Paulus och lagen

”Det är roligt att se all den debatt (i skrivandets stund 120 kommentarer) som uppstått i samband med mitt förra inlägg och ”Kristna och Mose lag”. En hel del intressanta tankar har kommit fram. Jag vill i denna text lägga fram några tankar om just ämnet ”Paulus och lagen”, eftersom det är en av huvudpunkterna i sammanhanget.

Just frågan om Paulus och hur han ställer sig till Mose lag och hur hans begrepp ”rättf’ärdiggörelse genom tron” ska förstås är ett ämne som vållat och vållar bibelläsare en hel del bry. Vi får konstatera att ”…där finns somligt som är svårt att förstå…” (2 Pet 3:16). På 1500-talet ledde reformatorernas återupptäckt av Paulus undervisning till en reformation inom den dåtida kyrkan och en stor kyrkosplittring som vi fortfarande lever med idag. Sedan några decennier tillbaka har NT-exegeter av flera slag börjat delvis ifrågasätta reformatorernas tolkning. Man talar om det nya perspektivet på Paulus. Många menar dock att det inte helt behöver ses som en svart-vit kontrast mot det gamla.

Följande är några av de punkter jag anser att man måste ta hänsyn till i denna diskussion. Jag är redan nu säker på att jag glömt flera punkter.

1. Om vi inte hade haft vissa textpartier i Paulus brev till Romarna, Galaterna, Efesierna och Filipperna, hade vi inte haft en kristendomstolkning som kunnat predika nåd på ett sådant sätt att människor tror att de ”inte behöver göra någonting för att komma till himlen”. Då hade all vår förkunnelse gått ut på att Gud visserligen är nådig och barmhärtig och förlåter synder, men han är också rättfärdig och straffar den som gör det onda. Den som vill finna en nådig Gud måste därför omvända sig från sin synd och vända sig till Gud. Vi skulle då kunnat referera till texter som

”Och Herren gick förbi honom och ropade: ”Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led.” (2 Mos 34:6-7)

och de otaliga texter som säger ungefär så här:

”Om du vänder tillbaka, Israel, säger Herren, skall du få komma tillbaka till mig…” (Jer 4:1)

”Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?” (Hes 33:11)

Eller varför inte Paulus egna ord i Rom 2:4-11  där han faktiskt säger samma sak:

”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. Han skall löna var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. Gud gör inte skillnad på människor.”

Faktum är, att denna ”linje” som presenteras ovan är så självklar genom hela Bibeln, att man faktiskt inte får ta några andra texter om ”lag och evangelium” eller om ”tro och gärningar” och använda dem som exegetisk hävstång och predika något annat som säger motsatsen! Det är alltså omvändelse som gäller! Det betyder att man inser sin synd och vänder om från den, lämnar den. Endast då kan man motta Guds barmhärtighet.

2. Paulus har också en annan sak gemensam med Jesus – han talar mycket om att de troende ska lyda Gud. I missionsbefallningen i Matt 28:18-20 talar Jesus som bekant om att vi ska lära alla folk att hålla allt vad Jesus befallt dem. Vad som kanske är mindre uppmärksammat är att Paulus i Romarbrevet på minst fem ställen använder begreppet lydnad när han talar om vad som är det normala kristna livet (Rom 1:5; 6:17; 15:18; 16:19; 16:26). Läs gärna sammanhangen! Detta förutom att han i alla sina brev också har stora textpartier där han förmanar församlingarna och instruerar dem i hur de ska leva, vad de ska och inte ska göra osv. Det kristna livet är med andra orden en vandring där man följer en viss väg, där man håller vissa bud eller som Paulus skriver i 1 Kor 7:19: ”Vad som betyder något är att man håller Guds bud” (”bud” i pluralform i grundtexten).

Ovanstående två punkter måste alltid finnas med i beräkningen när man läser Paulus. Vad han än skriver för övrigt, så kan det inte betyda att ovanstående är negerat eller satt ur spel.

3. Enligt Apostlagärningarna menade Paulus att evangelium var först sänt till judarna, vilket han också skrev t.ex. i Rom 1:16. Han sökte därför alltid upp judarna först i de städer han kom till.

4. Enligt Apg 21:20-26 genomför Paulus en reningsceremoni i templet i Jerusalem, i enlighet med Mose Lag, med syftet att visa att han inte ”lär alla judar ute bland hedningarna att överge Mose”  och att han inte ”förklarar för dem att de inte skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk” (21:22). Han gör det för att visa att också han ”håller fast vid lagen och lever efter den” (21:24). Senare i Apg 24:17 talar Paulus om händelsen: ”Efter flera år kom jag tillbaka till mitt folk för att ge allmosor och offra.” I Apg 28:17 talar den fångne Paulus tillbakablickande på den händelsen och säger till de judiska ledarna i Rom: ”Mina bröder. Fast jag inte har förbrutit mig mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder och bruk blev jag i Jerusalem utlämnad till romarna och bortförd som fånge.”

5. Paulus omskar sin medarbetare Timotheos, som hade en judisk mor men en grekisk far (Apg 16:1-3)

Detta säger i klartext att Paulus var levde som en Torah-trogen jude. Eller vad kan det annars betyda?

6. Apostlagärningarna vittnar som historieskildring om att den stora interna debatten i den dåtida kristna församlingen var frågan om hedningar som kommit till tro på Jesus skulle omskäras eller ej. Dvs, var de hednakristna tvungna att omskäras och på det sättet bli fullvärdiga judar för att få vara med i församlingen och räknas som rättfärdiga. Paulus stod tydligt på den sida som sade att hedningarna inte behövde omskäras. Att han omskar Timotheos berodde på att denne var av blandad härkomst och att därför varken det ena eller det andra var självklart. Paulus rakryggade och konsekventa hållning i denna fråga gjorde honom mycket kontroversiell bland judarna, både bland Jesus troende judar och icke-Jesus-troende judar. Men Apg:s författare visar enligt punkt 4 (ovan) att Paulus förvisso blev anklagad för att inte vara torah-trogen, men att han ändå var det.

7. Framförallt Romarbrevet och Galaterbrevet behandlar denna fråga om omskärelse. Många församlingar plågades av att det reste runt förkunnare som drev linjen att de hednakristna måste omskäras med allt vad det innebar. Paulus utvecklar i dessa brev och på en del andra håll en skarp polemik mot dessa som han menar är villolärare och falska bröder. Han nedkallar förbannelse över dem. I en sådan polemik använder han sig av retoriska grepp som är vanligt i retorik och särskilt i de former av retorik som fanns i dåtiden. Ibland talar han i mycket kraftfulla ordalag.

8. Paulus kunde t.ex. skriva att de som predikar omskärelse (för hednakristna) borde ”skära av sig alltihop” (Gal 5:12).

9. Han framhåller att han vägrade ge med sig och omskära den hednakristne Titus (Gal 1:1-5), fast Timotheos som var av blandad härkomst kunde omskäras (se punkt 5)

10. I polemik mot omskärarna kunde han tala om dem som ”hundar” och ”skadegörare” och tala om ”sönderskärelsen” (Fil 3). Han kunde säga att han själv enligt lagen hade levt som en rättfärdig och oförvitlig man innan han mötte Kristus, men att han nu räknade allt sådant som en förlust och kastade det på sophögen (Fil 3). Samtidigt skriver han om lagen och budorden: ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott” (Rom 7:12) och att ”lagen hör till det andliga” (Rom 7:14). Och då är det ju inte konstigt att han i Rom 8:3-9 skriver att den kristne som lever i Anden kan uppfylla lagens krav på rättfärdighet.

11. När Paulus argumenterar mot dem som vill att hednakristna ska omskäras och så att säga talar emot tillämpande av vissa lagar och bud på hednakristna, så är det naturligt att hans argumentation och/eller retorik får en sorts ”anti-lag-prägel”. Det är skillnad på att lägga fram en sak i rent positiv bemärkelse utan att samtidigt behöva argumentera mot en massa motsatta ståndpunkter, och den typ av vederläggande argumentation som Paulus måste ägna sig åt så ofta.

12. Problemet med mycken nutida kristen läsning av paulusbreven är att den läser Paulus retoriska och argumenterande texter gentemot en viss tolkning/tillämpning av vissa lagar i Mose lag som om den inte var en polemik mot något speciellt, utan en utläggning mot Mose lag i största allmänhet. Men den läsningen strider tydligt mot både den bild vi får av Paulus i Apostlagärningarna (se flera av punkterna ovan) och mot de positiva saker han faktiskt säger om lagen och hans sätt att tillämpa och predika lagens bud för de kristna församlingarna. I det sistnämnda tänker jag på alla de textpartier i hans brev som vi brukar kalla parenes, förmanande texter.

13. Paulus predikade att både judar och hedningar blir frälsta genom tro på Jesus och att båda måste gå den vägen. Han menade också att judarna var de första som hade rätt att få höra detta budskap. Därför var han också mycket upprörd över att hans eget folk inte bara vägrade tro på Jesus utan också många gånger aktivt var motståndare till den kristna församlingen och förföljde den (liksom han själv hade gjort innan han blev omvänd). Rom 9-11 är ett exempel på en sådan text där han visar sin inre brottningskamp över detta. Även en text som 1 Thess 2:14-16 måste förstås i det perspektivet.

14. En ”anti-lag-retorik” och vederläggande argumentation som Paulus måste använda för att argumentera mot dem som vill att hednakristna ska omskäras kan lätt missförstås. Det är lätt att missförstå texter som säger att vi blir rättfärdiggjorda genom tro och inte genom ”laggärningar” – om man inte förstår att sistnämnda uttryck syftar på omskärelse och bud som är specifikt bara för judar. Paulus förståelse av begreppet ”tro” i detta sammanhang åsyftar inte tro som bara kan beskrivas som en åsikt eller en kunskap, utan den innefattar också att det är en fruktbärande tro. En tro som är ”verksam i kärlek” (Gal 5:6). En tro som är en följd av Andens inneboende och därför leder till att lagens krav på rättfärdighet kan uppfyllas (Rom 8:3ff) En tro som innefattar lydnad för Guds bud (1 Kor 7:19). En trons lydnad – kort och gott (se punkt 2 ovan).

Därför säger inte Jakob emot Paulus när han med hänvisning till Abraham skriver ”ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro” (Jak 2:24), fast Paulus i Rom 4 med hänvisning till samma texter om Abraham skriver att man blir rättfärdig genom tro oberoende av gärningar. Vid en noggrann läsning av Jak 2 respektive Rom 4 ser man att de inte motsäger varandra.

15. Ser man till vad Paulus rent positivt säger om Mose lag, så betraktar han den som något gott och heligt – den är ju från Gud. Han förväntar sig att hednakristna ska hålla de bud som han lärt dem. Om man frågar vilka de är, så kan man sammanfattningsvis säga att det är de moraliska buden.

16. Ser man till vad han ivrigt bekämpar och förkastar, så är det att hednakristna ska omskäras och hålla hela lagen, dvs även allt som inte kan räknas som allmänna moraliska bud riktade till hela mänskligheten.

17. Vad han menar om judekristna i allt detta är inte lika klart. Det rådde ju ingen diskussion om dem på Paulus tid. De allra flesta av dem följde säkert Mose lag som de alltid gjort tidigare, även nu när de kommit till tro på Jesus (se bl.a. Apg 21). Men, det rådde ingen diskussion om hur just de skulle göra.

18. Vissa texter ger en otvetydig bild av en torahtrogen Paulus (se ovan). Vissa texter antyder att man även utifrån Paulus kristet/rabbinska perspektiv kunde inta en mer flexibel hållning i vissa frågor. Rom 14 och Kol 2 och kanske Gal 2 antyder att man i Kristus kunde ha en något annan och mer flexibel halacha eller hållning i mat/måltidsfrågor än vad de flesta judar i allmänhet då tänkte. Kol 2 antyder att det även gäller högtider, sabbat och nymånader. Men, frågan är om han verkligen lärde kristna judar att agera så. 1 Kor 9 antyder att han hade en långtgående flexibel hållning i syfte att nå människor med evangeliet.

19. Hebreerbrevets författare (okänd, men vissa hävdar att det var Paulus medarbetare och historieskrivare Lukas) för djuplodande resonemang om offerlagstiftning, renhetsföreskrifter och matregler och menar att allt detta var en skugga av det verkliga som skulle komma, nämligen det Jesus Kristus skulle göra genom sin död på korset. Om Hebreerbrevet är skrivet till en judekristen församling, vilket det mesta tyder på, så antyder det att även judekristna på den tiden ansåg att inte bara offerlagarna hade fått sin uppfyllelse i Kristus, utan att även renhetslagar och matföreskrifter hade det.

20. Ovantående och det faktum att det officiella beslutet om att de hednakristna skulle slippa omskärelsen mm (apostlamötet i Jerusalem, Apg 15) kom ca två decennier efter Jesu död och uppståndelse och församlingens bildande, talar för bilden att vi har långsamt framväxande ny halacha även för judekristna.

Avslutning: Detta var några korta punkter i all hast. Helt säkert har jag glömt mycket som jag borde haft med, men detta är i alla fall något.

För övrigt, är det naturligtvis roligt att Piensoho ska få predika i riksdagen. Det visar att samhället har svårt att hålla sig borta från religionen, fast det är sekulärt. Roligt att samhället nu lär få upptäcka fler kyrkor än Svenska kyrkan. Det här ger ju också en bättre och sannare bild av pingstörelsen än detta. Om den nya situationen i Egypten finns det mycket att säga om. Men kristna ministrar i en islamistisk regering lär nog knappast göra någon skillnad. Låt oss inte luras! Den perfekta bordsbönen borde vara en tacksägelse eller lovprisning, och dessutom kort! Helst inte långa sånger som ska upprepas. Det kan man pyssla med efter maten.

För övrigt, så lär väl detta inlägg även kunna länkas till dessa bloggar: a och b.

 

 

27 reaktioner till “Paulus och lagen”

  1. En bra genomgång.

    ”Hebreerbrevets författare (okänd, men vissa hävdar att det var Paulus medarbetare och historieskrivare Lukas)”

    Håller nog med dem som anser att Jakob var författaren.

  2. Det är vikitigt att hålla i åtanke att Paulus brev (åtminstone de äkta) utgör primärkällor angående hans teologi (d.v.s. de små glimtar vi får; dock på intet sätt en systematisk redogörelse) medan Apostlagärningarna (skriven av samma författare som Lukasevangeliet) utgör andrahandsinformation (i bästa fall) som inte alltid friktionsfritt går att jämka med Paulus egna ord från breven .

    Magnus

    1. Magnus, det är förvisso riktigt att man bör skilja på vad som är Paulus egna ord (primärkälla) och vad som är Lukas ord om Paulus förkunnelse och praxis (sekundärkällan). Samtidigt ska man kanske inte hårddra det för mycket, eftersom Lukas (jag accepterar den traditionella uppfattningen om författarskapet) var en nära medarbetare till Paulus och ibland reste med honom. Man kan utgå ifrån att man var noga med antecknande och vidareförande av traditioner av lära och förkunnelse, inklusive berättelser, och det därför är stor sannolikhet för att Lukas hade uppfattat Paulus allmänna förkunnelse och syn respektive praxis i en sådan stor stridsfråga korrekt. Man kan utgå ifrån att det samtalades en hel del i medarbetarkretsarna om detta, vad som var hållningen till det och det osv. Vi får inte glömma att det var under antiken, Paulus var inte någon modern teolog som satte en ära i att vara obegriplig… 😉 Även om breven just pga att de är tillfällighetsskrifter adresserade till specifika situationer och inriktade på argumentation och därmed stundom svåra för oss att förstå, då vi inte har tillgång till den andra sidans argumentation, så lär nog Paulus ha kunnat vara tydligt muntligt inom den egna medarbetarkretsen så att alla skulle veta vad som gäller i missionsverksamheten.

      När det gäller just frågan om lag och evangelium, tro och gärningar, tycker jag personligen inte att det är helt omöjligt att jämka samman det på ett rimligt sätt. Det som möjligen kan vålla en viss huvudbry är relationen mellan Apg 15 och Gal 2 med allt vad därtill hör.

      Anders Gunnarsson, jag är nog lika allmänkyrklig som Calvin i denna fråga, så möjligen kan en och annan se rött 🙂

  3. Lars Enarson,

    Tack för dina ”svar”. Jag kommer inte att gå in i detalj här. Det vore att missbruka broder Karlendals blogg. Diskussioner som divergerar leder aldrig till något gott.

    Givetvis kommer jag att använda dina argument i en eller annan form. Det kan vara som data för kommentarer eller eventuellt en egen bloggpost.

    Det jag vill säga här är att dina kommentarer (i min subjektiva och begränsade optik) på ett utmärkt sätt illustrerar just det jag försökte belysa.

    /Kjell

  4. MK

    Det låter som din soterologi är väldigt oluthersk och allmänkyrklig (=kata holicos)! Är det rätt uppfattat? I s f går väl Christian M i taket…

  5. Att kalvinister uppfattas som mer lagiska är väl kanske ingen nyhet? Eftersom Karlendal är kalvinist så har vi givetvis olika uppfattningar i en rad viktiga frågor. V g soteriologin antar jag dock att vi har samma syn, d v s att rättfärdiggörelsen är genom tro allena eller har vi inte det? Menar du, Mikael, att lagen, d v s dess tredje bruk, har någon som helst betydelse för rättfärdiggörelsen? I så fall är det m a o inte genom tro allena.

    Frågor där vi har olika uppfattning är dock f f a den partikulära försoningen och dubbla predestinationen, som jag antar att han som kalvinist omfattar.

  6. V g frågan om lag och evangelium kan vi givetvis inte bygga någon lära på enstaka citat från Apg. Vill vi veta vad Paulus lärde i dessa frågor får vi i första hand studera Romarbrevet och Galaterbrevet. Speciellt i Romarbrevet presenterar Paulus hela det evangelium som han predikade.

    1. Christian, givetvis är Romarbrevet och Galaterbrevet viktigare när man ska göra sig en bild av Paulus teologi. Men vi ska akta oss för att skapa ”en kanon inom kanon”. Om Apg går att lita på som historisk och teologisk källa, så bör vi inte spela ut Apg mot Rom och Gal, utan snarare betrakta Apg som ett komplement som hjälper oss att se kontexten till den polemik Paulus driver i sina brev. Man kan inte komma ifrån att författaren till Apg framställer Paulus som torahtrogen och att hans strider inte gällde hur judekristna skulle leva, utan om den hednakristna frågan. Problemet med mycken kristen (kanske särskilt luthersk, men långt ifrån bara dem) läsning av Paulus är att man läser Rom och Gal som om de inte var polemiska texter som försvarar en viss ståndpunkt, utan bara läser dem som om de vore en snäll söndagskoleframställning av ”så här lär jag”.

    1. Jag kallar mig inte kalvinist. Däremot finns det mycket bra inom s k reformert teologi och jag tror att just Sverige skulle behöva mer av det perspektivet. Begreppet ”reformert” är ett vidare begrepp än begreppet ”kalvinist”. Men, timmen är sen och jag ska inte här och nu fördjupa mig mer i detta. Dock kan man ju tillägga att som pingstvän är det fullt möjligt att t.ex. ha en luthersk försoningslära och en baptistisk dopsyn. Man kan också ha en reformert teologi i frälsningsläran eller en weslyansk-arminiansk. Bara som exempel, alltså.

  7. ”Menar du, Mikael, att lagen, d v s dess tredje bruk, har någon som helst betydelse för RÄTTFÄRDIGGÖRELSE? I så fall är det m a o inte genom tro allena. ”

    …skrev Christian.

    ”Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?
    Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ‘Gå i frid, kläd dig varmt, och ät dig mätt’ – vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom vad hans kropp behövde?

    Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar. Nu torde någon säga: ‘Du har ju tro?’ – ‘Ja, och jag har också gärningar; visa mig du din tro utan gärningar, så vill jag genom mina gärningar visa dig min tro.’

    Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva. Men vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan gärningar är till intet gagn!

    Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret? Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad, och så fullbordades det skriftens ord som säger: ‘Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet’; och han blev kallad ‘Guds vän’. I sen alltså att det är av gärningar som en människa BLIVER RÄTTFÄRDIG, och icke av tro allenast.”

    (Mina versaler)

    Så, vem ska vi främst sätta tro till? Luther eller Herrens egen broder och lärjunge?

    1. Jag ska inte svara för Christian, men Luther hade definitivt problem med att förstå Jakobs brev. Han kallade det för en ”halmepistel”, då han inte riktigt kunde få det att gå ihop med sin egen förståelse av Paulus. Det problemet hade tydligen inte Calvin.

  8. ”Dock kan man ju tillägga att som pingstvän är det fullt möjligt att t.ex. ha en luthersk försoningslära och en baptistisk dopsyn. Man kan också ha en reformert teologi i frälsningsläran eller en weslyansk-arminiansk.”

    Precis. Med en grundton från Mästarens eget folk.

    Luther gjorde mycket gott för världen och för Sverige, vilket måste räknades honom till godo. Men därifrån är steget långt till att bli hans lärjunge. Vi har bara en Mästare, en som är ofelbar, och vars ord allt måste bedömas utifrån.

  9. Mikael
    Du skriver att du inte ”kallar” dig kalvinist med tillägget att det finns mycket bra inom reformert teologi. Jaha så du är det men du kallar dig inte för det menar du… 🙂

    Nej, mer allvarligt, att göra någon skillnad mellan kalvinism och reformert teologi anser jag vara hårklyveri. Du skriver ju t o m i ditt inlägg att du kallar dig reformert http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/?p=1111

    Jag kallar mig inte kalvinist, men ibland kallar jag mig reformert,

    Du har ju t o m en flik ovan som heter reformert teologi med dina ”kalvinistiska” inlägg… 😉

    I ett av dem hänvisar du till en Dagenintervju där du är intervjuad som vad jag förstår talesman för reformert teologi.

    I detta ditt eget blogginlägg skriver du citat

    Jag är naturligtvis glad att bli sammankopplad med den reformerta teologin av många skäl, men framför allt för att den är biblisk och enligt min uppfattning den teologi som gör mest rättvisa åt bibeltexterna som helhet. Men även om jag gärna kallar mig själv reformert,..

    I Dagenartikeln säger du:

    Man kan säga att det finns en delvis annan syn på tiden och världsbilden inom det reformerta som också medför synen att det finns en förutbestämmelse kring vilka som kommer att bli frälsta. Det innebär en paradox i förhållande till den fria viljan – hur går det ihop att vi kan välja och att Gud förutbestämt?

    Som reformert bejakar jag den paradoxen, konstaterar att jag inte vet hur det förhåller sig.

    Skulle vara intressant att höra vad du gör för skillnad mellan reformert teologi och kalvinism om det nu finns någon?
    Omfattar du t ex inte lärorna om:

    – Partikulär försoning, d v s Jesus dog inte för alla människor
    – Dubbel predestination, d v s Gud har förutbestämt en del människor att gå evigt förlorade
    – Perseverance of the saints, d v s en gång frälst alltid frälst.

    1. Christian, jag har också länge trott att kalvinistisk och reformert är likvärdiga synonymer. Men jag har genom vidare studier nu förstått att begreppet reformert är ett vidare begrepp. Det handlar inte om vad du eller jag tycker, utan vad begreppen rent faktiskt används till. Jag har inte tid att gå in på djupet just nu, men kan kort säga att detta inte är helt enkelt att utreda. Men inom World Reformed Alliance (eller om det nu heter något annat jag inte minns), de reformerta kyrkornas motsvarighet till Lutherska världsförbundet, så ingår kyrkosamfund som Svenska Missionskyrkan (sic!), nu kanske GF, och det ledande arminianska samfundet från Holland! Sedan finns det röster som Michael Horton som menar att man inte kan kalla sig reformert om man inte skriver under på de stora reformerta bekännelseskrifterna från 15-1600-talen, och således är barndöpare.

  10. Mikael
    Du svarade inte på min fråga om du anser att lagen och dess tredje bruk har något med rättfärdiggörelsen att göra.

  11. Per Munch skriver om skilnaden v g lagiskhet

    Formellt har lutheraner och reformerta samma bibelsyn, men när det gäller Skriftens tolkning skiljs vägarna åt. I båda kyrkorna bekänner man att såväl GT som NT är heliga och auktoritativa skrifter. Men under det att den reformerta kyrkan ger dem båda lika stort utrymme, understryker man inom den lutherska
    kyrkan snarare deras olika prägel. …

    Det betyder att GT med dess bud och lagar har en mera framträdande plats i den reformerta kyrkan än i den lutherska. I praktiken visar det sig också att det vilar mera av lagiskhet över den reformerta kyrkan. Det kan här också påpekas att
    den reformerta kyrkan har bevarat bildförbudet som det andra budet. En konsekvens härav är att det inte får förekomma bilder eller krucifix i kyrkorna.

  12. Mikael
    Ja Galaterbrevet kanske kan uppfattas som polemiskt. Paulus skriver dock naturligtvis inget angående lag och evangelium där som inte Guds Ande sanktionerar, d v s det är Guds ord.

    V g Romarbrevet har det funnits dem som hävdar att det är skrivet i polemik men jag trodde att den uppfattningen sedan länge var tillbakavisad.

    Nej här vill Paulus presentera hela det evangelium han predikade för församlingen i Rom. Han hade ju ännu inte varit där och haft tillfälle att personligen undervisa dem. Vill vi alltså veta vad innehållet i det Paulus lärde är så går vi till Romarbrevet. Vill vi utförligare veta hans inställning v g lag och evangelium konsulterar vi Galaterbrevet.

    Mot bakgrund av dessa brev så är det svårt att uppfatta Paulus som Torahtrogen som du uttrycker det.

    V g Apg här man sällan judaister citer t ex Apg 13:37-38
    Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.
    eller Apg 15:10-11
    Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd.”

    1. Christian, Romarbrevet är förvisso mindre polemiskt än Galaterbrevet, men Paulus driver förvisso en polemik gentemot alla som missförstått och förvrängt hans budskap och på så vis åsamkat honom förföljelse.

      Frågan är inte om Paulus levde som torahtrogen jude, utan hur pass flexibel han kunde tänkas vara med detaljerna och vad han generellt sett lärde ut till de judekristna.

  13. Jag tänker inte gå in i någon djupare diskussion om påstådda skillnader mellan Pauli evangelium och Jakob mer än att konstatera att Jakob inte kan ha haft en annan syn på rättfärdiggörelsen än Paulus. I så fall kan det i sanning betraktas som en halmepistel. Ja t o m något ännu värre. nej Jakobs brev måste givetvis tolkas och förstås i ljuset av evangelium.

    Paulus skriver ju i Gal 1:
    Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, 7 fast det inte finns något annat. Däremot är det några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium. 8 Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. 9 Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.

    11 Jag vill göra klart för er, bröder, att det evangelium som jag har predikat inte kommer från människor. 12 Jag har inte fått det eller lärt mig det av någon människa. Jag har tagit emot det genom en uppenbarelse från Jesus Kristus.

    Paulus säger att han fått det evangelium han predikar direkt från Herren och att om någon predikar i strid mot det så vare han fördömd. M a o kan inte Jakob ha en annan uppfattning eller i v f har inte Jakobsbrevet tolkningsföreträde utan Pauli evangelium.

    När Paulus säger att vi rättfärdiggöres genom tro utan gärningar kan ju inte Jakob mena tvärtom att det är genom gärningar vi blir rättfärdiga. Eller tror ni lagivrare det?

    Givetvis följer gärningar på sann frälsande tro men de har inget med rättfärdiggörelsen att göra som är genom tro utan gärningar, d vs genom tro allena!

  14. Mikael
    Spelar egentligen ingen roll vad du kallar dig. Varför är det så känsligt för dig? Det är givetvis innehållet i kalvinism/ reformert teologi det handlar om, en fråga som du undviker. Jag betraktar dig alltså som kalvinist i flera avseenden. T ex är din syn på lagen typisk kalvinistisk. Om jag inte missminner mig förnekar du inte heller kalvinistiska läror som partikulär försoning (limited atonement) och dubbel predestination. Hur din uppfattning är v g perseverance of the saints (en gång frälst alltid frälst) , total depravity, unconditional election vet jag inte.

  15. Mikael
    Var hittar du stöd för din uppfattning om att Romarbrevet skulle vara skrivet i polemik?

    Jaha det är din uppfattning om Paulus att han skulle vara en torahobservant jude. Hur förenar du den med t ex Gal 2:14, Rom 7:4-6, 1 Kor 9:19-20.

  16. Spännande ordväxlingar bröder i Herren, tyvärr kan jag inte ge något större bidrag av teologiskt slag. Dock kan jag nämna den tanke jag fick när jag läste era kommentarer: Det är inte så viktigt vad man kallar sig, utan hur man lever. När teologin kring rättfärdiggörelsen av tro som den beskrivs av Paulus levs ut (där innefattas att man gått över från dödens lag till Andens lag)- lever man efter Jakobs beskrivning att tron måste omsättas i handling. Det Jakob beskriver är ju egentligen Andens frukt. /Simon

  17. Jag studerar just nu teologi, och tycker mig förnimma att det i det teologiska och kristna Sverige idag växer, eller kanske sedan länge har växt, fram ett slags ‘gärningslära’. Jag sätter det inom citationstecken för jag menar inte att anklaga någon här för gärningslära, utan jag använder ett klumpigt och trubbigt sätt att dra uppmärksamhet till vad jag egentligen menar. Är detta en del av den nya ekumeniken? På andra håll (troligen inte på denna blogg) tar man inte Bibeln på särskilt stort allvar. Den är en samling skrönor. Det viktiga tycks vara att göra gott i världen: Sortera sopor, kämpa för miljön, hjälpa fattiga och i allmänhet vara god. Så verkar man resonera, och det kommer kalvinister och föreläser om detta: Vad ska vi göra i världen? Kristus kommer i skymundan.

    Jag vet att alla exempel Mikael tar fram i inlägget finns i Bibeln. Det har väl i alla tider varit kristnas svårighet att förstå hur det hänger ihop. Men betänk att Paulus också säger att om jag gör goda gärningar utan kärlek är de värdelösa.

    Jag tycker det är mycket allvarligt när man lägger gärningarnas ok på människorna, istället för nåden. Det torde vara ytterst få människor som i uppriktig kärlek kan göra goda gärningar, åtminstone mer än i undantagsfall. Jag kan det inte. Kanske bland denna bloggs läsare finns de få undantagen? I så fall gör vi kristendomen till en elitistisk religion, där bara den kan vara med som orkar späka sig en hel livstid och avstå från det man egentligen önskar och tvinga sig att göra gott. Det är stor risk att det är en fariséisk religion, där dörren stängs för männsiskor som vill in i himmelriket.

    Är Kristus så hård, då är allt hopp ute, och vi kan bara jämra oss. Nåden finns inte, och jag är dömd. Jag kan då bara hoppas på att jag har rätt och evigt straff betyder evig död och inte som många tror evigt lidande (men låt oss spara den debatten, jag ville bara illustrera hur hopplöst det då är).

    Om Gud kallar oss in i sin familj för att sen med spö och livrem prygla oss, och så fort vi spiller på duken kasta ut oss i vinterkylan, då är det ingen god far vi har.

    Själv tror jag att sambandet är mycket mer komplext än vi förstår. Om vi vandra i Anden står vi inte under lagen. Vad btyder det? Jag tror vi måste försöka förstå det – istället för att försöka excellera i lydnad.

  18. Syndare: ”Men betänk att Paulus också säger att om jag gör goda gärningar utan kärlek är de värdelösa.

    Jag tycker det är mycket allvarligt när man lägger gärningarnas ok på människorna, istället för nåden.”

    – Varför denna misstänksamhet mot gärningar? Man får väl tro gott om människorna att de gör det av kärlek. Jesus sätter ofta gärningar i centrum för sin förkunnelse. Ett glas vatten till rätt person kan ge en profets lön. 😉

    Inom judendomen talar man om två ok, himmelrikets ok (att erkänna den Ende Guden) och toráns ok (de bud som gäller var och en). Jesus refererar till dessa ok och han har inte lovat oss ett okfritt liv, men hans ok är milt och bördan lätt.

  19. Spänningen i Bibeln mellan nåd och gärningar är ju inget nytt, utan har sysselsatt kristna i 2000 år. Det saknas inte goda försök till förklaringar, men i slutändan hamnar vi ändå i något slags ”mysterium”. ”Mysteriet” är ett missbrukat begrepp när präster i tid och otid talar om mysteriet istället för att svara på folks frågor. Men när vi når ett visst djup av vår tro finns där ändå ett äkta mysterium vi inte kan penetrera.

    De flesta känner att vad vi gör spelar roll, och Jesus säger ju också det. Men man kan heller inte ignorera de mycket tydliga indikationerna på motsatsen. Min personliga åsikt är att Bibeln försöker ge oss ett budskap som är för komplext för att det ska kunna förstås som en enkel sats. Olika perspektiv bryts mot varandra, och vi bör inte göra dogm av ett enstaka av dem.

    Det gör mig ledsen när Mikael skriver: ”Det betyder att man inser sin synd och vänder om från den, lämnar den. Endast då kan man motta Guds barmhärtighet.”

    Om det är sant är nåden inte gratis, utan kräver en motprestation. Och en mycket svår sådan, omöjlig för de flesta. Och vad hände med tanken på att endast Gud kan befria oss från synden? Är det Gud som omvandlar oss eller vår egen prestation? Här låter det som vår egen prestation. Är det verkligen reformert teologi?

    Luther kände sig inte god hur han än späkte sig, och jag gör det inte heller, för yttre försök att späka mig själv är så tydligt värdelösa, då de inte förändrar mig på något sätt. Kanske finns ni därute som av egen kraft omvänt er och lämnat synden – fast Paulus säger ju att ingen enda lyckats… Men Paulus kanske bara passar när det han säger stämmer med ens egen åsikt?

    Jesus sa att han var till för de sjuka, inte för de friska. Ni som är friska, och alltså har lämnat synden bakom er, klarar er ju själva.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.