Vad menas med ”biblical inerrancy” eller ”felfrihet”?

Jag läste alldeles nyss en bra artikel om ”biblical inerrancy” eller ”felfrihet”, som någon översatt det. Vad menas med detta begrepp? Läs gärna denna mycket goda analys av den evangelikale teologen Kevin J Vanhoozer. Han visar bland annat att denna lära, även om den först formulerades i ord på 1800-talet av bland annat Princetonteologer som Charles Hodge och B B Warfield, ändå alltid varit implicit och underförstådd i den kristna kyrkans historia. Många läror formuleras ju inte i ord förrän det finns ett behov att göra det. Det är i mötet med andra ideologier och villoläror som många läror första gången formuleras i ord, och då är det alltså inte nya ”uppfinningar”, utan endast formuleringar av det man redan trott och lärt men inte uttryckligen formulerat i ord. Ett annat exempel på det är treenighetsläran. Vanhoozer förklarar också tydligt vad denna lära betyder och inte betyder på ett bra sätt. Han ger här en kritik av Princetonteologerna för deras speciella förståelse av språk och tolkning, som han menar var ny med dem. Det läran om inerrancy handlar om, däremot, var inte nytt med modernismen.

Här är ett bra citat:

Is every word in Scripture literally true? The problem with this question is its incorrect (and typically unstated) assumption that ’literal truth’ is always literalistic – a matter of referring to history or to the ’facts’ of nature. It is just such a faulty assumption – that the Bible always states facts – that leads certain wellmeaning defenders of inerrancy desperately to harmonize what appear to be factual or chronological discrepancies in the Gospels. In the final analysis, what was new about the Princetonians’ view of Scripture was not their understanding of the Bible’s truthfulness but rather their particular view of language and interpretation, in which the meaning of the biblical text was the fact – historical or doctrinal – to which it referred. Their proof-texting was more a product of their view of language and interpretation than of their doctrine of Scripture.

What if the intent of the evangelists was not to narrate history with chronological precision? What if the evangelists sometimes intended to communicate only the content of Jesus’ teaching rather than his very words? Before extending the Bible’s truth to include history or astronomy, or restricting to matters of salvation for that matter, we must first ask, ’What kind of literature is this?’ The question of meaning should precede the question of truth. We must first determine what kind of claim is being made before we can rule on its truthfulness. The point of biblical apocalyptic is quite distinct from the point of Jesus’ parables, from that of the Gospels themselves, or of Old Testament wisdom. We must, therefore, say that the literal sense of Scripture is its literary sense: the sense the author intended to convey in and through a particular literary form. Inerrancy means that every sentence, when interpreted correctly (i.e. in accordance with its literary genre and its literary sense), is wholly reliable.

19 reaktioner på ”Vad menas med ”biblical inerrancy” eller ”felfrihet”?”

  1. Anders Gunnarsson

    Vem har tolkningsauktoriteten i NT? Är det lätt eller svårt att hitta? Vad beror det på?

    Glad Påsk! Kristus är uppstånden.

  2. Anders, du har så rätt! Eftersom Abraham och Mose också var kristna så är bibeln en kristen bok rakt igenom. Att läsa den i en judisk kontext måste då leda helt vilse. 🙂
    Kol tov!

  3. Anders Gunnarsson

    NT är livsfarligt för alla med okyrklig auktoritetssyn; om man läser den utan förprogrammering.

    För en avbladad och klippfast grund.

  4. Gunnel, underskatta inte Pär. Han är visserligen en ung man, men den uppfattning jag fått är att han inte ändrar åsikter utifrån vilka böcker han för tillfället läser. För övrigt är bibeln treenighetslärans farligaste bok, om man läser den utan att vara förprogrammerad.

    Må Herren Jeshua styrka dig om du är trött!
    Ta till dig hans ord: Tro på Gud, tro också på mig!
    SÅ (din broder)

  5. Gunnel:

    Jag anar vilken bok det kan vara du syftade på.

    Den, eller någon annan, läste inte jag när jag för ca 13 år sedan tog mig an frågan och kom fram till att treenighetsläran inte hade Bibelstöd. Många har kommit fram till det utan att ha läst en särskild bok!

    Det började med att jag något år före detta utvärderade min tro/ det jag såg i församlingarna och bad en bön: Gud, sudda i det ’bagage’ jag fått med mig på vägen, ta bort det som inte varit från dig och inte sant och äkta!

    Oj, Mikael bad ju ovan skrivare att hålla sig till ämnet… Det får vi tänka på nu Gunnel!

  6. Mikael Karlendal vet vilken bok Pär läste, när han ändrade inställning och lämnade Erevna. Då fattade jag ingenting. Däremot fattar jag, att SÅ hållit på 20 år nu i kristna sajter med förvillande uppgifter. Det är tröttsamt, tycker jag.

  7. Gunnel:

    Pär har skrivit att det gick till så att han, från att tidigare ha trott på treenighetsläran, började studera den närmare och insåg att den inte håller, att summan av Guds ord inte gick ihop med den!

    Mer konstig, komplicerad och motsägelsefull än din beskrivning ovan är allt treenighetsläran…
    I alla fall om man tittar närmare på den. Fler än Pär har gjort det och kommit fram till att den inte håller och egentligen inte har sitt ursprung i Bibeln utan hos de katolska Kyrkofäderna.

    Vill man av någon anledning vara säker på att fortsätta tro på treenighetsläran – bäst att inte kolla in den djupare!

    Men det kommer i alla fall Mikael att göra här framöver! Bra inställning hos honom tycker jag!

  8. Eller också har Pär Stenberg insett att Gud är Gud och Jesus är Gud och den helige Ande är Gud och att de tre är totalt eniga. Konstigare än så är det inte än att huvudet kan vara ett men ändå ha tre stora samverkande delar i sig. Summan av Guds ord är sanning.

  9. Tack pastor Karlendal för ditt svar. Jag respekterar din önskan om att hålla sig till ämnet, men treenighetsläran nämns ju i din artikel, dock perifert.

    Nu är det ju också så att du lovat Pär Stenberg för ett år sedan att svara på hans artikel om det s k ”Jag Är”. Vill du bli löst från det löftet så får du kontakta Pär.
    Nåd och frid!

    1. Mikael Karlendal

      SÅ, tack för din omtanke! Jag har inte tänkt mig att be om att bli löst från det löftet, men tack för påminnelsen. 🙂 Jag har faktiskt inte glömt frågan, men jag har under en ganska lång tid varit en väldigt inaktiv bloggare. Men eftersom jag tycker det är viktiga frågor, så vill jag verkligen ta upp dem, och då tänker jag naturligtvis baka in svar till frågeställningar han tog upp, även om ingen just nu kan läsa hans blogginlägg. Jag har blivit mer aktiv som bloggare igen i år, även om det än så länge inte kan mätas med min glans dagar.

  10. Elisabeth, du bekräftar det jag skrev. Ingen blir evig Gud bara för att vara till före Abraham. Fanns änglar före Abraham?

    Du som studerat en del hebreiska borde förstå vad texten i Jes 9:6 innebär. Ledtråd: Hans namn skall vara…

    Ja, Jesus är densamme i all evighet efter uppståndelsen. Men före uppståndelsen var han inte densamme, då var han död.

    Elisabeth, både du och jag har samma Gud som Jesus. Var glad och tacksam för det! 🙂

  11. Elisabeth Hammarlund-Lorenzsonn

    SÅ, Stig-Åke Gerdwall skriver: ”Att en form av preexistens skulle göra Jeshua till evig Gud, är också ett tankefel.”

    Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: Jag är och jag var innan Abraham blev till.” Joh.8:58

    Lögnens ande vs. Sanningens Ande

    ”Ett barn blir oss fött, en Son blir oss given och Hans namn skall varda: Underbar i råd, väldig Gud, evig Fader, Fridsfurste”

    Den Jesus som du Stig-Åke Gerdwall inte tror på är både
    ”väldig Gud” och ”evig Fader”.

    Immanuel=Gud med oss.

    Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet.

    Ps. Lika förvånad som jag är över att Amos Young får tillåtelse att tala på ett pingstpastorsseminarium är jag över att företrädare för villoläran a la Messianska Föreningen Shalom får använda en kristen blogg som denna som plattform för att propagera sin obibliska, anti-kristliga villolära.

  12. Mikael Karlendal: ”I början av en rörelsen kan man ha ett i sig komplett budskap, men allt är inte medvetet formulerat i ord ännu, av den enkla anledningen att man inte ställts inför alla tänkbara frågeställningar och problem som man kan komma att möta ännu. ………. Jämför här t.ex. hur judiska rabbiner ibland uttrycker sig om sitt ständiga tolkande och utläggande av Mose lag. Skulle Mose känt igen sig i Talmuds utläggningar av Toran? Knappast, men han skulle bli tvingad att inse att det ändå var en vidare förklaring/utläggning av det som finns implicit i den Torah han själv skrivit ner.”

    – Du för ett bra och till synes övertygande resonemang, dock anser jag att det inte går att tillämpa på något så vitalt och grundläggande som Israels/bibelns gudsförståelse. En anledning är att det inte finns spår av en utveckling när det gäller vem som är Gud, varken i den hebreiska eller den grekiska delen av bibeln. Både Jeshua och apostlarna är helt på det klara med att Fadern allena är Gud. Fadern är Jesu Gud och Fader, både före och efter uppståndelsen, Ef. 1:3. Den andra personen i en treenig gudom (som är 100% Gud) kan inte ha Fadern till Gud.

    Allt som anförs som bevis eller frön till en treenig Gud härrör antingen från ”rätt” placering av skiljetecken, meningsbyggnad, missförstånd vad gäller syftning i en sats, en viss läsart eller kanske den största, förväxling av Jeshuas förhärligande eller gudomliggörande efter uppståndelsen med att han därmed är Gud. Att en form av preexistens skulle göra Jeshua till evig Gud, är också ett tankefel. Gud ”har gjort honom till Herre och Messias” är Petrus vittnesbörd och efter uppståndelsen har Jeshua blivit delaktig av gudomlig natur som den andre Adam eller sista människan. Alla som har del i uppståndelsen har samma löfte om gudomlig natur, 2 Petr 1:4.

    När det gäller Mose lag, så förutsätter den att den skall kompletteras med en muntlig utläggning eller förtydligande. Mose fick det nedskrivna mer summariskt utan detaljer och de anvisningar som erfordrades. Hur man till exempel skulle slakta djuren gavs muntligt till Josua och de äldste. Det finns alltså en auktoritetslinje från Mose ända fram till fariséerna på Jeshuas tid och den bekräftas också av vår Mästare, Matt 23:1-3. Att denna auktoritet bekräftas innebär inte att den var fullkomlig, Jeshua korrigerade den på vissa områden.

    Det går alltså inte att jämföra den muntliga lagens tillblivelse med att trenighetsläran skapades genom att man ”inte ställts inför alla tänkbara frågeställningar och problem som man kan komma att möta”.

    Det kanske starkaste argumentet mot treenigheten är att bibelns Gud är evigt densamme. Det är bibelns genomgående vittnesbörd. Gud kan varken födas eller dö, han kan överhuvud taget inte förändras genom att uppta en mänsklig natur i sig. Skulle treenighetsläran vara sann skulle den andra personen i gudomen förändras då denna person i gudomen blev människa.

    Mitt råd är att lyda Jeshuas mycket bibliskt sunda uppmaning: ”Tro på Gud, tro också på mig”.
    Kol tov!

    1. Mikael Karlendal

      SÅ, jag har inte talat om utveckling hos Gud. Däremot skulle jag mycket gärna kunnat tala om en utveckling av den mänskliga kunskapen om Gud. Man kan ju gott säga att Mose visste mer om Gud än vad Abraham gjorde. När vi kommer fram till Kungaböckerna, krönikeböckerna, Jeremia och Hesekiel kan man nog säga att vi har lite ytterligare kunskap om Gud. Uppenbarelsen är progressiv – vi får veta mer och mer. I och med inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus – har uppenbarelsen tagit ytterligare ett gigantiskt steg framåt. Långt utöver vad Mose ens kunde drömma om på sin tid, även om han säkert fick blicka in i det på förklaringsberget.

      Sen gör du en grovt schematisk och inte saklig beskrivning av den kristna argumentationen för inkarnationens faktum och förkastar sen det. Och jag tycker faktiskt att du bollar lite med ett hellenistiskt (grekiskt) gudsbegrepp när du lägger så stark betoning på Guds oföränderlighet. Nu menar ju jag också att Gud i en viss betydelse faktiskt är oföränderlig. Han är alltid evig, allsmäktige, allestädes närvarande osv. Han är alltid god, barmhärtig, helig, rättvis osv. Men Gud är ju inte statiskt. Han blir glad, han blir vred, han drar tillbaka sina hotelser om domar, han agerar ständigt i den mänskliga historien. Han sluter förbund med folk. Då förändras ju hans relation med dem. När han skapade världen och vår tid är också ett sådant exempel på när saker måste ha förändrats i viss mån även för Gud. På samma sätt var det när Gud blev människa.

      Det är ju självklart att Kristi preexistens i sig inte gör honom till Gud, men utan hans preexistens skulle vi inte talat om inkarnation (människoblivande). någon som inte finns kan ju inte blir något annat. Rent teoretiskt kan man ju tänka sig att någon annan varelse som inte var Gud blev människa. Och om Kristus inte haft preexistens, hade vi inte heller kunnat säga att han var Gud. Det är andra saker som gör att vi säger att han är Gud och då måste han självklart ha preexisterat.

      Gud kan inte födas säger du. Nej, i en mening kan han naturligtvis inte det, dvs i vår mening. Men när vi säger att Gud föddes i ett stall, så menar vi att människan som föddes i stallet inte bara var pojke som sedermera blev bärare av en särskild gudomlig kraft eller medium för någon gudomlig person, utan vi menar att han som föddes hade både gudomlig och mänsklig natur förenade i en person från första början. När vi säger att Sonen var född före all tid, så menar vi inte bokstavligt som människor gör det, utan det är ett sätt att beskriva Sonens relation till Fadern före all tid. I någon mån att beskriva Sonens särskilda roll i förhållande till Fadern.

      Självklart innebär inkarnationen i någon mån en förändring för Gud. Om man har ett statiskt hellenistiskt gudsbegrepp blir detta naturligtvis ett problem. Men med den dynamiska gudabild vi får i Gamla testamentet, blir det inte ett problem.

      SÅ, jag förstår att det kliar i fingrarna på dig att debattera treenighetsläran igen, men jag uppmanar dig att försöka vänta lite grann. Jag hoppas tids nog komma med lite blogginlägg i ämnet som går bra att kommentera. Jag är inte så förtjust som många andra tycks vara, att ha en massa subdiskussioner i kommentarstrådarna där varje kommentar blir som överlånga blogginlägg i sig. Om jag framöver skriver blogginlägg som tar upp olika sidor av allts om finns att säga om treenighetsläran i Skriften och i historien, så vore det bra om diskussionen kunde handla om just det som inlägget tar upp och inte sväva ut i ett vilt fäktande om precis allt möjligt i varenda kommentar. Det blir en fullständigt oläslig kommentarsdebatt. M a o, låt oss diskutera en sak i taget. Vänta med treenighetsläran tills jag skrivit ett inlägg som berör någon aspekt av den. Och diskutera då gärna just den aspekten.

  13. Mikael,
    Om nu apostlarna omfattade en lära som senare definierades som treenighetslära, skulle apostlarna haft all anledning i världen att förklara sig djupare, avgränsa sig o.s.v.
    Nu gör de inte det.
    Det betyder ju med den logik som finns i din bloggpost att det saknas problem på området under deras tid. Det handlar ju ändå om ett antal decennier, inte om en lugn period på några månader.
    Så vad säger det då oss om sannolikheten att apostlarna omfattade något som senare kom att definierades som treenighetslära?
    Just det. Sannolikheten är mycket låg.

  14. Mikael,
    Du skriver: ”Många läror formuleras ju inte i ord förrän det finns ett behov att göra det.”
    Om behovet av att formulera treenighetsläran inte var stort nog för apostlarna som antingen var verksamma i den judiska monoteismens miljöer eller bland romerska och grekiska polyteister, så betyder det inget annat än att man vare sig trodde eller lärde något som ens kunde påminna om denna lära.

    1. Mikael Karlendal

      Micael Ö, jag tror du missförstått vad jag försökte säga eller alternativt inte har en full förståelse för hur olika rörelser utvecklas. I början av en rörelsen kan man ha ett i sig komplett budskap, men allt är inte medvetet formulerat i ord ännu, av den enkla anledningen att man inte ställts inför alla tänkbara frågeställningar och problem som man kan komma att möta ännu. I takt med att man möter nya situationer, nya människor, nya problem osv får man tänka till några extra gånger för att försöka förklara vad man menar med vad man sagt tidigare. Man får t.ex. förklara sig och försvara sig mot nya missuppfattningar av det man sagt tidigare, och på så vis får man förtydliga, förklara djupare, avgränsa sig, definiera vad som tidigare varit underförstått eller omedvetet osv. Det är normalt i läroutveckling och ideologiutveckling. Det är därför en bloggare som jag och vissa andra ständigt får förklara oss och försvara oss och tydliggöra våra tankar. Inte nödvändigtvis så att vi skaffar oss nya åsikter under debattens gång, utan snarare att vi får förtydliga oss och i ord formulera sådant som tidigare var outsagt.

      Jämför här t.ex. hur judiska rabbiner ibland uttrycker sig om sitt ständiga tolkande och utläggande av Mose lag. Skulle Mose känt igen sig i Talmuds utläggningar av Toran? Knappast, men han skulle bli tvingad att inse att det ändå var en vidare förklaring/utläggning av det som finns implicit i den Torah han själv skrivit ner.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.