Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 2

I somras på Nyhemsveckan talade Niklas Piensoho om ett ”paradigmskifte” – att vi kristna måste ändra vårt sätt att förhålla oss till omvärlden. Han tog exempel från den i vårt tid så aktuella homo-rörelsen och s k pride-parader – i stället för att ”uscha” och ”fya” ska vi välsigna och bemöta människor med kärlek och be för dem. Samtidigt menar han sig tydligen inte ha ändrat sig vad gäller läran. Vad menade han då med ”paradigmskifte”? För han kan ju knappast ha menat att det är ett paradigmskifte att vi ska älska våra medmänniskor och be för dem eller?

I den förändringsprocess som just nu pågår i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, under Niklas Piensohos ledning, verkar det dock som att det så kallade paradigmskiftet nu börjar avslöjas. Där diskuteras inte bara frågan om dopet och medlemskapet, vilket jag skrev om i måndags, utan också andra frågor som gäller livsstil. Ska man kunna bli medlem i församlingen fast man lever i homosexuella parrelationer, heterosexuella samborelationer och liknande? Enligt vad jag erfar diskuteras även om man överhuvud taget måste ha en avgjord kristen tro och övertygelse; det kanske kan räcka med att man sjunger i kören och allmänt sympatiserar med församlingen. Frågan gäller alltså hur pass inkluderande församlingen ska vara när det gäller medlemskapet. Är måhända detta paradigmskiftet – ingen omvändelse behövs, var med och lev som du vill? Kom till smörgåsbordet Filadelfia och ät det som passar! Det sista kanske lite raljant skrivet, men andemeningen är seriös menad.

Niklas Piensoho menar att glappet mellan vad som är gemenskapen och medlemskapet måste minska. Medlemskapet ska anpassas till det som är gemenskapen. Även om det just nu inte står några kristna homosexuella sambo-par på rad och vill bli medlemmar, så  vill Niklas Piensoho att församlingen ska kunna ta in sådana som medlemmar om situationen skulle uppstå. Och som upprepning av vad jag skrev i det förra inlägget, om detta bara skulle gälla välkomnandet av barndöpta som medlemmar, skulle jag inte ta denna diskussion. Men nu gäller det frågan om hur pass viktigt omvändelse och liv är.

Niklas Piensoho menar att församlingen kan vara tydlig i läran, fast man tar bort krav på förändring i livsstilen för dem som vill bli medlemmar. Han menar att den kritik som förekommit på bloggar och i tidningar mot honom har varit felaktig. Och för säkerhets skull citerar jag här ett längre stycke av en tidningsartikel i Världen idag där han intervjuas:

Filadelfiaföreståndaren betonar att han vill se en varmare gemenskap med plats för upprättelse. Det är sällan människor har problem med att erkänna att de har syndat, men det som ger dem problem är hur de blir bemötta, menar han.
– Församlingen ska vara en varm och generös plats, där människor vars liv har kraschat på ett eller annat sätt inte utestängs. Jag har inga problem med att vara tydlig med vad som är synd, men det ska mycket till för att syndafall ska leda till att man inte får plats i gemenskapen.
Niklas Piensoho menar att uppfattningen att han skulle ”runda av kanterna” på evangeliet och tona ner budskapet om synd och omvändelse inte stämmer, och att den bild som getts i Världen idag tidigare om hans undervisning är felaktig.
– Vårt uppdrag är inte att predika synd, utan att predika Kristus, inte att predika dom, utan att predika nåd. Men säger jag att du behöver en frälsare, betyder det förstås också att du behöver frälsas från något. Jag vill möta människor med evangeliets glada budskap, att Gud inte gett upp om dig oavsett vilka fel du har begått. Om det leder till att jag precis som Jesus anklagas för att vara syndarnas vän, då kan jag stå ut med det.”

Jag vill på en gång betona, att även om jag har kritiska synpunkter på denna teologi, så tänker jag inte anklaga Niklas Piensoho för att vara ”syndarnas vän”; jag tror att jag är det mycket mer än han. Och även om han anser att han är tydlig och inte tonar ned vissa saker, så uppfattar jag fortfarande honom på det sättet. Han har i alla fall inte ansträngt sig för att förändra den ”missuppfattningen” i media.

Och jag har naturligtvis inget problem med bilden av församlingen som varm och kärleksfull, eller med bilden av församlingen som ett sjukhus för krigsskadade eller liknande. Jag har inget problem med att säga att församlingen är en gemenskap av ofullkomliga människor som brister i än det ena och än det andra. Guds församling på denna jord består av människor fulla med fel och brister och måste vara en förlåtande och upprättande miljö. Församlingen är, ska vara, och kommer att vara ända tills Jesus kommer tillbaka, en församling av botfärdiga syndare vars liv ofta kraschar och blir fel. Som sådan måste församlingen vara välkomnande och präglas av barmhärtighet.

Men även om jag försöker tolka Niklas Piensoho så positivt som möjligt, så anar jag ändå flera grundläggande problem i hans framställning av denna teologi, men som han förmodligen  konstruerat utifrån idel goda avsikter och syften. Jag uppfattar det som att han inte bara vill välkomna botfärdiga syndare som medlemmar, dvs syndare som erkänner sin synd och vill lämna den. Jag uppfattar att han även vill välkomna som medlemmar personer som lever i det Bibeln kallar synd, och som inte själva erkänner det som synd och som inte har för avsikt att överge det livet i synd. Ett exempel på det är om två män som enligt svenska lag är gifta med varandra kommer och vill bli medlemmar, och de har inte för avsikt att skilja sig från varandra och lämna den homosexuella livsstilen.

NT:s församling hade en ”medlemsmatrikel” och man markerade gentemot kristna som inte ville omvända sig från synd

Ett problem i sammanhanget är att vi frikyrkliga har konstruerat ”församlingen” så att den är liktydig med den ideella föreningen. Medlemskap i församlingen innebär hos oss medlemskap i den ideella föreningen. Det innebär demokratiska rättigheter att vara med och bestämma.

När Piensoho talar om att ”församlingen” måste likna mer ”gemenskapen” – och här antar jag att han syftar på alla som brukar komma till kyrkan på ett eller annat sätt och är en del av den grupp människor som på ett eller annat sätt är betjänade, och kanske även dem som står som medlemmar i matrikeln men inte visat sig på 15 år – då innebär det alltså att Piensoho vill att dessa som befinner sig i ”gemenskapen” också ska kunna bli medlemmar i föreningen på ett enklare sätt. Ett slopat krav på omvändelse och förändring av livsstil som enligt nuvarande församlingsteologi är syndigt beteende, innebär alltså att man får bli medlem i föreningen/församlingen fast man inte lever enligt församlingens teologi, och trots det därmed får demokratisk rättighet att påverka och kanske på sikt förändra denna församlingsteologi och även församlingsledning i den riktning man själv önskar. På grund av detta med ideell förening, är det alltså inte oviktigt vem som tillåts bli medlem. Medlemskapet kan därför inte användas som ett renodlat själavårdsredskap eller som en försäljningsmetod.

Den första kristna församlingen var naturligtvis inte organiserad som en ideell och demokratisk förening av svenskt folkrörelsesnitt. Men man var definitivt inte en flummig gemenskap som var lös i kanterna. Man visste vilka som var med och vilka som inte var det. Det fanns ett innanför och ett utanför. T.ex. så förutsätter resonemangen Matt 18:15-18 och 1 Kor 5-6 att man har koll på det. Det faktum att församlingen samlades i olika hus/hem och leddes av äldste måste ju rimligen också betyda att man hade koll på vilka som samlades i där. Att någon kunde uteslutas ur den nytestamentliga församlingens gemenskap betyder att man visste vilka som var med och inte. I Hebr 13:17f står det också om hur församlingens ledare vakar över dem de leder, vilket förutsätter att de vet vilka personer det är. Det var inte en kom-och-gå-gemenskap som ständigt fluktuerade.

En bibeltext som både visar att man hade koll på vilka som var med och inte, och som samtidigt måste ses som väldigt problematisk ur Niklas Piensohos perspektiv är 1 Kor 5:9-13,

I mitt brev till er skrev jag att ni inte får ha med otuktiga människor att göra. Jag menade inte alla som är otuktiga här i världen, inte alla själviska och utsugare och avgudadyrkare; i så fall hade ni fått lämna världen. Nej, vad jag skrev till er var att ni inte får ha något att göra med den som kallas broder men som förfaller till otukt, själviskhet, avgudadyrkan, ovettigt tal, fylleri och utsugning. Ni får inte äta tillsammans med honom. De utomstående är det väl inte min sak att döma? Själva dömer ni ju bara inom er egen krets. De utomstående skall Gud döma. Gör er av med den som är ond.

Det finns många detaljer i texten som kan vara svåra att veta exakt vad de innebär, men oavsett det, så förutsätter texten inte endast att man vet exakt vilka som är med i församlingen, utan den säger också att församlingen/de troende måste markera avstånd på det allra kraftigaste från dem som vill kallas bröder/kristna/medtroende och som lever i vissa synder och alltså inte vill omvända sig från detta!

Om någon icke troende lever i t.ex. otukt, så är det inte något problem för att umgås med denne. Men om någon som tillhör församlingen lever i otukt (och inte vill omvända sig, får man anta) så ska man inte ha med den personen att göra. Paulus talar här om att ”döma” inom den egna kretsen och han citerar en GT-text som understryker detta, läst både i sitt ursprungliga och i sitt NT-sammanhang.

Att man inte ens får äta med den personen, kan tolkas som att vederbörande ska utestängas från Herrens måltid. Det kan betyda att vederbörande inte får delta i den mest centrala delen i den kristna gudstjänsten, inte får ta del i den andliga gemenskapens mest centrala del och därmed inte får gemenskap med Kristi kropp och blod.

Oavsett hur vi förstår detaljerna, så är det svårt att se hur 1 Kor 5:9-13 ska kunna harmonieras med Niklas Piensohos önskan om att kunna uppta vem som helst som medlem i församlingen. Som jag uppfattar Piensoho och församlingsledningen i Filadelfia, Stockholm, så vill de ta in som medlemmar personer som Paulus skulle ha handlat tvärtom gentemot. Paulus skulle ha utestängt dem från nattvardsbordet (minst). Piensoho vill ge dem beslutanderätt i föreningen/församlingen. Läser vi denna text ihop med 1 Kor 6:9-11, så ser vi att detta gäller personer som Paulus säger kommer att gå evigt förlorade.

Detta är inte den enda bibeltext man kan anföra i sammanhanget, men den uttrycker vad jag uppfattar som en tydlig linje i hela Bibelns undervisning. Gud tar inte lätt på när vi människor i öppen trots mot honom väljer att leva i våra synder. Här borde vi anpassa ”gemenskapen” till vad som borde vara ”församlingen” enligt Bibeln – och inte tvärtom. Jag tror vi tänker fel om vi utgår från våra metoder och vårt pragmatiska tänkande, och låter det styra över teologin. Det borde vara tvärtom, teologin ska styra över hur vi agerar praktiskt. Utifrån en sund teologi, borde vi utarbeta en sorts teologisk vision för vårt praktiska handlande. Inte tvärtom.

Piensoho målar upp en falsk motsatsbild

Det är också väldigt oklart vad Niklas Piensoho egentligen vill inkludera i predikan/undervisning och inte. Hans sätt att skapa ett motsatsförhållande mellan att å ena sidan att predika synd och dom, och å andra sidan att predika nåd och evangeliets glada budskap, får det mer att framstå som att han inte riktigt har orkat ta sig igenom hela Nya testamentet. Jag menar att det skapar en falsk och missvisande bild av evangeliet om man målar upp en sådan motsatsbild. I Nya testamentet är detta två sidor av samma mynt.

För var i Bibeln står det att vi inte ska predika om synd? Var står det att vi inte ska tala om vad människor behöver frälsas ifrån? Var står det att vi inte ska predika omvändelse? Var står det att predikan bara ska handla om den ”positiva” sidan om nåd och förlåtelse? Kan man överhuvud taget i någon meningsfull betydelse tala om nåd, amnesti, förlåtelse, upprättelse, frälsning om man inte också talar vad man blir frälst ifrån? Kan man överhuvud taget tala om varför Jesus var tvungen att dö på korset i vårt ställe, om man inte talar om synden och hur fruktansvärd den är? Jag uppfattar det som att det är en radikalt stympad förkunnelse Piensoho här vill bära fram. Om man inte vill predika om synd, så får ju människor inte höra allt det de behöver för att inte gå förlorade. Alltså, varför göra detta till en motsats, varför urskulda att man ”som hastigast”måste tala om vad vi måste bli frälsta ifrån? Är inte Bibeln full av sådant tal?

Predikan för utomstående, för icke troende

Överallt i Nya testamentet där förkunnelse riktad till utomstående refereras, ser vi tydligt och klart att predikan både omfattar ett tal om synd och dom, och ett tal om Guds nåd som erbjuder oss möjligheten till omvändelse och frälsning. Se t.ex. Petrus predikningar i Apg 2:37-40 och 3:13-19. Se Stefanos domsord mot åhörarna i Apg 7:51-53. Se avslutningen av Paulus predikan för de helt hedniska athenarna i Apg 17:30-31, där han talar om att Gud befaller alla människor att omvända sig, för domens dag kommer. När Paulus i Apg 24 är arresterad och kallas till den romerske ståthållaren Felix, som vill höra vad han har att säga om tron på Kristus Jesus, så talar Paulus om rättfärdighet, självbehärskning och den kommande domen.

När den arresterade Paulus i ett försvarstal inför kung Agrippa och en massa höga potentater berättar om sitt liv och sin predikogärning, sammanfattar han sin förkunnelsegärning:

Först i Damaskus och Jerusalem och sedan över hela Judeen och inför hedningarna har jag predikat att man måste ångra sig och vända om till Gud och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern. (Apg 26:20)

Samma sak gäller om vi ser i evangelierna om Jesus. När Jesus mötte människor i sin judiska kontext, där alla självklart visste vad som var rätt och fel ur moralisk synvinkel, så ledde mötet med Jesus till antingen en omvändelse och därtill hörande frälsningsglädje eller till att människor gick bort ifrån honom. Se t.ex. Sackaios som i sin glädje genast berättar om de konkreta uttryck hans omvändelse får, Luk 19:1-10. Eller äktenskapsbryterskan, till vilken Jesus i praktiken säger: ”Jag förlåter dig, men sluta nu med att synda!” (Joh 7:53-8:11). Eller också blir det som med den rike unge mannen, som ”gick bedrövad sin väg” (Mark 10:17-31), för han ville inte omvända sig. Mötet med Jesus ledde alltid till antingen omvändelse (vilket betyder både att man tänker om och att man slår in på en annan väg) eller till att man inte vill följa Jesus och går bort. När Jesu förkunnelse ska sammanfattas med få ord, så står det:

Sedan Johannes hade blivit fängslad, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium.  Han sade: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.  Omvänd er och tro evangelium!” (Mark 1:14-15)

Det är alltså tydligt om man ser till de predikningar som hålls för utomstående, dvs för dem som ännu inte är kristna/troende, att förkunnelsen innefattar både tal om synd, dom och omvändelse. Min enkla fråga är, hur passar detta in i Niklas Piensohos föreställningsvärld?

Självklart är Nya testamentets förkunnelse en förkunnelse om Guds nåd. Det är Guds nåd som gör att vi syndiga människor får en tro uppväckt i oss. Det är Guds nåd som gör att vi kan gensvara i tro på förkunnelsen. Det är Guds nåd att vi kommer till insikt om vår synd och omvänder oss. Det är Guds nåd som ger oss kraft och lär oss att säga nej till våra begär, osv. Vi blir förlåtna av nåd och tillräknade Kristi rättfärdighet av nåd. Det är den av Gud uppväckta tron som tar emot detta. Men ser man ingen omvändelse eller vilja till ett nytt liv, så vet man att den tron ännu inte finns där. Alltså, ska man ännu inte döpas och upptas som medlem i församlingen.

Predikan för kristna

En annan viktig fråga är också hur vi predikar inom den kristna kretsen. När Paulus ska ta avsked från församlingsledningen i Efesos, säger han:

Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus… Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan. (Apg 20:20-21, 26-27)

Jag tror Paulus i detta tal tänker på Hes 33 där profeten görs till väktare för folket:

Människa! Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från mig skall du framföra min varning. Om jag säger till den gudlöse: ”Ditt straff är döden” och du inte har varnat honom för hans gärningar, skall den gudlöse dö därför att han syndat, och av dig skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Men om du har varnat den gudlöse för hans gärningar så att han kan upphöra med dem och han ändå inte gör det, skall han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt liv. (Hes 33:7-9)

Här talas alltså dels om den reella möjligheten att förlora sin frälsning, dels om förkunnarens ansvar att predika så att människor inte ska förlora sin frälsning. Paulus menar att eftersom han har predikat hela Guds rådslut, så är han oskyldig om någon går förlorad. Den som eventuellt går förlorad ändå bär ensam sin skuld. Vad kan det handla om?

Ett exempel kan vi kanske få från 1 Kor 6:9-11,

Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare – ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande.

Alltså, de som lever i exempelvis synder som här räknas upp, går förlorade. De blir inte frälsta i slutändan. Det är då predikantens uppgift och ansvar inför Gud att varna människor för att leva i dessa synder (2 Tim 3:16-4:2; Tit 1:11). Det är pastorns uppgift och ansvar att predika, undervisa, förmana, tillrättavisa – kort och gott att lägga sig i och tala om för folk att de lever fel. Det är det Paulus menar sig ha gjort i Efesos. Det är därför han säger att han är utan skuld om någon går förlorad.

Ändå är det sådana som lever så som Niklas Piensoho vill ta in som medlemmar i församlingen. Och utifrån vad jag läst om Piensohos inställning till predikan och hans tal om olika förhållningssätt, så undrar jag hur han passar in detta i sitt arbete. Skulle Paulus tal om att ni inte får äta ens med en troende som lever i sådana synder, och detta förmanande och tillrättavisande – skulle det passa in i Niklas Piensohos idealbild av det rätta förhållningssättet eller det rätta bemötandet?

Avslutande tankar

Om Filadelfia i Stockholm vill ändra sig en aning i frågan som gäller dop och medlemskap, så gör jag ingen större sak av det. Jag tycker att dopet ska vara kvar som krav för medlemskap, både enligt Nya testamentet och enligt traditionell historisk kristen teologisk samsyn. Om man vill förbli en troendedöpande församling och ändå ta in barndöpta, så är det bättre att antingen erkänna barndopet som ett dop rakt ut, eller att erkänna att det är ett kristet dop enligt många kristna kyrkor och då erkänna det som en möjlig bibeltolkning bland andra och i detta fallet bevilja undantag från den egna dopteologins praxis. Man skulle i det senare fallet kunna tolka det som att man beviljas medlemskap såsom en döpt person fast man bara är barndöpt, inte för att den mottagande församlingen accepterar barndopet i sig, utan för att man accepterar det faktum att andra kristna kyrkor säger att det är ett dop. Därmed står dopkravet kvar för medlemskap, men man kan ändå ta in som medlemmar dem som man enligt egen teologi egentligen inte anser vara döpta. Knepigt,  men jag får väl utlägga det en annan gång, kanske.

När det gäller ändringen av reglerna för vilka som ska medlemmar i andra avseenden, så anser jag alltså att det vore ett avsteg och ett avfall från biblisk teologi om man skulle sänka kraven för medlemskap så lågt som man diskuterar. Detta är djupt felaktigt oavsett den eventuellt goda avsikten. Det dåraktiga i detta förstärks dessutom av det faktum att ”församlingen” i det här fallet är lika med ”föreningen” i juridisk bemärkelse.

Jesus varnar församlingar som är slappa i detta avseende:

Till församlingen i Pergamon

Men något har jag emot dig: att du hos dig har några som håller sig till Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för israeliterna, så att de åt offerkött och bedrev otukt. Så har också du hos dig sådana som på samma sätt håller sig till nikolaiternas lära. Vänd om! Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med min muns svärd. (Upp 2:14-16)

Till församlingen i Thyatira,

Men det har jag emot dig, att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som kallar sig profet och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta offerkött. Jag gav henne tid att vända om, men hon vill inte vända om från sin otukt. Se, jag skall lägga henne på sjukbädden, och dem som horar med henne skall jag låta drabbas av svåra lidanden om de inte vänder om från hennes gärningar. Och hennes barn skall jag döda med pest. (Upp 3:20-23)

Varför frivilligt bli en sådan ”församling”?

Om man slopar dopkravet för medlemskap, om man inte firar Herrens måltid i den stora huvudgudstjänsten på söndagar då flest människor kommer, om man tar bort kravet på omvändelse till ett kristet liv för dem som vill bli medlemmar – har man då inte börjat utvecklas till att vara mer en förening för religiöst intresserade än en kristen kyrka?

 

36 reaktioner till “Nyordningar i Filadelfia, Stockholm, del 2”

  1. Ett tips Mikael när du skriver ” Är måhända detta paradigmskiftet – ingen omvändelse behövs, var med och lev som du vill?”
    Så är det väldigt raljant skrivet, du skulle tjäna på Mikael att ha en seriösare ansats. Jag har då aldrig mött någon som säger att man ska leva precis som man vill i Guds församling inte heller i filadelfia och då har jag varit där i 10 år.
    Däremot så finns ett synsätt att vi alla är i en process och det är däri resonemanget om att vara inkluderande kommer in, alltså vi har ett mål till Kristuslikhet och den sker inom församlingens gemenskap i en process.
    Så har jag uppfattat att man resonerar, utan att jag offentligt tänker värdera detta.

  2. Jonas, att var raljant är ett retoriskt grepp som man ibland tar till för att få folk att tänka till. Ett exempel är när Paulus skriver mot dem som vill tvinga de hednakristna till omskärelse: ”De borde skära av sig alltihop, dessa som sprider oro bland er!” (Gal 5:12)

    Jag tycker att jag har tassat på i ullstrumporna. Jag hjälper dessutom läsarna genom att strax därefter tala om att jag var raljant, ifall någon inte skulle ha fattat det. Men det var seriöst menat i allra högsta grad och jag tar inte tillbaka det.

    1. Filadelfia består av många seriösa kristna som tar sin tro på allvar, och en del har varit medlemmar i församlingen i 70 år.
      Att då skriva ” leva som man vill” om en församling, det tycker jag är raljant men också på gränsen till fjantigt.
      Här kan jag förstå ”Örebroteologernas” kritik mot mig när de tyckt att jag ifrågasatt deras seriositet, sanningssökande och ärliga bibeltro.
      Jag tycker dock precis som de att det är onödigt att vi i debatter ifrågasätter på det sättet även om jag precis som du Mikael tar till retorik och generaliserar för att belysa.
      Jag vill dock ge det tipset till dig precis som jag fick det själv, vi tjänar på att inte vara raljanta eller ifrågasättande utifrån fel synvinklar.
      Det finns många åsikter om filadelfia ute i landet, en del rena stolligheter och det hjälper inte om man via raljans förstärker en bild som inte har med verkligheten att göra.
      Vet att jag förmodligen sitter i glashus när jag skriver det här, åtminstone tycker nog en del Örebroteologer det ( ÖTH ) men jag kan åtminstone skylla på att jag är teologistudent men skulle jag vara pastor skulle jag nog undvika det 😉

      1. Jonas, jag förstår att detta är känsligt för dig. Men det var riktat gentemot församlingsledningen som driver detta, och självklart inte mot alla medlemmar som säkert lider av det som församlingsledningen nu håller på med.

        1. Det är kanske inte så känsligt som du tror. Jag kan meddela en nyhet att jag har ett flyttningsbetyg liggandes hemma och kommer att gå vidare till en ny gemenskap. Detta är en process som pågått i mitt hjärta under en längre tid och beslutet fattade jag slutgiltligt efter ett som jag upplevde det och som vi karismatiker beskriver det – profetiskt tilltal – innan sommaren.
          Det jag skriver är alltså inte utifrån känslor, utan för att jag är mån om rätt beskrivning av Guds församling.

  3. Jag tycker att den sista tidens debatt i våra olika sociala medier håller på att spåra ur.
    Petrus skriver ”Herren Jesus Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan.”
    Matteus skriver ”Ge vidare vad ni har fått som gåva.”
    Tänk om vi satte fokus på att leva evangelium istället för att hela tiden hitta vägar för missförstånd och misstro.
    Det står ju också någonstans att om du har något att säga mot en broder så gör det öga mot öga (väldigt fritt citerat).
    Med en önskan om Guds rika välsignelse!

    1. Anders, jag är inte helt säker på vad du egentligen vill ha sagt. Men när det gäller den process som pågår i Filadelfia, Stockholm, och det som diskuteras där, så tror jag inte att jag uttrycker så mycket missförstånd eller misstro. Men jag tar gärna emot rättelse om det är någon som vet mer. Jag har hört från säkra källor att det är så diskussionen går. Alla är inte ense, men föreståndaren driver en linje av förändring åt det håll jag skriver. Min diskussion handlar om huruvida detta är rätt eller inte. Och detta rör inte något privat gruff mellan två individer, utan detta rör inriktningen på en församling på över 5000 medlemmar på papperet, och som har en ledande roll inom svensk pingströrelse. Det kan knappast vara en fråga för enbart öga-mot-öga-konversation.

    2. Det här handlar om helt andra saker än att tala en broder tillrätta. Här handlar det om ett systemskifte som hela kristenheten står inför. Om vi skulle blunda för det som sker och inte vara en väktare på muren. ja, vad skulle hända då.

      Detta är så viktiga saker som Mikael för fram i sitt blogginlägg och det är sannerligen ett ord i rättan tid. Märker man inte detta och stoppar huvudet i sanden då är det illa ställt

  4. Jag tycker nog att man i Mikaels tankar finner en profetisk skärpa av icke vanligt slag.
    Det ger säkert också flera Ordets förkunnare råg i ryggen och argument som pallar att konfronteras med bibelns budskap. Att krydda sådant tal med en viss ironi och raljans över det sätt man vill förändra budskapet förtar inte på minsta vis skärpan.
    Själv tycker jag texten är så stark talande att något ytterligare argumenterande knappast är möjligt, annat än om vill göra ett sidospår, vilket inte är ovanligt.

    Om Mikael Karlendals tankar blir normerande för Guds folk tror jag på en förnyelse av församlingarna och en skärpning av evangeliets budskap. Tack Mikael!

  5. Hej Mikael! Intressanta frågor, även om jag nog har svårt att hålla med om att du väljer att tolka Piensoho särskilt välvilligt. Tycker att du ofta drar resonemangen till sina (möjliga) yttersta konsekvenser, vilket väl kanske kan vara bra för tydligheten.

    Jag tvivlar för min del inte på Fillas avsikter att fortsätta förkunna Bibelns budskap och för mig är den stora frågan vad som bär bäst frukt i längden hos människor: Att välja en inkluderande väg som Filla vill göra, med motiveringen att man ser helgelsen som en process och att det är större chans att påverka människor om de få inneslutas i gemenskapen. Eller är det viktigt med tydliga gränser?

    När man läser Paulus anser jag att det som är helt överordnat för honom är att människor ska få möta Jesus och hans förvandlande kraft. Allt som står i vägen för detta (omskärelse, judaism, obegripliga gudstjänster etc) måste bort. Han vill göra allt för att vinna någon. Att Paulus är tydlig med rätt och fel är helt klart. men är det lika klart att han anser att alla som lever fel bör utestängas? I församlingen i Korint nämner han bara uteslutning i ett fall, mannen som har ihop det med sin pappas fru. Ett fall som verkar vara det värsta Paulus varit med om. Men annars tycker jag när jag läser Korintierbreven att Paulus verkar haft en ängels tålamod med en församling som jag är tveksam om vi skulle velat ta i med tång idag… En församling där det tydligen var praxis att gå till prostituerade, där folk kunde supa sig fulla vid nattvarden och där en del inte verkade tala vanlig grekiska, utan bara i tungor…

    Men, Paulus talar ändå om dem som de heliga i Korint, han nämner inte att de borde ut från gemenskapen. Däremot är han väldigt tydlig i sin förkunnelse. Kan man se detta som att Paulus tillåter en process inom församlingen?

    Läser man Apg 18 verkar det som Apollos ses som en broder i tron, fast han inte hade klarhet om dopet ännu. Sågs han som en i församlingen, gemenskapen ändå? De johannesdöpta senare i samma kapitel kallas för ”lärjungar” fast inte de heller var döpta ännu. Kunde de vara en del av gemenskapen ändå? Går det alltså att ha en öppen, inkluderande gemenskap – men en tydlig hållning?

    Jag har själv inte satt ned foten när det gäller öppet medlemskap. Ser både för och nackdelar vilken väg man än väljer. Att som du, Halldorf och Hedin verkar förespråka att godkänna barndop känns dock mycket tveksamt. Kan inte se detta i NT och vore det inte lite som att säga till baptisterna på 1800-talet och anabaptisterna att det de gav sina liv för var lite onödigt? Om barndopet är ett fullgott dop? Och blir konsekvensen då att vi inte ska ”döpa om” folk? Eller ska var och en få känna efter om man känner sig döpt eller inte? Tycker det är en rakare hållning att skilja på dop och medlemskap i så fall. Kan tycka att Uniteds syn på medlemskap är bra – det kombinerar både en väldig öppenhet, med tydlighet. Ser dock problem med att införa det i gamla församlingar.

    Jag kan inte heller utläsa att man i Filadelfia sagt att man inte vill predika omvändelse, helgelse etc – tror inte att det är detta som frågan gäller. En egen reflektion är ju dock att det vi inte tror på redan har fastnat bättre i folks medvetande än vad vi faktiskt tror på… När det gäller nattvarden känns det som att du (medvetet eller omedvetet) har missuppfattat Fillas hållning. Man vill ju genom att inte fira den när många icketroende samlas (förmiddagsgtj) vara tydlig med att nattvarden är för redan troende och inget man bara ska testa på. För mig känns det inte som en nedvärdering av nattvarden.

    Tja, detta var ett inlägg med många frågetecken. Bra att kunna ha samtal i frågor förutsatt att det görs med respekt och god ton. Samtidigt är jag glad att det idag inte är viktigare att vinna interna kristna debatter än vinna människor!

    1. Bra reaktion Magnus! Jag delar dina synpunkter och tycker också att Mikael tolkar Piensoho i onödigt kritiska och i väl svarta färger. Jag undrar om Nicklas känner igen den bild av honom själv och församlingen som Mikael målar upp?

      Annars tycker jag Mikael att ditt bibelstudium är bra och väl genomarbetat. Du visar på ett bra sätt farorna om vi inte tar synden på allvar, men frågan är hur väl det du säger stämmer in på Filadelfia?

      I övrigt vill jag lyfta fram Nicklas och Urbans artikel i Dagen idag. Mitt i prick!

    2. Jag blir lite nyfiken på ditt resonemang kring nattvarden. Vad menar du med många icketroende samlas på förmiddagsgudstjänsten?
      Är det hälften som är icketroende eller en tredjedel så att det inte blir relevant med nattvarden?
      Eller är det 10 personer av 500? Så för de 10 personerna så har vi inte förmågan likt sv kyrkan att stå för och kunna förklara varför vi firar nattvarden i Gudstjänsten?

      1. Vet inte hur mycket man i svk förklarar kring nattvarden? Här tillämoar väl dock Filla mer den praxis som var vanlig förr i Pingst. Att man hade mer enskilt nattvardsfirande. En syn jag inte tycker är helt obiblisk, även om vi i min församling har det på söndag förmiddag. Har inte uppfattat att det handlar om relevans, mer om att nattvarden är till för troende.

        1. Om det handlar – som du skriver – om att betjäna de troende då blir det ju än mer orimligt att lägga det på en söndagkväll eller en vardagskväll. Min erfarenhet är att de flesta går på en söndagsgudstjänst.
          Ett annat alternativ om man följer ditt resonemang vore ju att ha det i en smågrupp, men likaså här, alla är inte med i en smågrupp/hemgrupp, dessutom kanske det med tanke på vår tradition med lite högtidlighet i nattvardsfirandet skulle kännas lite för formellt om man sitter på en hemgrupp och är trött och ska fira nattvard.

          1. Att fira det i hemgrupper vore kanske att komma närmare hur det firades i NT. Helt klart får det konsekvenser, både positiva och negativa, vilken väg man än väljer. I Fillas vägval innebär det ju som du skriver att färre firar nattvard i praktiken. Samtidigt är det kanske till viss del vars och ens vägval att inte vara med i en hemgrupp eller gå på samlingar där det firas nattvard? Jag ska inte försvara Filla, men måste nog tillstå att man i alla fall verkar tänkt igenom det hela och verkar vilja följa en övertygelse. De öppna nattvardsborden i många församlingar kanske inte alltid är en följd av att man studerat Bibeln och tagit konsekvenser av det. Min upplevelse är att det mer är bara något som blivit så efter hand…

          2. Magnus, jag får svara på mig själv eftersom tråden tog stopp. Men visst har du rätt i att det är var och ens val att välja samlingar. jag säger inte att frågan är helt okomplex eftersom vår själviskhet tyvärr blottar fram då och då. Men jag tror det finns en fälla i att tänka för mkt i relevansbegrepp när det gäller andliga ting, där vi faktiskt inte ser vad som händer i en annan dimension.

    3. Men både Paulus, Akvila och Priskvilla var ju klara om var Apollos stod i tron. Han predikade ju Kristus och jag tror att när Priskvilla och Akvila undervisade honom mer om vägen så döptes han (Apg 18:24-25). Det var ju inte så att Apollos levde ett liv i synd.

      1. Jag tror också att han döptes och tycker att det är onormalt att inte göra det. Min poäng var att de hade en inkluderande attityd. Frågan gäller väl hur vi bäst gestaltar det idag?

    4. Många olika aspekter Magnus, här kommer några synpunkter:

      Jag tror det är synnerligen tveksamt att använda exemplet med Apollos som grund för att tala om en ”inkluderande” (vilket trend-ord!) församling. Apollos var en gudfruktig jude i gränslandet mellan synagoga och församling, i gränslandet mellan att den kristna rörelsen var en rörelse inom judendomen eller en egen religion. Texten säger inte att han var medlem i församlingen – han blev det, det är helt klart. Men i Apg 18 framstår han ju först som en lärd jude som fått kunskap om Jesus, blivit en brinnande Jesus-troende som förkunnar Jesus, men ännu inte fått full kunskap om den kristna vägen och däribland dopet. Att göra denna text till argument för att slopa dopkravet för medlemskap är svagt.

      Jag tror det är en ganska allmän uppfattning att de som kallas ”lärjungar” i Apg 19:1 ff, inte var kristna lärjungar på riktigt när Paulus träffade dem. De är också ett exempel på ”gränslandet” jag nämnde ovan. De hade viss kunskap om Jesus. De framstod vid första mötet med Paulus som ”lärjungar”, men han börjar snart undra och frågar om de fått helig Ande, och då visar det sig att de varken kände till detta om Anden eller om dopet. Med andra ord, de var inte ”medlemmar” i församlingen då, men blev det. Kolla kommentarlitteraturen, så får du se. Det finns olika tolkningar om både Apollos och dessa ”lärjungar”, men det utgör inte någon stark grund för att slopa dopkravet för medlemskap. Snarare tvärtom.

      Jag avser inte i första hand med dessa två inlägg att diskutera dopfrågan. Men jag anser att det finns två acceptabla alternativ. Antingen Daniel Alms konsekventa baptistiska linje, eller Peter Halldorfs och Sten Gunnar Hedins linje att erkänna barndopet som ett kristet dop. Att slopa dopkravet är för mig inget alternativ, då det dels inte rimmar så bra med NT enligt min tolkning och dels är helt i strid med hur det alltid varit hittills i kyrkans historia.

      När det gäller om jag har tolkat Piensoho felaktigt eller inte, så får du nog precisera dig mer. Men jag vet genom olika källor i Filadelfia att man diskuterar vad man ska ha för krav på dem man tar in som medlemmar. Och det gäller bl.a. om man ska kunna ta in som medlemmar personer som lever i homoäktenskap men inte har tänkt ändra på det, dvs personer som anser att det är rätt att leva så och som anser att Gud välsignar sådant. Diskussionen handlar inte om man ska ta in människor som ännu inte lever i fullkomlig seger över alla frestelser. Vad anser du själv i just den konkreta frågan?

      Du förbigår i din kommentar mina resonemang utifrån 1 Kor 5:9-13. Min fråga angående NP gällde hur hans önskan att kunna ta in homo-par som medlemmar fast de inte avser att lämna det livet i synd, harmonierar med just den texten. (Det är alltså detta som diskuteras just nu i Filadelfia). Jag tror naturligtvis också att det kristna livet är en process, i helgelse och andlig tillväxt. Det är också en process att komma fram till att man vill överlåta sig till Jesus. Men det finns ett omvändelsekrav i Bibeln, inte ett fullkomlighetskrav. Den som kommer och vill bli medlem, och samtidigt säger att han inte vill sluta att leva sitt homosexuella liv, säger med det att han inte ännu är redo att bli medlem i Guds församling. Personer som brottas med frestelser till än det ena och än det andra, och som faller gång på gång och varje gång bekänner sin synd och ber om förlåtelse, däremot, ska vara välkomna med öppna armar. Vi kan alltså med glädje och utan reservation ta emot dem som kallar sig homosexuella som medlemmar. Men det förutsätter att de också erkänner kyrkans lära om detta och är botfärdiga syndare. Med andra ord, jag tror på en process på vägen fram till att bli en kristen, och en process som kristen. Däremellan finns ett konkret steg in i församlingen. Den som inte har viljan att erkänna och överge sin synd är möjligen i den första processen att komma fram till att bli en kristen, och då ska man inte tas in som ”medlem” i församlingen.

      Sedan ställer jag mig undrande – det är korrekt – om Niklas Piensoho och hans medarbetare verkligen kommer att förmana och tillrättavisa och undervisa så mycket och så rakt på sak i etiska frågor, som Paulus gör i alla sina brev. Kommer de verkligen (och gör de verkligen nu) att vid upprepade tillfällen säga åt människor att de måste sluta med det och det? Med tanke på det motsatsförhållande han verkar måla upp mellan att predika Guds nåd, och att predika synd och dom, så ställer jag mig tvivlande. Jag tror att vi i svensk pingströrelse här förmodligen gått från ett dike (det gamla syndakatalogsdiket där allt var synd även om det inte står i Bibeln) till det andra, där vi inte vågar säga något till någon.

      När det gäller nattvardsfirandet, så slängde jag bara in det av farten. Men det rapporterades för något år sedan om att Filadelfia slutat fira nattvard på söndagens huvudgudstjänst, för att det kunde uppfattas som exkluderande. Jag minns inget om att det skulle vara för att man i positiv anda ville värna nattvarden som en församlingens måltid, utan motivet var hur utomstående skulle uppfatta det. Jag tror inte att icke troende upplever nattvarden som negativt exkluderande. Jag tror man kan fira nattvard och i inbjudan hälsa alla troende och döpta välkomna att delta. Sedan behöver man inte ställa en individuell fråga till varenda person som kommer. Att inte fira nattvard i den gudstjänst då det stora flertalet av församlingens aktiva medlemmar kommer är att genomföra en inre sekularisering, och det tjänar inte något evangelisationssyfte.

      Paulus gjorde förvisso allt för att människor skulle få ”möta Jesus och hans förvandlande kraft”. Men han tog inte bort nattvarden från gudstjänsten för det. Han slätade inte över människors synder och han verkade inte i en ”inkluderande” riktning vad gäller att desperat ta in alla möjliga sorters människor som vägrar omvända sig. Att utmåla Paulus som en inkluderande follkkyrklig pastor Jansson är inte bara att göra en parodi, utan det är ett halsbrytande eisegetiskt cirkusnummer.

      1. Tack Mikael för sessa rader!

        Där jag rör mig är det i vart fall så att ”livsstilsfrågor” tas aldrig med i predikan, utom i förbigående i allra bästa fall. På sikt kommer det att ge till resultat att även medlemmar som varit med ‘ett tag’, främst lite yngre, i snabb takt kommer att ta till sig samhällets värderingar i frågor som tex äktenskapet.

        Har redan stött på såna uppfattningar hos flera yngre, och det kan knappast bero på att de inte varit i kyrkan, då det handlar om personer som ofta besöker gudstjänsterna.

        Det kommer bli ett stort ansvar för ledare att åter-starta en förkunnelse där även dessa frågor tas med, ordentligt och inte på en höft en gång vartannat år…om man nu vill ta sig för att införa ett ”inkluderande medlemsbegrepp” eller hur jag ska formulera mig. Jag tvekar på att det kommer lyckas så värst bra, men hoppas ju på annan utveckling än den som just nu tycks vara på g alltmer.

  6. Jag är bara rädd för att du Mikael får onödigt stängda dörra i pingströrelsen…
    Det har hänt förr när någon predikant i ett mindre sammanhang ifrågasätter de ”stora”.

    Iofs. är ditt mod beundransvärt och ett tydligt föredöme för fler förkunnare.
    Alldeles för få förkunnare tiger stilla i dessa för pingströrelsen avgörande spörsmål.

    Tommy Dahlman fångar nuläget med rubrik ”pingströrelsens nya kultur stavas tystnad” – http://blogg.varldenidag.se/dahlman/2013/10/30/pingstrorelsens-nya-kultur-stavas-tystnad/
    F.ö. vågade han ställa upp i SvT:s debatt i kväll med att framhålla helgen Alla Helgon versus Halloween – självklart frågar SvT media en ”modig” förkunnare som tar med sig predikostolen ut bland folket.

    Jag blev också glatt överraskad att Västerås pingstpastor Daniel Alm som varit samordnare för pingstakademin sätter ned foten i detta spörsmål:
    http://www.danielalm.se/2013/10/det-ar-inte-svart-att-bli-medlem-i-vara.html

    Så då kan man nog klart konstatera, att i dessa lärofrågor så agerar Filadelfia & Smyrna Gbg splittrande för pingströrelsen i stort.
    Denna gång räcker inte ryggdunkningarna för att omforma pingströrelsen.

    Vilka betjänas av dessa nya avhyvlade trösklar ?

    Inte är det det nya väckelsefolket från Iran, Afghanistan som med priset av uteslutning från sina släktsamband & hot om förföljelse tar det modiga viljehandlingssteget att begrava sin gamla människa med mohammed-förtecken som tidigare förebild – till ny skapelse i Kristus.

    I detta svenska samhälle där synden flödar mer än någonsin & smutsar ner sinne & vandel, tar sig ärevördiga pastorer friheten att tona ned nödvändigheten att begrava den syndabefläckade nutidsmänniskan i dopgraven.

    Det är om något högmod mot de tidiga pingstpionjärerna & baptistförkunnare.

    1. DIna konspirationsteorier hade nog stämt på ”den gamla goda tiden”. Hade någon då uttryckt sig som Dahlman eller Karlendal gör idag om t ex föreståndaren för Filla så hade nog inbjudan till predikantveckan uteblivit och även kallelser till andra församlingar. Så vitt jag vet är Mikael inbjuden att inte bara delta, utan undervisa på Pingst Pastorskonferensen i januari och Dahlman reser väl runt i de flesta pingstförsamlingar. Det är ett mycket öppnare klimat idag, med en varm gemenskap mellan pastorer, där man också tillåts tänka högt och se olika på saker. En skillnad från när jag började som pastor där det var mycket viktigt vad man var för och kanske ännu viktigare vad man var emot.

      1. Du har förhoppningsvis rätt – men jag ser ändå mellan raderna & hör kyrktorgsprat likt andra… och den ”kulturen” finns kvar.
        Även om den inte är så utstuderad som tidigare.
        Mycket tack vare att församlingsmedlemmar numera är inga ”ledfår”. Informationskällorna är fler & tillgång till fler predikostolar erbjuds på ett helt annat sätt.

        Så hänförelsen tillkonspirationsteori är lågt. Pelle Hörnmarks bloggförsvar på pingst.se var ett högst undermåligt anförande som jag tidigare analyserat utifrån ett psykologiskt ledarskapsperspektiv (på Stefan Swärds blogg). I det anförandet så kan man klart se att det jag varnat för, fortfarande pågår med samma typ av psykologi.

        Men intrycken om vart vindarna blåser just nu är att de två stora församlingarna har ett ”oväntat” stöd att förändra medlemsskapsbegreppet till förmån för barndöpta.
        Det andra är att den teologiska grunden haltar högst betänkligt för Filadelfias ledning & Smyrna.
        Det är inte i huvudsak respektive huvudpastors generella uppfattning som är avgörande.

        Utan det är det undermåliga förberedlsearbetet från församlingsledningarna som har en beklämmande dålig teologisk bas.
        Sedan kan ledningen (specifikt skylla på att det är endast ett arbetsdokument), men det säger ändå en hel del om ledningens teologiska bas, där endast Djurfeldt synes ha en teologisk stringens.

    2. Förstår vad du menar med avstängda dörrar, Nils. Det var nämligen vad som hände med mig själv i början på 80-talet då dörren stängdes för mig att predika vidare inom pingströrelsen. Det var en oerhörd omtumlande period som jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån. Men jag vet också att jag är långt ifrån att ha varit ensam om att ha varit med om det här.

  7. Jag tror också att han döptes ixh tycker att det är onormalt att inte göra det. Min poäng var att de hade en inkluderande attityd. Frågan gäller väl hur vi bäst gestaltar det idag?

    1. När man uttrycker sig som du gör så är det lätt att ha en baktanke att förr hade man en exkluderande attityd och där man uteslöt människor mer än idag och visst var det så! Jag vet en pastor och vän till mig som satt och läste äldre berättelser om hur kyrkan agerat i uteslutningsprocesser och det var tydligen en horribel läsning.
      Detta är säkert en av grunderna till resonemanget att vara inkluderande. Men en inkluderande tanke skulle säkert fungera bra om man satsar på lärjungaträning i större utsträckning!
      Om det andliga livet hade varit tydligt och sprudlande är jag inte ens säker på att vi hade haft den här medlemsdebatten. Formalisering är vad jag kunnat uppfatta alltid sekundärt i tider av Andens utgjutande.
      Det andra är att i den tidiga väckelserörelsen talade man mycket mer om Gudsfruktan, att man hade en fruktan för en helig Gud. Det betyder inte rädsla men man hade med sig att det finns en helighet och att Gud ser församlingen som helig och därmed fanns en strävan att i Guds församling skulle också ett heligt liv tillämpas.
      Det är bara att slå upp nästan vilken bok som helst av nån från genombrottsgenerationen så blir det hur tydligt som helst. Helighet följde av att man trodde på en helig Gud.

      När sedan väckelsevågen tunnade ut, så kom man i den fålla som är så vanligt när det andliga livet tryter, det sker en formalisering och regler tar vid , det som Andens liv gav hjälp till att kunna leva heligt tryter, och det blir mer och mer av lagiskhet och krav och utpekande om vad som är fel och inte ( kortspel et c).

      Så när man pratar om en inkluderande attityd så behöver man också berätta vad som menas med det och medlemmarna behöver också se vad ledarskapet tar för konkreta steg till lärjungaträning i församlingen. Sker inte så, då delar jag Mikaels oro att vi får se pingstförsamlingar gå samma väg som folkkyrkan och många av de övriga frikyrkorna gjort, utan att man faktiskt medvetet valt det.
      Tyvärr talar inte den svenska frikyrkohistorien för ett friskt källsprång av förnyelse i redan etablerade frikyrkogrenar, utan det har alltid blivit en ny rörelse.

  8. Kort sagt skulle det behövas en ny reformation inom Pingströrelsen. Frågan är bara vem som ska gensvara på kallelsen. Vem ska jag och sända och vem vill gå? Jesaja 6

    1. Tänk om det är den reformationen som pågår.
      Piensohos kallelse till Filadelfia-Rörstrand är ju i sig ett uppbrott av radikalt slag. Ekonomin var körd i bott, antalet mötesbesökare stadigt sjunkande, dvs formen för det eviga evangeliet var fel förpackat. ”Uschandet och fyandet” stötte bort människor från evangeliet istället för att attrahera till ett liv i församlingens gemenskap.
      Hur man än vrider och vänder på medlemsbegreppet i förhållande till t ex dopfrågan kan detta inte ges större betydelse än att vara en särskiljande del för församling ”x” i förhållande till församling ”y”.

      Det har på inget sätt betydelse för den enskilda människans ”slutdestination”.

      För inte menar Ni väl att det endast är troendedöpta som undviker helvetet?

      1. Niklas är från Missionskyrkan och då är barndopet för honom lika normalt som det är i tex Svenska kyrkan.
        Sant är att Niklas är mer nutidsenlig än sina föregångare, vilket i många delar är bra för församlingen.
        Men att börja avvika från Pingströrelsen grundsyn i frågor är däremot något helt annat och detta kommer inte att locka flera medlemmar
        Däremot kommer det att skapa en brytning inom Pingströrelsen, det är bara en tidsfråga innan det tydligt uppstår läger inom Pingströrelsen, till vilken nytta?

  9. Jag tror att många inte förstår hur mycket bättre det är i Filadelfia nu jämfört med för 10 år sen.

    Niklas har vågat satsa, leda och ta ut riktning. Tidigare pastorer gjorde samma som man alltid gjort med resultatet att församlingen höll på att tyna bort.

    Många gnäller, men jag skulle helt ärligt vilja se hur utvecklingen är i deras egna församlingar.

    Att hålla sig till rätt lära är viktigt ochjag förstår att det är oerhört viktigt för mMikael. Men att sitta på avstånd och dissa Niklas som att han är värsta heretikern känns lågt.

    1. Gillade Niklas som predikant på Torpkonferensen och ansåg att han var en värdig efterträdare till Frank Mangs och Rolf Nordström. Men är osäker på vilken bäring han egentligen har numera.

      (Efter Niklas har det varit den ene katoliken värre än den andra på Torpkonferensens ”väckelsemöten”.. but who cares, har tagit min tillflykt till Hjälmaregården, Askersund och Lidköping de senaste tre åren)

  10. Mikael. Vill bara uppmuntra Dig att fortsätta stå för bibelordet och en klassisk syn på den kristna tron enligt Pingsts modell, troendedop mm. Du är än inte lika hård som Jesus och Paulus.

    Sedan blev jag mycket glad över Alms ställningstagande i Dagen. Det visar, tack och lov att alla inte stöder Filadelfia och Smyrna.

    Som jag ser det finns ingen anledning vårda religiositeten. Vi behöver en väckelse där vi omvänder våra sinnen till Gud, i stället för att bygga samfund eller kyrkor som om det hade ett egenvärde att vi har många medlemmar.

  11. Jag förstår väldigt ofta inte det här tassandet att inte få säga sin mening om pastorer och deras uttalanden. Är de så oerhört heliga och så oerhört sköra att en enda fråga om vad de håller på orsakar deras totala sammanbrott, kyrkans upplösning?

    En pastor har ett särskilt ansvar och han är i högsta grad en offentlig person både i samhället och inte minst i andevärlden! Om man inte inser det ska man inte bli pastor. Vandel o sanningshalt måste gå hand i hand. Klara ord ska vara normalläget, i själavårdssammanhang kan man naturligtvis agera mera i skymundan. Alla kristna kyrkor bär vittnesbörd om sin Herre och även om vi har olika inriktningar så är vi en och samma kropp.

    Om min hand börjar vifta okontrollerat så är min övriga kropp bekymrad över vad som händer. Eller om jag får ryckningar i ögat eller det börjar klia på benet. När det allmänna välbefinnandet i kroppen rubbas är det inte konstigt att man börjar ställa frågor för att ta reda på vad som håller på att hända – kliandet på benet betyder ju inte ännu att benet kommer ramla av! När tydlighet och klarhet uteblir för att uttalanden ska kunna tolkas på olika sätt (hey, det är förkunnare vi pratar om, det är inget olycksfall i arbetet att det blir otydligt!) då måste övriga begära klara besked.

    Detta kan ske på olika sätt beroende på läggning och humör. Jag tycker det är utmärkt att någon, som t ex Mikael, reagerar. Han är nu inte diktskrivartypen eller den som arbetar in sina frågeställningar i en djurfabel.

    Är man satt till att vara pastor måste man tåla frågor, funderingar, oro, både från sina kristna syskon och från den icke-kristna omvärlden. Receptet att hantera detta på är att vara tydlig, öppen och ödmjuk. Detta är inte fallet just nu. Alltså är denna debatt synnerligen angelägen och inte alls störande.

  12. Det kansek inte år så konstigt att man vill ha en bättre överensstämmelse mellan individerna i medlemsmatrikeln och i den gudstjänstfirande församlingen.
    Men man tittar ju bara på medlemsskapets ingående.
    Hur hanterar man medlemskap för de som inte på flera år varit en del av den gudstjänstfirande församlingen eller kanske inte ens är kvar i tron?

    Mändger med församlingar har bra mycket fler medlemmar på pappret än bland gudstjänstfirarna, oavsett om de accepterar barndöpta som medlemmar eller inte.
    Det är ett lika stort bekymmer om man int ser medlemskapet som just något väldigt öppet som inte förpliktigar.

  13. Härligt radikal du blivit, Mikael.

    De som förkastar Bibelns lära men ändå vill bli inkluderade i ”kristen” gemenskap har ju Svenska kyrkan, dess många ”kyrkor” och dess stora tolerans. Niklas P kan väl hänvisa sådana ”sökare” dit?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.