Kalvinismen och jag – II

Jag skrev i min förra bloggpost att jag inte kallar mig kalvinist, men däremot ibland reformert. Jag vill med detta inlägg stryka under ordet ibland. Det är nämligen lite problematiskt med detta begrepp.

Å ena sidan är det ett ganska vitt begrepp som av vad jag förstår mer verkar syfta till en viss kategori av protestantiska kyrkosamfund som inte är lutherska eller baptistiska eller metodistiska, men som i alla fall är barndöpande och som på något sätt inte bara läser Bibeln kristologiskt, utan också verkar se andra sätt på vilka vi står under Skriften eller kan läsa den. Vilken teologi de egentligen har är dock mer oklart för mig. Till denna skara räknar jag alla de samfund som är medlemmar i World Communion of Reformed Churches. Jag hör inte till dem, men det gör däremot Svenska Missionskyrkan! Ni kanske förstår varför jag känner mig lite oklar över vilken teologi denna organisation representerar.

Å andra sidan är begreppet reformert av vissa betraktat som ett mer avgränsat begrepp syftande på samfund som håller fast vid vissa centrala reformerta bekännelseskrifter (som Heidelbergkatekesen, den Belgiska trosbekännelsen, Dordrechtsynodens fem punkter, den Westminsterska trosbekännelsen) och är barndöpare. Det anser den ansedde evangelikale reformerte teologen Michael Horton, enligt Roger Olson. Se även Hortons White Horse Inn. Då ska man även hålla fast vid det som kallas Covenant Theology (”förbundsteologi” – ett reformert sätt att förstå Bibeln som helhet utifrån ett nådesförbundsperspektiv), reformert ekklesiologi mm. Till denna grupp hör jag inte heller. Vi kan kalla dem konfessionellt reformerta. Hit hör bl.a. Tim Keller.

Sedan finns det en grupp baptister (det är ju en väldigt bred kategori) i främst USA, som är starkt dragna till den reformerta ”nådesteologin”, som bl.a. kommer till uttryck i de fem punkterna från Dordrecht (se föregående inlägg av mig). Dessa baptister är teologiskt reformerta när det gäller frälsningsläran och delvis när det gäller församlingens organisation. Horton anser inte att dessa kan kallas reformerta, han vill hellre kalla dem kalvinistiska baptister. Till denna grupp hör många som hör hemma i Gospel Coalition sammanhang, som Marc Driscoll, John Piper och Marc Dever. Dessa kan vara tydligt baptister när det gäller dopet och församlingssynen mm, men ändå starkt betona t.ex. Guds suveränitet när det gäller människans frälsning, något som ibland kallas monergism och som även t.ex. lutheraner skulle kunna göra. Men, detta gör dem inte till reformerta, enligt Horton. Då skulle lika gärna Thomas av Aquino eller Martin Luther kunna vara reformerta!

Den s k nykalvinistiska rörelsen i USA – de som ofta kallas the Young, Restless and Reformed – räknar in väldigt många av just den sistnämnda skaran. Men, frågan är alltså om man verkligen kan kalla sig reformert om man inte håller fast vid några centrala reformerta bekännelsetexter och tillhör ett spädbarnsdöpande reformert samfund som gör det och så att säga ”köper” hela paketet? Om man som många endast sympatiserar med vissa delar av teologin, om man gillar reformerta systematiska teologier och/eller bibelkommentarer, men inte ”köper” allt, och tillhör ett annat samfund… vad ska man kallas då? Personligen vill jag alltså inte kallas kalvinist, även om jag anser att Calvin var en av de främsta (kanske den främste) av reformatorerna, även om jag gärna läser honom. Jag gillar delar av den reformerta teologin – jag väntar t.ex. fortfarande på en god exegetik av vissa bibeltexter som kan ”slå ut” den reformerta. Men, gör det mig till reformert? Inte enligt Horton. Gör det mig till en kalvinistisk pingstvän? Möjligen, enligt en fri tolkning av Horton, men inte enligt en mer hyperkalvinistisk tolkning och inte enligt min egen syn på hur jag definierar mig själv. Jag vill ju inte kallas kalvinist. Däremot är jag som jag tidigare skrivit, positiv till stora delar av den reformerta teologin och anser att vi Sverige skulle må bra av att läsa mer av detta. Jag gillar t.ex. Wayne Grudems Systematic Theology.

Något som är viktigt att säga angående detta är också, att Sverige är en teologisk ankdamm! Sedan 1600-talet är vi indoktrinerade att svartmåla Calvin och kalvinismen och den reformerta teologin. Därför finns det få icke-reformerta personer i Sverige idag som begriper vad reformert teologi handlar om och som kan beskriva den korrekt, än mindre resonera sakligt om den. Oftast är det nidbilder man målar upp och angriper. Därför undrar jag om inte detta gäller även den reformerta teologins motpol under 1600-talet – arminianismen. Om vi inte vet vad kalvinism är, då kanske vi missrepresenterar även den.

Frågan är då vad jag ska kalla mig. Pingstpastor är jag – till yrket. Jag är dessutom pingstvän sedan barnsben. Jag har hämtat teologisk inspiration från många håll, inom den tämligen breda evangelikala rörelsen, inte minst från reformerta (i olika betydelser) teologer. Så, kanske det är enklast att bara kalla sig pingstvän och evangelikal och låta det stanna därvid? Om det nu inte duger med kristen, förstås! 🙂

13 reaktioner till “Kalvinismen och jag – II”

  1. Jag tror du har rätt. Om du frågar den slumpmässigt utvald kristen i Sverige så är chansen stor att de aldrig hört talas om vare sig Kalvinism eller Arminianism eller Molinism eller någon av alla andra ismer. 😉 Frågan är om det alltid är ett problem. Ibland kan det vara väldigt bra att lägga undan sina teologiska system och närma sig Bibeln utan dem i bakhuvudet. Samtidigt som det å andra sidan ibland barkar ur helt åt skogen för att folk ”bara läser” utan något teologiskt tänk alls.

    1. Andreas, självklart kan det ofta vara en fördel att försöka läsa Bibeln med nya ögon. Men förr eller senare tror jag att vi kommer att ställa oss samma frågor som dessa ismer redan ”svarat” på, och då är det nog smidigare att första ta till oss de svar som redan getts. Det är smidigare att inte själv behöva uppfinna hjulet på nytt. Vi kan i stället använda hjulet och försöka komma vidare, om det nu går… 🙂

  2. Mikael,

    Har du någon personlig erfarenhet från olika reformerta samfund? Det finns ju ett antal olika riktningar även där.

    Jag har erfarenheter från 30 år i Holland, där reformert-protestantism är grunden på liknande sätt som luthersk-protestantism är grunden i Sverige.

    Lagiskhet och glädjelöshet kopplat med idoghet och allvar är vanliga frukter.

    Vid beskådandet av ett nyfött barn kan det hända att någon säger: Ännu en vedklabb till helvetets eld.

    Nu är det visserligen så att de Holländska Reformerta använder den katekes som skrevs runt 1618, de så kallade Dordtse leefregels.

    Och dessa skrifter utgör tolkningsnyckeln för Biblen till den grad att man lungt kan säga att de står över Bibeln i anseende.

    Min fråga till dej blir alltså om du har någon erfarenhet av äkta reformerta samfund. (Du vill ju undvika att kalla det Kalvinism.)

    Annars blir kanske din version av Kalvinismen en teoretisk eufemism, ungefär i likhet med den civilicerade versionen av Katolicism som Svenska falangen av RKK försöker sälja.

    Finns din civilicerade version an Kalvinismen i funktion någon stans?

    Eller fastnar man automatiskt i traditionell Kalvinism efter en tid?

    /Kjell

    1. Hej Kjell!

      Nu har ju i inlägget sagt att jag nog anser det tveksamt även att använda termen reformert om mig själv, alltså använder jag varken den eller termen kalvinist om mig själv.

      Men, jag tror att ”din” reformerta kyrka är just en variant, den holländska varianten, gammal folkkyrkovariant från Europa. När jag personligen talar i positiva ordalag om reformert teologi, så är jag inte inne på de gamla historiska folkkyrkorna av idag och hur de verkar idag. Hade jag talat på samma sätt i positiva ordalag om luthersk teologi, så hade jag inte åsyftat Svenska kyrkans ordinarie uttryck idag, utan i så fall de mer varmt troende uttryck för evangelisk kristen tro som också finns inom delar av Svenska kyrkan idag. När det gäller reformert teologi, så tänker jag alltså på brinnande, varmt troende evangelikala kristna om Tim Keller (se länk på bloggen), Michael Horton, Don Carson m fl. (se länken till Gospel Coalition). Jag tänker också på de brinnande, församlingsgrundande och själavinnande kalvinistiska baptisterna som t.ex. Marc Driscoll (se länk). Du måste se detta för att förstå vad jag menar.

  3. Mikael,

    Jag tror jag förstår vad du menar. Och det är nog sant att man kan betrakta många av dessa Holländska Kalvinister (Reformerta) som medlemmar av en sorts ”Statskyrka”.

    Ett sorts automatiskt (eller påtvingat) medlemsskap, utan eget val. Och detta förstärks då av en lära som säger att man inte har något eget val.

    För mej var det en intressant och lärorrik erfarenhet att träffa pingst-aktiga och baptister med kalvinistisk bakgrund. (Samt en del med katolsk bakgrund.)

    Många av de saker som pingstvänner och baptister i Sverige ansåg självklara i ”ljuset” av den lutherska bakgrunden, var inte alls självklara i Holland.

    Och en hel del saker de ansåg självklara studsade jag ganska kraftigt för.

    Jag läste NBG-översättningen, men äkta reformerta i Holland anser att bara SVV-översättningen duger.

    Konfrontationen med andra självklarheter och läsandet av en helt annan översättning är ett mycket bra sätt att pröva sina egna ”självklarheter”.

    Ofta läser man och undrar: Vad nu? Står det verkligen så?

    Och till sist tvingas man att själv börja studera grundtexterna.

    Inget går upp mot att studera Guds Ord och verkligen ha sin glädje i HERRENS undervisning och begrunda hans ord dag och natt.

    /Kjell

  4. Holland är ju allmänt känt för att ha mycket hyper kalvinism där man inte skall evangelisera och man är fatalister.
    Sedan gäller väl samma sak för kalvinister som för alla andra.
    Man måste bli född på nytt och ha Kristus i sitt liv.
    Annars blir det bara död religon oavsett om man är kalvinist eller Arminian eller vegetarian.
    Det finns död religon inom båda lägren.

  5. Man kan spekulera i om den tunga lagiskheten som finns/fanns i statskyrkan i Holland resp Sverige/Skandinavien är orsaken till att just dessa länder i senare tidsperioder har hamnat i det andra diket, i total libertinism och relativism.

  6. Om jag förstår honom rätt så är inte nämnde Mark Driscoll strikt kalvinistisk v g Limited atonement (patikulär försoning, d v s den avskyvärda läran att Jesus bara skulle ha dött för en del människor. De andra har Gud förutbestämt att de ska gå evigt förloarde, dubbel predestination), vilket hedrar honom.

    Han kallar sin uppfattning för modifierad kalvinism, Unlimited Limited Atonement. Se http://marshill.com/media/christ-on-the-cross/unlimited-limited-atonement#transcript

  7. Det som är så inspirerande med dom ”nya” reformerta förkunnarna som t.ex. Paul Washer HeartCry Missionary Society (www.heartcrymissionary.com), Mark Kielar (http://www.crosstv.com)eller lite äldre som t.ex John MacArthur Grace to you (http://www.gty.org)är att man förkunnar Guds evangelium i originalversion. Och då är det inte fråga om att ”avgöra sig för Kristus” typ Billy Graham. Ett stort streck över det. (95+ procent faller av). Det handlar om Guds kraft till frälsning som når in i ett människohjärta och förvandlar henne.

    Dom största själavinnarna i historien har varit reformerta (kalvinister), vare sig vi tycker om detta faktum eller inte.

  8. Att de största själavinnarna genom historien skulle ha varit calvinister är väl inte sant. Räknar du inte arminianer som John Wesley och Charles Finney. Och i Sverige så varväl Frank Mangs varken uttalat dety ena eller andra (även om vi får räkna med en stark indirekt arminiansk påverkan genom Emil Gustavsson och helgelserörelsen, vars teologiska rötter var wesleyanska).

  9. Kalvinismen har en mängd stöd i framförallt GT. Men visst blir det problem om man hävdar att precis allt som sker är styrt av Gud? Leder Gud en person att gifta sig med ”fel” partner? Straffar Gud med sjukdom och olyckor? Jesus sa ju till fariséerna som tydligen tog detta för givet, att det inte var så. Kan vi inte påverka själva att vi blir sjuka genom att äta för mycket hamburgare? Har Gud bestämt att en ung människa skall begå självmord? Och sist, kan Gud vara god och samtidigt ha förutbestämt innan en person är född vem som kommer till himmelriket och vem som går till helvetet? Styr Gud terrorister att begå våldshandlingar för att som Guds förlängda arm straffa människor? Så ser ju ofta terrorister på det.
    Visst, man kan visa på bibelcitat att allt som sker är styrt av Gud, men det krockar helt med min ungdomspingstteologi. Det klassiska teodicéproblemet verkar vara återupplivat i debatten.

  10. Bakåt i historien finns ju många reformerta förkunnare som utövat stort inflytande på många människor (t.ex. ”The Great Awakening) och som förkunnat ett evangelium som innebar att man inte kunde bli frälst om man inte vände om. T.ex. Jonathan Edwards, George Whitefield till Charles Spurgeon (predikanternas furste).

    Men det finns ju lutheraner och arminianer och andra som också predikat ett biblisk evangelium, inte minst John Wesley håller jag högt. Men Finney`s teologi var dåligt förankrad i bibeln. Dom allra flesta föll av efter ett tag, vilket han själv erkände.

  11. Det finns otroliga sanningar inom reformert teologi.
    Det finns en otrolig tyngd inom det och så många genom tiderna som burit god frukt.

    Känner du igen dessa namnen?
    Hudson Taylor, William Carey, Adoniram Judson, David Livingstone, William Wilberforce, John G. Paton, David Brainerd, Charles Spurgeon, Jonathan Edwards, George Whitefield, Evan Roberts, John Owen, Dr. Martyn Lloyd Jones, John Newton, John Bunyan, Matthew Henry, Andrew Fuller, Anders Wiberg, John Piper, Paul Washer, John F. MacArthur Samt D.L Moody som enligt Charles Spurgeon också var kalvinist.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.