Är det verkligen ett förtydligande?

Ibland har man full upp och hinner inte göra långa analyser och skriva djupa texter. Men jag kan konstatera att sista ordet i debatten kring Piensohos tal på Nyhemsveckan och det han skrivit i Dagen, inte är sagt. Och jag kommer förvisso att skriva mer framöver om de frågor som väckts upp av detta.

Jag har tidigare skrivit att jag är glad över att Piensoho förtydligat sig på en punkt – att han inte avsåg att förändra något i läran. Men för övrigt har han lämnat många frågor obesvarade och man kan tycka att han försvårar debatten något, då han ställer upp som enda alternativ: antingen är ni med mig eller också bryter ni bekantskapen med och markerar avstånd från alla icke troende ni känner. Jag tror inte att någon seriös debattör skulle acceptera den dikotomin.

Stefan Swärd har nyligen publicerat ett djuplodande inlägg där han analyserar vad Piensoho sagt i sitt senaste inlägg i Dagen. Och även Pelle Hörnmarks enkla inhopp i debatten. Jag håller med Stefan Swärd, som också personligen har talat med Piensoho om frågor som dessa och därför har mer insikt än jag i detta. Alla de frågor som Piensoho lämnar obesvarade, och alla glidningar i resonemangen och eventuella glidningar i praxis, gör det fortfarande svårt att veta vad Piensoho egentligen vill. Och frågan är om vi inte är inne i en utveckling som går åt ett visst håll, även om de som är direkt inblandade egentligen inte själva förstår vad de håller på med?

Och jag vill också betona, denna diskussion handlar inte om huruvida vi ska bemöta människor med annan åsikt och annan livsstil med kärlek och respekt, eller inte. Vi är alla överens om att människor ska bemötas på det sättet.. Men man får intrycket av somliga som yttrar sig i denna debatt, att om man inte är med dem, så är man per automatik för ett kärlekslöst och respektlöst bemötande.

Det debatten egentligen handlar om, är den kristna kyrkans själ. Det handlar om vi ska tydligt predika hela den kristna läran och lägga fram den öppet inför alla människor, eller om vi ska undvika att ta upp vissa saker. Det handlar om vi ska praktisera vad läran säger, eller om vi anser oss själva goda nog att ändra på det som inte passar oss. Tror vi att det är möjligt att i kärlek säga hela sanningen, eller måste man dölja vissa saker? Kan man verkligen säga att man håller fast vid hela läran, om man inte vill predika hela läran? Vem bestämmer över kyrkans lära – är det varje enskild individ eller församling, eller finns det något överordnat?

I kommunikationen av evangeliet till vår tids människor, måste man ägna mycken tankekraft åt att försöka förstå hur människor tänker och åt att lära känna kulturen. Detta är nödvändigt för att man ska kunna kommunicera den eviga sanningen på ett för dessa människor begripligt sätt, för att vi ska kommunicera på deras språk. Det betyder inte att de automatiskt kommer att acceptera det vi säger, men de kan åtminstone förstå så pass att de kan reflektera rationellt över det.

En del debattörer är så angelägna om denna närhet till människorna, att de låter närhetsprincipen och metoderna för detta bli den högsta och avgörande auktoriteten för vad vi ska lära ut och predika. Då blir det fel. Vi måste förstå att läran ligger fast, men kommunikationssätten, språket kan variera högst väsentligt. Den kristna tron är inte jämförbart med de praktiska förslag politiska partier lägger fram i valrörelser, den kristna trons innehåll, läran, är inte förhandlingsbart.

Men det är ingen i denna debatt som förespråkar att vi ska behandla människor kärlekslöst och bryta relationen med dem. Däremot är den kristna synen den, att vi måste alla omvända oss från vår synd. För att göra det, måste man veta vad det är. Och hur ska man få veta det och tro, om ingen predikar?

Jag återkommer.

12 reaktioner till “Är det verkligen ett förtydligande?”

  1. Jag sitter här och funderar över det du skriver ” förstå så pass att de kan reflektera rationellt” tankekraft för att ”förstå hur de tänker”.
    Alltså hade du varit en evangelikal icke karismatiker hade jag förstått att du trycker på detta så kraftigt.
    Men när jag sitter och slår här i böcker om den helige Ande som bl a används på Assemblies of Gods seminarier så är det ju inte detta som kännetecknar vår moderna tids största kyrkliga rörelse – den karismatiska.
    Rodman Wiiliams erkänd karismatisk teolog skriver ” The coming of the the holy Spirit made possible a powerfull and effective Witness”
    Vidare: ”We have many valuable missionary organizations and strategies; yet one critical factor must not be ignored: the evangelistic witness must be in the power of the holy Spirit”.
    Han citerar vidare från John Wimbers bok ”power evangelism” ” most evangelism practiced ine the west lacks the power seen in New testament evangelism”
    Vidare: ”Programmatic evangelism practiced by many evangelical bodies needs the reinforcement of power evangelism.”

    Tittar man på Paulus liv så tycks inte vältaligheten och visdomen varit det viktigaste utan TVÄRTOM (1Kor 1:17)
    Han poängterar ideligen vad beroende han var av den helige Andes kraft ( Ef 3:17)
    När Paulus blev utmanad av bröderna ( uppblåsta bröder) så skulle han dit för att se hur det stod till INTE med ORDEN utan MED KRAFTEN (1Kor 4:19)

    Inte någonstans i den här omfattande debatten har jag sett argument utifrån den här vinkeln. Det kanske är ett tecken om något? Vi som pingstvänner kanske säger ”Jaja jag vet men vi tror på den helige Ande”
    Men är det inte så att vi för länge sedan lämnat den grund som vår rörelse står på?
    Varför ser vi då så lite av den helige Ande i jämförelse med dels väckelsehistorien, jag sitter och läser om Azuza street och pingstens spridning ut över världen i början av 1900 talet…?!
    Varför ser vi inte fler helanden? Det verkar förvisso vara kännetecknande inte bara för Jesu tjänst och i apostlagärningarna utan även i den karismatiska väckelsen.

    Sedan vill jag inte sätta upp ett motsatsförhållande mellan att vara vältalig och förbered och kunna svara människor, men utifrån vad jag kan se så har aldrig den pingstkarismatiska väckelsen som vi har vår rot inom som pingstvänner betonat detta som viktigast.
    Varför finns det inte större tillit till det helige Ande? Varför talas det så lite om att vara uppfyllda av den helige Ande och varför ser vi inte fler bli döpta i den helige Ande?
    Vi skyller på sekularisering men var nånstans i bibeln framkommer att denna världens motstånd var det stora problemet?
    Är det inte i själva verket så att det vi saknar mest av allt är uppfyllelsen av den helige Ande?

  2. ”Om detta är ett förtydligande frågar sig Karlendal”.
    Jag har reflekterat senast på Stefan Swärds blogg ”Piensoho-debatten, andra omg” i dag 24 aug, där jag tar mig friheten att analysera Pelle Hörnmarks bloggreflektion i pingst.se.
    Detta gör jag utifrån akademisk organisationspsykologi – Jag gör det för att belysa hur ovärdigt en företrädare uppträder i en stor pågående debatt som har yttersta allvar för pingströrelsen.

    Ytterligare ett framtidsperspektiv – om än underordnat denna debatts allvar är konsekvenser för den kollegiala broderligheten i pingst.

    Tyvärr måste jag nämna det i ljuset av många tidigare livsödens erfarenheter – den underliggande tonen & ansatsen från Hörnmark föranleder mig detta.

    Jag vill påminna om pingströrelsens nutidshistoria av mer smärtsam karaktär, men icke förty bör det faktiskt nämnas.
    Opponenter i pingst har i många fall erfarit smärtsam personlig återgäldning.
    Jag vill påminna om några:
    Sven Lidmans strid med LP föranledde att Lidman blev utfryst (och till vissa delar självvald livsväg), men hans predikoskatter var näst intill bannlysta i pingströrelsen tills Tomas Sjödin uppmärksammade dessa skatter för 15 år sedan.
    Franklin-striden mynnade också ut i utfrysning.
    Jean-Erik Mårtensson föreståndare för Gileadförsamlingen var portförbjuden på predikantveckian i många år för hans rakryggade teologiska hållning – dessutom för att han skrev boken ”vi i pingstkyrkan” som beskrev rörelsen rannsakande utifrån Gileadpastorns perspektiv.
    De senaste åren har han dock varit en mycket aktad bibellärare i Smyrna Gbg.
    På 60-talet blev flertalet ”evangelister” med närliggande relation till Maranata också utfrysta mer eller mindre temporärt pga Pethrus hållning till Arne Imsen.
    Ett antal pastorer i Filadelfia har fått lämna under nesliga former. På 70-talet drabbades Samuel Edestav oförtjänt hårt av pastorskollegiet. På ålderns höst erhöll dock Edestav en försoning från en av de drivande.

    Jag nämner detta för dessa moment är också en prägel som pingst bär med sig –
    Det kan förklara varför så många av pastorskollegiet stilla tiger.

    Samtidigt måste jag nämna att jag blir allvarligt bekymrad också rent personligt för Mikael Karlendals kollegiala aktning, när Pelle Hörnmark anslår tonen i pingst.se.

    Ekot från tidigare epoker när samtal blir väl så tillspetsade har påvisat relationsstörningar som borde tillrättalagts bättre och snabbare.

    Den milda tolkningen är som evangelist Åke Wallin yttrade – nu när jag är pensionär så kan jag säga vad jag tycker (alt. när man slutar sin tjänst).
    Må inte Karlendal välja att ”gå utanför lägret” i samband med att han slutar tjänsten i Hässleholm pga det kollegiala trycket som många andra erfarit.

    Att våga ha en avvikande uppfattning ger också aktning gentemot den/de som för tillfället synes vara främst. Exemplet hur Paulus uppträdde mot Petrus är biblisk mönsterbild som föder välsignelse.

    Ett annat närliggande exempel var när Smyrnapastorn Harald Gustafsson satt kvar på sin stol då församlingen uppmanade stå upp för att acklamera Lewi Pethrus. Harald Gustafsson fick/hade en aktning som få har nått upp till.
    Betänk det ni som supportar namnet ”vår föreståndare”.

  3. I alla församlingar = kyrkor gäller väl det samma, Nils? Antingen lämnar vi bibelns sammanlagda budskap mer och mer eller också så närmar vi oss det mer och mer. Resultatet kommer att bli därefter.

    1. Jo du har säkert rätt !
      Jag försökte göra en ansats till mystiken att så många ledare & pastorer undviker att kommentera – som också kan vara historiskt betingad.
      Men jag har ingen bakgrund i andra samfund (förutom pingst & SvK) – därför skriver jag nutidshistorik från pingst, där också opponent Karlendal verkar.

    1. Osökt kan jag enkelt reflektera över hur det är i det ”sekulära” arbetslivet när jag som ansvarig får en reprimand – En chefs sämsta egenskap är att inte lyssna & svara på anmärkning.
      Och det bästa på lång sikt är att snabbt möta påståenden samt att ta tag i problemställningen tydligt. Det skapar förtroende istället för ett motsatt agerande som undergräver förtroende även på lång sikt.
      Sååå – Varför ska det vara så stort hinder att snabbt säga:

      Jag hade en dålig dag och min utsaga bör revideras !

      Sen kan man ju konstatera att där det förekommer ”surr” = prat utan att vidtala eller kommunicera på det plan där det hör hemma blir en infekterad och oangenäm miljö för de många
      – Kan det vara betyget på pingströrelsens teologer i samband med detta ?
      Kan det vara betyget på en församlingsledning som fullständigt struntar i ”forum för teologiska samtal”, där man endast föredrar att titta i nyckelhål för att få en uppfattning om vad som surrar eller vilka som surrar ?

      För min och jag vågar säga många med mig så minskar förtroendet för sådana miljöer

      1. Nils, svårt att veta vad du syftar på som genuin pingstvän. För min del anser jag det är glasklart, att det fattas bibelstudier. Boken ”Om Gud” är skriven av Jonas Gardell men handlar inget om homosexuell utlevnad. Den såldes i flera hundra tusen exemplar och han fick föreläsa om Gamla Testamentetes Gud i olika kyrkor år 2003 och framåt. Det var precis omöjligt att få till bibelstudier om den Gud vi i frikyrkor lärt känna genom exodus och välsignelsen. Jag är kvinna och skall inte undervisa visst!
        Gardells bok ”Om Gud” är den mest tydliga disposition en pastor kan drömma om. Mikael Karlendal tog chansen och höll bibelstudier mot denna gamla skåpmat inom teologin, som Gardell presenterar.

        1. Jo – men Gardell är väl ändå en långsökt motpol i debatten om Piensohos predikan & debattdelatagande på Nyhem ?
          Det finns väl ändå några gränser för hur predikostolar utlånas…

          1. Nils, du fattar inte vad jag menar. Det är alla pingstpastorers uppgift att förkunna ordet, som det står skrivet. Ingen tog chansen att ge bibelstudier mer än vad jag vet Mikael, när lögnen om Gud i GT florerade som värst.
            Det har inte gått på en dag, att släppa in liberalteologin i Pingströrelsen. Skyll inte bara på predikan i Nyhem. Mera kreativitet…men var är andedopet?

  4. Nu ska jag inte trötta läsare & förstöra textintentionen, men jag förstår inte att Gardell har med denna debatt att göra öht. (som du tog in i argumentationen).
    Sedan det sista stycket är väl ändå väldigt svepande penseldrag…
    Jag respekterar dina åsikter, men bloggtextens intention var väl ändå nått annat ?

  5. ”Må inte Karlendal välja att ”gå utanför lägret” i samband med att han slutar tjänsten i Hässleholm pga det kollegiala trycket som många andra erfarit.”

    Hässleholm? Var det inte Ängelholm?

    1. Tack för rättelsen…
      – men oavsett tältlplats så syftar jag på pingströrelsen som tältläger.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.