Dagen svänger inte om HBQT, men omfamnar otydligheten

Ungefär så som rubriken ovan vill jag sammanfatta det svar jag fått från tidningen Dagen till mitt föregående inlägg ”Dagen svänger i HBQT-frågan?”. Opinionsredaktör Elisabeth Sandlund skriver rakt på sak i en kommentar:

Låt mig genast komma med ett lugnande besked. Dagen har inte ändrat sin uppfattning i den så kallade HBTQ-frågan. Vi står fast vid uppfattningen att Guds mening är att den sexualitet han gett människan som en gåva hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna, ett äktenskap som är avsett att vara livsvarigt.

Därav första halvan av rubriken för detta inlägg. Det är kortfattat och tydligt. Med exempelvis en sådan mening av inbakad i sin ledarkrönika, så hade Carl-Henric Jaktlund (CHJ) sluppit att bli kritiserad av mig på detta sätt. Då jag hade jag ju inte behövt tro något annat. Hade han bara skrivit det, hade jag möjligen bara suckat över resten av det han skrev, men inte brytt mig om att förära honom ett blogginlägg med den rubrik det fick. Lärdom för herr ledarskribenten?

(Här vill jag passa på att hänvisa till tillägget i slutet, om att den kritiska udden i denna diskussion inte gäller ledarskribenten CHJ som person, utan i hur artiklar på ledarsidan skrivs).

Sedan fortsätter Sandlund:

Samtidigt vänder vi oss mot alla former av förföljelse av människor på grund av deras sexuella läggning. Denna hållning har vi på olika sätt uttryckt på ledarplats, bland annat i en så kallad linjeledare om familjens roll våren 2013 och, senast, i samband med Ugandas införande av hårda lagar mot homosexualitet i slutet av februari.

Här hänvisas till två (?) ledare från första halvan av 2013. Det är tillräckligt länge sedan för att tidningens linje ska anses som okänd för en ny läsare som börjar läsa tidningen 2014, och som i maj 2014 läser en så knepigt formulerad artikel som den av CHJ som här diskuteras.

För mig var tidningens linje känd. Jag visste detta. Min fråga gällde alltså inte vad som var tidningens linje för ett år sedan eller vad Elisabeth Sandlund tidigare skrivit, utan min fråga gällde om tidningen har ändrat sin linje. CHJ:s artikel föranledde mig att ställa den frågan.

Sedan fortsätter Sandlund:

Carl-Henric Jaktlunds krönika handlade över huvud taget inte om detta. Han gav en bild av de vitt skilda reaktioner som dragshowartisten Conchita Wursts seger i Eurovisionsschlagerfestivalen utlöst i kristna kretsar. Han tog det som utgångspunkt för ett principiellt resonemang om hur lätt vi gräver ner oss i skyttegravar i stället för att lyssna på argumenten från den som tycker annorlunda samtidigt som vi framför vår egen ståndpunkt tydligt och klart.
Tanken med Dagens ledarkrönikor är att de ska ge möjlighet till ett något friare skrivsätt, vare sig de är författade av någon av oss som är anställda på tidningen eller av en gästskribent. Utrymmet är begränsat, vilket gör att alla aspekter på ett ämne inte samtidigt kan beaktas och behandlas. Det är trist när sådant leder till övertolkningar av detta slag.

Jasså, den handlade inte om detta! Det var ju synd att herr ledarskribenten i fråga inte kunde göra detta klart och tydligt själv! Det var ju just detta faktum att han i så fall inte behärskar förmågan att uttrycka sig klart vad han menar, som föranledde min bloggpost. Det är ju först efter opinionsredaktörens inhopp som vi fått klart för oss vad ”det egentligen” handlade om, denna mycket dunkelt formulerade och förmodligen dunkelt tänkta text.

Sedan är det ju ganska märkligt att en artikel om en artist som av mediabevakningen att döma ”handlade om HBTQ”, enligt det lilla jag läste, inte handlar om HBTQ-frågor alls. Då bör man nog som skribent vara extra tydligt med det, vilket skribenten i detta fallet absolut inte var.

Som framgår av mitt blogginlägg kan jag själv klart göra skillnad mellan ledare och ledarkrönika. Men hur många av Dagens läsare kan det? Räknas det till allmänbildning och allmängods att veta att det är en sådan skillnad mellan ledarartikeln och ledarkrönikan?

Så långt, kan man alltså sammanfatta saken så här:

1. CHJ skriver en underlig ledarkrönika som lämnar läsaren i total ovisshet om vad skribenten egentligen vill ha sagt.

2. Den är dock formulerad så att man kan börja undra om inte Dagen har ändrat sin linje i HBTQ-frågor.

3. Detta föranleder mig att ställa just den frågan i mitt blogginlägg.

4. Det i sin tur leder till att Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund svarar att så är det inte. Sedan försöker hon ge en förklaring på vad ledarskribenten egentligen menade.

Är det verkligen tillfredsställande? Kan man säga att Dagen som tidning eller Dagens ledarsida därmed fungerar som en tydlig kristen opinionsbildare, när en ledarskribent uttrycker sig så otydligt att normalbegåvade läsare börjar undra om tidningen ändrat linje och opinionsredaktören måste gå in och komma med den rätta tolkningen av ledarskribentens text?

Är det inte så att Dagen här förflackar sin möjlighet att driva aktiv evangelisk kristen opinionsbildning, när man har en ledarskribent som mer är en spegel av en i samhället fluktuerande diskussion än en teologiskt väl grundad opinionsbildare? Ska ledarsidan mest spegla samhället och inte driva opinion? Finns det inte andra delar av tidningen som kan spegla?

I just detta aktuella exempel är det ju tydligt att det fanns en öppen möjlighet för ledarsidan i en kristen tidning att inte bara spegla, utan också analysera den tid vi lever i och ge den en tolkning utifrån en kristen världsåskådning. Här fanns ett tillfälle att ifrågasätta den massiva indoktrinerings- eller propagandavåg, rent ut sagt, vi möter i populärkulturen, finkulturen och medier överhuvudtaget för HBTQ-rörelsens agenda. Här fanns möjlighet till ställningstagande, resonemang, analys, och andlig och intellektuell samling. Vad möter vi i stället?

Sandlund tycker det är synd att en sådan artikel leder till ”övertolkningar” och hänvisar till utrymmet. Jag tycker det är synd att det är samme ledarskribent som alltid blir ”övertolkad” och att det alltid är utrymmet det är fel på.

Sedan kommer CHJ med en kommentar, i vilken han skriver:

Här var det ord och få visor. Det gick tydligen läsa ut mycket ur den krönikan, och inte minst läsa in.
Krönikan handlar inte primärt alls om hbtq, isf hade jag skrivit det. Mestadels handlar det om att de där motsägelserna man ibland kan tycka förekommer inom kristenheten ofta snarare är varandras komplement. Olika sidor på myntet. Och då tog jag Eurovisionvinnaren och känsloreaktionerna däromkring som exempel.

Jaha, det säger du. Men problemet, CHJ, är väl bara det att den här mannen med klänning handlade om HBTQ-frågor. Så det du skrev handlade därmed om det vare sig du ville det eller inte. Och det framgick inte alls vad du menade eller inte, så en klok handling i sammanhanget hade t.ex varit att ha inlett krönikan med någon mening om Dagens linje i HBTQ-frågan som står fast… och att du nu vill diskutera ett mindre och annat ämne i anknytning till det. Då hade du sluppit bli denna diskussion. Men här skriver du en artikel om reaktionerna på en artist som säger ”we are unstoppable!” – och det handlade väl inte om något fotbollslag? – och vill att alla dina läsare ska förstå att din artikel inte handlade om HBTQ-frågor, fast du inte uttryckligen skrev det!

Din egen-filosofiska diskussion om bland annat två sidor av samma mynt låter väl bra i klassrummet med två tioåringar som bråkar, men är inte så lämpad om man ska tala om stora teologiska och filosofiska frågor. Detta är inte menat att låta nedlåtande även om jag är medveten om att det kan tolkas så. Men om man skriver ledarkrönikor i en ledande kristen tidning får man inte förenkla på ett missvisande sätt.

Sedan fortsätter CHJ:

Å ena sidan de som utropade ”Kristuslikt”, å andra sidan de som ropade ”antikristligt”.
För mig är det problematiskt att entydigt ställa mig i det ena av de lägren. Jag tycker att Bibeln är tydlig i sin undervisning angående sexualetik och har, milt sagt, svårt att få ihop det med mycket av det budskap som Österrikes vinnare tycks stå för. Men samtidigt finns det ett annat perspektiv som bör vägas in. Förföljelsen av hbtq-personer i delar av Europa är i dag större än på mycket länge, tonläget har skruvats upp kraftigt. I Ryssland är det rent våld det är tal om, likaså på andra ställen.
Utifrån det förstår jag dem som reagerar med stor sympati och tycker sig Jesuskopplingar i att den förföljelsen möter kraftigt motstånd. Samtidigt står jag alltså tydligt på Dagens åsiktmässiga grund. I det spänningsfältet finns jag, finns vi, och då tycker jag att det är uppenbart att det inte bara går att ropa ”Kristuslikt”, det blir för ensidigt. Men det känns även väldigt märkligt att utropa ”antikristligt” och därmed i praktiken riskera ge bränsle åt förföljelsen. Ugandas nya lagstiftning är ett skrämmande exempel på hur fel det faktiskt kan bli.
Så jag tror att Gud har dubbelt att säga i detta, som i så mycket annat, och att det bottnar i vem han alltid varit: Han vill frihet och avskyr förtryck men har även vägledning och hjälp att ge kring hur vi ska leva våra liv.

Jag tycker det framstår som oklart i citatet ovan hur pass gediget genomtänkt du är i den kristna världsbilden. Som genomtänkt kristen vore det ju tämligen självklart att inte jämföra klänningsmannen med Kristus på grund av att hbtq-personer blir förföljda i vissa länder. Man kan ju inte jämföra alla som förföljs med Kristus, det vore ju att låta det gå inflation i orden. Dessutom är hans agenda att förespråka HBTQ-livsstil mm inte en rättfärdig agenda. Så när du nu skriver att du har svårt att få Bibelns budskap att gå ihop med mycket av österrikarens budskap, så undrar man ju förstås vad i budskapet som går att få ihop med Bibeln.

Om du då i detta fallet syftar på just motståndet mot förföljelse, så tycker jag det är en väldigt förenklad världsbild och ett olyckligt sammanblandande av olika saker. Men om man vill uttrycka förståelse och/eller empati med människor som anses bli förföljda, så bör man samtidigt också vara observant på frågan om vad och varför de blir förföljda. Vi kan ju ha empati med en homosexuell som blir dödad för sina homosexuella handlingar i ett visst land och uttrycka ett avståndstagande från det, men samtidigt inte uttrycka oss på ett sådant sätt att man kan tro att vi förespråkar en homosexuell livsstil eller tycker den är bra. Man kan ju vara motståndare till våld mot HBTQ-personer och samtidigt argumentera mot en HBTQ-livsstil. Och när det gäller HBTQ-frågor, så är det väl så att många av dem som uppträder som rörelsens talespersoner anser sig förföljda eller kränkta bara någon uttrycker en motstridande åsikt. Som kristna kan vi förkasta våld mot homosexuella, och samtidigt tala för den kristna etiken, att sex hör till äktenskapet mellan en man och en kvinna, enbart.

I svensk och mycket annan europeisk populärkultur, i TV och tidningar med mera, utsätts vi ständigt för en massiv propaganda med målet att få oss alla att anamma HBTQ-kulturens värderingar och agenda. Det går inte att se en schlagerfestival utan att detta framstår som tydligt. Det går inte att se på SVT:s eller TV4:s nyhetsbevakning under ”prideveckan” i Stockholm utan att bli medveten om detta. Det går inte att en morgon se dessa kanalers med nyheter varvade morgonprogram utan att det blir tydligt vad man ska tycka. Här finns en anledning för kristna media att ägna sig åt kloka omvärldsanalyser och framförande, förklaring och försvar för den kristna ståndpunkten. Att då läsa en artikel av detta slag och med det innehållet och inte få någon som helst fingervisning om vad som är den kristna linjen, att till och med nu få höra att det som klänningsmannen stolt ansåg sig som förkämpen för (hans uttryck ”we are unstoppable” var väl ett uttryck för det) inte var det som CHJ:s artikel handlade om, gör ju att man verkligen måste börja fundera över hur tidningen Dagens förvaltar sin roll som kristen opinionsbildare.

Därför tycker jag sammanfattningsvis att det är bra att ha fått ett klart besked av Elisabeth Sandlund att Dagens linje i HBTQ-frågor ligger fast. Men med den typ av otydlighet som ledarsidan under en längre tid har präglats av, då det inte är Sandlund själv som skriver, så kan man fortfarande undra över frågan om när tidningen svänger. Genom att en ledarskribent på Dagen gång på gång lyckas formulera sig på ett sådant sätt att han alltid utsätt för denna typ av ”övertolkning” som jag nu sägs ha gjort, och att denne ledarskribent varje gång anses oskyldig till detta, då det alltid är utrymmet eller något annat som får skulden, så anser jag att Dagen omfamnar otydligheten som linje och förflackar sin möjlighet att vara en tydlig kristen vägvisare och opinionsbildare. Ledarsidan fungerar fortfarande bra när Elisabeth Sandlund skriver. Men ofta bara då. I övrigt är det diffust vad som menas.

Tillägg (någon halvtimme drygt efter att inlägget publicerades):

Jag vill understryka att jag inte är ute efter Carl-Henric Jaktlund som person i detta eller föregående inlägg. Utifrån de fåtal tillfället jag träffat honom framstår han som en trevlig person som man gärna kan ta en fika med. Jag är inte heller kritisk mot CHJ:s kompetens som journalist i största allmänhet. Jag har läst många bra artiklar och reportage av honom. Men jag är kritisk mot hur han skriver ledarartiklar och ledarkrönikor. Inte varenda sådan, men påfallande många. Jag önskar att en ledarskribent på en kristen tidning ska göra bättre ifrån sig. Vi behöver inte otydlighet och diffusa och lösa privata funderingar på ledarsidan. Vi behöver teologiskt medveten analys.

1 reaktion till “Dagen svänger inte om HBQT, men omfamnar otydligheten”

  1. Än en gång – Tack Karlendal för din tydlighet och ditt engagemang.

    Jag återkommer med min generella syn på Dagens tidigare uppgift, att ha en tydlig ”signalfunktion” i samhällsdebatt och även i läroprofil.
    Tyvärr så förstärks intrycket av ”Hänt i kristenheten” som överordnat normgivande även av den nya publishern Felicia Ferreira (tidigare Svaeren), meriterad från ”Världen i Dag”.
    Nu skrev hon en ledarkrönika http://www.dagen.se/kronikor/ledarkronika/felicia-ferreira-en-angelagen-tidning/ – som ett ytterligare exempel av det jag anmärker på.
    Dagen har många fördelar, men det behövs en chefredaktör som vill och klarar av att ställa sig i frontlinjen.
    F.ö. var Elisabeth Sandlund åter igen ute på den publika mediearenan i morgonens P1 då hon recenserade EU-parlamentariker – som vanligt tydlig & distinkt där hon framförde abortetikens dilemma i svensk politik, bättre än inbjudna politiker.
    Så ska en chefredaktör, ledarskribent & publisher agera – föredömligt representativt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.