Kompromisslös och evangelisk?

Säga vad man vill om Carl-Henric Jaktlund, men nog är det lätt att tolka honom som om han var en listig debattör, som knappast något politiskt parti skulle avvisa som talskrivare åt sina politiker! Med retorisk slughet har han, i sin ledarkrönika i Dagen idag, i några snabba, enkla penseldrag målat upp alla som inte sympatiserar med honom och Niklas Piensohos nyhemstal som lagiska och kärlekslösa personer som inte förmår predika ett sant evangelium om nåd! Samtidigt framställer han sig själv som en oskuldsfull försvarare av det sanna evangeliet om nåd, och han har fått beröm för det på twitter! Det måste värma! OK, han kanske bara syftar på en del kommentatorer på vissa bloggar, men lite generaliserande verkar det ändå. Jag visste heller inte att det var kutym för debattredaktörer på Dagen, att på ledarsidan själva blanda sig i debatter där tidningen inte själv är part i målet. Men så är det tydligen.

Visst, Jaktlund skriver en del bra saker i krönikan. Men – sammanhanget är allt! Jaktlund sätter ju själv in sin krönika i ett särskilt sammanhang – debatten som pågått med utgångspunkt från Niklas Piensohos nyhemstal –  och i det ljuset får man ett annat perspektiv än det som ligger på ytan. Utan detta sammanhang hade jag utan tvekan låtit Jaktlunds artikel passera och knappt lagt märke till vad han skriver, som med så mycket annat i kristna tidningar, men nu är det annorlunda.

Jag uppfattar det som att Jaktlund med sin krönika sällar sig till en växande trend i Sverige idag, bland många pastorer och predikanter, som säger att kristen förkunnelse bara ska tala om Jesus och hans barmhärtighet. Vi ska endast föra människor till Jesus och till en gosig och mysig församlingsmiljö. Kommer de bara dit och trivs, så kommer de med tiden att förändra sitt sätt att leva. Vi behöver inte tala om för människor att de lever fel och måste ändra sig. Det kommer den helige Ande att göra själv. Och detta låter ju på ytan som något mycket andligt och bra.

Men håller detta verkligen måttet för en biblisk och kristen förkunnelse? Vad är det egentligen vi ska vi predika? Vad ingår i evangelium? Räcker det med att säga som Jaktlund gör i sin krönika?

Räcker det med att tala om att alla människor har syndat och att ingen kan leva upp till lagens krav? Med att Jesus har dött och uppstått för oss, så att vi genom Guds nåd kan få syndernas förlåtelse och upprättelse? Räcker det med att sedan, som svar på frågan om det inte också finns bud och förmaningar till ett annat liv, säga att ”förändringarna i vår livsstil är frukten av evangeliets verk i våra liv, inte förutsättningen”?

Nja, jag skulle nog snarare ha sagt, att förändringarna i vår livsstil är en frukt av att vi har en frälsande tro. Och förutsättningen för Andens verk i vårt liv är att vi vill samarbeta med Gud och lyda honom. Och en frälsande tro kan inte bara vara ett uttryck för att vi håller vissa saker för sanna, utan är också ett uttryck för en sådan förtröstan på och tillit till Gud, att vi är beredda att ta de praktiska konsekvenserna av tron. Kort sagt, att vi vill samarbeta med Gud och inte hålla fast vid att vi har rätt gentemot honom.

Tron får aldrig beskrivas som bara en åsikt eller bara ett uttryck för att vi gillar att hänga i vissa religiösa kretsar. Förändringarna i livsstilen är inte en förutsättning för att i tro ta emot Guds nådefulla erbjudande om syndernas förlåtelse, utan en oundviklig konsekvens av den tron. Dvs, om inte tron tar sig uttryck i omvändelse och påföljande förändringar, så är den inte ett uttryck för en frälsande tro, utan för något annat. Och detta måste vi predika!

Att den frälsande tron som tar emot nåden är en tro som alltid tar sig uttryck i omvändelse, är tydligt överallt i Bibeln.

Det är till exempel det Jakob talar om, då han säger:

”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?… Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: ”Har du tro?” – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar. Men inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han lade sin son Isak som offer på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som hans tro blev fullkomlig. Så uppfylldes skriftens ord: Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Var det inte så med skökan Rachav? Blev hon inte rättfärdig genom gärningar när hon tog emot budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg? Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död.” (Jak 2:14-26, mina undertrykningar).

Även Paulus säger samma sak, då han i Gal 5:6 talar om den rättfärdiggörande tron som en ”tro som är verksam i kärlek”. I Romarbrevet talar han på flera ställen om ”trons lydnad” –  att bli kristen innebär att man får en tro som uttrycker sig i lydnad för Gud (Rom 1:5; 6:16, 17; 15:18; 16:19, 26). Exemplen på detta kan mångfaldigas. Men den frälsande tron ses i Nya testamentet eller i Bibeln som helhet aldrig som en ren åsiktstro.

När Jesus talar sina sista ord till lärjungarna innan himmelsfärden, så säger han åt dem att predika evangelium för alla, göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem och lära dem att hålla allt vad han befallt (Matt 28:18-20). Han säger att ”syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk” (Luk 24:47). Enligt t.ex.  2 Tim 2:25 är just detta att vi kan omvända oss över huvud taget en gåva från Gud.

Det framgår av Apg 26 att en förkunnelse om syndernas förlåtelse genom tro innebär att man predikar ”att man måste ångra sig och utföra sådana gärningar som svarar mot ångern.” (Apg 26:20). Om detta omvändelsemoment alltså saknas i förkunnelsen av evangeliet, har man alltså inte predikat evangelium!

Med andra ord, vi människor är alla syndare. Vi kan inte behaga Gud i oss själva eller i egen kraft. Men genom Jesu verk erbjuder Gud oss nåd. Vi tar emot denna nåd genom tro (=en tro som uttrycker sig i omvändelse från det gamla livet i synd och ett inträde på en ny livsväg i lydnad för Gud). Sedan är hela det kristna livet en process av helgelse som går upp och ner, där Guds Ande verkar i oss för att göra oss mer heliga. Denna process kräver vår viljas samverkan. Det är också därför den processen kantas av våra misslyckanden och tillkortakommanden. Men allt detta börjar i nåd, bygger på nåd och slutar i nåd. Frälsningen är inget vi tar emot genom eller på grund av prestation, utan som en gåva helt gratis. Att vi kan och ska göra goda gärningar och växa i helgelse är även det en gåva av nåd.

Och allt detta ska vi predika! Vårt uppdrag som förkunnare är att lära människor att hålla allt vad Jesus befallt oss, att som Paulus predika att man måste omvända sig och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen.

Vi ska alltså inte stirra oss blinda på att helgelsen och det kristna livet är en process och ett verk av den helige Ande, och så dra slutsatsen att vi inte ska predika omvändelse. I så fall kan man säga, att vi inte har fattat något.

Ett konkret exempel från Paulus på hur man kan tala till syndare är:

”Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver.” (Ef 4:28).

Detta kan man predika för alla människor, kristna såväl som för icke kristna. Det kan tillämpas på alla sorters synder och syndare, inklusive de sexuella. Det säger kort och gott: Detta handlingssätt är synd. Sluta med det och börja göra något gott i stället! Det tar ingen hänsyn till vår eventuella läggning till den eller den synden, hur pass svårt frestade vi känner oss vara eller inte, hurdan vår bakgrund är osv. Det är en uppmaning till omvändelse.

Mitt problem med ovan nämnda förkunnelsetrend är kort och gott, att den är fullständigt obiblisk och håller inte en normal kristen standard. Förkunnelsen om nåd blir inte tydligare för att man tar bort förkunnelsen om omvändelse. Utan talet om omvändelse blir talet om nåd bara tomma ord. Det är Guds nåd som gör att vi kan och får omvända oss och få en ny chans, igen och igen. Om man inte predikar omvändelse, om man inte tydligt förklarar att man måste vara villig att lämna det gamla livet om man vill följa Jesus, om man inte predikar lydnad för Jesus – då borde man helst inte predika alls. För kristen förkunnelse är en allvarlig sak inför Gud.

Om man vill predika Jesus, måste man också predika det han säger. Om han betonar behovet av omvändelse, måste vi också göra det. Jesus var barmhärtig och tog med glädje emot syndare som ville omvända sig. Han sade till äktenskapsbryterskan: Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer. Han sade till den botfärdige rövaren på korset: Redan idag ska du vara med mig i paradiset. Han såg i båda dessa människors hjärtan en tro som var av det slaget, av den kvaliteten, att de kunde ta emot syndernas förlåtelse.

Men för att en sådan tro ska uppstå hos människor, måste vi också predika som han. Det gör inte de moderna förkunnare som stryker talet om omvändelse från sina predikningar. De som är rädda för att tala om synd, borde tänka till en gång till och jämföra sin förkunnelse med Jesus och Paulus i stället för med tidsandan. Vi måste som Jesus vara kompromisslösa i vår förkunnelse av sanningen, för annars är vi inte evangeliska. Samtidigt ska vi älska människor som Jesus älskar dem. Det är inte en motsats. Jesus gjorde både och. Paulus gjorde både och. Det är moderna predikanter som verkar ha problem, men det problemet beror på att de är för djupt invecklade i sin relation till tidsandan.

Jaktlund har med retorisk skicklighet målat upp alla som inte tänker som han och hans ledare Piensoho, som kärlekslösa, lagiska och allt annat negativt. Frestelsen för alla som längtar efter en kristen förkunnelse av hela evangeliet om Guds nåd, är då kanhända att vara tysta. För vem vill utmålas som kärlekslös? Vem vill ta på sig etiketten av att bara vara radikal och skarp, och sakna kärlek? Men samtidigt måste alla som tror och älskar sanningen inse, att det är i tider som dessa som man måste stå upp för evangeliet. Även Jesus och Paulus blev förtalade och svartmålade på sin tid, av dem som stod dem närmast.

Om allt Jaktlund med kompisar önskar är att diskutera hur man predikar och inte vad man predikar, så borde de säga det. De borde i så fall tydligt förklara att även de vill och avser att predika hela evangeliet inklusive talet om omvändelse. I annat fall verkar det som om de vill ta bort vissa saker i förkunnelsens innehåll som inte passar ihop med de metoder de vill använda. Som det nu är, så får i alla fall jag det intrycket att många pastorer idag är rädda för att predika hela evangeliet, hela läran, för vissa delar kan verka stötande för utomstående. I sin goda vilja att nå ut med evangeliet, stryker de därför vissa delar av läran i hopp om att folk ska komma fram till det senare. Som varje god försäljare vill de helst vara lite tysta om ”det finstilta”. Men detta är inte rätt!

Och så till sist: Ingår det verkligen i evangeliets förkunnelse att tala om livsstilsfrågor? Ingår det i läran? Jag låter aposteln Paulus svara, utan andra kommentarer än mina understrykningar. Dra själva era slutsatser av följande korta text:

”Men vi vet att lagen är något gott, om man brukar den rätt och tänker på att den inte är till för rättfärdiga utan för dem som lever utan lag och ordning, för gudlösa och syndare, hädare och förnekare, för dem som bär hand på sin far eller mor, för dråpare, för otuktiga och män som ligger med män, för människorövare, lögnare och menedare och allt annat som strider mot den sunda läran. Så är det enligt det evangelium om härligheten hos den salige Guden som jag har fått mig anförtrott.” (1 Tim 1:8-11)

Hur gjorde den helige Ande på apostlarnas tid? Tog han hand om alla förmaningar och tillrättavisningar själv, medan han lät apostlarna predika bara nåd? Eller kan det tänkas vara så, att apostlarna även förmanade och tillrättadevisade och manade till omvändelse? Är det någon mer predikant här i landet som läst Nya testamentet?

42 reaktioner till “Kompromisslös och evangelisk?”

  1. Tack! Måste erkänna att jag inte riktigt förstod vad Jaktlund ville med sin krönika annat än att svartmåla oss som tror på och vill leva efter hela evangeliet.
    Tyvärr tror jag att du är väl optimistisk i din syn på en del av Jaktlunds ”vänners” intentioner. Jag tror att de följande Rob Bells syn på evigheten menar att det inte är så viktigt hur vi tror här och nu eftersom vi kommer att få nya chanser även efter döden. Men som du påpekar är omvändelsen en förutsättning för att vi ska få del av nåden. Apg 2:38 Petrus svarade dem:”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”

  2. Hej!
    Bra jobbat Mikael. Det finns inget genuint kristet liv utan en tro på Jesus, hans verk på korset och uppståndelsen. En sann tro Jesus leder alltid till en omvändelse process av våra liv, som i sin tur visas i nu en lydnad till Gud, hans vilja, Ord och plan för oss allesammans. Omvändelsen är en livslång process där den naturliga frukten är en tillväxt av våra liv. Att växa och mogna som kristen är inget annat än Guds väg för att fortsätta förändra och förvandla våra liv och därmed skapa en Kristus likande karaktär i oss alla som bekänner Jesus som frälsare men även som HERREN. Att allt detta, och mycket mer, kan ske i våra liv är ett resultat av Guds förtjänst. Det kallas nåd. Det är bara Guds nåd att vi människor kan bejaka eller välja att tro på Jesus. Guds nåd hjälper oss inte enbart med möjligheten att försonas med Gud tack vare tron, utan den även utrustar våra liv med det vi behöver för att kunna växa, mogna och helgas. Målet i sikte är att efterlikna Jesus i ord och handling och därmed bli trovärdiga tjänare i vår deltagande av Hans egen mission med att upprätta och förnya hela sin Skapelsen. Guds nåd är själva botemedlet som vi alla behöver. Och inte den billiga nåden som varken förmår att förvandla eller utrusta som ett resultat av ett främmande evangelium. Där det kostar ingenting att vara ”kristen”

    Gud hjälp oss att förvalta evangeliet, ditt eget Ord väl när Du nu har kallat oss att förvalta dina hemligheter. Gör oss trovärdiga, frimodiga men också trogna tjänare.

  3. Mikael,

    Jaktlunds lilla krönika har uppenbart väckt ont blod hos dig. Men jag blir inte riktigt klok på vad som är problemet, vad exakt det är som föranleder den här mycket starka reaktionen. Jag tycker att Jaktlund ger ett mycket fint vittnesbörd om nådens evangelium i sin krönika. Att evangeliet som idel goda nyheter har satts inom citationstecken i den här debatten om Piensoho tycker jag själv är helt uppenbart. Sällan har vi hört så mycket lag och så lite evangelium.

    Ditt resonemang spänner över mycket och låter sig inte kommenteras i sin helhet här på din blogg. Men jag tar mig ändå friheten att kommentera en sak som jag reagerar på ur ett teologiskt perspektiv. Möjligtvis beror min reaktion på att du har uttryckt dig otydligt, eftersom du uppenbart har skrivit i affekt, men det kan ju du i sådana fall reda ut här.

    Du skriver: ”Räcker det med att tala om att alla människor har syndat och att ingen kan leva upp till lagens krav? Med att Jesus har dött och uppstått för oss, så att vi genom Guds nåd kan få syndernas förlåtelse och upprättelse? Räcker det med att sedan, som svar på frågan om det inte också finns bud och förmaningar till ett annat liv, säga att ”förändringarna i vår livsstil är frukten av evangeliets verk i våra liv, inte förutsättningen”?

    I mina öron låter Jaktlunds ord som en mycket god sammanfattning av evangeliets verk och trons respons. Kortfattad, men korrekt.

    Men så kommer ditt för mig förbryllande resonemang: ”Nja, jag skulle nog snarare ha sagt, att förändringarna i vår livsstil är en frukt av att vi har en frälsande tro. Och förutsättningen för Andens verk i vårt liv är att vi vill samarbeta med Gud och lyda honom. Och en frälsande tro kan inte bara vara ett uttryck för att vi håller vissa saker för sanna, utan är också ett uttryck för en sådan förtröstan på och tillit till Gud, att vi är beredda att ta de praktiska konsekvenserna av tron. Kort sagt, att vi vill samarbeta med Gud och inte hålla fast vid att vi har rätt gentemot honom.”

    Här skapar du vad jag kan förstå en falsk motsats som reser vissa frågetecken kring din egen syn på evangeliet och dess verkan. Du ställer ”evangeliets verk” som av Jaktlund sägs leda till livsstilsförändringar i människors liv mot ”frälsande tro”, som alltså inte av dig verkar betraktas som en direkt konsekvens av evangeliet. Vidare påstår du, och nu blir det riktigt knepigt, att ”för Andens verk i vårt liv är att vi vill samarbeta med Gud och lyda honom”. Logiken i ditt resonemang ser, så vitt jag kan förstå, ut så här:

    Evangeliet predikas
    människor som vill samarbeta med Gud och lyda honom tar emot evangeliet
    De gör detta för att de har frälsande tro
    denna tro,som inte föds hos människan genom evangeliet, leder till livsstilsförändringar i deras liv.

    Som sagt, eftersom du verkar ha skrivit detta snabbt och i affekt så kanske du vill formulera om det här, alternativt förtydliga dig. För här sätter du ju vagnen före hästen i synen på frälsningen, åtminstone om vi förstår evangeliet och evangeliets verkan i människors hjärtan som man har gjort i den reformatoriska traditionen, vilket jag gör. Jag vill inte på detta stadium i diskussionen rada upp de olika bibelsammanhangen som stöder den reformatoriska synen, eftersom jag kanske sparkar in en öppen dörr, men låt mig ändå citera Luthers lilla katekes, under hans redogörelse för den tredje Artikeln, om Anden, för att förklara vad jag menar:

    ”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

    För Luther och reformatorerna är det alltså Anden som genom evangeliet utför frälsningens verk i människan, utan människans medverkan. Människan är i sig själv inte bara fallen och skyldig inför Guds heliga lag, hon är helt oförmögen att på egen hand ge sitt liv till Gud eller ens samarbeta med honom eller producera någon frälsande tro. Det finns inga som helst förutsättningar för nytt liv hos människan, hon är död i sina synder och helt okänslig för Gud. Som du vet skrev också Luther en hel bok om detta, ”Om den trälbundna viljan”, där han i detalj utvecklar dessa tankar. Han hävdade dessutom vid senare att det var den viktigaste bok han skrivit. Detta eftersom det var så grundläggande för Luther att om nåden ska vara nåd, om evangeliet ska vara goda nyheter till fallna syndare, så måste initiativet och kraften helt ligga på Gud och inte på något sätt vara beroende av människan och hennes inställning. Din framställning ovan verkar, i motsats till den reformatoriska uppfattningen, antyda att människan i sig själv har en inneboende kapacitet att tro och lyda Gud, ett synsätt som Luther och reformatorerna alltså starkt vände sig emot.

    Man har till och med formulerat två fina ord för de här olika synsätten. Luthers syn, som också är Calvins, Bucers och de andra stora reformatorernas, kallas monergism och den syn som de vände sig emot, som genomsyrade den katolska kyrkans teologi, kallas synergism. Monergism handlar om att det bara finns en kraft som handlar i människans omvändelse, Guds egen. Synergism handlar om att det finns två krafter som samarbetar i omvändelsen, Guds OCH människans. Monergismen brukar på engelska parafraseras som ”single-handed salvation” (syftar på Guds hand som räddar syndaren från undergång) och synergismen parafraseras som ”double-handed salvation” (Gud kallar och människan har förmåga att ge respons och samarbetar med Gud i frälsningen).

    Det här är också ramen för reformatorernas syn på tro och omvändelse. Människan måste omvända sig, det är riktigt, och hon uppmanas genom evangeliets förkunnelse att göra så. Men omvändelsen är samtidigt en gåva, vilket du också nämner längre fram i ditt inlägg, Gud skänker omvändelse och utan denna gåva blir det helt enkelt ingen omvändelse i något människohjärta. I den katolska teologin, som reformatorerna vände sig emot, hade omvändelsen kommit att betraktas som människans egen förberedelse för evangeliet. Hon måste ha en ”god vilja”, ha en rätt inställning och så vidare. På ett liknande sätt med tron, den är också en uppmaning: ”frukta inte, tro allenast”, men den är djupast sett en gåva av nåd. Om inte Gud ger tron som en gåva genom evangeliets predikan så uppstår ingen tro. Som Paulus uttrycker det: ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi Ord (Rom 10:17).

    Evangeliet är för reformatorerna inte bara ett budskap som ger människan information om Guds frälsning som hon sedan kan välja eller inte välja att ge respons på. Gud sträcker alltså inte fram evangeliet till människan som sedan har att fatta ett självständigt och suveränt beslut att bejaka och ge sig åt detta budskap eller inte. Snarare går det till så här: människan är fientligt inställd till Gud, har vänt honom ryggen och vill inget annat än att gå sin egen väg. När hon hör talas om Kristus är hennes naturliga reaktion att förkasta honom. Men evangeliet är inte bara information, det är ”Guds kraft till frälsning”, det är det redskap som Gud använder för att omvända, väcka tro hos och frälsa människan. Evangeliet uträttar således genom Anden det som det inbjuder till.

    Tillbaka till Jaktlund och hans beskrivning av evangeliet som grunden för livsstilsförändring. Ja, det är ett synsätt som är helt i enlighet med reformationens teologi, och, vill jag tillägga, Nya Testamentets. Man var under reformationstiden oerhört noga med att skilja på människans livstilsförändring som en frukt av frälsningen och trons gåva och att aldrig någonsin göra den till en förutsättning för frälsningen. Precis så som Jaktlund skriver i sin krönika. Evangeliet är de goda och glada nyheterna om försoning, förlåtelse och befrielse. Bakgrunden är mänsklig synd, Guds helighet och vrede över synden, men bakgrunden är inte själva evangeliet, det är snarare de dåliga nyheterna, människans olyckliga predikament som nödvändiggör evangeliet. Detta måste skiljas åt, annars grumlas evangeliet. Den här lilla, men oändligt viktiga, skillnaden mellan nåden som orsak och livsstilsförändring som effekt, eller frukt, formulerades av Calvin på följande sätt: ”Frälsningen är av tron allena, men tron är aldrig allena”. Och där har du såklart rätt, sann tro frälsande tro, leder alltid till förändringar, till ”trons lydnad”, om än alltid en ofullständig sådan. Och det håller med alla säkerhet Jaktlund också med om. Men det är av största vikt att vi inte spänner vagnen före hästen genom att blanda ihop Guds nåd och vår ofullkomliga respons.

    Det finns mer att kommentera i ditt inlägg men med risk för att jag har missuppfattat dig ville jag lyfta upp detta med evangeliets verkan och vår respons.

    1. Med tanke på att Kyrkan o den stora merparten av protestanter är överens – i stort – angående soteriologin (Augsburg 991031) känns detta som en storm i vattenglaset.

      Men MK formulerade sig så bra så att jag kunna säga Amen till hans text (även om jag har svårt att se själva Nyhemsdebatten som speciellt viktig eller så binärt svart o vit).

    2. Jonas, delvis har du missförstått mig, delvis inte. Och det är sant att jag inte var känslomässigt oberörd när jag skrev. Personligen tycker jag att jag behärskade mig ganska väl. Det var med viss ansträngning. Jag ser Jaktlunds artikel som ett tydligt debattinlägg och ställningstagande, inget annat. Och han målar upp en bild av dem som inte står på Piensohos sida, som är ganska mörk. Samtidigt målar han upp en bild av sin sida som idel ljus, och tydligen har han lyckats i alla fall när det gäller dig. Jag tror att du i grunden är hyfsat sund rent teologiskt, men ibland, som i detta fallet, tror jag att du låter dina reformatoriska slogans förblinda dig från att se verkligheten. Inget ont menat, vi har alla våra blinda fläckar. 🙂

      Jag är väl medveten om allt du skriver, men jag ligger i strid med ett ogenomtänkt teologiskt tänkande som undergräver talet om omvändelse. Ett tänkande som gör att förkunnare inte tror att de kan uppmana åhörarna att omvända sig från synd, som gör att de tror att de inte kan säga till människor som t.ex lever i de synder som uppräknas i 1 Kor 6:9-11 att de inte kommer att ärva Guds rike. Om man har ett teologisk tänkande som gör att man har problem med att predika på det sättet, så spelar det ingen roll hur många bekännelseskrifter och katekeser man kan räkna upp från 1500-talet, för då är det ändå något som är fel i grunden.

      Och om ovanstående stycke skulle vara ett missförstånd av dem och många inte skulle känna igen sig, så är de väldigt dåliga på att uttrycka sig.

      Du tolkar mig som att jag tänker så här:

      Evangeliet predikas
      människor som vill samarbeta med Gud och lyda honom tar emot evangeliet
      De gör detta för att de har frälsande tro
      denna tro,som inte föds hos människan genom evangeliet, leder till livsstilsförändringar i deras liv.

      Jag tänker snarare så här:

      Evangelium predikas och väcker tro i människors hjärtan
      Människorna har möjlighet att säga ja eller nej till tron
      Den tro som det här talas om är en tro som om den bejakas, leder till omvändelse och nytt liv

      Jag tror med andra ord, att ingen människa kan bli frälst om inte Gud först drar henne och och väcker upp en möjlighet i henne att säga ja eller nej till den tro som Guds ord föder fram. Men människan har en reell möjlighet att säga ja eller nej. Jag tror alltså inte på den kalvinistiska läran om oemotståndlig nåd. Jag tror också att Gud som är kärleksfull och rättfärdig ger alla människor en reell möjlighet att säga ja eller nej till honom.

      Jag tror att om en människa säger jag till den tro som Ordet väcker, så leder det till omvändelse och successiv helgelse. Både omvändelsen och helgelsen är ett resultat av Guds nåd och ordets verkan. Men det kräver alltså att vi inte säger nej.

      Jag tror med andra ord också på s k libertariansk viljefrihet i motsats till kalvinismens kompatibilistiska viljefrihet. Svåra ord för de flesta, men i korthet går de ut på följande:

      Libertariansk viljefrihet: Det som de flesta vanliga människor skulle uppfatta som viljefrihet är att vi har en reell möjlighet att välja något annat än det vi väljer. Vi är inte mekaniskt styrda av något i oss eller utanför oss när vi väljer. Om vi står inför valmöjligheterna A och B, så kan vi välja antingen eller. Om det inte vore så, så skulle Gud rimligen inte kunna ställa oss till svars för våra synder. Detta synsätt finns inom katolska och ortodoxa kyrkor, många frikyrkor, den weslyanska metodismen, många baptister, pingstvänner mm. Även många som kallar sig reformerta har denna uppfattning (vilket självklart kan diskuteras om det är rimligt). Detta synsätt hävdar att Gud inte i förväg har bestämt att vad vi ska välja, men han vet i förväg vad vi kommer att välja.

      Kompatibilistisk viljefrihet: Vår ”frihet att välja” är samma frihet att välja som romanfigurerna i en roman har. De har ”frihet”, men det är ändå författaren till boken som valt vad de ska välja. Enligt denna syn är vi fria att välja det vi kommer att välja på grund av våra preferenser, vår läggning, vår smak, våra begär. I valet mellan A och B, kommer vi att välja A, för vi kan inte annat. Den som skapat oss som vi är, har med andra ord därmed redan i förväg avgjort vad vi kommer att välja. Detta synsätt finns bland kalvinister. Det fanns hos Luther, tror jag. Men lutheraner efter hans tid går inte på denna linje, mig veterligt. Det är på detta sätt kalvinister kan hävda att de både tror att människan har en fri vilja och samtidigt hävda att inget som händer kan ske utan att Gud i förväg har gjort det säkert att det kommer att hända. Han har i förväg bestämt att Judas Iskariot skulle välja att förråda Jesus. Sedan straffar han Judas för det, trots att Judas inte kunde ha valt något annat.

      Därmed tror jag alltså, att det är Gud som genom ordet väcker tro i våra hjärtan. Vi har frihet att säga ja eller nej. Säger vi ja, leder det till omvändelse och sedan helgelse. Hela det kristna livet och dess utveckling förutsätter att vi säger ja till det Gud vill göra. Det förutsätter med andra ord vår samverkan – med andra ord tror jag på synergism. Det tror jag, liksom katolska kyrkan, Arminius, Wesley, och svensk frikyrklighet i stort.

      Jag är däremot inte semipelagian. Dvs, jag tror inte att människan själv, utan Guds förekommande nåd och ordets verkan, på eget initiativ kan söka Gud och finna honom. Guds förekommande nåd kommer alltid först.

      Men oavsett om man är kalvinist, vilket jag alltså inte är, eller om man är som de flesta andra, så är det inte OK med ett teologiskt tänkande som gör att man inte kan predika omvändelse och därpå följande gärningar som svarar mot omvändelsen. Då har man konstruerat sin teologi fel. Riktiga kalvinister och riktiga metodister och pingstvänner kan predika omvändelse och förändrad livsstil. Och de kan säga att detta är en frukt av den frälsande tron. De kan säga att om inte den frukten finns, så är det ett bevis på att den frälsande tron inte finns där.

      Det Jaktlund och många svenska pastorer idag gör, är att de fördunklar och otydliggör omvändelseförkunnelsen. Och det är inte ett resultat av goda insikter i 1500-talets reformationsteologi – vilket jag vet att du har, Jonas – utan det beror på ytliga föreställningar om nåd och rättfärdiggörelse genom tron allena, som förmodligen skulle göra att både Luther och Calvin skulle vrida och vända sig i sina gravar om de hörde det. Jag kan inte begripa, Jonas, att du inte ser detta och att du i stället försvarar det som är en ytlig förståelse av reformationens begrepp som sola gratis och sola fides. Rimligen borde du inte själv vara ytlig i din förståelse, och därför uppfattar jag det som att du har en blind fläck här.

      En pastor ska i sin förkunnelse både kunna tala om Guds frälsande nåd och tala om vad som är rätt och fel ur moralisk synvinkel. Han ska både kunna predika syndernas förlåtelse och tala om att vi ska få igen för allt vi gjort vid domen. Han ska både kunna undervisa om rättfärdiggörelse av nåd och säga till människor att om de lever i vissa grova synder (som t.ex. uppräknas i 1 Kor 6), så kommer de inte att bli frälsta i slutändan. Om det teologiska tänkandet gör att vi inte kan göra både och i detta avseende, är det fel på det teologiska tänkandet.

      1. Mikael,

        Tack för ditt svar. Jag tycker att det är lite tråkigt att du, för andra gången nu, kritiserar mig för att stå för ”reformatoriska slogans”. Jag står för en grundläggande reformatorisk teologi, och jag tycker att reformationens stora ledord är bra och pedagogiska sammanfattningar av denna. När du kallar detta ”slogans” känns det som ett förytligande av vad jag står för. Jag tycker att jag har varit ganska noggran med argument i i mina inlägg här och ingalunda förfallit till ytlig slagordsretorik. Du tror också att jag har en ”blind fläck”. Det är i sådana fall svårt för mig att avgöra, för annars hade jag ju inte en. Men det resonemanget är naturligtvis totalt meningslöst eftersom det lika gärna kan vara du som har en.

        Vi kanske inte ska fördjupa oss mer i monergism och synergism, även om det är upplysande för mig att du bekänner dig till katolsk och weslyansk synergism, det förklarar en del av skillnaderna oss emellan. Och inte heller tror jag att det är särskilt fruktbart att här och nu fördjupa oss i frågorna om libertariansk kontra kompabilistisk viljefrihet, även om jag måste påpeka att du ingalunda gör den kompabilistiska synen rättvisa. Den handlar, mycket grundläggande om att människans vilja inte är en från personen frånkopplad funktion som innebär att människan suveränt kan välja frälsningen om hon så vill. Snarare handlar kompatibilismen om att människans vilja är ett uttryck för personens helhet, hennes begär, längtan och önskningar. Och om människan är fallen, i sin helhet, så innebär det att hon inte kan välja mellan gott och ont, som Pelagius och hans efterföljare hävdar. Vi behöver frigöras till vår vilja för att kunna välja Kristus. Den friheten är en konsekvens av Andens upplysande och frigörande verkan i och genom evangeliets förkunnelse. Dessutom är inte detta ”calvinism”, utan formulerades systematiskt av Augustinus och återbetonades av reformatorerna, inte bara av Calvin alltså, utan också, och i synnerhet, av Martin Luther.

        Vad som kanske är mer intressant här och nu är frågan om omvändelseförkunnelsen. Det är tydligen den du saknar både i Jaktlunds krönika, i Piensohos föredrag på Nyhem och tydligen också bland de flesta andra förkunnare i landet. Det är där du enligt dig själv har din strid. Ok. Och jag vill ingalunda förespråka en förkunnelse utan omvändelse, eller en kristendom utan dom. Däremot är det av största vikt att man har klart för sig vad som är evangelium, goda nyheter, och vad som inte är det. Och jag hoppas att vi är överens om att förkunnandet av dom och vrede inte är evangeliet i sig, utan snarare den mörka bakgrunden till evangeliet. Bakgrunden är människans uppror mot Gud, hennes brott mot Guds heliga lag, hennes obetelbara skuld och hennes fallna natur. Detta ställer henne under Guds dom, och det gäller alla, utan undantag, ”ingen rättfärdig finns, inte en enda” som Paulus uttrycker det i Rom 3:10. De goda nyheterna, som enbart är goda, är att Gud på grund av Kristus inte handlar med oss utifrån vår synd och skuld, utan att nu har ”utan lagen en rättfärdighet uppenbarats… en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror” (Rom 3:21). Det är detta budskap som är de goda nyheterna, och de har ingenting att göra med dom och vrede, utan tvärtom, det innebär befrielsen från dom och vrede. Det är därför av största vikt att man gör skillnad på de dåliga nyheterna och de goda nyheterna och inte blandar ihop dem och bara kallar dem ”läran” rät och slätt, eftersom då evangeliet riskerar att fördunklas. Luther talade om vikten av att ”skilja på lag och evangelium” och han kallade de som inte kunde det för ”gristeologer”. Precis som grisar inte gör skillnad på maten i hon utan bara slafsar i sig alltihop utan urskillning, så blandar gristeologerna samman lagen och evangeliet, vilket alltid innebär att evangeliet fördunklas och att de goda nyheterna blir dåliga nyheter om Guds krav, vilka vi aldrig når upp till. Så långt Luther.

        Sedan måste man skilja på omvändelseförkunnelse och omvändelseförkunnelse. Att hålla upp Guds lag och att påvisa att vi alla kommer till korta, det hör till förkunnelsen. Men vi får aldrig skapa bilden av att de dåliga nyheterna om den brutna lagen och Guds vrede är vårt egentliga budskap. Tyndpunkten ligger på Guds kärlek och att Kristus har burit alla våra synder och Guds dom och vrede på korset, att han har skaffat undan all synd och att vi bara har att tro på detta för att bli rättfärdiga inför Gud. När vi håller fram Guds lag så är det viktigt att vi inte skapar bilden av att visa syndare är mer körda än andra, vilket blir risken om man bestämmer sig för att till exempel göra sexualetiken till huvudproblematiken. Evangeliets förkunnare måste i varje tid betänka hur man ska förkunna Kristus och inte förfalla till moralpredikanter i största allmänhet.

        Sedan dina referenser till 1 Kor 7 och Paulus allvarsord i 1 Kor 6:9-11. Ja, det är i sanning allvarliga ord som vi inte ska ta lätt på och som vi ska förkunna och förklara från våra predikstolar. MEN, man måste sätta in dessa allvarsord i sitt sammnahang, så att man skiljer på lag och evangelium på ett rätt sätt. Detta är ju inte uppmaningar till icke-kristna, utan till kyrkan. Och Paulus öppnar ju inte med dessa ord till de kristna i Korinth, det vore honom helt främmande. Han öppnar istället med att kalla de kristna där, som brister rejält på i prrincip varje moraliskt område vi kan komma på, ”de som helgats i Kristus” (1 Kor 1:2). Han följer upp detta med att återigen predika korset för dem och hålla fram Kristus som deras rättfärdighet och helighet, trots alla deras synder och brister! Därifrån går han vidare och talar om hur deras liv i Kristus ska levas. Detta är Paulus signum, att alltid börja med ett indikativ, vad Gud har gjort för oss i Kristus, innan han kommer med ett imperativ, hur vår respons på detta Guds verk ska se ut. Paulus helgelseförkunelse är alltid ett utflöde av Guds initiativ och nåd i syndiga människors liv, att ”bli det man är”.

        Jag vill ingalunda göra mig av med domsförkunnelsen. Men den måste sättas i relation till evangeliets goda nyheter och predikas på rätt sätt och med rätt proportioner. Jag uppfattar inte alls att Jaktlund i sin korta krönika försöker göra sig av med Guds dom och behovet av omvändelse. Men han lyser på vad som är de goda nyheterna, vad som kommer först och vad som är respons. Och han påpekar, som jag gör här, att när man vänder på denna ordning, medvetet eller omedvetet, så grumlar man evangeliet. Jag uppfattar inte heller att Piensoho försöker mörka bibelns allvarsord om synd, omvändelse och dom. Han vill däremot diskutera hur den kristna kyrkan i en postkristen tid kan leva ut evangeliet. Även där tror jag att det handlar om bakgrund och förgrund. Att bakgrunden är mänsklig synd och Guds dom, det är alldeles uppenbart, för annars behövs inget kors och inget evangelium. Men förgrunden är Kristus och honom korsfäst, syndernas förlåtelse, fritt och för intet av nåd genom tro. Och i alla dessa bloggar om Piensoho så har bakgrunden riskerat att hamna i förgrunden och skymma Guds härlighet som har uppenbarat sig i Kristus, inte i lagen, det är min upplevelse.

        1. Jonas, det känns märkligt att läsa det du skriver. Det är för mig en väldigt tydlig läsning i hur man starkt färgad man kan bli av sina tolkningsglasögon. Jag förstår klart att du älskar Luther, inte minst hans lag-evangelium-kontrast. Att du gillar och nyttjar hans uttryck om ”gristeologi” och ”gristeologer” säger också en hel del. Jag ska försöka ge ett kort svar denna gång, då jag just nu inte har tid med mer:

          1. Jag har alltid tyckt att den skarpa kontrastbilden lag-evangelium, som främst luthersk teologi målat upp, är en en onödigt svart-vit tolkningsmodell som inte riktigt är i enlighet med Bibelns anda eller bokstav. Den uppfattningen har förstärkts under senare år.

          2. Om inte Paulus hade haft en kamp mot sådana som velat tvinga de hednakristna till omskärelse och konvertering till judendomen, så hade vi inte haft hans skrivningar om ”rättfärdiggörelse genom tro och inte genom laggärningar”. Och om man betänker att hans uttryck ”laggärningar” torde syfta på just judiska specialregler och inte på goda gärningar i allmänhet, så borde det vara ett memento, som får oss att tänka till. Och frågan är ju om endast två brev i Nya testamentet, tolkat utifrån Martin Luther och hans säregna personlighet på 1500-talet, ska styra hela vår bibeltolkning och hela vårt teologiska tänkande. Tveksamt!

          3. Därför tror jag inte att det är särskilt klokt att vara alltför fastlåst vid Luthers tolkningsmodell. Det finns andra och bättre sätt att uttrycka sig. Den skarpa kontrasten mellan lag och evangelium som Luther konstruerar, är ofta mer ett hinder för bibelförståelse än en hjälp. Dessutom skapar det en felaktig och grovt missvisande bild av kyrkans judiska bakgrund; en svartmålning som starkt bidragit till antisemitismens utveckling i Tyskland, med känt resultat. Jag skyller naturligtvis inte allt på Luther, men han gjorde helt klart saken värre.

          4. Jag tror inte mitt tal om goda gärningar som en frukt av den frälsande tron – eller för den delen min undervisning om etik – skymmer evangeliet. I alla fall inte evangeliet i biblisk bemärkelse. Möjligen kan det verka förvirrande för den som inte klarar av att läsa Skriften utan stora brillor av luthersk hata-gris-teologi.

          5. I likhet med katolsk teologi (jag är ju inte katolik, men jag har läst på lite mer om den nu och är inte fullt så fördomsfull) så predikar jag helt klart om en frälsning genom nåd och bara genom nåd. Och att säga att frälsningen sker bara genom tro, blir endast rätt om man då förklarar vad denna tro innebär. Att den inte bara är att hålla något för sant, utan också är en förtröstan som leder till goda gärningar. För utan gärningar är tron död. Rövaren på korset är ett exempel på att man kan bli frälst genom bara tro. Hans tro var sådan att om han hade fått leva vidare, så hade han gjort goda gärningar.

          6. Det är ett stort problem för ett teologiskt system, om man måste göra så långa utläggningar och omskrivningar för att till slut komma fram till att man kanske ändå kanske kan säga något om omvändelse. Då är det något som inte stämmer. Bibelns författare har väldigt lätt för att helt oproblematiskt och utan ursäkt och omskrivning förkunna och kräva omvändelse. Om det blir väldigt svårt att göra det utifrån ens teologiska system, om man så ofta rent reflexmässigt reagerar med stor misstänksamhet och ropar ”lagiskt” så fort man hör ordet omvändelse eller önskan om tydlighet därvidlag, så borde man rannsaka sig själv och sitt tänkande.

          7. Jag vet inte om det är ”de flesta” predikanter som har problem med detta eller inte, men jag tycker mig notera en växande trend. Och den är säkerligen ett uttryck för tidsandan i vår tid, och inte för en djupdykning i Luther. Men man stöter ju ibland på dem som är som dig. Och jag menar inte att du använder uttrycken sola fides mm som slogans, men jag menar att många av dem du tror är dina gedigna reformatoriska följeslagare är i det mer ytliga diket.

          8. Jag ska inte citera en massa bibeltexter just nu, men kan notera att texten jag citerade i slutet av mitt inlägg, 1 Tim 1, klart visar att termen ”evangelium” även innefattar läran inklusive etiken. Termen ”evangelium” används inte enbart på det snäva etymologiska sättet (dvs i den lexikala betydelsen ”gott budskap”) i Nya testamentet. Den täcker ofta allt. Enligt Rom 2:16 ingår även talet om domen i ”evangeliet”. Detta bara som exempel på att man inte ska läsa in bara en snäv luthersk tolkning i texten. De lutherska tolkningsglasögonen kan med andra ord visas vara lite väl begränsande för synfältet, om man bara ser till dessa två bibeltexter.

          9. Jag är inte expert på Augustinus, men jag vet att han och Thomas av Aquino hade en lära om förutbestämmelse som liknar Calvins. Eller snarare borde uttrycka sig tvärtom. Men jag tror mig också veta att den katolska kyrkan bejakar libertariansk viljefrihet, bejakar att relationen mellan förutbestämmelse och fri vilja är ett mysterium, avvisar både pelagianism och semipelagianism som villolära.

          Så, nu har jag inte tid till mer kommenterande. På återhörande!

          1. Ja, vi kommer inte längre här. Jag tror mig kunna motivera allt jag har skrivit enbart utifrån bibeln, och helt utan Luther. Men jag tycker att det kan vara en poäng med att erkänna att man inte läser bibeln själv för första gången, därav redovisningen av min uppskattning för Luther och Luthers teologi. Och du själv har ju fler gånger betonat vikten av Sola Scriptura snarare än Solo Scriptura, men här låter det lite annorlunda, inte minst när du för fram den här versen från 1 Tim som något slags bevis.

            Jag inbillar inte alls att exempelvis Piensoho delar alla mina lutherska övertygelser. Men jag, med den teologi jag omfattar, hör evangeliet i hans förkunnelse, och förstår vad han vill åt. Det gör jag inte lika tydligt i den här kampanjliknande bloggdebatten om honom och hans förkunnelse här på på andra bloggar.

            När det gäller lag- och evangelium-kontrasten så är det korrekt att det inte är en exegetisk begreppsapparat helt och hållet. ”Lag” kan till exempel användas i betydelsen ”Gamla Testamentet” och ”Evangelium” kan vara hela berättelsen om Jesu liv, gärning, förkunnelse, död och uppståndelse. Men jag tycker att den är briljant i sin enkelhet, användbar och fångar in det väsentliga på ett pedagogiskt sätt.

            Vi avslutar diskussionen här, men den lär väl fortsätta i olika former framöver och på andra bloggar.

            1. Jonas, det är helt korrekt att jag betonar sola och inte solo scriptura. Med det menar jag att Bibeln inte kan eller ska läsas eller tolkas som om det var första gången man läste den. Bibeln ska läsas och tolkas i kyrkan och genom den kyrkliga traditionens glasögon (dvs med den traditionella kristna läran som tolkningsmönster). Men detta är ju mycket bredare än den enskilde individen Martin Luther och hans personliga anfäktelser. Att läsa bara genom honom blir väldigt snävt.

              Personligen har jag ofta lutat mer åt reformert teologi än åt Luther. Nu för tiden är jag inte så strikt reformert, även om jag anser att reformert tradition i mycket bred bemärkelse (då t.ex. även J Arminius kan räknas in) är ett bättre och mer klargörande perspektiv som fungerar bättre som tolkningsmodell för hela Skriften än den lutherska. Det tycker jag håller även för den mer strikta kalvinistiska modellen, även om jag alltså inte står för den. Jag har många gånger förr lagt märke till samma fenomen – många som är starkt lutherska, får alltid problem med många bibeltexter som går utanför den egna och snäva modellen, och de tvingas då till ett väldigt krumbuktande för att få det att stämma. Det antyder att den lutherska modellen kanske inte är den bästa. När det gäller just läran om rättfärdiggörelse genom tro, verkar lutherska teologer ha mer problem än reformerta, när de möter tal om omvändelse och goda gärningar. Märkligt, kan tyckas, men det är min subjektiva erfarenhet.

              Men jag tycker att man måste se även längre än 1500-talets reformationstid. Vi har betydligt fler århundraden att baka in i vårt tolkningsperspektiv, inte minst fornkyrkan. Men detta får nog bli andra blogginlägg längre fram. Nu har vi hamnat ganska långt ifrån mitt blogginläggs ursprungliga kritik av Jaktlunds artikel.

              Din starka Lutherprägling tycks göra att du har svårt att se vad jag ville ha sagt med 1 Tim 1:9-11, så låt mig kort parafrasers texten, så att du kanske kan förstå trots Luther:

              Paulus säger: ”Enligt det evangelium Gud har anförtrott mig, är lagen något gott om man brukar den rätt och inser att den är till för gudlösa och upproriska, sådana som lever i synder som är emot den sunda läran. Exempel på sådant är… de som misshandlar far och mor, är mördare, lever i otukt eller homosexualitet, slavhandlare, menedare, lögnare.”

              Förklaring: Det är enligt evangeliet som dessa uppräknade synder är emot den sunda läran. Det betyder att om man predikar evangelium och den sunda läran, så kan man tala om dessa synder och säga att man inte får eller ska leva i dem. Tämligen lätt att förstå, tycker jag. Mitt tolkningsperspektiv lägger i alla fall inga hinder i vägen. Detta är naturligtvis inte en utläggning av alla detaljer i texten, men det lilla var poängen. Det stämmer kanske inte med Luther, men det är bra ändå.

              Det problem som är ursprunget till detta blogginlägg och till en del tidigare blogginlägg och artiklar, kvarstår alltså. Vissa förkunnare idag har svårt att predika ett tydligt och bibliskt evangelium. De har svårt med begreppet omvändelse och goda gärningar. Och ett för starkt Luther-perspektiv gör inte saken lättare att förstå, även om jag misstänker att detta kan vara orättvist skrivet gentemot Luther. Jag anar att han nog inte skulle uppskattat dagens billig-nåd-förkunnelse. Det lär knappast ha varit hans intention.

              Att jag i denna debatt pressar på om begrepp som omvändelse och goda gärningar har alltså att göra med vad jag ser som en brist i mycken modern förkunnelse. Det uttrycker inte en helhetsbild av hur jag själv förkunnar i den predikstol där jag verkar. Där behöver jag ju inte ”markera gentemot” annan bristfällig förkunnelse. Min egen förkunnelse kan nog mer sammanfattas i talet om att vi är frälsta genom Guds stora nåd, trots allt vi är i oss själva och trots allt vi gjort. Och denna Guds frälsande nåd är också en förvandlande nåd, som lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och till att följa våra begär. Den fostrar oss till ett heligt liv i lydnad för Gud. Vi är frälsta genom nåd. Gud tar emot oss som vi är. Men han låter oss inte förbli som vi är, utan han verkar i oss till förvandling. Amen!

              Det är OK att sluta diskussionen här. Jag återkommer med fler blogginlägg i diverse liknande ämnen framöver – om Herren vill och jag får leva.

          2. Vill tacka både dig Mikael och Jonasq för era djupare inlägg kring den här frågan där ni båda förhåller er sakligt. För mig som teologistudent är det oerhört intressant debatt.
            Jag delar själv oron över vad den nya evangelikala omdaningsprocessen i praktiken innebär vad gäller omvändelsen. Här har jag och en del andra upplevt att fokuset på lärjungaträning väsentligt försvagats inom pingströrelsen genom åren och det har fått konsekvenser vad gäller livsstilsfrågorna.
            Jag tycker mig också skymta att det till viss del beror på var man fått sin skolning och därmed har man olika fokus.

          3. Mikael, vil inte förlänga diskussionen, men åtminstone göra några klargöranden innan jag tacka för mig för den här gången. Vet inte om det här kommer på rätt ställe, lyckades inte svara direkt under ditt senaste inlägg.

            1. Luther, Sola Scriptura och Solo Scriptura.

            Du gör en märklig distinktion mellan det lutherska och det reformerta där du verkar erkänna det reformerta som en tradition, men det lutherska baseras på en individs, Luthers, personliga anfäktelse. Som du vet finns det också en konfessionell luthersk teologi, och det är snarast den mitt resonemang ska förstås utifrån, även om jag citerat en del från Luther själv. Så vad jag har gjort är definitivt att förhålla mig till en stor kyrklig tradition av läsning av bibeln. Även jag är förtjust i reformert teologi, men när det gäller evangeliets kärna tycker jag att lutheranerna, särskilt Luther själv, kommer närmast. Detta tycker ju också många reformerta, vilket är uppenbart om du läser exempelvis Tuillian Tchidvidjian och många, många andra i det reformerta lägret. Jag tycker alltså att det kan vara pedagogiskt och bra att använda mig av lutherska kategorier som ”lag och evangelium”, men det betyder inte att jag tror att begreppen bara naturligt flyter fram ur NT, det är en tolkning och en tolkningstradition och jag finner den både användbar och trogen bibelns vittnesbörd. I min förkunnelse kan det hända att jag citerar Luther någon gång men eftersom jag i många år i princip enbart har sysslat med textutläggande predikan så använder jag mig mycket sällan av systematisk-teologiska kategorier där.

            2. 1 Tim 1, lagen och den sunda läran

            Det här verkar du anföra som något slags bevid för att jag har en snäv och obiblisk teologi som inte omfattar biblisk omvändelseförkunnelse. Du har fel om det, jag försöker inte göra mig av med något i bibeln. Jag, som du, menar att Paulus håller fram lagen i detta sammanhang, betonar dess godhet och riktighet och hur den avslöjar och dömer allt slags beteende som strider mot Guds vilja. Men lägg märke till att han i vers 8 talar just om att ”lagen är god, om man brukar den rätt”. Och i sammanhanget så korrigerar han ett felaktigt bruk av lagen, ”myter och ändlösa släktregister” och ställer mot detta ett rätt bruk. Och det rätta bruket av lagen, i det här sammanhanget är att peka ut vad som är fel, skevt, ont och som står emot Guds vilja. Det är lagens funktion, att peka ut synden i människors liv, och även till viss del att vara en guide för heligt liv (det som kallas lagens tredje bruk). Lagen ska förkunnas, det har jag väl sagt i tidigare inlägg, men den är likafullt inte evangelium!

            Vad som är evangelium, goda nyheter till människor som är dömda av lagen och som bär skuld och står under Guds vrede och dom, finner vi några verser längre ner, i vers 12-17. ”Kristus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste”. Det är de goda nyheterna, det är evangelium.

            För att prata med Luther igen så menar han att kyrkan står under ”två ord”, ”lag och evangelium”. Men dessa ord har olika funktioner i våra liv, lagens främsta syfte är att peka ut synd och döma den, evangeliets är att komma med befrielse från synden och domen. Gud både ”dödar och gör levande” genom sitt ord. Det är inte bara en tanke från ”individen Luther”, utan är hela NTs vittnesbörd.

            Men, som Paulus gör klart i exempelvis 2 Kor 3 så står vi i det nya förbundets tjänst, i evangeliets tjänst, i Kristi tjänst. vi står inte i fördömelsens, lagens och vredens tjänst. Vi måste därför se till att vi rätt kan skilja mellan dessa två förhållningssätt. Det betyder inte att man ska undvika att tala om synd – hur skulle man kunna göra det om man ska predika evangeliet om förlåtelse och befrielse från synd synd. Men man måste ha klart för sig vad man har för ärende, att man står i ”försoningens tjänst”, inte domens.

            Där blir det här med förhållningssätt intressant och viktigt, hur vi pratar och förkunnar, hur vi talar om synd och nåd, lag och evangelium. Och det är väl den diskussionen som Piensoho väckte. Och du vet väl lika bra som jag att när man hör vissa förkunnare så känns det som att man får en våt filt över sig av skuld och omöjlighet, fast de tjatar om nåd och kärlek. Men när man hör andra så erfar man att trons liv börjar spira, att Guds kärlek och godhet framträder, att jag får kraft och vilja att bekänna och överge min synd, älska och prisa Gud och ge mig ut i tjänst för nästan. Eller hur, visst har väl också du den erfarenheten? Och jag menar att det handlar om hur man ”delar lag och evangelium”, och hur man närmar sig de som lyssnar. Där har Piensoho väckt viktiga frågor som vi borde diskutera, snarare än att explodera i arga utfall om att ”vi måste tala mer och högre om synden” på det odynamiska och oevangeliska sätt som nu pågår på diverse bloggar.

            Tack för mig!

            1. Jag förstår vad du menar, Jonas. Om man går efter vad du säger, så ska en pastor predika både lag och evangelium om han vill vara sitt bibliska uppdrag trogen. Här tänker jag på pastoralbrevens utläggningar. Jag är som sagt inte lika förtjust i att använda motivparet ”lag-evangelium” som många lutheraner och andra är, men jag lämnar den diskussionen för närvarande.

              Enligt min mening har denna debatt från början (jag tänker här på hela den s k Piensoho-debatten) inte handlat om huruvida vi ska predika ett budskap om frälsning genom nåd eller inte. Det ska vi! Både jag, Stefan Swärd och Tommy Dahlman är helt klara på den punkten. Debatten har från vår sida handlat om huruvida vi kan säga att den frälsande tron tar sig uttryck i att den person som fått tron omvänder sig eller inte. Diskussionen har handlat om man kan predika helgelse och efterföljelse eller inte, om man kan predika om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, eller inte. Det har handlat om man kan predika direkt till alla människor och uppmana dem att omvända sig och sedan låta sig döpas.

              Piensohos nyhemstal och sätt att förhålla sig hittills i debatten har inte bringat klarhet i var han står i denna fråga. Tvärtom! Och andra som talat för den sidan har heller inte bringat någon klarhet. Hade vi varit ett samfund som haft en tydlig bekännelseskrift som alla pastorer varit tvungna att hålla sig till, så hade kanske diskussionen aldrig uppstått. Kanske hade vi då bara sett det som en metoddiskussion. Men nu blir de något desperat trevande försöken att förhålla sig icke-konfrontativt till omvärlden som någon sorts teologiska riktlinjer. Detta i mångt och mycket säkert för att vi är ett ”Bible-only-samfund”. Andra faktorer finns säkert också.

              Men många har försökt göra det till en debatt om att antingen predika nåd eller att predika frälsning genom egna prestationer. Av någon för mig outgrundlig anledning kan vissa människor inte förstå att man i en evangelisk förkunnelse kan uppmana människor att omvända sig. Om det beror på att de är religiöst miljöskadade från barndomen, så må det vara hänt. Men vi kan inte låta sådant styra över teologin.

              Jag tycker att man ska kunna diskutera denna typ av frågor – omvändelse, helgelse, goda gärningar osv – utan att man ska hamna i diket antingen säger man bara nåd eller också är man lagisk.

              Jag förstår att du inte är i det diket, men väldigt många är tyvärr det.

              Tack för samtalet!

        2. Jonasq
          Tack för ännu en bra kommentar; ett klart evangelium, d v s ogrumlat.

          Under de år jag följt vår käre vän Mikael har jag noterat att han som du skriver har svårt att skilja lag o evangelium, vilket som Luther påpekar är av yttersta vikt. Därför är det glädjande att läsa dina kommentarer.

          Det hindrar mig dock inte från att väsentligen hålla med Mikael om Piensohos Nyhemstal.

          1. Det hindrar mig inte heller från att se att Jaktlunds krönika kan vara polemiskt skriven. Han är f ö som Mikael skriver en driven debattör.

        3. Ett klart evangelium! Som du skriver har en del problem med att skilja på lag och evangelium… 🙂

          1. Mikael:
            Jag kan hålla med om väldigt mycket som du skriver om brister i dagens förkunnelse.

            Däremot vill jag återvända till kärnan i vår tro, fräslning och omvändelse, detta är för mig samma sak, det är att tro och förlita sig på allt är klart via Kristi verk på kors.

            Jag tror att det finns en mening med berättelsen om rövaren på korset och att den slutar just där. Vi ska inte spekulera om hans eventuella kommande gärningar(även om förmodligen ändrat livsstil om han fått leva), det är inte poängen med berättelsen, det är lägga till något.
            Genom mina glasögon är berättelsen precis så tydlig som tex Luther är med att skilja lag och evangelium, svart och vitt, vilket du inte riktigt är med på?
            Rövaren är inte döpt, har inga goda gärningar
            att falla tillbaka, förkrossad var han säkert, men i sitt hjärta fick han uppenbarat vem Jesus var och vad han var på väg att göra för mänskligheten. Ur detta kommer en enkel men uppriktig bön ”Tänk på mig när du kommer till ditt rike”.
            Han är därmed frälst och omvänd.

            Lagen är till för att uppenbara vår synd, så långt är vi överens antar jag (och vad som är synd också tror jag).
            Men omvändelsen och frälsning är för mig att tro, då fullgörs lagen. Här finns som jag ser det ingen tvekan, ingen gråzon.
            Jesus säger i Bergspredikan, ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.”
            Vidare Paulus i Rom 3-27-28 ”Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.”
            Rom 3:31 ”Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.”

            Alltså genom vår omvändelse till tro på Kristus får vi inte bara syndernas förlåtelse utan vi fullgör lagen, fantastiskt eller hur!
            Det är ingen billig nåd, det är en oerhört dyrbar nåd och väldigt, väldigt goda nyheter.

            Det vi sedan verkar tvista om är vad jag skulle kalla efterföljelsen och den är inte med min förståelse svartvit utan en blandning av lag och evangelium men framförallt på förtröstan på Anden och på ordet. Utan Andens hjälp kan vi inget och det är för att vi inte ska kunna berömma oss av något själva för det leder bort från kärleken till självrättfärdighet, fördömande och lagiskhet.
            Det är det ena diket, det andra är att tro att man kan göra vad man vill eller att godkänna handlande som Bibeln inte godkänner(om man är medveten om det), men lagen ska inte förgås.
            Vi ska också komma ihåg att alla vi är delar i en kropp, vi har fått olika mått av nåd och tro. Inte alla kan vara huvud någon måste också vara tarmludd för att kroppen ska fungera, därför ska inte heller på det sättet jämföra gärningar för att den ene ska inte vara förmer än den andre. Vi ska leva i omsorg och kärlek till varandra, förmana, uppmuntra och förlåta varandra inte bara 7ggr utan 77 ggr .

            Jag skulle vet vilja vet hur du definierar Goda gärningar, vad är god frukt, jag tror nämligen inte att god frukt alltid kanske märks så mycket utåt men för den troende kan det bli en enorm skillnad på insidan?
            Om predikar vikten goda gärningar utan att definiera tydligt vad man menar riskerar man att fösa in folk i lagfållan eller jämförande av prestationer.

            Jag ser efterföljelsen som en ständigt pågående process där vi genom Anden hela tiden växer till både i kärlek och tro. Och jag tror att Gud inte alltid har så bråttom eller så storslagna planer som kanske vi själva har emellanåt. För utan tro och ett mått av nåd klarar vi inget, därför ska vi heller inte ta på oss större uppgifter än vi klarar. Det kan komma större och viktigare kallelser senare i livet.

            I kärlek och med uppriktigt hjärta.

            Johan

            1. I mycken typisk reformert förkunnelse definierar man ungefär så här:

              Pånyttfödelsen är när Gud genom ordets förkunnelse väcker upp ett andligt liv i oss. Tron föds. Följden blir att människan tror på Guds frälsningsverk. Människan själv har ingen del i detta, utan det är helt Guds verk.

              Rättfärdiggörelsen genom tro är den akt där Gud frikänner oss från synd och skuld och förklarar oss rättfärdiga (oskyldiga) i Kristus. Även detta är helt och hållet Guds verk och sker på grund av Jesus försoningsverk på korset och i uppståndelsen. Rent subjektivt tar vi emot detta i tro, i den tro som Gud har väckt upp i oss.

              Helgelsen är en process där Gud verkar i vår vilja och gärning så att vi blir mer lika Kristus. Att vi upphör med köttets gärningar och bär Andens frukt (kärlek,glädje, frid, tålamod, självkontroll osv), allt detta exemplifieras i Gal 5. I denna process är det Gud som verkar, men vi samverkar. För Gud har frigjort vår vilja från synden. Denna process pågår hela det kristna livet. Det är Gud som verkar och ger kraften till denna förvandling.

              Den människa som Gud fött på nytt och därmed gett en tro, visar detta genom att omvända sig till Gud och påbörja ett liv i helgelsens process. Men observera att detta endast är möjligt därför att Gud har verkat först genom sin nåd. Så även helgelsen är därmed Guds gåva.

              Medlen som Gud använder för denna helgelseprocess är dels Andens inneboende verk i oss, men också yttre medel såsom kyrkans sakrament och ordets förkunnelse. Dvs, bland annat förkunnelse om det kristna livet i helgelse, undervisning om Guds bud, mm.

              Observera, att allt detta bygger på att Gud verkar först, att Gud är nådefull och barmhärtig mot oss syndare och väcker oss till liv, ger oss kraft till förvandling osv. Inget bygger på våra egna meriter eller prestationer.

              Det hela Piensoho-debatten handlat om från min sida, och jag tror som sagt även Swärds och Dahlmans sida, är huruvida kristna predikanter ska göra som man hittills har gjort, nämligen predika omvändelse, helgelse, gott och ont, rätt och fel osv. Det har handlat om huruvida den ena sidan av kristen förkunnelse ska skäras av eller inte. Det har inte handlat om vi ska sluta predika nåd eller inte. Debatten från vår sida har handlat om huruvida en kristen förkunnare ska predika exempelvis 1 Kor 1-11, Rom 12-16, Ef 4-6, Gal 5-6, Kol 2-4 och så vidare, eller om textpartier som dem härmed är uteslutna från och med nu. Eller får vi bara säga att Gud förlåter dig, och sedan tiga? Varken Piensoho eller Jaktlund eller någon annan i det laget har lyckats tala i klartext i denna fråga.

  4. Mikael
    Kan bara hålla med Jonas i hans reflektion över det Jaktlund skrivit, måhända kortfattat men inte bibliskt felaktigt. Jag gör precis som Jonas också reflektionen att ditt svar är åt det synergistiska hållet och det är inte vad jag är van vid på din blogg.
    Så också jag frågar mig varför din reaktion blivit så stark, jag gissar att du med den inledande hänvisningen till NP på Nyhem på något sätt känner dig personligen påhoppad och läser in andra saker än vad som jag som utomstående ser. Det är mänskligt och förståeligt, men jag tror att du kanske behöver förtydliga din kritik något.

    Jag följer med intresse din blogg då du är öppen för sanningen och gör en resa genom Bibeln och på ett som jag upplever det kärleksfullt och ärligt sätt prövar olika frågor/läror utifrån detta utan att fördöma andra men inte heller vara otydlig i lärofrågor. Detta förhållningssätt uppskattar jag mycket och finner ärligt och bibliskt.

    Allt gott!

    1. Johan!

      Jag svarar inte åt Mikael. Jag vill bara understryka det jag tror att han säger och inte säger, och att det i så fall är bibliskt.

      Jag tror inte vi ska fastna i frågan om monergism kontra synergism här, utan istället hålla oss till biblisk fakta.

      Jag tror inte Mikael föreslår en gärningslära, där vi med våra handlingar demonstrerar vår tro på Gud, och att vi genom den blir godkända inför honom.

      Jag tror Mikael menar att vi i vår evangeliska förkunnelse kan nämna synden, synder och de specifika synder en människa brottas med, i den evangeliska förkunnelsen. Vi behöver därmed inte stanna vid att generalisera kring synden eller endast predika den som ett allmänt tillstånd. Vi får vara konkreta.

      Descriptiva bevis: Jesus, Johannes Döparen vid Jordan, Petrus på Pingstdagen, Paulus på Areopagen, Luther, Wesley, Edwards, Graham, etc.

      Preskriptiva bevis: Luk 24:47; 1Tim 1:8-11

      Frukten av hjärtats omvändelse är omvändelsens frukter.

      1. Hej,

        Jag tror att allt är ett missförstånd och möjligen vad vi lägger för tonvikt vid olika ord och vem skriver dem.
        Jag är lutheran och har dålig koll på vad olika frikyrkoskribenter skrivit tidigare, kanske hade jag värderat Jaktlunds ord annorlunda om jag kände till något tidigare.

        Jag kan inte i de här texterna se att ni egentligen skiljer er åt mer än möjligen hur ni betonar olika saker enbart utifrån dessa texter iaf.
        Jag vet själv att jag kan tolka in olika budskap beroende på vem som skriver och vilka formuleringar som används även om budskapet objektivt sett är det samma.
        Detta är en mänsklig svaghet som vi alla i varierande utsträckning bär på.

  5. I ljuset av debatten kring Niklas Piensohos bibelstudium i somras, kritiserar Carl-Henrik Jaktlund i sin senaste Dagen-artikel, de som verkar presentera ett annat evangelium, vilket får förmodas innebära ett annat budskap än det Niklas predikade på Nyhem. Redan överskriften andas ett motsatsförhållande mellan ”kompromisslös” och ”evangelisk”, där kritikerna av Piensohos bibelstudium får anses representera det förra, och Piensoho, det senare.

    Gällande ”kompromisslös” heter det i den ena illustrationen att man vässar budskapet så pass, att det tappas bort. I den andra, att man gör tillägg till det. Vad som är vad i respektive illustration framgår inte. Men Jaktlund verkar syfta på de som efterlyser att ”pastorer mer ska predika ett kompromisslöst evangelium i kärlek”, vilka också befarar att ”frikyrkligheten riskerar att bli uttunnad, liberaliserad och undfallande gentemot samtiden”.

    Jaktlund kritiserar ett evangelium han inte definierat. Det enda vi vet är att det skiljer sig från det budskap Niklas presenterade, och att det är ett vasst och radikalt, med vissa fråndrag och tillägg. Om man utgår från att ett kompromisslöst evangelium i kärlek, innebär subtraherande från eller adderande till Evangelium, innebär det ett falskt budskap. Men är premissen riktig?

    Det Jaktlund polariserar är ett kompromisslöst evangelium i kärlek från ett evangeliskt evangelium i kärlek. Han menar att dessa evangelier inte går att förena. Sanningen är emellertid att ett evangeliskt evangelium i kärlek och ett kompromisslöst evangelium i kärlek, är ett och detsamma.

    Evangelium är sanningen om Guds kärlek, människans synd och Guds räddningsplan för de syndare. När den sanningen på djupet griper tag om predikantens hjärta, kan den endast förkunnas i kompromisslös kärlek. Jag undrar därför om Jaktlund förväxlat ”radikal” med ”extrem”, då ett extremt budskap innebär det Jaktlund beskriver: ett evangelium från vilket man subtraherat vissa element och adderat andra. Begreppet ”radikal” kommer emellertid från latinets radix och betyder ”rot”. Då roten till Evangelium är kärlek, innebär det i grunden att Evangelium ska förkunnas i kompromisslös kärlek – en kärlek som inte kompromissar.

    Jaktlund nämner begreppet Evengelium sju gånger. Om han sätter likhetstecken mellan det och ”den bibliska berättelsen”, menar han att det bibliska budskapet innebär att alla människor syndat, att Lagen är sann och rätt, att den pekar på synden, men att lagen samtidigt inte kan frälsa från synden. De goda nyheterna är att Guds son dör och uppstår för vår skull, till förlåtelse och upprättelse.

    Jaktlund predikar därför ett klassiskt, evangeliskt väckelsebudskap, innehållande synd, rättfärdighet och dom, men också förlåtelse, upprättelse, nåd och barmhärtighet, precis som Petrus på Pingstdagen. Även om den senare delen (den positiva) är Evangelium i snäv bemärkelse, är hela budskapet (också det negativa) Evangelium i vid bemärkelse. Han verkar dock inte medveten om att detta är i sanning just det kompromisslösa, radikala Evangelium i kärlek, dessa bloggare efterlyser, men som han själv samtidigt kritiserar. Detta om nu Jaktlund inte menar att den mörka bakgrunden i den bibliska berättelsen, med synd och dom, inte ska förkunnas, utan endast finnas till kännedom för predikanten, varav det positiva i budskapet sedan färgas.

    Att någon av dessa bloggare han ifrågasätter, skulle förorda ett budskap som går ut på en förändrad livsstil som förutsättning för evangeliets verk i en människas liv, är tagit ur luften. Jag känner ingen predikant eller kristen som någonsin framfört en sådan lära. Han slåss mot en halmdocka och lägger därmed ord i mångas munnar.

    Problemet idag är att få predikanter fullt ut förkunnar Evangelium så som Jaktlund i teorin målar. Man predikar kärlek, nåd och förlåtelse, utan att under Anden först deklarera synd, rättfärdighet och dom, och därmed kontrastera det ljusa mot det mörka. Piensohos budskap på Nyhem är därför inte det Evangelium Jaktlund presenterar.

  6. Man vågar knappt ge sej in i teologgiganternas kamp, men det är intressant.

    Jag tycker att båda sidor ska betonas. Det får inte bara finnas straff, dom, evig förtappelse om inte a), b), c) görs. Såna predikningar har jag hört många och eftersmaken är bara uppgivenhet. Man klarar det aldrig, det finns ingen glädje, det är bara tåredalen och förhoppningsvis kravlar man över tröskeln till det himmelska. Jag är faktiskt ofta på det stadiet än idag, den varianten av förkunnelse satte sina spår.

    Det får inte heller bara finnas en glättigt evangelium om att synden alltid är förlåten och att efter en (rentav något diffus) frälsingsupplevelse så finns inget ytterligare steg att ta mot mer Jesus-likhet. Det är förstås ett mycket praktiskt evangelium att predika för att bli populär, man invaggar dock människor i falsk säkerhet. Jag tror också att ett sånt uddlöst evangelium i längden tappar sin attraktionskraft, fanns det liksom inte mer?

    Men jag tror ändå att det glada evangeliet, om jag så får kalla det, som inte uppehåller sig lika mycket vid syndens konsekvenser som med dess möjligheter, måste överväga. Jag orkar, det säger jag ärligt, inte idag lyssna på gamla tiders domspredikningar. Det ger mej bara sömnlösa nätter över min oförmåga och oduglighet och jag hamnar på gränsen till depression. Innerst inne vet vi nog alla att vi inte duger till utan Guds nåd, det räcker som maning. Det är befrielse jag behöver höra på söndagsförmiddagarna.

    1. Tack för fint vittnesbörd om nådens kraft. Du uttrycker med få ord mycket bättre än vad jag har försökt göra med många. Tack!

    2. Du verkar äldre än jag, då jag är helt befriad från ”gamla dagars domsförkunnelse”. Jag utgår dels från bibelordet, men också från historisk väckelsekristendom samt mitt eget liv. Jag vill inte förväxla varken gamla stammens helvetesförkunnelse eller den nyliberala nådesförkunnelsen med ett nytestamentligt väckelsebudskap.

      En balanserad, nytestamentlig väckelseförkunnelse, presenterar alltid förlåtelse, barmhärtighet och nåd, men aldrig utan att först ha målat bakgrunden, dvs varför nåden behövs, vad man blivit förlåten från, i vilket tillstånd man nu befinner sig, etc.: -ett kontrasterat budskap. Precis som Karlendal skriver, är inte det senare, Evangelium och det förra, Lagen, utan allt detta ryms inom ramen för evangelisk förkunnelse.

      Evangelium har inget med skrämselpropaganda att göra. Att föra folk till himlen genom att hota med helvetet, är ingen framkomlig väg, varken ideologiskt eller pragmatiskt. Det får bara dålig frukt. Domen förkunnas mer som en konsekvens av synden. Fokuseringen ligger därför inte på att undslippa helvetet, utan på att med sitt liv på jorden leva behagligt för Gud. Det är stor skillnad.

      I vårt västerländska tänkande, innebär för oss balansen i att bägge delar av evangelium betonas lika mycket. I själva verket är det så, att om man ser till NT:s förkunnelse, i synnerhet Petrus tal på Pingstdagen, så ligger 90% med betoning på det negativa, och 10% på det positiva, om man nu mäter mängden ord. I verkligheten är det så att effekten av de 10 procenten, konsumerar de övriga 90, i det fall budskapet når önskad effekt. Det blir som att tända ett ljus i ett mörkt rum. Fast det är så litet, lyser det upp hela rummet. Det här var också Finneys modell. Därför ska vi aldrig vara rädda för att i människors ögon överbetona det negativa, då det positiva mot dess bakgrund kommer att framstå som så mycket positivare. Det är så ”grace” blir ”Amazing Grace”.

      I det mörka finns aldrig en ton av fördömelse, utan tårar, och medlidande med människor på väg emot förtappelse. I det positiva, aldrig en ytlig glädje med handuppräck och grunda frälsningsböner, utan vädjan och suckar, i en uppmaning till omvändelse.

  7. Börjar gilla din nya blogg, Mikael… skarpt analytisk… Ditt rätta jag? Fast rubriken ovan… ska det inte vara Kompromisslös ELLER evangelisk? Evangeliet lämnar inget svängrum för kompromisser… eller hur?

  8. Fantastiskt intressant diskussion Mikael & Jonas. Det skulle verkligen vara intressant med en teologisk brevväxling mellan er utgiven i bokform!

  9. Mikael ( http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/kompromisslos-och-evangelisk/#comment-1007 )

    På tal om blinda fläckar och åtskiljande av lag och evangelium så är det intressant och möjligen symtomatiskt att notera hur du väljer att parafrasera 1 Tim 1:8-11. Av någon anledning utelämnar du en viktig del av sammanhanget, nämligen att Paulus säger att lagen inte är till för rättfärdiga… ( ὅτι δικαίῳ νόμος οὐ κεῖται ).

    Man kan ju undra varför du gör så och det skulle vara intressant att höra hur du ser på dessa verser. Som jag ser det, men jag kan ju ha missat någon aspekt, finns det grundläggande två huvudalternativ; lag eller evangelium… 🙂 :

    1a. Det är s a s ironiskt menat och i o m att det inte finns några rättfärdiga människor i sig själva (Rom 3:10) så hävdar Paulus i detta sammanhang att lagen är till för alla människor, troende såväl som otroende?

    1b. Paulus syftar på troende som nått så långt i sin helgelse att de kan betraktas som rättfärdiga s a s. Lagen skulle alltså inte vara till för helgade kristna men väl för köttsliga s a s.

    2. Med rättfärdiga underförstås här de som genom tro av nåd har blivit rättfärdiggjorda. Lagen är alltså inte till för de troende utan för de som står utanför och det är alltså de senare som Paulus talar om i v10-11.

    V g 1a tycker jag för min del att det stämmer dåligt med P övriga undervisning om lag och evangelium, t ex Rom 7:4-6, Gal 2:19-21, 3:19-25, 4:1-6. Jag har dessutom svårt att se att han här skulle vara ironisk.

    Förståelsen enligt 1b tycker jag också låter märklig och långsökt. Paulus skiljer normalt på helgelse och rättfärdiggörelse. När han talar om rättfärdiga så handlar det i allmänhet om rättfärdiggjorda troende och att det här skulle handla om helgade har jag svårt att se. Dessutom hur skulle Timoteus i så fall hantera denna situation i församlingen som lär ha innehållit båda dessa grupperingar. Skulle han predika lagen för den ena gruppen men inte för den andra? Var den ena underställd lagen men inte den andra? För övrigt stämmer inte heller denna tolkning med övrig undervisning i ämnet och t ex ovan anförda bibelord. Paulus gör ingen skillnad på helgade och köttsliga kristna när det gäller rättfärdiggörelsen etc.

    Enligt mitt sätt att se det är följaktligen 2. den naturliga tolkningen av det Paulus skriver mot bakgrund bland annat av hans övriga undervisning. Lagen är m a o inte till för rättfärdiga, d v s rättfärdiggjorda troende.

    Det är ju det som är evangeliet i sammanhanget och är det inte främst detta, att lagen alltså inte är till för rättfärdiga, som Paulus syftar på då han i v11 utbrister enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig? Det är väl inte evangelium i att hävda att lagen är till för alla människor, att alla är underställda den?

    Att stå emot den sunda läran är väl i första hand att vägra att ta emot det livsförvandlande evangeliet. De exempel som Paulus nämner menar jag handlar om människor som inte har gjort det. Paulus skriver i 1 Kor 6:11 sådana var en del av er, d v s de levde förut (permanent) i dessa synder men nu hade en förändring ägt rum. De hade tagit emot evangelium och därmed blivit helgade och rättfärdiggjorda.

    Ja, visst ja, det hade jag glömt bort, det lär väl inte bli något (direkt) svar på frågorna, du sade ju till mig i ett annat sammanhang:
    jag ser det som en hederssak att aldrig svara rakt på en enda fråga, när det gäller just dig… 😉

    1. Christian, om tolkningen att ”lagen” i texten bara är till för icke-troende stämmer, så kan man ju dra en konsekvens av detta: Nämligen, att kristna predikanter ska tala om för icke-troende att Guds lag säger att de lever fel och behöver försonas med Gud. Man kan också enligt texten konkretisera detta tal. Sedan kan man börja tala om Guds nåd, försoningsverket, frälsningen, osv.

      Det är helt OK för mig. Kontentan blir densamma. En pastor ska predika om vad som är rätt och fel, gott och ont. Om att vi alla är syndare, men att vi utan egen förtjänst kan bli rättfärdiggjorda genom tro på Jesus Kristus. Att Gud i Kristus försonat oss med sig. Om någon får ett styng i hjärtat och frågar vad de då ska göra, så kan vi svara som Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas…. eller… se till att ni blir frälsta från detta onda släkte…

      Sen undrar jag om inte du också håller med om, att en pastor också bör predika om helgelse och tillväxt i det kristna livet. Om Andens frukter kontra köttets gärningar. Säg bara till om du inte tycker det.

      Det är allt jag velat få fram i denna debatt – inte att diskutera detaljer angående Luther, Calvin eller annat. Och du erkänner ju själv att du inte är överdrivet förtjust i Piensohos nyhemstal mm eller Jaktlunds artikel, som exempel. Så jag förstår inte varför jag ska behöva ta denna typ av sidodebatter med just dig. Det skulle ju passa bättre vid ett annat tillfälle i samband med ett blogginlägg som avser att handla om det och inte om piensoho-falangens nyteologi.

      1. Mikael

        §1 Ja i linje med Rom 3:19-20. Luther brukade dessutom tala om lagens ”borgerliga” syfte.

        §2 Javisst.

        §3 Självklart.

        §4 Nej förvisso inte. Jag kan dock tycka att även delar av tidigare debatt här är på gränsen till sidospår men som sagt det kanske beror på vem som kommenterar… 🙂

        1. Håller helt med om att det varit sidospår. Jag är mycket trött på det. Man kan undra varför det ska vara så svårt att diskutera frågan huruvida kristna förkunnare ska tala om omvändelse och helgelse (med allt vad det innebär i konkretisering) eller inte. Det är ju ingen som sagt att vi ska sluta predika om frälsning genom nåd. Så länge debatten pågår i dessa sidospår, så sitter vissa flummare och myser och kommer undan med sina urvattningar av förkunnelsen.

      2. MK
        Jag har eg inget emot Jaktlunds krönika. Tvärtom är den evangelisk. Vad jag skrev var att den som du är inne på även kan vara skriven i polemik mot de som är kritiska mot NPs Nyhemstal.

    2. Jag måste får ge min syn på saken:

      1a. Märk att Paulus inte säger att lagen inte är till för de rättfärdiggjorda, utan för de icke rättfärdiggjorda. Han använder istället benämningen ”rättfärdiga” resp ”orättfärdiga”, och syftar inte på en ställning i Kristus, utan på ett praktiskt liv. Med ”orättfärdiga” syftar han på de som konsekvent gör sig skyldig till de synder som listas i sammanhanget. Med ”rättfärdiga” åsyftas de som inte gör sig skyldig till sådant. Lagen är till nytta för de som just konsekvent gör sig skyldig till dessa synder, varför vi får anta att just dessa inte i sanning har vänt om, för” The law of the Lord, is perfect, converting the soul” (Ps 119 KJV). Dessa är alltså icke troende eller falska konvertiter. Däremot kan genuint kristna möjligtvis falla tillbaka, och då lagen blir till nytta även för dessa. Lagen undervisar Paulus i praktiken genomgående i sina brev, trots att dessa vänder sig till troende. Jag syftar då inte på morallagen inom ramen för den gamla förbundsordningen, utan morallagen inom ramen för den nya förbundsordningen, där Anden gjort Ordet levande för att plocka fram den andliga betydelsen i morallagen.

      Ingen ironi förekommer här.

      1b. Riktig slutsats.

      2. Rättfärdiggörelsen har inget med det här att göra.

      Att stå emot den sunda läran, är inte främst att stå emot Evangelium, utan att stå emot dess frukter, vilka är motsatsen till de synder som listas i sammanhanget. Genom att lyfta fram Guds standard, vilket är hans godhets väsen (det andliga i morallagen) och kontrastera den mot motsvarande synder, blir människan, genom Andens upplysning, påmind om sitt tillkortakommande och sin ställning inför Gud och evigheten. Det driver henne till Kristus, dvs Nåden. Därigenom är hon mogen att ta emot den nåd hon uppskattar, varför det inte blir som att slänga pärlor till svinen. Detta var Jesu, Johannes D:s, Petrus och Paulus modell.

  10. Mikael,

    På tal om Engholms intressant blogg. Han tar ju upp intervjun med påven i sitt senaste inlägg. Jag tycker att påven säger precis det som Piensoho ville komma åt i sitt föredrag. Och det som jag har försökt tala om i reformationstermer, att skilja mellan lag och evangelium, här på din blogg. Vad säger du om det? För du kan väl inte anse att påven här ger uttryck för en liberalteologisk hållning? Lägg märke till formuleringen om ”evangeliets väldoft”. Det är just det som inte känns när flera har talat om att ”stå upp för sanningen på diverse bloggar”. http://busy-being-born.blogspot.se/2013/09/paven-franciskus-kyrkan-och.html

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.