Bekännelse eller medlöperi

Jag håller med biskop emeritus Biörn Fjärstedt i hans artikel ”Biskoparna svek sina präster” i dagens Dagen. Ingen biskop som uttalat sig efter SVT-programmet Uppdrag Granskning – ”Bögbotarna” – ställde upp oreserverat för de drabbade prästerna. Förtroendet för nuvarande biskopar har fått sig en allvarlig knäck –  det var kanske inte så högt innan heller. Fjärstedts jämförelse med kyrkoledare i de forna kommunistdiktaturerna är också träffande. Han skriver:

Vi som mötte präster och biskopar i de Baltiska länderna under sovjettiden, de som sedan snabbt försvann, undrade hur de tänkte. Och den trevlige missionsdirektorn Berger i Berlin, som jag blev så god vän med men som fick silkessnöret direkt efter murens fall.

Nu vet vi hur lätt det kan gå att falla för ideologiskt tryck. Flera föll efter SVT:s Uppdrag granskning.

Och det är väl egentligen pudelns kärna. Liberalteologiska biskopar och kyrkoledare som programmatiskt och systematisk vänder kappan efter vinden, som konsekvent och alltid följer opinionstrycket – i vårt land den opinion som drivs av massmedia och vissa politiker – är egentligen samma andas barn som kyrkoledare i diktaturer som böjer sig för diktaturens  påbud. De är samma andas barn som de s k ”Tyska kristna” som under nazitidens Tyskland helt lade sig platt för nazistpartiets önskemål eller de kyrkoledare i gamla kommunistdiktaturer som agerat som regimens agenter och spioner. Grundprincipen är densamma: Man ska inte stöta sig med makten, man ska anpassa sig och följa lojalt de rådande opinionsvindarna. Enda skillnaden är väl egentligen att kyrkoledarna i nazist- eller kommunistdiktaturerna kunde hamna i fängelse eller förlora livet om de inte lydde, i Sverige har inte kyrkoledarna motsvarande ursäkt.

Liberalteologi är i grunden det teologiska tänkande som utgår ifrån att man ska anpassa budskapet maximalt till samtiden. Man ska inte förkunna något som människor inte ”kan” höra. Man ska inte stöta sig med de normer och ideal som råder i samhället. Därav all den strävan efter hbtq-certifiering som nu råder i Svenska kyrkan –  därav medlöperiet. För det är exakt vad det är, ett medlöperi med tidsandan.

När jag deltog i den barn- och ungdomsverksamhet som pågick i den kristna församling jag tillhörde som barn, fick jag lära mig en viktig grundläggande princip för hur vi kristna ska leva. Om man flyttar till ett annat bostadsområde och får nya kompisar, om man börjar i en ny klass eller en ny skola och får nya kompisar, så ska man bekänna sin kristna tro direkt. Man ska tala om direkt att man är kristen. Ju längre det dröjer innan man gör det, desto svårare blir det att göra det. Då dras man lätt med i jargonger och beteenden som gör det svårare och svårare, man kanske blir kompis med dem som tror att man inte är kristen, och då blir det svårare att plötsligt säga att man är det och riskera vänskapen. Man framstår som en lögnare, en som utgivit sig för att vara någon annan än den man är. Man blir på ett sätt en medlöpare med det sekulariserade levnadssättet och inte en kristen bekännare.

Samma sak gäller för vuxna och för den kristna kyrkan i allmänhet. Uppdrag Granskning-programmet visar en sak mycket tydligt – den linje som många kristna ledare företräder idag, om att sitta still i båten och inte frivilligt tala om var vi står i olika i vår tid kontroversiella frågor, fungerar inte. Jag vet inte hur det är personligen med just dessa präster som i detta program blev uthängda och falskt anklagade (de är en sorts hjältar som faktiskt står upp för den kristna tron i själavårdssituationen), men man kan säga generellt att många kristna ledare både i Svenska kyrkan och i frikyrkorna idag helst vill undvika att tala om vad den kristna tron säger om sexualetik. Man vill undvika att ta upp sådant som kan vara kontroversiellt. Man vill bara prata om ”nåden” eller bara om ”Jesus”. Som om nu Jesus kunde mötas personligen utan att man vet konkret vilken Jesus man möter, utan läran om honom och utan Hans lära och etik. Som om nåd var ett relevant begrepp om det inte fanns ett behov av nåd. Men detta TV-program visar att det inte fungerar att vara undvikande i längden. Det fungerar inte att skjuta upp bekännelsen av att man är kristen. Det blir bara värre och värre ju längre man gör det. Och när man till slut blir avslöjad…

Återigen, jag vet inte något om hur dessa präster personligen agerat tidigare i dessa frågor. Det jag skriver här är generaliserande. För vi som är evangelikala eller evangeliska kristna i detta land lever i en feghetens och tystnadens kultur, där vi också undviker att ta upp kontroversiella frågor. Liberalteologerna undviker det genom att inte ha någon avvikande åsikt från tidsandan. Vi som är evangeliska kristna gör det genom att försöka undvika att ta upp frågorna där vi faktiskt har avvikande uppfattningar från samhället i stort. Det är egentligen inget annat än feghet – och medlöperi. Ibland försöker vi kamouflera detta med fromma floskler om att vara fridsamma och kärleksfulla etc. Men det är bara undanflykter. Bibelns profeter och apostlar bekände sin tro öppet och radikalt. Jesus sade: ”Ve er när människorna talar väl om er”. Den kristna kyrkans martyrer gjorde likadant. Och vi kryper, fast vi inte riskerar mer egentligen, än att bli något impopulära i vissa kretsar.

Jag tänker här bland annat på de debatter jag tidigare varit inblandad i bland annat på denna blogg, som t.ex. den förra sommaren. De linjer och de ställningstaganden som då uppstår, avslöjar om kristna är villiga att inte bara säga sig vilja tala om personen Jesus, utan också vill tala om vad samme Jesus faktiskt säger och lär, eller om de vill bara vill bli omtyckta av alla. I Sverige kan det gälla frågor om sexualetik, abort, om att Jesus är enda vägen till Gud etc. I andra länder kan det gälla andra saker.

Att öppet och tydligt tala och bekänna sin kristna tro i dess helhet, oavsett om det i vissa kretsar är populärt eller ej, är av avgörande vikt för sundheten i våra församlingar. Vi kan inte ha gemenskap med Jesus Kristus om vi skäms för vem han är eller vad han säger. Vi kan inte predika Jesus utan att också tala om vad han säger. Det är inte en biblisk linje att bara predika nåd och inte förmaningar. Det är inte bibliskt att predika nåd eller rättfärdiggörelse genom tron allena på ett sådant sätt att människor inte samtidigt får höra att de måste omvända sig och hålla allt vad Jesus befallt. Det är inte bibliskt att predika frälsning på ett sådant sätt att människor får uppfattningen att gärningar inte har någon betydelse för frälsningen. Det är inte bibliskt att undvika att tala om Guds bud med den ursäkten att det är den helige Ande som ska göra jobbet. Det är inte bibliskt att föreställa sig att ”det räcker att bara föra människor till Jesus och sedan kommer den helige Ande att göra resten”. Det är bara en ursäkt för att inte bekänna. Det är medlöperiets begynnelse. Det som hos evangeliska kristna börjar med feghet och att man skäms för att tala om vissa saker i evangeliet, slutar allt som oftast med en utveckling till liberalteologi i praktiken. Sedan må man kamouflera detta på olika sätt. Men det leder till församlingens död på sikt.

12 reaktioner till “Bekännelse eller medlöperi”

  1. Jag tycker ditt avslutande resonemang som jag i stora delar håller med behöver förtydligas, så jag ställer några följdfrågor till dig:

    Följer du allt som Jesus befallt (vad inkluderar du i det som befallts)?

    Hur mycket gärningar och vilka krävs för att bli frälst?

    Vilka gränser finns för nåden och för Andens möjligheter?

    1. Det finns ingen gräns för Guds nåd och Andens möjligheter, men det kräver ditt ja, ditt samarbete. Säger du nej, vägrar du gå hans väg eller vägrar du låta Gud förändra och förvandla dig, så har du själv valt den väg som leder till fördärvet.

      Det finns inte heller någon gräns för hur många gärningar eller hur fullkomliga vi ska vara. Jesus sade, att vi ska vara fullkomliga som vår himmelske Fader är fullkomlig. Det är vad som krävs. Att vår rättfärdighet överstiger de skriftlärdas och fariséernas. Det är därför som det är en stor nåd att vi kan få syndernas förlåtelse och bli tillräknade Kristi rättfärdighet, fast vi inte i oss själva når upp till detta fullkomlighetskrav. Denna nåd ger Gud till den botfärdige syndaren, den som kommit till insikt och vill lämna sin synd. Han eller hon behöver inte lyckas fullkomligt och vara perfekt för att få förlåtelse, men måste vara just en botfärdig syndare, likt rövaren på korset. Men Gud förlåter inte bara, han tillräknar oss inte bara Kristi rättfärdighet, han verkar också genom sin Ande i oss för att helga oss och förvandla oss till bättre människor – om vi samverkar.

      Nu finns det mycket mer att säga om detta, som egentligen hör till ett annat blogginlägg. Och det finns mycket i Bibeln om hur Gud vill att vi ska leva. Och det är ett ansvar och en skyldighet för varje kristen förkunnare att undervisa om detta. Och man måste inte själv vara syndfri eller felfri för att göra det – då skulle Gud inte ha några förkunnare alls om det vore kravet. Man kan alltså tala om att vi ska älska vår nästa, även om man inte gör det perfekt själv. Budskapet blir inte fel för det. Sedan är det givetvis Guds vilja att man ska tillväxa i helgelse.

      Så ditt intresse för vilka bud jag håller eller inte håller, är alltså inte intressant att ta upp överhuvud taget. Hade jag påstått att jag var fullkomlig, hade det varit värt att granska närmare. Men i alla fall på den punkten är jag tillräckligt sanningsenlig för att inte påstå något sådant.

      1. Bra svar, luthersk frälsningslära i stort sett alltså! Då är vi nästan helt överens, jag lutar nog dock mer åt ”allt är nåd” än ”samverkan”, men som du säger det kan vi kan ta en annan gång. Ville bra reda ut om du blivit pelagian, men läste kanske inte din text som den var avsedd.

        En viktigt sak som skapar osäkerhet bland fotfolket är bristen på stöd från högre ort, står man upp för Bibeln kan man inte räkna med stöd från samfundsledning, det skapar missmod.

  2. Det är så bra skrivet att det finns inte ord som gör rättvisa att beskriva det.
    Varför du inte är lika klarsynt när det gäller vissa delar av de första kyrkomötenas dogmer förstår jag inte.
    Må den Evige välsigna och bevara dig i Messias Jeshua!

    1. Det kanske är klarsynthet jag börjar få – om den kristna kyrkans utveckling från apostlarna och fram tills nu?

  3. ”sin kristna tro i sin helhet” – just där så förskönar du väl kristenhetens situation lite? Många konflikter om olika trosuppfattningar har det varit sen början och är alltjämt.

  4. Jag håller helt och hållet med Mikaels text. Ska ändå komma med några dåliga ursäkter.

    Om man kommer så långt att människor man bekänt sin kristna tro inför också intresserar sig för densamma och man i nästa steg vill att det får en djupare kännedom om den – vart tar man dem då? Personligen hade jag i yngre dagar en stolthet över att vara en del av pingströrelsen. I Stockholm fanns olika livaktiga pingstförsamlingar med lite olika inriktning beroende på personens temperament. Vad gör man idag? Det är ju nästan så att man själv måste besöka varje till synes evangelikal/evangelisk kyrka vid varje där förevarande pastorstillsättning för att se att det är en lära man kan stå upp för och som rimmar med det jag vittnat för min medmänniska om. Annars hamnar jag, vilket jag har gjort – det är därför jag beklagar mig – omedelbart i en förklaringssituation där min uppfattning om kristendom motsägs av det som lärs ut i kyrkan av högutbildade teologer. Det är så lagom kul att stå till svars för en obiblisk teologi och försöka övertyga och försvara samtidigt.

    När jag vid någon personalfest nämnde att utlevd homosexualitet inte är möjlig som bekännande kristen så undrade halva bordet hur jag hade kunskap, utbildning och rätt att gå emot vad ett samlat akademiskt bildat biskopskollegium sedan flera år uttalat. Jaha. Vad ska jag prata om sen? Jag är totalt rökt. Dessvärre så är homosex en av de absolut vanligaste frågor som kommer upp. Det räcker med att folk just nu ojar sig över homofoba präster efter Uppdrag Gransknings program, jag kan ju inte låta bli att ta prästerna i försvar. Så är vi där.

    En annan dålig ursäkt är den att man i många typer av jobb inte har någon möjlighet annat än på två-tre fester per år tala med sina kollegor om annat än jobb. Jag sitter just nu och jobbar medan kollegorna är på sommarfest t ex, detta beroende på att arbetsuppgifterna har en deadline. Ofta tror jag pastorer glömmer detta och tror att det är väldigt enkelt att bekänna sin kristna tro i arbestplatssammanhang. Väldigt många jobb lämpar sig inte alls för detta, definitivt inte under arbetstid. Om någon nyanställd seglar in på kontoret och presenterar sig med sitt namn och tillägget att vederbörande är mormon, zoroastriker eller wiccahäxa så är det inte precis något som gör starten enklare. Den omedelbara presentationen av att Jesus är min Herre skulle inte fungera annat än möjligen på en teater.

    Det är en dålig ursäkt, jag vet det, men pastorer omvigna av, förhoppningsvis, troende kristna människor, med tid för samtal och bön när det passar under hela dagen glömmer ofta bort att många av oss inte har det på det viset.

    1. Wildwest, jag förstår dig mycket väl. Självklart menar inte jag att man ska springa in på nya arbetsplatsen första dagen och säga säga ”Hej, jag heter Kurt och jag är pingstvän”. Självklart ska man använda sitt sunda förnuft när det gäller hur och var och när man berättar om sin tro. Men jag tror säkert att du förstår principen i vad jag ville ha sagt. Och min tillämpning gäller ju här i första hand att vi som kyrka/församling ska vara en institution som talar i klartext – och framför allt att alla som är officiella företrädare, såsom pastorer och andra anställda, alltid är beredda att tala om var vi står i alla frågor som kommer på tapeten. Och när man presenterar kristen tro, från kyrkans håll, så ska man självklart presentera hela sanningen och inte hålla inne med vissa saker som man föreställer sig kan väcka anstöt – i någon sorts naiv förhoppning om att ingen ska få veta det förrän tre år senare ”när den helige Ande” gjort jobbet.

      Så det är inte i första hand på den enskilde troende på arbetsplatsen jag vill lägga någon börda, utan jag är ute efter dem som är pastorer och präster, om man nu får uttrycka sig så. Och kallas man därtill biskop, så har man ett extra ansvar.

      Och sedan har jag personligen i och för sig lättare att förstå dig i din situation än vad jag har att förstå pastorers situation. Jag är 52 år gammal och har bara varit pastor i knappt 6 år. Det gör att min livserfarenhet hittills är mer från den andra sidan. Jag tycker det känns knepigt att jobba på så ensidigt kristna arbetsplatser och inte ha icke troende arbetskamrater. Det finns mycket jag skulle kunna älta om detta, men det får jag i så fall ta en annan gång.

      Men det du skriver om församlingar i Stockholm och pastorer och förändringar av läran och vad man står för mm, är tragiskt. Dvs, jag menar att det är tragiskt att det är så illa – jag tror dig, nämligen. Om jag inte vore så protestantisk som jag är, så skulle jag säga att det är ett starkt argument för att hela det protestantiska projektet är fel och att vi alla borde återvända in under påven i Rom. Men, för att undvika att få diverse bloggar på mig, så säger jag inte det, utan jag förespråkar i stället att vi upprättar något som liknar mer en bekännelsekyrka (med bekännelseskrifter) och en tydlig kyrklig hierarki som är bunden att hålla fast vid läran och inte ändra den. Hur det nu ska gå till. Vi måste med andra ord överge det nuvarande kongregationalistiska systemet (med fria och oberoende församlingar i viss samverkan) och införa ett mer episkopalt system. Men biskoparna ska avskedas om de blir liberalteologer. Svenska kyrkan är ett dåligt exempel på en episkopal kyrka. Den är ett exempel på hur det går när man är så dum att man låter fursten (i vår tid demokratisk valda politiker) styra över kyrkan.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.