Intressant av Ulf Ekman – men följdfrågor kommer

Det har börjat komma fram en del intressanta ting i den senaste tidens olika debatter i kristna tidningar och på bloggar. Det senaste är Ulf Ekmans artikel i Dagen idag: Församlingen är ingen isolerad ö. Den är i sin tur närmast ett svar på Sigvard Svärds artikel i gårdagens Dagen, där han ställde frågan: Hade Livets Ord grundats idag?

Ekman skriver huvudsakligen om den viktiga frågan om hur teologin/läran ska skötas hos oss kristna idag. Han skriver detta med utgångspunkt från de debatter som uppstått bland annat i samband med den s k  piensoho-debatten, även om han inte direkt nämner det. Några pingstpastorer i ledande ställning gjorde då klart att i pingströrelsen så sköts teologin av och i den lokala församlingen. Varje församling är en autonom enhet och kan själva bestämma över sin teologi och är i princip inte ansvarig inför någon.

Ekman skriver: ”Det jag funderar över är om varje enskild församling själv autonomt kan klara denna uppgift. Att den fria församlingen är självständig i lärofrågor menar jag är lika problematisk som om varje kristen självständigt skulle ta ansvar för alla lärofrågor.”

Mot detta ställer han den bild av urkyrkan som vi får genom att studera Nya testamentet och kyrkohistorien: ”I urkyrkans tid var det apostlarna som var garanten för läran. Det var deras samlade undervisning och exempel man följde. Sedan följde man apostlarnas efterträdare, biskoparna, som var insatta att beskydda och förmedla den apostoliska tron. Det fanns ett ordnat kollegium som, ledda av den helige Ande, vakade över tron.”

Han skriver också: ”Varje klassisk lära som vi i dag håller fast vid är grundad i det trosinnehåll urkyrkan formulerade genom sina trosbekännelser, grundade på Skrifterna, där för övrigt Nya testamentets böcker kanoniserades genom olika synoder.”

Ulf Ekman har också skrivit en artikel om samma ämne, om kyrkosynen,  som finns publicerad i det senaste numret av tidskriften Keryx. Just den artikeln finns att läsa här: Spelar kyrkosyn någon roll?

Jag instämmer i vad Ekman skriver i dagen-artikeln. Men den och Keryx-artikeln väcker onekligen många följdfrågor som vore intressant att samtala mer om. Den kanske allra viktigaste av dessa frågor är kanske den allra mest självklara: Hur ska vi rent praktiskt göra för att tillämpa denna teologiska och historiska kunskap om läroämbete och apostoliska succession här och nu i vår situation i Sverige idag? Vad innebär detta rent konkret för oss? För om vi inte ska bli katoliker – och det har väl ingen föreslagit? – hur gör vi då?

Den sistnämnda frågan är inte oviktig eller ovidkommande, eftersom den protestantiska delen av kristenheten i viss mening faktiskt utgör en utbrytardel av den kristna kyrkan, som viss mån kan betraktas som ett brytande med den apostoliska succession Ekman talar om. En viktig fråga blir då: Givet att vi accepterar Ekmans resonemang om apostolisk succession och biskopsämbete/läroämbete, hur skulle då Ulf Ekman motivera att vi protestanter fortsätter som självständiga kyrkor och inte ansluter oss till Katolska kyrkan?

Svaret på den frågan brukar ofta motiveras med att den Katolska kyrkan i sin traditionsutveckling har gått lite fel på vissa viktiga punkter i läran och i praxis, och så pass allvarligt, att brottet med påveämbetet på 1500-talet var nödvändigt och rättfärdigat. Det var alltså i det goda syftet att bland annat rädda den kristna tron och läran från förfall och förvanskning som brytningen skedde. Att vi fortfarande är separerade kyrkor brukar ofta motiveras med att det fortfarande föreligger stora och väsentliga skillnader i läran och i praxis som gör att vi protestanter måste hålla fast vid vår inriktning, då den Katolska kyrkan anses vara alltför avvikande från just den apostoliska läran såsom vi kan utläsa den utifrån Bibeln. Den Katolska kyrkan har inte reformerat sig tillräckligt. De flesta protestanter skulle i detta sammanhang också ifrågasätta påveämbetet och den apostoliska successionen såsom det definieras av katolikerna som sådant.

En del protestantiska kyrkor, som Svenska kyrkan och de anglikanska kyrkorna i världen, hävdar att de fortfarande har kvar en apostolisk ämbetssuccession. Andra protestantiska kyrkor hävdar att de har en apostolisk succession, men att denna inte handlar om ämbetet och personerna som innehar ämbetet, utan om att det är den apostoliska läran som förs vidare i succession.

Det skulle vara intressant att läsa eller höra hur Ulf Ekman skulle svara på denna frågeställning: Givet att vi accepterar tanken på en apostolisk ämbetssuccession och episkopatet, hur motiverar vi att vi idag är från Rom separerade protestantiska kyrkor?

20 reaktioner till “Intressant av Ulf Ekman – men följdfrågor kommer”

  1. Jag håller med om mycket i inlägget. Det är dock viktigt att vi inte gör en lära av ämbetssuccessionen. Det är heller ingen garant för lärosuccessionen eftersom både påvedömet och tex Svk gått vilse i lärosuccessionen å det grövsta.
    Men ändå är tanken god för den solo scriptura flora av sammanhang utan någon övergripande lärosuccession kan knappast vara eftersträvansvärt.

    Vi behöver tillbaks till reformationens och urkyrkans rötter så gott vi kan.
    Missionsprovinsen som verkar i reformationens anda i Svenska kyrkans tradition och har egna församlingar runt om i landet, med egen vigning av präster och biskopar i linje med den apostoliska ämbetsuccessionen. Detta har för mig blivit ett alltmer verkligt alternativ nu när Svk fullständigt faller samman.

  2. Samma historisk-kritiska metod som vi tillämpar inom NT (eller gällande historia i allmänhet) bör väl rimligen också begagnas när vi kommer till den romantiska synen på s.k. apostolisk succession? Om så är fallet är det svårt att göra ett gott case för att den romerska modellen av apostolisk succession stammar från de nytestamentliga apostlarnas undervisning.

    Magnus

      1. Magnus har säkert läst Apg 1, även jag innan du var född.

        Du är en mästare i att uttrycka dig kort och koncist utan att få något sagt. 🙂

        Du vet mycket väl att det inte fanns varken någon ortodox kyrka eller katolsk kyrka vid denna tid. Du sysslar med projektion av senare företeelser in i historisk tid. Islam gör detsamma. De läser också historien bakfram

        Kyrkan skapades av kyrkofäderna. Det är därför de kallas för kyrkans fäder.

          1. Anders, det är Anden som sköter succesionen. Auktoritet är bekännelsen: Du är Messias den levande Gudens son.

  3. Det är en intressant anslag. Men vad hjälper ett läroämbete om a) man skriver under på en slags trosbekännelse/uppförandekodex och inte menar vad man skriver under på eller b) om nya församlingar väljer att etablera sig som fria församlingar utanför rörelserna. Det går ju inte att tvinga någon att bli en del av en rörelse med ett läroämbete med tvingande regler, sanktionsmöjligheter, pastorslicenser som kan dras in etc.

    Jag tror det skulle behövas, men i praktiken undrar jag om det blir nån skillnad jämfört med idag. De som vill verka seriösa och gammaldags går in i rörelsen, alla nya karismatiska kyrkor som inte vill veta av nån styrning står utanför.

  4. Jag förstår tongångarna från Ekman & delar av pingströrelsen.
    Samtidigt är Sigvard Svärds frågeställningar högst berättigade & skrivet med kunskap och aktning.

    Däremot negligeras den erfarenhetsbank som finns i speciellt pingstväckelsen. Den negligeras också säkert pga att dagens ledarskap saknar erfarenhet av en mångfasseterad pingstväckelse.
    Det jag skrev som kommentar på Ekmans teser har hög relevans utifrån de erfarenheter som erhållits i pingstväckelsen. Har man inte levt med dem så förstår jag Ekmans och de funderingar som pågår i pingst…

  5. Mikael Karlendal,

    Du skrev att: ” Några pingstpastorer i ledande ställning gjorde då klart att i pingströrelsen så sköts teologin av och i den lokala församlingen. Varje församling är en autonom enhet och kan själva bestämma över sin teologi och är i princip inte ansvarig inför någon.”

    Jag vet inte vad exakt dessa pingstpastorer har sagt eller när. Men, att församling och ledarskap inte är ”ansvarig inför någon”, är ju aldrig sant. Ledarskapet står i högsta grad ansvariga inför Gud, vare sig de vill eller inte.

    Paulus tillsatte inga läroämbeten annat än ‘äldste’ (som i Apg 20:16,28 definieras som synonymt med ‘biskopar’). Och följande var hans budskap till ledarna i församlingen:

    ”Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.” (Apg 20:32)

    Alltså detta var Paulus ”succession”, inte mänskliga läroämbeten eller s k episkopal ordning. Nej, han överlämnade dem till ”Gud och hans nåderika ord”.

    Kan det vara så att det läromässiga och funktionella avfallet som sedan följde, bl a har att göra med att Ignatius av Antiokia lyckades att genomdriva sitt ‘paradigmskifte’? Jag är övertygad om det.

    Var finns ett enda exempel på att den episkopala ordningen, läroämbete och trosbekännelser, kan sägas ha lyckats?
    Har det resulterat i den levande och segrande församling som vi kan se i Apg, eller har detta bara fått in människor i död religiositet med kanske korrekta bekännelser, fast utan att hjärtat eller livet i Kristus är med?

    Jag vill fråga dig Mikael:
    Vem ska vi lyssna till? Paulus eller Ignatios av Antiokia?

    1. Om du besöker närmsta Kyrka, ser du ett exempel på att episkopal ordning, läroämbete o trosbekännande människor lever i endräkt o gemenskap runt Jesus.

    2. Johan L, detta var intressant att läsa för mig som vuxit upp i Missionsförbundet. Där skulle en distriktsföreståndare ha ansvar över pastorernas förkunnelse och gripa in vid felaktigheter. Det märkliga är att bara ansvaret över att lämna bibelns undervisning angående äktenskap och sen vigsel av enkönade numera ligger på enskild församling att avgöra. (Min formulering).

      För min personliga del saknar jag bibelundervisningen 1 månad varje höst för pingstpastorer och evangelister, som fanns förr i Smyrnaförsamlingen. Då kunde vi vanliga medlemmar gå också. Jag saknar bibellärare! Mikael Karlendal klarar balansgången bra genom att vara bibellärare och teolog.

      1. Gunnel Bergstrand,

        Ja, trots att de inom Missionsförbundet hade ”distrikts-föreståndare”, så spårade det ur där, något så in i vassen.

        Problemet är att man i MF och även i andra samfund, frångår Skriften som absolut auktoritet.

        Hade man hållit sig till Skriften, så skulle man också ha följt Bibelns krav på ledare (1 Tim 3:1-7; Tit 1:5-9).
        När vi frångår Bibelns krav på ledare, så kommer resten av avfallsteologin, som ett brev på posten.

        M v h

        1. Hur frångår man Bibeln?

          Alltså, finns det något utöver din tolkning som är det absolut säkra på vad som är ”bibliskt”?

    1. Ur en 3 h lång debatt klipper du en liten snutt.

      Snuttifieringsklipp o klistra är just den protestantiska melodin.

      I restän av debatten är det rätt tydligt vem som vinner o var argumenten försvinner.

      Vincit omnia Veritas.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.