Om predikan(ter)…

På denna min semesters sista dag, läste jag följande, som jag bara måste få dela med mig av:

”Många predikanter försöker göra kristendomen i allmänhet och saligprisningarna i synnerhet acceptabla – detta nyckelord i den moderna etiken. Vårt beteende måste vara ”acceptabelt” eller ”passande” snarare än ”gott” eller ”rätt” eller (Gud hjälpe oss!) ”dygdigt” eller (det mest otänkbara av allt) ”heligt”. För om vi är acceptabla, så kommer världen att acceptera oss. Och är detta inte kyrkans uppgift: att vinna världen, att få sitt budskap accepterat?

”Nej, det är det inte.

”Jesus befallde oss inte att lyckas, utan att lyda, inte att sälja evangeliet, utan att förkunna det…”

Några fler än jag som tycker att det är mitt i prick?

Författaren fortsätter:

”… Jesus ansågs inte ”acceptabel; han spikades fast på ett kors. Och han sade åt sina lärjungar att de skulle förvänta sig samma slags behandling, för den mänskliga naturen kommer inte att förändras och evangeliets förkunnelse bör inte förändras. Det är inte vår uppgift att omvända världen eller att fylla kyrkorna, det är Guds ”jobb”. Vårt uppdrag är att så säden, utan att sockra den. Guds arbete är att få den att slå rot och växa.”

Så sant!

Och så, kära predikanter:

”Den skenbara välviljan hos de predikanter som urvattnar Jesu skarpa ord är i själva verket arrogans. Dessa förkunnare liknar brevbärare som i sitt övermod gör anspråk på rollen som författare av de brev de har anförtrotts att leverera intakta. Somliga predikanter agerar som om Jesus hade sagt: ”Saliga är ni när alla människor talar väl om er.” Men den verklige Jesus sade: ”Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna” (Luk 6:26). Om vi aldrig väcker anstöt hos någon, är det inte Jesus vi ger till människorna.

”Jesus måste vara en stötesten för oss, för han säger inte det vi vill höra utan det vi behöver höra, och synden har orsakat ett stort avstånd mellan våra behov och våra önskningar…”

Jag citerade ur boken När blev det fel med dygder? av Peter Kreeft (Livets Ords Förlag, Uppsala, 2007), s 106-107.

Kunde inte ha formulerat det bättre själv!

11 reaktioner till “Om predikan(ter)…”

  1. Kunde inte sagt det bättre själv jag heller! Det är inte enkelt men nödvändigt….och som jag själv upplever det en process där Gud tålmodigt leder en att våga en bit i taget..men självklart svårt.

  2. Det citatet lät väldigt katolskt…

    Undrar om detta också ger en väldigt bra förklaring till varför Kyrkan hatas så, av alla anti-katoliker.

    Den enda som står kvar när alla andra tror på omgifte, abort, könsneutralitet, prästinnor, omdop, eutanasi, o s v är den (or)enade, (usc)heliga, katolska, apostoliska Kyrkan.

    Märkligt att man inte kan ändra hennes lära; ens när åsiktsvindarna viner i lärostormarna.

    Klippan (=Pethros) står fast. Protestanterna anpassas och friseras. Luthers bigamidogm för kungen (Påven exkommunicerade Henrik av England), Klostrens avskaffande (för att blidka hagalna kungars tomma skattkistor), prästernas giftermål (för att det är lättare med en fru, men inte nödvändigtvis rättare), biktens borttynande (för att det är olätt att upprätthålla), liturgikollaps på 1800-talet (för att det ska vara lätta trösklar), jämställdhetsneuvros (för att samhället kräva det), homosexvälsignelseneuvros (för att samtiden kräva det; dock måste sägas att kränkning av hbtq – typ a la Green – är totalt ovärdig Kyrkan).

    Vincit omnia Veritas – ju förr desto bättre…

    Den som gifter sig med samtiden, blir snart änkeman.

    1. Det är katolskt. Men även helt i linje med den protestantiska reformationen. Peter Kreeft är katolik, professor i filosofi, konvertit från en presbyteriansk kyrka. Man kan lyssna på hans berättelse om sin övergång till katolska kyrkan på youtube.

          1. Det får du jättegärna vara. Ju oftare desto bättre. Kreeft är min lilla husgud(jo vi katoliker äääälskar avgudar, om vi får tro våra antagonister)…

            1. Har du läst alla hans böcker och lyssnat på alla youtube-klippen? Annars är du ingen riktig anhängare. 😉

  3. Mikael

    Ja nog har jag läst Kreeft tills ögona blöder och magen krampar i skrattanfall…

    Catholic Christianity, till den kristna trons försvar, summa philosophica, Guds tårar. Listan kan göras lång. Läs, njut och skratta…

    Allt gott

  4. Apropå predikanters språkbruk och uttryckssätt.

    Är det någon som kan förklara nedanstående harang, dess betydelse, och hur det i praktisk kristendom skall efterföljas? Uttrycket är skrivet av en av dessa ledare som skall leda andra, får plats i Dagen och blir av många föremål för beundran, åtminstone undran.

    Läs:
    ”Andens språk är inte bara kommunikativt, det är i sig skapande och kreativt. I den församling vars självuppfattning är karismatisk finns en naturlig och självklar respekt för församlingen som helhet och också dess andliga ledarskap. Där finns också en ödmjukhet inför egna brister, man hatar synden i sitt eget liv, inte i andras.”

    Ibland blir man alldeles mållös inför den invecklade ordekvilbristik som några andliga ledare åstadkommer. Är det för att göra sig märkvärdig man uttrycker sig så invecklat? Eller är det en medveten otydlighet i hopp att man av medlemmar ändå framstår som att veta vad man talar om?
    Att ledarskapet vill ha respekt framgår med all önskvärd tydlighet. Men hög svansföring i andliga sammanhang har sällan varit framgångsrika i längden.
    I Mikaels blogg refererar han till den skenbara välviljan som urvattnar Jesu skarpa ord, om det inte i själva verket är arrogans gentemot den församling som vill veta.
    Apostlarna skrev brev som det är meningen ska levereras intakta till dagens människor. Det är alltför många predikanter som missat den uppgiften.
    /Stig

  5. Stig Melin, en möjlig översättning i klarspråk på vardagssvenska:

    ”Ni som är andliga bevisar inte detta genom att bara tala i tungor, gör nått istället. Om ni anser er tillhöra en karismatisk församling var då lojala mot församlingen och dess ledare. Sätt er inte på höga hästar utan upptäck de egna synderna som ni har och slå inte ned på eventuella synder som finns hos ledningen i församlingen.” 🙂

  6. Jag håller verkligen med Kreeft här. Men det är stora ord, lättare sagt än gjort. Det är oerhört smärtsamt att predika korsets skandal på bekostnad av den personliga populariteten. Ännu mer smärtsamt är det när budskapet blir alltför anstötligt för vänner som kallar sig kristna. När man sårar de man älskar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.