Om ekumeniska samtal igen… svar till Bengt Malmgren

Den katolske bloggaren Bengt Malmgren är en flitig och aktiv skribent med många intressanta inlägg och synpunkter. Det är alltid intressant att läsa honom. Han anstränger sig också för att förstå de personer han debatterar med, vilket känns väldigt trevligt. Nu har han dels på sin egen blogg och dels i kommentarsfältet på denna blogg funderat en del över vad jag skriver om ekumenik. Jag tycker dels att han försöker lyfta fram det positiva i det jag skriver och han har lyft fram en del saker som det är värt att spinna vidare på (skrift och tradition), men dels har han nog missförstått mig lite grann. Det sistnämnda kan säkert bero på att jag uttryckt mig lite oklart och kanske dels på att skrivna medier som bloggar inte alltid länder till omedelbar tydlighet.

Det är korrekt att jag i grunden är positiv till ekumeniska samtal och ekumeniskt samarbete. Jag är synnerligen positiv till ekumeniska samtal i teologiska frågor. I detta inkluderar jag självklart även den romerskt-katolska kyrkan. Om Luther och Calvin egentligen inte ville bryta med den kyrkan, utan endast reformera, så vore det väl märkligt om jag hade haft en cementerad uppfattning om att inte ens vilja samtala, även om jag som ett arv från 1500-talet befinner mig i en kyrka utan band till Rom!

Bengt Malmgren finner dock mig något motsägelsefull, då jag å ena sidan (och speciellt i mina kommentarer, enligt hans uppfattning) förespråkar dialog, och å andra sidan markerar att jag inte tror att denna dialog per automatik kommer att innebära att några läromässiga ståndpunkter kommer att ändras på någondera sidan (jag menar alltså både på den katolska och den protestantiska).

Enligt min uppfattning är detta dock inte någon motsägelse. De läromässiga ståndpunkter vi har på protestantiskt håll i de frågor som diskuteras, är av konfessionell karaktär, dvs de är fastslagna i gamla bekännelseskrifter och andra dokument. Exempel på det är Konkordieformeln, Augustinska trosbekännelsen och dess apologi, Westminsterska trosbekännelsen mm. Sådant ändras inte över en natt, bara för att man har goda och konstruktiva samtal. Och så är det självklart även från katolskt håll. Den katolska katekesen eller läromåssiga ståndpunkter som fastslagits vid olika koncilier som första eller andra Vatikankonciliet eller av påven själv, ändras inte över en natt för att några svenska prelater från olika håll håller samtal.

Och om man som part i en dialog har bestämda uppfattningar i lärofrågor, så betyder inte det faktum att man går in i en dialog per automatik att man plötsligt avser att ändra sig på en mängd läromässiga punkter. En dialog kan som sagt även ha andra syften, såsom att bidra till ökad ömsesidig förståelse, undanröjande av onödiga missförstånd, upprättande av god gemenskap med ömsesidig respekt för varandras olikheter osv. En ökad förståelse leder inte alltid till att man ändrar sig, men väl att man kan ha en bättre relation till dem som har andra ståndpunkter än en själv.

Så, när jag skrev mitt inlägg och skrev just de orden som betonade att man i en dialog inte går in i den med syftet att snabbt ändra sina läromässiga ståndpunkter, var det alltså inte just de orden skrivna utifrån ängslan eller rigiditet, som Bengt Malmgren uppfattat det. Jag skrev det heller egentligen inte för Bengt Malmgren och hans katolska kyrka, utan snarare för den frikyrkliga marknad jag själv är en del av. I frikyrkliga kretsar är vi nämligen behäftade med vissa svagheter, som att vi inte har tydliga trosbekännelser. Vi tror nämligen att varje enskild kristen är sin egen läras smed – nu talar jag ironiskt – och att varje generation med enbart innantilläsning i Bibeln direkt upptäcker den kristna läran på nytt i varje generation (uppfinner hjulet på nytt) och att allt annat är felaktig ”tradition”. Därför blir många i våra kretsar väldigt oroliga så fort det uppkommer ekumeniska dialoger med företrädare från samfund som är behäftad (jag är fortsatt ironisk) med traditioner av äldre slag och tror att nu ska vi ändra på allt och inte längre läsa Bibeln innantill – Antikrist lurar runt hörnet! Med tanke på en sådan miljö, kan det då vara bra att tydliggöra att man i ekumeniska dialoger inte per automatik ”ändrar på allt”. Läran ligger fast. Alltså inte i det här fallet tydliggöra för Bengt Malmgren, utan tydliggöra för de många frikyrkliga som sitter och läser bloggar och är oroliga för att vi alla till nästa jul ska åka på pilgrimsresa till Rom och kyssa påvens hand. Man behöver alltså inte oroas och söka konspirationer bakom alla tänkbara dialoger. (Ursäkta mina lite väl ironiska rader här).

Det är en helt annan sak om man personligen kan undra över vissa personers egen läromässiga/kyrkliga/andliga utveckling och önska mer klara uttalanden från sådana personers sida. Jag kan också tycka att vissa företrädare från mitt håll ibland har häpnadsväckande ”flummiga” uttalanden i vissa frågor, inte bara angående ekumeniska frågor. Jag vill ibland efterlysa mer stringens och tydlighet i var man står. Vilket inte alltid leder till att man får det. Men, det är en annan fråga som inte handlar om ekumeniska samtal i sig.

Så jag är alltså inte ängslig över ekumeniska samtal med katoliker. Jag vet att varken vi, jag eller de, kommer att ändra oss i konfessionella frågor. Men alla som läser nyheter om sådant vet inte det. Sedan är jag betydligt mindre ”rigid” i läromässiga diskussioner än vad flera av mina blogginlägg kanske ger vid handen. Men själva vitsen med att skriva inlägg i olika teologiska lärofrågor är ju delvis att driva en diskussion. Och ibland har jag inom ramen för den svenska ankdammen ibland kanske tagit i lite extra kraftigt för att överhuvud taget få till någon eftertanke hos de som läser.

Sedan är det ju också ett faktum att inget under solen är fullständigt oföränderligt. Dagens katolska kyrka är inte densamma nu som den var 1825 eller 1565. Detsamma gäller de lutherska kyrkorna, de reformerta och pingströrelsen. Detsamma gäller mig. Jag förändras också över tid. Min förståelse för olika saker utvecklas och därmed förändras även jag i mitt förhållningssätt till olika ting. I vissa läromässiga frågor har även jag förändrats över tid. Men, frikyrkliga som saknar skrivna trosbekännelsedokument bör veta att vi faktiskt står i en läromässig bekännelsetradition vi också, även om vi inte vill erkänna det. Traditionen har betydelse även för oss och vår bibeltolkning. Därför behöver man inte oroas över ekumeniska dialoger. Våra egna företrädare som deltar i ekumeniska dialoger borde med andra ord vara mer tydliga om även detta. Det var min poäng, inte att uttrycka en personlig ängslan eller rigiditet, utan en önskan om mer tydlighet.

Nu har jag gett Bengt Malmgren ännu mer ammunition för att påvisa min ”katolska” dragning till tradition. Men, eftersom detta blogginlägg redan är så långt, så ska jag ta upp frågan om just Skrift och tradition i nästa inlägg, som jag hoppas skriva sent ikväll eller imorgon. Jag anser nämligen att vi protestanter och inte minst vi frikyrklig och pingstvänner, måste bli mer tydliga i dessa frågor. Vi kan inte avfärda ”traditionen” på det sätt vi schablonmässigt gjort.

För övrigt, visar väl just denna artikel av Nils-Olov Nilsson att pingströrelsen har en tradition stadd i förändring. Han är negativ till förändringen, andra mer positiva.