sagt att eftersom Jesus inte talade om homo-frågan, så vill han inte heller göra det. Och hans fru Laura inflikar: ”Det är inte vår sak att tala om för människor hur de ska leva. Det är deras resa.”

Detta fick Houston att två dagar senare gå ut med en dementi. Han och Hillsong har inte ändrat uppfattning. Paulus är tydlig i frågan. Allt han ville göra i intervjun var att beskriva hur svårt det är vara en kyrka som uppfattas som relevant i vår kultur. (Länkarna till allt detta ovanstående kommer i slutet av denna text).

Detta är ett fenomen som vi sett mer och mer av under den senaste tiden. Pastorer som svävar på målet i hbtq-frågor. Pastorer som tycks göra allt de kan för att undvika att ge raka svar på raka frågor. Pastorer som gör allt de kan för att inte behöva säga rakt ut att Bibeln och kristen tro fördömer homosexuellt levnadssätt – detta fast den kristna uppfattningen i dessa frågor har varit tydlig ända från Jesu tid fram tills i slutet av 1900-talet. Det är ju egentligen bara under de två sista årtiondena på 1900-talet som frågan om att ändra syn i dessa frågor har blivit aktuell. Det är först under den sista tiden som seriösa försök att få kyrkor att ändra ståndpunkt i dessa frågor har gjorts. Och det är först från kanske 1990-talet och framåt som det har hänt att vissa enstaka äldre och etablerade protestantiska samfund har ändrat sin officiella linje i denna fråga.

Houston och Hillsong har alltså inte ändrat sin lära angående homosexualitet. De anser fortfarande att Gud skapat människan till man och kvinna, och att sexuellt samliv är till för äktenskapet mellan en man och en kvinna. Men de uppfattar det som väldigt svårt att tala om det rakt ut i vår kultur. De fruktar för att bli stämplade som irrelevanta och för att bli utfrusna. Därför svarar Houston hellre i generaliserande och resonerande tongångar när han får raka frågor om detta och avfärdar de tydliga kristna svaren som att man bara reducerar läran till soundbites för massmedias räkning. Om man frågar Hillsongs New-York-pastor får man inget svar, för han anser inte att Jesus sagt något i denna fråga. Frågar man hans fru, så får man svaret att man inte ska lägga sig i hur folk lever. Många pastorer och präster i olika samfund idag ger uttryck för samma sort tankegångar. Många uttrycker att de inte vill bli kända för vad de är emot, utan för vad de är för.

Min stora fråga är, hur är detta möjligt? Varför är dessa pastorer så rädda för att inte bli sedda som ”relevanta”? Borde de inte snarare vara mer rädda för att inte Gud ska betrakta dem som för ”lätta” (Jfr Dan 5:27) Menar dessa pastorer verkligen att de har mandat för en ”tredje väg” mitt emellan den traditionella kristna synen som både är tydlig i läran och i att offentligt deklarera och tillämpa den, och den nya och revisionistiska som vill införa homovigslar och ”regnbågsmässor”?

Enligt traditionell kristen tro (och Bibeln) innebär kyrkans uppdrag, att vi ska predika tro och omvändelse. Vi ska som Jesus sade, göra alla folk till hans lärjungar genom att döpa dem och lära dem att hålla allt han befallt. De som inte vill tro och omvända sig kommer enligt samma evangelium att gå evigt förlorade. Det betyder att etiken ingår i ”paketet”, man måste alltså få reda på vad man ska omvända sig ifrån. Den kristna tron säger att människor som lever i vissa synder inte blir frälsta, inte får ärva Guds rike osv. Det finns många bibeltexter som tydligt ger uttryck för detta. Vårt liv här på jorden har alltså en avgörande betydelse för var vi spenderar evigheten. I allt detta ingår den kristna synen på vad ett äktenskap är och hur man gör med sexualiteten. Äktenskapet är till för man och kvinna, inga annat. Sexualiteten hör hemma inom äktenskapet, ingen annanstans.

Om ovanstående är bakgrunden, så är problemet att många pastorer och präster idag (som Hillsongs) inte vill tala offentligt om allt detta. De vill bara tala om nåden och förlåtelsen, men inte om omvändelsen och vad vi ska omvända oss ifrån. De vill inte konfrontera vår kultur på de punkter där kulturen är i konflikt med evangeliet. Och då är frågan: När människor ska få höra allt det andra som är nödvändigt för deras frälsning? Får de någonsin höra om det? Är det möjligt att gå i Hillsong eller andra liknande församlingar i tio-tjugo år och aldrig någonsin få höra att man behöver omvända sig från konkreta synder?

Är det så viktigt att framstå som ”relevant” och ”kärleksfull” i vår kulturs ögon, att man har rätt att undanhålla vissa centrala evangeliska sanningar från förkunnelsen? Är det överhuvud taget kärleksfullt att agera så? Är man kärleksfull om man undanhåller från människor sanningen vad Gud säger om sexualitet och mänskliga relationer? Är man kärleksfull om man undanhåller från människor vad Bibeln och traditionell kristen tro säger om att det liv vi lever har betydelse för var vi kommer att tillbringa evigheten?

Är det verkligen en biblisk sanning att vi till varje pris ska undvika att bli kända för vad vi är emot och bara sträva efter att bli kända för vad vi är för? Om man är för Gud, måste man inte vara emot Djävulen då? Om man är för det goda, måste man inte vara emot det onda då? Om man är för att Guds avsikt med sex och samlevnad uttrycks genom att han instiftat äktenskapet mellan en man och en kvinna, måste man inte vara emot det som agerar på tvärs mot detta då, och dessutom om det uttrycks i Bibeln?

Jag tror att det inte går att följa någon sort ”medelväg” här. Jag tror man måste välja sida: Antingen är man för den traditionella kristna synen och då agerar man därefter, eller också är man emot den synen och i så fall får man agera därefter och göra som Svenska kyrkan har gjort och införa homovigslar och ”regnbågsmässor”. Något mittemellan finns inte.

I vår kultur är det en oerhört svår uppgift att kommunicera vad den kristna tron säger i dessa frågor om hbtq. Men det är en nödvändig uppgift, det ingår i uppdraget. Kyrkan och landets präster och pastorer har inte rätt att backa här, de har inte rätt att svika sitt predikouppdrag att förkunna för människor allt det som är nödvändigt för deras frälsning.

Här nedan följer länkar och artiklar till den ovanstående ”Hillsong-affären”. Jag har skrivit det här för att jag vill ta upp självaste ämnet om man verkligen kan välja en ”tredje väg” i dessa frågor, om man verkligen kan välja att försöka undvika att svara rakt på denna typ av frågor.

Jonathan Merritts nyhetsanalys och ett transcript av intervjun med Houston, CNN-intervjun med Carl Lentz med hustru, samt en ytterligare en bra artikel om detta av Andrew Walker i First Things:

http://jonathanmerritt.religionnews.com/2014/10/16/hillsongs-brian-houston-says-church-lgbt-issues/

http://jonathanmerritt.religionnews.com/2014/10/16/transcript-hillsongs-brian-houston-sex-issues/

CNN-intervjun med Hillsongs pastor i New York, och hans fru inte att förglömma!

http://www.firstthings.com/blogs/firstthoughts/2014/10/a-church-in-exile

Dementin och en ny artikel av Andrew Walker:

http://www.firstthings.com/blogs/firstthoughts/2014/10/hillsong-we-havent-shifted-at-all

http://hillsong.com/media/statement-re-recent-media-comments-on-homosexuality

24 reaktioner till “Finns den tredje vägen i hbtq-frågan?”

  1. Jag klistrar in ett inlägg av Brian Houston här: ”engelska”
    “Brian Houston says, ”he notes that the Western world is shifting its thinking on this issue, and churches are struggling to stay relevant.”

  2. Mikael

    Här är jag rätt kritisk mot ditt egentligen sunda resonemang.

    Problemet är kommunicerbarhet, som du uttryckligen säger.

    Jag menar att det är svårt att prata om hbtq-frågor omm du inte sätter allt i en kontext.

    I ivern att säga det sanna, kan man faktiskt säga även sånt man inte bör…

    Min kontext är Kyrkans. Här tas problemet med biktfadern. Vi är alla syndare o kämpar med våra demoner…

    Denna kontext är sund.

    Fältsjukhusbilden av Påve Franciskus också sund.

    Slag vinns inte att – utan förklaring o kontext – slåss för sanningen.

    Jag tror att kopplingen mellan sexualitet o öppenhet för nytt liv är enda vägen att förklara kristendomens ”svåraste dogmer” idag.

    Alla är kallade till kyskhet. Några är kallade att leva i familj. Av dem får inte alla barn, men öppenheten är Gudstillvänd. Sex, barn, familj hör ihop.

    Kyskhet är alla människors kamp. För många en jättejobbig kamp. Inte minst för dem som har märkliga (eller omärkliga) böjelser…

    Först måste vi få upptäcka att Gud älskar oss, innan ”det fulla evangeliet” presenteras inkl etiken…

    Sen är din dom över dem som inte lever upp till evangeliet helt onödig.

    Ingen kommer ”skrämmas” till Kristus.

    F ö är det ingen som vet vem som når saligheten o inte. Där är Guds uppenbarelse mer än lite luddig. Kyrkans hopp (o tro) är att helvetet är glestbyggd.

    Kyrie eleison

    1. Anders, jag är helt och hållet för att vi ska kommunicera evangeliets sanning i kärlek, på ett kärleksfullt sätt. Men de jag kritiserar i blogginlägget gör inte det. De har blivit så tagna av kommunikationsuppgiftens svårighetsgrad att de totalt abdikerat från att överhuvud taget säga något i offentligheten i dessa frågor. Det är det som är poängen i min kritik. De försöker alltså inte kommunicera den kristna läran i dessa frågor, de försöker undvika att behöva tala om det även när de får raka frågor. Jag menar, alltså, vi ska kommunicera, vi ska försöka säga sanningen i kärlek. Det är inte en lätt uppgift, men vi måste försöka i alla fall.

      1. Mikael

        Och jag tänker att när frikyrkliga just försöker kommunicera dessa sanningar (rörande homosexualitet etc), så blir det ö h t inte förtroendeingivande.

        Då kan det faktiskt vara bra att vara tyst.

        Tala är silver o s v…

        Nu har vi en väldigt kommunikativ påve. Just här har han ett enormt övertag. Han står under Kyrkans tro o på de svaga människornas sida. Den kombinationen är enormt sund.

        Allt Gott

        1. *Och jag tänker att när frikyrkliga just försöker kommunicera dessa sanningar (rörande homosexualitet etc), så blir det ö h t inte förtroendeingivande.

          **Varför inte?

  3. Mikael!
    Det finns ett antal frågeställningar när det gäller denna typ av frågor. En är HBTQ, en annan är vårt förhållande till aborter. Här har Guds folk också abdikerat under tryck av en annan bokstavsorganisation RFSU, med rätt att hävda egen moral, för övrigt nära besläktad med RFSL.

    Det har ju också visat sig att eftersom dessa själva inte har samvetsbetänkligheter, skall ingen annan kunna ha det heller och tränger därmed ihop åsiktskorridoren ytterligare i vårt samhälle, liksom i våra kyrkor.
    I dessa relaterade frågor kan vi säkert bli ense med olika schatteringar av ismer som har dessa moralfrågor som riktmärke för sin verksamhet.
    Vi diskuterar numera ivrigt med katolikerna som vi förr höll på armlängds avstånd, för att bilda en motkraft i samhället. Kanske inte i andligt avseende, men i ett moraliskt. En världskyrka vore väl mäktigt. Då kunde vi på ett kraftfullare sätt tala om vad som gäller.

    Men vi kanske skall gå en annan väg, en smalare. Inse att Gud har andra möjligheter.
    Vi har säkert läst om Nimrod som på sin tid startade en rörelse som syftade till enhet, och makt, att bygga sig till himlen i egen kraft. Gud gillade inte hans tilltag och splittrade hans verksamhet, folket och språket. Det är kanske så vi skall förstå problemet i dag.
    Det borde inte hindra oss från att tala om vad vi tror är Guds väg. Och ta oss tillbaka till den, i den mån vi kommit bort.

  4. *Kyrkan och landets präster och pastorer har inte rätt att backa här, de har inte rätt att svika sitt predikouppdrag att förkunna för människor allt det som är nödvändigt för deras frälsning.

    **Alldeles riktigt!! För SvK är dock loppet som bekant kört. Däremot för övriga frikyrkor finns det fortfarande hopp om tydlighet i frågan..

    Magnus

  5. Kanske är en orsak till att vi idag inom kyrkan inte klarar av att vara tydlig, den, att vi bytt ut kärlek och sanning mot kärlek och tolerans. Det första är oskiljaktigt enligt Guds Ord medan det andra är ett modernt uttryck för laglösheten. I sanningens ljus förstår vi behovet av Guds kärlek. Jag omvänder mig för att sanningen avslöjat mig, för att sanningen visat på Guds nåd.

  6. Problemet är att det finns så många homosexuella präster och pastorer, så att de kan inte och vill inte försvara sanningen i Guds Ord. Se bara inom den katolska kyrkan.

    Studera noga Romarbrevets första kapitel, verserna 24-27.
    ”Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man.”

    Mvh lärjungen

    1. Lärljungen

      Kan du backa upp ditt resonemang att Kyrkan är proppfull av homosexuella präster (med t ex relevant statistik).

      Annars blir sådana utfall bara tomt, irrelevant o löjeväckande.

      F ö är just Kyrkan oerhört klar i sin uppfattning här, så om du har rätt är hela resonemanget rekyllerande o kontraproduktivt…

      Symptomatiskt?

      1. Att sådana kommentarer här släpps in och får stå oemotsadga av bloggens ägare är symptomatiskt.

        Nu vet jag ju (av erfarenhet) att min kommentar kommer att vägras. Men lika väl vet jag att bloggens ägare kommer att se den.

        För övrigt håller jag helt och hållet med MK i bloggpostens budskap. Det är grundat på ”sola scriptura”.

        Samma princip borde MK hantera när han närmar sig RKK.

        /Kjell

        1. Lärljungen

          Ja merparten av dessa 4000 präster i USA har våldfört sig på tonårspojkar; så det är rimligt att anta att de var homosexuella.Det är en skamfläck.

          Men nu undrar jag om du är ekonom och med i denna förening, av f f a ekonomer (se länken).

          Hur vet du att Kyrkan har fler homosexuella präster? Vart är den relevanta statistiken???

          F ö kan Jenkins rekommenderas. ”Pedophiles and priests” är standardverket (av en avhoppad präst).

          Så hur kan du backa upp dina påståenden att det är fler gaypräster i Kyrkan???

          Jag skäms i ditt ställe, att du bara orkar kasta ur dig ogrundade fördomar om något du har noll koll om.

          Lägg ner det, eller gör DIN hemläxa och backa upp dina ”påståenden”.

          Gosh!

  7. Homosex och lesbiskt leverne står också beskrivit här: 18 Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen kropp.
    1 Kor. 6:
    19 Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke ären edra egna?

    20 I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i eder kropp.

    Detta gör ju denna synd speciell. Gud dömde också Sodom & Gomorra pga. Våld och denna sexuella synd.
    Gud skapade ”Adam & Eve not Adam & Steve”
    Hälsningar Curt

  8. Kjell

    Du svarar inte på min fråga, men lyckas komma med något-slags-länk…

    När jag kollar länken blir jag inte klokare. Det verkar vara nångon amerikan som påstår att över hälften av prästerna i US är homosexuella. Det var ö h t inte ens nära vad det var jag efterfrågade…

    Det vi – du, jag o BXVI – kan enas om är att mycket av problemen borta i USA; härör från att man flyhänt vigt många gay-präster…

    Men om jag ö h t ska ta dig seriöst;
    A) ge fasen i att hårdmoderera på din egen hemsksida (jag är t ex cenSurerad)
    B) för ett resonemang, där du besvarar dina meningsmotståndares frågor
    C) lägg ner ”red herrings”, ”ad hominem”, halmgubbar o ”guilt by association” m m.

    Du har en avgrundsdjup nivå här. Och du har lyckats efter pravda-tiden t o m sänka std:en.

    Med hopp om förbättring.

    Allt Gott

  9. Jag har lekt med en tanke som efter Krim och ubåtsjakter inte är fullt så teoretisk som innan.

    Antag att Ryssland ockuperar eller annekterar Sverige eller att vi blir ”finlandiserade”. Ryssland vänder sig – med rätta – mot det dekadenta väst där homosexualitet sätts på piedestal och prisas, man kan nästan säga att vi faller på knä inför regnbågsflaggan. Antag att ryska påtryckare kräver att Sverige förbjuder propaganda för homosex, förbjuder homosex-adoptioner, partnerskap och så kallade vigslar, att Pride och regnbågsflaggor blir straffbara.

    Vad skulle bibeltroende pastorer göra då? Grovt kritisera dessa ryssar för deras tilltag (att de inkräktar på vår frihet är ju en sak)? Slå följe med homosexrörelsen för att protestera mot att man inte längre får synda obehindrat? Hålla tyst för att man inte vill stöta sig med någon (mest sannolkt), eller uttrycka tillfredsställelse över att någon makt återställer nivån i Sverige som den var så sent som någon gång på 1980-talet?

    Här skulle man skilja agnarna från vetet! Och bara man leker med tanken, bara man tänker på hur man själv skulle reagera så inser man hur mycket frågan har ätit sig in i samhällskroppen och bestämmer vårt synsätt, tala om Greens beramade cancersvulst.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.