Skrift och tradition – 1

Jag tror både på Skrift och tradition, fast på olika sätt. Skriften är nämligen alltid högsta auktoriteten. Traditioner kan vara både bra och dåliga, och måste alltid prövas utifrån Skriften. Tradition kan ibland utgöra en bra vägledning, men man måste alltid vara beredd att ändra på den.

Som kristna människor och tillhöriga någon viss församling/kyrka står vi alltid i någon tradition. Ingen av oss har från grunden kommit på allt i den kristna läran själv, utan vi har fått lära oss av andra. Sedan kan det mycket väl vara så, att vi själva eller de som undervisat oss, tror att ”de bara läser som det står”, men faktum är, att även de har lärt sig av andra människor i sin tur.

Därför kan en del kristna ”läsa Bibeln som det står” och komma fram till att man ska döpa även spädbarn, medan andra kommer fram till motsatsen. Vissa kan ”läsa innantill” och komma fram till att brödet och vinet i nattvarden bokstavligen är Kristi kropp och blod, andra kommer med samma innanläsning fram till att det självklart är ett symboliskt uttryckssätt. Vissa kristna läser Bibeln ”innantill” kommer fram till att det är ”självklart” att vårt eviga öde ytterst sett vilar i Guds suveräna nåd, att han förutbestämt vilka som blir frälsta. Andra tycker det är lika självklart att så är det inte, människan har fått en fri vilja.

Så skulle vi kunna fortsätta i fråga efter fråga – faktum är att när kristna säger att de bara läser innantill och tror som det står, så läser de egentligen alltid Bibeln utifrån en viss sorts ”glasögon” – dessa kallas allmänt för tradition!

Jag själv står i en protestantisk, reformert, metodistisk, pentekostal tradition – jag räknar upp flera termer, eftersom jag inte just i denna artikel vill detaljspecificera i varje enskild fråga. Det är mina ”glasögon”. Självklart tror jag att detta är ett uttryck för vad som ”står i Skriften”, självklart tror jag att detta är den bästa bibeltolkningen. Och jag är beredd att argumentera för det.

Det är nämligen så, att alla vi kristna som läser Bibeln, upptäcker efter ett tag något vi skulle kunna kalla ett läromässigt mönster. Vi upptäcker, om man så vill, ett system. Vi ser konturer till en sammanhängande tankestruktur, en lära. Ju mer vi läser i Bibeln, ju mer vi läser kristen litteratur, ju mer vi lyssnar på predikningar, osv, desto mer förstärks detta ”system”. Detta blir sedan den uppfattning om vad den kristna tron ”lär”, som vi har i vårt medvetande. Sedan läser vi Bibeln utifrån detta system. Vi får systemet bekräftat av vår fortsatta bibelläsning. Men, observera, i denna process är det ju egentligen det som bibeltexterna säger som är normen. Bibeltexterna kan bekräfta eller ifrågasätta eller kullkasta våra system.

Bland de allra tidigaste exemplen på ett sådant mönster för tron i kyrkohistorien är den apostoliska trosbekännelsen. Den är ett exempel på en struktur, ett mönster utifrån vilket man formar sin presentation och sin förståelse av vad kristen tro lär.

Med tiden, när detta system möter andra och avvikande uppfattningar som ibland uppfattas som grovt felaktiga, måste man precisera sig mera vad man menar och inte. Då uppstår mer avancerad trosbekännelser, som t.ex. den nicenska trosbekännelsen.

På 1500-talet var det många lärda och fromma människor inom kyrkan, som uppfattade att den rådande kyrkan var djupt korrumperad och i stort behov av reformation. Man menade att kyrkans i sin lära och i sin praxis inte var en ren och genuin kyrka. Måttstocken för vad som skulle betraktas som rent och genuint hittade man i Bibeln, som man menade var den högsta och i princip enda auktoriteten för vad som är rätt och fel. Dessa människor kallades reformatorer och det var män som Martin Luther, Philip Menlanchton, Jean Calvin, Ulrich Zwingly, John Knox m.fl.

Reformatorerna menade att kyrkan genom århundradena på grund av bristande förankring i Bibeln samlat på sig en mängd obibliska traditioner och missbruk som förvanskade evangeliet och korrumperade kyrkan. Enda lösningen var en reformation genom återgång till källorna – till Bibeln. Som ett resultat av deras verksamhet bildades nya kyrkor i Europa. Reformationen vlkomnades inte i den dåvarande kyrkan. Dessa nya kyrkor var tvungna att definiera och precisera vad de lärde och inte lärde, eller rättare sagt vad de ansåg att Bibeln lärde eller inte lärde. Resultatet blev en stor mängd litteratur, speciellt olika trosbekännelser.

Men, och detta är viktigt, alla reformatorer menade att vad de lärde var detsamma som vad Bibeln lärde. De menade att genom att noggrant studera Bibeln och försöka förstå den, hade de kommit fram till vad Bibelns lära är. Och på samma sätt är det egentligen med frikyrkliga kristna som jag själv. Jag nämnde ovan att jag står i en tradition. Jag har inte uppfunnit den traditionen själv, utan jag har lärt mig den av andra. Men, jag menar att den traditionen talar sanning i förhållande till vad Bibeln lär. Jag menar att det mönster, den struktur av lära, som uttrycks i min tradition är det närmaste Bibelns lära som någon människa eller kyrka hittills har kommit. Jag/vi kan naturligtvis ha uppfattat saker fel, jag/vi kan ha tolkat fel, men jag/vi vill vara en kyrka som ständigt är öppen för korrigering, för ständig reformation.

Vad betyder då denna långa utläggning för frågan om skrift och tradition? Jo, att jag erkänner att jag står i en tradition, men att den traditionen endast är auktoritativ eller har värde, om den är ett korrekt uttryck för Bibelns lära. Därför måste jag hela tiden pröva det jag tror utifrån Skriften. Jag måste studera Bibeln noga för att se att det stämmer. Jag måste inte själv uppfinna läran på nytt, jag måste inte själv uppfinna hjulet på nytt. Jag kan stå i denna tradition, men jag prövar den alltid utifrån Skriften och jag är villig att ändra på mig om jag utifrån skriften blir övertygad om att jag har fel.

Detta ska inte tolkas som någon relativism, att alla tolkar som de vill och att Bibeln kan tolkas hursomhelst. Jag menar att så inte är fallet. Jag menar att man kan komma fram till vad man kan uppfatta som en någotsånär konsensus om vissa grundläggande drag om Bibeln lär och inte lär, ungefär som en vid cirkel. Det som är innanför cirkeln är vad som kan betraktas som sund lära, det som är utanför som osunt. Bibeln har tolkats hursomhelst, men kan inte tolkas hursomhelst. Jag är övertygad om att vi i den allmänna evangelikala protestantiska fåra jag står, har  kommit så nära någon hittills har kommit till sund lära. Inget är alltså helt klart, allt kan bli bättre, men knappast genom att man slänger ut de landvinningar som fäderna vunnit, utan snarare genom att man i ödmjukt bibelstudium bygger vidare och försöker förstå Bibeln bättre.

Det är så jag uppfattar den reformatoriska principen sola Scritura.

Som en följd av detta tänkande, kan jag alltså med glädje läsa gamla böcker av Luther, Calvin och andra, och även böcker av nutida författare. Jag studerar Bibeln på grundspråk och jag läser historia osv. Allt kan vara mig till nytta, men det är Skriften som är auktoriteten.

Men, ett exempel på hur det kan gå fel, om man inte reformerar kyrkan utifrån Bibeln, utan i stället ger traditionen för stort inflytande, är när man bestämmer att präster inte får gifta sig. Då har man ställt sig i en tradition som tvingar människor in i saker som inte är Bibelns tydliga undervisning eller som inte är en logiskt följd av Bibelns tydliga undervisning. Celibatet är ett tydligt exempel på en tradition som uppkommit efter att Bibeln skrevs, men som inte vare sig korrekt uttolkar Skriften eller är en logisk följd av den.

Treenighetsläran däremot är en lära som inte verbalt är uttryckt i Nya testamentet, men som är en logisk följd av vad som står i Bibeln och är ett koncist sätt att uttrycka vad som är rätt och fel att säga om Gud i en annan kulturell kontext än den i vilken Bibelns böcker uppstod.

Därför förkastar jag alltså läran/tvånget om celibat för präster som en felaktig lära eller praxis. Men, jag bejakar kyrkomötesbeslut från 300-400-talen om treenighetsläran och kristologin. Det förstnämnda för att det inte är ett uttryck för vad Bibeln lär, det andra för att det är en korrekt bibeltolkning. Det är alltså Bibeln som är auktoriteten, men jag tar vara på den goda traditionen. Jag behöver inte uppfinna treenighetsläran på nytt eller hitta på något eget, jag behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Efter att ha rannsakat Skrifterna, kan jag se att treenighetsläran från 300-400-talet var resultatet av en korrekt förståelse av vad Bibeln lär – alltså en god tradition. Jag står fast vid vad fäderna redan vunnit.

En del (t.ex. romerska katoliker) skulle nu vilja hävda, att det ju är Kyrkan som skapat kanon, som bestämt vilka böcker som ska ingå i Bibeln och som följdaktligen är högsta auktoritet. Kyrkan har ett läroämbete som avgör vad som är rätt och fel. Därför är det kyrkan som avgör hur Bibeln ska förstås. Därför är kyrkans tradition nog så viktig som Bibeln. Kyrkan kan därför hävda att den egna traditionen avgör/bestämmer vad som är korrekt tolkning av bibeln och då blir ju traditionen de facto högsta auktoritet. En del moderna katoliker skulle kanske inte uttrycka sig så, men frågan är om inte deras sätt att behandla Bibeln och traditionen visar att detta är den logiska konsekvensen av deras sätt att se på Skrift och tradition.

Till detta – om Bibelns kanon, om vilka böcker som ska ingå i Bibeln – ska jag återkomma i nästa inlägg.

Övriga länkar: a, b,

 

 

12 reaktioner till “Skrift och tradition – 1”

  1. Man måste som jag ser det skilja mellan rätten för var och en att tolka Bibeln och dem självklarheten att man kan tolka den fel.

    Jag menar att allas rätt att tolka bibeln är bra och stärker kyrkan, på samma sätt som demokrati är bättre än diktatur. Det som hänt i RKK är att den sunda basen av troende har körts över av påvar och biskopar. Jag tror att den Gud som gett oss Ordet även har gjort det begripligt.

    Tolkningsskillnaderna beror mer på oviljan att lyda Guds ord än annat. Gång på gång ifrågasätts Bibelns klara budskap. T ex att ingen mer än Gud ska kallas Fader…..

  2. Mikael

    Ni är för goa. Jag kan tolka Bibeln sunt i min ensamhet och kan då ta mig friheten att fördömma ffa Kyrkans tro & praxis…

    Exempelvis celibatet! Levde Jesus, Paulus o Maria i celibat? Hur kan det då vara efterbibliskt? Har du ö h t satt dig in i argumenten för en katolsk syn (vilket inte är förbud då det finns otaliga gifta katolska präster; bl.à. vår kyrkoherde)! Du avrättar halmgubbar.

  3. Jesus levde i celibat, det är jag med på. Inte Maria, det är en katolsk uppfinning som jag inte tror på. Var hon gift med Josef så hade dom sex, annars var det inget fullgånget äktenskap. Att Maria nödvändigtvis måste betraktas som celibatär verkar snarast handla om att nåt så fult som sex inte får besudla Herrens moder.

    Huruvida Paulus var gift eller inte är svårt att säja. Han kanske var som jag, hittade aldrig någon, var för upptagen av sitt kall o sina resor (ingen kvinna hade accepterat att mannen var på tjänsteresor åratal i sträck), klarade inte av kvinnors manipulativa natur, intresset låg på ett annat plan. Men han förespråkade inte celibat.

    Celibat kan förekomma som en direkt Guds kallelse, ett direkt tilltal. Det ska stämmas av med goda vänner, präster, etc så det inte är ens egna förment goda tankar om att försaka något för att blidka Gud. En vanlig irrgång. Annars är celibat i kyrkan mest en praktisk, senare dogmatisk, ordning för att det inte skulle bli problem med arvskiften av prästgårdar.

    Hur är det med munkväsendet? Jag kommer att tänka på Filippi döttrar och jag tänker på den definitionsmässigt för-apostoliske Johannes Döparen. Varifrån kom sedan alla dessa munkordnar? Mycket gott gjorde de, men mycket ont fanns också i dem. Det var inte så att de var gudfruktiga på ett högre plan än någon annan. Säkert hade det kunnat gå lika bra o lika dåligt utan att vara munk. Varmed samma regel gäller här: i undantagsfall kan Gud kalla någon till avskildhet kortare eller längre tid. Men det är inte regeln.

  4. Ww

    Ibland häpnar man o svimmar en stund över den frikyrkliga navelskådandet! Celibatet är en gudagåva som är ett sätt att ”Imitatio Christi” fullt ut!

    Med protestantismen försvann celibatet, ty de som inte lever som Kyrkan lär kommer snart tro som de lever!

    Ad fontes!

  5. Mikael!
    Tack för svar, och vad roligt att du fortsätter att så frikostigt och grundligt dela med dig av reflektioner från din ”protestantiska, reformerta, metodistiska, pentekostala” horisont. Det känns väldigt givande, som jag sagt tidigare upplever jag att vi tittar på samma sak, samma verklighet från olika perspektiv och ökar på så sätt den gemensamma förståelsen.

    Detta med skrift och tradition engagerar verkligen, och vanskligheten i att tolka, tyda och utvärdera både den ena och den andra illustreras bra genom de kommentarer du redan fått på detta inlägg. Ser med spänning fram mot del 2 av din utläggning.

  6. Jag tycker inte det är nåt frikyrkligt navelskådande. Varför ska vi hitta på en massa praktiker som inte är föreskrivna i Bibeln? Då är vi till slut snärjda i gärningslära – vilket för övrigt börjar bli ganska populärt även i frikyrkosammanhang, dock har det ännu inte hunnit till celibatsinstitutet. Men vi är på god väg med liturgiska inslag som förvisso inte är synd men som till slut blir så ihopväxta med tron att vi inte kan tänka oss tron utan dessa handlingar.

    En gudagåva är celibatet inte. Om Gud önskar att alla ska bli lika Hans Son på den punkten får han ju finna sej i att jordens befolkning dör ut. Redan i Bibelns första verser står talat om att uppfylla jorden. Det är ett bud som ligger tungt på mej som inte klarar av detta i brist på någon som bryter mitt fullständigt ofrivilliga celibat.

    Här ligger väl problemet som Mikael tar upp. I vissa kristna traditioner (observera att jag skriver kristna!) så hittar man på en massa som inte står och upphöjer det till dogm. Man antar i andra o tredje led att det skulle kunna innebära följande. Medan jag och säkert många protestanter med mej läser Bibeln rakt upp och ned och inte hittar på det som inte uttryckligen står. Det kan i sanning vara nog så svårt att förstå det som uttryckligen står, det duger gott att ge huvudbry än att hitta på nya saker. Vi kanske ska börja rida på åsnor istället för att åka tunnelbana i nån ny Imitatio Christi?

    Och efter ett antal decennier och några konciliebeslut så upphöjs alltså nån dimmig mellan-raderna-läsning till dogm som alla ska följa för att inte bli ovän med både Gud och Kyrkan. Då har Kyrkan tagit på sig en fariseisk uppgift, tycker jag, som vi har tillräckligt goda NT-exempel på inte var uppskattat av Jesus själv.

  7. Sakupplysning bara angående celibatet:
    Det är en kyrklig ordning i Katolska kyrkan, ingen trosfråga. Man kan när som helst besluta att upphäva det. Redan nu finns gifta präster i Katolska kyrkan, t.ex. gifta präster från Anglikanska kyrkan och Lutherska kyrkor som konverterat och vigts till präster i Katolska kyrkan.
    Jag tror att celibatet har ett stort värde, att det är en kallelse och en nådegåva. Det är svårt att leva det i egen kraft om man inte är kallad till det. kanske inte alla präster är kallade att leva i celibat. Diskussioner angående lämpligheten av obligatoriskt celibat pågår inom Katolska kyrkan, och det kan lätt ändras på eftersom det som sagt bara är en ordningsfråga, ingen tros-dogm.

    1. Ja, det är inte bara läror som ska underkastas biblisk granskning. Även ”ordningar”, även praxis. Tradition är ju både lära och praxis.

  8. Bengt, tack för upplysningen om att celibatet är en kyrklig ordning. Det var något som fallit ur minnet. Vill också be om ursäkt för en gnällig ton i sista inlägget. Vid vissa tidpunkter, som t ex när firmans organisation ställs på huvudet och man inte vet om man har jobbet kvar nästa morgon, ska man inte skriva inlägg.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.