Världen idag publicerar nu mitt svar – Inte emot all tradition – på Martin Lembkes debattartikel. Min huvudpoäng i artikeln är att vi evangeliska kristna inte hävdar att Bibeln är vår enda auktoritet, utan att den är den högsta auktoriteten. Vi är inte emot all kristen tradition, men vi prövar den utifrån Bibeln och behåller allt som är gott. Jag hävdar också att Nya testamentets skrifter inte blev en auktoritet i kyrkan kring år 400 då de formella besluten om Nya testamentets kanon (att det skulle innehålla de 27 böcker vi har nu) togs, utan att dessa skrifter redan hade den auktoriteten från den dag då de skrevs. De fick nämligen sin auktoritet från det faktum att de var skrivna av apostlar eller nära medarbetare till dessa. Just därför spreds de snabbt överallt till alla församlingarna och lästes regelbundet i gudstjänsterna. Precis som en närvarande apostel hade auktoritet i kraft av sitt ämbete och talade Guds ord som då togs emot av lyssnarna för vad det är, så hade även apostlarnas skrivelser del i samma auktoritet. Den kristna kyrkan skapade därför inte auktoriteten genom sitt formella beslut att slå fast en officiell lista på Nya testamentets böcker, utan de tog emot och bekräftade de apostoliska skrifterna som Guds ord och som auktoritet och förde dem vidare till oss. Vi evangeliska kristna tror att Guds Ande ledde kyrkan i denna process.
Eftersom den tidiga kristna kyrkan hade grundats av apostlar och då fick en muntlig undervisning av dessa, så kunde de också pröva de skrifter de fick utifrån det de redan kunde. Man talar i fornkyrkan om regula fidei (trosregeln) som var en sammanfattning av den apostoliska läran. Utifrån detta prövades alla skrifter som kom till församlingarna. Stämmer de med vad vi redan fått lära oss?
Den protestantiska sola-scriptura-principen, skriften allena, ska inte förstås som ett (post)modernt individualistiskt och subjektivistiskt ”bara-jag-och-min-bibel-princip”. Vi börjar inte om från början med bara Bibeln. Vi står alla i en kristen tradition. Vi har lärt oss tron från något håll. Och vi läser Bibeln genom denna tros glasögon. Gångna tiders kristen tradition är inte något som vi per automatik förkastar, utan vi bygger på den och läser Bibeln tillsammans med kristna från alla tider och i hela den universella kyrkan.
Exempel på detta är till exempel treenighetsläran och inkarnationen (att Gud blev människa i Jesus Kristus). Vi som är kristna idag börjar inte om från början med bara bibeltexterna. Utan vi står här på fädernas grund. Vi kan pröva och söka i skrifterna för att utforska den bibliska grunden för dessa läror, men vi förkastar dem inte innan vi själva lyckats ”bevisa” dem utifrån Skriften, utan vi utgår ifrån att de är sanna och korrekta förklaringar av vad Bibeln lär. Och sedan bygger vi vidare.
På samma sätt gör evangeliska kristna även med andra läror och läroformuleringar som vi fått i arv från 1500-talets reformationstid. Evangeliska kristna läser till exempel Bibeln igenom de linser som finns i uttryck såsom ”tron allena” och ”nåden allena”. För ett exempel på en modern församling som gjort just detta till sitt sätt att uttrycka sin teologi, se United i Malmö. Detta till trots att just detta inte är ett helt oproblematiskt sätt att positivt formulera sin teologi på. Uttrycket ”tron allena” förekommer till exempel bara en gång (!) i Nya testamentet och då i en negativ mening, det förkastas (Jak 2:24). Det betyder inte att United nödvändigtvis har fel lära på denna punkt, men det visar att de protestantiska tolkningsglasögonen är minst lika mycket tradition och just tolkningsglasögon som något annat katolskt dito. Varför hänga upp sig på och använda ett uttryck som bara förekommer en gång i Nya testamentet, och då i negativ bemärkelse, när man rent positivt vill formulera sin tro? När evangeliska kristna tror att de ”bara läser innantill i Bibeln”, så läser de egentligen genom egna tolkningsglasögon. De tolkar Bibeln.
Ett annat par av tolkningsglasögon är just detta uttryck sola scriptura – Skriften allena. Som framgår av min diskussion här och med Lembke i Världen idag, så är uttrycket inte oproblematiskt. Många moderna protestanter lever snarast med något som skulle kunna karaktäriseras som ett solo scriptura – bara jag och min bibel eller börja om från början med bara bibeln, vilket jag argumenterat emot lite grann här ovan. Reformatoriska ledare som Luther och Calvin på 1500-talet avsåg inte att denna moderna individualistiska variant skulle vara grund för vår tro. De skulle med skarpa ordalag förkastat det.
Men det var också nödvändigt för reformatorerna att hävda sola-scriptura-principen för att motivera den brytning med den av påven ledda kyrkan som deras verksamhet resulterade i. Katolikerna å sin sida kan då ställa frågan: Var i Bibeln står det att just Bibeln ska vara högsta auktoritet? Var står det i Bibeln att just Bibeln ska vara högsta auktoritet och inte de ledare som fått ett apostoliskt uppdrag att leda kyrkan och tolka och förvalta läran? Om detta handlar diskussionen. Lembkes korta artikel berörde någon liten aspekt av detta. Mitt svar berörde något lite av detta. Men ämnet och frågeställningen är betydligt större än våra artiklar gett uttryck för.
Läs gärna min artikel i dagens nummer av Världen idag. Detta blogginlägg är inte samma text som artikeln.
Till sist, vill jag även tipsa om ett bra blogginlägg om den katolska gudstjänsten – om mässan – Sju bra saker att veta om en katolsk mässa – av Henrik Engholm. Man behöver inte vara katolik eller på väg att bli katolik för att gilla en sådan artikel. Den är saklig och upplysande. Den som är intresserad av sin kristna omvärld och vill ha pedagogisk och saklig upplysning, kan med fördel läsa det inlägget.
Tror att vi hamnar mer rätt om vi som utgångspunkt har (Bibelns) Gud allena.
Guds största bud som utgångspunkt allena.
Att Luther fick ögonen på Nåden och Ordet, som ägs av Gud och visar på en del av Guds egenskaper, är naturligt när man upplever omvändelse. Så är det även för mig. Men Kärleken till hela Gud allena är utgångspunkten?
När vi älskar Herren vår Gud allena börjar vi följa Guds ord som att älska andra och oss själva. Som exempel.
Hallå allt Herrens folk!
Ursäkta att jag avviker från ämnet, men det är en så viktigt sak jag vill informera er om.
Den kristna påsken finns inte beskriven någonstans i bibeln. Påsk (Pesach) i hela bibeln är endast ätandet av påskalammet och det gjorde man den 14 aviv (nisan). Den 15 Nisan börjar så det osyrade brödens högtid (Chag HaMatzot) som varar i 7 dagar. Jeshua uppstod alltså inte på påsken (vid påskmåltiden) utan på den extra högtid som finns 3 dagar inne i det osyrade brödens högtid och den kallas för Förstlingens högtid (Omer Reshit). Den kristna kalendern och påsken finns inte nämnd i NT utan är en uppfinning av kyrkan. Hårt att höra men den bibliska påsken och osyrade brödens högtid ändrades till nuvarade praxis vid Nicea. Den som har förvärvat den stora färdigheten att kunna läsa kan få bekräftat att Konstantin & Co förändrade hela tider och stunder.
”Påsken och det osyrade brödets högtid
4 Detta är HERRENS högtider, de heliga sammankomster som ni skall utlysa på bestämda tider: I första månaden, vid aftontiden på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS påsk. Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds högtid. Då skall ni äta osyrat bröd i sju dagar. På den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då inte utföra något arbete. Och ni skall offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På sjunde dagen skall ni åter hålla en helig sammankomst, och då skall ni inte utföra något arbete.” 3 Mos23:4-8 (Sv Folkbibeln)
Ps/ Vår Mästare dog på eftrmiddagen den 13 nisan då man slaktade påskalammen i Templet. Vi befinner oss just nu inne i den biblisk/judiska högtiden det osyrade brödens högtid 16 nisan och just idag är den rätta dagen att fira Jeshuas uppståndelse. Prisad vare Gud som uppväckte vår Herre Jeshua Messias!
HAN LEVER!!!
Hallellu Yah!
Det är klart att det var kyrkan som beslutade om att vi skulle fira Jesus och inte uttåget ur Egypten. Jag förstår inte problemet med det. 🙂 Jag har i alla fall inga problem med att fira varken påsk eller jul till minne av vad Jesus gjort för oss och inkarnationen. Och eftersom jag bekänner min tro på en helig…. vad var ordet?…. kyrka, så har jag inga problem med att följda den kyrkans kalender.
Mikael, påsken för oss inkluderar både uttåget från Egypten och uttåget som möjliggjordes genom Jesus, men varför kan man inte göra det då Herrens påsk är? Jag vet svaret och du vet det säkert också. Skulle det bli mindre kristet om påsken firades då Herren bestämt och då apostlarna firade påsken?
Jag förstår inte din logik i detta, men det är ett arvegods från den tid då kristna markerade sig mot de förbannade gudamördarna judarna. Det kristna påsken har därför alltid varit den värsta tiden för judarna då man hetsade mot dem i påskpredikningarna. Bli lite radikala istället för att jamsa med i gammal unken kristen antisemitisk tradition.
Jag jamsar inte det minsta med någon antisemitisk tradition. Jag har aldrig sagt att det är förbjudet för någon att fira judarnas påsk, inte ens för en kristen som har judiska vänner. Men jag har aldrig förstått varför en del måste demonisera allt som den kristna kyrkan har bestämt och som inte är direkt hämtat från Mose lag. Var lite fri, SÅ, och våga bejaka att frälsningen inte bara är för judarna, även om den kommer från judarna från början.
Att fira judarnas påsk är att fira deras Messias död. Vad hindrar att man på rätt datum firar påsk till minne av Jesu död? Jag förstår absolut inte ditt resonemang här.
Det är inte bara tillåtet att fira påske då den skall firas utan påbjudet av apostlarna. Varför inte följa Skriften istället för kyrkans traditioner som skapades utifrån atijudiskhet. Att fira påsk på det datum som den kristna världen gör är att godkänna det beslut om påsken som togs vid Nicea.
Det är bevisat att apostlarna och deras lärjungar inte ändrade på påskens datum. Det handlar om ett val, lyda Herren eller kyrkans fäder. Påsken är en Herrens högtid och han firar den alltid den 14: nisan/aviv. Var lite mer lydig och följ det skrivna ordet. Moseböckerna är också Guds ord. 🙂
SÅ
De goda nyheterna i skriften är att frälsningen är tillgänglig för alla, oberoende av bakgrund och nuvarande förhållanden. Vi är frälsta av NÅD (en oförtjänt gåva av Gud) genom tro (total tillit till) Kristus. Det är på grund av vad HAN gjort som vi kan stå inför Gud rättfärdiga, ”som icke skyldiga” (Rom 3:21-5:21).
Varför blir vi frälsta bara genom tro? Jo, tron tar udden av egen stolthet, tron upphöjer Gud i stället för människan, tron gör frälsningen tillgänglig för alla, tron erkänner att vi inte kan hålla lagen och nå upp till Guds ideal och alltså att vi behöver hjälp, och – tron grundar sig på vårt förhållande till Gud, inte på prestationer inför honom.
Vi kan alltså inte göra oss förtjänta av frälsningen eller avskaffa vår synd. Bara genom Kristus kan vi bli räddade.
Paulus redovisar också ganska tydligt hur livet i Kristus fostrar oss, hjälper oss, att använda våra gåvor till att betjäna våra medmänniskor.
”Förpliktande kristna läror” som Martin Lembke skriver finns inte enligt min mening. Då vore det inte NÅD
Tack Jonasq för dina klarlägganden.
Även om det för den ”oinvigde” kan synas teologiska hårklyverier, så har det som jag uppfattar det generellt ett syfte att klargöra rågångar.
Rågångar ska utjämnas har devisen varit i den svenska ekumenikens anda, innan den Ekmanska konverteringen.
Nu röjs det frenetiskt för att utröna befintliga igenväxta rågångar och dikesrenar.
Ibland kanske man använder för kraftig röjsåg, men i långa loppet är det alltid bra med klarläggande så att ”vandrare” håller sig på en trygg väg.
I annat fall kan man om man är tungt ”religiöst” lastad komma ut för långt i vägrenen och välta hela sitt eget ekipage.
Slarvig ekumenik är som vägrenar som ger intryck av farbarhet, men visar sig inte vara hållbar för färd.
Evangeliet ska förstås, lysas upp för vandraren och inte distraheras av allsköns ovidkommande dikesrensbråte.
Det stora problemet för vanliga klassiskt kristna människor när det gäller katolicismen – alla teologiska skillnader av olika grader till trots – är ju dock detta:
När kristen tro ska försvaras mot ett allt mer fientligt samhälle då är det katolska präster, kardinaler och debattörer som är frimodigast.
Om det vore så att även präster ifrån Svenska kyrkan eller pastorer från diverse frikyrkorörelser vore lika frimodiga, lika bibliskt glasklara och kompromisslösa och lika talrikt förekommande på debattarenan som katolska företrädare är – då skulle vi ha en helt annan situation, i och för sig till nackdel för katolicismen, men till fördel för kristenheten i stort.
Det är för mej komplett omöjligt att vid läsandet av apologetiska artiklar av katoliker, där man inte anspelar på det som skiljer vår teologi åt, ens våga tänka tanken att jag skulle kritisera dem eller rent av kalla dem villolärare. Det är mot all vett och sans, vanlig hederlighet och det skulle jag inför Gud aldrig våga.
Så det enda botemedlet mot de som tycker att katolicismen blivit allt för lockande är att själv som kyrka, som enskild pastor eller lekman, agera bättre själv. Men där är dessvärre mina förhoppningar inte stora.
Frågan handlar nog inte om apologetik eller att stå upp i kristna moralfrågor som äktenskapssyn, abort och liknande. För det är väl det du menar med frimodighet? Frågan gäller istället evangeliets natur och hur en syndfull människa blir rättfärdig inför Gud, dvs det som ryms i reformatorernas materialprincip sola fide. Och för att detta evangelium ska ljuda rent och klart och bevaras som det är så är det av yttersta vikt att frågan om auktoritet är tydlig. Här kommer, djupast sett, reformationens formalprincip, sola scriptura, in.
Hur kan vi veta att fördömda syndare blir rättfärdigförklarade av enbart nåd genom tro? Jo, det kan vi veta genom att det är den läran som förkunnas i den heliga Skrift som är slutlig auktoritet för lära och liv. När man ruckar på detta riskerar evangeliet att förvrängas. Det är detta reformationen handlade om och det är detta diskussionen fortfarande handlar om.
Men Skriften lär ju inte detta reducerande perspektiv.
Sen måste jag säga att katolsk apologetik är ofta milsvidd framför protestantisk. På alla plan, inte minst soterologin.
Mikael!
Först och främst, tack för en intressant bloggpost, där man får tillfälle att vrida och vända på viktiga trosgrunder. För en analfabet som jag, när det gäller teologi etc. så undrar jag hur du ser på katolikernas syn och tro på skärselden. De hävdar med bestämdhet att gärningarna du gör under din livsvandring följer dig ända in i evigheten och att man måste renas innan inträdet i den eviga saligheten. Det vore mycket intressant att höra din åsikt om detta ..som ett ytterligare steg på den debatt som har förts här.
Alltså har gärningarna någon avgörande betydelse enligt din mening, eller är det rättfärdiggörelsen som sådan som för mig till evig salighet??
OT, men läs gärna på AveMarisStella. Scrolla dig fram på 99 invändningar. 47 m fl besvara din fråga.
Att förstå ”tro” som ett intellektuellt bejakande av något, är inte den tro som bibeln lägger i ordet. Emunah är det ord som den hebreiska bibeln använder och det betyder ”förtrösta” eller ”lita på”. Jakob säger ju att även onda andar har tro på Gud, men att den försanthållande tron inte hjälper dem. Den frälsande förtröstan (tron) lever alltid i symbios med omvändelse. Omvänd er och tro på de godas budskapet är den rätta uppmaningen som ges av apostlarna. Är det lagiskt, JovasQ?
Bra fråga SÅ! Och det detta den messiastroende juden Jakob talar om i sitt brev. En tro som inte tar sig uttryck i omvändelse är en tro utan verkan, en död tro.
Ja, så är det Mikael. Den messiastroende juden Jochanan även känd som aposteln Johannes skriver i sitt brev: ”Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig.” 1 Joh 3:7
En tro som inte leder till rättfärdiga gärningar eller till en stark hjärtats strävan att leva till Guds behag är inte den tro som leder till rättfärdighet och räddning för den tillkommande tidsåldern.
Där kommer folkkyrkotankens felaktiga synsätt med barndop in där omvändelsen och tron inte kan föregå omvändelsen och därmed invaggas människan att hon genom dopet garanterats frälsning. Det var bl a detta som gjorde att frikyrkligheten växte fram som en protest mot att människorna gick till kyrkan och tog del av nattvarden men sedan levde ett ogudaktigt liv i vardagen. Dop eller nattvard ger ingen syndaförlåtelse i sig. Att nattvarden ger syndaförlåtelse är kyrkans falska lära. Den är till för de redan omvända och pånyttfödda genom Guds Andes verk.
Det kanske blev både ros och ris till dig Mikael? Utlovas det syndaförlåtelse i nattvarden?
Jag har aldrig läst en kommentar där Jonasq skriver att tro enbart är en intellektuell övertygelse om ett visst försanthållande. Tvärt om är tron i den reformatoriska teologin en stark tillit på Gud. Omvändelse är helt centralt i tro men inte i formen av gärningar utan i formen av att vända sig mot ljuset som ger nåd. Detta är en omvändelse bort från den egna självrättfärdigheten vi måste göra varje dag. Människans synd var inte att hon inte trodde att Gud existerade utan att hon trodde att hon kunde klara sig själv.
Jag förstår vad som menas med att ”gärningar” inte räddar en människa, men blotta begreppet ”gärningar” känns som små isolerade paket, som ”produceras” med ett syfte. Kanske är det avlatsbrev i de paketen? Det finns dock en helt annan typ av ageranden som inte alls är beräknande på det sättet utan är sin egen tillfredsställelse och som kommer spontant i kärleksrelationer med Gud, människor eller andra levande väsen. Inte uppvaktar jag dottern på födelsedagen för att hon ska ta hand om mig när jag är gammal!
Och detta födelsedagsfirande blir ju en del av en djungel av goda samband som på olika sätt kan interagera med varandra, lyfta varandra.
Även när goda handlingar inte kommer helt lätt utan kanske behöver hjälp av vilja, förnuft och tillit – kan de föra det goda med sig att de stärker de omgivande medmänniskornas tillit till människor och det godas möjlighet när de ser det goda göras. Genuint god vilja som kämpar mot själviskhet, hämndlystnad eller lättja, skulle det sakna värde? Att med ett sådant inre motstånd ändå välja det goda för att man vågar lita på Gud, eller inser att det goda är det rätta, det är att jämföra med änkan och hennes två skärvor.
Också: Jag har ett visst ansvar mot andra, en del av ett kollektivt ansvar här i världen. Om jag, genom mitt sätt att vara och välja, kan bidra till att en människas hjärta inte blir förstenat så kanske den människans hjärta en gång kan möta Jesus hjärta utan att fly eller vara likgiltigt.
Men självklart kan man inte klättra upp till himlen av egen kraft, man kan inte ha som AMBITION att bli frälst! Det är Gud som räddar förstås. Man kan putsa sin spegel men inte tvinga solen att lysa in i den.
Men putsandet kan vara sin egen glädje och/eller en del av en vilja, en längtan och ett hopp.
Tillägg och nu blir det jobbigt: även tron, rättlärigheten, kyrkligheten kan vara Gärningar
I betydelsen paket som produceras i syfte att få något tillbaka.
Men precis som med andra typer av handlanden; bara det finns någon liten sann vilja eller ens längtan efter tro eller en vilja till en längtan till en tillit så väger det mer, tror jag, än alla rätt på de Troendes Stora Tentamen.
Jag är inte katolik, men med fel eller rätt har jag fått en bild av konservativa lutheraner som just Gärningsorienterade i fråga om antal RÄTTA svar. Maybe I’m wrong.
Tack, Mikael, för din svarsartikel i Världen idag samt ditt kompletterande blogginlägg! Givande läsning, som vanligt. Här vill jag blott göra en kritisk reflektion.
Du skriver att ”NT-satsen” – alltså mitt påstående att NT innehåller 27 böcker – inte är en lärosats. Men nog är den det? För det första bör väl även evangeliska kristna tro att den är sann? Och för det andra är den ju nödvändig för att den protestantiska principen ”Skriften allena”, som enligt din egen utsaga är ”en lära som hävdar att all lära måste kunna stödjas direkt på Bibeln och/eller kunna ses som en nödvändig konsekvens av vad Bibeln säger”, inte bara ska vara en tom fras. ”Skriften allena” har ju inget innehåll alls, om vi inte vet vilka böcker som ingår i Skriften. Det finns alltså åtminstone två skäl för evangeliska kristna att se NT-satsen som en lärosats – trots att den varken kan stödjas direkt på Bibeln eller ses som en nödvändig konsekvens av vad Bibeln säger.
För tydlighets skull kan jag också tillägga att det var först på 1500-talet (inte 400-talet) som Katolska kyrkan formellt definierade Bibelns innehåll, efter att de protestantiska reformatorerna paradoxalt nog hade börjat ifrågasätta vissa skrifter som under mer än ett millennium, i praktiken alltsedan urkyrkans tid, hade betraktats som delar av Gamla testamentet. (Luther ifrågasatte ju även till en början vissa av NT:s skrifter, men det är en annan historia…)
Tack Martin! Nja, jag vill nog ändå inte kalla det för en lärosats, men det är ju definitivt en sats som antingen är sann eller falsk. Och man måste veta vad som ingår i Bibeln för att sola scriptura ska fungera. Så man måste tro att dessa skrifter ska ingå, helt klart. Jag ger dig rätt i det att jag erkänner att jag som protestant bejakar en del av traditionen – nämligen den att just dessa 27 böcker ska ingå i kanon. Jag bejakar att kyrkan gjorde rätt då de på regionala kyrkomöten (synoder) i Hippo och Kartago i slutet av 300-talet fastslog att dessa 27 gällde. Det blev ju också konfirmerat av påven Damasus, om jag minns rätt. (Det borde ju räcka för att det ska vara hyfsat officiellt?) Det är också korrekt att samma synoder fastslog att de böcker som vi protestanter kallar Gamla testamentets apokryfer och ni katoliker kallar deuterokanoniska, också skulle ingå i Gamla testamentet. Det är korrekt att dessa skrifter sedan av hävd ingick i biblarna fram till 1500-talet, då protestantiska reformatorer fick för sig att Gamla testamentet bara skulle bestå av de böcker som de judiska rabbinerna efter Kristi tid bestämt skulle ingå i den judiska bibeln. Det är också korrekt att Martin Luther även ifrågasatte flera andra bibelböckers förekomst i kanon, bl.a. Jakobs brev, Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken – allt för att han hade problem med teologin i dessa bibelböcker. andra reformatorer lyckades dock hejda honom. Men de deuterokanoniska (det vi kallar GT:s apokryfer) åkte ut. Goda och nyttiga att läsa, enligt Luther, men dock inte helig skrift som ingår i det sola scriptura på vilken läran ska byggas. Intressant litteratur, enligt de reformerta, och ska inte ingå i tryckta biblar då de inte är Guds ord.
Så,vad säger det då. Ja, en protestant måste tro att NT27 är sant. Han bör ju gärna också tro att GT39 (att Gamla testamentet bara har våra 39 böcker och inte också GT:s apokryfer) är sant. Det sistnämnda på de protestantiska reformatorernas auktoritet, egentligen. De hävdade ju att bara judarnas GT skulle gälla. Och de judiska rabbinerna bestämde (efter Jesu tid) att bara de hebreiska böckerna skulle vara kanon för dem (GT-apokryferna är skrivna på grekiska). Och de protestantiska reformatorerna som bestämde att GT bara skulle vara som det judiska, bröt, som du skriver, därmed också med hävd och tradition. Allt detta är en lång historia som jag inte ska gå in på här och försöka utreda. Passar sig bättre för ett separat blogginlägg.
Ett argument för att GT:s kanon ska vara mindre än den katolska, är att Josefus av allt att döma omvittnar det som sedermera blev den judiska kanon (vårt protestantiska Gamla testamente). Detta kan tänkas finna stöd i vissa NT-texter, som kan tolkas i den riktningen.
Men jag erkänner att jag finner de protestantiska reformatorernas handskande av denna fråga en aning problematisk. Jag finner det tämligen enkelt att vara av den uppfattningen att den skriftliga traditionen (Bibeln) är normerande och högsta auktoritet i lärofrågor och etik, dvs över den övriga traditionen, som just för att den är muntlig också lättare är utsatt för förändring genom tidernas lopp. Men samtidigt måste man i så fall vara överens om vad som är den skriftliga traditionen (dvs Bibeln) och där blir det lite problematiskt om protestanter förkastar Tobit och 2 Mackabeerboken därför att dessa kan tolkas som stöd för läror som protestanter anser vara felaktiga. Det blir en sorts cirkelresonemang som jag inte är helt nöjd med.
Mikael
Nej det borde du inte vara nöjd med. 🙂
Här började jag vackla i min protestiver, efter Stefan G:s urkassa apologetik för 66 böcker.
Ju mer jag läste, desto klarare framstår Kyrkans kanon som allmänerlig.
Tillägg
Invändning 6; ”INVÄNDNING: På Jesu tid var GT:s kanon definierad och därför är det inte rätt av Kyrkan eller Kyrkorna att försöka ”prångla med” de 7 extra böckerna, som aldrig citeras i NT och därför inte ingår.
SVAR: Kanonfrågan var inte alls färdig år 30. I Palestina vid denna tid fanns minst 3 olika kanon; alltså Qumransektens, Fariséernas och Sadduceisk-Samarisk kanon. De ”extra” Skrifterna har alltid använts av alla kristna – även judar och kyrkofäderna – och citeras i NT1, även om detta inte är grund för kanon. Är det värdigt kristen tro att godtyckligt välja och vraka bland de heliga Skrifterna?
1 Exempel på citat är; Syr 5:11 i Jak 1:19; Syr 7:14 i Matt 6:7; Tob 4:15 i Matt 7:12; Jud 11:19 i Matt 9:36; Vish 16:13 i Matt 16:19 och 1 Mack 2:28 i Matt 24:16 osv. Vidare nämns att Kristus firar ”chanukka” = tempelinvigningsfest i Joh 10:22, som har sin grund i firandet som beskrivs i 1 Mack 4:36-59, 2 Mack 10:1-8.”
De urkyrkliga synoderna kan inte ha rätt om NT på e.m. (om NT), om man har fel på f.m. (där GT fastslogs).
Det är inkonsekvent, ologiskt, ”klipp-o-klistra-teologi” o ofromt.
Jag vill ha x-tra allt. Mer av allt.
Summum bonum av kardemumum.
Tack, igen, Mikael! Mycket intressant och upplysande kommentar. Enligt den information jag fått från Världen idag kommer morgondagens upplaga för övrigt att innehålla ett kort genmäle från mig. Jag säger inte mycket utöver de reflektioner jag gjorde här på bloggen tidigare, men det är ju alltid roligt att kunna föra en viktig teologisk debatt inför en vidare läsekrets.
Martin Lembke! Det är viktigt för oss protestanter att betona att NT:s inspirerade böcker inte erhåller sin status och sanning genom den odelade kyrkans legitimerande av dem utan genom Guds legitimerande av dem. Skriftens böcker är inspirerade trots och inte tack vare kyrkan.. Kyrkan erkänner och avgränsar endast det Gud i förväg legitimerat.. Dessutom innan NT:s kanon var fullständigt fixerad hade församlingen dock redan från judarna erhållit Skriften nämligen i form av GT (Lagen, Profeterna och Skrifterna)..
När det gäller tradition så erkänner en sann protestant endast den tradition som vilar på Skriftens grund. I första hand handlar det för Kyrkan om att bevara den tradition som de nytestamentliga apostlarna förmedlat. Att lägga något till denna nytestamentliga tradition (mariologi, helgonkult, mässoffer, och dyl) är att gå utöver den..
Magnus
Magnus, jag håller med om det mesta du skriver i första stycket. Men det förändrar inget i sak. Gud vet naturligtvis från början vilka böcker som är inspirerade. Men ”Skriften allena” handlar om VÅRT perspektiv, inte GUDS. Så hur vet vi att NT innehåller 27 skrifter? Att så är fallet, tar vi ju för givet. Men inga bibelord hjälper oss i detta avseende. Alla kristna – katoliker, protestanter och andra – måste falla tillbaka på den kristna traditionen i denna fråga.
Martin,
Frågan är om ”traditionen” är det rätta ordet i sammanhanget? Traditionen är ju ingen autonom storhet som fattar några egna beslut och som därför skulle kunna fatta beslut om vilja texter som skulle ingå i kanon? Det är väl snarare läroämbetet som för er katoliker är det centrala här, att RKKs läroämbete avgör vad som ska ingå i kanon och vad som ska utgöra helig tradition för kyrkan? Jag tror att det är missvisande att ställa reformationens sola scriptura-princip mot traditionen, det är snarare läroämbetet som utgör rivalen eftersom det handlar om vad som ska vara slutgiltig auktoritet.
De 27 böcker som ingår i NT var ju texter som fanns i alla kyrkor och som redan betraktades som helig skrift. Det var när det dök upp också andra texter med anspråk på att vara helig skrift som det blev nödvändigt att göra klart vilka som verkligen var detta. Men det handlade inte om ett beslut av kyrkan så mycket som ett accepterande av det som redan gällde.
Men just den här frågan är trots allt ingen reell utmaning för oss evangeliska kristna som håller fast vid sola scriptura över det katolska läroämbetet. Det är uppenbart att du för fram ett slags domino-logik i din text där sola scriptura-principen görs orimlig i sin utgångspunkt och därmed orimlig som princip överhuvudtaget. Men det är ändå ingen logik som känns särskilt övertygande för oss. Logiken ser då ut så här, om jag har förstått dig rätt:
*Traditionen var avgörande för vilka böcker som skulle ingå i NT.
* Eftersom detta urval inte baserades på någon bibeltext var inte sola scriptura-principen avgörande.
* Alltså står traditionen över Skriften och därmed är sola scriptura-principen ohållbar och kyrkan står över Skriften.
Men även om vi skulle ge er delvis rätt när det gäller de första premisserna i argumentet, med flera förbehåll, så följer ju inte slutsatsen att kyrkan ska överordnas Skriften. Det finns fler premisser som måste in här, framför allt det faktum att kyrkan har kommit till genom Guds Ord, genom evangeliets förkunnelse och är norm och slutgiltig auktoritet i varje fråga om tro och liv. Det är ett långt steg från ditt resonemang om att skriften liksom inte valde sig själv till RKKs läroämbete, och det är det frågan ytterst gäller när vi pratar om vad som är slutlig auktoritet för kyrkan.
Jonasq, jag är helt med på ditt inledande förtydligande om läroämbetet.
Vad gäller den påstådda ”domino-logiken” (?) är jag dock inte nöjd med din rekonstruktion. Mitt argument ser snarare ut så här:
1. Enligt ”Skriften allena” måste alla förpliktande kristna läror kunna utläsas ur Bibeln.
2. NT-satsen är en förpliktande kristen lära.
3. Men NT-satsen kan inte utläsas ur Bibeln.
Slutsats: ”Skriften allena” kan inte vara en sann princip.
Martin,
Tack för förtydligande! Dominoeffekt är det väl snarast jag åsyftar, alltså: om inte sola scriptura är vägledande för vilka böcker som ska ingå i kanon kan vi åsidosätta principen helt och hållet och låta det katolska läroämbetet vara slutlig auktoritet för lära och liv. Från ett ruckande av sola scriptura-principen i början av resonemanget till ett totalt åsidosättande. Det är den logiken som inte är övertygande för mig.
Och dina premisser måste ändå revideras och till och med korrigeras som jag ser det. Den första premissen är bara delvis sann. Sola Scriptura innebär att Skriften är slutlig auktoritet för lära och liv, ja. Men det betyder inte att alla läror måste vara direkt uttryckta för att vara giltiga, så har ingen reformator trott och så ser det inte heller ut i de lutherska och reformerta bekännelseskrifterna. Vi accepterar läror som på ett rimligt sätt kan härledas ur Skriften och som harmonierar med den och stämmer med dess vittnesbörd och intention. Som du vet accepterar vi de tre huvudsymbola och den kalcedonska kristologin, vilket ju betyder att vi fullt ut bejakar läran om treenigheten, inkarnationen och kristi gudomliga och mänskliga natur. Så här låter det till exempel i den reformerta Westminsterbekännelsen:
”The whole counsel of God concerning all things necessary for His own glory, man’s salvation, faith and life, is either expressly set down in Scripture, or by good and necessary consequence may be deduced from Scripture: unto which nothing at any time is to be added, whether by new revelations of the Spirit, or traditions of men”.
Så redan där försvagas ditt argument sett från vår horisont. Sola scriptura behöver lika lite som treenigheten finnas i bibeln för att vara riktig. Här kan man anföra alla de referenser i Skriften som ibland kallas Skriftens självvittnesbörd, alltså hänvisningar till både profetisk och apostolisk auktoritativa texter. Men dessa referenser behöver jag ju inte skriva här.
När det gäller den andra premissen betraktar vi inte sola scriptura som en ”lära”. Det är snarare än princip som hela Skriften vittnar om, som stämmer med dess vittnesbörd och mönster.
Därmed blir din tredje premiss ogiltig och slutsatsen falsk.
Martin! Gott att vi är ense om att Kyrkan har identifierat de antal böcker som är inspirerade av Gud. Av detta följer dock inte att Kyrkan har rätt att i lära och liv gå utöver de Skrifter man erkänt som inspirerade.
Skriften allena handlar alltså i direkt mening om Guds Ord allena d.v.s. de Ord som Gud har inspirerat och intet annat.. Det är i egenskap av föregående som Skriften utgör korrektiv och probersten gentemot den kyrkliga traditionen.
Om Gud tillkännagett/uppenbarat sin vilja i sitt Ord (GT initialt och NT på sikt) så leder detta av nödvändighet till slutsatsen att auktoriteten endast vilar däri..
Magnus
Mikael,
Jag har uttryckligen sagt att jag ska ligga lågt med bloggkommentarer, men eftersom United specifikt omnämns i din text ovan så gör jag ett undantag och lämnar några kommentarer.
Du tycker att det inte är ”oproblematiskt” att United använder sig av reformationsprincipen ”tron allena” för att uttrycka vår teologi och orsaken till detta är att uttrycket som sådant bara förekommer en gång i NT, i Jak 2:24, och då i en negativ betydelse. Jag tycker att ditt resonemang är knepigt och här är mina skäl:
1. Det är inte så att vi endast uttrycker vår teologi med hjälp av reformationens uttryckssätt. Det vore en stympning av tron att bara låta den kretsa kring reformationens skallrop. Och det skulle reformatorerna också hålla med om. Vi ansluter oss, precis som reformatorerna, till de tre huvudsymbola – Apostolicum, Nicaenum och Atnanasium – samt Kalcedon. Dessa bekännelser ger uttryck för den kristna tro som kan beskrivas som ”allmänkristen”, och den bildar basen för Uniteds teologi. Vår hänvisning till reformationens fem ”sola” handlar specifikt om förståelsen av evangeliet och hur människan tillägnar sig frälsningen i Jesus Kristus. Dessa uttryck fick sin formulering under reformationstiden i förhållande till de förvrängningar av evangeliet som då var kännetecknande för RKK. Vi bekänner oss, utöver detta, också till en pentekostal spiritualitet och har ett starkt fokus på mission. Vår teologi är alltså framför allt katolsk, i betydelsen allmän, och omfattar mer än reformationens solar. Men vi menar att reformationens solar hjälper oss att bevara evangeliet rent, då som nu.
2. Du hänvisar till regula fidei och menar, precis som reformatorerna också gjorde, att bibeln ska läsas utifrån det tolkningsmönster som etablerades i urkyrkan och som till exempel kommer till uttryck i Apostolicum. Det betyder att man utgår ifrån att den tidiga kyrkan hade rätt när de gjorde begrepp som ”treenighet” och ”inkarnation” till centrala för tron trots att begreppen som sådana inte finns i bibeln. Uttrycken hjälper oss att formulera centrala bibliska sanningar och nödvändiggjordes av att den sanna tron attackerades och hotade att förvrängas.
Men sen menar du, med en helt omvänd logik, att det är problematiskt att använda sig av uttrycket ”tron allena” för att det bara förekommer ”en gång (!)” i NT. Det låter ju som att du menar att när det gäller det uttrycket så är det problematiskt för att det inte finns i bibeln, något som du har sagt inte gäller treenighets- och inkarnationsbegreppen. Men uttrycket ”tron allena” används ju inte för att det förekommer i bibeln utan för att det ger uttryck för NTs undervisning om hur människan tillägnar sig Guds frälsning. Varför skulle just det uttrycket behöva finnas i bibeln för att legitimt kunna användas, när du samtidigt accepterar att inte andra begrepp behöver det? Jag får inte ihop ditt argument här.
Vad uttrycket handlar om är ju den helt centrala bibliska undervisningen om att frälsning ges som en gåva av Gud, helt och hållet av nåd, och därmed utesluter alla mänskliga strävanden och gärningar som grund för frälsningen. Vi tar emot denna gåva ”genom tro” och så fort man lägger till någonting här – tro plus gärningar – så har man gjort nåden och tron om intet och introducerat ett merittänkande i frälsningen, att den förtjänas på något sätt. Reformatorerna myntade därför ”tron allena” för att betona att frälsningen är helt och hållet av nåd och att vi inte bidrar till vår frälsning. ”Tron allena” är alltså bara ett sätt att säkerställa att frälsningen är av ”nåd allena”. Är det av nåd som måste det vara genom tro. Och är det genom tro så ÄR det genom tro, då kan man inte göra några tillägg utan risk att pervertera evangeliet.
När det gäller själva texten i Jakobs brev så handlar ju inte den om hur människan blir frälst, av nåd genom tro, utan korrigerar en falsk tro som inte får några uttryck genom gärningar. En sådan tro är fejk enligt Jakob. Kontexten är, som alltid, viktig om vi vill förstå vad texten vill säga. Jakob polemiserar inte mot Paulus starka undervisning om att vi blir rättfärdiggjorda genom tron (allena), han korrigerar snarare en falsk användning av Paulus rättfärdiggörelselära där talet om rättfärdiggörelse genom tro har börjat användas som ett sätt att legitimera ett liv som inte bär frukt i goda gärningar, och påpekar att detta i praktiken visar att det inte finns någon sann tro överhuvudtaget om den inte får något uttryck i gärningar. Jakob vill alltså inte korrigera kristna som gläder sig över Guds fria nåd som de har tagit emot genom tron allena, utan han vill korrigera en falsk tro. Och reformatorerna var mycket medvetna om detta. Luther myntade till exempel uttrycket ”Rättfärdiggörelsen är av tron allena, men tron är aldrig allena” för att understryka den sanna trons natur. Den här tolkningen av Jakobs undervisning förmodar jag att du också håller med om som evangelisk kristen, eller menar du att människan blir frälst genom tro plus gärningar, att en sådan formel skulle vara uttryck för NTs undervisning om hur frälsning erhålles på grund av Jakobs ord här?
Jag kan alltså inte alls förstå varför det skulle vara problematiskt av oss i United att använda oss av uttrycket ”tron allena” när vi definierar vår tro och teologi. Uttrycket är, tillsammans med ”sola scriptura”, det central uttrycket för reformationens upprättande av det rena evangeliet, reformationens ”materialprincip”, frälsning av nåd allena genom tron allena. Vi tror att det är av yttersta vikt att den evangeliska kyrkan rotas djup i denna princip och gör den till styrande för tro och teologi.
/Jonas
Jag har inget problem med att du gör en utläggning som exempelvis den ovanstående och förklarar vad du/ni på United menar eller inte menar med uttrycket. Och den utläggningen behövs ju uppenbarligen, när man använder ett sådant slagord för att definiera sig. Och det är just det jag åsyftar när jag skriver att det är problematiskt. Det korta uttrycket ”tron allena” är så oerhört lätt att tolka på ett sätt som ni i United inte åsyftar; det måste definieras och förklaras och därmed försvaras. Jag förstår mycket väl att reformatorerna i en stridssituation använde uttrycket för att markera gentemot motståndarna då, men det blir inte lika självklart att använda det som ett frontord idag. Man kan säga samma sak som du säger i din utläggning, fast med andra och kanske mer träffande slagord. Tanken med slogans eller slagord är väl att de ska förtydliga, inte behöva förtydligas. Eller är jag ute och cyklar här? 🙂
Mikael,
Alltså, ”tron allena” har ju varit ett helt och hållet definierande sätt att uttrycka hur frälsning erhålles sedan reformationstiden. För alla evangeliska kristna. Det borde vara det minst problematiska uttrycket att använda som jag ser det. Sedan är det klart att uttryck måste förklaras, inga ord eller uttryck har en essentiell mening som inte kan förändras. Men det är ju precis samma sak med ordet treenig. Om jag säger att det är av största vikt att kyrkan bekänner Guds treenighet så kan man ju använda använda den här logiken och säga att det kan leda tanken till att gud är tre och det står ju uttryckligen i bibeln att Gud är en!
Men jag är såklart inte emot att vi förklarar vad vi menar med begreppen vi använder, all predikan är ju också en form av förklaring så i en mening förklarar vi oss hela tiden, söndag efter söndag när evangeliet predikas. Men jag kan fortfarande inte förstå varför Uniteds användande av ”tron allena” är problematisk på något sätt. Den finns ju i ett sammanhang där vi förklarar huvuddelarna i vår tro och teologi, med förklaringar till varje ord och begrepp. Så här står det under rubriken ”tron allena”:
Många kristna tänker att Kristi död på korset är Guds verk, men tron på Kristus är mitt eget verk. ”Gud har gjort sitt och nu ska vi göra vårt” är logiken som används. Men den tro Bibeln talar om kan inte frambringas med mänsklig förmåga eller förnuft. Tron beskrivs bäst som förtröstan och tillit till Gud. Att ge en person tillit är inte något vi väljer utan snarare något som skapas i oss när vi genom kunskap och insikt lär känna en person som är att lita på. Vi finner inte tron inom oss själva utan bekänner den tro som har blivit vår som en gåva. Likt en blind som plötsligt fått sin syn utbrister vi i denna tro: ”jag ser!”. Tron kommer till oss genom förkunnelse av Guds ord i Andens kraft. Denna tro griper tag i Kristus och förtröstar på att hans rättfärdighet tillräknas mig, av nåd allena.
Denna ljuvliga förtröstan uttrycks väl i Heidelbergkatekesens första punkt:
”Vad är min enda tröst i liv och död? Att jag med kropp och själ och i liv och död inte tillhör mig själv utan att jag är min trogne Frälsare Jesu Kristi egendom. För han har med sitt dyrbara blod betalat för alla mina synder och frälst mig från djävulens makt. Han bevarar mig så att förutan min himmelske Faders vilja inte ett hårstrå kan falla från mitt huvud. Ja, han bevarar mig på så sätt att allt måste tjäna mitt eviga väl. Genom sin Helige Ande förvissar han mig om det eviga livet och gör mig villig att med glädje leva för honom.”
Luther säger följande om tron i förordet till hans Romarbrevskommentar:
”Tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.
Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den Helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.”
Sedan finns det såklart mycket mer att säga om detta. Men ”tron allena” kan definitivt inte förpassas till reformationstiden. I varje tid och generation finns en strid om hur människan blir frälst, och rivaliserande uppfattningar förs hela tiden fram. För att nådens evangelium ska lysa starkt i människors mörker tror vi att det är mycket viktigt att vi förklarar hur Guds frälsning i Kristus blir vår – genom tron allena.
Tillägg,
Tar tacksam emot andra uttryck som du tycker är mer passande än ”tron allena”. Jag har, helt ärligt, mycket svårt att komma på något själv. Jag tycker också att det finns ett värde i att ha en historisk förankring, och jag tycker nog att reformationens materialprincip duger rätt bra även idag. 😉
På rak arm har jag inget nytt slagord att föreslå – Möjligen ”Frälst genom tro, till goda gärningar”. Du får omformulera det med egna ord. Men vi kanske inte behöver ha något slagord eller uttryck på bara några ord. Varför måste vi det?
Jag tycker att trosbekännelser/katekeser som mer följer t.ex. den nicenska trosbekännelsens struktur är bättre. Kanske inte lika klatschigt och trendigt som reklammakare skulle önska, men sannare.
Jag tycker nog att ”tron allena” är bättre. Vi pratar trots allt om hur människan erhåller frälsning, och vi betonar då att frälsningen tas emot som en fri gåva. Vi behöver inte samtidigt ängslas över gärningarna, eftersom det lätt leder till att den syndatyngda människan tror att hon ska försöka förtjäna Guds frälsning.
Sen ser jag de inte främst som ”slagord”, utan snarare som markörer som enkelt och tydligt markerar gränserna för sant och falskt evangelium, och det ser jag som en ständigt central uppgift för all kristen förkunnelse. Och jag förstår inte varför vi ska ställa dessa markörer mot bekännelser och katekeser, de har ju helt olika syften. Reformationens fem solar är ingen förklaring av den kristna tron, återigen, det är markörer som vill hjälpa oss att bevara evangeliet rent, hållpunkter att återvända till och utvärdera vår egen och andra förkunnelse. Jag ser ett stort värde i dem och kommer att fortsätta att använda dem. Däremot delar jag din syn på att det är viktigt med bekännelser och katekeser.
Markörer används ju för att avgränsa mot något man inte gillar eller anser vara fel. Men en korrekt utläggning av läran måste ju också klara av att inkludera det Jakob skriver:
”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?… Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han lade sin son Isak som offer på altaret?…. Så uppfylldes skriftens ord: Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig… Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.” (Jak 2:14-24)
Jag tror att det går att predikan en frälsning av nåd och genom tron allena, och att göra det i harmoni med Jakob. Men frågan är om det blir onödigt tillkrånglat om man envist fasthållet vid uttryck som ”Tron allena” i detta sammanhang. Jakob talar ju faktiskt om den frälsande tron här. Han säger något om kvaliteten på den tro som tar emot frälsningen. Det handlar om en tro som är ”verksam i kärlek”, som Paulus skriver i Gal 5:6. Om vi kan tala om en sådan tro och säga att allt beror på Guds nåd från vaggan till graven och bortom, så kanske det är bättre än att hela tiden lyfta fram ett uttryck som bara tjänar som markör gentemot en sorts missuppfattning, som man menar. I dagens frikyrkosverige eller svenskkyrkliga Sverige är det kanske inte gärningsrättfärdighet som är problemet, utan snarare den (post)moderna individualismen som säger att allt som gäller etik är upp till var och en att bestämma, och Guds jobb är att förlåta, så att ”egentligen spelar det ingen roll vad du gör, så länge du har något sorts tro”, Gud är nådig. Det är ett större problem, och slagordet ”tron allena” hjälper inte här. Det sätter snarare felaktiga griller i huvudet på folk (pastorer inkluderat). Piensohodebatten visar det.
Mikael,
Du väcker en hel del intressanta spörsmål här. Men inget av det du påpekar i min hållning är väl annorlunda än ditt eget fasthållande av sola scriptura i din artikel? Där har du ju invändningarna mot att traditionen trots allt har ett stort värde, att principen om sola scriptura har radikaliserats och blivit felanvänd och missbrukad i individualistisk anda. Men ändå ser du behovet av att hålla fast vid denna princip eftersom du inser det fatala misstaget i att jämställa skriften med traditionen och låta båda vara underordnade ett läroämbete som godtyckligt ska bestämma om vad som är gudomlig sanning och inte.
På exakt samma sätt med sola fide när det gäller hur syndfulla människor blir rättfärdiggjorda inför en helig Gud. Vi blir det som ett resultat av Guds fria nåd och vi tar emot denna gåva endast genom tro. ”Allena” markerar mot alla de falska teologier som vill propsa på att det finns villkor för frälsningen som syndare måste leva upp till för att Gud ska acceptera dem. Det blir inte på något sätt ”onödigt krångligt” att tydligt och klart framhålla att frälsningen tas emot som en gåva utan motprestation och gärningar. Hur kan du tycka det?
Det Jakob lär om gärningar som ett tecken på sann tro är ju inget annat än det Paulus lär när han talar om tro ”som är verksam genom gärningar”, som du själv framhåller. Men Paulus såg trots detta det stora behovet av klart och tydligt framhålla att frälsningen tas emot endast genom tro på Kristus, ”utan lagen” (rom 3:19ff). Och det här var ju en mycket stark betoning i Paulus teologi, särskilt i Romarbrevet, Galaterbrevet och Filipperbrevet. Just detta hade förvrängts av den medeltida kyrkan och upprättades under reformationen. Men det står alltid en kamp om det rena och sanna evangeliet, därför är det av största vikt att vi bevarar de dyrbara skatter som reformationen gav oss.
Och tvärtemot mot vad du hävdar så tror jag att gärningsrättfärdighet är problemet par excellence i svensk kyrklighet. Och det är alltid där problemet ligger, aldrig i våra moraliska tillkortakommanden. Det är tilltron till oss själva, vårt envisa fasthållande vid att ”vi ska klara det” som är hindret för trons liv, inte någon individuell synd som vi begått eller begår. Roten till vår synd, som Luther också påpekar, är otron, att vi inte vågar tro att Gud är så god som han egentligen är, att det trots allt inte är av nåd alltihop, utan att Gud ska hålla räkning och ställa fram stränga villkor för att acceptera oss och att vi då kommer att dömas. Det är lagens röst i vårt samvete, vilken bara tystas av ett rent och klart evangelium om hur Kristi blod har tvättat oss rena som snö.
Med reformatorerna tror jag att denna lagiska natur hos oss fallna människor är vårt största problem, inte enskilda moraliska synder. Och det är just de mest rättfärdiga och moraliska människorna som alltid missar vad Gud har gjort för oss i Kristus, se på fariséerna. Däremot strömmade hororna, syndarna, publikanerna, alla de misslyckade människorna in i Guds rike när de hörde erbjudandet om fri nåd. För de insåg att om de skulle upptas i gemenskap med Gud så måste det ske helt och hållet av nåd, de insåg att de inte kunde komma med en motprestation, att de inte kunde producera den moral som lagen krävde och att det utan Guds nåd därför var ute med dem. Så kommer det alltid att vara, det är alltid sådana människor som tar emot Guds nåd och det är sådana som visar trons liv i kärlek och gärningar till sin nästa.
Problemet är aldrig för mycket evangelium, för mycket nåd, för mycket tal om tron allena. Problemet är alltid egenrättfärdigheten och våra försöka att förtjäna Guds frälsning och vårt behov av att rättfärdiga oss själva inför Gud. Det är detta som skymmer glädjen i Kristus och som gör oss till hårda och kalla människor som inte har ork eller kärlek över för vår nästa och hennes behov.
Vad gäller Piensohodebatten så minns du att jag inte håller med dig alls i din bedömning. Det här med att vi ska fördöma syndare i predikstolen, det tar jag bestämt avstånd ifrån. Däremot fördömer jag gärna egenrättfärdigheten, skrymteriet, den religiösa hårdheten, för sådant står emot evangeliet så att det inte tas emot. Sann tro på Guds nåd i Kristus skapar liv och gärningar, aldrig lagen eller olika versioner av ”kristna” budkataloger.
Jag kan inte riktigt förstå hur du som vill vara så biblisk, kan ha så svårt för att förkunnelsen/undervisningen från predikstolarna också ska innehålla en tydlig etisk undervisning som tydligt klargör vad som är rätt och fel i moraliska frågor. Inte bara, naturligtvis, men att det finns överhuvudtaget. Församlingen måste ju undervisas, förmanas, tillrättavisas osv. När man träffar Felix, så kan man tala om rättfärdighet, självkontroll och den kommande domen. men du kanske inte skulle kalla Paulus till predikant? 😉
Som sagt, det är alldeles utmärkt att du förklarar. Men jag tycker att treenighet är ett bättre begrepp, som mer sammanfattar vad det handlar om – det uttrycker att det handlar om både tre och en. Sedan måste det förklaras och utläggas. Tron allena är däremot mer exkluderande i formuleringen. Förklaringen måste då till syvende och sist alltid handla om att man trots allt inte är emot goda gärningar utan förespråkar det också. 🙂
Rubriker har ju vanligtvis den egenskapen att de behöver förklaras, något som vi gör.
Det är intressant att läsa predikningar av Luhter för det är väldigt tydligt att han inte skyr kravet på goda gärningar. Men det är lika tydligt att han inte sätter detta krav i relation till rättfärdiggörelsen. Denna vinns eller förloras enbart av tro, aldrig av gärningar. Det är också tydligt att för Luther är Guds krav på goda gärningar inget förbehållet de troende. Alla människor har krav på sig att älska sin nästa och bär i någon mån förmågan att agera gott. Med detta allmänna krav på god gärningar är inte det radikala att leva helt enligt lagen vilket är enda vägen till frälsning utanför Kristus. Att hänvisa till goda gärningar som en del av frälsningen kan faktiskt i denna mening tyckas förminska det krav som vilar över varje människa för att hon ska kunna förenas med sin skapare. Staten har ett krav på sig att göra gott liksom alla av andra religioner. Men hur mycket gott de än gör innebär detta intet för deras frälsning. Goda gärningar och människans frälsning gör på detta vis inte samman på det enkla sätt du tycks mena Mikael. Frälst eller inte så har jag ett krav på mig att göra gott, skillnaden för den frälste ligger snarare i att jag undervisas och så vet vad det är jag ska göra. Hypotesen att jag som troende medvetet skulle välja att inte försöka göra de gärningar som den Gud vilken offrat sig själv för att rädda mig medan jag ännu är en syndare är så konstruerad och främmande att den blir meningslös. Men trots allt är denna vilja att försöka göra det goda en allmänmänsklig sak som knappast kan sägas vara förbehållet frälsta. Kravet att göra gott liksom viljan att försöka är inte unikt för den kristna tron. Det unika är tron att min frälsning inte hänger på hur bra jag lyckas leva upp till Guds krav på goda gärningar. När vi nu är frälsta helt oavsett våra gärningar så kan vi i detta frälsta tillstånd av glädje se oss om efter möjligheter att göra gott, jag kan inte förstå varför man vill koppla samman det senare med det förra.
Jag kan inte begripa vad denna kommentar från dig har att göra med det jag har skrivit överhuvudtaget. Kan inte se att den har någon koppling till vad jag skrivit eller hävdat.
Självklart vill Gud att alla människor ska vara goda och heliga och göra goda gärningar. Det är också tydligt i Skriften att vi alla är syndare och inte klarar av att leva upp till Guds fullkomliga krav. Det är tydligt att Guds sände sin Son att dö för våra synder och försona oss med honom. Det är tydligt att denna frälsning är en gåva av nåd som vi tar emot genom tro. Det är också tydligt att vi måste förbli i tron och bära frukt, att vi blir varnade för avfall och förhärdelse etc.
Jag har många gånger märkt att många av dem som väldigt envetet håller fast vid ett svart-vitt lag-evangelium-tänkande ofta får svårigheter att tala om gärningar och även svårigheter att ta till sig vissa bibeltexter. Därför tror jag att lag-evangelium är ett motsatspar som vi helst inte bör använda i teologi och förkunnelse. Jag tror knappast att det var Paulus avsikt att vi skulle forma teologin utifrån den begreppsvärld han använde då han bekämpade dem som ville tvinga hednakristna till omskärelse.
Jag uppfattade dig som så att den som biter sig fast vi ”sola fide”, eller din formulering här om lag-evangelium, får problem med att hävda att goda gärningar också är en del av det kristna livet. Mitt inlägg är tänkt som ett exempel på att så inte är fallet. Men med tanke på din reaktion får jag kanske anta att jag missförstått dig. Vad jag ville visa är att också utifrån en teologisk grund där det verkligen och absolut är tron alena så finns krav på goda gärningar, men min poäng är att detta inte behöver kopplas samman med frälsningen i sig, eller risken då att bli av med denna. Att förbli i tron blir utifrån denna grund inte att sammanbundet med vissa gärningar utan att förbli i förtröstan på Guds nåd och de frukter som tron ger är till Guds ära genom hans Ande och inget som vi bör utvärdera vår egen och andras frälsning utifrån. Missförstår jag dig fortfarande lika illa?
Vi kanske förstår varann bättre nu, även jag hade svårt att förstå dig. Jag menar att vissa som stenhårt kör med ”tron-allena” och ”lag-evangelium” verkar ha stora problem med talet om gärningar. Inte alla, långtifrån. Och det finns mycket om goda gärningar i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, så det är helt uppenbart att t.ex. en luthersk eller reformert teologi inte innebär att den kristna människan inte är skyldig att hålla Guds bud. Varför skulle annars reformatoriska katekeser innehålla långa partier om de tio buden?
Sedan tog du i en tidigare kommentar upp frågan om monergism och synergism, och det tror jag faktiskt är en viktig sak i sammanhanget. Men jag får försöka ta tag i den tråden vid annat tillfälle. Men jag tycker du gjorde rätt som tog upp den.
Mikael,
Du återkommer i dina kommentarer till ”vissa” som stenhårt kör ”tron allena” och ”lag-evangelium”, vilket du tydligen är ett problem och till och med felaktigt. För att inte det här ska bli för abstrakt kanske du skulle kunna nämna någon sådan förkunnare eller sammanhang, exempel på hur detta tar sig i uttryck och vilka negativa effekter det bevisligen har fått?
För jag måste erkänna att jag inte känner till något exempel själv, tvärtom flödar liv och goda gärningar fram där människor inser att de är accepterade av Gud genom tron allena och där man har en klar och tydlig förståelse av skillnaden mellan Guds krav – lagen – och Guds erbjudande – evangelium. Däremot har jag sett en hel del av motsatsen, att där lag och evangelium blandas samman utan urskillning att kristna blir osäkra på sin ställning inför Gud, försagda, skuldtyngda och självfixerade. Där flödar inget nytt liv fram utan mest problem och knot och klagan.
Men det vore intressant att höra mer konkret vad du syftar på, exemplen på det här som du oroar dig för.
Jonasq, för att vara en som dragit sig tillbaka från att kommentera så producerar du en ganska ansenlig textmängd här på bloggen.
Jag tänker inte spela ditt spel och räkna upp en massa namn. Det finns ju ingen anledning för mig att på ditt uppdrag ange en massa personers namn för att sedan anklaga dem för felaktigheter. Men hela ditt agerande här och i höstas i samband med Piensoho-debatten uppvisar ju en viss persons problem med att kunna tänka sig att något annat än de egna snävt hållna tankeramarna skulle kunna vara rätta och fyllda med Guds nåd. Piensoho-debatten uppstod därför att Piensoho varit extremt oklar i sin förkunnelse och sänt otydliga signaler om var han stod i vissa frågor. Jag och några andra efterlyste då en större tydlighet. Men det var många då som inte begrep och som inte klarade av tanken på att man kan vara tydlig när det gäller etiska frågor i sin undervisning, samtidigt som man lika tydligt kan predika ett nådens budskap. Många hade till och med problem med att förstå varför man överhuvudtaget kunde efterfråga tydlighet. Det är bara ett exempel från min livserfarenhet. Jag tänker inte göra dig tjänsten och börja rota i Facebook eller på twitter eller på bloggar vad den och den sagt för mer än ett halvår sedan. Det får du göra själv.
Jaha, det var mig du tänkte på alltså? Kanske inte den bästa grunden för att generalisera om all dem som håller på sola fide dock. Det är nog en försvinnande liten grupp som delar de lutherska perspektiven som jag står för så det är nog inget du behöver bekymra dig så mycket om.
Tack för påminnelsen om att jag har kommenterat för mycket här. Jag sögs in av bara farten. Men det handlade som sagt om att du apostroferade United och vår användning av sola fide. Så om du inte diskuterar oss något mer här på din blogg så kommer du att slippa några inlägg från mig i fortsättningen. Ännu bättre vore förstås om du sökte upp oss och pratade med oss om du har några frågor kring vår teologi och förkunnelse. Det blir lätt slag i luften annars.
Ja, nu har jag ju faktiskt inte angripit Uniteds teologi. Jag bara nämnde att sola-begreppen kan vara problematiska att använda när man rent positivt ska beskriva sin teologi och nämnde United som ett exempel på en församling som ändå gjorde det. Jag skrev inte att det är fel att använda begreppen eller att United hade fel lära, men jag påpekade att det kan vara problematiskt och att det är ett uttryck för att även protestanter läser Bibeln genom en traditions glasögon. Men du kanske tolkade det som ett angrepp. Du som är en intellektuell människa som arbetar med intellektuell verksamhet borde väl inte vara så känslig för problematisering? Egentligen fanns det ingen anledning för dig att gå in i försvarsställning med näbbar och klor i detta fall.
Jag sitter naturligtvis inte hela dagarna och funderar över vem som faller i fällan när det gäller det problematiska användandet av begreppet ”Tron-allena”. Men om jag väl gör det någon gång och skriver något kort stycke, så gör du ju dig ofta starkt påmind, så då blir det ju svårt att undvika. Jag måste ju alltid inför dig försvara att jag också anser att Nya testamentets etiska undervisning tydligt ska bäras fram i predikstolarna. Jag måste ju alltid inför dig försvara att jag visst tror på frälsning genom nåd, fast jag också tydligt vill predika hur Gud vill att vi ska leva. Det är ju du som tycks ha problem med det, inte jag.
Värst vad du tar i. ”Angrepp”. Fattar inte vad du vill åt bara. Och så tänker jag att läsare av din blogg kan få höra hur vi tänker när du omnämner oss.
Glad påsk!
Jo, men det var inget ofördelaktigt omnämnande av United. Möjligen kan läsarna bli intresserade.
Och på tal om att kontakta er… var på Uniteds hemsida kan man läsa vem som är pastor och vad denne eller de har för telefonnummer eller epost-adress? Jag hittar det inte. Jag hittar bara en allmän adress och allmänt telefonnummer. Kan man inte bli betrodd möjligheten att själv kunna skriva ett direktmejl eller få ett direktnummer? Var finns ditt namn och telefonnummer på Uniteds hemsida? För visst är det väl så att det är du som är den grå nestorn bakom United nya reformerta framtoning och teologi? Det är du som är läraren/teologen och de övriga i pastorsteamet är ”de tolv”? Är det inte lite väl undanhållet med viss information?
Och glad påsk även till dig! 🙂
1. När det gäller hemsidan så är den ny, och därför finns inte all information där ännu. Tror dock inte att det är helt okänt för dig att Magnus Persson är pastor och föreståndare och den adressen har du nog inga problem att få fram om du vill.
2. När det gäller dina spekulationer om mig som ”grå nestor” bakom Uniteds teologi så är det förutom att du uttrycker dig raljant helt felaktigt. Det är Magnus Persson som är arkitekten bakom den teologi som företräds och skrivs fram i United. Givetvis i samtal med andra ledare, men det finns definitivt inte någon person bakom Magnus som drar i trådarna, som du insinuerar. Jag tycker att det är synd att du uttalar dig om saker som du inte har en aning om och dessutom ställer United Malmös ledarskap i dåligt dager genom att antyda att det finns någon i kulisserna som osynligt styr skeendet.
Jag ingår inte i United Malmös ledarskap och därför kommer jag inte att finns med som en kontakt på hemsida. Jag ingår i ett ledarteam som arbetar med övergripande frågor om teologi och struktur för hela Uniteds nätverk. Ledare för United Malmö är en stab av anställda som leds av pastor Magnus Persson, det är dem som ska kontaktas när det gäller Uniteds alla förehavanden. Däremot arbetar jag ju som sagt med övergripande teologiska frågor och tycker mig ha anledning att bemöta påståenden och idéer om oss som dyker upp lite här och där.
Tack för svar!
1. Nej, jag kan nog dra mig till minnes att jag hört att Magnus Persson är pastor där. 😉 Fast om man går in på hemsidan, så hittar jag inget namn under menynamnet ”Kontakt”, men under underrubriken ”vårt ledarskap” i menyn ”United Malmö” hittar jag bild och namn på paret Lindholm, men inga kontaktuppgifter.
Så ny är väl inte hemsidan att sådana självklarheter inte skulle finnas med, när det finns så mycket annat! Jag letade redan för några år sedan efter samma sak och fann det inte då heller. Och namnet ”Persson” är väl tämligen vanligt om man kollar på eniro, även i en stad som Malmö, så helt enkelt är det nog inte. Visst skulle jag kunna rycka och dra i olika kontakter jag har och visst har jag säkert numret själv i min telefon om jag kollar, men rent principiellt… tycker du det är fel av mig att undra?
2. Jag kan inte låta bli att uttrycka mig med en viss humoristisk spets – raljant kallar du det – när det gäller detta. För det är ju du som uppträder som Uniteds försvarare i teologiska frågor till och med när man som jag inte har ifrågasatt Uniteds teologi, men även givetvis på bloggar där det har ifrågasatts. Och eftersom du är en synnerligen verbal person med gedigen teologisk bildning som ofta skriver längre texter/essäer i kommentarsfälten och dessutom ofta (tror jag) är anlitad talare på United – och det faktum att Magnus Persson, som jag seriöst talat inte vill säga något ont om, inte hittills ståtat med akademiska poäng i teologi, men dock som god förkunnare och som jag själv tycker också en teologiskt kunnig sådan – så är det inte konstigt om en och annan kan komma med en berättigad undran om din roll. (Ursäkta lång mening) Du kanske helt enkelt uttrycker dig lite väl blygsamt – i alla fall ibland. 😉
1. Hemsidan är som sagt ny och den behöver fyllas på med allt möjligt. Patrik är ju City Pastor för Uniteds kyrkor i Malmö så det är rätt person att kontakta. Jag kan ge dig Magnus telefonnummer och mail om du vill, men då gör jag det privat.
2. Nej, jag uppskattar inte dina spekulationer om min roll. Undringar förstår jag, absolut. Men de bör man ta privat, det tycker jag är helt självklart, om man inte vill ägna sig åt ryktespridning eller förfäktande av spekulationsteorier. Sen kan jag avslöja, eftersom du tydligen inte visste det, att Magnus Persson är en utmärkt teologi, även om han inte har formell akademisk utbildning. Det beror inte på blygsamhet från min sida att jag tillbakavisar dina idéer om min roll. Till exempel den text som beskriver vår teologi på vår hemsida är hel och hållen författat av Magnus Persson, jag har inte skrivit en enda rad. Däremot har jag genomför en språklig granskning, vilket ju verkligen är en blygsam uppgift i sammanhanget. Så, jag vidhåller att du borde prata med oss om det är något du undrar över, vilket såklart är helt ok, och jag föreslår att du inte dryftar för Magnus och United Malmös ledarskap ofördelaktiga spekulationer här på din blogg. Jag uppfattar inget humoristiskt i det.
När det gäller Magnus Persson, så har jag också uppfattat honom som en påläst och teologiskt kunnig person, utifrån den lilla kontakt jag haft med honom. Det är min privata uppfattning. Jag ville inte insinuera något annat. Men även den bäste teologiske tänkaren har ju haft lärare och i den rollen vore det ju inte helt omöjligt att tänka sig att du spelat en roll. Det är ju inget nedsättande att säga det eller att förmoda det, om man nu inte anser att du skulle vara ett negativt inflytande. Sedan kan det ju vara helt fel gissat, men då är det i så fall bara ett faktafel som behöver korrigeras.
Jag har hans telefonnummer och kan även fråga honom själv via twitter eller Facebook. Nej, orsaken var att jag reagerade på att det är extremt sparsamt när det gäller kontaktuppgifter, namn på personer, telefonnummer, epost-adresser, på er hemsida. Det var det för 3-4 år sedan. Det är det fortfarande. Det är irriterande. Du skriver att Patrik är City pastor. Vad betyder det? Vilka andra är pastorer? vilka andra är anställda? Hur får man kontakt med dem? Jag begär inte att du personligen ska svara på dessa frågor eller ens stå till svars för det. Men eftersom det råkade komma upp nu, så ställer jag frågorna. Det är konstigt att det i flera års tid inte har gått att läsa sig till detta på er hemsida. Men det är bara min personliga åsikt, det kanske bara är jag som har orimliga förväntningar?
På ett sätt är det väl bra att du fick dryfta den där spekulationen så att jag kunde avvisa den. Dahlman skrev också någonting om att jag var ”arkitekten” bakom Uniteds teologi. Det är fel. Men det tyder väl på att några har underhållit spekulationer och format idéer som inte stämmer med verkligheten. Jag vill inte specificera min roll i sammanhanget mer än jag har gjort eftersom jag tycker att bakgrunden och sammanhanget här inte är det rätta.
Ska ta upp dina frågor om kontaktuppgifter så får vi se vad vi kan göra åt informationen.
Jo, Dahlman har skrivit något liknande, det vet jag. Men jag kan avslöja för dig att jag hörde spekulationer i denna riktning i höga pastorskretsar i pingströrelsen för kanske två år sedan. Ditt namn nämndes som just ”nestor” och folk undrade vem du var. Folk undrade hur pass kalvinistiskt United är. Dahlman var inte inblandad i just det. Han har nog också hört det från andra. Även saker som detta skulle kunna vara lämpliga att tydliggöra på hemsidan. Spekulationerna frodas.
Låter som om folk har lite för lite att göra och pratar för mycket. Vi fortsätter med evangelium och lämnar allt i Guds hand.
Tack för mig,
/Jonas
Mikael,
Jag har inga problem alls med att ställa fram lagens krav så att vår synd och alla våra tillkortakommanden blottas inför Guds helighet. Det är just i det läget vi är redo för evangeliet. Men jag inser att predikans uppgift inte är att lägga tyngdpunkten här, på lagen som påminner om vreden. Det är evangeliet om är huvudsaken, som är idel goda nyheter, som är huvuduppgiften, det är det budskapet som Anden brukar för att skapa tro och nytt liv i fallna människor. Att rätt skilja mellan lag och evangelium blir således den främsta konsten för en evangeliets förkunnare. Att blanda lag och evangelium så att människor varken vet ut eller in, så att de inte vet om Gud accepterar dem för Kristi skull eller om det krävs ett mått av egen rättfärdighet också, det är den sämsta typen av förkunnelse och den förtjänar inte ens att kallas kristen.
Kom i håg Luthers Heidelbergsduspitation från 1518 när han ställe fram ”korsets teologi” och kontraterar den med ”härlighetsteologin”. Det handlar om just detta. Luther hävdar då att det inte är våra onda gärningar som är vårt problem utan våra goda gärningar. Det är de senare som står i vägen för att vi ska acceptera Guds kärlek och nåd som en gratis gåva som vi tar emot i tro.
Men jag vet inte, du kanske driver med mig. Jag begriper inte hur någon som kallar sig evangelisk tycker att det är ett problem att predika ”tron allena”. Du skrev i din artikel i ViD idag – bra skrivet! – att du står i reformationens mittfåra. Så bra! Men där finns just betoningen på trona allena och vikten av att skilja mellan lag och evangelium. Det är ju det hela reformationen handlade om. Ingen har tydligare framhållit detta än Luther. Jag vet inte riktigt vad det är som är ditt problem med reformationens materialprincip, men jag kan nog inte förklara mig mer än jag har gjort här. Kanske du får ta diskussionen med Luther. 😉
Alles gut,
/Jonas
Tillägg,
För övrigt låter ju din argumentation här rätt lik Trident. Där uttalade RKK ett anathema över alla som lär att människan blir rättfärdiggjord ”genom tron allena”. Och från katolskt håll drar man ju alltid fram Jakob som ett motargument. Som du också har gjort. Det är man ju van vid, men inte att npgon dom säger sig stå i ”reformationens mittfåra” gör det. Sola scriptura vakar över evangeliet som tas emot sola fide. Katolikerna menade att reformatorernas evangelium leder till antinomism. Så, det är Rom eller Wittenberg som är alternativen.
Som anhängare av Canterbury är jag missnöjd med din kommentar. Verkar inte tillräckligt common sense och middle of the road i min smak. 😉
Jag tycker att kontrastparet lag-evangelium som tolkningsnyckel för Bibeln borde tonas ner. Det är ett mycket olycklig sätt att läsa bibeln på många sätt. Men jag ska inte här ägna mig åt långa utläggningar om detta. Jag har tankar på att skriva ett inlägg om just ämnet tron allena, tro och gärningar osv. Och därför vill jag inte lägga all energi just nu på att diskutera det ämnet just här.
Ok, för min del får du naturligtvis se hur du vill på relationen tro-gärningar. Orsaken till att jag skrev var ju ursprungligen bara för att bemöta dina argument i relation till Uniteds användande av reformationens materialprincip ”tron allena”. Jag tycker väl dock att det här med ”reformationens mittfåra” är en lite knepig beteckning på någon som inte ser värdet av denna princip.
Tack för mig,
/Jonas
Jag förstår, men jag menade att jag när det gäller tolkningen av sola scriptura framförde det som gällde i reformationens huvudfåra. Om ”tron allena” har jag inte gjort sådana anspråk. Och man kan säga att jag ändå bygger på sola-scritura-principen och tillämpar den, när jag utifrån bibeltexter som t.ex. Jakobs brev ifrågasätter ensidigheten i att använda den typen av slagord som sola fides ändå är för att rent positivt i vår tid framställa sin egen tro. Och jag håller fast vid att ensidigheten i att använda slagordet sola fides ofta lett till en lättsinnig inställning när det gäller etisk undervisning från predikstolarna, av sådant slag som Paulus och Jesus ägnad ganska mycket utrymme åt. När man har sådan problem med att föra fram etisk undervisning, därför att de inte rimmar med de egna starkt färgande lag-evangelium-glasögonen, då får man uppenbarligen problem med ganska mycket av just den skrift som man hävdar är högsta auktoritet, och då får man starka inre behov av att göra som Luther, att vilja förkasta hela bibelböcker som inte passar in (i hans fall jakobs brev som han kallade en halmepistel). Det är problematiskt om man i förväg har bestämt att det är en viss tolkning av två bibelböcker som ska gälla som tolkningsnyckel för hela Bibeln – jag tänker här på Rom och Gal. Jag anser inte att man är så skriftenlig då.
När du påstår att jag låter som en katolik, som konciliet i Trident, då jag bl.a. hänvisar till Jakobs brev, då säger det nog mer om dig än om mig.
Tack för bra inlägg Jonas. Men Mikael är inte ensam om att ej omfamna sola fide i sin fulla radikalitet. Jag har själv länge tänkt i termer av att frälsningen ges helt utan meriter men att människan är fri att i tro Alena ta emot denna gåva. Jag har fortfarande svårigheter med att lämna en sådan ”synergism light”, om inte annat utifrån en förekommande nåd som ger möjligheten för alla att ta emot. Men för Luther, om jag förstår det rätt, säger sola fide inget om mänsklig intention utan enbart om hur nåden verkar rättfärdighet i människan. Sola fide är alltså beskrivningen om hur Guds nåd gör människan rättfärdig där inte ens ett mottagande i form av att öppna sina händer är möjligt. Jag är tveksam till om denna radikala monergism i praktiken kan sägas ligga i den reformatoriska mittfåran idag. Luther vann möjligen slaget men jag undrar om inte en evangelisk synergism vunnit striden. Den förekommande nåden ger i mina ögon en klart mer hel gudsbild än monergismen med sin determinism. Den gör utsagan om att Gud är god meningsfull.
Daniel,
Monergismen har inte varit på tal här, även om du har rätt i att den var viktig för Luther och de andra reformatorerna. Guds Ande verkar tro genom evangeliet och gör människan villig att tro. Här har det dock inte handlat om det utan endast om frälsningen mottas genom tron allena eller om man ska betona vikten av goda gärningar i samma andetag. Jag står för den reformatoriska synen som i kontrast till all form av gärningsrättfärdighet framhåller de goda nyheterna om att Gud skänker ogudaktiga människor rättfärdighet och bsrnaskap som en helt fri gåva som mottas i tro. Vad Mikael omfattar får han nog förklara själv.
Ok, läste in mina egna funderingar i samtalet. Vem som är trons subjekt är givetvis en underordnad fråga i förhållande till om det är tron alls utan gärningar. Min brasklapp var tänkt som en markering av att sola fide är mer radikalt än att bara mota all gärningsrättfärdighet. Att man kan hävda att frälsning endast sket genom tro utan att igentligen omfatta fullheten i sola fide. Men det är kanske ett annat problem än det som är under diskussion här, får väl ursäkta mig med att det är ett problem som ansätter mig varför jag tar chansen att söka samtal kring den när sådana sällsynta tillfällen visar sig. Men låt mig oavsett frågan kring trons subjekt stämma in i den likaledes självklara som omistliga principen om sola fide. Rättfärdiggjorda syndare kan knappast väntas vinna eller bevisa sin frälsning genom goda gärningar. Frälst trots, inte tack vare, våra gärningar.
Då vill jag passa på att påpeka vad jag sagt och inte. Jag har sagt att det reformatoriska slagordet ”tron allena” är lite problematiskt att använda idag om vi vill på ett redigt och klart sätt lyfta fram vad vi rent positivt tror. Detta eftersom uttrycket alltid kräver en massa långa förklaringar och utläggningar för att visa att man inte är emot goda gärningar. Det Jonas och en del andra verkar ha svårt för, är att man kan tala om frälsning, om både tron och dess frukt, på ett sådant sätt att man förstår att frälsningen helt och hållet är en gåva av nåd och att den samtidigt leder till goda gärningar som i sin tur också är ett resultat av nåden.
Vi tar emot frälsningens gåva genom tro. Men vi förblir inte i denna nåd om vi genom våra gärningar lämnar den. Man kan inte strunta i Guds bud och kallelse till ett heligt liv och tro sig bli frälst genom tron allena. Man kan misslyckas gång på gång, man kan falla och resa sig igen, man kan synda, omvända sig och få förlåtelse – men man kan inte strunta i Guds kallelse till helighet och/eller hävda att det inte har någon betydelse. Bibeln är tydlig med detta. Om sola scriptura betyder något, kan man inte utifrån någon speciell tolkning av utvalda texter i två bibelböcker (Rom och Gal) förklara bort och ignorera allt annat.
Alltså, är uttrycket tron allena problematiskt. Men om man bara menar att man inte kan meritera sig för frälsningen genom egna gärningar – att bara man är ”snäll” så kommer man till himlen, och om man menar att frälsningens gåva tas emot i tro och inte genom att omskäras och hålla hela Mose lag, då är jag med.
Ok, för att klargöra lite, menar du att det är människans status inför Gud som ändras genom rättfärdiggörelsen eller är det människans kvalité som förvandlas. En betoning av goda gärningar som en följd av tron tenderar att luta åt det senare medan vissa av dina formuleringar om att inte strunta i Guds krav på goda gärningar är i linje med den förra reformatoriska. Trons frukt är som jag förstår det reformatoriska arvet inte så mycket att vi gör gott som att vi vill göra gott. Något Paulus välkända utrop visar med all önskvärd tydlighet. Med andra ordfinns inga självklara linjer från att vara rättfärdig genom tron och att göra goda gärningar. Skillnaden före och efter rättfärdighetsgörelsen ligger istället hos vår status inför Gud. Total upprättelse hör istället det eskatologiska hoppet till. Min tro ligger inte i mina gärningar utan i förtröstan på att Gud frikänner mig trots mina gärningar. En sådan tacksamhet innebär inte att den troende struntar i att göra det goda Gud vill, tvärt om är kärleken så djup att man inget hellre vill men tyvärr innebär inte viljan att förmågan finns.
Människans status förändras i och med rättfärdiggörelsen. Vi blir frikända från skuld. Rättfärdiggörelsen sker genom tro. Helgelsen är det begrepp som ofta används för att beskriva livet som sedan följer, ett liv där vi växer i tro och i helighet. Vi vandrar i förberedda gärningar. Vi har en tro som är verksam i kärlek. Vi uppmanas ofta i Nya testamentet att förbli i tron, hålla fast vid tron, omvända oss om vi inte lever rätt osv. Vi blir varnade för avfall. Det betyder att även om rättfärdiggörelsen genom tro innebär en förändring i vår status inför Gud, så förblir ingen automatiskt i denna nåd. Men att vi kan samverka med Gud är i sig en nåd som han ger oss, liksom att han ger oss sin Ande som verkar helgelse i oss, att han verkar i vår vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske osv. Men – och det är viktigt att påpeka – förändring till ett heligt liv och goda gärningar, förändring av vår karaktär och vårt hjärta, sker inte automatiskt för den som är troende. I Bibeln fungerar det genom att Ordet förkunnas, vi förmanas, tillrättavisas, vägleds, uppmuntras osv, och vi manas till omvändelse och lydnad. Man kan med andra ord inte sitta snällt och vänta på att man automatiskt vill och gör det goda, som mycken ”tron-allena-förkunnelse” ger intrycket av att predika – och det är detta jag vänder mig emot.
Menar du att avsaknad av goda gärningar för oss bort från nåden? Att hålla fast i tron och vilja leva så som vi är skapade för är ju något helt annat än att göra gott. För mig handlar det om att fortsätta våga tro att nåden räcker trots att jag inte förmår det goda. Som jag förstår dig är det Guds gärning att frälsa och människans att förbli frälst. Att det föreligger en samverkan. Då förstår jag helt att du är tveksam till sola fide för den säger något helt annat. Som jag ser det urholkar tanken på att jag som troende ständigt riskerar att halka ur nåden helt den reformatoriska upptäckten men samtidigt finns det andra traditioner där sådan samverkan är helt självklar.
Låt mig ta ett bibelord som exempel, för att förklara vad jag menar:
Denna text säger, som jag förstår den, att ingen människa som t.ex. lever som tjuv eller som avgudadyrkare kommer att bli frälst i slutändan. Det spelar ingen roll hur mycket tro man en gång haft, hur mycket man än kan säga att man blivit rättfärdiggjord genom tron allena i någon som helst bemärkelse – om man lever i synd (åtminstone vissa synder) och inte omvänder sig, så går man förlorad. Om man har en tron-allena-förkunnelse eller en rättfärdiggörelseförkunnelse som fördunklar detta eller sätter det ur spel, så är man biblisk och okristen i sin förkunnelse.
Jag tar ett bibelord till, som förklaring på mitt sätt att uttrycka mig:
Lägg märke till ordet ”om” och vad som följer efter. Frälsning i slutändan är alltså inget man blir per automatik för att man har anammat en viss tolkning av vissa texter i Gal och Rom. Man måste förbli i tron, hållas fast vid den osv.
Jag skulle kunna mångfaldiga dessa exempel och jag kommer att skriva ett blogginlägg framöver om detta, men detta borde räcka för allmänt förtydligande.
Helt rätt att hänvisa till bibeln.
om ni håller fast vid er tro – hålla fast vid vår tro innebär som jag ser det att fortsatta lita på att Guds nåd fortsätter bära oavsett min egna förtjänster.
Inga otuktiga eller…. – Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, (Rom 3:22) – Herren blickar ner från himlen, han ser på människosläktet: Finns det någon som är klok, någon som söker sig till Gud? Men alla har avfallit, alla är fördärvade.
Ingen gör det goda, ingen enda.(Ps 14:2-4).
Låt mig fråga så här, finns det i din mening någon troende som är frälst för evigheten som lider av alkoholism, som är kär i någon av samma kön och lever i enlighet med detta, som av olika anledningar stjäl eller lever precis så själviskt som jag vågar påstå att de allra flesta av oss i detta land gör? Det är i så fall tur att ingen berättade det för Jesus på korset för då hade det nog varit kört för rövaren, eller?
Den bibliska sanningen som jag förstår den är att det finns en radikalt krav på varje människa men att ingen lyckas leva upp till detta utan faller under domen. Sen har aldrig sola scriptura i reformationen inneburit att varje tolkning av skriften är riktig. Har tolkningen av skriften inte burit med sig evangelium har den per definition inte varit sola scriptura. Varje ord ska läsas med Kristus frälsargärning som lins annars tror jag vi snart förlorar den nåd Luther förde åter till kyrkan.
Rätta mig gärna om jag förstår dig fel men din beskrivning av frälsning och påföljande risk att falla bort från nåden vid brist på goda gärningar låter för mig mycket om GT:s förbund, är enda skillnaden att vi ni i det nya förbundet med lagen inom oss har förmågan att inte göra fel och bryta förbundet? Det låter lite tunt för mig där Kristus blod som blir utgjutet till syndernas förlåtelse inte ges den tyngd detta fantastiska förtjänar.
Evangeliska kristna brukar ju inte bli provocerade av att man framhåller frälsningenom ”tron allena”. Tvärtom brukar den devisen skapa stor glädje hos alla syndare som inser att de aldrig kommer att kunna möta Guds standard av helighet och kärlek. Sådana syndare förstår att den enda rättfärdigheten som gäller inför Gud är Kristi rättfärdighet. Det gäller inte bara i omvändelsen utan för hela det kristna livet. Vår helgelse kommer att vara högst ofullkomlig och alla våra gärningar, även de bästa, är märkta av synden. Vårt enda hopp är att bli funna i Kristus med hans rättfärdighet. Allt vårt hopp står till detta. Det är vad ”tron allena” handlar om. Dess ursprung är Guds nåd allena och dess grund är Kristus allena.
Att tron måste förklaras är inte så konstigt. Hela NT är en förklaring av vad tron allena innebär. Varför är det så ”problematiskt” att tron allena måste förklaras när inte skriften allena tycks vara det? Alla sammanfattningar kräver såklart sin förklaring, det är väl inget konstigt med det?
Du läser nog in ganska mycket i det jag skriver. Jag har t.ex. aldrig påstått att skriften allena inte måste förklaras
Men, om man nu vill hålla sig till Skriften-allena, så borde man ju inte bli provocerad att någon hänvisar till Jakobs brev och talar om att människan inte blir räddad bara genom tron utan också genom gärningar. Teologin måste ju bygga på hela skriften och inte utvalda delar.
Det verkar onekligen så att vissa som förläst sig på vissa formuleringar från 1500-talet har svårt att ta in vissa bibeltexter som inte passar in i den egna förståelsen. Luther ville ju som sagt helst ha rensat ut Jakobs brev och en del andra NT-skrifter som inte passade in i hans teologi – och en del personer idag tycks ju lida av samma problem.
Jag tror att människan blir frälst genom Guds nåd. Att vi tar emot denna gåva genom tro. Men Gud vill också att vi ska bli heliga, som han är helig. Det betyder att vi inte bara ska bli befriade och förda ut ur Egypten (rättfärdiggörelse genom tro), utan också att Egypten ska tas ut ur oss (helgelse). Och detta sker inte automatiskt. Du får akta dig, Jonas, så att du inte i din förkunnelse framställer det så att vi ska sitta stilla och vänta på att Gud ska ge oss nya tankar och röra på våra händer och fötter så att något händer. I Bibeln är den normala modellen (när det talas om detta liv i helgelse, det kristna livet, det gudfruktiga livet) att vi undervisas och förmanas och uppmanas att göra något åt saken, att vi uppmanas samverka med Gud och ändra på våra vägar och våra tankar. Med andra ord, ingen passiviserande undervisning utifrån någon felkonstruerad tron-allena-förkunnelse. Tron allena går bra att använda, om man gör det rätt. Men frågan är om det är så viktigt att strida för just det uttryckssättet?
Vi kan ju inte bara tala om hur man blir frälst hela tiden, med Guds hjälp går vi vidare!
Frågan är väl inte om kristna ska göra gott utan varför och vad konsekvenserna av att misslyckas är. Klart vi ska göra kärleksfulla gärningar men det har inget med vår röttfärdiggörelse att göra och det förändrar inte att oavsett gärningar och tro så förblir vi förtappade syndare med inget annat än synd djupast innom oss. Att DHA trots detta väljer att flytta in är inget annat än djupaste nåd.
1. Nej, vi går aldrig ”vidare” från frälsningen. Allt Gud gör med oss är frälsning, inklusive helgelse och förhärligande.
2. Nej, du har aldrig sagt att inte sola scriptura behöver förklaras. Din artikel är ju just en förklaring. Men du menar tydligen att tron allena är problematisk för att den behöver förklaras. Jag begriper inte skillnaden här.
3. Tack för varningen om förkunnelsen. Jag har sedan mitten av 90-talet enbart ägnat mig åt textutläggande predikan. Jag har så predikat bibelbok för bibelbok utan att hoppa över några texter, och utan att hoppa runt bland verser som jag själv vill. Det betyder naturligtvis att jag predikar över alla uppmaningar! Mitt bejakande av tron allena innebär naturligtvis inte att jag ägnar mig åt en pepegojliknande upprepning av den frasen i mina predikningar. Inte heller består min förkunnelse av reformatorernas texter utan alltid bibeltexten. Du kan ju kolla in Luthers och Calvins alla bibelkommentarer och predikningar för att se om deras förkunnelse innebar att de bara ägnade sig åt denna fras. Fast du vet ju redan att så inte är fallet. Tron allena påminner oss om det evangeliets mönster av fri nåd dom möter oss i NT och hjälper oss att hålla rätt fokus. Predikans uppgift är nämligen inte att predika bibelord hur dom helst utan att predika Kristus och honom som korsfäst. Där är centrum.
3. Sen tror jag att det handlar om vart vi lägger betoningen, på nåden eller vår respons? Om vi tror att Anden verkar i kraft genom evangeliet så faller det sig maturligt att lägga betoningen där. Gärningar flyter fram ur människor som vet att de är förlåtna och accepterade, dom inte tror att de måste vinna Guds acceptans genom sin egen fromhet. Det är av största vikt att evangelium ljuder rent och klart i kyrkan, då hamnar allt på rätt plats, även gärningarna. Vi växer aldrig förbi evangeliet utan behöver dess budskap varje dag. Evangeliet ”gör hjärtat glatt och ansiktet ljust” sa Luther. Och alla som har berörts av evangeliet vet att det är sant. Att lägga betoningen på vad Gud kräver och vad som måste göras för honom har dock inte den effekten. Det leder mer till att vi påminns om vår synd och erfar hopplöshet. Jag väljer evangeliets väg, endast där finner vi nåd och liv.
Daniel,
Bara för att förtydliga, jag ville inte på något sätt kritisera din syn på tron allena som uttryck för en radikal syn på nåden där också monergismen är viktig. Bara att frågan om Guds aktivitet i frälsningen inte var det som direkt avhandlades i det här ifrågasättandet av reformationens sola fide. Monergismen är ju framför allt central i hur vi blir omvända och börjar tro, nämligen som ett suveränt nådesingripande av Gud i våra liv genom evangeliets predikan. Däremot är vi såklart inte passiva när det gäller vår helgelse, tvärtom så samarbetar vi då med Guds Ande och lägger oss vinn om att låta det nya livet i Kristus forma allt hos oss. Men allt är nåd och Guds initiativ är hela tiden det centrala.
Jag uppskattar mycket dina inlägg här och hör det glada evangeliet i det perspektiv och de frågor du för fram. Jag tror att du också håller med mig om att det här mycket handlar om betoningar. Om inte betoningen ligger på Guds nåd – hela tiden, i alla omständigheter, för både rättfärdighet och helgelse, så blir det inget Andens liv hos oss utan mest ett knotande utan glädje som inte ger Gud ära. Fortsätt på evangeliets väg, broder!
Är helt med dig Jonas! Tror också det är betoningen som är centralt. Som du tror också jag att en betoning på nåden och Guds handlande inte bara ger frid och kärlek till Gud utan också leder till kärlek för vår nästa. Betoning av nåd ger också goda gärningar medan en betoning på goda gärningar riskerar att dölja nåden. Tack för dina inlägg, de betyder mycket, jag tror aldrig vi går ta reformationens segrar för givet utan måste vara beredda att försvara dem i också vår tid.
Mikael Karlendal: ”Exempel på detta är till exempel treenighetsläran och inkarnationen (att Gud blev människa i Jesus Kristus). Vi som är kristna idag börjar inte om från början med bara bibeltexterna. Utan vi står här på fädernas grund. Vi kan pröva och söka i skrifterna för att utforska den bibliska grunden för dessa läror, men vi förkastar dem inte innan vi själva lyckats ”bevisa” dem utifrån Skriften, utan vi utgår ifrån att de är sanna och korrekta förklaringar av vad Bibeln lär. Och sedan bygger vi vidare.”
– Det är just detta som är svagheten i din argumentation. Du bygger på fädernas grund utan att lyckats bevisa utifrån Skriften att den håller.
Att Jesus och vi har samma Gud och Fader som NT i flera texter och av olika apostlar bekräftar, visar att du antagit en trosgrund som inte bevisats utifrån Skriften.
MVh
SÅ Gerdvall
Hittar fortfarande inte ditt svar på ViD’s sida…
I jag heller. Fråga tidningen! 🙂
Mailade Världen idag i morse men får som vanligt inget svar. Väntar ett par timmar till innan vi börjar konspirera 🙂
/D