Den problematiska troendeförsamlingen

Det är inte en enkel sak att förena följande: (1) Att vara en ”troendeförsamling” – en församling vars medlemmar bara utgörs av personligt troende personer. (2) Och samtidigt som det, vara lika med en ideell demokratisk förening. Det sista i syfte att kunna vara juridisk person med möjlighet att äga lokal och anställa folk.

Detta är dock den modell som de allra flesta – i stort sett alla – frikyrkoförsamlingar i Sverige menar sig ha. De allra flesta frikyrkliga tror nog också att detta är den mest bibliska modellen för att vara församling. En sådan församling styrs idag i regel av en vald styrelse, som väljs av ett församlingsmöte där varje enskild medlem har rösträtt. Pastorer och andra anställda kan ibland också vara förtroendevalda, men behöver inte vara det. Och de är formellt underställda styrelsen som är arbetsgivare och församlingsmötet som är föreningsstämman. Allt detta sker helt demokratiskt, oavsett hur detaljerna när det gäller styrelsens verkställande makt i förhållande till församlingsmötet kan se ut.

I praktiken kan många pastorer, särskilt i samfund som pingströrelsen, dock ha en ganska stark ställning som fungerande VD för föreningens verksamhet.

Efter att själv i nästan sex år arbetat inom ramen för en församlingsmodell av detta slag, ser jag flera problematiska sidor hos detta. Dels tycker jag att modellen inte stämmer överens med det jag själv läser i Nya testamentet, dels skapar den andra konstiga problem i relation till människor. I detta inlägg väljer jag att här endast ta upp det senare.

Om medlemskap i församlingen är lika med medlemskap i föreningen, så innebär det i praktiken att varje medlem är en beslutsfattare. Då måste man vara väldigt noggrann med gränsdragningen – vem kan vara medlem och inte. För varje medlem är beslutsfattare. Frågan om innanför eller utanför blir av inre logik väldigt viktig. Troendeförsamlingens inre logik, om den är liktydig med den ideella föreningen, innebär att det är väldigt viktigt att hålla koll på vilka som är medlemmar, då man annars kan komma att stå i märkliga situationer när de gäller viktiga beslut i t.ex.  lärofrågor och beslut om kallande av pastor. Det är ju viktigt att alla som får rösta, och därmed vara med och fatta avgörande beslut, verkligen delar församlingens tro och tänkande till fullo, och förstår hur man bör agera utifrån det. Av samma skäl är det viktigt att man lever som församlingen lär.

På 1800-talet och en bra bit in under första halvan av 1900-talet, när fria troendeförsamlingar i Sverige hade sin storhetstid, var man mycket noggrann med detta. Man var mycket angelägen om att inte vem som helst var medlem, utan bara dem som verkligen både trodde och levde som församlingen ansåg vara rätt. Många blev under denna tid uteslutna från de olika friförsamlingarna – både inom baptistsamfundet, missionsförbundet och pingströrelsen.

Detta är inte något som man orkar leva upp till idag, och man har inte heller gjort det under åtminstone de senaste 30-40 åren för pingströrelsens del, ännu längre tillbaka för de andra samfundens del. Det gör att idag består våra frikyrkoförsamlingars medlemsskaror av säkert till minst hälften av människor som knappast kan sägas dela församlingarnas tro, lära och etik. Och då har jag ändå räknat bort minst den tredjedel av medlemmarna som inte längre är troende kristna överhuvud taget sedan många år tillbaka, men som fortfarande står kvar i medlemsmatrikeln. Men alla dessa är beslutsfattare, alla har rösträtt.

Är det då verkligen i denna situation rimligt att försöka hålla uppe skenet av att vara en troendeförsamling?

Vad ska man göra åt det? Det är inte helt enkelt att besvara. Det är inte så enkelt att det bara är att försöka skruva klockan tillbaka och börja utesluta till höger och vänster. Då kanske man gör mer skada än nytta. Jag har personligen inga konkreta förslag på hur man kan få troendeförsamlingsmodellen att fungera i gamla svenska frikyrkoförsamlingar som är lika med ideella demokratiska föreningar. Jag tror det bästa vore att skrota modellen i sig själv. En biblisk församling kan inte samtidigt vara lika med en ideell demokratisk förening. Där måste man börja. Men hur?

Men om man i första hand är mån om gemenskapen och om människorna, om man vill värna den gudstjänstfirande gemenskapen, då borde man slopa föreningsmodellen. Om man vill slippa vara noga med de yttre gränserna för församlingen och fokusera på den inre kärnan, på den kristna läran och den kristna kärleksgemenskapen, då borde man slopa föreningsmodellen. Man borde då hitta en annan modell för beslutsfattande, en annan modell att vara juridisk person, en annan modell för att skapa delaktighet. Man borde nog också med största sannolikhet slopa modellen där varje enskild lokal församling är en självständig juridisk enhet.

Hur vägen dit går kan jag i dagsläget inte säga. Men vare sig man är kristen lekman eller pastor eller liknande, så gäller att gilla läget och verka för det bästa i de sammanhang man befinner sig i. Vi hittar inte den idealiska och fullkomliga församlingen i sinnevärlden, men vi kan verka för att göra saker och ting bättre i den situation vi står i nu.

Min argumentation i detta inlägg är alltså inte emot tanken på att en församling kan eller ska bestå av troende människor, utan mot att församlingen är lika med den ideella föreningen och att medlemskap i församlingen är lika med medlemskap i den ideella föreningen. Det är den modellen som jag menar varken fungerar i praktiken på längre sikt och dels inte heller är så biblisk som det är lätt att tro. Det sistnämnda argumenterar jag dock inte för i detta inlägg.

9 reaktioner till “Den problematiska troendeförsamlingen”

  1. Det har funnits tider då en församling – i både organisk och föreningsformell mening – anlitade, ”kallade”, en pastor och andra ”tjänare” för att sprida evangeliet och bygga upp församlingen.

    På senare tid har utvecklingen gått mot att ”tjänarna” bildar ledningsteam – ”pastorsteamet” eller ”ledningsteamet” – som håller sig med en församling. Församlingen tappar identitet och legitimitet från ”en medlem, en röst” och blir i de längst gående fallen ifrågasatta till sin existens.

    Teamen bygger upp en verksamhet kring det allt tajtare Teamet, ja versal, och fjärmar sig medlemmarna med olika förespeglingar och förevändningar. Ett tydligt tecken är att församlingsmöten blir allt sällsyntare, läggs in på mindre attraktiva tider och tappar all mening beslutsmässigt. Församlingen, eller föreningen, blir alltmer ett rundningsmärke för Teamet.

    Den största spiken i församlingskistan är ett allt vanligare ifrågasättandet av församlingens bibliska förankring.

  2. En vanlig pingstförsamling består, dels av en förening, dels av en församling, visserligen med samma intressen, men olika ansvar. Precis som Mikael skriver. Förening har vi av tvång och är en sorts ram som församlingen har att ta hänsyn till. En ram som på intet sätt begränsar församlingens uppdrag.
    Eftersom församlingen bestämmer hur föreningens stadgar skall utformas behöver inte detta utgöra något problem. Stadgarna styr inte verksamheten. De är däremot ett skydd för församlingen och skall, om stadgarna är rätt formulerade, bl.a. hindra att någon med ett annat intresse, främmande budskap t.ex., personliga maktambitioner, tillskansar sig makt över församlingen. Sådant har hänt och då beror det på att man har otydliga stadgar. Därför är det oerhört viktigt att stadgarna utformas så att detta inte blir möjligt.
    Jag tror inte att förhållandet församling/förening är anledning till församlingarna bristande attraktionskraft på vår samtid. Om det är motivet att ta upp detta till diskussion tycker jag det finns angelägnare saker att diskutera.
    Jag tycker inte heller att detta förhållande avkönar ”troendeförsamlingen” på något sätt.
    Allt hänger på vilka som befolkar församlingens ledningsfunktioner, i föreningen och församlingen. Och där finns det många frågetecken att räta ut.
    Jag tycker att Hans G Eriksson i föregående inlägg innehåller intressanta iakttagelser

  3. Hej Mikael!
    Jättebra skrivet! Dina funderingar tror jag är en fråga som frikyrkan måste ta tag i och reflektera över. Jag ser fram emot fortsättningen!

    Guds välsignelse!

  4. Mikael, den enda lösning jag anser finns när det gäller Jeshuas kehila contra svenska föreningsbildningar, är att praktisera apostlarnas undervisning SOM OM föreningen vore detsamma som Jeshuas församling. Det blir ohållbart att ha olika måttstockar för föreningen och Församlingen.
    Nu fanns det inga ideella föreningar eller stiftelser på Paulus tid, men du finner aldrig att Paulus frågar de som kommit till tro på evangeliet: Kära vänner, nu är det så att jag tänker bilda en församling här på orten. Vilka vill bli medlemmar i min församling? De som kommit till tro på Gud genom hans son tillför Församlingen vilket de vill det eller inte och oavsett hur den organiseras praktiskt i det omgivande samhället. Det går utmärkt att hålla till i olika hem. Du kan göra karriär som husförsamlingspastor. Är man en pastor (herde) så har man alltid får(skallar) att ta hand om. 🙂

  5. Det är överhuvudtaget svårt att säkra en modell för församlingen utifrån Nya testamentet, det vet varje person som studerat det noggrannare.
    Men sedan kan man välja att TRO på en modell som ligger en så att säga närmast. Oftast beror det ju på tillhörigheten. Tillhör man ett episkopalt styrande ja då tror man på den, eller tillhör man den kongregationalistiska modellen inom frikyrkan, då tror man på den om man inte är påväg ifrån den 😉
    Vidare beror det på vilken litteratur man studerar och det är väl ingen hemlighet att de som lämnat lekmannaområdet och studerat teologi på våra sekulära universitet synes ha en mer episkopal uppfattning hela frikyrkan tycks ju ha dragits åt professionalisering av ämbetena men dessa strukturer tycks en förstelning ha kommit.

    Men vad jag vill lyfta fram är att vi har inte ett strukturproblem i sig, vi har ett kraftproblem. Om vi skulle ha samma förutsättningar som den tidiga församlingen där man samlades endräktigt varje dag för bön och delade alla ägodelar mellan sig så skulle var och en kunna bidra enligt bibeln med nånting när man samlas.
    Men nu har vi det inte så, den andliga enheten fungerar inte så bra i vår indvidualistiska tid samt så har kvalifikationerna på hur man utnämner äldste sjunkit i jämförelse med bibelns kriterier.
    Ta sedan bönelivet som är mer eller mindre tynande i församlingarna, kalla till bönemöte och det kommer relativt få, kalla Marcus Birro och kyrkan är full.
    Förstår ni vad jag menar? Vem ska göra bönearbetet så den andliga atmosfären förändras?
    Att börja peka ut strukturerna som felande länk som Karlendal gör, det kan man göra, vi kan nog hitta hur många fel som helst, men reses inte ett bönealtare upp i församlingen då kommer den föra ett tynande liv därför att det saknas kraft av den helige Ande.

    Det borde finnas pastorer som står upp nu inom frikyrkan och försvarar den fria församlingsmodellen som gett vårt land väckelse och genombrott, men vi får se när de inser att det är ifrågasatt så pass mkt.

    1. Du skrev: ”Om vi skulle ha samma förutsättningar som den tidiga församlingen där man samlades endräktigt varje dag för bön och delade alla ägodelar mellan sig så skulle var och en kunna bidra enligt bibeln med nånting när man samlas.”

      Anser du detta vara den bibliska modellen?

      Skulle du själv vilja vara medlem i en dylik församling?

      Hur kom det sig att dett fanns ”fattiga i Jerusalem” som behövde understöd från ”församlingar” som inte följde den modellen? (Rom. 15:26)

      Kanske gäller det dock fortfarande att vi skall arbeta och förrätta våra sysslor 6 dagar i veckan…..

      /Kjell

  6. Som jag redan nämnt i föregående bloggpost – följ t ex bara den föreningsdemokratiska föreskriften att ett visst antal medlemmar krävs för att ett församlingsmöte ska vara beslutande. Och kolla att de som är närvarande på sagda församlingsmöte verkligen är medlemmar i församlingen.

    Bara genom den lilla efterlevnaden av en regel som vi borde efterleva skulle mycket förändras. T ex skulle sannolikt en lång radda beslut inte ens kunna tas eftersom deltagandet är för dåligt. Inte heller skulle diverse saker kunna kuppas igenom av en minoritet av t ex medlemmar som tagit med sig sina vänner som inte är medlemmar. Sånt har definitivt hänt.

    Alltså, bara genom att följa nuvarande regler så löser vi sannolikt ett problem.

  7. Skulle man använda det bibliska ordet ”ekklesia” eller det obibliska ”kyrka” på det sätt att det avser människor istället för organisationer eller byggnader, så faller en del bitar på plats. Björn Donobaur sade på sin tid att du kan inte på till kyrkan, för när du går så går kyrkan.

  8. Tror Björn stavar Donobauer. Jag hade honom som uppskattad reseledare på en skidresa till Österrike i början av -80-talet. Kommer fortfarande ihåg sången han lärde oss; ”Han visade mig en flod, en flod av levande vatten, klar som kristall. Den utgick ifrån Guds och Lammets tron”.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.