Helighet och kyrkotraditioner

Jag tycker att debatten om frikyrklighet och svenskkyrklighet som pågår just nu är intressant, om än spretig. Den initierades av Sigfrid Demingers artikel i Dagen, i vilken han uttryckte sin kritik mot det han menar vara ett förytligande i frikyrkans gudstjänstliv. Själv drog han konsekvensen att han som i ungdomen gick ur Svenska kyrkan ”för att man inte ska vara med i två kyrkor samtidigt” nu åter har gått med i Svenska kyrkan. För där finner han ett rikare liturgiskt liv, som inte bara är ytlig underhållning. Som jag förstår Deminger, så menar han att man genom Svenska kyrkans liturgi lättare kommer nära heligheten, medan frikyrkan har utvecklats åt andra hållet.

Reaktionerna på Demingers artikel har varit många och som jag har förstått i huvudsak negativa och avfärdande. Anders Gerdmar från Livets Ords universitet skriver idag en artikel i Dagen med en delvis annan vinkling. Gerdmar hänvisar till sin egen färd från ett rikt sakramentalt liv inom Svenska kyrkan (han var ju präst) till ett frikyrkligt karismatiskt liv innebärande liturgisk fasta, till att nu få uppleva både-och inom Livets Ords ram. Han menar att vi ofta i väckelsetraditioner har definierat oss gentemot vad vi inte är i förhållande till andra kyrkliga traditioner. Men vägen mot helighet och vägen mot att uppleva helighet i gudstjänsten går inte i att vi söker oss till de tidpunkter i historien då kyrkorna skiljt sig från varandra, till uppbrottens tid, utan till den fullhet som ligger i det apostoliska DNA som Jesus lade i församlingen när han sade ”Jag ska bygga min församling”. Gerdmar vill lyfta fram en mer sakramental syn på nattvarden som det mer konkreta mötet med det heliga.

Detta är något som också  jag själv varit inne på ett antal gånger på denna blogg. Det blir aldrig sunt när  en kyrka/församling/samfund i sin självdefinition i huvudsak lägger tonvikten på vad man inte är. Dvs, om vi som frikyrka definierar oss som att vi inte är ”stela och liturgiska som Svenska kyrkan”, att vi inte tänker att det ligger något ”magiskt” i nattvarden, att vi inte tror att kyrkobyggnaden i sig är ett heligt rum osv. När vi i alltför hög grad definierar oss med den typen av negationer får vi svårt att ta till oss vad Bibeln egentligen säger och antyder om gudstjänstliv. Vi får svårt att ta vara på det som är positivt från historien. Genom att på så vis definiera oss gentemot andra på ett sätt som ibland också uttrycker missförstånd, avdefinierar vi ju oss också i viss mån från Kristi kropp som helhet – ungefär som att säga ”vi är armen och det är det enda som är bra”. Vi blir historielösa och därmed som små plastbåtar som flyter med i de senaste trenderna. Lösningen är snarare att vi i stället för att söka oss till de konfliktartade brytningstidernas motsättningar, söker oss till vad vi rent positivt kan ta vara på från historien och som vi kan se stämmer överens med en sund förståelse av Skriften. Att vi förstår att brytningstidernas tes-antites kan vara nödvändiga för att evangeliets sanningar och äkthet ska återerövras, men att det aldrig kan vara slutmålet.

Jag tror mig förstå Demingers frustration över frikyrkans gudstjänstliv, även om jag inte drar hans slutsatser. Deminger generaliserar och drar alla frikyrkor över en kam, liksom han generaliserar och drar hela Svenska kyrkan över en kam. Därför blir det ju lite fel och därför blir många inom frikyrkan en aning upprörda över det han skriver. Å andra sidan är det ju man måste göra om man vill skapa en debatt och väcka en del tyckare från slummer. Men, det jag tror mig förstå är detta: Om en frikyrklig gudstjänst blir mer som en musikalisk dansunderhållning, om predikan blir en kort appell med ett tunt bibliskt och teologiskt innehåll som lika gärna kunnat hållas av någon populärpsykologisk livscoach, då finns det inget som skyddar oss mot avgrunden (ursäkta mitt dramatiska ordval). I Svenska kyrkan kan följande fenomen då uppträda: Om prästen och predikan är tunn och undermålig ur biblisk och teologisk synvinkel och dessutom fem minuter lång, så räddas vi från avgrunden av liturgin. Orden och innehållet i den skrivna liturgi som finns till en vanlig högmässogudstjänst är fyllt med bibliskt och teologisk innehåll (inklusive läsning av flera bibeltexter och trosbekännelse). Det gör att en gudstjänst kan förmedla ett bibliskt innehåll med tyngd trots prästen. En dålig predikant i frikyrkan räddas inte lika lätt av den frikyrkliga liturgin. Genom den svenskkyrkliga liturgins rika bibliska och teologiska innehåll och kyrkrummets majestätiska karaktär och liturgins dramaturgiska effekter kan vi få känslan av helighet, som vi inte kan få i ett kvasipsykologiskt peptalks-möte i med musik- och dansunderhållning.

Inget av detta är naturligtvis en idealsituation och det är grovt generaliserande. Jag tror varken att alla frikyrkor och deras gudstjänster är så illa. Det finns gott om motsatsen. Jag tror ej heller att alla präster är så dåliga. Men, den skrivna högmässoliturgin är alltid bra. Bibeltexterna och trosbekännelsen är bra. Tyvärr tror jag att förkunnelsen i Svenska kyrkan knappast är bättre än i frikyrkan, generellt sett. Och den teologi som Svenska kyrkan officiellt och i praktiken står för idag, är knappast den djupa och bibliskt grundade teologi som finns i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, utan något helt annat. Det är en teologi som mer uttrycks av gamla biskopar som K G Hammar som ligger långt ifrån vad traditionell kristen tro i samtliga samfund säger. Det är en teologi som hämtar sina rötter på annat håll än i Skriften och den kyrkliga traditionen. Många goda kristna och goda präster inom Svenska kyrkan sörjer för detta.

Därför tror jag inte att lösningen på Demingers problem ligger i Svenska kyrkan, för jag tror inte att vacker och bibliskt mättad liturgi i längden räcker för att förmedla känslan av helighet när det andliga livet och den sunda tron och läran saknas. Jag kan förstå känslan hos en gammal frikyrkoprofil som från frikyrkans Café-Norrköpings-stil av gudstjänster för första gången får träda in i en högstämd högmässogudstjänst i en gammal katedral, där själva byggnaden, liturgin, det gregorianska sjungandet, rökelsen -allt – osar av ”helighet” – jag kan förstå att detta kan ge en överväldigande känsla av att vi i frikyrkan saknar något. Men, jag tror inte heller att all frikyrklig gudstjänst är så berövad helighet som ibland antyds.

Jag tror mer på att vi i frikyrkan ska börja återerövra våra historiska rötter, som jag tror att Gerdmar är inne på. Och då menar jag inte vårt samfunds rötter (det kan finnas en del bra där som inte bör glömmas bort), utan hela den kristna historien. Vi behöver se att vi är en del av den kristna kyrka som funnits i alla tider med alla fel och brister och allt. Vi behöver börja ta vara på allt som är bra i historien. Och då tror också jag, att ett återupptäckande av nattvardens centrala roll i den urkyrkliga och fornkyrkliga gudstjänsten  är mycket viktig. Jag tror inte att det behöver betyda att vi bokstavligen tror att Jesus är fysiskt närvarande i nattvardselementen med allt vad det innebär, jag lutar mer mot Calvins syn att Kristus är andligen närvarande, inte Zwinglys att det bara är symboliskt. Men, man kan ha en rent symbolisk syn på nattvardselementen och ändå förstå att nattvard ska firas ofta och ha den allra största respekt för nattvarden. Det är tragiskt att många frikyrkliga mer ser nattvarden som en liten eftergift gentemot Svenska kyrkan än som en av Jesus instiftad förbundsmåltid.

Jag ger mig här inte in på detaljer på hur en gudstjänst ska vara utformad. Jag tror det är bra att olika församlingar har lite olika utformning på denna. I vår mänskliga svaghet tilltalas vi av olika stilar och det kan vara bra att mångfald finns. Men, om man ska vara biblisk, så ska predikan, nattvard och böner ha en stor roll. Predikan och nattvard kan inte ersättas. Dans och drama är däremot inte av någon central betydelse. Jag tror att man kan möta Gud och uppleva helighet även när man sjunger moderna lovsånger – det är innehållet i texterna som avgör. Jag tror inte att romersk ämbetsmannatoga är nödvändig för helighetens bevarande, men det är heller inte obibliskt! Utmaningen för oss alla är att se till att innehållet och hjärtat är gudsinriktat och bibliskt mättat. Söndagen är kyrkans bästa sändningstid, den får inte förflackas varken genom förytligad underhållning eller genom tunn teologi. Här har vi något att lära inom alla samfund. Det finns det som är bra och dåligt inom alla samfund, och vi kan alltid lära oss av varandra.

Och så får vi självklart gratulera till barnafödandet! (a, b, c)

Övriga länkar: a, b, c

 

9 reaktioner till “Helighet och kyrkotraditioner”

  1. Äntligen kom en kommentar från Mikael på det ämne som engagerat mej mycket senare tid. (För övrigt är det märkligt att inte salutskotten hörs ens till Regeringsgatan där jag jobbar – har vi så bra ljudisolerade fönster eller har man bytt ut laddningarna mot luftgevärsskott?)

    Jag håller med Deminger och jag är troligen inte hälften så gammal. Det kanske beror på att jag upplevt en tid av väckelse, även om mina föräldrar inte tyckte det var så mycket att tala om jämfört med 50talet. Visst generaliserar Deminger, men man kan inte skriva en vetenskapligt balanserad artikel som kräver representativa undersökningar. Jag tror att den som upplevt helighet vet vad det innebär och alltid gör en jämförelse med detta. Precis den som upplevt en riktig förälskelse vet vad det innebär. Tyvärr är det inte många kyrkobesökare idag, oavsett kyrka, som vet hur detta känns.

    Jag tolkar Demingers positiva ordalag om Sv kyrkan i liknande termer som Mikael. Frikyrkans liturgi är inte nedskriven, i varje fall inte officiellt, den kan se ut hur som helst. När då predikan är dålig, mötesledning dålig, lovsånger intetsägande och oengagerande så finns ingenting att falla tillbaka på. I Sv kyrkan finns ändå liturgin. Den som dessutom ska innehålla bibelläsning, trosbekännelse och böner. Allt detta kan helt falla bort i frikyrkan. Om frikyrkan återvänder till nånting annat än Café Norrköping (kul liknelse) eller varianten disco så kan Deminger tänka sej att återvända.

    Men precis som en förälskelse inte går att likställa med vilken som helst generell positiv känsla så kan inte heller helighet o vördnad vara precis vad som helst, något varje person definierar på sitt eget sätt utan referensramar. Det finns gränser, det finns en minsta gemensam nämnare. Här ligger pudelns kärna. Vad är helighet, vad är vördnad? När det i kristna sammanhang kommer upp frågor av detta slag brukar man gå till Bibeln och läsa efter. Borde funka även i detta fall.

  2. Svaret är inte Gustav Vasas SveK.

    Svaret är inte både ock i LO.

    Svaret är både ock i den Kyrka Kristus grundat. Hon har fullheten!

  3. Från tro till liv

    Gud kan bli känd endast i den mån han uppenbarar sig själv. Vi har inga medel att lära känna honom på annat sätt. Vi har ingen verklig kunskap om Jesus Kristus utöver vad vi läser om honom i Bibeln. Vi kan inte veta något om glädjen i det kristna livet eller livet och gemenskapen i kyrkan utom att lära känna detta i Bibeln som Gud har gett oss.
    Därför måste en kristen bygga upp en klar förståelse av vad Bibeln lär om viktiga ämnen. Endast på detta sätt får vi en kristen grund att leva på. Ty det är det vi tror som oundvikligen tar sig uttryck i vårt dagliga liv.

    AG! Kan det verkligen vara så här?

  4. Stig Melin

    Jesus grundade inte en bokreligion (Muhammed gjorde det), utan en helig katolsk och apostolisk Kyrka. EN sådan finns nu – som då – och presiderar runt fullheten av den gemenskap bakåt, uppåt och omkring det offer som är Kyrkans mitt.

    Därför är Kyrkan liturgisk, sakramental, hierarkisk och bibelälskande. I Ordet och bordet möts det gudomliga och mänskliga (precis såsom Fr Gunnar så vitalt och katolskt inspirerade den nuvarande SvK).

    Bibeln existerar inte i ett vaccum, utan gavs till Kyrkan, som läst, idisslat, mediterat, kanonicerat och kopierat den ”En Mas” (fr f massor)!

    Sola Scriptura (=enbart Skriften) är en tråkreducering av fullheten, som i modern tappning var helt främmande för Luther och SKB:s författare. Ja en förfulning av ett underbart arv. Ad Fontes (=åter till källan)!

  5. En mycket bra analys, Mikael!

    Jag är rädd för att yttre religiösa handlingar, riter, riskerar leder till att vi inte går direkt till källan Gud utan odlar våra religiösa känslor med yttre attribut.

    Vi blir lätt nöjda med att vi har en fin och religiös stämning.

    Å andra sidan, den religiösa stämning och de religiösa vackra rum som alltid funnits i Sv Kyrkan liksom i ännu högre grad den katolska och ortodoxa, har ju inte hjälpt Sv Kyrkan. Det är ingen framkomlig väg.

    Nog kan vi behöva vissa religiösa traditioner. Men låt oss börja med att fira de djupa underbara kristna högtiderna Påsk, Jul, Pingst. Men då är tyvärr de flesta medlemmarna i frikyrkorna ute på nöjen.

    Vi är idag historielösa. Och våra unga måste ges undervisning om inte bara den bibliska historien utan även de fria kyrkornas historia. Annars börjar de snegla på kyrkor med mer synliga rötter. Det är förkunnarnas ansvar.

    Nattvarden undviker bli en tom religiös rit för den är så central, enkel och begriplig.

  6. Du har rätt Anders Gunnarsson, bibeln existerar inte i ett vaccum, den syresätts kontinuerligt av dess läsare och följare, dock utan att förlora sin skärpa.
    Paulus insåg tidigt att evangeliet, som han själv var med att utforma efter den himmelska synen han upplevde och Jesu direktiv, måste försvaras på olika sätt och mot olika tendenser att förminska den.

    Detta är också ett karaktäristiskt drag för hela NT. Här pågår en kamp för tron från början till slut, Jesus mot fariseerna och sadukeerna, Paulus mot judaisterna och hedniska visdomslärare, Jakob mot en död och teoretisk tro, Petrus mot Kristusförnekelsen och libertanism, Johannes mot gnostiska tendenser.
    Plus alla senare gudsmäns försvar.
    Kampen för tron har pågått och kommer så att göra intill tidens slut. Bibeln säger också att ingenting kan läggas till eller dras ifrån, och som du skriver, åter till källan.

  7. ”Bibeln säger också att ingenting kan läggas till eller dras ifrån, och som du skriver, åter till källan.”

    Ja, den första församlingen i Jerusalem är mallen för Församlingen i alla tider.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.