Hur ska vi då predika?

När vi predikar evangelium i den kultur och det samhälle vi lever i, måste vi tänka på följande saker:

Vår kultur är en blandning av både gott och ont.

Eftersom Gud har skapat hela världen, eftersom Han skapade människan till sin avbild och gav henne ett kulturellt uppdrag att föröka sig och uppfylla världen och råda över den, så finns det något gott i varje mänsklig kultur och samhälle. Det inkluderar alla områden av livet, både praktiska konkreta ting som jordbruk, hantverk, industri mm, till sådant som religion, konst, litteratur, filosofi mm. Gud skapade människan till sin avbild, med förnuft, vilja och känslor. När människor använder dessa gudomliga gåvor och förvaltar sin av Gud givna begåvning, så skapas sådant som är gott.

Men Bibeln talar också om ett syndafall. Människan blev stolt och gjorde uppror mot sin Skapare. Konsekvensen av det blev att vi förvisades från Eden, vår relation med Skaparen blev bruten och syndens förstörelsebringande kraft verkar nu i hela vår mänskliga natur. Inget av det vi tänker, säger och gör är nu fullständigt perfekt; allt är i större eller mindre omfattning påverkat av syndafallet. Eftersom människan blev bortvänd från Gud, så innebär det t.ex. för all mänsklig religion och filosofi, att det nu inte bara finns goda och bra saker, som är en konsekvens av att vi är skapade till Guds avbilder, utan också att det finns en mängd felaktiga och onda saker. Våra tankar och handlingar kan vara både goda och onda. Men som helhet leder de oss bort från Gud, om vi är lämnade åt oss själva.

När vi kristna därför möter olika kulturer, vår egen och andras, så kan vi alltså veta detta: Det finns ingen kultur som är enbart ”god” eller enbart ”ond”. Alla kulturer är en blandning av både och.

När vi därför möter olika kulturer och när vi ska predika evangelium för människor i olika kulturer, så står vi inför en delikat uppgift: Vi har fått ett evigt evangelium att predika. En tro som är given till de heliga en gång för alla. Vi har fått sanningen uppenbarad från Gud. Vi ska nu predika detta eviga budskap in i olika kulturer som sinsemellan är olika. Vår uppgift är att kommunicera detta budskap till alla människor så att de förhoppningsvis kan förstå det.

Det kan innebära följande: I den ena kulturen är vissa saker i den kristna läran fullständigt motbjudande, medan andra saker framstår som väldigt attraktiva. I den andra kulturen är det tvärtom. Ett exempel:

I vår västerländska kultur är det tämligen lätt att predika om att Gud är kärleksfull och barmhärtig, men svårt att predika om Guds helighet och vrede och saker som att han fördömer vissa saker och att det finns en risk att hamna i helvetet. I andra kulturer är det lätt att predika om att Gud vredgas över synden och straffar den orättfärdige, medan det är väldigt svårt att tala om den kärlek och barmhärtighet som Jesus visade mot rövaren på korset. I vår västerländska kultur är det svårt idag att predika att Gud vill att människor omvänder sig från sexuella synder och lever ett rent liv – i vår kultur räknas utomäktenskaplig sex i allmänhet och homosexuell sex mer specifikt inte som ”synder”; de  är olika uttryck för ”kärlek”. Enligt Bibeln och den kristna tron är de däremot svår synd som skiljer oss från Gud. De är uttryck för en brist på kärlek till Gud och nästan, då de både strider mot naturen som Gud skapade den och de skadar vår nästa genom att fördärva hans/hennes eviga själ. I Mellanöstern skulle just det konkreta ämnet inte vara svårt att predika. Däremot skulle det vara väldigt svårt att predika andra saker i Mellanöstern. (se Dagen)

Vad innebär detta för vår förkunnelse idag?

Ja, om man ska gå efter mycken modern förkunnelse i svenska frikyrkor och i Svenska kyrkan, så ska predikanten anpassa sig efter kulturen på så sätt att han/hon endast predikar och tar upp sådant som människorna ”kan höra”. Dvs, man predikar endast det som människor tycker om att höra, man konfronterar inte människor med sådant som går på tvärs mot kulturen.

Man kanske omformulerar det lite grann så, att man säger att människor inte kan ta in allt på en gång. Man kan inte bli fullkomlig på en gång utan den kristna tron är en ”process”. ”Vi måste respektera att det tar tid för människor att ta till sig det kristna budskapet”. Man kanske hänvisar till att vi frikyrkliga var överdrivet hårda förr (tidigare på 1900-talet) då vi uteslöt nästan varannan medlem och hade så stränga levnadsregler. I vår tid är det viktigast att visa kärlek. Alla ska känna sig välkomna. Det ska vara mysigt. Därför är konfrontation bannlyst. En ”bra” frikyrkopredikant idag talar inte om för människor att de har fel.

Alltså, om man ska gå efter vad som är ”det rätta” i dagens frikyrkosverige (och jag spetsar till det, generaliserar och överdriver), så ska man predika bara sådant som folk vill höra och som de redan håller med om. De mer konservativa förkunnarna i det lägret läger sedan till förhoppningen, att om folk får höra det de vill höra, så kommer de med tiden också att ta till sig det som inte predikas och som de alltså inte får höra, nämligen allt sådant som de inte håller med om nu och alla de saker där evangeliet egentligen utmanar och konfronterar kulturen! Detta, alltså, utan att de får höra om det!

Men det var inte så man gjorde på Nya testamentets tid.

Om man studerar Jesu olika möten med människor i evangelierna – t.ex. mötet med den rike unge mannen, med Nikodemos, med kvinna vid Sykars brunn – så ser vi att han å ena sidan valde olika tillvägagångssätt (det vi ibland kallar ”metoder”) men å andra sidan ledde det alltid till en sorts utmaning till omvändelse och förändring från det tillstånd de befann sig i då.

Om man studerar predikningarna i Apostlagärningarna, så ser man att sätten att framföra evangeliet är olika. Men att det alltid leder till en utmaning till omvändelse och förändring. När Paulus predikar för judar i en synagoga (t.ex. Apg 13) anknyter han mycket till deras heliga skrifter och historia och börjar utläggningen i det de har gemensamt där, men sedan leder det alltid över till att tala om det som innebär konfrontationen, det som hände med Jesus från Nasaret, och att det behövs en omvändelse. När Paulus predikar för sofistikerade hedningar i Athen, så börjar han sin predikan med att anknyta till tankar och idéer som den kristna tron och hedningarna har gemensamt. Samtidigt utmanar han hedningarna förståelse av detta och utmanar/konfronterar dem i deras avguderi och börjar sedan tala om hur Gud sänt Jesus. Och att han dog och uppstod. Och att omvändelse är nödvändig. När han talar om tron på Kristus för en romersk (hednisk) ståthållare, talar han också om rättfärdighet (hur Gud tänkt att vi ska leva rent moraliskt), självkontroll (”försakelser” i Bibel 2000, dvs hur vi ska vara herre över våra begär och inte tvärtom) och den kommande domen (att vi faktiskt ska avlägga räkenskap för våra liv och att det finns en dubbel utgång) – allt detta i Apg 24:24f.

Vi ser alltså i Nya testamentets tid –  en tid som var lika pluralistisk och mångreligiös som vår egen – en förkunnelse där predikanten både anknyter/bejakar och konfronterar. Evangeliet/den kristna läran är en helhet och allt måste predikas, för att människor ska kunna bli frälsta. Vi kan se utifrån texter som 1 Kor 9 och 1 Kor 1 och Apg, att Paulus gör allt han kan för att undanröja onödiga kulturella hinder. Han försökte verkligen lägga sig på rätt våglängd. Han försökte anknyta till det han och åhörarna hade gemensamt. Men han stannade inte där, vilket mycken modern förkunnelse gör. Han gick vidare och förklarade varför vi människor inte har rätt och är rätta som vi är nu. Han förklarade att det finns bara en Gud, som skapat oss alla. Han förklarade att vi är syndare, att Gud har rättmätiga krav på hur vi ska leva, och att vi därför måste omvända oss. Jesus verk handlade om det, gick ut på det. Att vi skulle kunna omvända oss och få liv.

Det är alltså bibliskt och rätt att predika om Guds kärlek och nåd. Men om vi inte predikar om hans helighet och vrede, så har vi inte predikat evangeliet. Till människor i vår tid kan vi alltså säga:

”… Du har rätt i att om Gud finns, så är hans kärleksfull och barmhärtig. Men om du vill ha en kärleksfull Gud, så borde du också förstå att en sådan Gud som i grunden är absolut god måste bli vred över sådant som vill förstöra hans skapelser. Skulle inte du bli ursinnig över sådant som vill förstöra dina barn? Därför blir Gud vred över synden och vill att vi omvänder oss från det som förstör. Hans godhet och hans helighet är inte två motsatser, de är två sidor av samma mynt…”

”… Du har helt rätt i ditt sökande efter äkta kärlek och goda relationer. Du har rätt i att vi inte ska göra något som skadar andra. Det är just därför du borde förstå att Guds regler för sexualitet och relationer är till just för att vi inte ska skada oss själva eller andra. Människans själ blir skadad av fri sex och homosexuella relationer. Detta därför att… ”

Det ovanstående är inte ordagranna citat från vad jag sagt i olika sammanhang. Men det är exempel på hur vi ska predika hela evangeliet; då vi både bejakar det goda i kulturen som människor har just på grund av att de är skapade till Guds avbilder, och då vi konfronterar deras felaktiga tankar och attityder som de har på grund av att de är skadade av syndafallet och syndare.

Vi kristna behöver bli mer medvetna. Vi behöver bli mer insatta och kunniga i kristen tro och i den kristna läran. Vi behöver förstå, att eftersom det är samme Gud som skapat hela världen som också har sänt Jesus till att dö för våra synder, så finns det ett sammanhang mellan skapelsen och den kristna läran och etiken. Det går att argumentera för den kristna tron både utifrån Bibeln, men också utifrån skapelsen. Vi måste visa att den kristna tron och läran hänger ihop och att den är logisk. Du kan inte välja och vraka från ett smörgåsbord. Det är hela läran eller inget alls. Det går att visa detta logiskt. Det tar kanske lite tid och ansträngning, men det är det enda rätta. Vi måste predika ett helt evangelium.

Därför är det inte rätt att få det att framstå som att vi kristna nu ska delta i Pride-festivaler och ”välsigna”. Det är i alla fall inte vad Jesus eller Paulus skulle ha gjort. De båda gick hem till ”syndare” på fester och fick tillfällen att tala evangeliet där. Men de deltog inte i demonstrationer och evenemang som avsåg att aktivt främja synd och ondska. När kristna idag deltar i sådant och/eller låter påskina att vi ska göra det, är det tragiskt. Därför är jag nog varken överens med Carola eller vissa andra predikanter i detta avseende.

Vår uppgift är att umgås med vanligt folk – dvs de som inte är kristet troende idag. Vi ska vara kärleksfulla och heliga kristna människor. Vi ska predika evangelium. Men då kan vi inte medverka i eller välsigna det som är mot Guds vilja. Då predikar vi ju ett annat evangelium. Att delta i en privat fest i någons hem är en helt annan sak än att delta i Pridefestivalen. Det förra är en fest, sådant som Jesus deltog i; det senare är en demonstration och propagandayttring för något som vi inte kan ställa upp på. Jesus gick hem till syndare på fest, men han deltog inte i festtåg till avgudars ära.

För en bra utläggning om hur vi ska predika i vår kultur, för hur vi både bejakar och konfronterar, för hur vi kontextualiserar vår förkunnelse på ett bra sätt, läs Tim Kellers bok Center Church: Doing Balanced, Gospel-Centered Ministry in Your City, som gavs ut 2012.

 

 

23 reaktioner till “Hur ska vi då predika?”

  1. Eftersom jag i semesterledan ligger på sängen o just nu läser Koljonens bok om Carola där hon framställs som så genomgående äkta och kristen genom alla växlingar i livet så förvånar hon mej verkligen, ja, hon gör mej faktiskt besviken, genom att så oförblommerat gilla att vara med på Pride! Det är rätt långt ifrån att stå för uppfattningen att homosexualitet är något onaturligt, det hon senast sa 2005. Jag kan vara vän med homosexuella, jag brukar inte förhöra mina kollegor och vänner vad dom gör i sovrummet/-n eller vem dom går hem till efter fredagspartyt, men det är stor skillnad att uppträda på en festival som går ut på att förhärliga synd och uppror mot Gud. Själv bojkottar jag stan konsekvent när det är Pride-parad, det är illa nog att jag behöver stå ut med att åka med regnbågsprydda SL-bussar (tala om att flagga för ett särintresse…).

    Men samtidigt – som kristen blir man idag så översköljd (det är verkligen ett träffande ord!) – att homosexualitet är normalt att det är svårt att värja sej. Ibland undrar jag också om jag är den enda människan kvar som tycker att det är nåt konstigt med det. Inte ens en evolutionstroende kan ju undgå att se att det är något ologiskt. Inte blir det bättre av att jag som gräsrotskristen i praktiken inte har någon uppbackning av mina s k ”herdar” längre. Istället blir jag tillsagd (allmänt talat) att inte vara negativ, att inte kritisera, att bejaka, älska och omfamna. Ska jag löpa linan ut, kanske jag ska bli som de, bli bög och evangelisera i sovrummet… Bögstämpel får jag som singel av ganska många, så det vore ingen större konst.

  2. ”Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. 20För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.”
    Allt för att vinna så många som möjligt.

    Jag tycker att dessa ord av Paulus bekräftar det som Mikael Karlendal skriver.

  3. Wildwest

    1,5 miljarder katoliker, ortodoxa och östkyrkliga står bakom dig. Du är inte ensam…

    Men den PK-liga protestanden måste sätta fingret i vädret o känna vilket håll (åsikts-)vindarna blåser åt. Det är ju trots allt medlemmarna som betalar.

    Follow the money (or the pope)… Ty ingen kan ju tjäna två herrar. SvK är ett lysande varnande exempel.

    Frihet, jämnlikhet och brödraskapande. Eller JHWH, Px o dHA:s oförkortade lag/evangelium.

    Gud eller världen. Inte av, men i världen.

    Vincit omnia Veritas

  4. Bra Mikael!
    Några tillägg:

    Omvändelseförkunnelsen är en del av evangelium, både hos Jesus, Johannes Döparen, Petrus och Paulus, då omvändelsen är ett erbjudande från Gud. Det är alltså inte enbart något som röjer vägen för evangelium.

    Det är en felaktig uppfattning att evangelium (Det Glada Budskapet) är ett enbart positivt budskap. Det är en doft till död för de som går förlorade, men en doft till liv för de som räddas. Att Jesus har uppstått är i sig inte positivt, utan endast för de som vänder om. För de som ej vänder om är det något fruktansvärt. Därför ska inte ”Evangelium” ur ett ideologiskt perspektiv och som etikett på ett samlat uppdrag förväxlas med ett budskap som enbart innehåller saker som folk kan acceptera eller som är positivt.

    Det evangelium som Jesus och apostlarna predikade, skapade alltid starka reaktioner, antingen åt det positiva hållet eller åt det negativa. Det var svårt att förhålla sig neutral.

    Evangelium i ”snäv” bemärkelse handlar kortfattad om möjligheten att få vända om från sina synder och få dessa förlåtna, bli en del av Guds familj och ha sin plats hos Gud tryggad i evigheten. Evangelium i ”vid” bemärkelse e.g. evangelisk förkunnelse, handlar om bakgrunden till denna omvändelse samt förutsättningen för den. Därför ingår omvändelseförkunnelsen i evangelium, vilket förutsätter en förkunnelse om det som inte behagar Gud och vilka följder det får. I anat fall är det omöjligt för människor att bli medvetna om att de är syndare, varför heller ingen omvändelse blir nödvändig, och därmed heller ingen förlåtelse.
    1.

    1. Peter

      Och hur blir det med de som omvänder sig och syndar igen?

      Om ditt evangelium skulle få råda, skulle (nog) ingen bli frälst…

      Det vore ju synd.

      1. Ursäkta om jag lägger mig i, men varför verkar du tro att Abrahamsgård anser det omöjligt för den som faller i synd att omvända sig igen? Det tycker jag inte han skrev i sitt inlägg.

        1. Ja precis Michael…det är ju det Peter säger i sin kommentar. …?? Det är ju så här att vi är alla syndare men frälsta av nåd. Om vi syndar när vi kommit till tro så har vi en förespråkare som för vår talan inför Gud ..och Jesu Hans Sons blod renar oss från all vår synd.

        2. Jag hoppas du har rätt…

          Lät lite som calvinsk predestination.med de utvalda som ”the good guys” (=syndfria o omvända).

          Jag kan ha fel (det har jag haft förr, jag har ju t o m varit kalvinist 🙂 )

          1. Nja…du ska nog inte hoppas så mycket på mig , däremot hänvisar jag till Ordet där man kan läsa i Första Johannesbrevet kap 2, vers 1 ff..” Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder….”forts!

            ”Calvinsk predesination eller inte…det räcker att läsa Guds eviga Ord. Sen är det upp till var och en att ta till sig eller förkasta.

            Ha det gott!

      2. För det första är det inte MITT evangelium. För det andra tror jag att du missförstått vad jag säger. Du är inne på frågan om helgelse och ett heligt liv, vilket förutsätter tro. Det jag uppfattar att Mikael K tar upp här, är hur vi ska predika för icke troende. Därför vill jag inte ta upp plats i den här tråden med att besvara den frågan, men du får gärna maila mig på peter.abramsgard@gmail.com. För det tredje är jag tveksam till om Bibeln verkligen ligger till grund för din syn på evangelium. Du får gärna redogöra för den, här, med bibelstöd.

        1. Det är korrekt. Mitt inlägg handlar om hur vi predikar. Det handlar om vi predikar hela evangeliet och inte bara väl valda delar. Mitt inlägg handlar inte om olika tolkningar av evangeliet. Så om man är katolik, kalvinist, lutheran ellere något annat, spelar i just detta fallet ingen roll.

            1. Anders, man kan väl säga att det jag förespråkar är att protestantiska frikyrkor i Sverige ska bli lika stabila i sitt sätt att hålla fast vid den sunda läran, som den katolska kyrkan är i att hålla fast vid sin lära. Tyvärr saknar mycken frikyrklighet en inre fasthet här. Traditioner har vi gott om, men det är alltför vanligt att man kastar ut de goda traditionerna med badvattnet, sen behåller man bara de mindre goda traditionerna.

              1. Mikael

                Fast hela den frisinnade protestantismens historia är ju att kasta väck sunkiga traditioner…

                Så det är i så fall den traditionen man behöver göra upp med.

                Ad Fontes.
                Ad Pethros.
                Ad Iesus!

  5. Behöver vi inte fundera över vilken attityd vi har gentemot de ofrälsta när vi skall försöka nå dem? ”Den som är vis vinner hjärtan” säger skriften.. Hur kommer det sig att syndarna trivdes i Jesu närvaro men inte i fariseernas? Kan det ha att göra med att de inte kände sig fördömda i hans sällskap till skillnad från i fariseernas? Ja jag tror också på nödvändigheten att visa på syndens allvar och vikten av att omvända sig från den – men tror också att om inte Guds kärlek till frälsning för den enskilde får vara vår drivkraft och får komma till uttryck genom oss så står vi i ”fördömelsens ämbete” snarare än Andens – och då tror inte jag vi vinner några själar. Som någon klok man sade. ”Vi behöver flytta predikostolen från Sinai till Golgata!” Det står att Jesu ömkade sig över människorna vilka var som får utan herde. Sårade , brutna människor till föjld av synden, och en bruten relation till Gud. Ska vi nalkas dem med nådens budskap, evangelium eller med domens/fördömelsens? ..”Till att predika ett nådens år från Herren..”

    ”Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen” (Joh 12:47)

    ”Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse?” (Rom 2:4)

    Utan en uppenbarelse om Guds fadershjärta till de förlorade tror jag risken är att vi hamnar i det fariseiska diket och vem vet vi kanske vinner en o annan proselyt men vi kanske inte vinner Faderns godkännande?
    ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni far omkring över land och hav för att göra någon till en proselyt,* och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än ni själv” (Matt 23:15)

    När jag läser skriften ser jag EN kategori som Jesus släcker sin vrede på. Syndare? Nej självrättfärdiga fariseer. Varför talar vi så sällan om nödvändigheten att omvända oss på denna punkt, den surdeg som Jesus varnade för? Tror säkerligen att Herren har ett o annat ord att säga till sin kyrka också i frågan om synd, rättfärdighet och dom.

    1. Attityden är oerhört viktig när vi möter människor. Det finns en ton av kärlek och barmhärtighet genom hela NT: då Johannes Döparen manar tillomvändelse, när Jesus möter Matteus, när Petrus vädjar till judarna i Apg 2 och när Paulus i Rom 10 önskar att han själv blev fördömd, om det kunde hjälpa hans bröder efter köttet. Men vi får aldrig tolka det som att någon av dessa någon någnsin kompromissade med budskapet om synd, rättfärdighet och dom.

      Nyckeln verkar ligga i att Jesus hanterade människor på olika sätt, alltefter var de befann sig. Vi vill ofta polarisera budskapet om kärlek förkunnelse om synd och dom. Så gjorde inte Jesus eller någon av hans efterföljare. Han mötte inte den rike mannen på samma sätt som han mötte Matteus eller Sackaios. Han mötte inte fariséerna på samma sätt som han möte kvinnan vid Sykars brunn. Mot fariséerna hade Jesus en skarp ton, som inte var vädjande eller ursäktande. Den tillsammans med hans budskap var fördömande. Han lämnade inte ens utrymme för omvändelse. Mot kvinnan vid sykars brunn var han mild, men avslöjade ändå för henne genom pedagogiska och frågeställningar, att hon var syndare. Ändå kände hon sig inte fördömd. Matteus kände sig redan dömd av lagen och fariséernas blickar, så där behövde Jesus endast förkunna nåd och förlåtelse. För den rike mannen avslöjade han genom lagen att han var en självgod människa som inte älskade Gud. Resultatet blev att han bedrövad vandrade därifrån. Jesus såg då på honom med kärlek. Men det visar också att utgången inte alltid är positiv, ens när Jesus själv predikar. På samma sätt för lärjungarna. Deras förkunnelse blev en doft från död till död för de som gick förlorade, och från liv till liv för de som räddades.

      Samma mönster ser vi i apostlagärningarna. All förkunnelse om nåd föregicks av förkunnelse om lagen och konsekvenserna om brott mot den. Petrus anklagade judarna för att ha mördat Messias samt följden av detta. Det gav ett stygn i hjärtat och överbevisade dem om synd, rättfärdighet och dom. Budskapet var alltså inte fördömande, eftersom Petrus pekade på lösningen: omvändelse till syndernas förlåtelse. Precis så som Jesus i Likas 24 hade befallt lärjungarna att predika. Samma mönster följer Paulus tal på Areopagen.

      Problemet är att evangeliskt troende blandar ihop en fördömande förkunnelse med förkunnelse som leder till överbevisning. Överbevisning förutsätter förkunnelse om synd och dom. Annars finns det ingen verklig förlåtelse och nåd. Attityd, motiv och ton lägger grunden, men där dessa tre finns i kärlek, kommer ett ärligt budskap fyllt av nåd och sanning att förkunnas, där inget lindas in eller förskönas. Vi får aldrig blanda ihop Guds kärlek, som både varnar och lyfter upp, med en smetig humanistisk sörja, som inte på något sätt har Herrens nåd eller med evangelisk förkunnelse att göra. Mi måste sluta med polarisering och favorisering av vissa metoder, bara för att dessa passar våra personligheter, temperament och personliga intressen, och istället inse att vi måste vara ledda av Gud inför varje möte med människor.

      Det är inte så att alla i det här landet lider fruktansvärt under lagens tunga krav, som i fallet Matteus. De flesta hamnar mer i den fariseiska kategorin, med självgodhet och självtillräcklighet. Naturligtvis ska vi alltid ha ett kärleksfullt bemötande till alla, där vi vädjar till dem. Men i Petrus anda bör vi då vädja till dem om omvändelse, vilket förutsätter ett budskap som säger HELA sanningen. Utan sanning finns ingen Ande, eftersom det är sanningens Ande. Utan Anden finns ingen överbevisning om synd, rättfärdighet och dom. Sanningens Ande talar genom oss, inte utanför oss. Om anden därför talar genom oss, kommer vi att predika inspirerade av Anden, likt Johannes döparen, Jesus, Petrus, Paulus m.fl. Därför måste vi sluta ropa ”Farisé” så fort någon vill förkunna HELA evangeliet.

      1. Det ligger mycket i vad du säger Peter. Sanningen är det som gör oss fria. Samtidigt – ”Lagen kom genom Mose, men nåden och sanningen genom Jesus Kristus”.Joh 1:17 (Här görs ju en viss polarisering synes det mig). Jag tror det är skillnad på att predika evangelium ur ett lagiskt (Gammaltestamentligt) perspektiv och utifrån ett nytestamentligt – nådens. Det Gammaltestamentliga perspektivet ger en lagisk underton av fördömelse, vilket jag inte anser vara detsamma som Andens överbevisning om synd. Det nytestamentliga perspektivet är frälsning och räddning baserad på Guds nåd, ett fantastiskt budskap om frikännande och frälsning och inte ett domsbudskap från en vredgad Gud. Som jag begriper det i alla fall. Evangelisten Lukas skildring och lovsång över Guds godhets rikedom (genom Sakarias) borde väl vara alla evangelisters ”programförklaring?

        ” Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
        Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
        och ge hans folk kunskap om frälsning,
        att deras synder är förlåtna
        för vår Guds innerliga kärleks skull.
        I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
        för att ljus skall skina över dem
        som sitter i mörker och dödsskugga
        och styra våra fötter in på fridens väg”

        Är evangeliet budskapet om förlåtelse och försoning från Gud eller är det budskapet om dom och fördömelse? Är det en uträckt hand eller en knuten? Svaret på det tror jag sätter sin prägel på det evangelium som förkunnas och i vilken anda det förmedlas. Sen tycker jag det finns en risk för tyngdpunktsförskjutning också. Från Kristus och vad han har gjort, till individen och dennes förväntade prestation/gensvar. Som självklart finns där i form av ett mottagande av budskapet eller ett förkastande därav. Men det får ju inte överskugga Kristi gärning och prestation. Frälsningen ligger ju trots allt primärt i vad HAN har gjort, hans död och hans uppståndelse och till vilket apostlarna voro vittnen.
        Så bäde hästen och kärran ska ju vara med, därom är vi nog överens – men kanske inte på placeringen? ; )

        ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Joh 12:32)

        1. Vi får väl börja med att reda ut begreppen. ”Lagen” kan betyda flera saker: 1. De fem Moseböckerna. 2. Den gammaltestamentliga förbundsordningen. 3. Tio Guds bud. När jag i det här sammanhanget talar om lagen, är det snarare punkt 3 jag åsyftar. Men då menar jag inte nödvändigtvis utifrån bokstaven. Jag menar att det finns en andlig lag i morallagen. Det var bl a här fariséerna gick fel, varför Jesus korrigerade dem. Han spetsar till buden i Matt 5 och säger till lärjungarna: ”…om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas…” Därför är Joh 1:17 irrelevant ur det perspektivet du framför det, dock inte ur ett annat.

          ”Är evangeliet budskapet om förlåtelse och försoning från Gud eller är det budskapet om dom och fördömelse?”

          Svaret på frågan är lika självklart som indikationen om flera missuppfattningar:
          1. Naturligtvis ska vi predika förlåtelse och försoning.
          2. Det finns ingen motsättning mellan att predika dom å ena sidan och försoning å andra. Anden har blivit oss given dels för att predika synd, rättfärdighet och dom.
          3. Dom och fördömelse är inte nödvändigtvis ett och detsamma. Vi ska inte döma varandra i fråga om matregler eller kristna religiösa traditioner. Men i kärlek har vi skyldighet att påminna oss själva och varandra om den dom som väntar världen. Att fördöma handlar mer om att uttala en slutgiltig dom över någon. Det är inte vad vi talar om här. I samtliga sina brev dömde Paulus en syndig livsstil. Jesus dömde fariséerna. Jesu ord dömde indirekt den rike ynglingen.
          4. Frågan insinuerar även att en förkunnelse om synd och omvändelse skulle vara hård och fördömande, vilket är en missuppfattning.
          Därför är denna typ av retorik helt onödig och irrelevant. Det gör också frågan: ”Är det en uträckt hand eller en knuten?” fel ställd!

          Det är en klassiskt missuppfattning att Gud var vredgad i GT, men nu har ändrat sig i NT, dvs, han har nyktrat till och insett att så här arg får man bara inte bli. Det ger en skev och obiblisk gudsbild, vilket inte bara gör Gud orättvisa, utan även de människor vi är satta att betjäna. Gud förändras aldrig. Däremot förutsättningarna och omständigheterna. Därav en ny förbundsordning. Vi ser helt enkelt Gud utifrån ett annat perspektiv, vilket ärt en del av nåden, enligt ovan förklaring. Det innebär alltså inte att Guds vrede över syndaren på något sätt har avtagit (Rom 1). Det innebär inte att Gud inte kan döda s.k. kristna (Apg 5) och icke troende (Apg 12), slå folk med blindhet (Apg 9; Apg 13 ). F.ö. se Uppenbarelseboken.

          En tyngdpunktsförskjutning blir det därför aldrig fråga om. Kristi verk är alltid i fokus, men människans gensvar är lika viktigt. Det är snarare så att den förkunnelse som är s.k. ”full av nåd”, men aldrig utmanar på ett personligt plan, aldrig åstadkommer omvändelse, och därmed ingen frälsning. Det är lätt att tala om kärlek utan att fullt förstå bredden i den. Gud ÄR kärlek. Därför är allt han gör utifrån kärlek. Också det som känns obekvämt. därför var allt det Jesus gjorde, utifrån kärlek. Också när han tillrättavisade fariséerna.

          Vad menas då med Joh 1:17? Han är det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor (v9). Vi vet från Paulus förkunnelse att lagen endast var en skuggbild av det som skulle komma, men att kroppen är Kristus, dvs Guds intention förkroppsligad. Därigenom får människor ljus och en klar uppfattning om vad som är Guds vilja. Jesu liv är en predikan om vad Gud förväntar sig av människorna, men också vad han är beredd att göra i sin nåd och kärlek. Nåden bestod inte i att Gud plötsligt lät människorna leva som de ville. därför säger Paulus att han arbetat mer än de flesta, men inte han själv, utan det är guds nåd som verkat genom honom. Det handlar om en ny förbundsordning, där möjligheten nu fanns att inte bara blint lyda 413 lagar, men utifrån ett exempel i Jesus Kristus (v14, 16), följa Andens lag, och genom Andens kraft tjäna honom med hjärtat. Den nya förbundsordningen med dess nåd blir därför en ökning på två fronter: kraven på rättfärdighet, enligt Matt 5, och möjligheten att lyda Gud, vilket förutsätter en omvändelse till Kristus (v13), och ett barnaskap hos Gud. Naturligtvis innebär nåden också förlåtelse för gångna synder och en möjlighet att börja om, utan att på ett lagiskt sätt behöva uppfylla vissa krav. När Kristus kom innebar det därför en lättnad för människorna. Inte på så sätt att kraven sänktes, men på så sätt att deras förutsättningar förändrades.

          Även om föregående och följande sammanhang visar att ”lagen” inte syftar på morallagen, utan på den gamla förbundsordningen, framträder en princip i Guds ord. Lagen föregår nåden. Romarebrevet t ex, är uppbyggt enligt denna princip. I Gal 3:24 heter det: ”Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus…”

          Lagen är god, om man brukar den rätt, och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, t ex de som utövar homosexualitet eller samtycker med det. Det är ett bibliskt förhållningssätt som vi kristna inte behöver skämmas för. Det var så (enligt principen) Johannes Döparen predikade. Det var så Jesus predikade (till vissa). Det var så Petrus predikade på pingstdagen. Det var så Paulus predikade på Areopagen, och för övrigt annars. Det är för övrigt så all sann väckelseförkunnelse har sett ut genom århundradena.

          Det är när människor känner sig träffade, som det är dags att predika nåd och förlåtelse (Apg. 2:37-38). Om människan inte uppfattar Guds krav och helighet, kommer hon aldrig att uppfatta nåden heller. Därför gör vi människor en björntjänst, och Gud en otjänst genom principiellt börja med nåden. Det säger jag både utifrån Guds Ord och personlig erfarenhet. Vad som föregår att människor känner sig träffade, är en annan fråga. Gud har gett varje människa ett samvete, där han lagt ner sin vilja. Detta samvete kan var mer eller mindre avtrubbat, förhärdat, eller vilket uttryck vi nu väljer. Vissa blir väckta enbart av att bevittna kristnas liv, vilka blir ett vittnesbörd om deras egen orättfärdighet. Andra måste Anden genom Ordets förkunnelse överbevisa. Men principen finns alltid där. Därför handlar det aldrig om att predika evangelium ur ett gammaltestamentligt perspektiv, hur man nu gör det. Det skulle vara intressant att få en utläggning.

          Glöm inte Herrens egen missionsbefallning till lärjungarna i Luk 24:47 om att predika syndernas förlåtelse genom omvändelse. syndernas förlåtelse ska predikas. Men likaså förutsättningen för denna förlåtelse: omvändelse! Inom ramen för begreppet ligger underförstått en förståelse vad man ska vända om från och vad man ska vända om till. Det är inte så svårt att förstå, bara man vill.

          Genom allt detta finns det, som sagt, en ton av vädjan, bön och uppmaning (Apg 2:40). Kärleken till de förlorade måste alltid vara drivkraften. Här finns alltså ingen ton av fördömelse, vilken annars skulle indikera att det inte finns någon utväg, förlåtelse eller möjlighet att vända om. Det är en grov missuppfattning. Kärleken undanhåller aldrig sanningen om Gud och människans sanna tillstånd. En sådan kärlek är humanistisk, född i fruktan. Kärleken från Gud driver ut fruktan.

          Så är det med den saken.

  6. Ja det är väl inte alltid så lätt att få fram vad man menar och ibland blir väl försöken mer eller mindre bra. Men fullkomlig är ju endast vår Herre så det kan man ju leva med, ofullkomligheten. ”Vi ser som i en spegel,,”. Tror nog att det som sammanfattar min syn på saken kan sammanfattas i vad jag redan citerat – att ”predikostolen behöver flyttas från Sinai till Golgata” . En förkunnelse av evangeliet med sitt säte på Sinai tror jag för med sig en förkunnelse som andas fördömelse och vrede snarare än evangeliets glädjebud, GODA NYHETER.
    ” Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord ” (2 Kor 5;19)

    ”Jag vädjar till er..” skriver Paulus..(Som tidigare rasade med fariseiskt nit i sin religiösa strävan) Tror mer på den attityden än på domedagsvarianten i mötet med människor vi vill nå för att vara helt ärlig. Visst kan en förhärdad människa behöva skakas om i sin självgodhet och för ett uppvaknande, ingen tvekan om det.
    Men lyckas vi inte förmedla den kärlek som Gud bevisligen har till oss ”medan vi
    ännu var syndare” tycker jag vi missar nåt väsentligt. Det finns ju de som lär att Gud hatar syndaren. Vilket dock inte är min uppfattning, Tror att han älskar alla människor, även syndaren – och tror att DET kan vara nyckeln till att syndarna trivdes kring Jesus. Han såg människan och älskade henne. Trots synderna och bristerna fördömde Jesus inte människorna utan han hade förmågan att ÄLSKA dem ändå. Och där behöver man väl inte gå längre än till sig själv? Varför lyssna på en som dömer ut en och talar om hur värdelös man är? Där barmhärtigheten saknas? Vägen framför andra talar ju Paulus om, kanske vi behöver återfinna den för att nå in i folks hjärtan?

    Jag tror på en Gud som dömer, och på hans vrede. Men är inte evangeliet i första hand budskapet om hans nåd? Där Gud erbjuder sin FÖRLÅTELSE och låter vreden och straffet för våra synder drabba sin egen son – i sin Kärlek till oss? Skall vi därmed inte kunna tala om synd? Jo självklart. Men om inte Guds kärlek uppenbarad i Kristus Jesus får komma till uttryck genom förkunnelsen utan det snarare blir ”Gud är arg på dig/känn dig förkastad!” vet jag inte om jag tycker det är i linje med evangeliets ande och anda, där barmhärtigheten triumferar över domen,Jak 2:13

    Har tänkt lite på situationen när Jesus och lärjungarna är på väg till Jerusalem och samarierna inte ville ta emot dem. Lärjungarnas förslag på det var att ”kalla ner eld från himlen som förtär dem” Så där gör man väl bara inte mot vår mästare..!. Men det står att Jesus tillrättavisade dem.. Nej han hade inte kommit för att döma utan för att ge sitt liv till lösen, som ”ett lamm som förs bort att slaktas..” Vad jag efterlyser är helt enkelt den attityden, hos oss som räknar oss till hans efterföljare. Jesus gick inte omkring och osade eld och svavel eller gick till doms med människor som han ville nå. Varför ska då vi det??

    Sätter härmed punkt i ämnet, må nådens och fridens Gud vara med oss alla.

    1. Jag tror det är vanligt förekommande, att vi som troende läser, tar till oss och tolkar Bibeln utifrån personlighet, temperament och erfarenheter. Ska vi få en balanserad bild är det dock viktigt att vi läser hela Guds rådslut, och inte bara läser, utan studerar och betraktar det som står, så att vi får helheten.

      Det är ingen i den här debatten som förespråkar att predikstolen ska stå på Sinai. Det vore det samma som att säga att vi ska återgå från det nya förbundet till det gamla. Det är därför nödvändigt att vara generös nog att inse, att de som deltar här tolkar NT just utifrån NT. Vi ska därför akta oss för att lägga ord i munnen på varandra och på ett slarvigt sätt misstolka det som skrivs. Det är just om hur förkunnelsen från Golgata ser ut, den här debatten handlar.

      Låt oss ta ett konkret exempel, Petrus tal på pingstdagen (Apg 2:14-40):

      Vi kan vara överens om att Petrus var fylld av Anden när han förkunnade (v1-4). Från vers 14 börjar han predika. Han inleder med att adressera de judiska männen och alla som bor i Jerusalem, så att alla ska förstå att det är just de han talar till, och inte någon borta i Korinth. Han fortsätter sedan att förklara vad som just har skett (v15-21), så att de kan släppa det och sedan gå vidare. Han uppmanar återigen till lystring och fortsätter med att förklara vem Jesus verkligen var, och att han var från Gud (v22). Predikar Petrus evangelium här. Låt oss säga så här: Han ger dem en evangelisk förkunnelse, som innebär att Gud sände sin son till jorden. Men är det glada nyheter för judarna? Nej! Det var ju just med anledning av Jesu anspråk som de dödade honom. Kopplingen kommer i nästa vers: Här förklarar han att judarna har mördat Guds utsände (v23). Är det ett glatt budskap? Nej! Här initierar Petrus sin förkunnelse med att peka på judarnas synd. Han inleder alltså INTE sin evangeliska förkunnelse med ett budskap om nåd, eftersom det i det här läget vore fullständigt meningslöst. De hade skrattat, precis som i sekvensen innan (v13), och kanske ännu värre, låtit Petrus och lärjungarna möta samma öde som Mästaren. Här finns en indirekt koppling till budet: ”Du skall icke dräpa”. Petrus vänder alltså lagen emot dem, i det att Anden verkar genom honom, helt enligt vad Jesus själv utlovat med orden: ”Han (Anden) ska överbevisa världen om synd…”. ”Synd: De tror inte på mig.” Här är ett exempel på vad jag menar med att lagen föregår nåden. Samtidigt som kopplingen görs till Torah, görs även en indirekt hänvisning till den muntliga traditionen och det som sedan i skriftform kom att kallas ”Talmud”. Där finns en hänvisning i den som innebär att om man dödar någon indirekt, dvs, orsakar att någon annan dödar den du vill ha död, så är du oskyldig. Exakt denna tradition, vilken Jesus kallat ”fäderneärvda regler”, och därför hårt kritiserat, låg till grund för att de lät Romarna spika upp honom, och ansåg sig själva därmed oskyldiga. Denna djupa synd hänvisar Petrus till när han fastslår att det var judarna som de facto spikade upp och dödade honom.

      För att förklara mer specifikt djupet i deras synd och vem de i själva verket har mördat, redogör han att Gud uppväckt Jesus från de döda (v24-28). Här uppenbarar Anden genom Ordet successivt Jesu sanna identitet, och att Herren nu är hos Gud, på hans högra sida. Anden överbevisar judarna om rättfärdighet: ”Han ska överbevisa världen om…rättfärdighet”: ”Rättfärdighet: jag går till Fadern…” I vers 36 säger han rakt ut att Jesus är MESSIAS, och att det är Messias judarna har mördat! Är det här ett glatt budskap? Nej! Inte för judarna! De har ju mördat Messias! De har mördat Guds egen representant på jorden. Det är som att de har mördat Gud själv. Här aktualiseras återigen lagen, indirekt, då tankarna går till budordet: ”Du skall älska Herren av hela ditt hjärta…” Är det ett glatt budskap? Nej! Men det ÄR…en evangelisk förkunnelse!

      Det vet nu vad som väntar dem, och de känner lagens tunga krav, tillika lagens förbannelse på sina skuldror. En svår dom…en evig förtappelse, fjärran från all räddning. ”Han ska överbevisa världen om…dom” ”Dom: denna världens härskare är dömd.” Judarna hade sett sig själva som Elohims representanter på jorden och Abrahams barn efter köttet. Men Jesus hade förklarat för de att deras fader var Satan. I domen över mörkrets förste är alla inkluderade som går hans väg. Är detta ett glatt budskap? Nej! Men det är en evangelisk förkunnelse!

      Nu händer något intressant. Det hugger till i hjärtat på dem (v37). Vad innebär ett hugg i hjärtat? Det är något jag tror förkunnare behöver fundera på. Det bär bilden av en kniv som huggs in i hjärtat med syfta att döda. Det är slut. Det är över. Domen är fälld! Anden har alltså med hjälp av lagen och profeterna, genom Petrus, förkunnat för judarna, att de, i det tillstånd de nu befinner sig, är DÖMDA! Kom sedan och säg att evangelisk förkunnelse inte har inslag av dom i sig.

      Vad, åstadkommer hugget? En förkunnelse om synd, rättfärdighet och dom? Omvänt kan vi säga, att där dessa inslag uteblir, är det med stor sannolikhet så att Anden inte är närvarande i förkunnelsen. Att sätta sig på tvären mot Jesu direkta befallning, lärjungarnas egna exempel och Andens ambition, är en svår sak. Hur länge ska vi inom svensk frikyrklighet streta emot? Hur länge ska vi fortsätta att spjärna mot udden? Hur ofta åstadkommer vi i vår förkunnelse det där ”hugget”?

      Nu kommer en fråga som jag tror predikanter sällan får, men som är den viktigaste frågan av alla frågor: ”…vad ska vi göra…(för att bli frälsta)?” (v37) Den här frågan markerar en ny avdelning i förkunnelsen. Hittills har Petrus predikat en evangelisk förkunnelse, utan att predika ett glatt budskap. Från och med nu är det nedförsbacke. Frågan blir startsignalen till början på en fullständigt euforisk glädje och salighet över Guds stora barmhärtighet och nåd, då Petrus når klimax i sin predikan och presenterar lösningen:
      1. ”Omvänd er och låt er alla döpas…”
      2. ”…så att ni får era synder förlåtna…”
      3. ”Då får ni den helige ande som gåva” (v38).
      Är det här ett glatt budskap? JA! Märk väl att uppmaningen till omvändelse är ett erbjudande, inte ett hot! Omvändelsen är en förutsättning för förlåtelse. Och det är inte enbart en generell omvändelse, utan också från konkreta synder. För att omvändelsen skulle kunna kännas relevant, var Petrus tvungen att kontrastera nåden mot synden och domen. Petrus visste att judarna aldrig skulle uppleva nåden som just nåd, om han inte först kontrasterade den mot deras synd. Det hade blivit som att tända ett ljus i ett rum upplyst av strålkastare. Ett ljus tänder man i mörkret.

      Här ser vi också att beviset på en andesmord förkunnelse innehåller sanningen uttalad i kärlek (v40). Det råder därför ingen tvekan om att denna predikan är förkunnad på Golgata. Därför verkar mycket av det du skriver bygga på vanliga missuppfattningar.

      T ex är det många som tror att Gud inte kan vara vred och samtidigt kärleksfull. Den myten omkullkastas enkelt med hjälp av en vardagsbild. Vi som har barn vet att vi ibland kan bli arga på dem. Betyder det att vi inte älskar dem? Nej! Tvärtom är det så att de vi älskar mest (våra barn), upprör oss som mest när de inte lyder de föreskrifter vi utsatt för att skydda dem. På samma sätt känner Gud, som Fadern för sin skapelse. Att inte bry sig barnen gör fel, innebär omvänt att vi inte alls älskar dem så mycket som vi påstår att vi gör. Vi kan ta stora ord i munnen och tala om kärlek. Och det kan låta bra. Men i själva verket är det inget annat än fruktan och själviskhet.

  7. Mikael Karlendal, tack för svar på min E-post!
    Nu har jag fått bönesvar i bibelsamtalet mellan Staffan G och Peter Abramsgård. Så menar jag fortsättningen på ditt inlägg skall vara! Det skall inte vara en debatt vem som tolkar mest rätt. Tack Peter och tack Staffan! Jag kommer att sätta in länk till detta i Smyrnas interna samtalssida, som inte fungerar.
    Nu är detta aktuellt med tanke på sökarvänliga gudstjänster eller bibelundervisning för församlingen. Jag kan för lite om Guds vrede över synden. (Subjektiv eller objektiv försoningslära hellre både ock.)

    Guds välsignelse!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.