Sett från ett annat perspektiv

I de olika debatter som då och då blossar upp om frikyrklighetens och pingströrelsens utveckling, kan det ibland vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka se det hela med lite kritisk distans. Ibland kan det också vara väldigt nyttigt att se på sitt eget sammanhang med en utomståendes perspektiv.

I detta blogginlägg kommer jag att delge ett längre citat från en annan blogg som jag har börjat följa med stort intresse. Givetvis med bloggförfattarens tillstånd.

Mannen som skriver heter Henrik Engholm och är teolog/kyrkohistoriker och undervisar bland annat på Livets Ords Teologiska seminarium. Det är en man som det blir spännande att följa. Den 17 augusti i år gick han ut med (låter dramatiskt) att han och hans fru lämnar pingströrelsen – de har varit medlemmar i en pingstförsamling i Edsbyn – och har för avsikt att bli katoliker.

Han har nu också börjat skriva aktivt på sin blogg http://busy-being-born.blogspot.se/ om sin andliga resa. Jag rekommenderar alla intresserade att läsa dessa två inlägg (detta och detta) om varför han valt katolska kyrkan. 

Här vill jag dock återge några tankar från ett annat inlägg i vilket han beskriver styrkor och svagheter i pingsttraditionen. Och jag tänker faktiskt bara citera den del av inlägget som beskriver svagheterna, eftersom jag tycker att den är så talande för vår egen situation. Oavsett hur man uppfattar och värderar det faktum att Henrik Engholm avser att bli katolik, oavsett hur mycket eller hur litet man tycker om det, eller hur överens eller inte överens man är med det – så är detta ett nyttigt utifrånperspektiv på pingströrelsen/frikyrkligheten och dagens debatter. Och eftersom jag anser att svensk pingströrelse behöver granskas teologiskt, så gillar jag att se det från lite olika håll. Och här finns ett perspektiv som skulle vara nyttigt att begrunda. Håll till godo (kursiveringarna är hans):

”Och om jag tillåts ha några reflektioner över svagheter som jag ser i pingsttraditionen skulle jag peka på följande:

”1. Läran. Eftersom man är en del av en radikal sola scriptura-kultur (skriften allena), så har man varit skeptisk mot trosbekännelser (sammanfattningar av tron), läroämbeten (med tolkningsföreträde), samt en fast liturgi/kyrkoår som bär upp det centrala i tron. I förlängningen innebär det en försvagning av centrala klassiska läror (bekännelsen av den Treenige Guden, Jesu gudom, m.m.), av andra mer perifera lärofrågor och av den kristna etiken. När utmaningar från villoläror eller samtidsströmningar tränger sig på har man ingen tradition att vila på utan tvingas ”uppfinna hjulet på nytt” med mer eller mindre gott resultat. Detta lägger en orimlig börda på både den enskilda församlingen (friförsamlingsläran) och den enskilde troende.

”Det finns en positiv teologisk bearbetning av olika frågor genom pingströrelsens teologiska nätverk som har gett ut ett antal mycket bra och genomarbetade småskrifter i olika ämnen. Men eftersom det inte finns något gemensamt läroämbete och det råder ett gap mellan nätverket och lokala församlingar så tror jag inte att skrifterna når så långt.

”2. Det finns ett pragmatiskt stråk som har sina rötter i den svaga lärogrunden och bristen på ett läroämbete (samt viljan att anamma samtidskulturens former). Det gör att man i stor utsträckning avgör frågor och fattar beslut endast utifrån vad som tycks fungera (eller känns bra) för stunden. Historiska bedömningar spelar ingen avgörande roll (”för man vill ju inte sitta fast i tradition”) och vem kan bedöma det långsiktiga resultatet…?

”Det har lett till och kommer att fortsätta leda till att man inkorporerar tankemönster från samtiden som kolliderar med bibliskt och klassiskt kristet tänkande. Värnandet om det mänskliga livets okränkbarhet har nog redan försvagats och det råder nog knappast någon tvekan om att vi snart kommer att få se pingstförsamlingar som öppnar upp för obibliska samlevnadsformer. Man saknar helt enkelt till stor del redskapen för att hantera dessa frågor på ett genomgripande sätt. Där den gedigna läromässiga och etiska bearbetningen är svag blir bedömningen subjektiv, godtycklig och kortsiktig.

”Också här bidrar nätverkets skriftserie med visst hopp, men pingströrelsens lösa struktur undergräver som sagt deras påverkan.

”3. De höga anspråken och fokuset på personliga upplevelser och känslor, samt bilden av den lycklige och framgångsrike kristne, sätter ofta siktet för högt och missar sidor av det mänskliga livet i stort, samt mångfalden av människotyper. Man blir upphov till en slags präktighet som kan stöta bort människor från en gemenskap som annars har många lockande drag. Man kan härigenom också får svårt att bevara sina egna (särskilt unga) som inte känner igen sig själva och sina erfarenheter i vad som tycks vara en obligatorisk standard. (Detta hänger också ihop med att man inte riktigt har någon utvecklad teologi för lidande, svårigheter, ökenvandringar, uteblivna bönesvar och under, osv.)

”Ett botemedel mot präktigheten skulle kunna vara införande av gemensamma syndabekännelser i gudstjänsterna, efter mönster från fornkyrkan. Då får man bekänna sin synd tillsammans inför Gud och varandra.

”4. Gudstjänsten. Skepsisen mot traditionen gör att det råder en förvirring kring gudstjänstens natur och syfte och faktiskt delvis ett ökande ifrågasättande av dess existens över huvud taget. Istället för att förstå att man representerar något unikt i den här världen, försöker man anpassa gudstjänsterna efter målgrupper i samtiden genom att ta efter dess kultur. En i sig berömvärd önskan att nå ut till människor parat med ett lite dåligt självförtroende resulterar i kortsiktiga lösningar som i längden urvattnar gudstjänsten och därmed det kristna livet mer och mer. Det finns också ett egocentriskt stråk här med attityden att jag/vi har minsann rätt att utforma gudstjänsten (eller vad man nu kallar det) till något som jag/vi tycker är bra. Jag har hört många tongivande pingstledare säga saker i stil med: ”Vi går i våra fäders fotspår. De gjorde inte som deras fäder gjorde och det tänker inte vi heller göra.” ”När jag var liten bestämde mina föräldrar vad vi serverade på julbordet [läs: gudstjänsten], men nu är det jag som har tagit över och får bestämma vad som ska serveras.”

”Här behöver man skaka av sig skenbilder att gudstjänsten ska vara ett väckelsemöte, en konsert, ett kompismingel, osv. och istället låta gudstjänsten formas av det den ursprungligen formades för att efterlikna, den himmelska gudstjänstens tillbedjan. Då blir dess fokus rätt och människors hjärtan riktas mot det som är där ovan. Gudstjänsten blir en plats av gudsmöte, förvandling och utsändande till världen. Man behöver också se att gudstjänsten är något man fått att förvalta från tidigare generationer, precis som läran och att man inte kan göra vad som helst med den.”

Slut på citat.

Läs gärna mer på Henriks blogg! Jag blev uppmärksammad på detta genom bloggen Aletheia, där man kanske inte riktigt gillar Henriks utveckling (a och b). Jag tycker dock att det är mycket intressant ur teologisk synvinkel, och att det finns mycket att lära genom att se på saker utifrån olika teologiska perspektiv. Därför kommer jag att följa Henriks fortsatta bloggande och utveckling.

Och mitt syfte med detta inlägg var alltså inte egentligen att diskutera katolska kyrkan i sig, utan att diskutera pingströrelsen men sedd utifrån det katolska perspektivet. Det är alltså pingströrelsens ganska problematiska upplägg som borde vara ämnet för efterföljande bloggdiskussion – om man ska utse topic. För jag tycker att pingströrelsen som den beskrivs i Pelle Hörnmarks blogginlägg faktiskt skulle må bra av att problematiseras lite grann genom teologiska samtal och diskussioner. Pelle själv kommer säkert inte att delta, detta var väl så långt han sträcker sig när det gäller debatter. Men vi andra kan ju försöka lite.

 

23 reaktioner till “Sett från ett annat perspektiv”

  1. Viktig post. Det är lätt att missa de egna problemen och fokusera på katolikernas. Samtidigt så är Henriks bedömning av Pingströrelsen allt för grundad på SVENSK pringströrelse. Min erfarenhet av PR i andra länder, framförallt i USA är inte alls så diffus som Henrik framhåller.

    Sedan stämmer det ju ej heller att Sola Scriptura falangen av kristenheten är traditionslösa. Vi förvaltar ju också olika traditioner varav några gemensamma med RKK. Skillnaden är ju öppenheten för att VÅRA kunskaper och förståelse av Guds Ord är både progressiv och därmed korrigerbar i lite snabbare takt än RKK’s traditioner.

    1. Kyrkan har ingen makt att korrigera Skriften. Den klassiska tolkningen ligger därför klippfast.

      Synd att du inte ens kan greppa det.

  2. Tack för ett synnerligen angeläget inlägg bäste pastor!
    ”Det finns ett pragmatiskt stråk som har sina rötter i den svaga lärogrunden och bristen på ett läroämbete (samt viljan att anamma samtidskulturens former). Det gör att man i stor utsträckning avgör frågor och fattar beslut endast utifrån vad som tycks fungera (eller känns bra) för stunden. Historiska bedömningar spelar ingen avgörande roll (”för man vill ju inte sitta fast i tradition”) och vem kan bedöma det långsiktiga resultatet…?”

    Så är det! Speciellt ”viljan att anamma samtidskulturens former” har jag förundrats över och ibland nästan chockerats av när den icke/antikristna tidsandan får inspirera många godtrogna pingstvänner. Vägen till helvetet är som bekant kantat av goda föresatser.

  3. Pragmatism före allt annat, extrem sola-scriptura-kultur som snarast blivit en solo-scriptura, skepsis mot traditioner, bekännelser och historiska rötter längre bakåt än 1900-talet, teologin sköts av varje enskild församling, församlingsmötet=föreningsmötet med varje medlem en röst som högsta beslutande organ för teologin, upplevelse- och käsnlocentrering… Det är som upplagt för att gå åt skogen!

    1. Mikael: ”Det är som upplagt för att gå åt skogen!”

      – Jäpp, det går åt skogen. Men det går ”åt skogen” även med rötter som fastnat i 300-talet. 🙂

  4. Mkt intressant! Vi behöver verkligen hitta grunder att stå på inom Pingströrelse. För känslobaserad och med en ”teologi” som spretar åt många håll. Att som protestanter hitta tillbaka till traditionen är mycket viktigt. Luther förnekade inte traditionen som vi tenderar göra idag. Han lät skriften vara högsta auktoritet och inkluderade den tradition som vara bekräftad av skrift. Han gjorde inga läror utanför skriften. Det är det som är sola scriptura. Bibel + skriftenlig tradition. Det vi sysslar med inom pingst är som du Mikael säger just solo scriptura vilket innebär ett förnekande av traditionen helt. Detta ger alla rätten att mer eller mindre tolka skriften som man vill vilket ger denna spretiga pingstteologi.
    Att gå till katolicismen för att hitta sanningen är dock för mig främmande då de anser att traditionen är likvärdig med skriften mao skriften + tradition =sanning. Mycket av katolicismens tradition kan jag ta till mig då den är innesluten i skriften tex treenighetsläran.
    Jag har mer och mer sökt mig tillbaka till reformationens rötter för att hitta stadga i min tro. Jag tackar Gud för westminister konfessionen som gett mig väldigt mycket trygghet i min teologi.

  5. Ja Henrik sätter verkligen fokuset på varför man blir upptagen i Kyrkans fulla gemenskap.

    2000 år av reflektion över tron går inte att köra över. Går det att få enhet, liturgisk helhet o djup på annat sätt? Frågan är fullt ärligt ställd…

  6. Intressant inlägg, har några kommentarer.

    1. Jag tror inte det är någon risk att vi överger det centrala i den kristna tron för att vi inte ofta använder trosbekännelsen. Det centrala i tron hittar vi i Skriften. Problemet är att vi (som individuella pingstvänner) har slutat läsa och (många av våra pastorer) har slutat undervisa Guds Ord. Det är inte traditionen som för oss närmare Gud, utan Bibeln. Visst är vår teologi skrämmande tunn, men lösningen är inte att grunda en teologi på traditioner, utan på Guds Ord.

    2. Om vi får se ”pingstförsamlingar som öppnar upp för obibliska samlevnadsformer” så beror det inte på att vi inte har något läroämbete, utan på att vi inte håller oss till Bibelns lära. Om vi skulle inrätta ett läroämbete så garanterar ju inte det vilken lära som den kommer att predika, många kristna lärosäten har ju stått för teologier som inte kommer från Guds Ord, utan egna tankar. Det finns ju samfund med egna lärosäten som öppnat upp för ”obibliska samlevnadsformer”. Ett obibliskt lärosäte med tolkningsföreträde riskerar enbart att göra det farligare. Vår teologi, som pingstvänner/kristna, bör grundas på ”allt det som utgår av Guds mun”. Vad för hjälp av lärosäten har vi om vi inte ens bryr oss om Guds Ord?

    3. En klar poäng. Syndabekännelse i Gudstjänsterna är jag lite tveksam till, dock. Det kanske beror på att jag är med i Smyrna i Göteborg och det inte skulle vara praktiskt möjligt. I en hemgrupp (eller vilket uttryck man vill använda) så tror jag att det skulle vara en bra idé.

    4. Jag tror på un gudstjänst där saker inte förändras för förändringens skull (som jag kan hålla med om det är i pingst ibland), men heller inte saker behålls för behållandets skull (som jag hävdar det är inom katolicismen).

    1. Man kan inte sätta läroämbete mot Skrift.

      Det är hela pudelns kärna…

      NT är traderad, nedskriven, avskriven, kanonifierad, bevarad mitt i Kyrkan.

      Det du kallar ”traditioner”, som är obibliska är inget annat än dina traditioner (filtrerade genom dina tolkningsglasögon). Varför skulle de vara mer sanna än Kyrkans?

      Allt är tolkning.

      Tack gode Gud för den klippfasta Kyrkan, som oförvandskad seglar genom seklena. Samma Kyrka som Petrus, Clemens o alla apostoliska fädrar tillhörde.

  7. Eftersom jag är tredje generationens pingstvän som inte regelbundet besökt en pingstkyrka de senaste åren så börjar jag få ett i mina ögon faktiskt ganska hälsosamt perspektiv. I min barndom var pingströrelsen den enda sanna läran och enda vägen till himmelriket, åtminstone uppfattade mina barnaöron det så även om jag inte fick ihop det med att farmor o farfar ibland gick på julbön i en ”statskyrka”.

    Det som skrämmer oss som inte kommer ur historiska kyrkor är liturgierna med automatiserade rutiner för bön, syndabekännelse, förbestämda psalmer o liknande. Kan man sin liturgi så är det bara att rabbla på utan att tänka. Eller vad säger ni, Anders G t ex, om detta? Naturligtvis väl vetande att inte alla katoliker är så automatiserade. Så här utan vidare tror jag alltså inte på institutionaliserade liturgier och att de skulle ge något personligen, annat än en känsla av att tillhöra ett större kollektiv som beter sig på samma sätt.

    Samtidigt håller jag verkligen med om att avsaknaden av lärodefinitioner gör att det verkar uppstå en ny kyrka med varje ny pastor. Det är långt ifrån att vi ”alla ska vara ett”. Och pingströrelsens frejdiga: be så ska du få utan svar på att helt legala bönesvar inte kommer, de har aldrig fått en vettig förklaring. Det blir nån slags ödestro – ibland besvarar Gud böner, ibland inte, ingen förstår varför, ingen kan påverka.

    Men jag håller också med Peter N ovan. Det spelar ingen roll hur många lärodefinitioner vi har om vi försöka ta oss runt läran, strunta i den, omdefiniera den. Svenska kyrkan har en bra lärokatalog men se vad man lyckas med ändå! Här handlar det om bristande andlig lyhördhet hos pastorer och självklart även hos gräsrötterna, som i stor utsträckning inte kan sin Bibel och därmed inte heller verifiera sin pastors predikan.

    1. Jag finner upprepning vara nyckeln till mognad.

      Zlatan har rört vid en boll 1000 000 ggr. Finner han det tråkigt o automatiserande?

      I mässan återupprepas hela frälsningshistorien. Och det är bibelladdat i varje stavelse. Finner jag det tråkigt?

      Är bikten tråkig? Ja på ditvägen. Inte på hemvägen.

      Frihet blir lätt en boja runt foten.

      Jesus föddes, levde o dog som Skriftlärd jude. Att det skulle vara anti-institualiserat eller oliturgiskt är knappt troligt.

      Kyrkan är ett andligt hem, för hela livet. Något som håller, ger färdkost o djup o ger allt mänskligt liv; inte minst ett fullt judiskt liv.

      I Kristi kropps blodomlopp är hjärtats mäss-Ande slag, det som ger karaktären.

      De riterna gav mig ett andligt hem som jag saknat hela livet. Ja det var som att komma till hemmets dukade bord (och när blir det tråkigt att äta, jo i ungkarlslivets fria innehållslösa liv)…

      1. Anders G, det är väl ändå dags nu att du öppnar egen Blogg och gör reklam för katolska kyrkan där? Jag för min del rekommenderar bibelläsning tills präster och pastorer fattar sin roll att förklara bibeltexterna i gemensamma bibelstudier.

        1. Gunnel, Anders har en egen katolik-blogg men det har bara varit fem kommentarer där på sex månader. Han känner sig därför lite ensam.
          Anders är lite tjatig och godtrogen, men han är snäll innerst inne. 🙂
          Må Israels Gud välsigna och bevara dig!

          1. Jag har ö h t inte brytt mig om min blogg på flera år.

            Att jag skriver här (o där) är för att mota antikatolikern i grind; där det är möjligt.
            I SÅ:s fall är det inte möjligt.

            Lev väl i a f.

        2. Anders G kan vara lite tjatig ibland, men det kan vi alla. Jag tycker faktiskt det är bra att det finns någon från katolska kyrkan som bidrar med deras syn. Vi är långt ifrån överens alla gånger, men det ger ett bra perspektiv. Så länge Mikael låter Anders G skriva, vilket jag hoppas att han gör, så har jag inga problem med det.

          1. Ja det finns ju de som tycker annorlunda…

            När MTC har slut på argument åker knytnävarna (cenSur:en) fram. 🙂

          2. Kommer inte att förstöra denna post genom att föra samtal här kring andra sajter. (www.aletheia.se)

            Men eftersom du far med osanningar kring varför ca 5 personer blockeras på den sajt jag är delaktig i vill jag bara korrigera detta genom att säga (det jag redan sagt tidigare) att blockeringen inte handlar om censur av åsikter utan 1.) På vilket sätt de framförs 2.) Hur ofta 3.) Huruvida de är relevanta för posten de publicerats på.

            Främst skälet angett i p2 skapade vi avbytarbänken för att andra ska kunna komma till tals. (http://aletheia.se/2011/05/07/aletheia-avbytarbank/)

            Intressant i sammanhanget är att 1 ultra-katolik och 4 ultra-protestanter satts i karantän. Hade jag velat missbruka min ställning som admin i syfte att tysta ettriga katoliker hade jag ju kunnat nöja mig med att stoppa dig.

            Var välsignad

            /Daniel

  8. Hej alla!
    Wildwest: Jag tycker skrivna böner och fri bön kompletterar varandra på ett fint sätt. Mitt böneliv har ofta varit spretigt och oregelbundet, kanske för att jag är lite oregelbunden hela jag (vem vet). Men jag har märkt att om jag ber skrivna böner (Psaltaren, någon bönbok etc) så flödar sedan den fria bönen så mycket lättare.
    Man kan förvisso hamna i ”rabbel” när det gäller liturgi o liknande, men även fria böner kan vara väldigt ytliga. Om de ens uppstår! Ibland är man ju så torr inombords! Jesus och hans lärjungar bad ur Psaltaren, så jag tror det är OK 🙂

  9. Jag tycker att ett problem med pingströrelsen är att individens och individens handlande hamnar så i fokus att det skymmer Gud och Guds handlande. Det är individens upplevelser, tolkning av nattvarden, bekännelse i dopet, den individuella predikantens smörjelse, individens bekännelsegrundade medlemskap, bibeltolkning och helgelse m.m som är i centrum. Alternativt är att ha en sakramental teologi där Gud handlar i dop och nattvard, att ha en kyrka som bär bekännelsen och som sen individen får stämma in i utifrån vart på trons vandring han/hon är. Att ha en ämbetssyn där individen bakom inte är lika viktig. En tro där Guds verkande nåd får stå i centrum utan att det följer ett ”men”. Pingströrelsen och andra frikyrkor förde fram individens överlåtelse och ansvar i en tid då det verkligen behövdes men jag tycker det idag skymmer Guds plats.

    1. Men jag vet inte om man kan sära på Guds handlande och individens handlande, när vi gensvarar på Guds handlande! Bådas handlande behövs, vi interagerar, det är ju en relation vi har med Jesus.

      Problemet idag är snarare att den livaktiga Pingströrelse som jag växte upp i inte finns. På ”min” tid (sent 70tal och framåt, den tid jag minns) så fanns ingen dragning till mer liturgiska samfund eftersom vi i stort sett var nöjda med pingstkyrkan vi gick till. Predikan var tröstande och uppfordrande, impulser kom utifrån av gästande körer och förkunnare och gav en smak av samhörighet med den världsvida pingströrelsen. Det var Andens vind som blåste, om än inte jämt så kraftigt med spontan sång, framburna vittnesbörd, profetior, etc. Det kändes till stora delar som en nytestamentlig församling skulle fungera.

      Idag är dock bilden dessvärre en helt annan. Idag känner jag mig sällan hemma i den spretiga pingstkyrkan. Jag känner mig dock inte heller hemma i den liturgiska Svenska kyrkan. Där finns normalt sett ingen spontanitet som krockar med liturgin. Även om man just där är säker på att offentlig bibelläsning faktiskt förekommer.

      Tar man sig till andra länder så inser man hur långt ifrån svensk pingströrelse i allmänhet (undantag finns säkert) befinner sig från den världsvida pingstfåran, den som vi faktiskt i mångt o mycket formade för 50-60 år sedan.

      Tyvärr faller jag idag ofta i nån form av raljerande när jag refererar till svensk pingströrelse. Det är mer av förtvivlan över läget än att jag vill kyrkan illa. Det är kyrkan där en gudstjänst kan vara detsamma som en timma på dagis, där man inte sjunger på svenska, där ingen sång äldre än 1999 förekommer, där pastorn står i svettiga shorts och flip-flops, där lovsångslederskan har vita trosor (jag såg dock inte vilket märke), där en annonsering för ett läger kan vara längre än en predikan och kryddas med ord som jag inte fick säga ens i skolan (och inte tänker upprepa här), där mötesledaren tappar fattningen om någon ber högt i bänken, där någon mitt under pastorns tankar (som kallas predikan) kommer inåkande på estraden på skateboard, bara för att det är liksom kuuuul, där samlingen till kaffet är viktigare än eftermötet, etc. Jag beklagar att det är så jag idag ofta ser på den rörelse som min farfar med inte så få uppoffringar anslöt sig till i början av 1920-talet.

      1. Wildvästen.

        Om man inte gillar sitt samfund (eller fru) så är det ju fritt att byta.

        Finns det inget bra samfund kan man ju alltid starta eget eller bli mormon (med möjlighet till flera fruar).

        Smidigt. 🙂

  10. MTC

    Vad jag kan se är Anders R P i farten igen.

    Att de andra 4 förtjänar karantän kan jag förstå.

    Vad jag gjort mig skyldig till är döljt i dimman.

    Jag tycker nog inte jag farit med osanning.

    Förklara dig jättegärna på Pravda om du så vill.

    Över o ute!

    1. Anders G, puckla gärna på antikatolikerna så gott du kan, men håll den mer interna aletheia-diskussionen med MTC på annat ställe. T.ex. i mejl direkt till honom.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.