Svagt av Piensoho!

I dagens Dagen finns två debattartiklar. Den ena av Peter Abramsgård, som kritiserar Niklas Piensohos otydliga föredrag på Nyhemsveckan, vilket jag också skrivit om tidigare på denna blogg. Den andra är Niklas Piensohos svar på Abramsgårds artikel. Detta blogginlägg är min kommentar och analys till Niklas Piensohos artikel.

Att läsa Piensohos artikel ger en högst otillfredsställande känsla. Han tar inte chansen att förtydliga sig när det gäller de allvarliga frågor han fått och den kritik som hans otydlighet orsakat. I stället upprepar mer eller mindre ordagrant det han sade i sitt föredrag på Nyhemsveckan, dvs det som orsakade frågorna och kritiken. Det visar att han antingen inte har förstått kritiken eller att han har det, men inte vill eller förmår förtydliga sig. Vilket som är värst av detta låter jag vara osagt. Det verkar inte heller som om Piensoho har någon djupare förståelse för den bibliska frälsningshistorien eller vad texten som talar om att Abraham skulle vara till välsignelse för alla folk innebär.

Nä vi predikar evangelium och lever ut vår kristna tro i vår tid, kommer vi att möta en del motstånd och oförståelse. Inte för allt vi säger och gör, men för en del av det. Vilka delar av tron som orsakar detta kan variera från kultur till kultur och från tid till tid. I den situationen finns det åtminstone olika två sätt att förhålla sig.

Det traditionella och historiskt vanligaste sättet är, att kyrkan i alla sammanhang alltid håller fast vid hela sin lära och samtidigt arbetar hårt på att finna vägar och sätt att förmedla detta budskap så att det ska förstås, och förhoppningsvis också tas emot. Man undervisar alltså i hela den kristna läran, både vad gäller tron och etiken, och undanhåller ingenting, eftersom man anser att man som kyrka har fått ett uppdrag av Gud att förvalta den lära som Han har deponerat i sin kyrka. Om människor inte får del av hela Guds plan, riskerar de att gå förlorade (Apg 20:26f). Detta ansvar att förvalta innebär bland annat att fördjupa kunskapen och förståelsen av läran (som innefattar hela den bibliska frälsningshistorien, läran och etiken) och att på bästa sätt förklara och kommunicera detta i de sammanhang man befinner sig i. Läran ligger alltså fast, men metoderna för att kommunicera är föränderliga.

Niklas Piensoho tycks ha valt ett annat förhållningssätt. Han har valt att inte fördjupa sig i läran, utan i stället att mer fundera över hur jobbigt det är att allt som oftast gå mot strömmen. Därför har han släppt tanken på att vi som kyrka har fått en lära att förvalta, förkunna och förklara – att kommunicera. I stället ska vi låta jobbigheten i att gå mot strömmen styra och bestämma att läran hädanefter inte ska förkunnas. Vi ska inte längre gå mot strömmen och säga att människor lever fel, vi ska bara vara hos dem och säga ”Gud välsigna dig, jag ber för dig!”

På något annat sätt än ovan, är det svårt att tolka honom. Om han menar något annat, så är det svårt att se det mellan raderna. Självklart hoppas jag att han inte har släppt läran, och kanske finns det antydningar till att han inte gjort det i artikeln. Men eftersom han är pastor i ett samfund som saknar en tydlig lära och tydliga bekännelseskrifter som ligger fast, så måste man utgå från att när sådana pastorer slutar att predika/undervisa vissa saker offentligt, så har just den läropunkten med största sannolikhet utgått och ersatts av något annat.

Jag håller med Piensoho om att den frikyrkliga historien från 1800-talet och framåt, med kraftigt avståndstagande från statskyrkan och mycket annat, inte bara var av godo. Jag håller med om att vi lever i en annan tid nu, och att vi nu inte kan förutsätta att man bara har att ”väcka” människors latenta kristendomskunskap. Jag håller med om att vi inte lever i en tid när vi kan förutsätta att samhället ska vara ”kristet”. Det jag kallar det traditionella kristna sättet ovan (att hålla fast vid hela läran, men arbeta mycket med hur man kommunicerar) är mycket mer relevant än det sätt Piensoho väljer. Men jag tycker att Piensoho inte analyserar tillräckligt bra när det gäller hur vi ska förhålla oss i vår egen tid i denna förändrade situation. I stället för att bestämma att läran inte ska förkunnas och förklaras längre, så borde han ägna sin tid åt att analysera vår tid och fundera över hur vi ska förkunna läran idag.

Den frikyrkliga historien i Sverige är i mångt och mycket präglad av allt som vi tog avstånd ifrån. Det var det vi tog avstånd ifrån som bestämde hur vi utformade mycket av vår teologi och vårt sätt att vara. Vi tog avstånd ifrån statskyrkan, därför var vi raka motsatsen mot det – icke liturgiska extrema renlevnadsmänniskor. Det är ungefär så jag uppfattat att Piensoho tolkar det, och jag tror han har rätt i det. Men nu vill han göra exakt samma sak i vår tid! Han vill ta avstånd ifrån hur frikyrkligheten hittills har gjort, och låta det bestämma hur vi ska göra nu. Vi ska göra motsatsen. Därför ska vi inte längre tala om för människor att de lever i synd och måste omvända sig! Vi ska låta vårt avståndstagande gentemot ”syndakatalogens” och ”de ständiga uteslutningarnas” frikyrka styra över vad vi idag ska våga stå för offentligt och i sociala sammanhang.

Och Piensoho har uppenbart inte förstått vad begreppet välsignelse betyder i Abrahamsberättelsen heller.

Jag ska inte göra en lång och utförlig redogörelse för välsignelsebegreppet, men bara kort säga att det inte innebär det Piensoho tror, att vi ska gå runt och säga ”Gud välsigne dig, jag ber för dig!” till alla människor. Att Abraham blev välsignad och att alla folk ska bli välsignade genom honom, betyder att alla folk ska få del av frälsningen genom honom. Att Abraham blev välsignad har att göra med att Gud valde ut honom och slöt förbund med honom. Detta innebar frälsning. Och genom Abrahams säd, Jesus Kristus, får alla vi andra också del i denna välsignelse, denna frälsning. Välsignelsen är alltså att vi genom omvändelse och tro på Jesus Kristus också blir inlemmade i förbundet och får del av frälsningen.

Det finns många bibeltexter som visar att detta är förknippat med just ”Abrahams välsignelse”. Läs t.ex. 1 Mos 18:18f:

Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt.

Vi ser tydligt den etiska kopplingen här. Vi ser också om vi fortsätter att läsa i kapitlet om Abrahams förbön för Sodom. Gud planerar att förgöra Sodom på grund av invånarnas synd. Abraham börjar ”förhandla” med Gud om att inte förgöra staden. Han resonerar med Gud att om det finns si och så många rättfärdiga i staden, så borde staden skonas. Han får ner det till tio rättfärdiga, då ska staden skonas. Men, det fanns inte tio rättfärdiga där, vilket vi kan läsa i nästa kapitel. Det visar om inte annat, Abrahams tydliga medvetenhet om rättfärdighet och orättfärdighet, och betydelsen av att människor faktiskt väljer rätt.

Ska vi verkligen utgår ifrån, att eftersom Bibelns kortfattade berättelse om Abraham inte säger att han var en framträdande förkunnade som talade till massorna, att han därför inte i de sociala relationer han hade faktiskt talade om vad han själv stod för?

Men framför allt kan vi läsa i Nya testamentet hur berättelsen om ”välsignelsen” ska förstås. Petrus förklara detta tydligt i en predikan i Apg 3:25-26:

Ni är söner till profeterna och har ärvt det förbund som Gud slöt med era fäder när han sade till Abraham: Genom dina ättlingar skall alla släkten på jorden bli välsignade. Det var i första hand för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att förmå er alla att lämna ondskans väg.”

Här sägs det rakt ut: Välsignelsen innebär att ”förmå er alla att lämna ondskans väg”. Därför har jag väldigt svårt att acceptera Niklas Piensohos budskap. Han verkar nämligen ha en annan uppfattning om predikans innehåll än kyrkans ledare Petrus, och det tycker jag inte riktigt passar sig.

Piensoho svarar Abramsgård, att vi inte ”vet” om Jesus skulle gått på sin homosexuella sons homovigsel eller inte, dvs om han hade varit i den situationen. Det finns mycket att säga om det svaret, men en sak kan vi faktiskt ”veta” – Jesus hade inte gått och sagt ”Gud välsigna dig!” Om det är något vi vet om Jesu förkunnelse, så är det att han tydligt förklarade vad som var rätt och fel, gott eller ont. Han lät inte människor sväva i någon otydlighet om det. Jag tror att om Jesus hade kommit in i en lokal där en homovigsel pågår, så skulle nog samtliga kasta sig till marken och fråga hur man gör för att bli frälst!

Sedan är det faktiskt mycket vi inte ”vet” om Abraham heller. Vi ”vet” inte att han gjorde som Piensoho vill intala oss, att han bara reste altaren och gav välsignande leenden. Däremot vet vi att hans mer ”tvivelaktige” brorson som bodde i Sodom…

den rättfärdige Lot… led av de ogudaktigas utsvävande liv, för när den rättfärdige mannen bodde bland dem och fick höra om deras laglösa gärningar och själv såg dem plågades han dag efter dag i sin rättfärdiga själ. (2 Pet 2:7-8)

Det ovanstående låter ju knappast som någon gå-ut-och-välsigna-situation. Vi vet också att apostlarna i Nya testamentet alltid predikade om synd och omvändelse för alla människor – inklusive för hedningar och avgudadyrkare. Faktum är att hela Bibelns samlade budskap (inklusive den kristna kyrkans genom tiderna förkunnade budskap) är: att vi människor är syndare och på väg att gå förlorade, men Gud har berett en väg till frälsning, som vi får ta del av genom omvändelse och tro. Om välsignande innebär förbön, så innebär det förbön att personerna i fråga ska inse sin synd och få nåden att omvända sig.

Problemet med frikyrkoförkunnare sådana som Piensoho är, att de inte tar ansvar för helheten. Somliga av dem tycks betrakta Guds församling som sin egen tummelplats där de ska välja och vraka från lärans och Bibelns smörgåsbord, och servera de småsnittar de själva önskar och när de önskar det. Naturligtvis är det inte så här de tänker och inte heller vad de avser. Men är det inte vad de i praktiken sysslar med?

Jag inser och håller med om att det inte alltid är så lätt för den enskilde troende att i varje sammanhang alltid ta upp och säga allt som hör till den kristna läran. Det är heller inte meningen att den enskilde troende i alla sociala sammanhang alltid ska inta en konfronterande hållning och säga att alla lever i synd. Men som enskild troende bör man vara beredd att försvara sin tro och ge skäl för den (1 Pet 3:15). Man bör veta vad man ska svara var och en (Kol 4:5-6). Man behöver inte själv alltid ta upp alla saker till samtal, men man bör ju kunna svara när saker kommer på tal. Och man bör kunna göra det på rätt sätt och med en kärleksfull och ödmjuk attityd.

Detta hade varit möjligt och underlättats, om den kyrka som Piensoho företräder hade haft en tydlig och klar förkunnelse och lära, och om detta framför allt förkunnades och förklarades av kyrkans ledare (i synnerhet Piensoho). Om det var allmänt känt vad kyrkan stod för och att detta inte är på väg att ändras, så hade det varit lättare för den enskilde troende att på sin arbetsplats eller bland sina icke troende vänner stå för det kristna budskapet och svara på frågor när tillfälle bjuds. Men om ledarskapet vacklar och inte vill sända tydliga signaler, hur ska det då gå för den enskilde troende på arbetsplatsen? Om kyrkans lära stod fast, kunde ju också den enskilde troende ibland kosta på sig att vara tyst och hänvisa till vad kyrkan säger. Men om kyrkans lära ständigt fluktuerar allt efter som pastorerna ändrar sig om vad man kan säga i vår tid, hur ska den enskilde troende göra då?

Jag anser att man kan kräva av kristna förkunnare, av pastorer och präster och biskopar, att de förkunnar hela den kristna läran (inklusive etiken) tydligt och klart och offentligt. De ska göra allt de kan för att inte utlämna något av läran, och de ska anstränga sig till det yttersta för att förklara och försvara den. Sedan kommer vi alla att misslyckas ibland, ingen av oss är fullkomlig – allra minst jag själv som skriver detta. Men det är vår skyldighet att förvalta läran och försvara och förklara den. Det är inte vårt uppdrag att till varje pris drivas av en fruktan för göra människor arga eller upprörda. Det är inte vårt uppdrag att behaga människor och göra dem glada. Det är inte vårt uppdrag att bara predika det människor vill höra eller vad vi intalar oss att de ”kan höra”. Vi har ett gudomligt uppdrag att predika allt Guds rådslut, hela Guds plan, allt som hör till frälsningens väg. Vi har inte rätt att undanhålla eller dra bort något. Det är inte alltid så lätt att förklara den kristna läran för sekulariserade människor i vår tid (eller för andra människor för den delen), men det är vår skyldighet att göra vårt bästa och försöka. Vi måste stå fast vid läran och vi måste kommunicera den. Båda dessa aspekter kräver hårt arbete.

För alla enskilda troendes skull och för alla församlingar som kämpar med att förklara och försvara det kristna budskapet, är jag därför milt talat kritisk till Piensohos senaste ageranden. Detta blogginlägg är kritiskt och har ibland en skarp ton. Men ska inte tolkas som ett angrepp på Niklas Piensoho som person, utan endast som en kritik mot det han sade vid Nyhem och det han skrev i dagenartikeln. Jag hoppas och tror att han faktiskt står fast vid läran, men hans otydliga signaler gör att jag och många andra undrar och tvekar om huruvida han gör det. Om han står fast vid läran, så är det hans metodtänkande jag är kritisk mot. Om han inte står fast vid läran, så är det ännu värre. Om jag ibland har en skarp ton i detta inlägg, så är den skarp gentemot allt och alla som vill försvaga den kristna förkunnelsen och som vill undanhålla vissa delar av läran från från att predikas och uttalas. De som vill må känna sig träffade!

 

146 reaktioner till “Svagt av Piensoho!”

  1. Väl rutet!

    Har dock frågetecken kring enskilda formuleringar men det får jag kanske tillfälle att återkomma till.

  2. Bra skrivet.

    Vad jag kan se är det bara Kyrkans biskopar som fullt ut kan undgå din skarpa kritik.

    Ibland får man vara en stolt katolik. 🙂

    1. Eller hur? Eller hur blir det nu om vi ska citera Oluas Petri? ”Ska vi lyda Gud eller påven?”
      🙂

      1. Både ock.

        Gud talar genom den Klippa som Han just givit del av sin oföränderlighet.

        Både ock.

        Ära vare Fr, Px, o dHA. Nu o alltid o i evigheters evighet. Amen.

        PS Vem läser Olof Petersson numera. DS

    2. Tack Mikael för att du tar bort mina kommentarer så att jag tvingas skärpa till dem ytterligare.

      Anders, I denna text säger Gud att Gud är vår Gud, inte Kyrkan och Biskopar, Och att Gud lägger Sina Lagar i våra sinnen och i hjärtat. Är du även en stolt Jesu lärjunge? Själv skäms jag över mig själv men får ändå krypa upp i Faderns famn, för att Han ser mitt hjärta, har koll på mina sinnen och jag ber ständigt att växa i dem till Guds vilja. Inte kyrkans.
      ”Detta är det förbund som jag efter denna tid
      skall sluta med Israels hus, säger Herren:
      Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen
      och skriva dem i deras hjärtan.
      Jag skall vara deras Gud,
      och de skall vara mitt folk.”

      1. Ulrika, jag tycker ändå att din kommentar är off-topic. Jag förstår att du gärna vill diskutera med Anders G. Men du skulle med fördel kunna spara det tills jag verkligen skrivit en bloggpost som tar upp mer katolsk teologi, dvs sådant som är mer specifikt för katolska kyrkan och inte också är något som delas av protestantismen.

          1. Jag har inte sagt att hans inte är det, men att jag tog bort dina var för att de var en hel lång rad av ovidkommande kommentarer enbart inriktade på divergens privata diskussion. Någon enstaka då och då ovidkommande får man nog tolerera som bloggare, vill ju inte vara för petig. Men blir det för många, så… Men se, nu har du två i rad igen…

  3. Jag tycker det blir alldeles tydligt att Peter Abramsgårds farhågor var helt berättigade. Niklas säger: ”Jag tror att den linje som Peter Abramsgård förespråkar är problematisk.” slut citat.

    Men jag kan för min del inte se annat än att det är Niklas linje som är just problematisk. Även om jag tror att Niklas är en ärlig person med goda avsikter, så blir hans linje något som riskerar att leda till oärlighet. Dagens förespråkare för den homosexuella livsstilen, vilket snart är lika med hela vårt samhälle, kräver att den homosexuella livsstilen ska vara lika bejakad som den hetrosexuella samlevnaden mellan en man och en kvinna. Vare sig de olika homosexuella organisationerna och opinionsbildarna eller samhället i övrigt kommer någonsin acceptera att exempelvis bibeltroende anser utlevd homosexualitet vara en synd och något som strider mot Guds tanke och plan med oss människor.

    Som jag uppfattar Niklas så ska vi i vart fall tala väldigt tyst om vi har den uppfattningen. Och visst, vi behöver inte stå på torget och predika mot just den synd som utlevd homosexualiet är. Men likväl kommer alltid människor vilja veta vad vi tror och anser som bibeltroende i denna fråga; och då kan vi ju rimligen inte mumla i skägget. Och hur försiktigt och ödmjukt vi än må uttrycka oss så kommer aldrig den allmänna opinionen acceptera att vi som kristenhet skulle hävda att utlevd homosexualitet är en synd.

    Min fråga när jag läser Niklas svar är: Hur tänker Niklas svara när han som pastor, i olika sammanhang, blir avkrävd ett konkret svar på om utlevd homosexualitet är förenligt med Guds ord och kristen tro? Vad kommer han svara när man vill ha ett tydligt svar på den frågan?

    Berndt

    1. Min fråga när jag läser Niklas svar är: Hur tänker Niklas svara när han som pastor, i olika sammanhang, blir avkrävd ett konkret svar på om utlevd homosexualitet är förenligt med Guds ord och kristen tro? Vad kommer han svara när man vill ha ett tydligt svar på den frågan?

      Berndt
      Den här frågan du ställer kommer Niklas att få svara på ,förr eller senare,alla andra Herrens tjänare också!Men skall Människosonen finna tro på jorden då han kommer?

    2. Vi vet redan vad Niklas Piensoho kommer att svara på frågan: Huruvida utlevd homosexualitet är synd.

      – Han uttrycker både vänlighet och avståndstagande.

      Niklas Piensoho vill vara ”inneslutande”. Han vill att den homosexuelle skall känna sig välkommen, samtidigt som Niklas Piensoho betonar att den homosexuella samlevnaden inte är något som han ger sitt samtycke till.

      Niklas Piensoho rekommenderar och välsignar äktenskapet mellan man och kvinna.
      Niklas Piensoho förklarar sig i Världen idag: ”Bibelns syn på homosexualitet är bland det mest entydiga man kan hitta”. (Världen idag 080407)

      Niklas Piensoho anser att den som är homosexuell kan vara medlem i församlingen, men det är inget som han välsignar.

      Niklas Piensoho tror att det går att göra en skillnad på vad vi ”innesluter” och vad vi ”bekräftar”. Den här distinktionen är en av hans ”käpphästar”. Den liknar påståendet om att Gud älskar syndaren, men hatar synden. Uppfattningen att det går att skilja mellan syndaren och synden, är vanlig inom det samfund Niklas Piensoho tidigare betjänade. Man kanske kan säga att den genom åren varit en läromässig grundsten inom det som tidigare hette SMF, Svenska Missionsförbundet. (Numera Equmeniakyrkan).

      Niklas Piensoho menar att i församlingens gemenskap kan man ”innesluta” många olika människor och många livsstilar. Men det betyder inte att man bekräftar allt.

      Citat från ett inlägg Niklas Piensoho skrev medan han arbetade i Fiskebäckskyrkan:
      ”Vi kan innesluta homosexuella i vår gemenskap men vi kommer inte att bekräfta den livsstilen. Skälet till detta är att bibeln så tydligt avvisar homosexuella handlingar och då finns det ingen hållbar grund för oss att välsigna det.”

      ..

      Bibel_Zakri

      1. Bibel_Zakri
        När jag läser ditt inlägg uppstår några frågor:
        1. Vad menar Piensoho med ”homosexuell”? Menar han
        a) en människa med homosexuell läggning, som vet att praktiserad homosexualitet är fel, och som gör allt för att inte leva ut en sådan livsstil,
        b) eller menar han en människa som är praktiserande homosexuell?
        2. Hur definierar han ”medlem”? Är det en person som
        a) Är döpt, i tron på Kristus, utan ansvarsposition eller vidare ledaransvar
        b) eller menar han ett ”fullt” medlemskap, utan restriktioner?

        Ditt (eller Niklas) ordval ”livsstilar”, till skillnad från begreppet ”läggning”, pekar mot praktiserad homosexualitet. Hur tolkar du/vet du vad Piensoho menar? Menar han att en person som öppet praktiserar homosexualitet, grundat på att han inte anser det vara fel, kan ha ett ”fullt” medlemskap i en församling, i ansvars- och ledarskapsposition?

        Ditt inlägg här bygger på en kontext där han är missionspastor. Jag är inte helt införstådd med dåvarande Missionsförbundets församlingssyn eller struktur, men är den tillämplig på Pingströrelsen, där han nu är pastor?

  4. ”I stället upprepar mer eller mindre ordagrant det han sade i sitt föredrag på Nyhemsveckan, dvs det som orsakade frågorna och kritiken.”

    Så upplevde jag också Piensohos svar. Hur svårt är det egentligen att vara tydlig i denna fråga kan man undra. Och denne man ska leda Pingst?!

    Tack för din tydlighet i denna fråga Mikael!

    1. Hej Anders!

      Förstår din kritik. Men Piensoho leder dock inte Pingst. Pelle Hörnmark är ledaren.

      1. Det är i och för sig sant. Men han är dock pastor för landets största pingstförsamling. Det är närmare 7 % av landets pingstvänner, om man räknar på statistiken från 2012 års årsbok (dubbelanslutna inräknat). Den största pingstförsamlingen i landets huvudstad, den största staden i Sverige. Lewi Pethrus gamla ”plattform”. Piensoho hörs väl minst lika mycket i det knappt existerande debatten som Hörnmark, som i princip aldrig för teologiska samtal eller debatter. Så, om inte Hörnmark varit vald som föreståndare för en tämligen svag samfundsorganisation, så skulle Piensoho av tydliga informella skäl varit ledaren. Så i just den meningen tycker jag att man kan ställe ganska stora krav på Piensoho; större än på en pastor i en liten församling på 350 medlemmar vid Norrlandskusten, bara som exempel.

  5. Är för dåligt teologiskt insatt för att egentligen diskutera dessa frågor. Men som kristen sedan barnsben håller jag med om att vi inte ska vika av i vår predikan om rätt och fel. Där håller jag med. MEN jag kan ändå tycka att just denna fråga kring homosexualitet får väldigt stort utrymme jämfört med andra synder/beteenden som är minst lika fel i Bibeln.

    Abramsgård skriver ”skulle Jesus ha tackat ja till en inbjudan till ett homosexuellt bröllop?” Ingen kan veta, men Jesus umgicks ju hela tiden med de som de skriftlärda på den tiden såg ned på. ”Syndare och publikaner”. Så helt otänkbart att han skulle gå på ett sådan bröllop är det väl ändå inte.

    Sen när jag läser Jesu ord i Bibeln ser jag inget som han säger som har med homosexualitet att göra. Däremot säger Jesus att ”den som gifter sig med en frånskild kvinna gör så att hon är otrogen”. Många skriver här att man ska tala om allt i bibeln, även det som är jobbigt och svårt. Hur ställer ni er till detta bibelställe? Vilka står på barrikaderna och skriver insändare om att kyrkan inte ska välsigna och viga de som gifter sig med frånskilda?

    Med detta inlägg vill jag dock inte säga att jag tycker att homosexualitet är rätt, men jag kan heller inte stå och fördöma det heller.

    1. Det finns andra synder i Bibeln, men det är just frågan om homosexualitet Piensoho berört genomgående i sitt bibelstudium. Därför är det den synden som framkommer i den här debatten.

      Förtydligande: Att umgås med homosexuella är inte detsamma som att tacka JA på inbjudan till en homosexuell vigsel, där vigseln är i centrum och själva orsaken till sammankomsten. Jag är helt övertygad om att Jesus hade tackat NEJ till denna typ av inbjudan, och anser därför att vi bör göra detsamma, gäller det så våra egna barn. Även om det inte finns något tydligt förbud emot att tacka JA på inbjudan till homosexuella vigslar, menar jag att det utifrån Guds ord tydligt går att dra slutsatser i den riktningen. Jag menar att jag har teologisk grund för det jag säger, och mitt motiv ligger inte på ett personligt eller känslomässigt plan, utan grundar sig på skriften.

      Naturligtvis omges vi i vardag av homosexuella, på arbetsplatsen, i skolan, etc. Jag menar inte att vi ska undvika en fest eller en tillställning bara för att homosexuella är närvarande. Så extrem är jag inte. De behöver kärlek, precis som alla andra människor. Jag utgår i mitt exempel från Piensohos eget exempel. Glöm inte att hans bibelstudium är orsaken till min insändare.

      Att på frågan om Jesus hade svarat JA eller NEJ på inbjudan till en homosexuell vigsel, svara, ”Ingen kan veta” låter i mina öron som att man inte VILL veta. Att sätta de som tror att Jesu svar hade blivit NEJ, i samma kategori som fariséer och skriftlärda, bygger på ett djupt missförstånd. Det är en farlig ton som allt som oftast hörs i frikyrkoled. Så fort någon vill ta ställning i moraliska frågor, ropar man ”farisé” och ”skriftlärd”. Det är inte bra, och väldigt missvisande.

      Även om Jesus inte berör frågan om homosexualitet, berörs den av andra auktoriteter i NT. Samtidigt finns det många synder Jesus inte berör, men som vi inte har några problem förhålla oss till utifrån skriften i övrigt. Det blir lite av dubbelmoral, när vi utifrån andra ställen i Skriften för en viss vandel, som inte nödvändigtvis har sin grund i Jesu ord, men inte kan sta ställning i frågan om homosexualitet bara för att Jesus inte gör det direkt.

    2. Att gifta om sig är i Kyrkan helt otänkbart.

      Alltså finns det en röst som står upp för även den (extremt viktiga) aspekten av NT.

      Allt gott

  6. Modigt av dig Karlendal – Tack !!!

    Det märkliga är att få eller inga i övriga pastorsakademin har offentligt bemött Piensohos predikan på Nyhem.

    Det vittnar det också…

    Det var tyst även när Piensoho tågade in i storkyrkan sida vid sida med biskop Eva Brunne i anslutning till Riksdagens öppnande.
    När sedan SD tågade ur storkyrkan då det förtröt dem pga. hennes politiserade predikan, så yttrade Pensoho om SD – ”De sköt sig i foten”.

    Däremot var det egalt, eller faktiskt t.o.m. en stolt pingstomgivning som skådade en pingstpredikant som fick tåga in sida vid sida med den lesbiske biskopen… – det hade rörelsen heller ingen invändning emot.
    Kanske fanns det en välsignelse med denna närhet – om jag faktiskt tillåter mig tolka välsignelsebegreppet med den utvidgade tolkning som Piensoho gör sig till tals för.
    Jag delar den inte !

    I dag finns det gott om sekulärt krumbuktande från ledande kristna företrädare för att erhålla allmänhetens acceptans.

    1. Ursäkta felskrivningen i mittenstycket – det ska givetvis stå
      ”när Piensoho tågade in i storkyrkan…”.
      Karlendal var inte tillfrågad & skulle nog inte heller ställa upp om frågan kom tror jag 🙂

      1. Jag såg det faktiskt ganska snabbt, så jag ändrade det. Vill ju inte att det ska uppstå någon pseudodebatt här. 😉

    2. Nils! Vad menar du? Hade det varit bättre om Piensoho tackat nej pga att han skulle ”behöva” gå bredvid en lesbisk kvinna? Jag är verkligen ingen teolog och känner mig som en lekman i detta samtal, men vi vet från Bibeln att Jesus umgicks med syndare, så vad menar du? Det är ju inte så att biskopen lever ut sin homosexualitet när hon går in i Storkyrkan.

      1. Jag har skrivit om detta utförligt tidigare. Jämförelsen där Piensoho strax efteråt dömer ut ett demokratiskt valt parti för deras tysta demonstration med orden ”de sköt sig själva i foten” med att han som evangelisk representant ser det som ett hedersuppdrag att få tåga in sida vid sida med biskopinnan – det ger de facto tvetydighet på evangeliets konsekvenser.
        Enl. evangelierna & Pauli undervisning, så konfronterades människor direkt med omvändelsebudskap eller direkta domsutsagor då människor uppträdde i den kristna gemenskapen.
        Den evangeliska trovärdigheten hos Piensoho hade varit aktningsfull om han avsagt sig uppdraget.

        Så följdriktigt tolkar jag Piensoho med att predikan på Nyhem var ytterligare ett steg på den anträdda vägen.

        Tyvärr är det snart inte oppurtunt i pingströrelsen att hävda de bibliska rågångarna i dessa frågeställningar. Grundskottet var tidigare pingstledares offentliga fjärmande mot pastor Åke Gren.
        Så vad är att vänta ?

        1. Det är en man som kommenterat inlägget på min facebook-sida i stället för här på bloggen, och han (Stig Karlsson) skriver bl.a.:

          ”Jag hörde en gång en central bibellärare inom Pingst oroa sig för att om vi tillät kvinnliga äldste skulle vi snart tillåta även homosexualitet. Jag tror han har rätt – för när vi ger upp vår fariseism inser vi att det är fler områden vi förtryckt människor inom som vi måste ändra på. Ibland mot vår tradition och det vi benhårt trott varit en absolut biblisk lag. För vi är väl fria från lagen, är vi inte?
          Jag tror det är det Piensoho utnyttjar sin ställning till – att befria oss!”…

          Och efter mitt svar att det var Piensoho är otydlig, så att det är svårt att veta om han ändrat läran eller inte, skriver han:

          ”Jag är inte säker på att han ändrat ”läran”, men jag tror han förbereder mark. Sonderar kanske. Och det tror jag är en bra väg när det är svåra saker som ska nötas. Pang på hade ju bara slagit tillbaka. Det är inte fegt, det är vist – tycker jag.”

  7. Tack Mikael för ännu en suverän kommentar. Är själv medlem i en mindre pingstförsamling, men här finns inget av den otydlighet eller det hukande som Piensoho ger uttryck för. Ändock, det är illavarslande att en så framträdande person inom pingst för fram denna uppfattning. Han är förvisso inte ensam, men jag tackar Gud för att det finns motkrafter såsom Mikael Karlendal.

  8. Jag har nu läst igenom pingströrelsens teologiska nätverks utgivningar om homosexualitet och kristen tro. Bra och ganska så klart faktiskt. Vore enkelt för Niclas P att redogöra var vi står i frågan. Blir mer och mer konfunderad.

    1. Var Niklas P står i frågan framgår väl av det förhållningssätt som den församling han är föreståndare i har intagit gentemot öppet homosexuella medlemmar. Så mycket kan jag i a f säga att den knappast stämmer överens med de instruktioner som Paulus ger i t ex 1 Kor 5-6.

      1. Jag vill fortfarande ha svar på min tidigare fråga. Enligt er här ska man alltså inte tillåta homosexuella att vara medlemmar i en församling. OK. Alla andra synder då? Som jag skrev tidigare, hur ska vi göra med de som gift sig med en frånskild kvinna? Uteslutas? Jesus säger rakt ut att det är fel? Hur ska vi bemöta homosexuella? Svår fråga tycker jag. Jag som inte är homosexuell har ju inga problem med detta. Men jag försöker att sätta mig in i hur en person som är homosexuell känner sig. Vad får den för stöd/hjälp från kyrkan (förutom fördömelse)? Man ska alltså kräva att en människa ska leva i celibat då? Som sagt. Jag har inga problem, men jag tänker på de människor som brottas med detta.

        1. Jag svarade dig ovan.

          Ingen utesluter en omgift ur Kyrkan, men denne kan inte leva det sakramentala livet fullt ut; då det inte går att bikta en upprepbar försyndelse (vilket bigami är, då det första giltiga äktenskapet inte kan upplösas; då det Gud har sammanfogat kan INGEN människa skilja åt)…

        2. Jag (som är ogift) lever i celibat. Inte vill jag låta bli att gifta mig, men tills dess gäller celibat.!
          Skillnaden mellan mig och en homosexuell blir visserligen att jag kan hoppas på att gifta mig, men har fått leva singel några decennier. Varför skulle det vara så mycket lättare för mig som hetero att leva i celibat???
          Bara för att jag är hetero finns likväl längtan, givetvis, men jag vet ju vad som är Guds ords mening i denna frågan.
          Jag skulle i varje fall aldrig kunna STÖDJA att leva tvärtemot Guds ord, även om jag skulle kunna frestas och även falla. Men att säga att det fallet vore BRA och inget att bry sig om det kan jag inte.

          1. Jag är i en liknande sits och i denna sexualiserade värld och med allt det folk tror om en och förutsätter om en så är det sannerligen inte enkelt på något vis. Visserligen måste det vara svårare för en homosexuell som redan befinner sig i en relation att veta om att den måste brytas (det är ju därför det är ett otyg att inte varna för dessa relationer innan personer med denna läggning hamnar där), men som enskild obunden homosexuell så är man i samma sits som vi som är ofrivilliga heterosexuella singlar. Det är svårt, men det går. Man kan misslyckas, men man kan definitivt inte anse det vara bra eller propagera för att det är rätt.

  9. Tack Mikael Karlendal, men varför skrev inte du en artikel i Dagen? Den hade blivit bättre än Abrahamsgårds.

    1. Det är väl bra att fler röster likt Abrahamsgård hörs.
      Rörelsen är säkert nyfiken på Karlendals blogg också, även om få bekänner färg…
      Abrahamsgård har redan i juli avgivit en utförlig reflektion på egen blogg:
      http://nalsogat.wordpress.com/

  10. Håller med om att denna artikel som du Mikael skrivit helt enkelt ”måste” skickas till Dagen som ett komplement till Abrahamsgårds utmärkta artikel. …detta måste ut till folket och Dagens läsekrets!!

  11. Bra reflektioner Mikael!

    Jag var själv och hörde Piensoho predika och var omgående mycket tveksam till hans tal om att välsigna människor som öppet och aktivt levde i synd. Nu blir frågan inte mindre känslig då Niklas nämnde sexuella synder, som vi i kyrkan av tradition och i praktiken dömt hårdare än andra synder.

    Men oavsett vilka synder vi talar om så kan vi ju aldrig välsigna det som är emot Guds vilja och bud. Det är ju en absurd tanke. Möjligen kan Niklas ge sin egen välsignelse till vem han vill men knappast Guds välsignelse.

    Jag gillar din reflektion kring Abraham och den välsignelse Gud utlovar hans ättlingar. Att välsignelsen handlar om frälsning är för mig helt klart och utifrån detta blir Niklas resonemang ännu mer obegripligt.

    Frågorna om synd och hur vi möter människor som kämpar med sin sexualitet är inte enkelt. Men jag tror att en bra utgångspunkt i samtalen är att vara tydlig i vad vi tror på. Du tror jag att det finns goda förutsättningar för en ömsesidig respekt utan fördömanden av person.

    Jag har alltid älskat Niklas predikningar och hans sätt att kommunicera. Men denna predikan hade jag önskat att han aldrig hade haft.

  12. Henrik Åström skriver: ”Jag har alltid älskat Niklas predikningar och hans sätt att kommunicera. Men denna predikan hade jag önskat att han aldrig hade haft.” SLUT CITAT

    Instämmer. Och än mer bekymmersamt blir det nu när det visar sig att Niklas verkligen menade det han uppfattades säga. Eller med andra ord; det är inte så att han blev missförstådd där på Nyhem, utan hans svar idag bara bekräftar att han verkligen menade det som vi befarade att han sa.

    Och det är en helt ny agenda han nu visar på som inte bara handlar om ett förhållningssätt i homofrågan utan säkerligen i många andra frågor där vi också förväntas ha det som är för tillfället politiskt korrekta åsikter. Opportunismen blir då en slags ledstjärna, istället för Guds ord.

    Berndt

  13. Jag har egentligen inte för avsikt att ge mig in i någon längre diskussion (och har ganska dålig koll på bakgrunden till detta inlägg), men jag kan ändå inte låta bli att påpeka att jag tycker att det är konstigt att ingen tycks problematisera klichén att Gud ”älskar syndaren, men hatar synden”. Den förutsätter att man kan skilja synden från syndaren på ett minst sagt komplicerat sätt. Dessutom finns en mängd bibeltexter som antyder något annat.

    Till exempel:
    Ps 5:5-7 ”…du hatar alla ogärningsmän.” (Se även Ps 11:5-7)
    3 Mos 20:23 ”Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de gjort, avskyr jag dem.” (Se även 5 Mos 18:12; 25:16)
    Eller Nya testamentet:
    I Titus brev beskriver Paulus de som avger ytliga och tomma bekännelser som ”avskyvärda” (Tit 1:16). Johannes beskriver hur de ”skändliga” m fl ska ”få sin del i sjön som brinner av eld och svavel”.

    Det finns förstås texter som övertygar oss om Guds kärlek på olika vis, och som nyanserar denna bild, men inte desto mindre tycker jag att det är märkligt hur vi tar för givet att Bibel lär att vi ska skilja på sak och person. Gud kommer inte att straffa synden i en sorts platonisk idévärld, han kommer att straffa syndaren. Det är inte synden som kommer att förpassas till sjön av eld och svavel, utan syndaren (oavsett idé om hur denna sjö ska förstås). När man då bygger ett helt resonemang på att skilja synden från syndaren kan det verka sympatiskt, men det är helt enkelt svårt att få det att hålla bibliskt.

    Nu vet jag inte om detta är vad Piensoho har gjort, eftersom jag inte vet vad han sagt och skrivit, så denna kommentar kanske är helt irrelevant. Laissez-faire.

    1. En korrekt reflektion! Det är i så fall inte bara Piensoho som har denna uppfattning. Den har varit rådande inom svensk frikyrklighet så länge jag varit troende. Trots att Gud är arg på syndaren varje dag (Ps 7:11 – KJV), har vi svårt att förlika NT med en sådan gudsbild. Än mindre kan vi förstå hur Gud skulle kunna vara vred också på troende, då han nu är en kärleksfull far. Trots det visar NT att Gud är oföränderlig. Det ser vi i exemplet med Annanias och Safira, Herodes, Trollkarlen Elymas, och till slut Uppenbarelseboken. En kärleksfull far som älskar sin son, bli mer vred på sin son, när sonen bryter mot faderns bud, än i det fall kärleken inte hade funnits där. Vreden blir snarare beviset på faderns kärlek.

      När det gäller det hat som beskrivs i de verser du hänvisar till, är det viktigt att understryka, att det hatet skiljer sig från mänskligt hat. Det är oförsonligt, och vill en person illa. Grunden för detta behöver inte vara moralisk, utan kan även bottna i avund. Så är det inte med Gud. När en syndare vänder om till Honom, möts hon av försoning. Det visar att Gud i grunden älskar också de han hatar.

  14. Hej Mikael, vill också ha ett svar på frågan Anders ställde den 15 aug. – menas det i debatten att följden av att hålla fast vid att homosexualitet är synd är att dessa inte får vara medlemmar i kyrkan?

    1. Bente, om någon frikyrklig i detta sammanhang diskuterar medlemskap i församlingen, så är den traditionella frikyrkliga uppfattningen att ingen som lever i felaktiga sexuella relationer kan vara medlem i församlingen.

      Dvs, man kan vara medlem i församlingen om man är homosexuell till sin läggning.

      Man måste dock erkänna Bibelns och Kyrkans syn att det är synd att utöva homosexuella handlingar.

      Det är skillnad på att falla i synd vid upprepade enstaka tillfällen och känna ånger och be om förlåtelse varje gång, och å andra sidan, att ge upp försöken att övervinna frestelsen och i stället medvetet börja leva i en felaktig relation och förneka att det är synd.

      1. Men man får nog gå flera decennier tillbaka – minst 50 år? – om man ska hitta detta konsekvent praktiserat.

        När det gäller skilsmässor och omgiften och hur vi ska ställa oss till det, så är det här en ännu större skillnad mellan gammal teori och modern verklighet. Det är ett för stort ämne för att ta upp i denna kommentarstråd.

        1. Innan jag går vidare vill jag göra klart att med homosexuell i detta sammanhanget menar jag en person som på samma sätt som heterosexuella blir kär och vill leva i trohet med EN person, fast av samma kön. Jag inkluderar inte promiskuösa eller de som lever i världsliga värderingar där man överger relationen när kärleken tagit slut. Jag tycker just detta Anders skriver om frånskilda är ett mycket gott exempel. Det finns MÅNGA människor som syndar medvetet och fortfarande är medlemmar i församlingar. Enligt min mening är man medlem om man ofta deltar i församlingssammankomster och har relationer med övriga i gruppen (förutom tro på Jesus på förstås). Alla andra medlemskriterier saknar bibelstöd. Jesus sa: den som kommer till mej ska jag inte visa bort. Jag tycker vi ska ha samma inställning. I hur många sammanhang finns det inte missbrukare som kommer jämt, tror och älskar Jesus men likväl inte klarar att bryta med sitt missbruk. Hur många kristna dras inte med ”små”-synder som vi mycket väl vet är fel men inte riktigt orkar ta tag i – t ex att vara lättirriterad och snäsig mot familjemedlemmar, tillåta sig kärlekslösa och fördömande tankar om medmänniskor, sambopar eller skilda- och omgifta personer, smygsurfa på porr eller annat osunt, tänjer lite på gränserna i sin skattedeklaration för att nämna några. Alla som vill komma till Jesus måste få vara med och bidra på alla sätt Herren välsignar dem till – t ex även att bruka sina förmågor till undervisning, sång och musik, nådegåva el dyl för att bygga upp kroppen. Vi skall absolut inte pruta på ordet och säga att homosexuellt leverne inte är synd, men den som älskar Jesus måste alltid vara välkommen in i kroppen. Om vi gör klart vad ordet säger och personerna har förstått att detta är församlingens uppfattning får det sedan vara Jesus och Andens sak att överbevisa om synd – vilket det ändå ALLTID är; vi predikar, Herren dömer. En gränsmarkering bör vara att personen inte kan inta en ledarposition av något slag, men mycket väl vara ”andre”-man för att få utlopp för sina gåvor och välsigna gruppen med sitt goda. Konstigt att vi mycket väl kan låta A-lagar Kalle få ställa sig upp och vittna eller fnoskiga tant Berta få dela nåt hon fått på sitt hjärta, men en i övrigt normal och sympatisk individ får inte synas eller höras, ja helst inte ens vara närvarande. Kan inte se Jesus med en sån attityd. I Guds närvaro finns förutsättningar till förändring. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Säger bibeln nåt om hur länge vi kan vara syndare innan hans kärlek (och öppna famn) tas ifrån oss – en månad, ett år eller en livstid? Vilka är vi att sätta tidsgränsen? Alla som vill ha relation med Jesus måste få vara med, annars är vi inte kyrka utan en religiös klubb.

          1. Bente, det du beskriver är en ganska komplicerad verklighet, som jag egentligen inte kan ge ett tillräckligt bra svar på i denna kommentar. Det är nämligen så pass stort att det kräver minst ett nytt blogginlägg. Därför att vår frikyrkliga organisationsmodell är sprungen ur 1800-talets väckelserörelser, från ett samhälle som inte längre finns. Och tankarna på den rena troendeförsamlingen som då fanns är extremt svårtillämpbara i praktiken i den situation vi de facto befinner oss i. Sedan är det också ett nytt inlägg i sig att behandla frågan om synd i sig – är alla synder lika dåliga, t.ex. Så jag avstår från att veckla in mig i resonemang just nu.

          2. Kan du se någonstans i NT att det görs skillnad på promiskuös homosexualitet och homosexualitet praktiserad i trohet mot en partner? försvarar NT på något ställe en homosexuell livsstil? Upplever du att NT ger dig rätten att selektera mellan olika typer av homosexuellt utövande?

            Säger inte Bibeln att äktenskapet är mellan man och kvinna – att de två ska bli ett? Är inte denna institution förankrad i skapelseordningen? Därför kan en vigsel mellan två samkönade aldrig bli ett äktenskap inför Gud. Ändå menar du att om homosexuella viger sig, utan värdsliga värderingar, så är det okej inför Gud! Är då inte din hållning i frågan just värdslig?

            Är verkligen jämförelsen med frånskilda ett gott exempel? Det är stor skillnad på en promiskuös livsstil, med ständiga byten av partners, och ett äktenskap som går sönder, trots år av reparationsförsök, och trots motivet att verkligen kunna leva tillsammans. Här kan t ex otrohet eller fysiskt och psykiskt våld vara orsaken. På samma sätt är det skillnad mellan att falla i synd, t ex homosexualitet, där man kämpar med synden och vill leva för Herren, och att medvetet med berått mod försvara och leva ut en syndig livsstil.

            Om en terrorist tar på sig militärutrustning, och utför samma handlingar som innan, gör det honom inte mindre till terrorist. Han blir aldrig soldat. På samma sätt spelar det ingen roll om homosexuella klär sig med ”äktenskapets klädnad”. Ingenting förändras i grunden.

            Det är inte så, att om man i församlingar tillåter synd generellt, skall man nu även tillåta homosexualitet. Tvärtom! Om det finns medlemmar i församlingar, som syndar medvetet, bör pastorerna för de församlingarna adressera synden. Även homosexualitet.

            Är det särskilt klokt att jämföra drogmissbruk och homosexualitet? Ett mångårigt missbruk är något för med sig mycket elände. Det påverkar kropp, känslor och intellekt. Det är något man kämpar med, men absolut inte försvarar! Missbrukarna faller alltså i kategorin ovan med de som kämpar mot synden. Eller har du hört någon missbrukare ställt sig upp i en församling när hon ska döpas eller bli medlem, och vittnat om att hon mött Jesus, men inte har någon som helst intention att upphöra med sitt missbruk?

            Medveten, utlevd homosexualitet faller i den andra kategorin, där man försvarar synden. Om en homosexuell blir frälst och medlem i en församling, och sedan enligt Herrens egen befallning kommer under Ordet och ser att han lever fel och vill ändra sin livsstil, kommer han att kämpa med sina känslor. I många fall har dessa blivit befriade och börjat en annan inriktning. Men lösningen är inte att försvara och kultivera synden.

            Lösningen är inte att försvara homosexuelitet bara för att man försvarar småsynder. Små och stora synder ska tas i tu med. Omvänt, börjar vi försvara kardinalsynder som homosexualitet, kan vi aldrig ta itu med andra synder. Dåp har vi trängt igenom en barriär. Då finns ingen återvändo.

            Den som älskar Jesus kommer att älska hans ord. Någon annan kärlek till Herren finns inte. Hans ord är klart och tydligt i frågan. Den som älskar Ordet, kommer att tränga in i det, så att Ordet tränger in i henne och bär frukt. Det sker både genom undervisning och egen läsning. Det är dock en missuppfattning att Anden och Jesus verkar utanför undervisning och förkunnaren. När Petrus förkunnade på pingstdagen var han fylld av Anden, och genom honom överbevisade Anden om synd, rättfärdighet och dom, så att det högg till i deras hjärtan. Däremot är det naturligtvis så, att där Ordet förkunnats i sanning och kärlek, kommer det att hålla efterpredikan i människors hjärtan, så att det till slut bär frukt, dvs om jorden är god.

            Det är inte status eller social kompetens som avgör om en församlingsmedlem ska leda eller assistera. Det är den andliga mognaden tillsammans med en vilja att leva för Herren, i enlighet med hans ord, som är avgörande.

  15. Kärnfrågan i Piensohos predikan och svar på artikeln är ”välsignelse” av ”alla”.
    Enligt min uppfattning betyder det att man önskar någon något gott, inte något ont. Och det kan vi alltid göra. Men aldrig försvara och välsigna synden.

    Jesus försvarade aldrig synden, eller brott mot lagen. Han OMVÄNDE i stället syndaren och därmed kan han ju förlåta synden. Är det så svårt att förstå?

    Det är sorgligt att våra kära förkunnare inom Pingst (även om nu Niklas i själ och hjärta kanske är missionare) inte kan eller vill ta en riktig debatt om så här viktiga saker.

    1. Har du glömt hur det gick för Bileam då han också försökte välsigna det som inte skulle välsihnas ?

      1. Jag uttryckte mig tydligen oklart. Jag tycker inte alls att man ska välsigna vad som helst. Tvärtom varnar bibeln för det.

        Men vi skall älska alla människor och önska dem gott. Det är inte samma sak som att godta allt de gör. Vi säger sanningen av kärlek till människor inte tvärtom.

        Jag menar att Niklas godtar ”synden” genom att välsigna sådana som gör det bibeln klart säger är fel.

  16. Jag kan återigen plocka fram exemplet med en av mina trevligaste arbetskollegor som är homosexuell. Jag var säkert den ende som inte gratulerade till vigseln och inte var med på insamlingen men det var iof ingen som noterade. Det hade inte gagnat någon att jag under kafferasten hade ställt mig upp och kritiserat hela hans livsstil (jag undrar fortfarande om jag ens borde varit med på den kaffestunden).

    Men vad jag vill säga är att min kollega påstår sig vara kristen och är kyrkligt vigd och när jag någon gång yttrat att jag inte ser hur detta går ihop med kristen tro så undrar han om jag sätter mej över vad 7 miljoner lutheraner och x antal högutbildade präster o biskopar har bestämt! Ja, där är vi alltså – att jag som bibeltroende gräsrot i en central fråga står utan uppbackning från någon kyrklig auktoritet. Cyniskt undrar jag: när kommer nästa centrala fråga där jag blir utlämnad o kritiserad av mina kristna ”bröder”?

    Kommentarerna här om att utlevd homosexualitet bara är en av många synder, så varför alltid hacka på den – jag tror att en del synder har större konsekvenser än andra. Homosexualitet förändrar samhället i grunden på en historiskt kort tid, öppnar upp för andra sexuella praktiker som kommer accepteras – om senast 10 år så är månggiftet här! Hela strafflagen i vilket land som helst är ju också upplagd på ett sånt sätt att en del överträdelser är värre än andra.

    Jag anar Piensohos vacklande här i hans roll som riksdagskaplan. Hur sannolikt är det att en riksdagskaplan som inte respekterar homosexualitet som en normal livsstil får hållas? Det är förstås otänkbart. Då måste man tona ned allt annat utom den kristna kärlekstanken – som därmed helt förlorar betydelse.

    1. wildwest skriver: ”Jag anar Piensohos vacklande här i hans roll som riksdagskaplan. Hur sannolikt är det att en riksdagskaplan som inte respekterar homosexualitet som en normal livsstil får hållas? Det är förstås otänkbart. Då måste man tona ned allt annat utom den kristna kärlekstanken – som därmed helt förlorar betydelse.” SLUT CITAT

      Tyvärr tror jag att det konstaterandet är ”huvudet på spiken”. Det finns inte en chans i världen att han skulle få fortsätta som kaplan i riksdagen om han skulle gå ut med det som varit den klassiska kristna synen på utlevd homosexualitet, dvs att det är en synd.

      Berndt

      Berndt

      1. Det är nog tyvärr alltför ofta ett faktum, både ur ett bibliskt och väckelsehistoriskt perspektiv och utifrån erfarenhet, att det vi tror ska bli till välsignelse och framgång för oss, i vår strävan efter tillväxt, erkännande och legitimitet, paradoxalt nog istället blir till förbannelse – en snara vi svårligen tar oss ur.

    2. Wildwest, det du beskriver är nog en ganska typisk situation. Skillnaden är väl att du har modet att våga gå mot strömmen. När det gäller kyrklig auktoritet, så får du väl hänvisa till historien – att så har den kristna kyrkan alltid lärt, till den katolska kyrkan – detta har kyrkan/läroämbetet alltid stått för i alla tider, till den protestantiska historien och den evangelikala konsensus – låter lite osäkert och vacklande, men är trots allt ändå fortfarande i huvudsak en evangelikal konsensus om man ser det internationellt, den världsvida pingströrelsen – där Sverige och vissa predikanter kanske är på väg att bli patetiska undantag.

      1. Jag är inget helgon! Men det är också jobbigt att hela tiden sticka ut och ständigt kallas fundamentalistisk, dömande, brutalkristen, radikal. Man sitter i ett förment bibeltroende sammanhang och tycker att Åke Green med cancersvulst-metaforen har slagit huvudet på spiken, farsoten sprider sig i samhället, drabbar allt fler, ger sig till slut på huvudet – men istället blir man då uppmanad att antingen be om ursäkt för dessa okristliga uttalanden eller gå ur rummet. Jag gjorde det senare… Piensoho var ju otroligt skarp mot Green för övrigt. Han ville inte vara i samma rum som denne.

  17. Piensoho skriver på twitter:

    ”Som kristen är mitt uppdrag att representera Guds godhet, nåd och välsignelse, inte att påpeka människors svagheter, synd och uselhet.”

    Hmmm…Herren predikade inte bara om nåd och kärlek utan även om synd och omvändelse.

    Hur kan det vara kärleksfullt att utesluta att tala om synd? Det om något är icke-kärlek! Gud kom för att rädda människan. Från vaddå? Från synden!

    Plockar man bort fienden, synden, plockar man även bort korset.

    1. Men Guds godhet är just att vilja rädda människan från evigt fördärv. Allt annat vore just INTE godhet! Och Guds godhet innebär också att jag i evighetens värld inte ska behöva dväljas bland de ogudaktiga. Gud sitter inte och välsignar oss medan han ser på när vi går över klippkanten! Nej, han ropar, kastar stenar, slänger fram en talande åsna, skickar en stormvind, så att vi stannar – och, om vi vill, faktiskt ser att stupet är rakt nedanför.

      Nåd är dessutom helt meningslös och en logisk kullerbytta om det inte finns ett straff på vilken nåden kan verka. Jag klappar en katt – och blir benådad?!? Jag tröstar ett gråtande barn – och blir benådad?!? Jag ger min medmänniska en örfil, ser ett förtvivlat ansikte, ångrar mej – och får nåd!

  18. Jag är ju inte medlem i Filadelfia Stockholm, ja, jag är inte ens pingstvän. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur äldstekåren i Filadelfia Stockholm förhåller sig till det kontroversiella bibelstudium Niklas P höll på Nyhem. Står man bakom det? Vad slags svar ger man när medlemmar oroligt frågar om vad som är på gång?

    Sen ska vi inte glömma att det visserligen på denna blogg kan verka som att det är en massiv kritistorm mot Piensoho. Men faktum är att han har ett massivt stöd i just denna fråga alltifrån ärkebiskop Weijryd till kända riksevangelister som Torsten Åhman och många, många däremellan. Rädslan att inte vara politisk korrekt har fått så många som tidigare var frimodiga att tiga still i det kontroversiella som allt som har att göra med HBTQ-frågor. Det är ytterst få som idag orkar och vågar stå för det som kristenheten genom tiderna lärt utifrån Guds ord i denna fråga. Att man i gångna tider kanske ibland predikat hårt och kärlekslöst är tragiskt och inget som vi ska försvara, men i sakfrågan har ju inte Guds ord förändrats. Utlevd homosexualitet strider mot Guds ord och mot Guds skapelseordning och mot det av Gud instiftade äktenskapet.

    Berndt

    1. Det är en bra fråga. Jag tror inte det är långsökt att tänka sig att Piensoho har ”testat” budskapet på hemförsamlingen, utifrån att först ha rekat i äldstekåren med samtal och bibelstudium. Har svårt att tänka mig att han släpper det här för första gången på Nyhem för den samlade pingströrelsen. Det här är nog en del i en pågående process, med själavård, vardagsmöten, frågor och funderingar fram och tillbaka, dilemman, jämkningar och kompromisser, där den negativa utvecklingen steg för steg tagit överhanden och flyttat fram sin ställning. Stöd för sin sak får Piensoho bl a här: http://samuelvargthunberg.se/2013/08/16/svar-pa-tal-angaende-abramsgards-insandare-i-dagen/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=svar-pa-tal-angaende-abramsgards-insandare-i-dagen

      1. Bedrövlig videosnutt, gjord av en man som inte verkar ha förmåga att läsa innantill i enkla texter och förstå dem. Med sådan anklagare, spelar det ingen vad man säger eller skriver; det räcker med att man har en annan åsikt för att domen ska bli fälld. Men så kallar han sig ju ”magiker” också. Det påverkar nog tankens klarhet, bland annat.

      2. Peter Abramsgård skriver: ”Jag tror inte det är långsökt att tänka sig att Piensoho har ”testat” budskapet på hemförsamlingen, utifrån att först ha rekat i äldstekåren med samtal och bibelstudium. Har svårt att tänka mig att han släpper det här för första gången på Nyhem för den samlade pingströrelsen. Det här är nog en del i en pågående process,” SLUT CITAT

        SVAR: Jo, ju mer man tänker på saken så inser man att det nog är så det rimligen är. Det var väl förankrat. Och vad jag förstår så var det fler samlingar på Nyhem den dagen som gick i samma ”anda” som Niklas P:s bibelstudium. Lokala företrädare för hbt-rörelsen var inbjudna att medverka i seminarier. Så visst talar den samlade bilden för att Niklas ”linjetal” var väl förankrat, inte bara i Filadelfia Stockholm utan även hos ledarskapet för Nyhemsveckan.

        Jag tror att det är så krasst att våra ledande i alla våra kyrkor och samfund, vet så väl att det kommer bli en ”omöjlighet” att ha normala relationer till samhället med mindre än att man som församling och samfund är bejakande till hbt-livsstilen. Föreningsbidrag och statsbidrag kommer dras in, rätten att uppbära kyrkoskatt m.m kommer att ifrågasättas. Redan nu heter det att de som inte delar ”samhället grundläggande värderingar” ska inte inte heller få del av det som annars är möjligheter och rättigheter i samhället. De ledande i våra samfund vet att det inte kommer hålla om kyrkorna inte viker sig såsom Svenska Kyrkan redan gjort fullt u i denna fråga.

        Att vara omtyckt och gillad av världen har blivit viktigare än av vara trogna Guds ord. Det har blivit så att det inte finns några som är så rädda för att få stämplar om trångsynthet som just vi i kyrkorna.

        Men Jakob 4:4 säger ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.”

        Berndt

  19. Tack Mikael för din blogg och för ditt mod att gå in i debatten. Är orolig för vart Pingst är på väg. Förundrad över att ingen mer pingstpredikant (bortsett från Tommy Dahlman, såvitt jag kan se) står upp och försvarar ett klart och tydligt kristet budskap.

  20. Hur var det nu igen? Uppmaningen att leva i världen, men inte av världen. Människofruktan/politisk korrekthet vs gudsfruktan. Ett urvattnat evangelium, där nåd existerar men anledningen till nådens behov, synden inte nämns. Liberalteologer finns inte bara i Pingst, saltet saknas uppenbarligen i övriga frikyrkor, då få tar bladet från munnen. Eller är alla ledare fortfarande på semester?All denna underlåtelse kanske delvis bottnar i att vi lever i ett samhällsklimat som promotar vad bibeln kallar för synd. Ingen som har ngt mandat att förlora, eller en upprörd församlingsmedlem etc. riskerar sin ställning. Ännu en anledning kan vara det stora avfallet som bibeln talar om. Gällande att förleda många, förvillelsens pris som ledare i Guds församling, dessvärre hävdar bibeln: Att domen blir hårdare.

    Angående Dahlmans uttalande i frågan, vad hjälper detta? Dahlman själv ska ut på turné med Birro i pingstkyrkorna. Birro är som bekant pro samkönade samlevnadsformer. Kristenheten idag är på många håll ett spektakel.

    Därför bör Abramsgård och Karlendal som visat både mod och kurage i det offentliga att visas respekt. Guds välsignelse till er båda!

    1. Hej fröken A

      Jag har flera kollegor inom olika kyrkosamfund i Sverige som har en annan uppfattning än mig i den aktuella frågan. Ska jag vägra att komma och predika i dessa kyrkor? Naturligtvis inte. Låt oss nu inte hamna i en sidodiskussion.

      Men frågan här är av en annan dignitet: Eftersom jag var den förste som gick ut med bloggposten ”Vimsig teologi” dagen efter att NP hade haft sitt föredrag på Nyhemsveckan, en text som lästes av närmare 2000 människor, vill jag ge er min bakgrundsbild.

      ”Generalkonferensen” för svensk pingströrelse, Nyhemsveckan, anordnar en hel dag omkring frågor som berör sexualitet. Arrangemanget var så tydligt att man till och med bjuder in ledaren för Pridefestivalen i Jönköping till en panel på estraden. Till denna dag kommer hundratals människor för att få veta hur vår teologi är kring dessa mycket heta ämnen. NP får 2 x 45 minuter på sig att ge vår syn, identitet, övertygelse, tradition i frågorna. Men säger absolut ingenting. Antingen hade Nyhemsveckans ledarskap kommit överens med NP eller så tog han oss alla på sängen.

      När nu Abrahamsgård får chansen att i Dagen göra en uppföljning så möts vi av samma likgiltighet hos NP, han vill inte svara. Detta är bekymmersamt och skapar givetvis konspirationsteorier. Så jag gör min tolkning av hans framträdanden: Han välsignar homosexuella relationer och han välkomnar gärna dessa människor som medlemmar i Filadelfia och jag tolkar hans tystnad som om han även vill viga homosexuella par.

      Detta skulle i så fall, i mina ögon, var en kabinettfråga. Vi har ett teologiskt nätverk inom Pingst som har utgett en skrift i frågan. Där man tydligt och klar säger att homosexualitet är en synd. NP skulle i det här fallet inte vara lojal vår egen teologi på en mycket central punkt och borde i så fall avgå, om nu min tolkning är riktig.

      Detta kan ju givetvis inte ske eftersom Filadelfia är en fri och lokal församling med ett eget ledarskap. Det vill säga att ingen annat ledarskap än Filadelfias skulle kunna avsätta honom eller få honom att ändra sig.

      Men en annan oroväckande sak är vi inte har någon ledare med givet mandat inom Pingst, som med teologisk kaliber, kan ge rörelsen trygghet och linje i frågan. I alla fall är den eller dessa personer mycket osynliga just nu.

      Vad jag menar bör någon gestalta vår teologi, vi har ju den i skrift redan! Jag träffar pastorer varje vecka då jag är ute i deras församlingar och predikar och jag märker att det finns en efterfrågan på trygghet i frågan.

      Nu ska jag iväg till Vimmerby över helgen, och predika där.

        1. Det är nog dags, upp till bevis ,för alla Herrens tjänare!Det har alltid kommit ett ögonblick,när den som tror på Gud, och hans ord,är det bästa för oss,måste prövas! Så var det på Duraslätten i Babels hövdingdöme.Men det var inte många som klarade trycket,men dom som stod upp för Guds principer,blev till välsignelse!Herrens nåd och kraft, må vila,över varje uppriktig Herrens tjänare i vår tid!

      1. Mitt i denna debatt tycker jag tidningen DAGEN är värd en MYCKET stor eloge för modet och integriteten att ta in Abramsgårds insändare med dess allvarliga kritik av Niklas P´s bibelstudium på Nyhem. Något sådant tror jag inte skulle ha fått ske på tidningen DAGEN för 20-30 år sedan. På den tiden tror jag många uppfattade DAGEN som en tidning som helt gick i ledband hos Filadelfia Stockholms ledarskap. Så är det uppenbarligen inte idag. Tack DAGEN.

        Mvh

        Berndt

      2. Mycket bra analys – Tack Dahlman !
        Samtidigt bollar du över ansvaret på ”församlingstjänarna” i Filadelfia (de har ratificerat en ”tolkning” av äldste).
        Frågeställningen hamnar till slut i knät på varje enskild församlingstjänare… – men å andra sidan så kanske de också frånhänt sig ansvaret som äldste med stadgarnas ratificering ?
        Uppdraget ”att lämna av församlingen” som äldste = det personliga uppdraget är det inte relevant längre & vem tar ansvar för det bibliska huvuduppdraget som äldste i denna typ av grundläggande teologi ?
        För mig synes det vara en betrodd besättning av ett fartyg med styrmansuppdrag, där dessa lämnat sina poster för att sitta i mässen eller agera matroser.
        En ensam kapten på en pingstförsamlingsskuta, har aldrig varit en pingstförsamlings signum.
        Pss. som Jeus utsåg de 12, så har varje församling ett delat ledarskap i föreståndarskap (åtminstone enl. klassisk L.P.-tradition).

      3. Bra skrivet! Det borde egentligen komma x antal såna här inlägg från alla möjliga kyrkoledare. Så tekniskt efterblivna tror jag inte man är ute på församlingsexpeditionerna.

        Men Du skriver en sak som jag funderar över! Att Du har kollegor som har en annan åsikt i frågan, men ändå besöker Du deras församlingar för att predika. Jag har inte tänkt färdigt, jag tänkte bara spontant när jag läste detta att så hade jag inte gjort själv. Det betyder att jag är inskränkt att tala om t ex homosexualitet i en sån församling eftersom dess pastor har en annan åsikt. Man behöver inte tala om det i tid och otid, men ändå. Hur långt ska man hålla sig ifrån de kyrkor o pastorer som klart deklarerar en annan syn i en sån här viktig fråga? Vet jag att en svenskkyrklig präst viger homosexuella så skulle jag aldrig besöka den kyrkan, om det ena är urvattnat och förvanskat evangelium så kan det lika gärna vara nåt annat också.

      4. Tack Tommy att du våga säga vad Du tycker!

        Bara en kommentar.
        Jag förväntar mig inte ”sanningen” från dagens ledarskap. Det saknar, hur trevliga och duktiga de än är, i motsats till LP m fl pastorer i det förflutna vilja eller förmåga att stå upp när ”vargarna” dyker upp.

        Att vargarna kommer är ju förutsagt av Jesus och det har ständigt varit aktuellt. Vissa ledare gör precis tvärtom, öppnar grindarna på vid gavel för vargarna.

        Varje kristen måste nu själv ta ställning, läsa bibeln, be och låta Anden leda sig.

  21. Mikael Karlendal
    Som privatperson har jag bloggat klart och tydligt om Guds förbund och tecknet i regnbågen och äktenskapet mellan man och kvinna. Därifrån har jag bloggat om Herren som brudgummen och Israel/församlingen som bruden. Idag:

    http://gunnelsplats.wordpress.com/2013/08/17/den-svenska-synden/

    Du skriver att vi måste gå minst 50 år tillbaka för att se förändringen i samhället och jag har gått 60 år tillbaka angående ”synden”.

    I Svenska Kyrkan heter det ibland ”det är bara episteltexter”. Det är precis det som fattas i alla kyrkor respekt för hela bibelns budskap. Det var antagligen sekulariserat i Filadelfia, innan Niklas Piensoho kom dit.

  22. Hej Tommy D!

    Apropå:
    ”Jag har flera kollegor inom olika kyrkosamfund i Sverige som har en annan uppfattning än mig i den aktuella frågan. Ska jag vägra att komma och predika i dessa kyrkor?”

    De flesta troende likväl som icke-troende vet vid det här laget att Birro sedan flera år tillbaka florerar på bästa sändningstid i det mediala bruset, som en modern-nyhetens-behag-underhållare, med skiftande åsikter som exp rörande den tidigare frågan om bibeln/kyrkans syn på samkönade samlevnadsformer. Han används medialt för att skapa debatt och opinion och anser att de kristna längesedan borde ha lämnat stenåldersdebatten om homoseuellt leverne. Han är inte att likna vid, eller jämföras med en frikyrlig-kollega i ett miniatyrsamhälle av ett snabbt sinande släkte kristna, som knappt har några troende kvar i bänkarna. Birro används således i pingstsammanhanget för att dra folk tillbaka till bänkarna. Vill man bidra i detta, så är det en samvetsfråga, inte att beblanda med ett sidospår.

  23. Piensoho sade redan 2008 att Åke Green är en person som vi pingstpastorer inte vill vara ”särskilt nära”. Man skämdes och skäms fortfarande när man läser detta. För min del tycks Piensohos agenda glasklar.
    Som sagts tidigare i kommentarerna accepterar inte Sveriges regering och riksdag en rikskaplan som har en annan åsikt än den politiskt rådande.
    Här använder sig NP av den kokta grodans princip, steg för steg skall församlingen tillvändas, tills man tycker att det onormala är normalt.
    Det är vad media har sysslat med de sista tjugo åren, en indoktrinering av svenska folket och som nu ylar med vargarna.

  24. Hej igen Tommy D!
    Ett förtydligande: I sakfrågan har jag inga invändningar mot dina kommentarer till Mikaels bloggtext.

    Min reaktion berör snarare motsägelsen i vad du säger och hur du sedan handlar. Å ena sidan är du kritisk till Piensohos förhållningssätt i den aktuella frågan om samkönad livsstil, å andra sidan kommer du för egen del turnera i pingskyrkor tillsammans med en rikskänd, självutnämnd katolik som promotar densamma. Tankarna leder vidare till Piensohos bruk av välsignelsebegreppet och Abramsgårds i sammanhanget problematiserande av vad detta välsignande egentligen innebär: Ett bekräftande av synden, och ett uppror mot Guds skapelseordning. Att sedan applicera denna tankegång vidare på ditt förhållningssätt angående vem du väljer att turnera med, blir därför inte vidare långsökt. Jag menar att det är att tala med kluven tunga och därför förlorar dina uttalanden i trovärdighet.

    1. Håller med dig. Och dessutom ger det signaler om att katolicism är förenligt med Skriften, men det tar jag inte här. Nu handlar det om homosexualitet.

      1. Fröken A och Anders F
        Då vet jag hur ni ser på mig.

        Gällande mitt samarbete med Birro återkommer jag gärna när Mikael K har en bloggpost i den frågan. I den här kontexten är den färdigbehandlad för min del.
        Önskar er en fin söndag

  25. Modiga profetröster som exempelvis Peter Abramsgård finns det inte många av idag i våra kristna led, och detta därför att det idag finns ett effektivt grepp från biskopar och samfundsledare över präster och pastorer. Det ska mycket till innan någon vågar opponera sig mot det som är den officiella agendan. Risken att bli osynliggjord eller utfrusen är påtaglig, och sånt kan ofta vara ännu svårare än att bli direkt anklagad och beskylld. Inför den risken tystnar många med profetkallelse och rättar in sig i de tystas led.

    Likaså vet jag att det idag blivit vanligt att människor med profetiska budskap bokstavligen tystas ned i möten och gudstjänster. I vissa sammanhang måste den som vill profetera först berätta för pastorn vad profetian handlar om och få hans tillstånd att frambära den. Den utvecklingen är katastrofal. Den har effektivt kvävt många profeter och profetissor. De har upplevts som obekväma och till varje pris har de tystats. Men de obekväma profetrösterna är livsnödvändiga för att inte avfallet ska bli ännu djupare i vårt lands kristenhet. Där profetia inte finns där blir folket tygellöst, säger ordet.

    Berndt

  26. Även om det kan tyckas lite off-topic så skulle jag önska att det skulle bli större debatt om en synd som drar fler i fördärvet än sexuella synder.

    Högmodet, den värsta av lasterna enligt bl.a. Johannes Cassianus, är något som det finns mängder av i kyrkoledningar, RFSL och större delen av svenskheten.
    Inte minst inom frikyrkliga kretsar.

    Tänk när kristenheten i Sverige börja predika omvändelse från högmod och få svenskarna att bekänna sina synder på detta område. Där ligger en större frälsningspotential än inom något annat område.

    1. Du har naturligtvis en poäng i det , Peter T. Både högmod och otukt är dödssynder som, om man troget hänger sig åt dem, gör att vi går förlorade. Men ett problem idag bland kristna är, att när man diskuterar en specifik synd, så kommer alltid någon och säger: varför pratar ni inte om den synden också? Och av någon anledning inträffar det alltid när man pratar om sexuella synder. Märkligt!

      Jag säger inte att du är sån, men det är tyvärr en allt för vanlig variant av samtalsförstörare.

  27. ”Modiga profetröster som exempelvis Peter Abramsgård finns det inte många av idag i våra kristna led…” Så sant som det är sagt, har sällan, om någonsin hört en sådan skärpa och trohet mot Guds ord, basuneras ut i offentlig media. Tänk då hur mycket mer omfattande och kontextuell ursprungsartikeln var. Den, om någon borde läsas av en i många ggr vilsen kristenhet.

    Abrahamsgård vägrar kompromissa, analysen är träffsäker. Han kuskar inte runt på vägarna, eller gör sig ett namn på populistiska avvägar. Så res er upp, profeter och profetissor och tala ut guds ord i den tid som är!

  28. Ja, pris ske Gud för Abrahamsgård! En eloge till en profetröst som inte viker av från vägen, eller söker populistiska förhållningsätt för att tolka Guds ord! Han flirtar inte med synden utan står rakryggad fast om än det blåser kallt! Han föredöme påminner om oss om ngt viktigt, vi ska alla stå inför den helige och dömas en dag! Detta är gemensamt för oss alla.

  29. Alltid när det börjar nämnas om svensk frikyrkohistoria blir jag speciellt intresserad eftersom ämnet tilldragit sig extra intresse i mina studier.
    Karlendal skriver ”Jag håller med Piensoho om att den frikyrkliga historien från 1800-talet och framåt, med kraftigt avståndstagande från statskyrkan och mycket annat, inte bara var av godo. Jag håller med om att vi lever i en annan tid nu, och att vi nu inte kan förutsätta att man bara har att ”väcka” människors latenta kristendomskunskap.”

    1. Jag skulle vilja fråga vad specifikt det inte var som var av godo i tidig svensk frikyrkohistoria som är den tid du nämner – 1800 talet?
    2. Jag ser att man ibland nämner om den kristendomskunskap som fanns i landet eller som förmodades finnas. Jag skulle bara vilja väcka frågan kring om hur stor relevans det egentligen hade?
    Var det förr så enkelt så att det handlade om att ”väcka liv i latenta kunskaper” och vilken betydelse hade det då kontra nu?

    På ett sätt vet vi inte exakt hur stor betydelse det hade, på ett sätt kan man nästan automatiskt vilja dra slutsatsen att det måste ha haft betydelse och på ett sätt när man studerar frikyrkohistoria så skulle man kunna säga, att hur man än vrider och vänder det, för den av helige Ande ledda skaran så är det svårigheter oavsett yttre omständigheter. Som reformatorn Oluas Petri varnade Sveriges evagelikala förkunnare för att falla i försummelse i tider av ”frid och roligheter” eller uppmaning i tider av förföljelse – fortfarande stå upp!

    Om man tittar lite hur Gunnar Hallingberg i sin bok om läsarna på 1800 talet har beskrivit det för den enskilda troende som fått tag på ”hjärtats religion” så hänvisar han till uppslagsböcker som nämner om läsarna som ” sticker av från det normal kristna folket”. De benämnas vidare som att i sin socknes anses vara ”lite förmer än andra”
    Så vad var det att vara normalkristen i sv kyrkan och hur var dess ledare? Ja ska man se på Kunglig majestäts förordning från 1746 är det ingen rolig läsning:

    I Kungl. Maj:t ”föreställning och varning” till samtliga inbyggarna i riket från den 28 Maj 1746 påpekas och beskrivs på ett tydligt sätt läget i landet redan på 1700-talet: ”att kyrkor under de tider, som till allmän Gudsdyrkan äro utsedda, stå nästan tomma, resor och andra värdsliga sysslor förrättas utan återhåll, och det som beklagligast är, att Sabbatsdagen oftast till svalg och dryckenskap, dobbel och spel samt varjehanda lasters utövning skändligen missbrukas”

    Att det skulle vara särskilt annorlunda på 1800 talet är svårt att tänka sig. Mörkare religiös slaveri får man leta efter…
    Var det så precis överallt i sv kyrkan? Förmodligen inte men rapporten till konungen är väl talande nog?
    Att sedan lägga till konventikelplakatets förbud, som innebar trakkasserier, fängelse, landsförvisning, och detta pågick på sina håll en BRA bit in på 1900 talet, så skulle jag vilja ställa frågan: Var det så mkt enklare då egentligen på 1800 talet som att bara ”väcka upp latent kristendomskunskap”?
    Jag vill inte dra en självklar slutsats men så mkt kan man ju dra slutsatsen att det var samma djävul då som nu. Snarare är det de kristnas egna livsstil och mottaglighet och förblivande i den helige Ande som tycks vara mer avgörande än yttre omständigheter för evangeliets framgång hela den karismatiska väckelsen tycks ju peka på det om inte annat.

    1. Tack för ditt bidrag. Jag tror att den bild Piensoho målar av 1800-talets väckelsesverige är grovt förenklad. Oavsett kom ett radikalt evangelium på NTs tid till hednafolk som levde i promiskösitet och andra utsvävningar. Det går klart att utläsa av epistlarna. Jesus tar i Missionsuppdraget inte hänsyn till detta. Hans kallelse till lärjungarna är att de ska predika syndernas förlåtelse genom omvändelse för alla hednafolk (Luk 24:47).

      1. Det tycks finnas olika bilder av väckelserörelserna i vårt land och det beror också på från vilken tid man studerar dem. När den är som störst börjar ju också förfallet som mest. Pingst har sina uteslutningar som ju är i många delar en tragiskt historia och jag anar att den spelar in i tolkningen.

        Däremot så är det intressanta att ett ”radikalt evangelium” som du skriver om framfördes även till församlingar som ansågs ha ”eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er.1 kor 1:6 dvs redan fått ett stadigt fäste. Och vi vet att Korint församlingen brottades med inte minst moraliska problem.
        Lyssnar man på Nickas predikan idag 18/8 så var den en oerhörd utmaning till församlingen att efterfölja och nå ut, jag skulle vilja höra den pastor som är så utmanande.
        Men det är inte i detta sken saken diskuteras utan det finns ju en global omförvanding av hur evangeliet ska nå just syndaren och här brottas ju stora delar av både den evangelikala rörelsen och även numera den karismatiska hur man ska göra. Det finns oerhörda risker kring denna omdaning och det är bara bra att det luftas. Numera finns ju bloggar framförallt och det gör att saker kan luftas även om tjänstemannakontoren stängs och tidningar censurerar.

        1. Att man håller sig mitt på vägen är viktigt. Dit hör varken övernitisk religiositet eller liberahumanistiska förhållningssätt.

          Det finns bara ett bibliskt Evangelium, och det är i sig radikalt, eftersom det är det ursprungliga. Jag förstår att mitt uttryckssätt lätt kan missförstås som att det finns ett vanligt evangelium, och sedan finns det ett som är lite radikalare (i meningen extremare). Så är det naturligtvis inte. För enkelhetens skulle kan vi härefter rätt och slätt istället kalla det för ”Evangelium”. Ditt påstående att ett ”radikalt evangelium” predikade till åhörare där det redan hade fått sitt fäste, faller därför på sin egen orimlighet.

          När Paulus förkunnar för första gången för korinterna hörde hedningarna budskapet för första gången i synagogan (Apg 18:4). Där fick de höra att Jesus var Messias (Apg 18:5). Vi får utgå ifrån att Paulus grundläggande hade samma budskap rent ideologiskt och teologisk till korinterna som han hade till Athenarna i sitt tal på Aeropagen, Här möts han av många avgudaaltaren, och hans reaktion är inte: ”Vilken fin kultur”. Han reagerar stark (Apg 17:16), eftersom detta strider mot det första och viktigaste budet: ”Du ska inga andra gudar ha jämte mig”. Hans förkunnelse går sedan ut på att förklara vem den sanne Guden är, utifrån ett av deras eget altare, vilket är rest åt ”en okänd gud” (v22-29). Han predikar sedan nödvändigheten av ånger och omvändelse, helt enligt Jesu befallning (v30). Varför? Han vet att gud en dag ska döma världen och de som inte följer Honom kommer att gå förlorade (v31)! Vad drev Paulus? Kärlek till Gud och kärlek till människor! Hur kan då vår kärlek ta sig uttryck på annat sätt?

          Ja, Piensohos predikan är utmanande. Där håller jag med dig. Framför allt utmanar han Herren. Det är något som oroar mig starkt. För den andra provocerar och utmanar han en stor del av kristenheten att vika av ifrån den smala vägen och börja vandra på den breda. Vi vet var den till slut leder. Det kan heta att man ”når ut”. Men med vad når man ut? Det är det viktiga.

          Sanningen om hur man ska nå ut med evangeliet är att det inte finns några genvägar. Problemet är inte att man inte vet vad som ska sägas. Problemet är att man inte vågar säga som det är, med fruktan för vad människor ska tycka och tänka. Man förstår inte att överallt, i alla tider då evangelium förkunnats, har det väckt starka reaktioner, för och mot. Ingenting av det kommer någonsin att ändras. Pga människorfruktan har vår uppfattning av evangelium med tiden förvanskats, så att vi inte längre ser klart.

          1. Jag tror vi talar förbi varandra, och dessutom håller jag med dig i det du i kärnan vill lyfta fram, omvändelsen.
            Men bristen på omvändelse är ju inget nytt i sig, hur många år har vi inte sett detta tonats ned inom frikyrkan, och nu även i pingst. Att vara sambo ses inte som nåt konstigt idag på många håll. Ja jag kan ta exempel efter exempel, och allt grundas i lite bibelundervisning, lite förmaning och framför allt det viktigaste BRISTEN PÅ LÄRJUNGATRÄNING.
            Men det jag kan reagera över är att var och en som förkunnar har rätt att bedömas rättvist:
            1. Tolka inte in nånting jag inte sagt.
            2. Tolka inte illlvilligt
            3. Ansträngning att åtminstone försöka se intentionen i vad man skriver.

            Att en del debattörer på nätet inte klarat av det är uppenbart många av dem återkommer snabbt till sitt svart / vita tänkande och brist på förmåga att vilja se ens.
            Det du gör däremot är ju desto mer intressant, det är en djupanalys i hur vi ska se på abrahams förhållningsätt, det har ju fördjupat denna debatt.
            Det jag tolkar Niclas P. grundläggande gör är att gå tillbaka till Waldenströms förhållningsätt i försoningsläran. Där tonas domen ned och nåden lyfts fram. Det får ju en konsekvens i hur man förhåller sig sedan. Missionsförbundets klassiska ”kom som du är” tycks ju kyrkohistoriskt ha attraherat många och missionsförbundet blev vårt överlägset största frikyrkosamfund.
            Själv orienterar jag mig inte åt det hållet, utan jag tror på dom här och nu även av nationer.

            Sedan är vi så ute efter siffror hela tiden och detta ändlösa visionerande. Vi gillar stora folkskaror och det ger en fjäder i hatten för pastorn att visa, men hur många är lärjungar i biblisk kvalite mätt?
            Ingenstans i Nya testamentet framträder att Paulus eller nån annan hade som mål att vara si eller så många, inte heller står nånstans hur många en viss församling hade som besökare. Däremot framkommer en djup kallelsemedvetenhet, och att möta varje människa och framlägga evangeliet. Man använder siffran hur många som omvände sig första dagen och sedan efter den lagt en slags måttstock på vad som minsann kan hända om väckelse kommer. Och visst är det så att många kan omvända sig, men det är ju en lång förberedelse att bryta mark för att så ska kunna ske på bred front, jag får ibland intrycket att det är utlimata pastorsdrömmen att se så otroligt många i kyrkan, istället för att ha ett stort och långsiktigt perspektiv och sedan arbeta i det lilla.

            1. Visst är det så att ”grodkokarprincipen” hållit på ett tag, där mörkret succesivt flyttat fram ställningarna, i de exempel du nämner. Tragiskt!

              Det är sant att man inte ska lägga ord i varandras mun. Men som jag skrev i ett annat inlägg: Det som sägs av en förkunnare verkar också indikera olika saker. Så fungerar verkligeheten. T ex bygger rättegångsprocessen på indicier och bevisföring. Om man på ett slarvigt sätt använder Abrahamsperspektivet, vilket jag menar att Piensoho gör, måste man ställa sig frågan: Är detta verkligen ett bibelstudium om Abraham och Abrahams välsignelse? Man kan säga att Piensoho talade till bönder på bönders vis, och att ”studiet” var minst sagt lättsmällt. Det fanns vissa saker han sade direkt, och andra han sade indirekt. Det är inte så i verkligheten att man bara kan lyssna till det som sägs på raderna. Man måste också vara vaksam på de signaler som skickas ut. Ett exempel på det är partiledardebatter, panelsamtal, utfrågningar, förhör eller föreläsningar. Man anlyserar kroppsspråk, tonläge, vad som sades och vad som inte sades. På samma sätt måste man ha rätt att ställa sig själv frågan efter att ha hört Piensoho: Vad ville han egentligen ha sagt? Fanns det mer han ville förmedla än enbart det uppenbara?

              Efter min insändare i Dagen står det klart att det finns en hel del påståenden Piensoho inte dementerar. Han besvarar heller inte några av frågorna i texten. Det kan vara av utrymmesskäl eller trötthet. Men tyvärr håller det inte heller. Av detta uteblivna är det inte svårt att dra slutsatser om var han står. Därför håller jag med om punkterna 2 och 3, medan jag är något tveksam till vad punkt 1 fullt ut innebär.

              Det du sedan skriver stämmer. Svensk frikyrklighet vilar under församlingstillväxtrörelsens förbannelse, där man ständigt är ute efter ny medlemmar, med motivet att visa upp en växande kyrka. Tyvärr är denna drivkraft kopplad till den problematik som är orsak till hela den här debatten. Man tror att en växande kyrka är tecken på andlig framgång, och gör allt för att få in nya medlemmar i matrikeln. Sådant är vämjeligt inför Herren. Det är därför jag inte tror på Piensohos liberala linje. Istället borde vi ha Guds rikes tillväxt för ögonen, vilken bottnar i en ändlös trohet mot Ordet, i vått och i torrt.

    2. Jag undrar vad de är vi skall skämmas för i frikyrkorna.
      Att vi varit emot alkoholbruk? Att vi sagt nej till rökning? Att vi haft bönemöten i stället för att sitta på krogen eller teatern, där man fått lära sig att troendes åsikter är mindre värda? Eller kanske att vi inte velat godta otrohet och skilsmässor utan verklig anledning?
      Att vi kämpat mot legal pedofili?

      Jag är tvärtom stolt över min rörelse i dessa avseende.

  30. Karlendal skriver ”1800-talet och framåt, med kraftigt avståndstagande från statskyrkan”
    Här vill jag gärna ge ett litet annat perspektiv. De tidiga genombrottpionjärerna såg sig inte som en utomkyrklig rörelse alla gånger och var INTE så avståndstagande till sv kyrkan som många kanske tror.
    Anledningen till det är relativt enkel: att vara kristen och stå för den rätta läran i dess bevarande genom generationer det stod sv kyrkan för. Att vara utanför sv kyrkans ram var alltså att befinna sig i villfarelse per automatik därav att katoliker te x utvisades…
    Pionjärerna ansåg sig inte befinna sig utanför kristendomens lära och kärna, tvärtom därför ansåg man sig snarare vara en förlängning av sv kyrkan skulle man kunna säga. Det hade också med konventikeln att göra, man fick ju inte ha någon utomkyrklig verksamhet men pionjärerna ansåg ju sig ha en kyrklig verksamhet vilket man försvarade med all kraft.
    Till stor del berodde alltså avståndstagandet till sv kyrkan på sv kyrkan själv inte att pionjärerna så aktivt sökte avståndstagande. Och det vill jag poängtera med tydlighet eftersom Karlendal skriver ” kraftigt avståndstagande”.
    Om de hade gjort det hade det ju så att säga varit självmål direkt man hade utmålat sig som att ha sysslat med icke kyrklig verksamhet, och det ville man ju självfallet inte att det skulle uppfattas som.

    1. Jonas Rosendahl, jag hinner tyvärr inte gå in så mycket i detalj på dina i och för sig intressanta detaljer om svensk kyrkohistoria, då jag har en hel del annat att skriva. Men några reflektioner:

      När man talar om att ”väcka upp en latent kristendomskunskap”, så tror jag att de flesta förstår att kunskapen om och i kristen tro idag, 2013, ligger på en helt annan och lägre nivå än den låg 1950 och tidigare. Det fanns en tid i Sveriges land när alla invånare hade hört eller läst de flesta av Bibelns berättelser. När de kunde den lutherska katekesen. Jag tror att jag själv tillhörde den sista eller näst sista årskursen som hade ämnet kristendomskunskap i lågstadiet och lärde mig psalmer ur psalmboken utantill, och då är jag född 1962.

      Allt detta innebar för förkunnade förr, att de kunde anknyta till kunskaper som fanns, använda ord och begrepp som folk i alla fall hade hört och lärt sig någon gång. Klyftan mellan evangeliet/läran och mottagaren var inte så stort som det är idag, då kunskapsnovån är i stort sett lika med noll. Om du sedan kan hitta texter som är ett par hundra år gamla och där det klagas över de bedrövliga kunskapsnovåerna och bristen på gudsfruktan, så måste du ju givetvis försöka föreställa dig vad vederbörande skulle sagt om vår tid.

      Det förekom ett starkt avståndstagande från mycket inom Svenska kyrkan, både när det gäller liturgiska ting och hierarki och även när det gäller vissa läror. Vi har formulerat mycket av vårt tänkande kring ”fria” mötesformer ”Andens ledning” utifrån att det då med självklarhet finte kan få likna Svenska kyrkan. Har man skrivna böner är det för likt SvK, har man nattvard för ofta är det för likt… Osv. Det är möjligt att du, är för ung för att ha mött detta eller att du råkar ha befunnit dig i miljöer där du inte konfronterats med detta, men tro mig, det finns mycket.

      Negativa saker från förr, anser jag är bl.a. den s k syndakatalogen, extremt renlevnadstänkande, föreningsmentalitet, en viss typ av tolkningsglasögon som gjort oss blinda för stora sanningar i Bibeln och kyrkohisstorien. I just pingströrelsens fall anser jag att lewi Pethrus personligen starka behov av ta avstånd från det han ansåg vara fel i Baptistsamfundet, har gjort att villfarelsen om den fria församlingen har fått ett så starkt fäste hos oss, samt den negativa synen på pastorsutbildning. Där har du något. Men jag kan inte diskutera allt detta i detalj i kommentarerna till detta inlägg vars huvudsyfte är ett annat. Men jag har planer på att skriva om en hel del av detta i inlägg framöver, och då är du välkommen att diskuterar det då.

      En sista tanke, jag tycker att när en pastor håller vad man kan kalla ett ”linjetal” på vad man kan kalla samfundets ”generalkonferens”, så finns det inga ursäkter för att det är så extremt luddigt hållet att vi måste föra bloggdiskussioner av detta slag, där ingen kan säkert veta vad NP menat. En så pass god kommunikatör som han erkänt är, kan tala tydligt om han vill. Därför kan man givetvis undra vad han egentligen ville. Jag håller med Abramsgård att man kan kräva tydlighet här.

  31. Anledningen till att just synden homosexualitet debatteras är väl att just är finner vi en växande politisk/”religiös” rörelse som kräver allt mer plats.
    Självklart ser man mycket av andra allvarliga synder i samhället,det är snarare svårt att hitta dygder och goda gärningar.
    Pride ,som ju är HBTQ rörelsens namn på sin manifestation är ju också engelska benämningen på den enligt min mening mest tydliga manifestation av uppror mot Guds vilja.Man ser stolthet och högmod överallt i dagens individualistiska samhällle.
    Jag skulle nog vilja påstå att just denna”stolthet” i kött och ande och självrättfärdighet finns i centrum både inom HBTQ tänkets kärna och bland den övriga fallna världen.
    Kyrkorna och den kristna världen borde våga mera att stå för ett radikalare budskap.Det dekadenta samhället leder inte framåt så varför anpassa sig till det?

  32. Mikael, jag är glad att du tog dig modet att ta upp denna fråga. Jag har funderat på den också utan att vara så klarsynt som du. Jag skulle trots alla klara tankar i inlägget och reaktioner på det vilja ta fram ett bibelord som jag tror många tänker på när det gäller att välsigna syndare även om det står i ett mera förföljelsesammanhang. Det står ju i Luk 6:28 : ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er.” Jag anar alltså att denna tanke av många uppfattas som ett stöd för det NP kom fram till i sin predikan i somras. Hoppas du eller någon annan vill uttala sig om detta utifrån bloggens ämne.

    1. Ja, när den samlade hbqt-rörelsens och dess understödjare förföljer oss kristna genom glåpord och nedsättande uttryck, när de buntar ihop oss med högerextremister, kallar oss fundamentalister osv, när de ropar efter lagstiftning och vill inskränka yttrandefriheten och religionsfriheten – då bör vi givetvis välsigna dem, som du skriver. Då bör vi be för dem om deras frälsning och önska dem den välsignelse som innebär att de kommer till insikt och omvänder sig. Det är helt riktigt!

      1. Ja så är det så klart. Man välsignar dem som gör fel, kan man säga. Frågan är väl då vad man egentligen GÖR när man välsignar. Jo, må Guds nåd och godhet vara över dig och tanken underfötstådd är väl att man innerligt önskar att personen ska få upp ögonen för det han håller på med, precis som Jesus ber när han säger ”Fader fötlåt dem för de vet inte vad de gör”. De brister i insikt i den andliga världen.

        Om jag då spinner vidare på det och säger att vi behöver välsigna dem som inte fått upp ögonen för att de faktiskt lever i synd när de ingår i ett samkönat äktenskap då kan man fundera vari skillnaden ligger jämfört med dem som också syndar genom att förbanna oss….
        Det är en ärlig fråga som jag själv inte riktigt kan ge ett bra svar på. Naturligtvis är Skriften mycket klar över att vissa inte kan vara med då det står ”Driv ut ifrån er den som är ond!” Inte för att vi andra är bättre i oss själva utan för att tänket att detta skulle kunna vara okay skulle smitta av sig på resten av församlingen. Vi pratar ju om någon som bekänner att han delar tron på Kristus som Frälsare utan att ta avstånd från ett liv som återspeglar trons innehåll.
        Frågan som dock återstår om man inte skulle kunna välsigna en granne, en kollega som ingår i ett samkönat äktenskap som alltså INTE bekänner sig som broder eller syster i Kristus.
        1 Kor 5 säger ju inte att man ska undvika att umgås med otuktiga eller andra syndare – något som inte heller Jesus gjorde – utan med dem som BEKÄNNER att de skulle vara bröder fast de genom sin livsvandel proklamerar annat.
        Sistnämnde behöver förmanas, tillrättavisas och med all vänlighet undervisas i Guds tankar för att den lever ett liv i överensstämmelse med Kristus. Sen personen ska som jag förstår Skriften, inte välsignas utan förmanas. Alla andra kan man dock välsigna…

        Tänker jag fel?

        1. ”Vi pratar ju om någon som bekänner att han delar tron på Kristus som Frälsare utan att ta avstånd från ett liv som INTE återspeglar trons innehåll.!”

          skulle det naturligtvis ha stått… Dumt att man inte kan redigera i efterskott 🙁

        2. Mycket klokt och bra sagt. Jag är själv ganska ny deltagare i ”loppet” . Nästan allt handlar ju om Jesus och särskilt för oss som har gjort valet att följa honom. Han var människa som oss,men samtidigt så mycket större. Meningen är att vi skall följa honom så långt vi kan och lite till.
          Genom den Helige andens kraft och i Hans namn kan vi göra all som han gjorde.
          Men för att skydda sig och sina kristna bröder och systrar mot mörkret och fienden blir det nödvändigt att umgås begränsat med syndare och människor med mörkret i sig.
          Det är aldrig människan i sig som man tar avstånd ifrån eller umgås med i lagom dos,det är det mörker och fienden som lever i den människan.
          Att vi som kristna är uppmanade att göra så är antagligen för att vi har som uppgift att vara ljus i mörkret och jordens salt.
          Mörkret breder ut sig alltmer,men ser kanske ut som ljus i mångas ögon.
          Jag tror man måste börja prata mera om detta ,då det ju är en grundpelare i evangeliet. Det andliga kriget . Att belysa och lyfta upp allt i ljuset och dela våra bördor i ljuset och hålla fast med en stadig kurs i kärlek och rättfärdighet

          1. Ja kanske det behöver sägas ännu tydligare genom ett citat till från 1 Kor 5 där Paulus drar en tydlig gräns mellan otuktiga syndare och otuktiga ”bröder”:
            ”I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare.”

  33. Det jag tycker att man borde konkret fråga NP är följande:

    1. Anser du att samkönade äktenskap är något man som kristen kan bejaka/välsigna och därmed betrakta som sunt?

    2. Anser du att utlevd homosexualitet är förenligt med kristen tro och lära – Ja eller Nej?

    Mvh

    Berndt

    1. Jag håller med om att dessa frågor bör ställas. I en slutreplik i Dagen finns inget mer utrymme för frågor. Däremot i ett brev till Niklas, där den som vill får skriva under.

      Det man ändå kan undra över är varför han inte dementerar flera av påståendena i insändaren, utan istället undviker att besvara de frågor många ställer. Därför bör man fråga sig hur ärligt svaret blir på ett sådant brev. Blir det enligt Pingströrelsens officiella syn? I så fall, är det svaret detsamma som i offentlighetens ljus, dvs som Riksdagskaplan?

      Niklas har fått personifiera den här debatten, men den handlar inte bara om honom. Med tanke på tystnaden från många större namn inom Pingströrelsen, bör frågorna ställas även till dessa. Jag anar att det finns fler än Niklas som behöver bekänna färg.

      Det finns dock fler frågor jag vill ha svar på från Piensoho. Problemet med hans studium och svar i Dagen handlar inte enbart om var han verkar stå i homosexfrågan, och kanske t.o.m. i HBTQ-frågorna generellt, utan även på området bibelsyn/bibeltolkning, och manipulation av skriften till anpassning för sin hållning. Är ärlig med Skriften är frågan hur ärlig man är i svaret på ett sådant brev.

      Ett brevsvar löper risken att bli ”endimensionellt”, varför ett sådant kanske mer ska ses som ett komplement till något annat. Kanske en konferens, öga mot öga, med utrymme för följdfrågor och samtal etc. Kanske på någon av Pingströrelsens veckor eller på någon av Pingstakademins samankomster, där flera av företrädarna kanske redan finns samlade.

      Pingströrelsens officiella syn på homosexualitet: http://www.pingst.se/objfiles/1/homo_1118567687.pdf

    2. Jag håller med om att dessa frågor bör ställas. I en slutreplik i Dagen finns inget mer utrymme för frågor. Däremot i ett brev till Niklas, där den som vill får skriva under.

      Det man ändå kan undra över är varför han inte dementerar flera av påståendena i insändaren, utan istället undviker att besvara de frågor många ställer. Därför bör man fråga sig hur ärligt svaret blir på ett sådant brev. Blir det enligt Pingströrelsens officiella syn? I så fall, är det svaret detsamma som i offentlighetens ljus, dvs som Riksdagskaplan?

      Niklas har fått personifiera den här debatten, men den handlar inte bara om honom. Med tanke på tystnaden från många större namn inom Pingströrelsen, bör frågorna ställas även till dessa. Jag anar att det finns fler än Niklas som behöver bekänna färg.

      Det finns dock fler frågor jag vill ha svar på från Piensoho. Problemet med hans studium och svar i Dagen handlar inte enbart om var han verkar stå i homosexfrågan, och kanske t.o.m. i HBTQ-frågorna generellt, utan även på området bibelsyn/bibeltolkning, och manipulation av skriften till anpassning för sin hållning. Är man oärlig med Skriften är frågan hur ärlig man är i svaret på ett sådant brev.

      Ett brevsvar löper risken att bli ”endimensionellt”, varför ett sådant kanske mer ska ses som ett komplement till något annat. Kanske en konferens, öga mot öga, med utrymme för följdfrågor och samtal etc. Kanske på någon av Pingströrelsens veckor eller på någon av Pingstakademins sammankomster, där flera av företrädarna kanske redan finns samlade.

      Pingströrelsens officiella syn på homosexualitet: http://www.pingst.se/objfiles/1/homo_1118567687.pdf

  34. Jag hörde några som förfasade sig över NPs predikan i Nyhem. Jag lyssnade på deras åsikt och blev förfärad. Jag gick hem och lyssnade noga på nämnda predikan (på nätet) och jag börjar istället för att förfäras, förändras. Jag tror jag förstår vad NP menar och jag tror jag håller med honom. När jag tänker (känner) alla åsikter vi har inom kyrkan, och försöker tänka ”hur agerade Jesus?” så är det inte svårt att se hopen med fariséer som står upprörda och försöker påminna Jesus om ”kyrkans läror”, ”sann teologi” etc medan Jesus förlåter, helar och upprättar. De som Jesus är arg på och förmanar, är INTE syndarna utan de självrättfärdiga RELIGIÖSA LEDARNA! Jag håller med Peter T i
    ovanstående inlägg att högmodet är något vi behöver bekänna och
    få bli befriade från.
    Jag anser inte att det är rätt att leva i sexuella synder och det gör NP tydligt att han inte heller tycker. Men vi ska välsigna MÄNNISKAN!

    1. OK, så du menar att Jesus sade inget till människor om hur de skulle leva, han bara välsignade? Vem var det som hittade på Bergspredikan i så fall? Vem var det som kategorisk förbjöd skilsmässa med omgifte? Vem var det som sade till en rik ung man att gå bort och sälja allt han äger och ge bort det – vilket ledde till att mannen gick bedrövad bort? Vem var det som sade att er rättfärdighet måste överstiga fariséernas och de skriftlärdas? Vem var det som sade att Människosonen vid domen ska säga till somliga, gå bort, jag känner er inte, för att de inte gjort hans vilja? Etc?

      Det här handlar inte om att ”förfasa” sig över NP eller inte. Det handlar inte om vem vi ska vara ”arga” på. förhoppningsvis kan vi väl slippa gå runt och vara arga. Det handlar om vad vi ska predika. Ska vi sluta predika ett budskap som också handlar om hur man borde leva och om behovet av omvändelse? Eller ska vi fortsätta med det? Kan du verkligen se att Jesus inte hade ett etiskt innehåll i sin predikan och inte talade om omvändelse?

      1. Mikael – man kan i sig undra vad som särskiljer människans varande från dennes handlingar. Vad menas egentligen med att välsigna en människa? Att vara trevlig eller vad? Hjälpsam? Stöttande?
        Men jag undrar lite om den subjetiva försoningsläran introducerat av Waldenström grundaren av missionsförbundet, där man inte längre ser Gud i första hand som vred på syndaren. Är inte den subjektiva försoningsläran som introducerades en förutsättning för att kunna särskilja människans från dess handlingar och kunna säga jag välsignar dig men kanske inte det du gör?
        Åsikter?

        1. Men blir inte det där ett sidospår. Alla kristna traditioner är väl oberoende av försoningslära ense om att Jesus av kärlek dog för syndare medan de fortfarande var syndare, och därigenom kan sägas ha älskat syndaren utan att älska synden. Däremot har du rätt i att det råder väldigt stor oklarhet i vad NP menar med att välsigna.

          1. Har du läst om den objektiva och subjektiva försoningsläran?
            I den subjektiva tonas ju Guds vrede ned nästan helt. Det framgång ju av fribaptistens Åkesons bibelöversättning där han helt enkelt använder annat ord. ( Åkeson och missions Waldenström införde den subjektiva föroningsläran – något som före 1800 talet sågs som villolära från Luthers perspektiv )
            Jag försöker spåra en teologisk förankring i historiskt perspektiv utav förhållningsättet att ”välsigna människan” och då som definierat oavsett dess handlingar.
            Tänkte att någon kunde svara mer på det?

    2. Bevisligen har vi olika uppfattningar om just VAD Piensoho var tydlig med.

      Jag själv tycker han är ganska tydlig med att han inte ser några problem med homosexuella förhållanden.

      I övrigt håller jag med Mikael i sitt svar till dig.

      1. Anders jag kan absolut inte uppfatta det Niclas P säger som att han ”inte ser något problem med homosexuella förhållanden”. Han sa att även om vi inte tycker det människor gör är rätt så ska vi BE för dem! Mellan raderna tolkar jag det som att de då ska vakna upp och få ljus över sin synd.
        Jag tror att om vi lever nära Jesus och är fyllda av hans Ande, att Jesu kärlek flödar över i våra liv, att vi med vår tro och vårt liv är salt som inte mist sin sälta – då skapar saltet törst efter Jesus Kristus och hans frälsning!

  35. Med intresse har jag nu läst inlägget och reaktionerna några gånger.
    För att få mera grepp om själva frågan och konsekvensen av ställningstagandet har jag tänkt ta ett exempel utifrån vilket jag tror mig se lite olika reaktioner.

    Exemplet : din bekant eller kollega ska ingå ett samkönat äktenskap antingen i kyrkan eller borgligt.
    Hur reagerar du på dessa två möjligheter?

    Utifrån reaktionerna anser jag mig sig dessa olika reaktioner:

    1) Vi anser att Bibeln är väldigt tydlig med att äktenskapet gäller enbart man och kvinna. PUNKT! Därför håller vi oss utanför och kommer inte vara närvarande oavsett om vem som helst gifter sig borgligt eller kyrkligt. Det gäller att vara tydlig med var man står. Man ska inte följa majoriteten i det som är ont i Herrens ögon!
    Mikael m.fl. intar denna position, enligt mig.

    2) Vi känner att man gynnar Guds Rike mer genom att närvara oavsett och välsigna dem utifrån en bön att Herren må öppna ögonen på dem så att de inser sitt felaktiga tankespår men Gud är barmhärtig och ger inte upp så snabtt. Vi behöver ge personen tid att ändra sig i biblisk riktning men det är inget man kan avkräva och därför ska vi kanske precis som Mose utifrån deras hjärtas hårdhet acceptera att de gör som de gör, precis som Mose tillät israeliterna att skilja sig.
    Man gratulerar inte men man välsignar personerna och uttrycker önskan om nåd och barmhärtighet från Gud över deras liv.
    Risken är dock att alltfler följer denna väg och församlingen anpassar sig till världen, skillnaden är bara att man halkar efter typ 20-30 år…..
    NP verkar satt sina första? steg åt det här hållet men är inte riktigt tydlig med om det verkligen är så han tänker.

    3) Vi skiljer på frågan om dessa personer bekänner sig som kristen och Jesu lärjunge eller ej.
    a) Bekänner de sig inte som kristen då ska man inte dra sig undan, därför att Paulus inte tycker att man ska göra så (1 Kor 5:9,10). I så fall är inte den kristna livsvandeln ifrågasatt, man kan närvara, man gratulerar inte men man välsignar dem som personer, önskar Guds nåd över deras liv.
    b) Bekänner de sig som kristen då skulle man genom sin närvaro bejaka att så kan man göra även som kristen, men det vill man inte, man vill snarare tillrättavisa dem långt innan denna situation uppstår. Man förmanar dem men fortsätter de att tänka/göra så då kan man inte välsigna dem i sitt handlande. Man tar avstånd ifrån sådana personer.
    Är själv benägen att tänka så

    4) Vi anser att Jesus står på syndarnas sida. Vi ska inte fördöma homosexuallt leverne utan välsigna dem. Vi skiljer inte mellan heterosexuella eller homosexuella par och gratulerar dem oavsett. Samuel Varg Thunberg (videosnutten) verkar ha denna åsikt.

    Min fråga till er: är uppdelningen riktig? Känner ni igen er? Vad anser ni om ”mellanpositionen” (nr 3)?

    1. Frågar Du mej gör jag ingen åtskillnad på kristna eller icke-kristna, jag skulle aldrig besöka en homosexuell ”vigsel”.

      Vad är det nämligen jag gör när jag normalt sett går på ett bröllop? Jag har varit på två denna sommar. Jag tar fram bästa kostymen, letar efter presenter, reser till platsen med flyg eller bil, bor på hotell, lägger ut mycket pengar, bör se glad ut, kan naturligtvis inte på något sätt heller undvika att gratulera paret. Kort sagt: jag hedrar dem med min tid, mina pengar, min uppmärksamhet. Och hela tiden vet jag med mej att detta inte är nån vigsel, det är ingenting Gud kan välsigna. Jag hedrar alltså ett uppror mot Gud med min närvaro o mina resurser! Vigseln är en symbolhandling och min närvaro eller icke-närvaro är min symbolhandling inför andevärlden om man så vill (om man tror på det). Detta hindrar inte att jag efter vigseln kan träffa detta homosexuella par, dricka kaffe, diskutera något som inte har med kristendom eller sexualitet att göra (för det skulle inte fungera).

      Är det mina barn som ska ”gifta” sig på detta sätt, för att anknyta till NP:s tal, så måste jag allvarligt fråga mej hur jag uppfostrat dem, hur jag förklarat kristen tro för dem. Som förälder i det fallet borde jag riva sönder mina kläder, ropa till Gud och be om förlåtelse för mitt eget misslyckande och för mina barns kommande synd, se Job. På intet sätt kan jag hedra mina barn genom att vara närvarande. Barnet har med sin handling satt en kil i relationen som absolut får konsekvenser.

      1. Jo, jag tror väl att jag från början tänkte som du tänkte och jag känner att jag inte riktigt är färdig än men lägger ut tanken för att få den prövad. Då handlar det för mig om förhinder som Skriften ger oss. Som du ser hänger mycket på versen som jag citerade tidigare: ”I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. 10 Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen. 11 Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig”.
        Jag anser att Paulus lägger gränser vid vilken position man intar: antingen som hedning eller som kristen. Och Paulus lär oss att gå långt för att kunna vinna en hedning!

        Självklart hänger saken sen på hur nära man känner sig en av de personerna. Man kanske har haft fina samtal där du ber att de leder pojken en flickan i armarna på Herren men om nu en sådan person är tacksam för samtalen och innerligt ber dig att vara med på bröllopet i samhället där du bor? Du har inget annat för tillfället osv osv är det då ändå principen som avhåller dig från att vara med? Skulle du inte kunna välsigna personen och helt enkelt vara ärlig att du har svårt med denna form men vill välsigna dem som personer och önskar dem Guds nåd och barmhärtighet trots allt?
        Självklart säger jag inte att man MÅSTE göra så. Mycket hänger väl ändå på hur vi är som person osv. Utifrån längtan att få fånga in fisken kan man dock gå så långt kan jag tycka själv.

    2. Endast alternativ 1 är möjligt utifrån ett bibliskt perspektiv. Låt mig visa varför de övriga alternativen inte är det:

      2) Du utgår här ifrån att man inte kan välsigna dessa individer eller vara till välsignelse för dem utanför deras vigsel, eller det att inte välsigna dem just i samband med denna, skulle omkullkasta alla andra gånger vi välsignat dem eller varit till välsignelse för dem, enskilt. Det är är ett tankefel som är lite svartvitt i mina ögon. Att närvara på en sådan vigsel e.g. takca JA till inbjudan är att ställa sig bakom det som sker och ge sitt samtycke. Vad är annars vitsen?

      Syften med vittnens närvar var åtminstone förr att om någon hade något att invända, skulle de tala eller annars för alltid tiga. Det enda syftet med att närvara vore i så fall att ge sitt ”NEJ”. Ett icke nekande, blir ett indirekt jakande. Detta är inget som på något sätt gynnar Guds rike. Att mitt deltagande i förlängningen skulle kunna påverka paret i en riktning mot att de skiljer sig, är väl långsökt, för att inte säga naivt. Jag skulle även vilja tillägga, oärligt! De signaler man med sin närvaro skickar till de som ska vigas, är att det är okej, och att man står på deras sida – inte individuellt, utan som par. Sådant skadar Guds rike mer än det gör nytta.

      Att inte närvara, säger inte att man har något emot individerna i sig, bara att man inte kan stå bakom själva vigselakten eller det s.k. äktenskapet, som i verkligheten inte är något äktenskap inför Gud. Finns det en sann vänskap där, finns också respekt för varandras åsikter, även om de skiljer sig åt. I en sådan vänskap består kärleken mellan dig och din homosexuelle vän, trots att du inte skulle delta på hans vigsel. Ditt ställningstagande blir istället för honom ett tecken på en övertygelse om att din kärlek till Gud och hans ord står över allt annat. Det blir ett sant vittnesbörd. Det kommer möjligtvis med tiden att bära frukt i rätt riktning. Bara för att du inte deltar, säger inte det att Guds tålamod med den människan är slut. Han vill att alla ska vända om och bli frälsta.

      Problemet med att jämföra en homosexuell vigsel med skilsmässa och omgifte enligt Mose föreskrifter, är att Mose säger något helt annat ang. skilsmässa och omgifte än han säger om homosexualitet. Homosexualitet är i GT aldrig något alternativ. Det är däremot skilsmässa och omgifte. Skilnaden är alltså att Mose ger en sådan utväg ang. skilsmässa och omgifte. Aldrig ang. homosexualitet.

      3) Samma tankefel här. Vad Paulus säger, är att man ska dra sig undan hycklare, dvs de som har en kristen bekännelse, men inte vill leva efter Guds ord. Däremot ska man inte dra sig undan de icke troende, bara för att de inte tror. De är åtminstone konsekventa, och går att rädda genom att de vänder om. Att dra sig undan dessa är att neka dem möjligheten att få höra evangelium. Men det var ju just för deras skull Jesus kom. Det innebär däremot inte att vi ska göra oss delaktiga i deras synder. Det menar jag att man gör när man med sitt deltagande i en homosexuell vigsel bejakar det som sker. Återigen, att ta avstånd från en homosexuell vigsel är inte detsamma som att ta avstånd från individerna i en annan kontext. Ingen skillnad görs i Guds ögon på kristen och icke kristen i det avseendet.

      4) Jesus står på syndares sida därför att han står på Guds sida mot synden. För Gud står på syndarens sida, men han står mot synden. Gud står aldrig på syndarens sida, med synden, och därmed inte heller Jesus. Vi bör gå samma väg. Att stå Syndarnas sida är inte detsamma som att bejaka det de gör. Att stå på deras sida är att hela och läka det som är sjukt. Det gör vi inte om vi bejakar. Då förvärrar vi.

      Felaktigt likställer du ”homosexuallt leverne” med ”dem”, alltså individerna. Att fördöma homosexuellt leverne är inte detsamma som att inte välsigna individerna i andra kontexter.

  36. Theodor V:

    Bra sammanfattaning av hur man kan se på detta.

    Nog tycker jag det är en rimlig väg, ditt alt. nr 3.

    (Samuel V:s videosnutt var ju bara för patetisk, och totalt intellektuellt ohederlig. Men han är ju rätt ”vältalig” så det är säkert många som sväljer hans karamell, tyvärr…)

  37. Theodor V gör en intressant genomgång av alternativen. Även för mig känns 3 som en rimlig hållning.
    Jag gör för övrigt en helt annan tolkning av Niklas Piensohos bibelstudium, än vad de flesta som kommenterat här gör. Jag tror inte att han har någon dold agenda eller vill förändra pingströrelsens syn på samkönade äktenskap. Varför jag uppfattar honom så har jag förklarat här: http://barnabasbloggen.blogspot.se/2013/08/vad-sa-niklas-piensoho-pa-nyhemsveckan.html

    1. Det är ju barockt att det överhuvudtaget ska förekomma 100tals kommentarer bara på denna blogg om ett tal i pingströrelsens största konferens av en av de tongivande pastorerna i en av de mest brännande frågor som är på tapeten – och ingen fattar vad han menar! Så komplett medieotränad är NP inte så att han inte kunde räkna ut att det skulle bli så här. Och då är självklart följdfrågan: varför i hela friden höll han då detta otydliga tal? Vill han inte vara klar o tydlig så måste han ha ett annat bakomliggande syfte som inte går att klart uttala, eftersom han då får för många emot sig. Kom inte och säg att det inte finns/har funnits maktpolitiska ambitioner och maktpolitiska förfaringssätt inom pingströrelsen!

      Om man ska gå på homosexuella ”vigslar” om båda kontrahenter är okristna (var sätter man för övrigt gränsen?) så ska man vara bra naiv att tro att man genom sin närvaro, genom att hedra dem (så står det ju ofta på inbjudningskorten), omvänder dem till kristen tro. Istället lär man vid nån framtida diskussion få kommentaren: men du var ju med på vårt ”bröllop” och accepterade vad vi gjorde!

    2. 1. Menar du att det är okej att tacka JA på inbjudan till en homosexuell vigsel mellan icke-troende, medan det inte är det när det gäller en homosexuell vigsel mellan redan troende?

      2. Är det okej inför Gud i det förra fallet?

      3. Av vilken orsak är det okej inför Gud? Är det okej för kärlekens skull trots att det strider mot skapelseordningen? Går kärleksprincipen över/före skapelseordningen?

      4. I så fall, varför är det då inte okej i det senare fallet i punkt 1?

      5. Hur ställer du dig i det fall den ena parten i en homosexuell vigsel är troende och den andra är icke-troende? Råder du dem att inte gifta sig för att troende inte ska gå i ok med icke-troende, eller accepterar du inbjudan för kärlekens skull?

      6. Om det hade varit lagstadgat med månggifte i Sverige, hade du accepterat inbjudan till en sådan vigsel?

      7. Om tre män hade velat gifta sig med varandra, hade du då tackat JA på inbjudan till deras vigsel, förutsatt att det var lagstadgat?

  38. Den här debatten handlar kanske mera om den större och svåra frågan än om vad NP har sagt. Man har läst på magikern Vargs blogg t ex ,men även hört på andra håll häpnadsväckande nya bibeltolkningar som ger ett stort utrymme för homosexualitet i ordnade former. Att texten om Sodom och Gomorra och andra texter från skriften som enligt en ny tolkning endast skulle avse våldtäkter och liknande.
    Förstår i såfall inte hur man kan bortse ifrån att alla homosexuella handlingar liksom andra sexuella handlingar som är utanför äktenskapet faller under bibeltexten ”att utföra skamliga handlingar, vanära sina kroppar och avvika från det naturliga”
    Det finns säkert en utbredd mentalitet i dagens samhälle där man tror att homosexualitet och all annan typ av aktiviteter som föriggår idag som inte glädjer vare sig Gud eller egentligen människorna själva skulle vara något naturligt inslag och kanske t om något som de på biblisk tid förtryckte.

    Jag tror det är både nödvändigt och har stor potential att lyfta fram ett klarare friskare budskap än att anpassa sig till världens värderingar.

    Det behövs ett kristet ledarskap i Sverige och i världen,som kan vägleda. Liksom alla lagtexter så är det inte lätt att navigera alltid .

    En grundregel som gäller här är förstås att älska sin nästa,den gäller ju alltid.
    Något som används för ofta är ju att man inte skall döma,så att man inte blir dömd. Jag tror man skall ge särskild akt på varför man i såfall dömer andra ,så att det inte är på fel grunder. Men att hålla fast rätt och fel och på ett kärleksfullt sätt är påbjudet.Det gäller att hitta en balans. Lyssna på vad den helige anden säger och våga gå emot värdsliga normer om de är fel.

    Världen kommer bara bli mera dekadent i ett allt snabbare tempo,så de här frågorna om Homosexualitet kan man nog inte ducka för och tro att det vänder av sig självt. Det kommer finnas många i varje ung generation som växer fram som kommer behöva räddas och som kommer behöva ett friskt och glatt budskapp som har kraft och liv i sig.
    Jesus vände sig främst emot Fariseer,men vilka skulle han väna sig emot idag?
    Självrättfärdighet är ett stort problem,men kanske inte på exakt samma sätt.
    Vi kan ju se vilka problem som finns i världen och hur mörkret tyvärr breder ut sig. Man får hålla fast vid grundstenarna och hålla blicken på Herren Jesus,men i övrigt vara redo för överraskningar tror jag

  39. Angående att vara med på en vigsel mellan två homosexuella – det skulle jag inte klara.. Känner att Anden i mig ”vänder sig i vånda” när jag tänker mig in i situationen. Det är som några påpekat det samma som att ge sitt samtycke att det är ”rätt” med homosexuella vigslar.

    Och angående tolkningar av Bibeln står det att de som utövar homosexualitet och låter sig utnyttjas för sådant, inte ska få del i Guds rike…

    Men som människor bör vi möta våra homosexuella vänner och släktingar med kärlek och förböner för dem! Jag har sett fantastiska förändringar i mina barns liv när jag inte fördömt dem utan med mina handlingar och samtal (och bön!) visat kärlek och sakta men säkert få se dem anamma den kristna trons värderingar genom att själva ta till sig tron och vilja överlåta sina egna liv i Herrens händer. De har sett Hans kärlek och de svar på bön Han gett och insett att det är bara genom att sätta Jesus först i sina liv som man kommer på ”rätt” köl här i livet och i evigheten!

  40. Frågan om vilka det är som är dagens fariséer kom upp i diskussionen och det kan verkligen behöva diskuteras.

    Jag menar att det precis som på Jesu tid finns ett ”fariseiskt” etablissemang av präster och teologer som har både den religiösa och politiska makten. Det är verkligen aktuellt i kyrkor där merparten inte är troende.

    Det är dessa som i själ och hjärta, men även i ord och gärning, precis som fariséerna på Jesu tid står emot Jesus, de bryr sig inte om vad han säger, men vill ändå framstå som riktiga kristna.

    De vanliga enkla, olärda, fattiga lärjungarna, de följde honom och ville verkligen göra Hans vilja: De var precis som dagens föraktade, enkla gudfruktiga frikyrkokristna. Jesus bekräftade flera gånger just dessa enkla lärjungar. De som en dag skall regera i Guds rike.

    Det i motsats till de välbetalda teologerna, det religiösa etablissemanget, som visste så mycket, var kända och ”aktade” i samhället.

      1. Fariseism kommer upp så snart man diskuterar synder och frikyrkorna. Fromhet sticker ju uppenbarligen många i ögonen. Det har faktiskt gjort det även i denna blogg i detta ämne.

        I detta fall är mitt inlägg även relevant i sig, tycker jag. Det handlar ju om vad våra ledare och i ännu högre grad vad etablissemanget säger och gör, eller hur?

        Det var ingen invändning MOT Karlendal, tvärtom håller jag med honom, vad jag kan se….

        1. Lennart – Fromheten har stuckit i ögonen sedan begynnelsen, och det är oerhört intressant att studera hur man stötte ut läsarna på 1800 talet genom att säga åt dem att de ansåg sig förmer än andra kristna osv..
          Så har det ju fortsatt och även Waldenström som startade missionsförbundet uttryckte ju sig ju märkligt nog om pingstvänner som han ansåg graderade andlighet. Så fenomenet är inget nytt.

        2. OK – då instämmer jag i din senaste kommentar.
          Dock tror jag det är viktigt att vi som gästar en bloggägare har respekt för vad textintentionen åsyftar & ämne som anförs.
          Det finns tyvärr gott om exempel på bloggar där kommentatorer cyklar i väg med närsynthet till sin egen grusväg – då förstör man ofta intresset för andra som också tappar intresse för textanförarens intention.

  41. Håller med Dig! Det ÄR lätt för talföra (skrivföra) att breda ut sig för mycket och tappa tråden. Men ibland behöver man göra en (relevant) vinkling….

  42. Från mitt perspektiv ser jag inget alls konstigt i det Niklas säger. Han säger ju flera gånger att vi kan innesluta mer än vi bekräftar, och att han då skulle mena att vi skulle välsigna samkönade äktenskap känns från mitt håll som att man nästan anstränger sig för att missförstå.
    Det han talar om är ju ett förändrat bemötande av människor som har en livsstil som vi inte tror är rätt, och när man läser många kommentarer, både här och på andra ställen, så illustrerar ju dessa varför hans predikan är nödvändig och viktig. Så fort talet om homosexualitet kommer upp så börjar många av oss att prata om vad vi är emot, och definiera oss själva utifrån det vi tar avstånd ifrån. Det är ju just detta han försöker komma åt som jag ser det.
    Dessutom avslöjar ju många kommentarer en unkenhet som finns på en del håll i kristenheten, där man klistrar en massa nedsättande epitet på Niklas, och jag har full förståelse för att han inte lägger tid på att sitta och bemöta alla dumheter. Då menar jag dock inte den sakliga kritik man kan ha på hans predikan, eller de frågor den väcker, utan det misstänkliggörande av honom som person och hans motiv som följer med detta.

    1. Hej David!

      Jag kan inte hålla med dig i det. Det var jag som skrev den ursprungliga insändaren i Dagen. På nalsogat.wordpress.com finns i 13 nya artiklar en mer utförligt redogörelse. Här gör jag en sammanfattning:

      Efter att ha prövat Niklas Piensohos bibelstudium – Bibeln uppmanar oss att vi ska pröva allt och behålla det goda – är inte min uppfattning att det var ett ord från Herren. Skälen är flera. Först vill jag belysa hans studium ur ett principiellt perspektiv:

      1. Niklas har en obiblisk syn på tillämpningen av löftet till Abraham om att han ska bli en välsignelse för alla folk. Inte bara läser han in något som inte finns där. Han redogör heller inte för NTs undervisning på temat. Inget av den tillämpning på vår man tycks kunna dra ut ur löftet till Abraham, tillämpade Abraham i sitt eget liv. Ex gick han inte in i Sodom och började välsigna de orättfärdiga där. Han höll sig borta och gick inte alls in! Istället är det hans tro vi kan ta fasta på. Genom den tron kan vi få del av löftet och bli förmedlare av det till andra. Inget av det nämner Niklas. För övrigt är inte ”Abrahamsperspektivet” relevant.

      2. Han har en obiblisk syn på hur Abraham tillämpade denna princip i sitt eget liv, och hur det gav sig uttryck i ex förbönen för Sodom. Han missar helt att det inte var för de orättfärdigas skull Abraham bad, utan för de rättfärdigas. Ska vi tillämpa Abraham på Stockholm, skulle vi aldrig, som Niklas vill, be för de orättfärdiga.

      3. Han polariserar exodusperspektivet från Abrahamsperspektivet, och undviker att berätta att Abraham hade sitt eget privata exodus. Inte heller nämner han Lots exodus ur Sodom.

      4. Han nämner inget om att vårt stora föredöme som förebedjare för människor är Jesus, och varken Mose eller Abraham, även om vi naturligtvis kan hämta lärdomar även där. Men det är Jesus, och inte Mose eller Abraham, som lär oss att be för människor utanför Kyrkan – de icke ännu rättfärdiga!

      5. Jag tror även att hans strategi för en marginaliserad skara är felaktig. Frikyrkorörelsen har gått bakåt konstant sedan 60-talet och framåt, i takt med liberaliseringen. Ett alltmer urvattnat evangelium och en alltmer dimmig bibelsyn, i jakten på en mer ”kulturell relevant” kyrka, orsakar en fortsatt nedåtgående spiral. Kyrkan har dock aldrig varit så marginaliserad som i sin födelse. Ändå ser vi hos dagens predikanter inget av den kaliber i förkunnelsen som Petrus presenterar på Pingstdagen och Paulus på Areopagen. Inte heller här är Niklas trogen Skriften.

      6. Niklas verkar dra all typ av församlingstukt över en kam, och är oerhört polemisk när han tar de mest extrema exempel från 60-talet han kan hitta. Det är en undermålig och orättvis beskrivning av verkligheten. Han ger inget utrymme för NTs positiva exempel, t ex i 1 och 2Kor. Här ger han även en orättvis beskrivning i ”annorlundaismens” bakomliggande motiv, i vilka jag inte alls känner igen mig.

      Då jag har svårt att tro att Niklas är en så pass undermålig teolog, som ovan punkter beskriver, befarar jag att han vill transcendera ner Bibelns budskap från en akademisk nivå till en populärvetenskaplig, så att ”folket” kan tillägna sig principen. Det gör mig misstänksam. Det får mig att tro att han söker en princip i skriften (som inte finns där) för att stödja en viss tes eller ett visst förhållningssätt.

      Typfallen:

      7. Niklas säger själv att han inte ha ändrat sina värderingar nämnvärt de senaste 20 åren. Det skulle bl a innebära att han står för en traditionell, biblisk syn på homosexualitet, men en källa menar sig veta att han trots det accepterar praktiserande homosexuella som församlingsmedlemmar, vilket inte stämmer överens med Pingströrelsens officiella hållning. Han säger nej till att själv viga homosexuella, men har inget problem med att delta då en kollega viger. Den här typen av dubbelmoral får mig att tro att det kan finnas ett bakomliggande budskap till oss. När vi dessutom uppmanas att hålla våra åsikter för oss själva, blir jag orolig.

      Dagen för bibelstudiet på Nyhem handlade om Pingsrörelsens värderingar, där bl a HBTQ-frågorna berördes. Niklas hade 2×45 på sig att tala ut. Inte ett knyst på temat.

      Jag tror inte att Piensoho väljer att hålla tyst för att han blivit förorättad. Jag misstänker helt enkelt han kommer att få det svårt att manövrera bland alla de motsägelsefulla åsikter hos honom själv som kommer fram.

  43. Niklas P har idag ett svar i DAGEN. Men varför undviks den konkreta frågan som församlingar och som pastorer ställs inför; nämligen: ”anser du och din församling att det är förenligt med kristen tro och lära att leva i homosexuella relationer och s.k. samkönade äktenskap?”

    Den frågan, eller åtminstone frågor med den innebörden, ställs inte sällan när skolklasser kommer på studiebesök i kyrkorna. Vad svarar Niklas P på en sån konkret fråga? Av allt Niklas sagt och skrivit i denna fråga, har i vart fall inte jag kunnat läsa ut vad hans svarar är på sådana konkreta frågor. Alltså frågor som inte bara är konstruerade utan konkreta frågor som kräver ett lika konkret svar. Är den en synd att leva i utlevd homosexualitet? Ja eller Nej?

    Berndt

  44. Reflektioner på Piensohos svar i Dagen samt ytterligare tankar kring hans bibelstudium – Nyhemsveckan 2013

    I min första artikel kritiserade jag Piensohos bibelstudium som han höll under Nyhemsveckan 2013. Kritiken handlade dels om en feltolkning av tillämpningen av Abrahams välsignelse, men också om en eventuell agenda att luckra upp värderingarna kring synen på homosexualitet, med allt vad det innebär. Hur riktig den analysen var får framtiden utvisa. Jag skrev sedan en insändare i tidningen Dagen, där jag i komprimerad version framförde samma kritik. Piensohos svar presenterades samma dag. Sedan följde en debatt på flera bloggar.

    I kommande artiklar vill jag analysera Piensohos svar på min insändare i Dagen, samt göra ytterligare analys av Piensohos bibelstudium. Ett bra komplement till denna artikel är min förra artikel: Reflektioner på Piensohos bibelstudium – Nyhemsveckan 2013. Välkommen till nalsogat.wordpress.com.

    Peter Abramsgård

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.