Traditionen och kyrkans ledarskap

Eftersom det uppenbarligen är svårt för många att förstå varför Ulf Ekman blev katolik, så publicerar jag här ytterligare en artikel som jag skrev i Världen idag den 19 mars i år. Den heter Olika syn på traditionen och handlar om just den viktiga skillnaden mellan evangeliskt och katolskt tänkande. Den katolska synen tar en helt annan utgångspunkt i sin syn på kyrkans väsen och i vilken tradition som ska styra kyrkan. Och ingen evangelisk kristen blir katolik utan att ha arbetat sig igenom dessa viktiga frågeställningar. Och efter detta blir man inte katolik om man inte byter paradigm och ser saker och ting från ett katolskt perspektiv. Det är därför man inte ska bli förvånad om en person som Ulf Ekman numera har katolska uppfattningar!

Enligt katolikerna är den kyrka som Jesus grundade en synlig institution med ett hierarkiskt ledarskap med Petrus i spetsen. Katolikerna menar självklart att denna kyrka har utvecklats och därmed förändrats med tiden, men att detta är en organisk och naturligt utveckling ur det frö som fanns från början. Exempelvis, så har Petrus ämbete som ledare för kyrkan utvecklats vidare till det påveämbete vi har idag, men det är enligt katolikerna en naturlig och logisk utveckling.

Likaså byggdes kyrkan från första början på apostlarnas muntliga förkunnelse och undervisning. Successivt skrevs också evangelier och brev, som sedan successivt samlades i samlingar som sedan blev vår kanon, vårt rättesnöre – Nya testamentet (och även Gamla). Katolikerna ser alltså den kristna lärotraditionen såsom strömmande från en källa – Guds uppenbarelse – men kommande via två kanaler – den muntliga Traditionen och den skriftliga, Bibeln. Jesus gav apostlarna auktoriteten att förvalta och tolka detta. Denna auktoritet förvaltas vidare av biskopskollegiet och särskilt påveämbetet.

För evangeliska kristna är båda dessa ovanstående saker problematiska till viss del. Det kan variera från riktning till riktning. En vanlig evangelisk kristen uppfattning betonar att kyrkan till sitt väsen är en osynlig organism bestående av alla som tror på Kristus och inte en enda synlig institution. Den kan tvärtom ta sig många olika institutionella uttryck i olika kyrkor och samfund, enheten finns i det osynliga, andliga. Evangeliska kristna är också splittrade i sin syn på hur kyrkan ska ledas, och relegerar i regel den frågan till att vara av högst sekundär betydelse. Evangeliska kristna menar också att Bibeln är den kanal genom vilken vi får den gudomliga uppenbarelsen och avvisar traditionen som kanal för detta. Bibeln är också så pass tydlig och klar i sig själv, att ett slutgiltigt tolkande läroämbete inte är nödvändigt.

Men nog om detta, här kommer artikeln:

”Enligt den katolska kyrkosynen är kyrkan en synlig institution grundad av Jesus Kristus på klippan Petrus. Katolikerna betonar att kyrkan är en synlig verklighet liksom alla andra kroppar är det. Kyrkan är alltså inte bara en osynlig andlig storhet som kan ta sig vilket uttryck som helst, allt efter tycke och smak hos de troende, utan en konkret synlig institution med ett lika konkret och synligt ledarskap som Jesus själv instiftat – med påve och biskopar.

”Den katolska kyrkan är hierarkisk. Den styrs av biskopar, av vilka påven är den högste. Under biskoparna finns präster och under dem diakoner. Detta episkopala system har både historiska och bibliska rötter och var allmänt etablerat i fornkyrkan redan mot slutet av 100-talet. I fornkyrkan var detta viktigt för bevarandet och försvaret av den rätta apostoliska läran. Man gjorde en poäng av att den som exempelvis blev insatt som biskop av Antiokia blev insatt av andra biskopar som i sin tur var insatt av andra biskopar som i sin tur ytterst blev insatt av någon apostel. Detta kallas apostolisk succession och utgjorde i fornkyrkan en garanti för att den rätta läran och den rätta tolkningen av skrifterna bevarades. Och man använde denna ordning som ett argument mot villoläror som till exempel gnosticismen, som inte kunde uppvisa någon synlig härledning av sina läror tillbaka till Jesus.

”Att kyrkan ska styras av biskopar är inte nödvändigtvis något som skiljer evangeliskt kristna och katoliker åt. Alla de äldre, historiska kyrkorna, bevarar detta system. Även evangeliska kyrkor som exempelvis de lutherska, anglikanska och metodistiska kyrkofamiljerna har detta. Kyrkor som exempelvis den anglikanska kyrkan i England och Svenska kyrkan gör fortfarande anspråk på apostolisk succession. Det specifika med just den katolska kyrkan är att man anser att biskopen av Rom, påven, har en position som ledare över alla andra biskopar och därmed över hela den universella kyrkan. Detta synsätt erkänns inte av de andra kyrkorna.

”Katolikerna motiverar påveämbetet utifrån Matt 16:16-19, där Jesus säger (v 18-19) ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” När denna text tolkas, tillsammans med alla andra bibeltexter som ger Petrus en ledande roll bland apostlarna, får vi en sorts biblisk grund utifrån vilken katolikerna har motiverat det framväxande påveämbetet.

”Biskoparnas och särskilt påvens främsta roll är att vaka över läran, den tro som Gud en gång för alla meddelat de heliga. För att kyrkan ska kunna vara den ”sanningens pelare och grundval” som 1 Tim 3:15 talar om, har Gud, enligt katolikerna, gett påveämbetet en ofelbarhetens nådegåva. Det betyder att Gud bevarar innehavaren av påveämbetet från att lära ut eller slå fast dogmer och läror som är felaktiga. Påven kan under vissa specifika omständigheter på egen hand ofelbart slå fast och definiera dogmer och läror som är bindande för alla kristna att tro. Detta sker dock mycket sällan och det är omdiskuterat hur ofta, men det har åtminstone skett vid två tillfällen, 1854 och 1950, då två dogmer om Maria slogs fast.
Det är detta som kallas läroämbetet. Påven ensam och/eller tillsammans med biskopskollegiet har tolkningsföreträde. Enligt katolikerna är Guds normerande uppenbarelse till världen avslutad i och med att apostlarna dog. Denna uppenbarelse kom till oss i två former, den skriftliga traditionen (Skriften) och den icke-skriftliga traditionen (ofta kallat bara Traditionen). Detta måste tolkas, och det är läroämbetet som avgör hur.

”För en evangelisk kristen är detta djupt problematiskt. Som sådan tror jag också att uppenbarelsen är avslutad. I takt med tiden efter apostlarna död bleknar minnet av den rena muntliga traditionen bort och det finns nu bara en källa kvar till uppenbarelse – Skriften. Förvisso finns det en kristen tradition av både bibeltolkning och praxis, men det räknas inte som normerande uppenbarelse. Evangeliskt kristna tror också att kyrkans ledarskap, hur det än ser ut, har ett gudomligt ansvar att förvalta läran (ett sorts läroämbete), men anser inte att någon särskild kristen ledare i kraft av sitt ämbete står över andra med en ofelbarhetsgåva. Det går inte att finna detta i Bibeln. Visserligen erkänns att Petrus hade en särställning bland apostlarna, men inte att det går att motivera det framväxande påveämbetet utifrån detta.

”Synen på ledarskap varierar ganska rejält hos evangeliska kristna. Grundläggande är tron på Bibeln som högsta auktoritet för tro och liv, dock inte enda auktoritet. Kyrkans ledarskap och tradition är också auktoriteter. Men allt måste bedömas utifrån Bibeln.
Uppfattningen är att Bibeln är helt tillräcklig och tydlig i sig själv i alla frågor som är frälsningsavgörande. Och att alla troende själva kan läsa Bibeln under Andens ledning och förstå tillräckligt för att bli frälsta. Uppfattningen är dock inte att varje troende ska sitta hemma ensam med sin Bibel och ”uppfinna hjulet på nytt”. Bibeln ska läsas i kyrkans gemenskap, i ljuset av den kristna tolkningstraditionen, och med hjälp av det kristna ledarskapet.
Därför tror alla evangeliska kristna kyrkor att de läromässiga beslut om treenighetsläran och kristologin (läran om Kristus) som togs på kyrkans första stora koncilier, under de första fem århundradena, är bibliska sanningar och normerande för alla som vill kallas kristna. De uppfyller nämligen kravet att alla läror måste kunna stödjas direkt på Bibeln eller kunna ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger.
Det katolska synsättet ser detta något annorlunda, vilket vi ska se mer om i nästa artikel.”

(Slut på citat)

Jag återkommer.

1 reaktion till “Traditionen och kyrkans ledarskap”

  1. Jag ser fram mot nästa del.

    Saxar en del från AMS (extra under Invändning 5) som belyser just Tradition o reformation;

    ”Tradition är ett mångfacetterat ord och ett ord med lång historia. Det finns flera typer av tradition. En fantastiskt bra genomgång av de olika traditionsbegreppen ges i Torbjörn Johanssons avhandling om Chemnitz (Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus. En studie i Martin Chemnitz Augustinusreception, s82-94). Chemnitz var en av 1500-talets stora teologer och delade in traditionen i åtta olika kategorier. Först den muntliga traditionen från Kristus och apostlarna, utifrån ex. 1 Kor 15:3ff. För det andra kanons tradition, alltså Skriftens omfång. För det tredje den apostoliska bekännelsens tradition. Alltså de tidiga kyrkofäder, som t.ex. St Irenaeus och Tertullianus, hänvisar till en allmän apostolisk tradition mot heretiker och hänvisar alltså inte till Skriften. Denna tradition är inte motsatt Skriften, utan bara en summering av Skriftens budskap i bekännelser. För det fjärde fanns i Kyrkorna en skriftutläggningstradition, alltså att urkyrkan inte enbart mottog Skriften, utan också en sannfärdig utläggningstradition. För det femte tradition i betydelse; dogmer som inte klart återfinns i Skriften, utan är slutsats av bibliska sammanhang, t.ex. barndop, Andens gudomlighet, m.fl.. För det sjätte kyrkofädernas allmänna konsensus, alltså det som hela den urkyrkliga tron lärde måste vara det som Kristus och apostlarna lärde. Floden kan inte höja sig över källan. För det sjunde finns ceremoniell tradition, t.ex. nattvardsliturgi, korstecken samt söndagens särställning. Och sist dogmer i traditionen, utan något som helst stöd i Skriften.

    Utifrån denna redogörelse, kan nog både ”gnesiolutheraner av den strikta Chemnitz-skolan” och Kyrkan instämma i att den 8:e typen av tradition är den enda som skall undvikas för att fastslå en dogm. Sen kan det naturligtvis diskuteras vilka kyrkliga dogmer som ingår i dessa olika kategorier. Men verkligt bindande dogmer måste ha en kontinuitet tillbaks till Skriften, eller i alla fall uppenbarelsen som gavs vid denna tidpunkt, annars är dogmerna inte bindande för den kristna tron. Några lutheraner är alltså helt överens med den kyrkliga traditionella linjen, men problemet är vad som är rätt tradition och vem som har auktoriteten att bestämma detta. För efterföljarna till Luther och Chemnitz har ifrågasatt än mer traditioner. Men kyrklig Tradition behövs och kristen tro förutsätter att Kyrkan muntligt fört arvet vidare. Först därefter skrev de första kristna ner den apostoliska läran i helig Skrift och sedan i bekännelser.

    Tradition är alltså helt oundviklig för kristendomen. Detta gäller både de stora traditionerna; ekklesiologi, treenighetslära eller rättfärdiggörelse samt även för små traditioner som predikolängd, musikstil o.s.v.. Alla kristna har traditioner – t.ex. luthersk, kalvinsk eller baptistisk – medvetet eller omedvetet. Varje förnekande av kyrklig tradition innebär också en snedvridning, mot ens egna alternativa traditioner. Om t.ex. all kyrklig auktoritet avvisas kommer ”min egna självständiga tolkning” vara en ”tradition”, som försvaras o.s.v.. Vi kommer aldrig från traditioner och vi behöver dem. Frågan är bara vems eller vilken tradition vi ska ty oss till? Varför vill någon inte välja fullhetens och enhetens tradition, som Gud givit Kyrkan? För först då kan Skriften fullt ut förstås. Kristus ville skydda Skriften genom läroämbetet, men lärarna är inte satta över Skriften. Varken Kristus eller apostlarna satte sig över Skriften, då de ständigt hänvisade till Skriften och detsamma gör också alla Kyrkornas lärare i alla tider.”

    Allt Gott

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.