Tala utifrån övertygelse

Gamla bloggläsare kanske märker att det sker en del kosmetiska förändringar här på bloggen. Bilden på sidhuvudet är en vy över Karlshamn tagen från en utsiktspunkt på ön Boön, som ligger vid inloppet till staden. Jag kommer kanske också att experimentera med en del andra yttre förändringar. Men innehållet förblir detsamma. Teologiska funderingar och debatt-glada inlägg om kristen tro och liv i dagens samhälle.

Konstaterar att det pågår ett intressant samtal om predikan i tidningen Dagen. Alf B Svensson, Björne Erixon, Torsten Åhman, Ulrik Josefsson och Runar Eldebo och Olof Abrahamsson hör till dem som uttalat sig. Flera kloka synpunkter har förts fram och jag ska inte recensera dem. Men jag vill här gärna ge en kompletterande synpunkt.

En bra kristen predikant måste vara en övertygad predikant. Om man inte har en brinnande övertygelse som man önskar omvända andra till, kan man aldrig bli en bra kristen predikant i längden. En bra predikant måste vara en skicklig kommunikatör, men om han inte har en gedigen kristen tro och övertygelse att kommunicera, kan han inte vara just en kristen predikant. Då är det bättre om han använder sin kommunikationsförmåga i annat sammanhang.

Debatten började ju egentligen genom psykologen Alf B Svenssons debattartikel i vilken han hävdar att predikanterna måste bli bättre. Dåliga predikningar är en av orsakerna till att det blivit glesare i kyrkbänkarna, menar han. Och det stämmer nog, till stor del.

Och en viktig orsak till undermålig förkunnelse, kan vara den spänning som uppstår i det stora glappet mellan vad som är den kristna läran och bibelordet å ena sidan, och å andra sidan mottagarens/åhörarens situation och verklighet. Predikantens svåra uppgift är att bygga en bro mellan Bibelns budskap och den kristna läran å ena sidan, och den moderna människan i vår tid och kultur, å den andra sidan.

För att klara detta, måste man både en sund kunskap och övertygelse om vad som är det rätta budskapet, och samtidigt en insiktsfull och medkännande kunskap om de människor man önskar kommunicera med. För att uttrycka det enkelt, man måste både kunna sin bibel och läran, och samtidigt veta vad som rör sig i huvudet och hjärtat på vår tids människor. Och man måste vara bra på både och. Det räcker inte med att bara vara bra på Bibeln och läran, och sedan tala så att ingen förstår vare sig innehållet eller relevansen i det man säger. Men det går inte heller om man är helt samtidsrelevant och helt införstådd med strömningarna i kulturen, men samtidigt sakna insikt i vad som ska predikas.

Läran som ska förkunnas, det bibliska budskapet, är som ett paket. Det innehåller både det vi traditionellt kallar ”lära”, sanningar om Gud, Jesus och den helige Ande, om vad Gud har gjort genom historien för att frälsa människor och vad han kommer att göra. Det handlar om skapelse, syndafall och frälsning och upprättelse och Jesu återkomst. Det handlar också om hur Gud vill att vi ska leva. Det är en stor bredd på allt detta och allt hör ihop.

I detta ”paket” finns det saker som människor i vår sekulariserade svenska kultur har lätt att ta till sig, saker som försoning, fredsstiftande, kärlek till sina medmänniskor, att vi inte ska döma andra, att alla människor har ett inneboende värde i sig själva osv. Vi tänker oss gärna att det är just detta som är det centrala i tron och det som Jesus står för. Sådana saker brukar inte vålla några problem att predika om.

Sedan finns det andra saker i ”paketet” som är mer svårsmälta för människorna i just vår sekulariserade svenska kultur. Dit hör det mesta av det ”besvärliga” talet om synd och hur Gud vill att vi ska leva, olika bibliska bud. Dit hör talet om varför Jesus var tvungen att dö för oss på korset, talet om himmel och helvete, att det finns en dubbel utgång, och den yttersta domen mm.

För en del förkunnare som är mer inriktade på förkunnelsens innehåll i sig, är detta med innehållet i budskapet inte något problem. De predikar allt – synd, dom, himmel och helvete, tio Guds bud, och alla möjliga kristna lärosatser med för utomstående tämligen obegripliga ord – utan att blinka. För dessa predikanter är frågan om budskapet rätta innehåll och sanningen det allra viktigaste. Om någon annan begriper eller inte, är nästan ovidkommande – om man ska spetsa till det rejält. De faller lätt in i det som ibland kallats ”Kanaans tungomål” – om nu någon begriper den termen.

En del av dessa förkunnare kan ha stora problem att bli förstådda av vår tids människor, även av dem i kristna sammanhang som inte själva har den rätta bibliska bakgrundskunskapen. Deras predikningar kan ofta upplevas som svårbegripliga, för ”religiösa”, för ”interna”, och alldeles för irrelevanta; de träffar inte åhöraren och dennes situation. Dessa predikanter bryr sig ofta väldigt mycket om vad som är sant och inte, om vad som är rätt lära. De älskar Bibeln och studerar mycket facklitteratur för att få så mycket kunskap som möjligt om just Bibeln och läran. Men eftersom de saknar insikt och kännedom om vår tids kultur och människor, så förmår de inte överbrygga klyftan mellan Bibeln och vår tid. De förmår inte förklara varför Bibelns eviga budskap är just evigt och relevant även för vår tid.

Ibland kan man försöka skyla över detta med att man ändå predikar hela sanningen, att man är en sanningsälskare. Man har predikat hela Guds rådslut och är oskyldig till om någon går förlorad… även om ingen begripit vad man sagt.

Andra förkunnare kan ha motsatt problem, särskilt de som är starkt relationsinriktade eller resultatinriktade i sin grundhållning. De är djupt angelägna om att verkligen ”nå ut”, att verkligen kommunicera med vår tids människor, att bli förstådda och uppfattade som relevanta. En del är villiga att gå nästan hur långt som helst i experimentera med nya metoder och tekniker för att nå ut och uppfattas som relevanta. De är medkännande, empatiska, tillmötesgående, vänliga, ödmjuka i stilen. De försöker verkligen anpassa sig till dagens människor – allt i en strävan att ”nå ut”.

De vill ”nå ut” med samma lära och Bibel som den förra gruppen predikanter, men gör de det? Risken för dessa predikanter är, att de i sin strävan att ”nå ut” faktiskt strävar efter att behaga, att säga det som de tror att åhöraren ”kan höra”. Risken är att denne medkännande och ödmjuke predikant som verkligen vill ”nå ut”, upplever att han eller hon måste undvika att tala om vissa saker i läran och Bibeln, som den sekulariserade och onådde inte ”kan ta emot”. Predikanter av detta slaget vill gärna hålla sig till det man ”är för” och inte det man ”är emot”. Man vill gärna tala bara om Jesus och nåden, och inte om varför vi behöver nåden och hur Jesus vill att vi ska leva. Dessa predikanter kanske tycker att vår tids människor inte kan höra talet om den dubbla utgången, om himmel och helvete. Och då tonas det ner. Människor idag kanske inte kan höra om att äktenskapet är bara för man och kvinna, att sex bara hör äktenskapet till osv. Och då tar man inte upp bibliska bud som går emot vissa saker. Vi talar helst bara om vad vi är för.

Ibland skyler man över detta med att ”det räcker med att föra människor till Jesus, sedan gör den helige Ande resten”. Vi behöver inte enligt dessa predika om vad som är synd och inte, moraliskt rätt och inte. Sådant ”kan inte människor i vår tid höra”. Vi behöver bara predika om vad Jesus gjort för oss och föra människor till Jesus, sedan kommer den helige Ande tids nog att upplysa dessa människor och förvandla dem inifrån.

Dessa förkunnare menar sig inte ha ändrat på läran, de har samma lära som den förra gruppen predikanter, menar man. Men allt ska inte predikas. Bara det som vår tids människor ”kan höra” ska predikas. Det övriga får vi lämna åt den helige Ande.

Problemet med detta är, att med det tänkandet om vad som ska predikas och inte, så blir det dels ett stympat kristet budskap som åhöraren får kunskap om. Jag kanske inte har ändrat min lära, men mottagaren av min förkunnelse får ett annat intryck. Och kanske, när jag predikat på detta sätt under många år och märker att jag blir populär i vida kretsar, kanske jag då till slut tänker att det där som jag inte predikar, kanske inte är så viktigt i alla fall. Det kanske inte ens är sant.

Problemet med detta tänkande är också, att det saknas bibliskt stöd för tanken att vi bara ska predika vissa delar av budskapet och lämna resten åt den helige Ande. De exempel vi har i Bibeln på förkunnelse, visar att inget ”lämnas åt den helige Ande” i den betydelse som många nutida förkunnare tycks tro. Allt ska predikas och den helige Ande verkar genom det som predikas och inte som utfyllnad till det som utelämnas i vår psykologiska coaching-förkunnelse.

Så det finns två diken. Inget dike är bra. Det är inte bra att bara veta vad som är sanningen, men sakna all medkänsla och insikt i vår tids kultur. Det är inte bra att bara predika ett sakligt sett korrekt och allsidigt bibliskt budskap, och samtidigt inte bli förstådd av någon och där ingen kan inse relevansen i det som förkunnas.

Men det är inte heller bra att vara så inriktad på att ”nå ut”, att man i denna strävan stryker eller undanhåller eller ”mörkar” stora delar av den kristna läran eller Bibeln, allt i det goda syftet att vinna människor och inte i onödan väcka anstöt. Även om man inte själv ”ändrat på läran” och inte själv har blivit ”flummig”, så kan åhöraren få det intrycket och mottagaren av budskapet kommer inte att ha samma lära som man själv har, då man rent faktiskt inte predikar hela läran. Det är också ett misslyckande.

Den bibliska och korrekta lösningen är naturligtvis att försöka utföra det svåra konststycket  att göra både och. Som kristna förkunnare måste vi ha en stark övertygelse om vad som är rätt. Vi måste älska sanningen och vilja förmedla hela sanningen i vår förkunnelse. Samtidigt måste vi älska människor som oss själva och sträva med all vår kraft att söka förstå dem vi talar till, så att vi i möjligaste mån kan förmedla och förklara budskapet på ett sådant sätt att de kan lyssna och förstå, även om de inte håller med. Vi behöver aldrig göra budskapet relevant, vi behöver förklara och tala på ett sådant sätt att människor ska ha möjlighet att inse att det är relevant.

Vår uppgift är inte att behaga människor och säga sådant de vill höra, vår uppgift är att älska sanningen och älska människor och säga allt som Gud vill att vi ska säga och som människorna behöver höra.

För att klara detta måste jag vara en god teolog och ha gedigen bibelkunskap. Men jag måste också känna de människor jag försöker tala till i vår tid. Jag kan inte bara försöka sätta mig in i den kultur som rådde på Bibelns tid i syfte att förstå bibeltexterna, jag måste också försöka förstå vår tid för att kunna formulera mig korrekt och tala in i hjärtat av vår samtid. Jag måste så älska sanningen och ha en stark övertygelse att jag vill förmedla hela sanningen och varken dra något därifrån eller lägga något därtill, och jag måste älska människor så mycket att jag anstränger mig till det yttersta för att de verkligen ska ha en chans och möjlighet att begripa vad jag säger. Och alla onödiga hinder mot denna förståelse vill jag självklart undanröja.

Detta är inte ett enkelt jobb och det är inget man gör i en handvändning. Det är inte ett jobb för de bekväma och lata. Det är alltid lättare att bekväma sig med att bara vara sakligt korrekt i förkunnelsen och strunta i resten, eller att nöja sig med att vara vän med alla och aldrig någonsin obekväm i något sammanhang och inte bry sig så mycket om hela sanningen förmedlas eller inte. Men var står det skrivet att predikant ska vara någon bekväm hobbysysselsättning?

En som skrivit bra om detta spänningsfält i förkunnelsen –  om att vara både bibliskt och läromässigt korrekt och sann, och samtidigt kunna tala in i hjärtat av vår tid och på ett sådant sätt att människor kan ha möjlighet att förstå vad vi säger – är pastor Tim Keller i New York. Han skriver om det i boken Center Church: Doing Balanced, Gospel-Centered Ministry in Your City, 2012.

Han skriver där om att vi kristna idag ofta saknar något som borde finnas mellan teologin/läran å ena sidan och nutidsmänniskan å den andra, nämligen det han kallar en ”teologisk vision”. Det innebär att vi utifrån vår teologi/lära måste försöka förstå vår kultur och tänka igenom metoderna och vägarna för att kommunicera med människorna i den. Det är med det i åtanke jag försökt skriva ovanstående om predikans uppgift. Inte lika vältaligt som Keller och betydligt enklare, och jag tog risken fast det var länge sedan jag läste den. Men för den som vill ha lite mer kött på benen, rekommenderar jag alltså Tim Kellers bok. Alla pastorer/präster måste läsa den. Alla andra får läsa den och borde göra det, om man vill bidra konstruktivt till den kristna förkunnelsens och den kristna församlingens reformation i vår tid.

4 reaktioner till “Tala utifrån övertygelse”

  1. Predikan.

    Ett svårt ämne. Som uppväxt i predikodjungeln i ”Sveriges Jerusalem” (=Örkelljunga); kan en viss predikotrötthet skönjas.

    Ibland ser jag avundsjukt på östkyrkans rika liturgi, som går igenom hela frälsningshistorien varje Söndag, utan långa predikningar. Där alla sinnen får vara med (inte bara de ärkelutherska = örat o baken).

    Fast sen finner man sig själv förälskad i mässan; i dess stringenta, korta o kärnfulla katolska form.

    Men en tumregel är som dominikanerbrodern från Lund sa; en kvart = fr Gud. Två kvart = fr predikanten. Tre kvart = med god hjälp underifrån…

    Ja de bästa predikningar jag hört har varit ca 10 min (rekordet är väl Fr Lars Cavalin på ca 5 min var himlastormande existensiella upplevelser). 🙂

    1. Anders: ”Ibland ser jag avundsjukt på östkyrkans rika liturgi, som går igenom hela frälsningshistorien varje Söndag, utan långa predikningar. Där alla sinnen får vara med (inte bara de ärkelutherska = örat o baken).”

      – Apostlarna hade inga samlingar där man gick igenom frälsningshistorien, varken på söndag (då man arbetade) eller någon annan dag. Det är en senare ”hittepå-religion” som praktiserar sådant.
      De bibliskt troende samlades för att äta tillsammans och att vara försiktiga med vinet så att de blev berusade.
      Vi har fått mycket tydliga instruktioner om vad troende på Israels Gud och Hans Messias skall göra. Mässor har inget med apostlarnas religion att göra.
      De mässor jag besökt har varit uppskattade i Stockholm och Göteborg. Snart är det dags igen. 🙂
      http://www.batmassan.se/en/

      1 Kor 11:33: ”Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.”

      1 Kor 14:26: ”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.”

  2. Det bästa predikningarna jag lyssnat till har varit både 65 minuters och 15 minuters, med andra ord längden spelar ingen roll bara den förvandlar mig och får mig närmare Jesus och min omgivning.

    1. Lyssnaren

      Självklart kan Gud även använda det långa o randiga. Jag har hört myvket på 60 min som uppslukar en.

      Men det är en (delvis) bortglömd konst att som förkunnare måla Kristus med få kärnfulla drag. De som behärskar det o kan ge predikan en liturgisk balans, får mig att tappa fotfästet o just tro mig vara i himlen (för just detta är ju liturgins mål, mening o mystik; Han blir som vi, för att vi ska kunna leka himmel).

      Att missa en himlastormande mässa är att missa en himmelsk stormande massa. 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.