Sund och äkta evangelikal och inte konstlad ”pentekostal” (Amos Yong-seriens sista del)

Jag har nu rejält tröttnat på Amos Yong och följer därför inte sunda marknadsföringsprinciper när jag nu så snabbt publicerar detta inlägg. Jag borde kanske väntat tills fler hunnit läsa del 3 i serien om Amos Yongs religionsteologi (se även del 1 och 2) och börjat längta efter nästa inlägg. Men jag vill få det ur världen. Detta är mitt fjärde och sista inlägg i denna serie, dock med lite annan rubrik. Jag tycker alltid att det är viktigt att diskutera och kritisera olika teologier, särskilt när de uppträder i fromma kläder, vilket man ju kan säga om det kallas ”pingst” eller ”pentekostalt”. Allt är inte guld som glimmar…

När kristen teologi ska tala om hur Gud uppenbarar sig och gör sin vilja känd, brukar man ofta tala om den allmänna respektive den speciella uppenbarelsen. Med den sistnämnda syftar man på hur Gud uppenbarat sig genom Ordet som blev kött – Jesus – och det skrivna Ordet – Bibeln. Genom den får man frälsande kunskap. Med uttrycket den allmänna uppenbarelsen syftar man på att människan kan se, fatta och förstå något om Gud när hon tittar på skapelsen. Det räcker inte för frälsning.

Det finns många olika tolkningar av detta, men rent allmänt kan man i alla fall hänvisa till texter som Rom 1-2, Ps 19 mm. I Rom 1:18-23 står det:

”Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.”

Det finns någon form av kunskap om Gud tillgänglig för alla. Och människans största synd är att hon inte tagit vara på denna kunskap, utan förfallit till att dyrka det skapade i stället för skaparen. I Rom 2 kompletteras denna bild också med att det finns någon form av morallag nedlagd i våra samveten.

Jag skulle vilja förklara det lite grann så här: Människan har i och med syndafallet vänt sig bort ifrån Gud och står nu med ryggen vänd mot Gud. Hon minns inte riktigt hur Gud såg ut, men hon kan se en hel del spår och skuggbilder av honom framför sig. Hon har vissa minnen, men de börjar fördunklas. Och hon har svårt med tomrummet inom sig, som är en följd av att kontakten med Gud och relationen med honom är bruten. Därför strävar många (långt ifrån alla och absolut inte hela tiden) efter att rekonstruera visionen av det gudomliga. Nu försöker man skapa sig en bild av det man förut hade, i Eden. Men det fungerar inte. Allt hon lyckas åstadkomma är i bästa fall förvridna och knapphändiga bilder av Gud som är mer lika människan själv och hennes drömmar. Ibland blir det rent av en dyrkan av olika spår av det gudomliga i naturen. I bästa fall kan hon ödmjukt ge upp och sända en bön till alltings Skapare och be om nåd. Det är kanske då som någon förkunnare av evangelium kommer.

I denna beskrivning som jag ovan gett, kan man placera in alla världens religioner och livsåskådningar, alltifrån de filosofiskt mest subtila formerna av buddhism och hinduism till de mer jordnära formerna av polyteism och animism som finns på annat håll. Oavsett vilken religion det gäller, buddhism, hinduism, islam, dyrkan av förfäders andar eller andar i naturen, så är allt ett uttryck inte för att människan söker Gud och kommer närmare Gud, utan snarare att hon står med ryggen mot Gud och konstruerar sina egna gudar. Det finns ingen verklig sanning i religionerna, bara lösryckta ”sanningar” som i sina sammanhang ändå inte leder rätt. En del av dessa ”sanningar” kan dock ändå vara något som kristna förkunnare kan anknyta till då de möter en ny grupp människor och predikar evangeliet för första gången. Jag tror många missionärer till tidigare onådda kulturer har upplevt detta.

Att människor i sitt sökande och konstruerande av egna ”gudar” inte hittar Sanningen kommer bl.a. fram i bibeltexter som:

”Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:22-23)

och

”Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.” (1 Kor 1:20-21)

Därför är alltid förkunnelsen av evangelium nödvändig för att människor ska kunna komma till tro på det enda namn som kan frälsa dem (Apg 4:12; Rom 10:13-17). Jesus sade själv att han är vägen, sanningen och livet, och att ingen kommer till Fadern utom genom honom (Joh 14:6)

Därför innebär evangelium också alltid en förkunnelse om omvändelse för alla människor. Nya testamentet använder på många ställen starka bilder: Det handlar om att gå mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud, att de som förut var olydnadens människor och följde fursten över luftens härsmakt och var andligen döda, nu har blivit gjorda levande osv. Man kan ej heller kombinera den gamla religionen med livet i Kristus. Man kan inte tjäna både Gud och Satan. Allt i ens tidigare liv, allt i ens kultur som är en produkt av religionen, av den gudsdyrkan man varit en del av, måste förkastas. Magi- och trolldomsböckerna ska brännas (Apg 19), man kan inte längre delta i den samhälleliga och sociala gemenskapens offermåltider i avgudatemplen (1 Kor 10). Evangelium innebär en övergång till en ny gemenskap, till Guds församling, till Kristi kropp. Ingen kultur lämnas oberörd och oförändrad, ingen kultur är helig i sig. Den är inte skapad av Gud, utan av människor. Det var människan som skulle bruka (kultur) och bevara jorden, inte Gud.

Därför är det inte religionsdialog man vill ha i Nya testamentet. Jag tror att bara själva begreppet och även självaste tanken skulle verkat totalt främmande för apostlarna. Det finns inget gott att ”urskilja” (discern) i den gamla gudsdyrkan, det finns bara avfall och lögn. Däremot kan det för aposteln, som förkunnar i den antika kulturens filosofiska och religiösa hjärta, finnas mycket att anknyta till, när man ska predika denna omvändelse.

Vi ser exempelvis i Paulus predikan i Apg 17 att han anknyter till idéer och tankar i dåtidens filosofier och gudsdyrkan, när han predikar evangelium om den korsfäste som uppstod från de döda, och som en dag ska döma alla, och därför måste alla omvända sig. Vi ser inte att Paulus för någon religionsdialog i modern betydelse, men vi ser att han har goda kunskaper om religion och filosofi där han befinner sig, och att han anknyter till detta och använder sig av detta när han kommunicerar. Men han skjuter inte upp den centrala huvudpunkten i Guds frälsningsbudskap – talet om den korsfäste och uppståndne Herren och frälsaren Jesus Kristus, som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Han förbereder för det talet genom sin anknytning till den kulturella kontexten, men sedan går han rakt på pudelns kärna, oavsett om det tas emot väl eller inte. Paulus vill alltså inte urskilja Anden i den avgudadyrkande kulturen, han vill kommunicera evangeliet effektivt, så att människor omvänder sig och lämnar avgudadyrkan och det som hör till den.

Jag anser att detta rimmar ganska illa med de tankegångar som Amos Yong verkar ha gjort sig till tolk för. Jag ser inget som helst stöd i varken Gamla eller Nya testamentet för att tala om andra religioner som skapelser av den helige Ande. Jag ser inget som helst bibliskt stöd för att urskilja om det är den helige Ande eller onda andar som är verksamma genom spiritistiska medier. Att man ens kan påstå att något sådant är i sig horribelt! Bibeln är fullständigt klar över att spiritism och medier är en styggelse för Gud, och att det är ett uttryck för demonisk verksamhet. Jag ser inget bibliskt stöd för tanken att vi ska bedriva någon sorts religionsdialog i vilken vi ska försöka skilja mellan Kristus och Anden och skjuta upp talet om Kristus så länge som möjligt, och försöka hitta den helige Ande i andra religioner, innan vi tar upp talet om Kristus som är skiljande. Att tala om ett Andens verk som är åtskilt från Kristus och som inte förhärligar och upphöjer Kristus, är djupt obibliskt. Vi behöver inte religionsdialog, men väl goda kunskaper om andra religioner för att kunna förstå människor och hitta anknytningspunkter. Vi behöver inte religionsdialog, men väl samtal och relationer med människor.

Jag ser heller inget bibelstöd som gör det rimligt att konstruera en teologisk metod för den systematiska teologin som bygger på att den främsta metaforen för att tala om Guds verk och närvaro i denna världen är Anden. Dels skiljer inte Bibeln mellan Anden och Gud och/eller Kristus på det sättet. Bibeln talar inte i första hand på det sättet om Guds närvaro och handlande i världen. Om det skulle finnas någon term i Bibeln som kom i närheten av detta, så är det begreppet ”visheten” och det därtill hörande begreppet ”ordet” (jfr t.ex. Ords 8 och Joh 1). Men det är ändå inte på det sättet att det skulle gå att bygga en teologisk metod på detta. När Nya testamentet talar om Anden, så handlar Andens verksamhet alltid om Kristus och att sätta honom i centrum på något sätt. Anden är inte något åtskilt från Kristus. Att använda sig av treenighetsläran som trampolin för allsköns spekulation gör inte det hela till god teologi.

Jag tycker att allt detta sammantaget ger mig en dålig smak i munnen angående detta konstlade försök att konstruera en säregen ”pentekostal” teologi. Det leder till ett tal om Gud, Jesus och den helige Ande som känns väldigt fjärran från bibeltexterna. Jag känner att jag hör mer hemma bland solida bibeltroende och andefyllda evangelikala bröder hemmahörande bakom andra samfundsetiketter. Det är bättre att lyssna på sund evangelikal teologi hos förkunnare som också tror att Andens gåvor är till för idag, även om de inte själva kallar sig karismatiker. Jag tror inte själv att det är så lyckat att tala om en ”pentekostal” teologi på ett liknande sätt. Jag tror inte att den egentligen finns och jag tror inte att det finns något behov av den. Vi svenska pingstvänner är evangelikaler, som möjligen en del av oss har en säregen uppfattning om Andens dop med obligatoriskt medföljande tungotal. Men teologin i övrigt är inte säregen för oss ”pingstvänner”. De flesta av oss har nog skrotat den alltför absoluta formen av ”läran om den fria församlingen”. Vi är evangelikaler.

En del pingstvänner brukar hävda att vi har ett särskilt sätt att betona att vi inte bara tror på det bibeltexterna ville säga när de skrevs, utan att vi frågar efter vad Anden säger till oss nu genom bibeltexterna. Men det är inte unikt för oss pingstvänner. Alla sunda väckelse-evangelikaler tror både på hela den undervisning som bibeltexterna avsåg att förmedla och på att den helige Ande kan tala genom Ordet till oss nu. Vi behöver inte konstruera en konstlad ”pentekostal” identitet för en sådan saks skull. Det är inte rätt göra en skarp åtskillnad mellan vad Anden sade då genom bibeltexterna och vad Anden även kan använda dem till nu.

Låt oss vara sunda evangelikaler! Låt begrepp som ”pingstvän” och ”pingströrelse/-väckelse”, för så heter det på svenska språket, vara ett begrepp för religionssociologer och kyrkohistoriker i deras forskning, men försök inte konstruera en säregen pingstteologi bara för att göra oss speciella och ge oss en extra speciell samfundsidentitet som är annorlunda än den samhörighetskänsla vi haft tidigare. Det behöver vi verkligen inte!

För övrigt, för att undvika missförstånd: Jag känner mig i allmänna ordalag väldigt glad och nöjd över den utveckling som svensk pingströrelse tagit de senaste åren med utveckling mot mer av samfundsorganisation, pastorsakademin och även med den senaste pastorskonferensen i Stockholm. I det stora hela har det varit väldigt positivt. Denna serie inlägg är inte en kritik mot det, utan mot dels Amos Yongs teologi som sådan, och dels mot lanserandet av begreppet ”pentekostal” och försöken att konstruera en ny identitet kring just det. Så förstå rätt vad jag kritiserar.

11 reaktioner till “Sund och äkta evangelikal och inte konstlad ”pentekostal” (Amos Yong-seriens sista del)”

  1. Så skall teologi vidarebefordras, att jag (vi) oskolade kan läsa och fatta! Minska kravet på teologi är, tycker jag, att det skall gå att hitta genom den egna bibelläsningen. Tack Mikael!

  2. Hjärtligt tack Mikael !

    Det krävs en del arbete & kunnande för att ge dessa klara distinktioner.
    Inte att förglömma att du som näst intill ensam ”fyrbåk” i pingst lyser över detta så att andra som inte orkar eller har skumma ögon får det belyst.
    Det krävs också mod att ”våga” vara den som går emot osunda strömningar – speciellt då man näst intill ensam går fram i frontlinjen mot de osunda angriparna.

    Kanske hade Nehemja samma känsla när han ställde sig på muren… – innan de andra också ställde sig till landets försvar ?

  3. Tack så mycket Mikael för detta! Jag är glad att du orkade sätta dig in så väl i det omfattande material jag skickat dig. Guds välsignelse!

  4. God morgon!
    Eftersom jag uppskattar denna blogg och läst den troget och deltagit några år vill jag skriva offentligt det som jag skrivit privat till Mikael Karlendal tidigare: Systematisk teologi är ingenting, som jag fattar och tänker inte försöka förstå heller. Det jag upprepat gång på gång är, att det fattas bibelstudier. Inte olika tolkningar. Lars Gunther har hjälpt mig mycket när jag hade det som värst med Livets ord och deras input från olika håll.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.