Sökarinriktad eller församlingsinriktad?

När många frikyrkorförsamlingar idag funderar över hur de ska förnya sig och nå nya människor utanför den egna kretsen, börjar man ganska snabbt fundera över gudstjänsterna. Ska de vara sökarvänliga eller ska man inrikta sig på de redan troende? Ska allt i gudstjänsten anpassas till vad en tänkt utomstående kan ta till sig och uppskatta, eller ska den i första hand vara inriktad på de redan troende och deras tillfälle att tillbe Gud?

Tim Keller berör detta ämne i boken Center Church: Doing Balanced, Gospel-Centered Ministry in Your City, som gavs ut 2012. Jag tänker här på kapitel 23, Connecting People to God, s 297-310. Jag tycker att hans tankar är mycket intressanta att läsa och begrunda, eftersom han är en man som genom praktisk erfarenhet vet vad han talar om. Han flyttade med sin familj till Manhattan, New York, 1989 och startade en helt ny församling. Den har nu vuxit till 5000-6000 medlemmar. Dessutom har det vuxit fram en hel församlingsgrundarrörelse kring detta mm. Men poängen är att detta har vuxit fram i USA:s kanske mest sekulariserade storstad och genom att människor kommit till tro och inte genom överföring från andra kyrkor.

Här kommer ett mycket kort referat av några av hans tankar:

Till att börja med, konstaterar han att frågan är fel ställd.

Kellers tes är, att söndagens gudstjänst kan vara mycket effektiv i att nå ut till icke-troende samtidigt som den  bygger upp redan troende, om den inte försöker vara i varken det ena eller det andra diket ovan. Detta under förutsättning att den är centrerad kring evangeliet och är på det språk som folk talar (the vernacular).

Utifrån lite bibelutläggning av Apg 2 och 1 Kor 14 hävdar han

1) att vi ska förvänta oss att icke-troende deltar i vår gudstjänst;

2) det ska vara möjligt för icke-troende att begripa gudstjänsten;

3) att icke-troende kan bli övertygade om synd och behovet av frälsning genom en begriplig gudstjänst.

Tre praktiska steg för en evangeliecentrerad gudstjänst är:

2) Att få de icke-troende att komma till gudstjänsten.

Numreringen inte ett misstag! Alla tror att detta måste komma först, innan en gudstjänst kan vara evangeliserande. Men faktum är att gudstjänsten först måste vara evangeliserande till sin karaktär, innan troende kommer att bjuda in icke-troende. Vi måste  alltså först fira gudstjänst som om flera icke-troende redan var där.

1) Gör gudstjänsten begriplig för icke-troende.

Det betyder inte att göra gudstjänsten ”bekväm” och ”ofarlig” för den icke-troende. Målet är ju trots allt att den icke-troende ska bli övertygad om synd och inse behovet av frälsning. Målet är att göra gudstjänsten begriplig. Hur kan vi göra det? Bland annat genom följande:

– Tänk på språket! Försök att undvika det interna subkulturella språket som ingen utifrån begriper. När du förbereder predikan, försök tänka dig ett antal icke-troende åhörare som är skeptiska mot det du säger och inte kan något om det innan. Försök baka in deras frågeställningar och frågor och besvara dem.

– Förklara det som händer i gudstjänsten allteftersom

– Tala direkt till och välkomna icke-troende

– Tänk på det estetiska när det gäller sång, musik mm i gudstjänsten. Det mediokra kan väcka avsmak, medan kvalitet attraherar.

– Använd dop och nattvard som tillfällen att förklara extra vad kristen tro är. Nattvarden är t.ex. ett utmärkt tillfälle för att kunna förstå att det är skillnad på att tillhöra Kristus och inte göra det.

3) Led människor till överlåtelse

Keller beskriver här olika sätt att göra detta på. Ett exempel på hur man gör detta i Kellers egen församling, Redeemer Presbyterian Church i New York, är det man säger i inbjudan till nattvarden. Här följer min parafraserande översättning (från s 306):

”Om du inte är frälst och tillhör Jesus Kristus idag och inte är en personligt troende, så ska du inte ta emot brödet och vinet i nattvarden. Men när de andra gör det, ta då emot Jesus Kristus i ditt hjärta. Och kom sedan efter gudstjänsten och tala om det för någon av oss som jobbar här, så kan vi förbereda dig för att ta emot nattvarden vid nästa tillfälle som bjuds.”

Hur blir det då med undervisning och innehållet i predikningarna?

Keller säger att man i predikan ska betona och lyfta fram den kristna trons grundläggande läror och inte specialisera sig för mycket på sådant som skiljer kristna åt. Det betyder inte att man undviker kontroversiella ämnen, utan bara att man betonar den kristna trons centrum. Detaljer om sådant som t.ex. frågan om barndop kontra troendedop är bättre att förlägga till andra bibelstudiekvällar.

Keller ger exempel på vad han ofta predikar om på söndagarna i sin församling (alltså predikoämnen i den typ av evangeliecentrerade gudstjänster som når till både troende och icke-troende, som han talar om):

– Jesus är enda vägen till Gud (ett försvar för kristen exklusivism)

– Bibelns auktoritet och ofelbarhet

– Treenigheten

– Jesu försonande död på korset, att han dog i vårt ställe och bar vårt straff

– att vi blir tillräknade Jesu rättfärdighet

– rättfärdiggörelse genom tron allena

– helgelse genom tron allena

– den yttersta domen och helvetets realitet

– att det verkligen finns transcendenta moraliska absoluter

– människans totala syndafördärv och oförmåga att leva upp till Guds moraliska absoluter

– att vårt hjärta har en läggning åt avgudadyrkan

– att sex utanför äktenskapet är synd

– Guds suveränitet över alla omständigheter, inklusive lidandet

Keller predikar alltså över centrala kristna trossatser och läror och etik. Men i sina predikningar och i sina föreberedelser har han alltid i förväg tänkt på att det också sitter en stor skara skeptiska icke-troende och lyssnar på predikan. Därför har har i förväg tänkt på deras eventuella kritik och frågor och arbetat in det i sin predikan. En sådan predikan är bra och uppbygglig inte bara för icke-troende sökare, utan även för de redan troende.

Ett intressant faktum i sammanhanget är också att den församling Keller leder, är en tämligen traditionell presbyteriansk församling i gudstjänststilen. Keller själv har en framtoning som mer påminner om en universitetsprofessor än om en pingstpastor eller karismatiska predikant. Det låter med andra ord inte som pingstevangelister gjorde förr. Men det fungerar i en sekulariserad storstad.

En annan intressant sak är att predikningarna verkligen behandlar ”tunga” kristna läror och att de är väldigt resonerande. Icke-troendes frågor och invändningar är redan förutsedda och ”besvarade” i predikans form.

Det är även intressant att man tar vara på en sådan sak som nattvardsfirandet. Dels att man har nattvard och inte anser att det är något som ska stökas undan till onsdagkvällar, dels att man tar vara på det tillfället att visa på att det är en skillnad mellan att vara icke-troende och troende, och sedan använder det som tillfälle att bjuda in till frälsning.

Med andra ord, man behöver inte vara slätstruken eller försöka anpassa ”stilen” på ett sådant sätt att ingen ska ”ta anstöt”. Man kan vara speciell som t.ex. Peter Halldorf, och ändå vara evangeliserande, om man tänker på bland annat ovanstående punkter. man behöver inte vara politiskt korrekt, man kan ta upp sådant som är kontroversiellt bara man försöker förklara sig på det språk folk talar. Och man måste inte predika som en pingstevangelist från förr eller en flashig amerikansk karismatisk TV-predikant, man kan låta som en torr professor.

29 reaktioner till “Sökarinriktad eller församlingsinriktad?”

  1. Vad är en gudstjänst? Är det något vi skapar för att locka o kvarhålla folk?

    Kyrkans tes är att den gudomliga liturgin är tillbedjan och hel(g)ande. Människan får ta emot den gudomliggörande nåden i ordet o vid bordet.

    Sånt attraherar (eller blir frånstötande) i sig själv. Jag förstår inte varför man vill återuppfinna det liturgiska hjulet igen o igen. Mässan innehåller allt o ger allt; utan manipulativa känslosvall.

    Ad fontes

  2. Hej Mikael!

    Roligt att du är influerad av Keller och vad som händer i Redeemer i NYC. Jag delar din faschination, och jag sympatiserar med det du har skrivit i den här bloggen. En liten tanke bara. Det här med att New York är så sekulariserat som du verkar göra en ganska storpoäng av. Det stämmer såklart enkligt vissa mätningar – Barnainstitutet rankar NYC som den nionde mest sekulariserade staden i USA. Men vi talar trots allt om USA. Jag skulle bli förvånad om inte Jönköping skulle betraktas som långt mer sekulariserat än NYC om man gjorde några mätningar. Har du varit i NYC? Jag har varit där flera gånger, senast för ett par veckor sedan. Och jag var dessutom på gudstjänst i Redeemer, i lokalerna de hur vid Upper East Side. Traditionell presbyteriansk gudstjänst, med runt tusen personer, mest unga akademiker och ”professionella”. Men det finns massor med kyrkor i NYC som växer. Massor. Och väldigt många kristna flyttar också dit från alla möjliga hör i världen.

    Som sagt, jag vill inte förta något av din faschination av Redeemer, men jag tror som sagt ändå att det är långt svårare att uppnå det de har uppnått i exempelvis Stockholm eller Göteborg. Jag tror att det är väldigt mycket enklare att samla stora skaror i NYC än på många andra platser i världen. Men evangeliet är Guds kraft till frälsning och Gud överbevisar, kallar och drar människor till tro i sin nåd överallt där det predikas. Så det finns hopp överallt!

    Alles gut,

    Jonasq

    1. Jonasq, du behöver inte oroa dig. 🙂 Jag läser och inspireras av långt mer än Tim Keller. Men eftersom jag under de senaste åren i egenskap av pingstpastor har deltagit Pingst pastorsakademin och där översköljts av en viss typ av tänkande vad gäller församlingsförnyelse och tillväxt, känner jag ett behov av att dela med mig av delvis lite andra tankegångar från en annan kyrklig tradition och med en djupare teologisk förankring. (En annan bok som också skulle vara intressant att dela med sig av i sammanhanget, är Albert Mohlers bok Conviction to Lead. Skulle varit ett mycket lämpligt komplement in i vårt svenska sammanhang!) En skillnad, som jag ser det, mellan Tim Keller och mycken annan litteratur och undervisning i ämnen som detta, är ju att Tim Keller reflekterar teologiskt över metoderna, och inte tvärtom. Det har jag inte mött särskilt mycket av här i landet.

      Men, om du delar mitt intresse för Tim Kellers tankar och liknande idéer och har sådana rikliga personliga erfarenheter av egna besök där borta, så får du gärna bidra med goda insikter.

      Det finns många skillnader mellan USA och Europa – historien. Alla som är historiskt medvetna inser ju det. Så självklart är förutsättningarna lite olika mellan här och där.

      Jag har dock läst någon siffra som jag just nu bara har svagt i minnet, men jag tror den kommer från något av Tim Keller, och den säger att andelen evangelikala kristna i New York (eller Manhattan – minns ej säkert) ligger på mindre än 3 %, jag tror nästan det var närmare 1 %. Så i alla fall i den kategorin torde väl Jönköping te sig som betydligt mer fromt.

      1. Som sagt, jag håller helt med dig i din analys och det du föreslår. Jag är helt för en starkare förankring i reformatorisk kristendom. Och jag tror att en sådan utveckling också måste innebära ett uppvärderande av historiska bekännelser och katekeser och en förnyelse av vår liturgi. Och jag vill inte förta något av det fantastiska i det som händer i Redeemer. NYC är såklart väldigt sekulariserat med amerikanska mått mätt. Kanske evangelikala kristna bara uppnår till 3 procent där som du säger. Men hela det amerikanska samhället är så totalt annorlunda mot vårt när det gäller synen på tro och religion. Så om man räknar med alla katoliker och alla andra religiösa inriktningar samt betänker att det religiösa klimatet så är det ändå något annat än Sverige. Jag vill inte tjata om siffror och statistik men om man har bott i USA ett tag, varit där rätt mycket och känner många amerikanare så tror jag att man ganska enkelt kan stämma in i vad jag är ute efter.

        Som när Willow Creek i Chicago-området inledde sin församlingsplantering med att knacka dörr och fråga människor vilken typ av kyrka de skulle bo i – inte för att jag gillar den typen av marknadsföringskristendom, men bara som exempel på vad jag är ute efter. Det gick att bygga en kyrka som väldigt många människor ville gå till. Och detta därför att det liksom ligger i det amerikanska sociala kontraktet att ingå i sociala gemenskaper som utgörs av family-neighbourhood-church. Det är liksom det normala, även om många såklart bara gör det av kulturella skäl och socialt tryck. Och det är på samma sätt i NYC. Det är normalt och socialt att tillhöra någon gemenskap och gärna då ett trossamfund, en trosgemenskap av något slag. Amerikanare frågar alltid: ”Are you protestant or Catholic”, även inom de starkt sekulariserade akademiska kretsar som jag rör mig i. Så är det INTE i Sverige! Här är det normala, det självklara att man inte är religiös, framför allt inte ”djupt troende” som det så fint heter. Att ställa frågan till människor vilken kyrka de skulle vilja gå till är här lika naturligt som att fråga vilket buddisttempel de skulle vilja gå till, det tillhör inte längre vår kultur.

        Detta är absolut inget jag vill argumentera om. Jag bara kom att tänka på dessa saker när jag såg att du gjorde en liten grej av Redeemers framgång i ljuset av att NYC är så sekulärt. Jag är rätt säker på att du skulle ändra uppfattning om du spenderade lite tid där.

        1. Angående Willow Creeks fråga ovan: ”skulle vilja gå till” ska det förstås vara. Vet inte vad det var för underlig freudiansk underström som fick mig att skriva ”bo i”. Kanske beror det på att jag förbereder en predikan över Johan 15:1-17 om Jesus som vinstocken och uppmaningen att ”förbli i honom” och allt tal om att ”ta sin boning” i kapitlen runt omkring. 😉

        2. Jonas, jag förstår att det är skillnad mellan USA och Sverige i dessa frågor. Och jag har inte varit där som du. Men jag bara refererar lite av Tim Keller här, och han kan ju faktiskt sägas göra en liten poäng av att New York är väldigt sekulariserat jämfört med resten av USA. Han jämför ju. Bl. A. Med bibelbältet. Men antagligen skulle han hålla med dig om han jämförde med Sverige.

          Det här med trosbekännelser och katekeser från förr är intressant. Håller som sagt med dig om detta, men är ännu lite osäker på hur det ska gå till i våra sammanhang rent praktiskt. Vi skulle behöva få in en bättre förståelse av Sola Scriptura, som inte innebär en Solo Scriptura.

          Annars tycker jag att Kellers tankar om storstädernas betydelse är väldigt intressanta.

          1. Ja, mycket bra med bekännelsr och katekeser Min personliga all time favorite är Heidelbergkatekesen. Det är ju också den mest pastorala och varma av de reformerta bekännelserna. Kan också avslöja att vi har gjort en svensk variant av Kellers New City Catechism. Inspirerad av den kan man säga, med vissa små ändringar. Den är ju in sin tur en förenklad variant av Heidelberg och Wetminster. Vi är ju baptister så där är en punkt där vi har en annan skrivning. Vi hoppas kunna använda den inom något år eller så, och bland alla åldrar. Vi rör oss i den här riktningen på flera nivåer. Låt oss prata om det vid tillfälle.

            1. Intressant, Jonas! Vilka är ”vi” som har gjort översättningen, och vilken församling tillhör du?

            1. Kul! Ska inte i denna tråd ta upp en diskussion om hur du gör med de icke doxologiska texterna eller vad du tänker om det molinistiska försöket. Då hamnar jag så off-topic att jag måste tillrättavisa mig själv. Men det är ett spännande ämne.

          2. Det molinistiska försöket tror jag hamnar snett mot bakgrund av den den bibliska uppenbarelsen. Och även om vi har texter som inte är doxologiska, framför allt Rom 8:28ff och Rom 9, så är utväljelsen fortfarande ett mysterium som vi inte bör försöka ”reda ut” med logiska och filosofiska kategorier. Jag är mycket dragen åt Luthers tal om ”paradoxal teologi” där formeln ”this therefore that” får ge vika för ”this nevertheless that”, alltså vårt förnuft får träda tillbaka för ett mysterium som vi inte kan penetrera.

            Låt oss prata om detta vid tillfälle!

            Alles gut,

            /Jonas

          3. Apropå storstäders betydelse var det just städerna som den tidiga metodismen i Sverige siktade in sig på. När man skickade hit den första personen för att ”reka läget” så framkom att man skulle sända hit inte bara en andlig person utan även väldigt intellektuell, detta i syfte för att nå vitat ”de fina familjerna” dvs överklassen i städerna.
            Mkt riktigt så blev det så också, däremot blev metodissterna inte särklit stora man nådde strax under 20 000 under genombrotttiden. Jämför gärna med dåtida landsbygds missionsförsamlingarna där man nådde bredare. Kyrkohistorien tycks upprepa sig i cykler, jag tycker det är våldsamt intressant. Inget är egentligen nytt, det gäller bara att upptäcka det gamla..:-)

  3. När det specifikt utlovats sökarinriktade möten i frikyrkor så har det varit en anledning att inte gå dit. Ett utslätad kulturellt budskap utan udd, undantagsvis kanske bra musik, men helst inga texter som uppfordrar till något. På detta vinner man inga nya själar! Resultat av väckelser handlar som bekant om att människor utan tro kommer till tro. Hur har detta sett ut historiskt? Knappast med tillrättalagda konstruerade samlingar. Snarare ”vild oordning” av Den Helige Ande, människor uppfattar detta som äkta (bortsett från den vanliga fobi-klicken), och när under och tecken sker kommer kyrkan ha tillströmning oavsett budskap.

    Träffade en klasskamrat som mer och mer blir intresserad av kristen tro, efter ett oplanerat besök på Gullbrannagården så blev hon positivt överraskad av frikyrkliga andakter och säger att det som tilltalar henne är buddhism o frikyrklighet. Men vart skickar jag henne i Stockholm? För 30 år sen hade det inte varit nåt problem. Nu har jag inget förtroende för någon kyrka, läran svajar överallt och ointresset jag många gånger mött inför nya besökare med anspråksfulla frågor skrämmer även mej. Alltså, Anders G, till Din glädje, så hänvisade jag henne just nu till katolska kyrkan (det är hennes barndoms tro). Man må säga vad man vill om katolska kyrkan, men att den ursprungliga läran där inte ruckas på hursomhelst är en stor trygghet.

    1. Jag gillar också Gullbrannagården, till din glädje.

      Jag var där precis i en vecka. Håll utkick efter en fet Wilk 700 nästa gång i Augusti (XDN013).

      Knacka 7 ggr o det ska öppnas. 🙂

      Allt gott

    2. Men snälla nån har du inte större koll än så på Stockholm. En församling som forfarande är tydligt karismatiskt baptistisk och som dessutom bygger församlingar som jag tror de kommer att se ut framöver dvs mångkulturella är församlingen New Life.

  4. Jonas

    Om utväljelse (=predestination) blir totalt mysteriöst, kanske den återvändsgränden kan lämnas.

    Calvins teologi är överkonsekvent o översystematiserad här. Just därför blir hela grejen kyrkfrånvänd. Så släng ut ”Sola Fide”, vilket är obibliskt och grundproblematiken, till hela den logiska grundstötningen.

    Tron samverkar med oss; och allt är Guds verk. Allt är nåd, allt utom vårt nej.

    Så låt oss mer och mer uppfyllas av Honom, så vårt jag blir ett enda stort JAA.

    Det är trots allt roligare att säga ja, än att vara en protest-ande.

    Jaj-Amen-san!

  5. Vill verkligen rek. länken som ”Jonasq” la ut här i sin kommentar. Vi har suttit och lyssnat …tack tack.. !!! Blessings!!!!

  6. Jonasq och Micael! Er off- topic diskussion var väldigt intressant. Fortsätt gärna, jag önskar att alla ot diskussioner på nätet var lika intressanta.

    1. Jag får väl försöka skriva ett inlägg om predestination och fri vilja, så att det blir on-topic. 🙂

      1. Gör gärna det, Mikael. Jag har tänkt mycket på de frågorna genom åren och tycker att de är väldigt viktiga. Men de blir obegripliga och märkliga om de inte förstås mot bakgrund av två stora men bortglömda läror i svensk kristenhet: Guds absoluta suveränitet och Guds försyn. Om vi lever i ett universum där Gud är en passiv, om än vänligt inställd, gudom och där historiens utfall beror på människan, ja då är såklart de augustinsk-reformerta lärorna om predestination och utväljelse helt obegripliga. Och den ”fria viljan” hamnar då i centrum.

        Jag ska inte använda utrymmet här att göra reklam för mina egna predikningar. Men om någon är intresserad så utvecklar jag några av mina tankar om ”den fria viljan” i min predikan över Ef 2:1ff:

        1. Bra Jonas att du länkar till dina predikningar. Jag har sökt på nätet om det fanns fler att ”äta av” och hade faktiskt tänkt fråga dig…så det tackar vi för 🙂

  7. Eftersom Niclas P predikan i Nyhem väckt sådan uppmärksamhet och som följd även en nyfikenhet väcks vad som händer i filadelfia Rörstrand så kan jag berätta att man anammat en hel del av de tankar du framför från denna bok. Om jag jämför mötena med tiden före Niclas och efter Niclas så är skillnanden stor på många sätt. Jag tänkte inte så mkt på det förrän jag var på ett möte på församlingen Arken och man talade om insamling men nämnde ett projekt men beskrev aldrig projektet.
    Jag blev så oerhört förvånad och eftersom jag inte ”springer runt i kyrkor” så hade jag vant mig med tydlighet i Gudstjänsten.
    Mycket av detta är Niclas förtjänst även den förbön han införde och prioriterade som betydelsefullt inslag.
    Bra så långt men sedan tog man bort nattvarden från söndagsgudstjänsten och det var då jag började tänka efter, visst jag tror på viss mötesanpassning men jag tror även på en balansgång. Risken finns att det blir för intellektualiserat. Nattvarden har även stor symbolik i den andliga sfären, missionärer vittnar ofta om det te x. Man ska vrida och vända och resonera i det yttersta för att hitta ”den perfekta formen” men risken är att vi förs bort ifrån det centrala att Guds Ande är verksam och överbevisar i Gudstjänsten. Det är långt mkt viktigare än de yttre formerna även om jag tror många församlingar skulle må bra av att se över dem också.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.