Populära TV-gudstjänster

Man kan idag notera att vissa typer av TV-gudstjänster är mer populära än andra. Hillsongs från söndags toppar i SVT-play. Men även OAS-rörelsens gudstjänster som sändes tidigare har varit väldigt populära. Inget att detta är kanske egentligen så förvånande, för hur ser konkurrensen ut? Här hade det kanske räckt med punkt, men jag fortsätter.

Per Ewert skriver om det på sin blogg och funderar över frågan varför.

Personligen, tror jag att det finns en ganska enkel förklaring. De flesta TV-gudstjänster kommer från traditionella frikyrkoförsamlingar eller svenskkyrkliga församlingar. Dessa för TV-mediet tillrättalagda gudstjänster blir i regel ganska ”tråkiga”, om man ska vara ärlig. De är gjorda i de församlingar som det inte hörs några häftiga saker om, församlingar som finns kvar men som inte förnyats och som inte växer och där det inte händer något nytt och häftig – hur kul är det? Men vem utom de närmast ”sörjande” blir glad av sådana gudstjänster? Ursäkta den ganska vardagliga och kanske något raljerande stilen i detta. Det är inte illa menat, utan bara menat som krasst och rakt på sak, för att få läsarna att tänka till.

Alla kristna som nu väl känner till alla dessa vanliga församlingar, har nu också hört talas om att det finns kristna rörelser som växer, där det händer något annorlunda, som är expansiva och spännande och häftiga – dit hör Hillsong och i viss mån, i något mindre mån och på annat sätt, OAS-rörelsen. Därför är det inte konstigt att dessas gudstjänster klickas mer än andras. Vem vill inte se det häftiga och försöka förstå vad det är som lockar folk?

Något intressantare blir det dock om vi funderar över innehållet i gudstjänsterna. Så gör den före detta pingstpastorn Martin Ekenvärn, som nu är katolik. Han funderar över innehållet i den ”trosbekännelse” som sjungs i gudstjänsten. Jämfört med den nicenska trosbekännelsen är den ju lite tunn. Nu behöver det förstås inte vara fel att sjunga en lovsång som är som en trosbekännelse – den sången som lovsång betraktat blir ju då på ett sätt mycket mer innehållsrik än vad lovsånger ofta brukar vara. Men frågan är om inte unga vuxna människor skulle klara av ett mer innehållsrikt och gediget innehåll i en trosbekännelse som läses i stället för att sjungas? Här är pingstförsamlingen United i Malmö ett bättre exempel.

Frågan är ju om häftighet, musik, yttre stil med mera, långsiktigt kommer att bygga stabila församlingar? United i Malmö har väl här resonerat lite annorlunda. Detta inte sagt för att lägga sordin på stämningen, men man kan väl få resonera om allvarliga saker ändå, även om vissa gillar musiken?

OAS är kanske lite annorlunda. De har en normal svenskkyrkligt liturgisk uppläggning på gudstjänsten. De tror på evangeliet i motsats till en del andra inom samma kyrka, och de är öppna för Andens liv. Därför drar de folk inom Svenska kyrkan som vill ha tro och andligt liv. Dock undrar jag vad flaggviftande och dans har att göra i en gudstjänst? Sådan är jag.

Det finns mycket att diskutera om detta, som jag kanske får anledning att återkomma till framöver.

9 reaktioner till “Populära TV-gudstjänster”

  1. Ja, sen måste inte antal länk-klickande nödvändigtvis vara en bedömning av kvalitet. Jag klickade själv på denna gudstjänst-länk, och det var första gången i mitt liv som jag klickat på en en SVT:s gudstjänstlänk. Men det var eftersom jag råkade se den på mitt FB Nyhetsflöde och eftersom jag bor i närheten av kyrkan.

    Själv föredrar jag en gudstjänst med myckel bibelundervisning och där man själv kan sjunga med i *svenska* okomplicerade lovsånger. Men jag försöker tänka att vi är alla olika, och om Hillsong lockar ungdomar som annars inte skulle ha besökt en kyrka, så är det gott.

    Svårt att bedöma själva bibelundervisningen i just detta inslag eftersom det var så kort, men högt i kurs hos mig är undervisning som är förankrat på både Guds kärlek och krav på omvändelse. Alltför många kyrkor har en subtil lära att vi troende inte behöver ändra på oss och att vi är godkända precis som vi är – i synd och smuts. Läran att vi aldrig kan få seger över synden så länge som vi lever på jorden, men att det ändå inte är någon fara eftersom vi kan gömma oss bakom Jesus så att Gud Fader inte ser vår synd. Detta lärs inte alltid ut i klartext, men definitivt mellan raderna. Farligt!

    Gud välsigne dig

  2. Det är svårt att förhålla sig till dessa ”nya” församlingar. Å ena sidan har jag en för min ålder ungdomlig musiksmak och gillar när det låter modernt och medryckande. Å andra sidan undrade jag omedelbart, när jag kort zappade förbi Hillsong i söndags, när Gud egentligen har chans att tala till dessa människor som hela tiden låter, sjunger, ”väsnas”, skrattar, tjoar, klappar och där pastorn (tror jag det var) precis verkar ha avslutat ett Vasalopp. Det blir ju aldrig tyst (och bleve det tyst skulle en hel del proppa öronen med sladden från iphonen).

    Att mala lovsånger i en halvtimma eller mer, det känns ibland som man försöker komma i trans, känt från helt andra sammanhang. Det är också ett väldigt enkelt sätt att påstå att man ber och lovsjunger Gud, man behöver ju inte tänka, det är bara att upprepa texten i det oändliga. Åtminstone jag klarar ofta att fundera över både såsrecept och amorteringtakt samtidigt som munnen rör sig.

    Kort sagt, visst, det är jättefint att ungdomar samlas till gudstjänst istället för att sova men går andligheten, bibelkunskapen verkligen tillräckligt djupt? Är det inte nästan reklamsloganspredikningar eller standup istället för en bibelutläggning som håller att verifiera dagsaktuella händelser med? Det är den punkten som avhåller mig att besöka moderna kyrkor (men är lite nyfiken på United).

    Man kan fundera över glada pastorstillrop om att nu skapa etniskt mixade gudstjänster när vi inte ens klarar att hålla våra svenska generationer samlade till samma gudstjänst. Tycker inte riktigt att det är ödmjukt att kräva att min musikstil ska spelas på den ljudnivå och med de ljus-, ljud- och rökffekter som jag är van vid från discot. Medan de äldre i sin uppväxt var med om en helt annan innerlighet, helt annan betoning på allvar och respekt inför den Gud vi påstår oss tillbe och ansåg/anser att nuvarande gudstjänststil är att efterapa världen. Min mor klarade exakt 25 sekunder med Hillsong, sedan var hon helt bedövad. Nån gång blir även Hillsongfolket äldre och tja, då får man ju byta kyrka, eller så kommer Hillsong ver 2.0 med ny uppsättning för tonårsgenerationen och så håller det på.

    Tveksamt om det är receptet för en församling på sikt, en församling för hela samhället, alla åldrar och kulturer, och inte bara njutning i nuet för de mycket unga.

    Flaggviftandet finns det väl en enda bibelvers som nämner om jag minns rätt från den pingstförsamling i Bern jag besökte några år och som hade en förklaring till detta i programbladet.

    1. Mycket bra uttryckt, och roligt det där med att riskera att tänka på såsrecept och amorteringstakter 🙂

      Jag är dock personligen inte intresserad av det United erbjuder för jag har läst en hel del som jag verkligen inte håller med om. Men de kan ju vara bra på andra sätt.

      1. Nu bor jag i Stockholm och har ganska långt till Malmö. Mina släktingar därstädes går i EFK-kyrkan vars pastor nyligen blev EFK-ordförande, heter den Immanuelskyrkan? Men okay, hade jag en söndag över i Malmö, skulle jag nog testa United.
        En god vän till mina föräldrar, Owe Carlsson, hade på 80talet/90talet en stor levande församling i Malmö, hette den möjligen Europaporten? Vad hände egentligen med den?

  3. Kan man säga att någon är en falsk förkunnare om han undanhåller sanningen för sin publik, om han ständig säger att lovsång är att tjäna Gud, om verksamheten bygger på sång? Att tillbe Gud är att lovsjunga? Livet med Gud är sång?
    Det kanske är att ta i, men – – –

    Målet för församlingen är ju ändå att vinna människor, vädja till människor att omvända sig, rädda människor ur den ondes våld. Det står ju också att tron kommer av predikan, eller finns det något annat sätt?
    Även Hillsongs ledarskap vill att många skall komma ”inom hörhåll” som man säger. Om dom inte är det hör man inte vad vi säger, vad vi sjunger.
    Jesus talar om två vägar, en bred och en smal. För att hitta den smala vägen, som leder till livet, måste man först söka och sedan till äventyrs hitta den. Om sökplatsen är en bred väg har man många att trängas med, alla söker inte, de bara uppehåller sig där. Man sjunger, spelar och dansar, har roligt helt enkelt. Man använder i vissa sammanhang ett religiöst språkbruk också. Man stannar till här en stund. – och blir kanske kvar. Man får kompisar, har trevligt och glömmer vad man sökte efter.” Fanns det något mer eller var det detta jag sökte”? Någon nämnde omvändelse.

    Jag vet egentligen inte vad som skadar mest, Mariafromhet eller lovsångsfromhet. Ingetdera leder människan till omvändelsefromhet som nog är den ingrediens som är viktigast.
    /Stig

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.