Ska vi ha biskopar?

Innan jag själv hinner skriva om läroämbete, om vem som ska sköta teologin osv, så vill jag gärna tipsa om Henrik Engholms intressanta inlägg om biskop Ignatios av Antiokia, som led martyrdöden i början av 100-talet. Han blev biskop i Antiokia kring år 69 eller 70 och var alltså samtida med flera av apostlarna. Därför är det oerhört intressant att läsa vad han skriver om hur kyrkan skulle styras. Man kan nämligen fråga sig om inte det Ignatios skriver om hur kyrkans styrs, faktiskt är en struktur som är förordnad av apostlarna själva.

Man bör bland annat betänka följande:

1. Rent allmänt är det som skrivs i Nya testamentet om församlingens ledning, bara sådant som det fanns särskilt behov då av att påpeka. Dvs, hade allt fungerat perfekt, hade Nya testamentets författare kanske inte skrivit något om ledarskapet alls. Vi ska alltså inte förvänta oss någon fullständig beskrivning av hur församlingen styrs, eftersom apostlarna redan hade förklarat det i handling då de strukturerade upp de nya församlingarna. Alla visste ju redan.

2. När apostlarna grundade församlingar i olika städer, så gav de även dessa församlingar ordningar. De gav dem alltså strukturer och praxis för hur man skulle göra. Bara om saker inte fungerade, var man tvungen att skriva brev och korrigera.

3. Vi ser i Nya testamentet att Herrens bror Jakob var högste ledare i församlingen i Jerusalem.

4. Vi ser i Nya testamentet att Titus var apostolisk delegat och högste ledare en tid på Kreta, bland annat med uppgift att tillsätta äldste (presbyterer). Timotheos hade liknande funktion i Efesos.

5. Vi ser att Jesus förordnade Petrus som ledare för de andra apostlarna.

6. Vi ser också att apostlarna ibland på grund av förföljelse var tvungna att snabbt lämna de nygrundade församlingarna, och då inte hade hunnit ordna till allt på rätt sätt. De fick då ordna till med äldste senare.

7. Vi ser i Nya testamentet att församlingen styrs av apostlar och äldste. Den är inte organiserad som demokratiska föreningar där alla döpta är medlemmar och har rösträtt. Församlingen är med andra ord inte lika med föreningen där varje medlem har rösträtt.

8. Vi ser i Nya testamentet att församlingsledarens (oavsett titel) primära uppgift är att vara lärare. Att rätt förvalta den av Gud givna läran och undervisa i den och försvara och vidmakthålla den.

9. Det ovanstående visar att det fanns en struktur på ledarskapet i Nya testamentet på flera nivåer. Högst upp, apostlarna. Därefter äldste. Sedan diakoner. Kan man tänka sig att begreppet episkopos (biskop) successivt reserverades som titel för de som fyllde tomrummet efter apostlarna, när de dog undan?

10. Det apostoliska ledarskapet gjorde att alla församlingarna i de olika städerna hängde ihop i en kyrka under apostlarnas ledning. Varje enskild församling var alltså inte en autonom enhet för sig. Inte kongregationalism, alltså.

I ljuset av ovanstående punkter, skulle man kunna tänka sig att den nytestamentliga församlingen faktiskt blev organiserad som Ignatios beskriver redan av apostlarna, även om det inte är klart utskrivet i Nya testamentet. Jag rekommenderar här alla att läsa Henrik Engholms inlägg om Ignatios.

I så fall är den rätta kristna modellen för församlingen/kyrkan episkopal, dvs den är hierarkiskt strukturerad med en biskop som styr över några presbyterer som har diakoner under sig. Den är inte föreningsdemokratisk à la svensk folkrörelsemodell. Och då har vi frikyrkliga i Sverige en diger uppgift att förändra våra egna sammanhang i en mer biblisk och kristen riktning. Om detta är rätt tänkt, förstås.

Även svenskkyrkliga har en diger uppgift, för där har ju politiseringen satt det episkopala systemet ur spel. Svenska kyrkan idag är inte episkopal i den mening som Ignatios beskriver eller som den kristna kyrkan historiskt har varit. Det är politiker från svenska politiska partier som styr.

En sådan episkopal modell förutsätter givetvis att det är rätt personer som är biskopar, och att dessa förstår sin bibliska uppgift att vara förvaltare av den lära som en gång för alla har givits till de heliga.

Skulle man möjligen kunna tänka i ovanstående banor?

Tillägg (kl 16:55) : Nu har den gode Henrik publicerat inlägg nr 2 om Ignatios, som ytterligare stärker det jag skriver här ovan.

47 reaktioner till “Ska vi ha biskopar?”

  1. Jag tycker att den bild som framträder i NT av ledarskap är brokig och dynamisk. Det såg olika ut på olika platser och förändrades ständigt. Jag tror att just den föränderligheten är ledarskapsmodellen som NT förordar.
    En hierarkisk biskopsstruktur kommer från den institutionaliserade maktkyrkan och är utformad för att kontrollera människor och med makt vidhålla den rätta läran. Jag tror att det är helt fel väg att gå. En sådan institution blir ofta duktig på att förfölja oliktänkande. Jag tror att församlingen är tänkt att vara en rörelse där varje lem i kroppen är kopplad till huvudet – Jesus Kristus. I en sådan rörelse blir det tokigt ibland. Om man står emot frestelsen att försöka kontrollera kommer det som är dåligt att självdö och det som är av Gud att reproducera sig.

    De ledarskapsstrukturer man kan hitta i NT är:
    1. Lokala församlingar vårdades av äldste(presbyteros)/”översynare”(episkopos)
    2. Ledarskap skedde alltid i kollektiva team.
    3. Tjänstegåvorna var resande förkunnare som utrustade och uppmuntrade de troende och planterade nya församlingar.
    4. Ledarskap var aldrig en position. En ledare är aldrig ”över” någon annan. Det är bara Jesus som är över, bara han som är Herre. Ledarskap handlar alltid om att tjäna.

    Så tänker jag.

    1. Så har jag också tänkt.

      Läs om NT o tänk om… 🙂

      Tänk om Gud handlar i hierkier (både GT o NT).

      Tänk om apostlarna verkligen tillsatte episkopos som Henrik skriver bra om.

      Tänk igen o tänk om.

      1. Alla har vi vår väg och vandring. Jag var betydligt mer öppen för hierarkier för 10 år sedan än idag. Gud leder mig inte närmare episkopala kyrkostrukturer utan snarare i motsatt riktning.

        Visst avskiljde apostlarna episkopos, det säger jag inte emot. Däremot tror jag att de var tjänare, inte härskare, och att de fungerade i kollektiv. I Guds församling finns det bara en Herre, en Fader och en medlare.

        Skrev för ett tag sedan varför jag varken tror på hierarki eller demokrati i församlingen.
        http://www.rickardcruz.se/2012/12/14/varken-hierarki-eller-demokrati/

        1. Jag förväntar mig en del olika reaktioner på det jag skrivit. Och jag ska svara. Men svaret måste vänta till senare i kväll eller i morgon. Den som väntar på något gott… 🙂

    2. Du sa:
      ”Ledarskap var aldrig en position. En ledare är aldrig ”över” någon annan. Det är bara Jesus som är över, bara han som är Herre. Ledarskap handlar alltid om att tjäna.”

      1Pet 5:1-3
      Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.

      Om ledarskap inte är/var en position ”över” varför gav då Petrus uppmaningen till de äldste att vaka ”över” Guds hjord och att ”inte uppträda som herrar” över dem som ”kommit på er lott”. En sådan förmaning ter sig lite konstig för mig om ledarskap absolut inte skulle innehava någon form av position där auktoritet kan utövas eller missutövas. Tyvärr görs bådadera, men om vi kristna avvisar ämbetens auktoritet så har vi till slut bara något som är ledare till namnet, men som helt saknar befogenheter… och då behövs inga formella ledare och vi har samtidigt gjort oss en enorm otjänst. Jag vet inte hur det var med dig, men när jag växte upp så hade mina föräldrar en uppenbar position av auktoritet över mig som de utövade. Men dom lyckades betjäna mig ändå =)

      1. Du har helt rätt i din reflektion.

        Själv blev jag konfronterad en gång för flera år sedan av en äldre kvinna som ville påtala att det finns män som förtrycker kvinnor även bland kristna…

        Jag fann mig då i ett svar till henne som löste upp denna (kanske berättigade reflektionen) polarisering.

        Jag hänvisade till bibelns mönsterbild att, även om Bibeln betonar mannen som ”kvinnans huvud” och även den större gemenskapen med att Kristus är församlingens huvud i ordningsfrågor, så är mannens uppgift att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen och UTGIVIT sig för den.
        De förtryckande har undanträngt den aktiva konsekvensen med utgivande kärlek.
        Samma devis gäller för äldste – biskop.
        Den yttersta ledstjärnan är uppoffring för den/de man lovat älska.
        Paulus som apostel belyste alltid sin tjänst med hur han utgivit sig för de han tillrättavisar/undervisar.

        Han speglar sig dessutom då andra ”ledare” vill ifrågasätta hans undervisning med hur han fött, fostrat & utgivit sig för de han tilltalar.
        I annat fall så bemyndigar han sig ej – det är signumet i missionstjänst & apostlatjänst – även när man diskuterar biskopsfrågor.

      2. Jag tror att det finns annan form av auktoritet än position. Exempelvis andlig auktoritet eller relationell auktoritet.

        Utifrån vad utgår en Herres auktoritet över sin slav/tjänare? Jo, utifrån Herrens position över slaven/tjänaren. Så ska det inte vara bland oss.

        Jag tror definitivt att ledare kan förmana och tillrättavisa precis som alla troende är kallade att förmana och tillrättavisa varandra. Det är inte på något sätt en unik uppgift för vissa utvalda.

        1. Jag tror att alla kan förmana, undervisa osv. Och därav självklart ledare. Men en församlingsledare (oavsett titel) har ju också en särskild uppgift/ämbete att utöva detta, med en helt annan tyngd än någon som inte har det ämbetet.

  2. Man kan (nog) tänka sig det du skriver. 😀

    Så vilka kyrkor (märk plur.) har då denna bibliska organisation. När biskoparna samlas i Apg 15, säger de – vi o dHA har beslutat… – och det låter ju rätt konciliert.

    Det finns något sunt i österlandet o i Rom. En fördold skatt för oss fostrade i pietismens svallvågor. En klippfast ordning att vila ett teologtrött huvud mot.

    Tack gode Gud för Kyrkan/kyrkorna.

  3. Mikael Karlendal: ”Sammanfattningsvis, är jag alltså en evangelikal som söker sina rötter i hela den kristna historien. Jag bejakar alla de fyra första ekumeniska koncilierna – minst – som auktoritativa (Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesus 431 och Kalcedon 451). Jag säger inte att jag slutar där, men anser att dessa fyra är ofrånkomliga för alla som vill kalla sig kristna.”

    – Slutar du inte där, så slutar du i Rom. 🙁

    1. Jag lär nog knappast sluta med det fjärde konciliet. Jag är redan nu säker på att jag går ytterligare ett par steg längre. Jag ska be att få återkomma med längre utläggning av detta. Men även jag avvisar t.ex. monotheletismen. Har inte avgjort mig 100 % om det andra konciliet i Nicea 787 ännu. Men jag kan åtminstone gå så långt som Calvin gjorde, när han sade att Gregorius den store var en bra påve, och han dog någonn gång strax efter år 600 om jag minns rätt. Får kolla årtalet senare. 😉

  4. Svensk frikyrklighet, som i vissa fall är oerhört angelägen om att strukturera sig som församlingarna i nytestamentlig tid.
    Det är dock förvånansvärt få som har ordinerade diakoner jämfört med de som har utsedda äldste.
    Finns det någon pingstförsamling i landet med ordinerade diakoner?
    Man kan i sammanhanget betänka att Didaché, skriven som en kyrkohandbok runt 95, bara beskriver biskopar(församlingsföreståndare) och diakoner, inte äldste(prebyter).
    Bara en liten tanke runt ämbetsbärare och ordination i kyrkan.

    1. För att ytterligare ge belysning på ordination, så kan jag återge hur ”ordination av diakoner” avvecklades i Smyrna Gbg då ”sjösättningen av nuvarande stadgar gjordes på ett Söndagsförmiddagsmöte.
      Då proklammerades från predikostol av dåvarande föreståndare Jack-Tommy Ardenfors med 2 huvuddeviser:

      ”Hädanefter avskiljer Smyrna även kvinnor som äldste och nu blir diakoner med automatik äldste”.

      Så var man färdig med jämlikhetsfrågan i ledningsstruktur…
      Avskiljning sker med blandade inslag av kvinnligt, manligt – ungmö, ungkarl – för äkta makar även endast kvinnan.

      Men vad för ett ”nytt ljus över skriften” som var den tidiga pingstväckelsens ledstjärna vid strukturförändring klargjordes aldrig.

      1. Smyrna har ju haft lite egendomligheter i sina stadgar då de så sent som tidigt 1990-tal tog bort portalparagrafen om att de var en ”Evangelisk-Luthersk” församling.

        Men det är lite skrämmande hur enkelt ett nytestamentligt ämbete upplöstes i en pingstkyrka.

    2. När man införde begreppet församlingstjänare i pingst så var nog tanken just att komma runt bibelordet att en äldste ska vara en man, vips så hade man ju både äldste och diakoner i ett ord= församlingstjänare. Därmed öppnades också dörren för kvinnor att bli församlingstjänare.

  5. Mikael Karlendal. Jag är lite nyfiken på hur du skulle vilja att förklara det som omnämns i Filipperbrevet 1:1
    ”Från Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna.”

    Under ordet församlingsledarna (plural) så ligger ju faktiskt ordet episkopos. Jag tycker här att det ser mer ut som att det skulle vara ett kollektivt episkopat i Filippi snarare än enda biskop. Jag är inte särskilt avgjord i uppfattningen kring på vilket sätt det var en kollektiv uppgift och ansvar att överskåda församlingen här i sammanhanget, men jag måste ju få fråga =)

  6. Ett svar till alla, hoppas jag:

    I en av mina punkter i inlägget nämnde jag det faktum att apostlarna ibland inte hann ordna strukturen i församlingarna på en gång pga att de var tvungna att snabbt lämna en stad. Ibland kanske för att det inte fanns tillräckligt med lämpliga personer att insätta i ledarskap ännu. Det förtjänar också att påpekas att Apg beskriver en missionstid när evangeliet som är nytt kommer till helt nya marker och där församlingar startas från noll.

    Detta innebär att det apostoliska ledarskapet verkligen var kringresande i stor utsträckning. Det innebär att det inte fanns ordnade strukturer eller organisation från början i många av församlingarna.

    Samtidigt ser vi i vissa församlingar en tydlig hierarkisk struktur. Jakob är högste ledare i Jerusalem. När Timotheos är i Efesos, så är han högste ledare där och får instruktioner av Paulus om hur han ska tänka om vissa saker angående ledarskapsfrågorna. Titus är stationerad på Kreta med liknande funktioner – att ordna det som ännu återstår, nämligen tillsätta äldste.

    I en helt ny missionssitutation är alltså många saker än så länge flytande. Men alltefter som tiden går, mognar strukturen och organisationen fram. Församlingen i Filippi har ett kollektiv av ”biskopar” som ledare, ja. Men Paulus är ledare för dessa ledare. Församlingen i Efesos har ett kollektiv av äldste, enligt Apg 20, men Paulus är ledare över dem.

    Det jag menar att man kan se, är att man i NT inte på en gång alltid kan tillsätta en grupp äldste. Ibland dröjer det. Men man gör alltid det till slut. Apostlarna och deras sändebud står alltid över dessa äldste. Men apostlarna och deras sändebud är som regel mer att jämföra med ”missionsbiskopar” – de reser runt och grundar församlingar och har ledaransvar för församlingar i flera städer. I vissa fall ser vi en ledare som är stationerad en längre tid på ett och samma ställe. Jakob, Titus, Timotheos.

    Apostlarnas ledarskap är alltså att betrakta som ett övergripande ledarskap över hela kyrkan överallt. De äldste är lokala ledare.

    När situationen ”mognar” till sig ännu mer, när vi närmar oss tiden då de flesta eller alla apostlar har dött, kan vi välja att tänka i två scenorier:

    1) Antingen tänker vi att nu ”behövs” inte längre apostlarnas övergripande ledarskap. Nu behövs endast fria lokala församlingar som fortsätter att bli ledda av sin kollektiva äldstekår. Vissa kringresande profeter och lärare kan understödja och inspirera.

    2) Eller så tänker vi att den apostoliska ledarfunktionen måste fortsätta, men via andra som fått delegerad myndighet att utöva detta övergripande ledarskap. Vi ser början på detta redan i NT, där Jakob är permanent ledare för församlingen i Jerusalem under ett par decennier. Titus och Timotheos är det förmodligen under en längre tid på sina respektive platser. Men allteftersom församlingarna växer i storlek och de äldstes antal måste utökas, så behövs det en person med ”apostolisk” myndighet som är ledare även för dessa.

    Med tiden reserveras termen ”biskop” (på grekiska episkopos) för denna position.

    Termerna presbyteros (äldste) och episkopos (=en som har översyn) är inte ännu helt fasta begrepp i NT. Ibland används termen episkopos om äldste i allmänhet, då de har funktionen att ha översyn över sina församlingar. Ibland används termen presybyteros i den vanliga betydelsen ”äldre man” i motsats till ”yngre man”. Så terminologin är inte helt fast i NT, men blir det senare. Men själva strukturen av ledarskapet framstår ändå som klar, enligt min mening, i NT. Det är en hierarki.

    Denna hierarki är alltså inte en skapelse av ”maktkyrkan”, utan härrör från apostlatiden. Man kan ju knappast tala om ”maktkyrka” förrän möjligen på 300-talet, då kyrkan successivt blev statens religion och därmed gynnad av kejsarmakten. Det episkopala systemet ser vi som i praktiken helt genomfört under förföljelsernas 100-tal. Under förföljelsernas 200-tal i Rom, så presiderar biskopen av Rom över mellan ett och två hundra underlydande presbyterer. Detta har naturligtvis vuxit fram successivt, men det visar att detta inte är en sen utveckling från någon maktkyrkas tid, utan en väldigt tidig utveckling. Till och med tidigare än kanonutvecklingen (vilka böcker som ska ingå i bibeln) och treenighetslärans utveckling.

    Till detta kan läggas, att den första kristna församlingen visserligen för det mesta samlades i olika hem och på vissa ”hemliga” platser som gravplatser, katakomber mm. Men dessa hem kunde vara riktigt stora – ta exemplet i Apg 1 där 120 bröder är samlade till bön.

    Så organisation, struktur och större samlingar fanns med från starten. Det mer ”flytande” och ”lösa strukturen” som man på ett sätt kan tycka sig se i NT, är alltså mer ett uttryck för den typiska situationen med mission hos hittills onådda folkgrupper, än som ett föreskrivande för hur det ska vara för all framtid. Jag har svårt att tro att en episkopal struktur som beskrivs i Ignatios brev – av en biskop som var samtida med flera apostlar – skulle vara ett nytt påhitt från en ”maktkyrka” och inte en struktur som apostlarna själva faktiskt organiserat. Antiokia var bland de första större församlingarna efter de judiska i Judéen. Den hade alltså haft tid att bli ordentligt organiserad tidigare än många andra.

    Så, jag tror alltså att detta är en bibliskt struktur i den meningen att det var apostlarnas ”påhitt”. Hur man ska börja tillämpa detta i svensk frikyrklighet kan jag dock inte svara på. Det är en synnerligen komplicerad fråga. Vi som är verksamma i sådana sammanhang har att förhålla oss till den verklighet vi lever i och kan inte bara hux flux ändra hur som helst. Men jag tycker att vi kan börja studera detta och samtala om det. De svenskkyrkliga kan ju börja fundera över hur de ska bli av med politikerna.

    1. Vi tycker helt uppenbarligen väldigt olika i dessa frågor… =) En stor skillnad är att jag tror att församlingen är tänkt att förbli i det missionella tillståndet. När den etablerar sig och institutionaliserar sig tappar den en stor del av sin identitet.

      Ignatios skriver så här i sitt brev till smyrnierna (8):
      ”Ni skall alla följa biskopen liksom Jesus Kristus följer Fadern, och presbyteriet liksom apostlarna. För diakonerna skall ni visa vördnad liksom för Guds bud. Utan biskopens tillåtelse skall ingen företa sig något som hör till kyrkan. Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är inte tillåtet att döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse. Det som han godkänner, det är också Gud till behag så att allt vi gör blir fast och visst.”
      Håller du med Ignatios? Är det den synen du har på församling, dop och nattvard kopplad till biskopsämbetet?

      1. Ja, vi lär nog inte i en snabb handvändning och i en diskussion på en blogg kunna lösa alla dessa frågor. Jag kan inte svara enkelt ja eller nej på din fråga ännu. Jag funderar fortfarande. Men jag lutar åt att nattvard bara kan/får äga rum med biskopens tillåtelse eller med av honom delegerad persons närvaro, dvs en präst. Tillämpat på svenskt frikyrkosamfund skulle det då kunna innebära pastors eller äldstebroders närvaro. Det är dock lite knepigt med hur det ska tillämpas i sammanhang där man inte tillämpar Bibelns modell med äldste (presbyteros) som ledare. Om man bara har en s k styrelse och styrelseledamöter, men inte tillämpar avskiljning av äldste, så är det enligt min mening pastorn som får vara biskop och presbyter. Men, jag får nog fundera vidare. Dock tycker jag att en renodlad lekmannagrupp med druvjuice och Bragokex knappast kan kalla det för Herrens måltid. Det strider mot traditionen.

  7. Mikael,

    Jag delar i princip den bild du skissar ovan. Det finns mycket viktigt och intressant i det du skriver som vi skulle kunna diskutera. Jag skulle här och nu bara vilja tillfoga en aspekt som du inte nämner, men som jag tror att du bejakar, när det gäller kyrkans ledarskap som ”hierarkiskt”. I en formell mening kan man kanske använda ett sådant begrepp för att beskriva kyrkans ledarskap. Men det måste sättas in i ett funktionellt sammanhang där det kvalificeras av andra värden än chain-of-commandliknande maktstrukturer. En övergripande kristen princip är det ömsesidiga underordnandet under varandra. Att vi alla är kallade till självuppoffrande kärlek och tjänande, jag att ge våra liv för varandra om nödvändigt.

    Den typen av radikal kristen kärlek kvalificerar det hierarkiska systemet och ger det sin karakteristiska kristna prägel. Annars skulle kyrkans ledarskap kunna jämställas med exempelvis militärens där den rena hierarkin är den enda principen. En biskop kan inte leda sin presbyter (för att nu använda dessa ämbetstermer) genom att kasta ur sig imperativ, utan måste leda genom exempel, i kärlek och radikalt tjänande. Från utsidan torde det vara svårt att ens se att det i en sådan struktur finns en hierarki, det man slås över är ömsesidigheten, ödmjukheten och tjänandet. Sedan finns det definitivt tillfällen där den mer formella positionen måste utövas, som när det gäller villfarelse eller annan destruktiv verksamhet, det handlar inte om allmän mjäkighet.

    Kanske denna lilla, men oerhört viktiga, kvalificering kan överbrygga vissa olikheter mellan oss som delar någon form av traditionell ämbetessyn och våra mer anabaptistiskt lagda bröder? Vad dessa bröder vänder sig emot är ju just maktkyrkan, korrumptionen, tvånget osv som kan medfölja en formell hierarki. Men den hierarki vi syftar på är helgad genom Kristi försoning och utövas i Kristi efterföljd. En biskop är ingen chef i vanlig mening utan ”den främste bland jämlikar”, vilket gör all skillnad i världen.

    Detta alltså inte skrivet i polemik med din framställning av ämbetet, tvärtom delar jag din förståelse, men som ett litet försök att undvika missförstånd bröder emellan.

  8. Man ska hela tiden komma ihåg att inget är svart eller vitt. Biskopsämbetet kan missbrukas, och så har skett, men även en kyrka utan utsedd ledare har alltid en informell ledare, en grupp som utövar inflytande – det är aldrig ett maktlöst vakuum. Lite slarvigt uttryckt var det så den gamla svenska pingströrelsen fungerade. Inga uttalade hierarkier eller klara beslutsvägar, lite allmänt diffust så att ingen kunde ställas till ansvar och ingen kunde anses leda. Elakt sagt: man kunde alltid glida undan och säga att man inte hade med besluten att göra.

    För övrigt, efter en hel vårs läsande av antikvariatslitteratur om finsk krigshistoria på 1940talet och också egna erfarenheter från militärtiden så är det i varje fall inte en nordisk variant av militär ledare som ska sättas i opposition till ett kärleksfullt underordnande biskop-församlings-synsätt. Många militära befäl hade utomordentligt stor omsorg om sina soldater, många tog på sig oerhörda risker för att man inte kunde leva med att skicka sina soldater i samma fara, då gjorde man det själv. Man hade överseende med felsteg, man tog straffet på sig (överordnades kritik) och skyddade underlydande. Med andra ord – studerar man militärens agerande på detaljnivå, inte doktrinnivå, finns där mycket av underordnande, betjänande, samarbete, medmänsklighet i en oerhört hård verklighet, men dock med skillnaden att beslutsstrukturerna är tydliga – vilket man inte kan säga om svensk frikyrklighet i allmänhet. Kanske det är något sådant bibelskribenterna hade i åtanke när kristenlivet så ofta jämförs med soldatlivet.

  9. En sak jag tror man ska tänka på när man lyfter fram exempel från NT om ledarskap är att apostlarna hade stor uppenbarelse av Kristus. Paulus hade en
    uppenbarelse av Herren själv och tillbringade en del år i öknen.

    Det är väl en viss skillnad på om ”Anders Johansson” regional ledare för ett antal smågrupper kommer på besök eller om Petrus kommer, vars skugga det räckte skulle falla på en människa för att de skulle bli helade.

    Därför blir det alltid lite si och så i mitt tycke när man börjar åberopa människor av idag in i ämbeten som apostlarna hade eller generationen efter dem. Visst tror jag att vi genom den helige Ande kan ha stor uppenbarelse av Kristus, men frågan är om vi kan jämföra oss med apostlarna?
    Vi kan ju senare se också i historien hur kritiken växte mot biskoparna som av många ansågs hade allierat sig för mkt med kejsarmakten och vi får klosterrörelsen som en rörelse med ledarskap vid sidan av biskoparna, en rörelse som växte sig tämligen mäktig med tiden också.

    Detta säger ju något om ledarskap, att särskilt självklart bättre behöver det inte bli bara för att vi anammar biskopsämbetet i vår tid.
    Det är snarare ett tecken precis som i den tidiga församlingen ( 100 e.Kr) på att klarheten från genombrottgenerationen försvinner alltmer, och tydligheten måste visa sig med ytterligare ämbeten.

  10. Mikael, jag tror vi bör vara försiktig med att romantisera den s.k. traditionen som om den oproblematiskt återgav en följdriktig och en utan avvikelse korrekt historisk
    utveckling mot Roms hierarkiska modell.

    Vi vill gärna tala om Petrus som ledaren över apostlarna något som knappast håller streck i ljuset av Galaterbrevet där Paulus som bekant mer än eftertryckligt förmanar Petrus vilket knappast är förenligt med en s.k. icke-demokratisk modell.

    Vanligtvis utgår man från Matteusutsagan (el. den tillagda trad. ifrån Joh Ev.) när man önskar lyfta fram Petrus primat. Detta gör man ofta dock okritiskt eftersom författaren till Matteus Ev lagt till denna tradition emedan den saknas i det äldre Markusevangeliet. Även om utsagan är inspirerad av Gud är det knappast klart hur man skall tolka den… D.v.s. att Petrus unika tilltal i successiv mening skulle ärvas av biskopen i Rom (som RKK hävdar).

    Det kan vara värt att ta i beaktande att under Apostlamötet i Jerusalem, är det Jakob, Herrens broder som är ledaren för Jerusalemförsamlingen som intager det förnämsta rummet.

    Under NT:s tid saknar vi de facto det överhöghetsanspråk vi möter i fornkyrkan alá Påven. Likaså saknas i NT, Ignatios perspektiv angående biskopens roll och funktion.

    Det enda vi kan säga om Ignatios är att hans synsätt utgör en kraftigt avvikelse från de tidiga och löst hållna men vitala karismatiska funktionerna: apostel, lärare, profet, äldste och diakon som vi möter i NT.

    I den maktkyrka som sedan växer fram i den historiska fornkyrkan finns det som bekant ingen plats för de karismatiska funktionerna i hierarkin (utan ökenfäder och munkväsende blir i bästa fall den institutionella Kyrkans profeter och kritiker).

    Att Henrik Engholm lyfter fram ämbetet på sin blogg är knappast förvånande givet dennes resa från protestantism till katolicism (ytterst beklagligt).
    Det biskopsämbete eller den ämbetssyn Engholm önskar legitimera är ingen annan än den Romersk-Katolska modellen.

    När det gäller begreppet biskop så bör vi inom den s.k. frikyrkan hellre använda begreppet ”församlingsföreståndare” för att distansera oss från det innehåll vilket RKK trad. lagt i begreppet eller s.k. reformatoriska kyrkor såsom SvK för den delen.

    Låt oss återgå till NT i frågan om församlingens struktur.

    Mvh Magnus

    1. Tack Magnus! Mycket klargörande.

      Av förklarliga skäl var NT´s församlingsstruktur i huvudsak synagogans struktur.

      ”for if there may come into your synagogue a man with gold ring, in gay raiment, and there may come in also a poor man in vile raiment,” Jak 2:2 (Youngs litt)

      Få bibelöversättningar vill översätta det grekiska ordet ”synagoue” bokstavligt. Det låter kanske för judiskt för kyrkan.

    2. Några små men viktiga anmärkningar:
      Du skriver ”Jakob, Herrens broder som är ledaren för Jerusalemförsamlingen som intager det förnämsta rummet. ”
      Jag kan inte se att någon av apostlarna hade epitet som förnäm.
      Vedertaget bland uttolkare är också att Jakob ledde församlingen i Jerusalem. Det behöver de facto inte betyda att han var ensam ledare och ensam ansvarig för den judiska församlingsenheten i Jerusalem.
      Vi förstår av utkorelserna att de 12 hade särställning iom. att de var särskilt utkallade av Jesus själv & direkta vittnen.
      Men följer vi apostlagärningarna så förstår vi också att trots Obs trots att Petrus erhållit särskilda löften från Jesus själv, så trädde hedningen Paulus upp emot honom i lärofrågor.
      Paulus tog teologisk strid & direkt tillrättavisade Petrus inför församlingen – den som hade fått ”nycklarna till himmel & helvete”.

      Att de var 12 som var utvalda var också en balanserande tanke från mästaren själv – ingen skulle kunna ta sig själiska anspråk över de andra. Ordet & Andens tilltal var den vägledning som skulle upplysa och korrigera..
      Sedan kan jag också välvilligt notera att många av oss i frikyrkan slarvar med begreppet föreståndare för en församling.

      OBS – egentlig står föreståndarbegreppet ALLTID i pluralis när det omnämns i NT.
      En hemlighet i den tidiga pingstväckelsen i Sverige var kollektivets föreståndarskap som äldste. Så tolkades genomgående LP & pingstförsamlingarna att äldstebröder förestår lokalförsamlingen. De har också personligt ansvar att ”lämna av församlingen” till sin mästare (enl. skriften). Inte ensam en anställd pastor som flyttar runt vartefter uppdragen kommer.

      1. Ursäkta, men jag måste påpeka att Paulus inte var hedning. I Filipperbrevet kapitel 3 nämner han att han ”blev omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.” I Apostlagärningarna 4:13 kallas ju dessutom Petrus och Johannes för ”olärda män ur folket”.

        Så båda var judar, Paulus lärd och Petrus olärd. Men det har ju inte någon betydelse för tillrättavisningen, som Paulus gjorde inte i kraft av sin bakgrund, utan för att han ”såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning”.

    3. Båda dina invändningar mot primatet är klassiska protester.

      Båda har jag besvarat på AveMarusStella punkt 7-8.

      Båda är helt omöjliga att bygga teologi på…

    1. SÅ du menar att apostlarnas Kyrka var förfallen redan med Ignatius. Hur kan de som var samtida med nedskrivandet av NT, redan varit förfalna?

      Hur kan martyrerna gå i döden för eget påhitt?

      Hur kan Didache (skrevs förmodligen andra hälften av första århundradet) varit förfallen (=katolsk)?

      Om verkligheten inte stämmer med kartan, ändra verkligheten???

          1. F ö skrev du ett annat inlägg om honom på gamla bloggen (haggaj). Jag trodde du menade den först.

  11. Nils

    Du blir bara mer o mer oförståelig. Kan du åtminstonde försök skriva normalsvenska (vilket min skånska uppväxt är min ursäkt för att denna skrivförmåga gått mig delvis förbi).

    Vill du kommentera något, gör det sakligt o läsbart.

    Som det är nu verkar du onödigt flummig o märkligt antipatisk. Eftersom du verkar vara pingstvän o (nog) ute efter mig, undrar jag om du heter Persson i efternamn (fast det låter otroligt). Ring eller maila då istället (mail finns dessutom på hemsksidan)…

    1. Jag tror du får vända dig till bloggägaren med dina klagomål i första hand.
      Har han synpunkter på mina skriverier så är jag lyhörd för detta.
      I annat fall skriver jag det som jag lärt under dryga 50 års levnad & håller mig till aposteln Pauli direktiv som han myntade för en medarbetare:
      ”Du vet från vilka du lärt – du har lärt känna dem, håll fast vid det”

      1. Nils

        Då kanske du i a f kan förtydliga dig.

        Du är väldigt konstig. Jag fattar inte vad a) du vill ha sagt, b) vart du vill komma med dina kommentarer och c) varför du alls bryr dig om vad jag skriver.

        Om du inte kan förtydliga, varför ploppa fram obegripligheter till en du ogillar i ämnen du bara har okunskap i?

        1. Lägg av – förstör inte bloggägarens intentioner !
          Först hopar du in i en textsträng som inte har något med det du skriver att göra.
          Sedan tillhör du absolut en minoritet i den svenska kristenheten och avkräver förståelse för din kyrkotradition.
          Många med mig kan hysa den djupaste respekt för dina fränder… – men därtill är steget långt till att du sätter den kristna agendan på svenska debattforum som dessutom anförs av en pingstpredikant

  12. Så lätt var det alltså att få Mikael Karendal att lämna Skriften till förmån för traditionen. Vill påminna dig om att inget av Ignatios brev kvalificerade sig (kanonicerades), för att komma med i Bibeln.

    Håll dig till Skriften! (1Kor4:6)
    Som du känner till, så jämställer Skriften biskopar (i plural i Efesos) med äldste i Apg 20:17,28, samt talar i Fil 1:1 om att de hade biskopar (episkopos i plural).

    Ja, urspårningen och avfallet (läs traditionen) vad gäller kraft, funktion o lära började tidigt. Det kan väl inte vara så svårt att se?

    Käre Mikael! Du har mycket positivt. Omvänd dig från denna villfarelse!

    1. Vem har satt Skrift mot tradition?

      Inte någon i urKyrkan, medeltidsKyrkan eller nu i Kyrkan.

      Halmgubben är lika osaklig som absurd. Motsättningen ligger helt hos protestAnden.

  13. @Mikael Karlendal

    Ytterligare ett bibelord som kommer till mig:
    ”Allt Guds ord är rent från slagg, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom.
    Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn. (Ords 30:5-6)

  14. En springande punkt är vilken vikt vi skall tillmäta Ignatios av Antiokia brev.
    Jag är exeget och inte patristiker; vet att det skett en omsvängning så att man numera rätt allmänt tror att de är rätt tidsdaterade och inte tillbakaskrivet från en
    senare tids praxis, den tidigare uppfattningen; har inte kompetens, eller tid, att källbedöma. Så vi förutsätter de är ‘äkta’:
    Då uppkommer frågan hur pass representativt det är. Såpass mycket historieteori har jag i alla fall läst, att jag vet att det är en fråga man måste ställa till dokument
    från tidigare epoker; allt är ju inte bevarat. Och bevarandet som sådant handlar mycket om ‘segrarens perspektiv’; dvs, det är i den biskopsledda Kyrkan Ignatios brev omhuldats.
    Kanske var Ignatios’ en bland flera uppfattningar?
    Jag tycker kyrkofäderna måste ‘problematiseras’ åtminstone lika mycket som Bibeln, när vi söker förstå dem.

    En annan och springande punkt är vårt historiska perspektiv på vad ‘ämbete’ innebär. Ur hermeneutisk synpunkt är vår horisont präglad av historien från då till nu.
    Även om – även om – man skulle acceptera vad Ignatios skriver som ‘styrkurs’ och normerande struktur för Kyrkan för framtiden (som du frågar dig om kunde vara fallet), så finns fortfarande frågan kvar: vad innebär då detta?
    Jag tycker Jesu ord till lärjungarna i Mark 10:42-44 (och kontext v.v. 32-45) förblir en ständig utmaning till oss alla som ‘har en position i vårt tjänande’.
    Försöker jag då säga något mer och annat än att de dåliga exemplen i Kyrkans historia (där hierarkierna stått för t.ex. inkvisition, tortyr och förföljelser)
    till den grad avskräcker att man t.o.m bör avstå från det ‘goda bruket’?
    Kanske, kanske inte. Men när möjligheten att kväsa oliktänkande enbart beror på
    tillgången till politisk makt, och ändamålen har som bekant alltid helgat alla medel i kyrkopolitisk mening, så kanske enbart detta vore en anledning att avstå från
    formella hierarkier och ämbeten i form av biskopar som skall ha uppsyn över biskopar. Jag tror denna funktion kan fyllas av tjänsterna i Ef 4 som är universella,
    till skillnad från äldste som i alla fall i NT var lokalt (eller regionalt, beroende på hur det lokala församlingsbegreppet definierades).
    Att det behövs ledning för Kristi kropp står utom allt tvivel för mig, hur mycket jag än vill betona gudsuppenbarelsen till den enskilde som fundamentalt för Kyrkan
    (mitt sätt att läsa Matt 16).
    Men jag tror inte ‘episkopatet’ kan göra detta; däremot ‘tjänsterna’ i Ef 4.
    För, tänk efter i ett aktuellt exempel: hur skulle ett samfundsdefinierat ‘episkopat’ t.ex. inom Pingströrelsen (Tommy Dahlmans förslag) fungera i helheten Kristi Kropp?
    Om det inte blir anpassning blir det splittring.
    Jag kan dock se en framkomlig väg i ett ödmjukt tjänande för tjänsterna, försåvitt de inte motarbetas alltför mycket av de kyrkliga samfundshierarkierna.
    Det är kort sagt, lite av ‘Samuel-varning’ (1 Sam 8), som när israeliterna ville införa kungadömet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.