Mitt svar till Lembke – 2

I dagens nummer av Världen idag publiceras min slutreplik till Martin Lembke. Jag har förstått att tidningen sätter punkt för debatten här. Vi får väl återkomma med en fullödigare diskussion om den viktiga frågan om Skrift och tradition en annan gång. Lembkes första debattinlägg, som var föranlett av min artikelserie om likheter och skillnader mellan katolsk och evangelisk teologi, handlade ju om just en av hörnstenarna i protestantisk teologi, nämligen Skriften-allena-principen. Han valde att exemplifiera med just Nya testamentets kanon. Det är viktiga frågor och förtjänar ju egentligen en helt egen artikelserie och debatt.

I vårt lilla debattutbyte i Världen idag har vi egentligen bara skrapat på ytan i denna fråga. Den textkritiska aspekten som Lembke tar upp är intressant. Det handlar om vad som var Bibelns grundtexten. Dvs i detta fallet, vad var den ursprungliga texten som Markus skrev? Vem skrev Mark 16:9-20 och ska det ingå i vår Bibel om det inte var Markus som skrev det? Vem avgör i så fall den frågan?

Faktum är ju att vi idag inte har tillgång till de ursprungliga handskrifter som författades av de bibliska författarna, utan vår ”grundtext” är egentligen en rekonstruktion av vad som troligen eller sannolikast var denna ursprungliga  text. Det finns när det gäller Nya testamentet tusentals avskrifter/handskrifterför hela och delar av NT. Utifrån dessa arbetar sedan forskarna och rekonstruerar en trolig grundtext. Alla våra kända bibelöversättningar på alla världens språk bygger på ett sådant arbete – som kallas textkritik.

Och vill man göra en enkel och snabb sammanfattning av det textkritiska läget när det gäller just NT, så är det att vi ”vet” vad som stod i de ursprungliga skrifterna. Vi kan lita på att vi har tillgång till vad t.ex. Paulus ursprungligen skrev eller lät sin sekreterare skriva.

12 reaktioner till “Mitt svar till Lembke – 2”

  1. Mikael!

    Tack för denna goda slutreplik. Eftersom mitt eget inlägg från förra onsdagen inte tycks ha kommit med i Världen idags nätupplaga dristar jag mig att klistra in det här istället, så att eventuellt intresserade nätläsare ser sammanhanget. Jag skrev således:

    ”Mikael Karlendals genmäle innehåller, som väntat, god och nyttig läsning. Framför allt delar jag hans inställning till de nytestamentliga skrifternas kanoniska status. Att exempelvis Hebréerbrevet definitivt kom att räknas till NT:s skrifter först i och med Vulgatas färdigställande år 405 innebär ju inte att det var först år 405 som Hebréerbrevet blev ”Herrens ord”, en auktoritativ helig skrift. Det var naturligtvis i objektiv mening en auktoritativ helig skrift alltsedan själva nedtecknandet, även om dess auktoritet kom att erkännas allmänt inom den kristna kyrkan först så småningom.

    Jag vill dock försöka föra diskussionen vidare med hjälp av följande korta reflektion. Karlendal skriver att ”NT-satsen” – alltså påståendet att NT innehåller 27 böcker – inte är en lärosats utan blott ”ett praktiskt kyrkomötesbeslut”. Men nog är den en lärosats! För det första bör väl även evangeliska kristna tro att den är sann? För det andra är den inte längre öppen för diskussion. Och för det tredje är den en nödvändig förutsättning för att den protestantiska auktoritetsprincipen, ”Skriften allena”, som enligt Karlendals egen utsaga är ”en lära som hävdar att all lära måste kunna stödjas direkt på Bibeln och/eller kunna ses som en nödvändig konsekvens av vad Bibeln säger”, inte bara ska vara en tom fras. ”Skriften allena” har ju inget innehåll alls, om vi inte vet vilka böcker som ingår i Skriften. Det finns alltså åtminstone tre skäl för evangeliska kristna att verkligen se NT-satsen som en kristen lärosats – trots att den varken kan stödjas direkt på Bibeln eller ses som en nödvändig konsekvens av vad Bibeln säger.

    Min slutsats från föregående inlägg står således kvar: Alla kristnas tro omfattar lärosatser som bejakas av den kristna traditionen trots att de saknar bibelstöd.

    Särskilt tydligt blir detta om vi betraktar de bibliska textpartier som traditionellt sett räknas till NT trots att de saknas i de bästa bevarade handskrifterna. På vilka grunder tror nämligen kristna att exempelvis de sista tolv verserna i Markusevangeliet bör ingå i Skriften? Som svar på denna fråga kan katolikerna till syvende och sist hänvisa till besluten från konciliet i Trento (Trient) på 1500-talet. Ty som en reaktion mot att de protestantiska reformatorerna paradoxalt nog hade börjat ifrågasätta vissa skrifter som den kristna kyrkan under mer än ett millennium, i praktiken alltsedan urkyrkans tid, hade betraktat som delar av Gamla testamentet, och eftersom en av reformatorerna, Martin Luther, till yttermera visso hade ifrågasatt vissa av NT:s skrifter, definierade Katolska kyrkan där och då Bibelns innehåll och tydliggjorde att även just textpartier som Mark. 16:9–20 ska räknas in. Men vilken tradition vill protestanterna till syvende och sist hänvisa till i denna fråga?”

  2. Jag passar på att komma med ytterligare ett inlägg, när det ändå inte är någon trängsel bland kommentatorerna.

    Vad jag försökte tydliggöra i mina båda debattartiklar i Världen idag är att även den protestantiska tron omfattar lärosatser som saknar bibelstöd. Som exempel tog jag ”NT-satsen”, alltså påståendet att NT innehåller 27 skrifter.

    I din avslutande replik, Mikael, bestrider du att NT-satsen strikt talat är en lärosats. Detta trots att du förstås håller med om att den är av central teologisk betydelse, att den bör bejakas av alla protestanter samt att den inte är öppen för diskussion.

    Men här saknar jag något slags argumentation från din sida. Vad är alltså en lärosats, enligt din mening, och varför bör inte NT-satsen klassas således?

    Det som slutgiltigt bekräftar min ståndpunkt, som jag ser det, är att ”Skriften allena” i sig är en protestantisk lärosats. Därav följer att även NT-satsen är en protestantisk lärosats. Ty om påstående A (Skriften allena) verkligen är en lärosats, och om påstående B (NT-satsen) är en förutsättning för att påstående A skall ha ett meningsfullt innehåll, så måste även påstående B vara en lärosats.

    Eller mer precist: Om påstående A är en lärosats, och om påstående B är en sann precisering av ett av begreppen (näml. ”Skriften”) i påstående A, så måste även påstående B vara en lärosats.

    Jag menar att detta står bortom rimligt tvivel. Men jag är naturligtvis öppen för motargument!

    (En möjlighet, för att knyta an till en kommentar av Jonasq i den förra tråden, kunde vara att skilja mellan ”lärosatser” och ”principer” samt att förklara, vilket Jonasq inte gjorde, varför denna distinktion är genuint upplysande snarare än godtycklig.)

    1. Ja, om du uttrycker det så, så kan jag acceptera att kalla det för en lärosats, en precisering av innehållet i ”skriften” i Skriften-allena. Nu var det inte heller ett huvudargument från min sida om det var korrekt att kalla det lärosats eller inte, eftersom jag bejakar påståendet som ett påstående som antingen är sant eller falskt.

      Jag bejakar alltså det faktum att vi protestanter i detta fall håller något för sant (en lärosats med dina ord) som inte står direkt i Bibeln i sig själv. Jag bejakar att vi litar på att kyrkan/traditionen gjorde rätt när den fastslog dessa 27 böcker. Jag menar utifrån tidigare resonemang att även om kanonprocessen rent kronologiskt tog lång tid och beslut fattades långt efter att böckerna skrevs, så hade böckerna en auktoritet och funktion som kanonisk skrift från det att de skrevs. Utifrån vad jag skrev i artiklarna, så tror jag att Guds Ande inte bara inspirerade och övervakade författarna när de skrev, utan också kyrkan när den tog emot dessa böcker. Jag menar att den förståelsen är i harmoni med vad jag kan utläsa ur skrifterna själva, även om det inte uttryckligen är en lära som står i bibeln.

      Jag hävdar alltså inte att varje sanning som vi förväntas tro, måste vara verbalt uttryckt i bibeln. Jag vill härmed markera en skillnad mot ogenomtänkta protestanter som lever i någon sorts Solo-scriptura-inställning – jag och min bibel och inget annat.

  3. ”Skriften allena” är väl inte en s.a.s logisk-matematisk sats utan mer av en paroll, som exv ”alla ska med!”?
    Om både påstående A OCH utsagan om x antal skrifter, påstående B, ska räknas till samma kategori – lärosatser – borde det då inte också finnas ett påstående C som säger just att A och B båda är lärosatser?
    Och då blir ju påstående C också en lärosats som behöver ett påstående D osv?

    1. Que?

      Nu snurrar du till det.

      Skriften allena är ju ett stridsrop mot Kyrkans tolkningsauktoritet o i högsta grad en dogm.

      Den är sedan obiblisk, ologisk, självmotsägande o småpåvligt splittrande (då alla kan tolka Skriften som de själva vill; i sann protestantisk anda, jmf Matt 4).

      1. Nu avsåg jag inte alls att säga något om vilken kyrka som är bäst.
        Min fråga var om man verkligen kan behandla en utsaga som kanske egentligen är menad som en paroll på det där genom-logiska sättet.
        Andra exempel på utsagor som inte kan behandlas ”matematiskt” är ”du är den bästa pappan i hela världen!” eller ”jag är den störste syndaren av alla” (Paulus). Eller ”alla vägar bär till Rom”.

    2. Ja och nej, Klaus! Du har rätt i att det utifrån lärosatserna A och B går att konstruera följdsatsen (A & B), som vi kan kalla C, och att vi därefter kan konstruera följdsatsen (A & B & C), som vi kan kalla D, ad infinitum. Två lärosatser genererar alltså i ”logisk-matematisk” mening oändligt många följdsatser, som var och en i sin tur måste kallas en lärosats.

      Men skillnaden mellan A (Skriften allena) och B (NT-satsen) å ena sidan, och följdsatserna C, D, E… å andra sidan är fundamental. Medan B är nödvändig för att A ska ha ett sakligt innehåll, är C, D, E… fullständigt överflödiga. Vad som betyder något är huruvida A och B är sanna – hur det ligger till med C, D, E… är teologiskt ointressant.

      Att sedan betrakta ”Skriften allena” som en paroll eller hejaramsa i stil med ”du är den bästa pappan i hela världen” istället för en lärosats, är ju en möjlig utväg ur det protestantiska dilemmat. Den teologiska poesin behöver ju aldrig binda upp sig vid en viss uttydning.

      1. Tack för svar!
        Egentligen skulle man behöva fråga Luther själv om han egentligen ville säga det mindre kategoriska ”skriften är oerhört mycket viktigare än traditionen!” eller ”skriften, och INGENTING annat!”
        Men det är väl som SÅ Gerdvall säger nedan, det är faktiskt en trossats som man inte kan ”nyansera”. Okidoki.

  4. Sola Scriptura är vad protestantisk kristendom bekänner sig till och det är en trossats. Det kan man inte trixa bort och denna trossats saknar stöd i bibeln. Judendomen har en omfattande och rik tradition som Jesus och hans lärjungar följde. Jag skulle kunna ge flera exempel på detta.
    Det problematiska och motsägande är emellertid att de som bekänner sig till sola scriptura-trossatsen har antagit kristen tradition och kämpar envist för att behålla traditionen. Ett exempel är den flyttade vilodagen från sabbat till söndag. I NT firar apostlarna påsk den 14 nisan, men sola scriptura-troende firar påsk på den tid som Niceamötet antog. Julfirandet är inte heller sola scriptura-förankrat. Det går att hitta mycket mer, men jag slutar här.
    Var välsignade alla hycklande sola scriptura-troende. 🙂

    1. Eftersom du SÅ talar så varmt om judisk tradition, så borde du ju inte ha problem med att anamma tanken på att det även efter apostlarna finns en kyrklig tradition att följa. Varför ska du begränsa dig till rabbins tradition som härrör från den del av det judiska folket som inte insåg att Jesus är Messias? Om man tror på Jesus och hans apostlar är det ju också logiskt att man tror inte bara på de skrifter som råkade bli ett arv efter dem, utan också på den muntliga tradition och den institutionella tradition de lämnade efter sig. Med andra ord, du låter som en potentiell katolsk konvertit. 😉 Det vore bättre för dig än att hållas fast vid kätterier som för länge sedan är förkastade av kyrkan.

      1. Mikael, traditioner av avfälliga kyrkofäder som dessutom går på tvärs med Skriften, kan man avvisa utan pardon. De exempel jag gav är just sådana. Jesus följde sitt folks traditioner, men inte när människobud gjorde Guds bud om intet.
        Men ytligt sett kan man resonera som du gör i din kritik mot mitt inlägg.
        Nej, någon potentiell konvertit är jag inte, varken till judendom eller katolisism. Den tro jag har finns ändå inom judendomens ramar.
        Min Mästare är jude, men min Gud är till skillnad från din Gud inte jude. 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.