Det problematiska ordet problematisera

Min vän Tommy Dahlman har fått det problematiskt på sistone. Han har bloggat om dem som ”problematiserar” (här och här) – och fått en del kritik för det. Jag använder nog själv ibland ordet problematisera utan att tänka så mycket på det. Och förmodligen uppfattas jag nog också ibland som tämligen problematiserande. Samtidigt håller jag med om att självaste ordet problematisera i sig är problematiskt ibland, för att inte säga ett problem. Det beror ju helt på vad man menar när man använder det.

Ett personligt exempel:

Under denna höst har jag hållit en bibelstudieserie på tio kvällar i Europaporten i Malmö. Där har jag tagit upp frågan om varför vi kristna – alla kristna kyrkor och samfund – tror på treenighetsläran. Varför tror vi på Gud Fadern och Jesus Kristus och den helige Ande i enlighet med kyrkomötesbeslut som fattades på kyrkomöten i Nicea år 325, Konstantinopel år 381, Efesus år 431 och Kalcedon år 451?

Och varför tror vi som är protestanter, att just de böcker vi har i vår bibel är de rätta? Varför har vi dessa 27 böcker i Nya testamentet? Varför har vi 39 böcker i Gamla testamentet? Att det är dessa 27 som vi har i Nya testamentet beslutades officiellt på olika kyrkomöten i slutet av 300-talet och början av 400-talet och bekräftas sedan av påven i Rom, som inte hade möjlighet att närvara. Att vi har 39 i Gamla testamentet och inte de 46 som det beslutades om vid samma kyrkomöten som då man beslutade om NT, det beslutades på 1500-talet. Varför är det så? Varför tillmäter vi dessa olika kyrkomöten och beslut en sådan auktoritet?

Jag tog det som min uppgift under hösten att försöka besvara dessa ”varför-frågor”. Det är inte riktigt allt som jag tog upp, men det tog väl huvuddelen av tiden.

För dem som aldrig reflekterat över dessa ”varför-frågor”, skulle detta upplägg kunna tolkas som ett problematiserande. Jag målar ju upp en sorts problemställning. Men syftet/målet var ju att sedan försöka besvara dessa frågor och ge argument för tron. Och jag tror att de flesta som kom och lyssnade faktiskt uppfattade denna kurs som uppbyggelig för tron. Samtidigt skulle nog själva processen att besvara dessa frågor kunna uppfattas som något problematiserande och rent av ifrågasättande för vissa av våra i frikyrkan invanda tankegångar och traditioner.

Min utgångspunkt för denna process är att jag i egenskap av kristen förkunnare står fast vid den sunda läran, vid den traditionella kristna tron. Jag tror på en treenig Gud. Den nicenska trosbekännelsen uttrycker min tro. Jag tror att Jesus är sann Gud och sann människa, född av Fadern före all tid, att han blev kött. Jag tror att han föddes av en jungfru och att denna kvinna, Maria, därför med rätta kan kallas Guds moder (eller ”Gudföderska” – theotokos). Jag tror att Jesus Kristus är en person med en gudomlig natur och en mänsklig natur osv. Jag tvivlar inte på detta. Jag har själv bearbetat frågorna om varför, innan jag började undervisa om detta. Och jag vill att människor som lyssnar ska förstå tron bättre och få argument för tron.

Men sedan skulle man kunna ”problematisera” på ett annat sätt. Man skulle kunna vara osäker själv som förkunnare på vad man tror och varför man gör det. Man skulle kunna vara drabbad av den protestantiska svaghetssjukdom (för det är en sjukdom och inte något som Luther eller Calvin egentligen tänkte sig) som gör att varje enskild teologistuderande och pastor (och alla andra också) måste uppfinna hjulet på egen hand och på nytt i varje ny årskull. Man skulle kunna vara osäker på allt och bara lämna efter sig en massa frågor om varför, och utan någon riktig utredning och förklaring som till slut mynnade ut i svar, utan bara mynnade ut i en allmän osäkerhet och tvivel. Och jag tror att det är det som Tommy Dahlman problematiserar.

Om ens teologiutbildning bara leder till att man ifrågasätter och problematiserar, och aldrig kommer fram till något som man förklarar och försvarar, då bör man inte bli pastor eller präst. Om man inte till slut kan komma fram till att man tror på den kristna läran och vill förkunna och försvara den, så borde man syssla med något annat.

Som teologie studerande och som bibelstuderande (i dessa begrepp inkluderar jag både dem som bokstavligen är studenter vid olika universitet och högskolor, men även dem som har varit det och nu är pastorer och präster) måste jag få ställa frågor om varför. Jag måste få nagelfara varför vi predikar som vi gör, varför vi lär ut de läror vi har och varför vårt handlande ser ut som det gör. Och eftersom vi lever i en situation av många kyrkor och samfund – jag tror det finns över 35.000 protestantiska samfund i världen, vilket i sig är något att problematisera! – så måste jag som studerande få ifrågasätta de olika kyrkornas/samfundens specialläror och särskiljande kännetecken och praxis. Men jag bör göra det utifrån den förutsättningen att det finns en kristen lära som är rätt och som är sanningen – även om jag inser att just jag och mitt samfund kanske inte har hittat eller nått fram till den som helhet. Jag bör som pastor eller präst inte vara relativistisk i mitt sanningsbegrepp. Det finns en objektiv sanning, även om jag erkänner att just jag kanske inte har nått fram till den ännu.

Det är också viktigt att inse, att det finns en kristen lära som är gemensam för alla kristna kyrkor. Den ska inte ifrågasättas. Däremot ska man som förkunnare i förväg ha bearbetat frågor om varför vi tror detta, så att man i sin förkunnelse kan ge argument för tron. Predikstolen är inte platsen för det personliga bearbetandet av varför-frågor.

Något som jag tycker verkligen behöver problematiseras är hur begreppet Sola Scriptura (Skriften allena) används bland oss protestanter idag. Vi säger att Bibeln är högsta auktoritet och norm för vår tro. Det betyder för de flesta av oss idag (dock inte för mig!) att vi var och en är vår egen högsta bibeltolkare. Varje enskild individ börjar om från scratch med sin  bibel och behöver egentligen inte lyssna på någon, utan kan själv bestämma vad som är kristen lära och etik för honom eller henne. Ingen kan sätta sig över detta.

Calvin tänkte inte så. Inte Luther heller. De menade att Kyrkan hade bibeltolkningsföreträdet, inte den enskilde individen. Men de hävdade principen om Skriften allena för att rättfärdiga sin egen brytning med den Katolska kyrkan. De tänkte inte släppa lös all den individualism och Solo Scriptura, som vi lever med idag, men de fick redan under sin livstid se konsekvenserna och de gillade inte de konsekvenserna. Detta är något som behöver problematiseras!

Man skulle ju t.ex. kunna ställa frågan hur Sola Scriptura skulle kunna ha fungerat under låt oss säga de första 20-25 åren av den kristna kyrkans historia – innan det ännu fanns en enda nytestamentlig skrift att sola sig i! Var Sola Scriptura som vi tänker om det och praktiserar det idag (många av oss, inte jag) verkligen Jesu tanke när han utsåg sina apostlar, gav dem fullmakt att leda hans församling, sade att de som lyssnar till er lyssnar till mig, gav dem makten att binda och lösa vilket betyder att fatta beslut i etik- och lärofrågor etc? Jag tvivlar och ifrågasätter – rent av problematiserar!

Problemet med en del som gärna problematiserar är dock, att det tycks mynna ut i att predikanten är allmänt osäker och tvivlande på allt, och att han/hon tror att det är så det ska vara. Det ska det inte! Vi ska inte vara osäkra på evangeliet. Vi ska våga proklamera det som sanningen. Vi behöver inte tveka om Jesus är enda vägen till Gud eller inte. Det är han, det har han alltid varit och det kommer han alltid att förbli. Vi behöver inte tveka på om det finns en dubbel utgång eller inte. Så har Kyrkan alltid lärt, och så ska vi fortsätta att lära ut. Vi ska inte vara osäkra på om treenighetsläran är sanningen eller inte. Vi ska tro den och predika den. Vi ska inte vara osäkra om huruvida Gud vill att äktenskapet ska vara för man och kvinna bara eller om man kan tänka sig annat. Gud har inte ändrat sig. Han vill att man ska gifta sig och inte leva sambo. Han vill att det bara gäller man och kvinna. Inget annat. Vi kan vara säkra på det.

Vi ska inte som förkunnare vara osäkra i dessa frågor eller sprida ett skimmer av tvivel och osäkerhet kring oss själva i dessa frågor. Vi får gärna bearbeta dem och fråga varför det är si eller så – i förväg. Vi måste till och med göra det, för vi måste kunna ge skäl för vår tro (1 Pet 3:15). Vi måste veta hur vi ska svara var och en (Kol 4:6). Så i just den meningen, får vi ”problematisera”, om det är det vi menar med det ordet. Men personligen tycker jag att det ordet i sig är problematiskt i just detta sammanhang, och jag föredrar hellre att säga att jag bearbetar och tänker igenom den eller den frågan, eller studerar den, om det är det jag gör. Men som kristna måste vi förr eller senare sätta ned foten och säga ”jag tror”. Vi måste välja att tro det Kyrkan lär. Vi måste välja att vara kristna. Och vi måste sköta det personliga bearbetandet på annan plats än just i ”predikstolen”.

Så därför tycker jag att de som varit lite väl snabba att kritisera Tommy Dahlman denna gång, ska ta sig ytterligare en funderare.

32 reaktioner till “Det problematiska ordet problematisera”

  1. I allt forskningsarbete är det nödvändigt att ständigt vara öppen för en problematisering. Det gäller självfallet också inom de teologiska fakulteterna. När sedan akademikern kommer ut i församlingarna hänger problematiseringen med – om inte annat som ett tecken på bibelkunskapen. Inom frikyrkligheten har man inte velat vara sämre, utan åtminstone bemödat sig om att ”teologisera” utifrån grundtexten och andlig doktrin.

    Det senaste inom problematiseringen – som jag uppfattar det – är att den sätts in i följd- eller resultatledet. Människor mår inte bra av tanken på ett helvete beskrivet som platsen för en evig pina. Alltså ska helvetet bort eller trivialiseras till negativa upplevelser redan här och som det finns omedelbar befrielse ifrån.

    Det anses inte förenligt med kristenhetens strävan att få en förtroendefull relation till våra ”vänreligioner” såsom islam. Alltså leder problematiseringen till att Jesus tonas ned till en anpasslig koranenstatus. Därmed föddes den omstridda frågan inför ärkebiskopsvalet om jämförelsen Jesus-Muhammed.

    På samma sätt födde behovet av en anpassning till nya församlings-/organisationslösningar en förnyad dopdebatt med en förutsebar liberalisering med sänkta trösklar för medlemsintagning. Nu ser allt flera bibliska belägg för radikala omprövningar av traditionella ”sanningar”.

    1. Angående biskopsvalet och kandidaternas svar på jämförelsen Jesus och Mohammed så spelade det roll, att inge av dem ville bli stämplad som islamofob. ” I Sverige stoppar retorik om ny-orden islamofobi och homofobi principiella diskussioner”. Artikel publicerad i Kristelig dagblad 26 oktober.

      Den kristna kyrkan i Romarriket överlevde på grund av att ”man samlade sig omkring de kanoniska, bibliska skrifterna, de fasta trosbekännelserna, biskoparna, fastheten i liturgin och det teologiska arbetet”.

  2. Bra skrivet!

    En fråga bara, vad är ”Kyrkan”? Jag frågar inte av illvilja eller för att vara krånglig, utan uppriktigt. Kan Olle i pingstkyrkan i xxxryd vara viss om att det som lärs från predikstolen i min kyrka, det är vad ”kyrkan” lär, det ska jag stå fast i och inte ”problematisera”?. Om han inte kan det har ju ditt resonemang kanska vittgående konsekvenser. Eller?

    1. Jonasq, jag är inte helt säker på vad du menar med din slutfråga, men på olle-frågan måste jag med sorg i hjärtat svara nej. I det fallet gäller det nog för Olle att noga läsa sin Bibel och även försöka hitta annan god litteratur.

      1. Ok, alltså kan inte Olle lita på vad som predikas? Och kanske gör ganska väl i att just problematisera?

          1. Ok, han kan alltså inte lita på ”kyrkan”? Och det ”kyrkan lär” som du har skrivit om? Det är väl just där någonstans problemen finns. Kanske är det därför säkrast om Olle, och hans gelikar, problematiserar det mest som hörs från predikstolarna. Men då är vi ju tillbaka på ruta 1. För det du skriver om Nicea, hur många frikyrkopastorer känner ens till det? Jo, jag vet att man brukar ansluta sig till dessa bekännelser, men kan man säga att det präglar teologi och förkunnelse? Du skriver om Luther och Calvin, mina hjältar också, men står de särskilt högt i kurs i våra sammanhang?

  3. Ja, hjälp! Det var när du, Mikael, undervisade om just dessa saker någon gång i början på 90-talet i Centrumkyrkan, som jag förstod att treenighetsläran inte var biblisk. Först trodde jag att treenighetsläran var något som den unga oskuldsfulla kyrkan kommit fram till, man kunde se en rätt så oförstörd mycket andlig kyrka framför sig.

    När jag därefter kunde läsa mig till att de till och med slogs med påkar på dessa kyrkomöten och förbjöd alla biskopar av judiskt ursprung att vara med, så förstod jag att treenighetsläran endast är ett kyrkopolitiskt knep att helt enkelt stjäla judarnas religion och göra kyrkan till objekt för densamma.

    Någon superandlig första eller andra eller tredje generation av kristna är något som endast finns i vissa människors önsketänkande. Likaså en obiblisk treenighetslära.

    1. Ja, du Micael. Jag minns inte så noga hur jag formulerade mig då på 90-talet. Men om jag minns rätt, så har jag alltid försvarat den kristna tron. Dock har jag ju inte alltid haft den rätta insikten i alla frågor. Så det kan förvisso ha funnits betänkliga luckor och brister i mina resonemang då. I just ditt fall kanske mitt största misstag var att jag flyttade från Stockholm. Du skulle behövt längre uppföljning. 😉

      Sedan tror jag inte att några biskopar blev utestängda för att de var judar. I så fall var det för att de företrädde kätterska åsikter. Att det skulle ha funnits superandliga tredje-generationer känner jag inte till någon som argumenterar för.

      1. Mikael,
        I Eusebios skrifter finns ett brev från Konstantin till alla biskopar av icke-judiskt ursprung som inte deltagit på mötet i Nicaea där han fördömer allt judiskt. Om man adresserar ett brev till alla icke-judiska biskopar som inte deltagit, så kan man enkelt dra slutsatsen att inga judiska biskopar inbjudits.

      2. Glöm inte att du alltid har möjlighet att ge nya och kanske bättre argument på din blogg. Jag läser den och räknar med att argumenten sitter som en keps när du är klar … 😉

  4. Jag kan inte annat än hålla med Mikael i denna läsvärda artikel. Det som är problematiskt är att läsa Bibeln frikopplad från kyrkans tradition, för då kan man hamna var som helst, exempelvis som Jehovas Vittnen gjort.

    Klistrar in några tankar från en artikel jag läst i Kyrka och Folk:
    ”Kyrkan fanns före Bibeln och har en tradition som Bibeln är en del av. För att tolka Bibeln måste vi själva stå i den levande traditionen från apostlarna och framåt.

    Kyrkan har existerat utan avbrott i historien från apostlarna till idag. Man har satt Bibeln högt, dock utan att vara bibelfundamentalistisk. Detta innebär för oss idag att Bibeln inte kan läsas frikopplad från den kyrkliga tradition som Bibeln står i.

    Inte ens reformatorerna läste Bibeln fristående från kyrkans tradition. Den Helige Ande har hjälpt henne att formulera och hålla fast vid en bibeltrogen bekännelse.

    Luther försvarade tanken om en kyrklig lärokontinuitet genom historien trots att han inte såg traditionen som enhetlig. Han stödde sig i detta på Matteus 28:20, där Kristus lovar vara med sin kyrka alla dagar intill tidens slut.
    Se även Matt. 16:18, Joh. 14:16, 15:5.”

    1. ”Kyrkan fanns före Bibeln och har en tradition som Bibeln är en del av”.
      Nej, inte alls! De kristna i Apostlagärningarna kollade av förkunnelsen mot vad som redan fanns nedtecknat i Skrifterna, se t ex Apg 15, eller Apg 17:10-14. Kyrkan är alltså äldre än NT i skriven form, men yngre än GT. Den unga kyrkan accepterade heller ingen lära som inte styrktes av den gammaltestamentliga uppenbarelsen, i vilken NT:s lära var innesluten och grundad. Bibeln är inte endast en del av kyrkans tradition, utan den Guds uppenbarelse och ord på vilken kyrkan bygger.

  5. Säger bara – Tack Mikael !

    Det enda jag ställer mig tveksam inför är alla de ”sociala” påhången längst ned i textanförandet 😉

  6. För att ”problematisera” kanon.

    GT:s kanon bestämdes inte alls på 1500-talet. Kyrkans GT-kanon är något som kommer genom LXX o blir fastslaget runt 400.

    Så tror man på Nicea, är det oundvikligt att även köpa kanon.

    1. Det var väl ungefär så jag menade, fast jag kanske uttryckte mig oklart. Vid samma kyrkomöten som fastslog NT:s kanon, fastslogs också samma GT-kanon som LXX. Detta ändrades på 1500-talet. Kopplingen mellan att acceptera Nicea och kanon är onekligen något att tänka på. Jag skulle kunna vidareutveckla här, men jag avstår för tillfället. Pax vobiscum!

      1. Fast eftersom ortodoxa och katoliker inte har exakt samma GT kanon (de ortodoxa inkluderar psalm 151, Manasses bön, tredje Mackabeerboken, tredje Esra mm), så kan väl inte GTs kanon ha fått sin form under ett koncilium på den odelade kyrkans tid.

        1. Michael

          Nej inget ek koncilium tog upp kanonfrågan (då det inte var någon strid).

          Öst o västKyrkorna följer synoderna i Hippo o Karthago.

          De små variationerna i kanon handlar om textkritiska petiteser (t ex Ps 151 är väl en numreringsfråga om jag inte minns fel).

          1. Ps 151 är ingen numreringsfråga, ser jag…

            Det är dock en textkritisk fråga (katolska biblar har den ibland i ett appendix, så VV).

            1. Ursäkta Anders jag hade inte sett att du redan uppmärksammat psalm 151 i en andra kommentar.

          2. Hej, jag tror det finns en numreringsfråga mellan katolskamocj protestantiska Biblar, men den psalmen som finns i grekiska Biblar är en psalm som David ska ha skrivit vid sin seger över Goliat, och som inte finns i västkyrkliga Biblar. Jag vet inte om hela Bibelböcker kan beskrivas som textkritiska petitesser. Tittar vi på de icke- kalcedonska kyrkorna blir GT frågan ännu mer komplicerad. I den etiopiska kyrkans kanon ingår tex Henoks bok, och jag fick nyligen veta att syrianernas psaltare innehåller ytterligare psalmer, 152-157.
            P.S. Jag verkligen Manasses bön, så rent subjektivt beklagar jagat den inte ingår i västkyrklig kanon D.S.

      2. Micael Gustafsson: ”Hej, jag tror det finns en numreringsfråga mellan katolskamocj protestantiska Biblar, men den psalmen som finns i grekiska Biblar är en psalm som David ska ha skrivit vid sin seger över Goliat, och som inte finns i västkyrkliga Biblar.”

        – Hallå! Kan det möjligen vara intressant att se hur många psalmer som finns i originalversionen? Psalmerna i bibeln är skrivna av judar i första hand för att användas i tempelgudstjänsten. De vet hur många psalmer det handlar om. Det brukar vara kutym att vända sig till Sveriges litteraturvetare om man har frågor om en svensk bok. Varför inte fråga det folk som anförtrotts de heliga Skrifterna?
        Eller har Kyrkan köpt bibeln av judarna?

        Vad är det för speciellt med Manasses bön? Den kan man väl be utan att den finns med i Bibeln. Det finns böner och lovprisningar till Gud i Siddur, den judiska bönboken, som är minst lika fina. Det finns en lovprisning som är outstanding i Siddur som är skriven av Shimon Kefa, även känd som aposteln Petrus. Den sjungs på sabbaten. 🙂

        1. SÅ Gerdvall; nu var det ju judar som skapade septuaginta också. Och Bibeln tillhör väl den Helige Ande som inspirerade den snarare än ett mänskligt folk, så det intressanta är väl snarare hur mycket Han anser ska vara med. Om rabbinerna fick bestämma så skulle ju inte NT vara med heller.

          1. Att Bibeln är inspirerad text trodde förmodligen även Paulus, men han skriver trots detta att ”Guds ord har anförtrotts dem”, Rom 3:2.

            Om jag inte mins fel har LLX 150 Psalmer. Är de desamma som i vår svenska bibel?

            1. Se ovan. Septuaginta har 151 psalmer. Och jag tror inte att Paulus text innebär att dagens rabbiner har auktoritet i kanonfrågan. Då ryker NT.

          2. Micael, det Paulus avsåg var att den hebreiska Bibeln hade Gud anförtrott till judarna. Det var den kanon som fanns på Paulus tid. Det s k Nya testamentet lägger ingen ny grund och kan inte stå på egna ben, apostlarnas skrifter bygger på Tanach (GT). Messias finns i hela vår Bibel.

            Jag tror att vi är eniga, men uttrycker oss olika. Så hoppas jag i alla fall. 🙂

  7. Bra artikel, (f.d. ?) pastor Karlendal. Det kan vara bra och nyttigt att problematisera tron.
    När det gäller de ekumeniska kyrkomötenas problem, så skulle de aldrig ha fått den inriktning de fick om de förvaltat apostlarnas tro genom att ha samma paradigm som de. Niceas-mötet skulle aldrig ha hållits eftersom den judiska gudsförståelsen är den rätta och kyrkofäderna hade det omgivande romarrikets paradigm som påverkade deras gudsuppfattning. De var med andra ord prisgivna till stridigheter eftersom det inte går att förena NT´s undervisning med det grekiskinfluerade gudsbegreppet.

    Du säger att du tror på treenighetsläran. Kan du då definiera begreppet ”Jesus är Gud”? Vilken Gud är han?
    Gud välsigne dig! 🙂

  8. ”Jag bör som pastor eller präst inte vara relativistisk i mitt sanningsbegrepp. Det finns en objektiv sanning, även om jag erkänner att just jag kanske inte har nått fram till den ännu.”

    Det finns en objektiv sanning (få är de som finner den tycks det som) men i första hand en subjektiv sanning. Tron är i första hand en relation – inte en religion (den som växt fram via kyrkomöten etc). En relation med Ordet själv, med Sanningens Ande. Denna relation måste var och en bygga, och vårda, utifrån sina förutsättningar och kunskaper – och alltså inte förlita sig på att det eller det kyrkomötet hade rätt etc. Endast Sanningens Ande leder rätt – för var och en.

  9. Hej Mikael!
    Jag har lite funderingar kring några av dina kommentarer. Du framhåller vikten av att ”man som förkunnare i förväg ha[r] bearbetat frågor om varför vi tror” på en viss lärosats. Jag håller med! Men vad menar du att denna bearbetning består i? Är det att undersöka om ”Kyrkan alltid lärt” så? Hur? Eller ska svaret på varför vi predikar en viss lära sökas i Bibeln?

    ”Man skulle kunna vara osäker själv som förkunnare på vad man tror och varför man gör det.” Om man är osäker som förkunnare på varför man ska predika t.ex. den dubbla utgången – ska man då inte studera Bibeln för att bli säker? Eller ska man bara acceptera vad vissa särskilda teologer i kyrkans historia sagt?

    Jag hoppas att du menar att svaren ska sökas i Bibeln, och det innebär inte ”att varje enskild teologistuderande och pastor (och alla andra också) måste uppfinna hjulet på egen hand”. Men alla måste undersöka hjulets konstruktion för att se om det kan bära en själv och de man leder genom sin förkunnelse till rätt destination. Man måste kunna svara på varför vi använder detta hjul utifrån Guds ord.

    ”Det betyder för de flesta av oss idag (dock inte för mig!) att vi var och en är vår egen högsta bibeltolkare. Varje enskild individ börjar om från scratch med sin bibel och behöver egentligen inte lyssna på någon, utan kan själv bestämma vad som är kristen lära och etik för honom eller henne. Ingen kan sätta sig över detta.”

    Jag vet inte vilka du menar har en sådan uppfattning. Åtminstone tidigare inom pingströrelsen har man varit noga med att ta avstånd från villoläror och villolärare. Det betyder att man sagt att de haft fel om vad kristen tro är. Den starka tonvikten vid bibelundervisning påvisade dessutom att man hade mycket att lära av andra. Man behöver lyssna till andra, men man behöver också pröva vad de säger. För egen del kommer jag inte att predika och proklamera några andra trossatser än de jag menar mig med Andens hjälp funnit stöd för i Bibeln. Mitt samvete skulle inte tillåta det. Inte ens de nämnda trosbekännelserna kommer jag låta stå oprövade mot Skriften.

    Vänliga hälsningar /David

  10. När man som du, och jag, haft en lång resa som bland annat inneburit akademiska studier för att i vår trosupplevelse inkorporera de klassiska kristna trossatserna (Trinitetsläran, Kristologin, t.ex.) och sedan verkligen gjort det, så att det inte längre för oss är läror som man lärt sig (att man som kristen bör/skall ha), utan att vi verkligen tror av hela vårt hjärta att det är sådan Gud är: vad händer då med oss som lärare i den kristna församlingen/Kyrkan?

    Det jag saknar i ditt inlägg, och även i kommentarerna, är HUR vi sedan förmedlar detta, dvs om vi i vår lärarroll är klara över, att andra människor kan komma att
    (eller hellre: troligen) själva behöva göra en likartad resa som den vi gjort.

    Här tror jag frågan om ‘ämbete’ är väsentligt: blir det så, att jag ‘i kraft av mitt ämbete’ (parallellt med hur prästen meddelar syndaförlåtelse) kan förmedla en lära;
    att tron blir på den personens ämbete som förmedlar,
    snarare än att utifrån min sinnesändring och tro omfatta en större, sannare och djupare bild av Gud, respektive ta/ha tagit emot syndernas förlåtelse?

    Jag tror detta även reflekteras i distinktionen mellan en ‘bekännelsekyrka’ resp en ‘bekännande kyrka’, dvs om Kyrkan står för bekännelsen åt dem som går dit, eller om det är människornas i kyrkan bekännelse av Jesus som Herre, Guds Son, Messias och Frälsare?
    Naturligtvis menar jag inte att Kyrkan/församlingen skall ‘ligga så lågt’ med bekännelsen av hurudan Gud är, att ingen känner sig överkörd i sin trosutveckling; det är inte det jag avser. (Och i detta sammanhang vill jag särskilt tacka för den klara analysen du gör i blogginlägget ”Ansvar för läran – och förvirrade debatter.”
    Jag instämmer av hela hjärtat.)
    För övrigt menar jag naturligtvis att tjänsterna i Ef 4 gäller Kristi kropp, och att detta idag måste gälla tvärs igenom alla samfundsorganisationer, och att vi
    som menar oss ha en tjänstegåva gör väl i att snarast orientera oss inför detta faktum (själv gör jag det i sju inlägg på min egen blogg om ‘Orientering i Kyrklig geografi’, http://lekameduppdraget.se/blogg/2013/11/02/orientering-i-kyrklig-geografi-7-den-goda-mangfalden/).

    Men: vad är din tanke om detta?
    Min poäng är, vilket du säkert förnimmer/genomskådar, att jag menar den kristnes personliga gudsuppenbarelse måste få vara fästpunkten/gränssnittet för
    tillväxt i förståelsen av Gud; dvs det som tjänsterna i Efesierbrevet kap 4 syftar till.

    Och mitt syfte med att skriva detta till dig, är att bromsa dig något i din utveckling angående ‘läroämbetet’ och ge dig något att reflektera över.
    Utvecklas/fördjupas måste vi, annars förtvinar vi. Frågan är bara i vilken riktning. Och jag tror även man kan förstå riktningen genom att fundera
    över dess konsekvenser; i det här fallet HUR vi undervisar, dvs hur ett ‘ämbete’ eller hellre, en ‘lärartjänst’, skall fungera.
    Önskar dig allt gott!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.