Uppväxten i frikyrkan

Det är ett intressant och viktigt samtal som förs nu om att vara uppvuxen i frikyrkan (se Dagen 1, 2, 3, 4). Denna gång startade samtalet på grund av journalisten Sofia Mirjamsdotters twitterinlägg och blogginlägg om just hennes uppväxt. Hennes berättelse är skakande. Det är tragiskt att någon ska behöva uppleva dubbelmoral på det viset. Det är tragiskt när församlingar mer värnar om den fasaden än om innehållet. Vi får innerligt hoppas att vår varumärkesfixerade och försäljarmässigt inriktade tid inte gör att vi som frikyrka går in i ytterligare en fälla av att putsa det yttre. Jag tror att detta beror i väldigt stor utsträckning på den ”mänskliga faktorn”. Om vi frikyrkor hade haft en mer korrekt och biblisk teologi vad beträffar människosynen och frälsningsläran, hade det kanske inte helt löst alla problem eller förhindrat alla missbruk, men kanske självaste hyckleriet inte hade haft samma möjligheter att bedra vår tanke.

Jag är själv nästan uppvuxen i frikyrkan. Min mor blev frälst när jag var nio, och det blev jag också. Sedan dess har det alltid varit en medveten sak för mig. Jag har också upplevt samma känsla av att det är viktigt med fasaden, men att det finns en del att önska vad gäller det inre. Jag har också många gånger varit frestad att överge just frikyrkan, dock inte exakt av samma skäl som Sofia Mirjamsdotter. Jag har också ibland känt som Sigfrid Deminger och Siewert Öholm. Min situation har dock varit lite annorlunda och framför allt nu är den annorlunda – nu när jag själv är pastor.

För mig har den kristna tron aldrig varit så starkt uppbunden med blott och bart en variant av kristet uttryckssätt, som t.ex. svensk pingströrelse, att tron har åkt ut med badvattnet bara för att vissa enskilda kristna eller kristna församlingar har varit knepiga. Jag har också lite svårt att förstå Siewert  Öholms resonemang om frikyrka och Svenska kyrkan. Jag förstår att han reagerar på Missionsförsamlingen i Uppsala och deras upplägg vid en kulturnatt – det är för övrigt ingen nyhet att den församlingen är renodlat politiserad av vänsterflum. Det har den varit i årtionden. Men, att tro att Svenska kyrkan som helhet är som St Ansgar och St Clara. Punkt. Det låter naivt. Men, det kanske inte beror på Öholm, utan mer på en kort intervjusituation. Att Domkyrkan i Uppsala dock förmår satsa mer på kristen andlighet är dock i sammanhanget något som borde få frikyrkor att tänka till. Den kyrkan är nämligen annars inte känd för sin djupa fromhet.

När jag ovan skrev om korrekt teologi vad beträffar människosyn och frälsningslära, så tänker jag på att vi många gånger i frikyrkan har haft den felaktiga föreställningen att det är möjligt att leva i fullständig seger över synden i detta livet, innan Jesus kommer tillbaka. Det är en villolära! Luther hade mer rätt som beskrev den kristna människan som ”samtidigt rättfärdig och syndare”. Frikyrkor som förkastat arvsyndsläran har lurat sig själva och berett möjlighet för felaktiga förväntningar om det kristna livet. Sedan syndafallet har alla vi människor en fallen natur. Vi har en medfödd benägenhet och böjelse till att synda, som i sig är obetvinglig. Vi blir rättfärdiggjorda i Kristus av nåd genom tro. Men är fortfarande människor med en fallen natur, vi har kvar samma benägenhet och böjelse att synda. Det nya andliga livet i Kristus som vi har påbörjat, som vi har inom oss genom den helige Ande, verkar inom oss till förbättring och förnyelse. Men, det blir aldrig fullkomligt denna sida av jordelivet. Därför kan vi inte förvänta oss perfekta kristna eller perfekta församlingar. Vi kan tvärtom förvänta oss synd och ofullkomlighet. Och vi måste vara medvetna om att vi alla ofta och dagligen behöver komma till Gud och bekänna våra synder. Vi behöver inse att vi inte är frälsta på grund av (frikyrklig) präktighet, utan endast av nåd. Vi kan heller aldrig förvänta oss att betala av vår frälsning i efterhand genom präktighet. Det vore att leva i självbedrägeri.

Den fallna människan är i sin grundinställning inriktad på att frälsa sig själv och tro om sig själv att det är möjligt. Hon tror att hon med sin egen fria vilja har förmågan till att bättra sig själv och genom egen präktighet nå till Gud. På teologiskt språk kallas en sådan inställning pelagianism, efter en engelsk villolärare som i början av 400-talet predikade detta. Många kristna är dessvärre inte helt omvända vad gäller tankelivet, utan lever tyvärr kvar i den vanföreställningen. En något frommare version av detta är semipelagianismen, som säger att vi visserligen är lite skadade av syndafallet, men att vår vilja är så pass fri (och god) att vi på egen hand kan initiera vår frälsning och vår väg till Gud. Med hans hjälp ska vi så till slut klara av det. Det är väl tämligen självklart att med en sådan teologi så fostrar man fram ett putsande av fasaden!

Båda dessa vanföreställningar fördömdes av den kristna kyrkan som villolära på ett tidigt stadium. Semipelagianismen fördömdes t.ex. år 529 i synoden i Orange. Martin Luther fördömde detta självklart. Jean Calvin fördömde det. Men, även kalvinismens teologiska motståndare på 1600-talet och framåt, arminianismen fördömde detta. Även Jakob Arminius (han dog 1609) som levde i Holland och ville reformera den reformerta kyrkan, menade att människan är så skadad av syndafallet i alla sina delar, att hon inte i egen kraft kan initiera sin egen frälsning. Det krävs att Gud i sin nåd tar första steget och frigör den mänskliga viljan, väcker henne lite grann, så att hon kan gensvara till Guds nådeserbjudande om frälsning. Så menade även arminianen John Wesley. Man behöver alltså inte vara kalvinist eller lutheran för att inse detta.

Dessvärre tror jag att mycken frikyrklig förkunnelse idag och även svenskkyrklig sådan (med passning till Deminger och Öholm) är pelagiansk eller semipelagiansk i sin grundinställning. En sådan förkunnelse kan inte annat än skapa felaktiga förväntningar och en grogrund för hyckleriet. Här behövs det teologisk förnyelse och reformation hos oss förkunnare. Frikyrkliga med baptistisk dopsyn i detta land behöver inse att arvsyndsläran är en omistlig del av den kristna förkunnelse, och inte i manisk rädsla för spädbarnsdopet kasta ut barnet med bad(dop)vattnet.

Att det begås fel och synder av kristna och i kristna församlingar kommer vi aldrig att komma ifrån. Men, det är viktigt att ha en rätt teologi om synden och det kristna livet, så att vi inte bidrar till den mänskliga naturens medfödda benägenhet till självbedrägeri. Man kan kanske grovt förenklat säga, att vi måste ha en teologi som på ett korrekt sätt räknar in ”den mänskliga faktorn” i ekvationen. Jag förstår Sofia Mirjamsdotter mycket väl när hon förklarar varför hon lämnat den kristna församlingen och tron. Jag får be och hoppas att hon en dag ska finna vägen tillbaka till en levande tro på Kristus. En korrekt teologi i församlingen där hon växte upp hade kanske inte ändrat på hennes situation i alla fall, men kanske hade den kunnat ge henne och hennes föräldrar bättre tankeredskap att reflektera över den egna situationen.

 

12 reaktioner till “Uppväxten i frikyrkan”

  1. Mycket bra skrivet, även om jag inte håller med om läran om arvssynden (som tycks bygga på att Augustinus hade en dålig bibelöversättning av Rom 5:12). Men ftikyrkan behöver verkligen mer genomtänkt teologi. Gudsrikesteologin inom Vineyard är värd att spridas.

  2. Nyckelorden i denna text är: ”Nu är jag själv pastor”. Efter det att dessa ord yttras ändras argumentation och tonläge. Jag tror att denna nyckel är en nyckel till hela pingstproblematiken. Anställda, PFFS, ekonomi, försörjning, trygghet. Nu bränns det, nu är det nära, nu gäller det mig själv, mina barn, min trygghet, min tandläkarräkning och mina sommardäck. Det är inga onda tankar! Normala tankar som alla vi mänskliga människor har. Men vi ska ju förnyas och få Kristi tankar och de tankarna säger: ”Er Fader vet vad ni behöver innan ni har bett honom”. Men de är så svåra att tillämpa! Så lätt att luta sig mot mänskliga nätverk. Mot kompisarna. Mot kollegerna och mot släkten. Men tänk OM! Tänk OM vi skulle ta Jesus på allvar och läsa Ordet och lita på det.

  3. Det finns en hel del ”pelagianism” i bibeln. Vad sägs om ”Det jag vill det gör jag inte…”, Rom 7:15
    ”Det goda som jag vill gör jag inte…” Rom 7:19. ”De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill”. Gal 5:17.

    Den Evige har gett människan en fri vilja, det kommer vi inte ifrån, men naturligtvis får vi också räkna med att Guds påverkan. Om vi skall stå till svars för våra gärningar, så måste Gud ha gett oss en fri vilja. Jag klarar mig bra utan både Luther och Calvin. 🙂
    Kul tov!

  4. En fantastisk bloggpost av Mymlan! Rätt ton, en nyktert resonerande eftertänksamhet. Vad jag saknar sånt!

    Jag tror att kyrkan har en uppfostrande roll för de unga. Men regler och livsvisdom måste kunna förklaras, det får inte vara ologiskt, ett svar till en funderande tonåring får aldrig vara: det bara är så! Det är exceptionellt respektlöst! Men här felades det omåttligt. Och här begravdes egna funderingar eftersom man troligen inte själv kunde svaren. Och varför vågade de som sa så inte själv ställa frågorna? Jo, pga fasaden, man fick inte verka ”oandlig”. Man kunde ju röstas bort på äldstemötet, inte kallas fram som tjänare vid nattvardsbordet, rent av inte önskas i kören.

    Hyckleri och oärlighet är det värsta jag vet. Att göra skillnad på folk beroende på om man tillhör innegänget eller inte. För 20 år sen läste jag Sam Lidmans uppgörelse med Filadelfiakyrkan. Hur äldstebröder kunde vänsterprassla, men ursäktades med att frun ju var så ful! Medan de unga pojkarna själva kallades upp på estraden inför 2500 personer för att försvara sej för att de hade setts passera en biografdörr. Jag skulle inte heller gå tillbaka till en sån kyrka.

    Samtidigt måste man också komma ihåg att mycket gjordes av stor kärlek och omsorg även om man var dålig på att förklara. Man skulle bevaras från att ens vara i närheten av gränszonen till synd, en zon som ändå var en bit ifrån själva synden. Fåran att vandra i blev därmed oerhört smal. Man tolkade uttrycket den smala vägen på ett väldigt bokstavligt sätt.

    Jo, jag känner igen mej i mycket av det som skrevs, dessvärre känner jag också att jag inte svalt allt än, en del erfarenheter har fortfarande effekter på mitt liv, tyvärr.

  5. Det som här kommer till uttryck innehåller en nyckeln för de ”gamla frikyrkor” som vill upprättas och förnyas.

    Det går helt enkelt inte att fortsätta och sopa gamla synder under mattan. Hyckleriet att vanliga enkla små själar skall offras för att upprätthålla en välpolerad fasad för ”församlingen”, ”äldstebrodern”, ”pastorn” el. någon annan med stort inflytande har varit långt mer omfattande än vad många tror.

    Det kräver mod att bekänna hyckleriets synder. Vem har det? Vem kan gå före och visa vägen?
    Kommer osökt att tänka på profeten Daniels bön för sitt folk Israel: ”Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga..” Det krävs att även gudfruktiga, rättfärdiga ledare kan identifiera sig ”med fåren” så att andras fall blir såsom deras eget. En bit på vägen…

    Men bekännas måste det, annars blir det onekligen en synd som åvilar församlingen – och den andliga sotdöden kommer som en lön man tvingas dricka.

    MK: ”..mycken frikyrklig förkunnelse idag och även svenskkyrklig sådan … är pelagiansk eller semipelagiansk i sin grundinställning. En sådan förkunnelse kan inte annat än skapa felaktiga förväntningar och en grogrund för hyckleriet. Här behövs det … reformation hos oss förkunnare..”

    – Ja tror detta är rätt. Hur skall det annars finnas utrymme för förkrosselse, och omvändelse? Renhet och helighet är ju ingen prestationsfråga – utan nåd.

    – Kan inte räkna alla de enskilda fall jag i samtal och förbön tagit del av under åren, vilka fått sår och besvikelser från kristna gemenskaper. Berättelserna är många, skiftande och ofta gripande. Och tyvärr har ledande i så gott som alla församlingar slagit ifrån sig, när man följt med någon som sårats som ett stöd, för att de haft behov av att påtala vad som försiggått.

    Sofia Mirjamsdotters berättelse har öppnat en dörr som behövde öppnas. Nu får vi se hur denna möjlighet förvaltas. Tack, Mikael Karlendal, för att du tog upp den kastade handsken. Åtminstone ett steg på vägen…

    MVH / Sefast Tronde

  6. Hur församlingen blev viktigare än individen.
    Jag har funderat en del på varför pingstförsamlingar fungerade som den gjorde för några generationer sedan. För sammanhangets skull citerar jag från Paulus brev till efesierna och jag vill speciellt peka på
    ”ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck och skrynkla; helig och felfri skulle den vara.”
    Den kristna familjen och kyrkan. (Ef. 5:21-33)
    Underordna er varandra i vördnad för Kristus. Ni kvinnor, foga er efter era män som efter Herren. Ty en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp. Och liksom kyrkan underordnar sig Kristus, så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män.
    Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara.

    Hur styrande var detta bibelord för tidigare generationers ledarskap? Om man har församlingens status för ögonen, försvinner lätt individens behov bort i fjärran. Församlingens renhet blir ett mål i sig.
    Glömdes något annat bort för detta överordnande, församlingens renhet? Jag hade ju inte inblick i allt men men kyrkans behov av renhet krävde sina offer. Många våndades över resultatet där unga människor offrades för den påbjudna renheten.
    Pingst har en historia, men den är inte bara den vi skall känna till. Vi har fortfarande en uppgift och när Jesus kunde säga om dem som dödade honom, ”förlåt dem för dom vet inte vad dom gör,” tror jag det finns hopp även för oss. Vi lever med samme Jesus
    Vi får dock inte tillåta oss gå från det ena diket till det andra. Jag tror inte vi själva ska sätta standarden på vilken helighet och renhet kyrkan skall ha. Vi får överlåta det till kyrkans Herre.

  7. Stig Melin !

    Ja du har ju ålderns perspektiv på då & nu.
    Och vi med några år yngres erfarenhet har också generationserfarenheter hur pingst förändrats.

    Till försvar för de tidigare så satte de en fundamentalistisk tilltro till ”Ordet & Andens uppenbarelse” – att läsa och tro som det står.
    Numera näst intill föraktas det, där fundamentalism näst intill är ett indoktrinerande skällsord.

    Men styrkan hos de gamla läsarna var just läseriet.

    Skrift förklarades med skrift – inte med politiskt korrekta åsikter med filosofiska vardagsinfluenser, som sätts i högsätet i dag för att locka en publik innanför sänkta kyrktrösklar.

    Jag uppfattar dock att det fanns fler visa andliga ledargestalter tidigare.
    Jag kan själv referera till betydligt fler kristna föredömen från 50 – 70-talets frikyrka än vad dagens kristenhet uppbådar.

    Trots att vi i dag kan scanna av de kristna åkerfälten betydligt närmare och med större perspektiv – tack vara media & modern kommunikation.

    Visst fanns det ovislighet, men en sak ska man inte glömma att många handlade efter det ljus man hade. Det var den tidens vishet.
    Om vi är så mycket andligt visare i dag i kristenheten, det låter jag vara osagt. Men av frukt & skörd så tvivlar jag.

    När många nu hakar på de ”avfälligas” vittnesmål så är det inte enbart ett sundhetstecken.
    Om det enbart är ett lyssnande – så bör det följas av ”biktens förpliktelse” och där tummas det rejält hos kristna företrädare som gärna twittrar & bloggar ang. en enskild människas vittnesmål.

    Jag spånar ett fattigdomsbevis i pingströrelsen inför detta !

    Pss. som när Filadelfia inbjöd den sekulära författaren P-O Enqvist för att han sagt ”sanningen” om pingströrelsen med romanen ”Lewis resa”.

    Har en väckelserörelse inte mer för agendan än att sätta de avfälligas vittnesmål som ledstjärna, så har man nog inte så mycket eget att komma med heller…

    Slutsatsen blir då som sammanfattas av Deminger & Öholm:
    ”Frikyrkligheten bar inte hela vägen” !

  8. Du har rätt Nils, man handlade efter den vishet man hade. Att den visheten påverkades av en tro att församlingens renhet var viktigare än individens, är nog också riktigt. Men, det fanns nog också en, ”den obotfärdiges förhinder” med i sammanhanget.

    Jag tror inte att vi ska åberopa alla de som lämnade församlingen som i alla stycken varande sanningsvittnen. De är naturligtvis partsinlagor, inte obetydliga, men ändå partsinlagor. Några djupt tragiska.
    Men det går inte heller att stanna här och säga, thats it. Vi måste gå vidare med det vi har och inte gräma oss över den spillda mjölken.

    Man borde fungera som en dator. I vissa lägen föreslår den att gå tillbaka till den punkt när den fungerade och göra en omstart. Datorn klarar det. Tänk om vi människor också kunde göra det. Det kräver att vi måste finna den punkten gemensamt, att någon finner den punkten och säger, här är den!

    Det man också kunde önska sig är att det fanns en bättre växelverkan mellan generationerna, inte minst för att kunna undvika det som inte var bra tidigare.

  9. Tror det är ett ”feltänk”, om någon uppfattar syftet bakom såväl Sofia Mirjamsdotters berättelse eller den här bloggartikeln som att finna felen i tidigare generationers kristenhet. Som jag uppfattar det hela är väl snarast syftet att förstå hur vi hamnat där vi är.

    Tror de flesta håller med om att tidigare generationers kristenhet uppvisade en avsevärt större Gudsfruktan än vad vi ser idag, något som tyvärr gått i graven med dem. Exemplen är legio…

    Sofia Mirjamsdotter är väl inte så gammal. Skulle f.ö. tro att de missgrepp och förskjutning av teologi och förkunnelse som påtalas är fenomen som tilltagit med tiden. 70- och 80-talsfenomen snarare än 50- och 60-talsfenomen, och ännu mindre förekommande om vi går ytterligare några decennier bakåt. En av grundstenarna avfallet inom den svenska kristenheten helt enkelt, och något som är synd som bör bekännas och tåla att talas om.

    Sedan tror jag inte heller på att låta avfällingars vittnesbörd vara vägledande för att definiera problemen. Men Mirjamsdotters berättelse är inte huggen ur luften, enligt vad jag tagit del av under många år. Vi ser ju att många tecken på igenkännanden som kommit till uttryck även till följd av vad som ventilerats i bakvattnet av Sofia Mirjamsdotter.

    MVH / Sefast Tronde

  10. Men snälla !
    Reflektera lite grann över ett enda ”sanningsenligt vittnesmål”.
    Det vore väl tacknämligt om en enda äldste eller församlingsledare bemötte detta med sitt deltagande…
    Inte en uppsjö av bloggande & twittrande fjärran intressenter som har sin utkomst & även sina fritidsuppgift i annat.

    Fenomenet ger mer frågetecken gentemot de som flockas kring vittnesbördet.

  11. Ordet ”avfälling” användes mycket förr och det är ett väldigt svårt ord, tycker jag. Man kunde vara oehört snabb att använda det mot någon som tyckte annorlunda, något som ofta inte ens hade med kristen tro att göra. Ordet borde istället enbart användas om de som uttryckligen bekänt att de inte ställer upp på grundläggande kristen tro – då är större delen av präst- o pastorskollektivet avfällingar. Kanske där man ska börja använda ordet? Men det är förstås mera känsligt än om enskilda fd medlemmar.

    Det som kan fastställas är att gamla tidens kyrka hade mer andlig framgång o samhällspåverkan än den nya snällismens kyrka. Trots sina grova övertramp vad gäller enskilda kristnas uteslutningar. Men de förekom inte överallt, ska man veta.

    Det fanns i den gamla kyrkan både de som slaviskt o med automatik följde regler utan egen tanke, de var de mest dömande (dom finns även idag. Det fanns även de som ställde upp hårda regler av ren medmänsklig kärlek! Och samtidigt följde dem själv! Dit räknar jag t ex mina föräldrar och farföräldrar. Jag har inte särskilt svårt för dessa jämfört med de förra. De som gjorde detta med kärlek har nämligen alltid förmågan att omvända sig och inse sina fel o brister när resultatet visar sig.

    Det som var bra i den gamla kyrkan var att man höll sig tätt till Guds ord och att man i mindre grad ägnade sej åt att försöka styra Guds handlande. Detta hade inte behövt leda till lagiska inslag, men så skedde ibland.

    Problemet är att en sådan kyrka visar sig vara en återvändsgränd på sikt. Frikyrkan överlever inte på sin historia. Historien förstörde för människor o lämnade bränd mark. Mitt i rörelsen såg man inte konsekvenserna. Jag ser idag samma fenomen i de nya s k ungdomskyrkorna, typ Hillsong Stockholm. Jättebra, självklart, att unga människor i stort antal samlas till gudstjänst. Men det är på sikt en återvändsgränd när man indirekt utesluter äldre, folk som inte kan engelska, etc, etc. På några års sikt har denna kyrka försvunnit eller förstelnat. Är det så svårt att befinna sej mitt i strömmen? Alltid fastnar vi på någon strandbrink.

  12. Mikael du skriver: ”När jag ovan skrev om korrekt teologi vad beträffar människosyn och frälsningslära, så tänker jag på att vi många gånger i frikyrkan har haft den felaktiga föreställningen att det är möjligt att leva i fullständig seger över synden i detta livet, innan Jesus kommer tillbaka. Det är en villolära!”

    Vad menar du med fullständig seger och synden?

    Hur vet någon om det är möjligt med seger eller inte vid olika slags begär/synder?

    Rom 6:12 Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär.

    Jag tror det är möjligt att bli fri från alla slags begär. dvs alla. Jesus förmår. Det betyder inte att jag blir syndfri eller egenrättfärdig. Helgelse.

    Börjar vi istället acceptera begär – och lider med dem, med tröst som ”du kan ändå inte göra något åt det”. Då är vi inne på en farlig väg tror jag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.