Pingströrelsen har troligen minskat

Tommy Dahlman skriver idag ett förmodligen kontroversiellt blogginlägg, Pingströrelsens beryktade ökning – en chimär? Det han gör är dock bara att påtala några besvärande fakta angående redovisning av medlemsantal. Om man betänker de fakta han anför, så blir resultatet att det snarare är så att svensk pingströrelse troligen minskat och inte ökat, som det rapporterats om tidigare.

Dahlman påtalar att församlingen Hillsong i Stockholm, som rapporterat in till Pingströrelsens samlade statistik att man har 1940 medlemmar, mäter denna siffra på ett annat sätt än övriga mer traditionella församlingar. Hillsong gör som troligen många församlingar utomlands, de mäter antalet gudstjänstbesökare och får då en mycket hög siffra. Den juridiska föreningen Hillsong, som är nödvändig för att församlingen ska kunna var en juridisk person, är dock en betydligt mer begränsad skara. Andra församlingar kanske mäter deltagare i cellgrupper.

Traditionellt, så mäter svenska pingstförsamlingar antalet medlemmar i föreningen på traditionellt svenskt föreningsvis. Och föreningen är då den stora saken, församlingen är lika med föreningen. Hillsong och många andra nya församlingar tänker inte så överhuvud taget och organiserar sig annorlunda och mäter annorlunda.

Vad är då problemet med att dessa olika mätningssätt används? Ingenting, egentligen, utom att det blir missvisande rent statistiskt. Ska man få korrekt statistik, ska man använda samma mätmetod överallt. Som det nu är, betyder Hillsongs uppgifter att pingströrelsen uppges vara större än vad de egentligen är. Bland Hillsongs mötesbesökare (som räknas som medlemmar) i Stockholm går sannolikt en stor mängd pingstungdomar från hela landet och som är medlemmar i andra pingstförsamlingar, och dessa räknas därför dubbelt.

Hur andra relativt nya eller nyombildade församlingar i rörelsen räknar tas inte upp i Dahlmans artikel, och jag känner inte till hur de gör. Jag tänker på församlingar som United och Gilead Connect Church, SOS Märsta osv. Det är alltså inte fel att ha andra sätt att mäta medlemsantal. Problemet är bara när man har olika sätt att mäta och inte redogör för det i en gemensam statistik för hela samfundet. Då blir det statistiskt missvisande och i det här fallet sannolikt en glädjekalkyl.

Sannolikt har Tommy Dahlman helt rätt. Pingströrelsens siffror har genomgått inflation. Sannolikt är hela den ökning som inrapporterades i massmedia för inte så länge sedan snarast ett uttryck för dubbelräkning. Sannolikt har pingströrelsen snarare minskat.

Om varje församling skulle mäta medlemsantalet på det sätt Hillsong gör, skulle det sannolikt leda till att pingströrelsens siffror skulle få sänkas från idag över 80.000 till mindre än 40.000.

Hur andra samfund räknar och om det finns denna typ av statistiska problem där, vet jag i dagsläget inte. Jag känner inte ens till hur mitt eget nya sammanhang, EFS och Equmenia, gör. Men det hade varit bra om man hade kunnat komma överens om att under t ex fem söndagar i rad mäta antalet gudstjänstbesökare ett givet klockslag. Då skulle vi få en mer realistisk bild av hur läget ser ut i Sverige idag.

Vi får hoppas att det blir en sund och sansad diskussion av detta, och inte en pajkastning där Tommy Dahlman utmålas som negativ och överdrivet kritisk. Verkligheten som de flesta pastorer i landet sannolikt lever i är att gudstjänstbesökarna blir färre och äldre. Även om de kanske växer i enstaka sammanhang, där det finns lokala variabler som gör det lite annorlunda. Det vore bra om ett konstruktivt samtal om detta förs. Dahlmans skrivande om församlingen på 600 medlemmar är förmodligen den mest verklighetsnära bilden av hur det ser ut i landet idag. Det är det man borde diskutera. Inte de undantag som specialnischade subkultursförsamlingar i vissa storstäder utgör.

 

15 reaktioner till “Pingströrelsen har troligen minskat”

  1. Bra och förtjänstfull komplettering av min blogg Mikael. Som jag skriver i bloggen lever jag i en annan värld då jag besöker, bara i år, cirka 100 pingstförsamlingar i min predikogärning. Jag har använt mig av samma metod som jag brukar göra. Nämligen att så långt som det är möjligt prata med den/de som ansvarar för ärendet och sedan förhöra mig med en referensgrupp ( i det här fallet pastorer i våra församlingar ) som ger sitt fulla stöd i min kritik. Tyvärr har det varit döva öron på Pingsthuset och då ser jag inte längre någon anledning varför jag inte offentligt skulle kunna ge min syn på saken. Det var den korta bakgrunden 🙂

  2. Kanske ska tillägga om sista meningen:

    Jag menar att en församling i en storstad som är väldigt kultur- och trendanpassad när det gäller musikstil och andra saker som användande av moderna medier i gudstjänsterna, filmklipp mm, och som genom sin speciella subkulturella stil attraherar besökare i främsta hand från vissa ungdomsgrupper och yngre vuxna, är både ”specialnischad” och ”subkulturell”. Det behöver inte tolkas negativt, men man kan å andra sidan problematisera det utifrån teologisk synvinkel.

    När det gäller en församlings metoder och ”grepp” för att ”nå ut” och för att bedriva gudstjänst, så finns det mycket idag som skulle behöva problematiseras utifrån biblisk och teologisk synvinkel. Av vad jag vet, äger detta inte rum över huvud taget i Sverige idag. Man tänker enbart utifrån ”vad som fungerar”.

    1. Men är det inte en evangelisk princip (i Luk någonstans) att ändamålen helgar medlen (alltså de ekonomiska).

      Ju mer medlemmar, ju mer medel (speciellt om de betalar tionde), desto bättre.

      Framgångsteologi är en urgammal protestantrisk princip. Ändra läran/livet/liturgin så det attraherar kungen/folket/folktron.

      Redan Fr Martin var duktig på denna teologiska konstform, som idag är en veritabel konstig protestrik paradgren.

      Ingen vågar såga av den paradgren man sitter på.

      Vill staten ha samkönade vigslar, levererar kgl salighetsverket detta. Vill medlemar ha rockmässor, levereras ”Cash-mässor”.

      Kulorna trillar in. Hjulen snurrar. Kollekthåvarna fylls. Föreställningarna går vidare. Folket tröttnar o kyrkan blir rätt andefattig o ordet folkkyrka känns då rätt lamt. Men det finns alltid nya trender från amerikat att haka på. Nya rörelser, ny popmusikinfluens (som ofta är 20 år efter), ny lovsångsstil, ny coca-cola/snickers liturgik (new life), ny snällismpredikostil (utan innehåll o tuggmotstånd), nya läror o en helt ny livsstil.

      Någonstans i denna karusellen kommer frågan; är detta autentisk kristendom, eller bara ett jagande efter nya upplevelsekickar? Håller det? Var detta allt?

      Själv tror jag på extra allt. I fullhet, med gemenskap med alla heliga, överallt, alltid o med Han själv konkret i dess mitt.

      En sådan tro kan jag leva med, lära av, drunkna i och dö för.

      Tack gode Gud för Kyrkan; fattig av medlen, helgad för ändamålet o rik på Sanning, Skönhet o Rätt.

      Allt Gott

      1. Som vanligt upprepas reklam för katolska kyrkan från Gunnarsson likt en enveten papegoja.
        Det är ju inte så att allt är så rosensött i katolska kyrkans väldiga maktstruktur heller.

        Att vara påve för detta måste vara värre än värst. Inte konstigt han redan nu aviserat sin avgång om kanske redan 2-3 år. Är man seriös pallar man säkert inte så mycket mer.

        Men vi ska lyssna på kyrkofäderna, de som varit med, även i traditionen, men inte propagandan från wannabe katolikerna som såsom största lidande varit med om punktering på däcket på väg till fredagsmyset.

        Inte minst har påven stor visdom:
        Pope Francis: Martyrs show that the strength of the Church is not in its structures.

        Kanske nåt att meditera på för nutida wannabe katoliker.

        1. Jonas

          Din kommentar var rätt dunkel.

          Hur du vet om mina lidanden är f ö en gåta.

          Och om Kyrkan tycks du ha mer än lovligt oklara begrepp/uppfattningar.

          Mest oförklarligt är (nog) vad du ville ha sagt eller var det bara ett försök till utfall mot mig???

  3. Sanningen, denna allt mindre omhuldade vårdberoende företeelse, är inte längre vad den har varit. Från Sanningen med ett egenvärde ses sanningen i allt vidare kretsar som ett instrument för legitimering av åtgärder i det egna eller den egna gruppens intresse. ”Den nakna sanningen” är inte längre den nakenhet vi matas med. Ju allvarliga skevheter i rapporteringen, desto större behov av en fejkad sanning som stödjeben.

    Det har funnits tider då vi haft roligt åt uppenbara lögner i den ryska, östtyska och så vidare rapporteringen. ”I dag finns inget behov av kött”, när charkuteriet gapar tomt.

    Horribla statistikuppgifter har avslöjats hos EU-medlemmar som vill visa att man lever upp till unionens tak för skuldsättning. Riktade bidrag till företag som drabbats av handelsblockaden mot Ryssland har grundats på rapporter, där exempelvis Italiens bortfall av ostleveranser till just Ryssland överstiger företagens totala ostproduktion. Inte alls konstigt, då sanningen mist sitt egenvärde! Lögnen uppstår först när – och om – den upptäcks.

    I vårt eget land upptäcktes för ett antal år sedan stora oegentligheter i föreningars rapportering för studiebidrag. Några föreningar behöll listorna med studiedeltagare år efter år och ändrade bara med nya deltagare. Kreativast var nog det grekiska studieförbundet med ett antal hundar som gick i cirkel.

    Enligt min uppfattning är sättet att skapa statistik underordnat avsikten med användningen. Sanningslidelsen inom pingstväckelsen har varit – och är säkert fortfarande – berömvärt stor. Men jag ser influenser, inte minst från ”Amerikat” och närbesläktade, som inger farhågor. I vissa fall ryggradsrysningar.

    En omständighet är att medlemmar lämnar pingstförsamlingar. En annan är att Pingstförsamlingar lämnar Pingst. Jag menar då organisatoriskt genom sammanslagningar och annat, men också läromässigt.

    Inte heller pingströrelsen förskonas från en Hillsongsk utveckling, eftersom den ”församlingen” gör anspråk på den Sanningshalt som kännetecknat Pingströrelsen. ”Det är nya tider i Hedeby”, som Delblanc sa.

  4. Jag måste ge mitt odelade erkännande till Dahlmans reflektioner. Samtidigt är det märkligt att inga fler har skrivit om denna uppenbara akilleshäl med pingströrelsens nuvarande statistik. Inte nog med att SIDA smällde PMU på fingrarna, ska också andra som avger förtroende i form av bidrag också påvisa felaktiga redovisningar ?
    Förtroendekapital är förknippat med god redovisning.

    Att pingströrelsen ”kraftigt” minskar är tydligt för de som lever med rörelsen.
    Intäkt för utvidgad statistik när det uppstår ”karismatik” i granngården är inte skäl till att påstå att ”pingströrelsen ökar”.

    Tack Dahlman & Karlendal för att detta lyfts fram.
    Orsaker, struktur och framtidsproblematik är ämnen som är outtömliga samtalsområden. Men det mest konstruktiva är att börja med rannsakelse…

  5. Kommer ihåg några östtyska pingstpastorer vi tog emot hemma på 80-talet. De var väldigt förvånade över att det inte ens var fullt till en tredjedel i den stora Filadelfiakyrkan på söndag fm. De hade ju fått höra om de 6-7000 medlemmarna. Lite fnissande kommenterade de att detta liknade myndigheternas skönmålande hemma i DDR.

    Redan när jag var liten (70talet) diskuterades medlemmar resp gudstjänstbesökare och då var antagligen diskrepansen mellan dessa två kategorier inte så stor som idag. Jag tycker det vore ett mycket vettigare sätt att ta reda på hur stor rörelsen är om man räknade gudstjänstbesökare under söndagsförmiddagsmöten under t ex 10 söndagar per år, fördelat på semestertider och ”normala” tider. Det kanske är dags att sluta skönmåla situationen?

  6. Det finns en historisk aspekt också i att kunna räkna antal medlemmar. Det kan vara intressant för de som följer frikyrkans historiska utveckling om kanske 100 år. När jag studerat tidigare frikyrklig historia har det ju varit givande och se hur man kunnat följa utvecklingen i uppgång som nedgång och sedan försökt få fram samband vad det beror på.
    En del av vår generation av ledare vill hellre vara populistiska och måla positiva fasader, detta är en mycket tråkig utveckling där sanningen blir nedprioriterad till förmån för kortsiktiga mediala vinster.
    En tröst i detta är väl då månne att även det följer en kyrkohistoriskt mönster, där tredje generationen efter genombrottsgenerationen får vara med om hur allt krackelerar som förr varit uppbyggt. Genombrott kommer säkerligen igen med NYA ledare, men ska det följa ett mönster igen sker det tyvärr inte utan en martyrgeneration först.

    1. Jonas Rosendahl,

      när det gäller nutida influenser från vissa USA-inspirerade håll, ska du inte ha normala förväntningar på en hederlig redovisning. Kreativiteten är hög och helt igenom affärsmässig. (Du vet hur ett ”nöjdkundindex” fungerar?)

      Det enda realistiska är att räkna med att uppgifter som stöder den egna saken anses ”rätt” och allt annat ”fel”.

      Vid sammanslagningar av församlingar får vi ett antal dubbelanslutningar. Vid val mellan ett kriterium för redovisning och ett annat, kommer det för tillfället mest gynnsamma att få företräde. Efter en stund, som nu, kommer du att ha ett oläsligt sifferlandskap.

      1. Jag vet ärligt inte vilka förväntningar jag ska ha på statistik, USA inspirerade eller inte i församlingarna. Men eftersom församlingar blir alltmer tjänstemannastyrda på bekostnad av lekmannarollen, så är det inte omöjligt att man anammar vissa koncept och presenterar genomtänkta och så att säga smarta upplägg. För oss som är van företagsmiljön där detta är legio kan ju börja få viss igenkänningskänsla i detta. Jag noterar att framställning uppbackad av statistik används väldigt vinklat, gäller andra områden också än församlingen i debatten. Man skulle kunna tycka att i googles tidevarv där statistik enkelt kan kollas upp skulle mer noggrannhet praktiseras, men en grandios självbild och känsla av att sitta på säkra hästar förhindrar kanske sådan noggrannhet.

        1. Den oskuldsfulla tiden ligger öbönhörligen bakom, inte enbart när det gäller redovisning av statistiska uppgifter.

          Det är inte bara verksamheter inom det offentliga som privatiseras och inte bara inom traditionellt och välfärdsföretagande som vinstintresset gör sig påmint.

          Kanske mest iögonfallande är det när församlingsmedlemmar tror att de är just församlingsmedlemmar men enbart nödvändiga deltagare i en verksamhet som bedrivs i en helt annan form och med en handfull aktörer som har både den andliga makten och pengamakten.

          När den nu pågående utvecklingen alltför sent framstår i bjärt kontrast mot det förväntade, uppstår situationer där statistiska uppgifter framstår som tämligen ointressanta i sammanhanget.

  7. Samt, jag ska kompletera med: Tyvärr kan vi inte vara helt säkra på andel frikyrkliga i Sverige när det var på sin topp runt 1920. Detta beror på att en del grupper inte räknade medlemmar, det blir grova uppskattningar. De vi kan vara relativt säkra på är de tre största samfunden som räknade medlemmar inkl söndagskolebarnen och ungdomar. Det gör att uppskattningen får hamna mellan ca 550 000 och 1 miljon frikyrkligt aktiva runt 1920 där det sannolika snarare är närmare miljonen än 550 000.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.