Postmodernismen är död!

Den kristne amerikanske skribenten Collin Hansen skriver ett intressant inlägg om att postmodernismen är död, men inte helt borta. Han hänvisar bland annat till en artikel av författaren Edward Docx (av vad jag förstår en icke religiös författare) med titeln Postmodernism is dead, i tidskriften Prospect. Intressanta tankegångar, tycker jag. Påminner mig en del om de böcker av Francis Schaeffer jag läste i min ungdom – han var faktiskt lite ”profetisk”. (På sajten Rom1017 kan man hitta ett antal föreläsningar av Schaeffer tolkade till svenska). Tankesätt som de postmoderna håller i längden inte att leva med. Jag rekommenderar de intresserade att läsa dessa artiklar. Hinner inte just nu skriva utförligare om detta. En given och synnerligen intressant fråga är dock:

När kommer de kristna ledare och teologer som vurmat för en postmodern teologi att anpassa sig till detta? Collin Hansen påpekar det självklara, att den kristna tron och kyrkan gör bäst i att inte anpassa sig efter ständigt nya trender inom filosofin och kulturlivet. Historiskt sett har den överlevt dem alla. Att följa med sin tid och veta vad som händer och därmed skapa sig möjligheter (genom språket) att kommunicera  i sin egen tid, det är en sak. Att anpassa och/eller förändra det teologiska tänkandet (budskapet) efter de för tillfället rådande strömningarna, det är något annat.

Ett intressant och ur sitt sammanhang taget citat från Edward Docx:

”Certainly, the internet is the most postmodern thing on the planet. The immediate consequence in the west seems to have been to breed a generation more interested in social networking than social revolution. But, if we look behind that, we find a secondary reverse effect—a universal yearning for some kind of offline authenticity. We desire to be redeemed from the grossness of our consumption, the sham of our attitudinising, the teeming insecurities on which social networking sites were founded and now feed. We want to become reacquainted with the spellbinding narrative of expertise. If the problem for the postmodernists was that the modernists had been telling them what to do, then the problem for the present generation is the opposite: nobody has been telling us what to do.” (Min kursivering)

Internet kan ju i sig uppfattas som ett postmodernt fenomen, där allas åsikter väger lika mycket och alla kan komma till tals. Och där det blir svårt att urskilja kvalité från skräp, för många. Det är ju väldigt lätt för många anonyma personer att vräka ur sig vad som helst i kommentarsfälten och på egna bloggar och dylikt. Dagen har några artiklar i ämnet idag (1, 2, 3). Bra att diskussionen kommer upp. Jag anser att många av dem som nu skriver anonymt på denna och andra bloggar, borde börja skriva med sitt riktiga namn. Förstår inte vad ni är rädda för! Jag anklagar er inte för något, denna blogg är väl totalt vindstiltje i jämförelse med många andra om man ser till kommentatorernas eventuella aggressivitet. Men, jag tror att de flesta nog ser med större respekt på de kommentatorer som inte är anonyma.

Övriga länkar: a, b, c

8 reaktioner till “Postmodernismen är död!”

  1. Eftersom jag känner mej tilltalad av den regelbundet uppflammande uppmaningen att inte vara anonym på nätet så måste jag förstås kommentera den. Det känns lite smått tjatigt.

    Jag kan självfallet byta till ett alias som liknar ett namn, jag kan kalla mej Pontus Gabrielsson. Ingen kommer förstå att det inte är så jag heter, men jag skulle plötsligt slippa det otal muttranden jag fått genom åren av de som kanske inte heller använder sitt riktiga namn men kräver det av mej. Det finns böcker skrivna av pseudonymer, ingen misstänker dessa, inge har problem med det. Så vad vinner man med att det skulle börja krävas för- och efternamn för att publicera en bloggkommentar?

    Inte varje inlägg, men ofta, talar jag personligt om mej själv, om min släkt, min familj, om kollegor. Blir jag offentlig så får jag sluta med det. Jag kan lämna ut mej själv men jag har ingen rätt att dra in andra. Jag vill inte heller att folk senare googlar på mej och får upp halva mitt liv, företag, position, tidigare inlägg, politiska uppdrag, etc. Jag är inte representant för mitt företag, inte ett politiskt parti, inte en kyrklig rörelse, inte ens en församling. Bara jag själv. Nätet ger inte mycket anonymitet för den som vill leta.

    Dom som under anonymitetens skynke skymfar, väsnas, hotar, hatar, det är ju bara att stänga av. Vad är problemet?

    Jag lever till 95% med den devis min salig morbror inpräntade hos mej: det jag säger runt köksbordet om pastorer, medmänniskor och kanske särskilt om politiker, det ska jag också kunna säja dem öga mot öga. Jag far som alla ibland iväg emotionellt när jag blir upprörd, men för det mesta håller jag mej till denna regel.

  2. Gillar vanligtvis Craig, men dessvärre tycks han denna gång inte läst en rad av någon s.k. ”postmodernist”. Begreppen som den analytiska filosofin skapar logik med, är inte funna ur intet, utan skapade av oss. Konstruktionism föregår både logisk positivism och analytisk filosofi.

  3. Instämmer med wildwest !

    Sedan finns det ett otal anledningar som väger tyngre än Karlendals & andras insunierande hållning.
    1) Jag uppfattar att genom åren så har mina inlagor i olika sammanhang fyllt sitt syfte – och det är det viktiga.
    Jag uppfattar att mina inlagor blir tagna på allvar – därför att jag påvisar att jag har något intressant att tillföra debatten eller den inf. jag delger uppmärksammas
    2) Pseudonym gör inte bidraget mindre värt, utan snarare så ökar det frihetsgraden – jfr. pastorsrollen med kollegiala hänsynstaganden t.ex.
    3) Skråtänkandet som är utpräglad i kristenheten, vilket medför att människor målas in i hörn av nyckelhålstittare.
    4) Facebook-fenomenet, där etablerade äldre medelålders frikyrkokristna har som livselixir att samla så många frikyrkobekanta som möjligt i vänskapslistan – men tyvärr så platsar inga icke-kristna arbetskamrater eller grannar.
    Även här ett utpräglat nyckelhålstittande som fenomen – att ha koll på vad medlemmar gör på sin fritid & ev. delta med klämkäcka gilla-knapptryckningar.
    Här kan ofta yngre generationer uppträda föredömligare, då de blandar sitt sociala nätverk på ett annat sätt, men å andra sidan struntar de i vad kristna skriver på sina bloggar…
    5) Har man vuxit upp med en rörelse & tillhört (tillhör) dess ledarskap, så kan det faktiskt vara en stor fördel att använda pseudonym. Det finns åtskilliga exempel på sekteristiskt förtryck i kristna församlingar & då ökar integriteten & frihetsgraden när man kan distansera sig från det ”pk-korrekta”.
    6) Den övriga sociala plattformen som skapats yrkesvis & samhällsställning gör att man kan simma i flera vattendrag med pseudonym.
    7) Fenomenet att ”rakryggat” stå med sitt namn vid åsiktsbrytningar i kristna kretsar är sällan broderligt uppmuntrande…
    Aktuella exempel där ledare osunt utnjuttar sin predikostolsposition är bl.a. Swärd visavi kolportören Alsander & en del andra EFK-talesmän.
    Stanley Sjöberg visavi Piensoho ang. kyrkouthyrning.
    Bara några axplock som påvisar att det inte är speciellt uppmuntrande, när predikostolar mäts som intäkt map. genomslag för åskikt.

    Då är det förmätet billigt att avkräva vana pseudonymskrivare att ta av sig masken…

    Hittintills så kan det klart påvisas även i kristna debatter & på kommentarsbloggar att etablerade sunda pseudonymer mycket väl kan mäta sin predikostol mot de som tror sig ha en högre upphöjd predikostol.
    //
    Men vill Karlendahl inte ha min pseudonym på sin blogg, så säg bara till. Det är trots allt bloggägaren som stipulerar vad han/hon vill upplåta sin blogg för.

    1. Nils och Wildwest, ni är visst känsliga ;-). Men, som jag skrev i inlägget: ”Jag anklagar er inte för något”. Jag tycker att ni både alltid har hållit stilen, ni kan inte anklagas för att fegt angripa på ett fult sätt under pseudonym. Jag kan förstå att ni har era bevekelsegrunder för er anonymitet, och ni får gärna fortsätta som hittills. Jag kan dock inte låta bli att ibland mana till mer offentlighet. Jag gillar det helt enkelt mera rent generellt. Men, eftersom ni båda brukar hålla er till en god samtalston och komma med många bra kommentarer, så ska ni inte ta det som en anklagelse. Endast som en god tanke. Däremot kan man säga, enligt min mening, att det generellt sett är ett problem i bloggvärlden med alla dessa som inte har en god ton och som häver ur sig vad som helst, dvs det som Dagenartiklarna var inne på. Men, ni räknas alltså inte in i den skaran.

  4. Njaej, känslig är fel ord. Men uppmaningen har kommit ganska ofta från olika bloggkommenterare och även bloggägare. Tycker bloggägaren att något alias skriver för hatfyllt så stäng av, det kan väl inte vara så svårt! Jag tycker förstås inte att en hatfylld atmosfär är ett stort problem på de kristna bloggar jag läser/kommenterar. Det måste få hetta till lite ibland i den här ankdammen.

    Jag skrev förut Dagenartiklar under äkta namn, innan bloggkommenterandet. Jag fick många positiva kommentarer från folk som kände mej, det är fördelen. Ett ämne togs även upp i en predikan av en känd pastor.

    Dock hände det någon gång att gamla vänner till min far ringde upp honom och med sirliga ordval undrade varför jag hade åsikter som dom inte kunde tro att min familj kunde ha – underförstått: man ville ha en bekräftelse på att mina åsikter inte delades av övriga familjen/släkten annars så (tja, vaddå?), nån sorts utpressning. Mitt namn är inte ett son-namn och därför lätt att hitta på nätet. Detta måste tyvärr vara ett ”kristet” fenomen. Alla känner alla som varit med ett tag i den frikyrkliga subkulturen.

    Vore jag offentlig pastor, som Mikael, eller församlingsanställd så är det en annan sak. Jag ska ha samma åsikt offentligt som internt, annars är det hyckleri.

  5. Mikael

    Schaeffer är verkligen något av det bästa som kalvinistisk kristendom kan erbjuda!

    Vet du att labri har nystartat i Mölle? Stöd dem gärna!

    Känner du till sonen Frank:s konversion och böcker?

  6. Jag instämmer med Wildwest och Nils. Wildwests poäng om att folk skriver böcker under pseudonym tycker jag är mycket illustrativ. Det kan handla om att författaren vill skydda sig själv eller sina anhöriga. Men det kan också vara så enkelt att författaren verkar inom en genre och inte vill blanda sitt verk med böcker i en annan genre – det kan vara för att inte förta tyngden i ett författarskap.

    Själv arbetar jag som ingenjör och är verksam som konsult. Om jag försöker byta jobb vet jag att rekryterare numera googlar mitt namn, som inte är ett särskilt vanligt sådant. En del kanske tycker det verkar fegt, men jag finner det inte självklart att man ska offra sin karriär för att rekryterare hittar allehanda i deras ögon galna tankar på nätet. Tänk på att man idag ska vara extremt strömlinjeformad för att ”passa in”.

    En dag kanske jag väljer att kliva fram och profilera mig, och då kan jag också skriva ut mitt namn. Jag vet inte säkert vad Gud har för syfte med mitt liv, och då vill jag ligga lågt tills jag vet bättre. Att exponera mina funderingar på nätet skulle i värsta fall kunna torpedera framtida chanser att verka för Gud. Jag kanske har fel idag och sen förstår saker bättre – men sådana fel skulle alltid förfölja mig och användas mot mig.

    Det finns också en profan anledning: integritet. Som Wildwest skriver skulle någon kunna googla och få fram enorma mängder information. Idag kan de bara hitta min bild och några av mina intressen (på Facebook), min adress, min ålder, mitt civilstånd (via ratsit), en vägbeskrivning till mitt hem (via Eniro), min utbildning (via gamla kurssidor som högskolan aldrig tar ner), en debattartikel jag skrev i Dagen och lite till. Om jag debatterade med mitt eget namn på nätet vore alla mina tankar och personliga förhållanden helt utelämnade till hela världen för alltid. Det är inte självklart att alla vill ta klivet ut i offentligheten.

    Liksom tidigare talare försöker jag dock sätta en ära i att inte skriva något som jag inte skulle kunna ställa mig upp bland en grupp människor och försvara. Men jag vill inte förklara för hela världen. Inte just nu. Kanske någon gång.

    Allt gott.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.