Reformera Svenska kyrkan – och frikyrkan!

Jag hör till dem som har lite blandade känslor inför Svenska kyrkan. Ibland kanske det också märks i mina blogginlägg. En del upprörs kanske också över en del kritik jag ibland framför gentemot detta samfund. Men, faktum är att jag trots all kritik ändå i grunden är mer positiv än negativ till Svenska kyrkan och hade jag varit något mer luthersk i teologin, så skulle jag gärna ha verkat inom det samfundet på något sätt, om det hade varit möjligt. Frågan är om det negativa inom Svenska kyrkan hade omöjliggjort detta eller inte?

Jag tar det negativa först, sedan går jag in på det positiva som för min del alltså gör att jag faktiskt har en viss ”kärlek” till Svenska kyrkan.

Det negativa är all den teologiska liberalismen, dvs att biskopar och präster i stor utsträckning inte har en kristen tro. Ja, jag menar faktiskt vad jag skriver. Många av prästerskapet har en så pass liberal teologisk hållning att de rent faktiskt inte delar den klassiska kristna tro som har varit gemensam för de kristna kyrkorna i alla tider. Man använder samma religiösa språk som klassisk kristen tro, men man tror inte på vad det språket vill förmedla, man lägger in något annat i orden. Man läser den apostoliska eller den nicenska trosbekännelsen, men man tror inte på vad dessa bekännelser ger uttryck för, utan man tolkar det ”poetiskt” och lägger in lite vad man vill i budskapet. Detta gäller många. Betydligt färre vågar göra som den kvinnliga präst som nyligen offentligt förklarade att hon inte tror på och inte gillar det klassiska kristna budskapet att Jesus dog för våra synder och tog vårt straff på sig. Många tänker som hon, men säger det inte öppet. Många fromma kristna från andra samfund inser inte detta, utan de hör bara orden och tror att allt är bra.

En konsekvens av detta är också det olyckliga beslutet som nyligen togs att införa vigslar för homosexuella par. Det beslutet är bara ett symtom på ett underliggande tillstånd.

Andra negativa saker som kan räknas upp är: det faktum att man kan vara bekännande och aktiv ateist och ändå medlem, att politiker och inte aktiva troende styr kyrkan, att främsta ledstjärnan är att göra hela svenska folket och allmänna opinionen glada, mm. Men, jag har framfört kritik av diverse slag tidigare och ska inte fördjupa mig mer i den nu, utan i stället anknyta till en artikel i Dagen och förklara varför jag faktiskt ändå gillar Svenska kyrkan.

Dagen skriver idag att endast 10 % av medlemmarna i Svenska kyrkan anser sig ha en stark relation till SvK, 15 % är ateister, 20 % är agnostiker, endast 15 % tror på Jesus. De som är medlemmar vill i första hand att kyrkan ska arbeta med utsatta och svaga, därefter med barn och ungdomar. Att fira gudstjänst är av mindre betydelse. Den gudstjänstfirande gruppen består av 300.000 personer.

Många ser givetvis dessa siffror som alarmerande. Hade detta varit en beskrivning av pingströrelsen, så hade detta varit kris! Men, nu är det Svenska kyrkan som av hävd och tradition omfattar hela svenska folket, om man inte aktivt valt att utträda. Jag tycker faktiskt att det är strålande siffror!

300.000 människor räknas som gudstjänstfirare. I pingströrelsen (med över 80.000 medlemmar) som är det största frikyrkosamfundet (om man inte räknar med invandrarkyrkor som katolska kyrkan och liknande) kanske vi kan räkna med att det är ca 35-40.000 som tillhör den gudstjänstfirande gruppen – och nu räknar jag väldigt optimistiskt, förmodligen är det färre. 300.000 är ändå en ganska stor kyrka för att vara i ett sekulariserat land som Sverige.

Jag vet inte vad folk lägger in i begreppet ”tro på Jesus”, men om det är 7 miljoner svenska som tillhör Svenska kyrkan och 15 % ”tror på Jesus”, så innebär det att över en miljon ”tror på Jesus”! Dock var bara 300.000 gudstjänstfirare. Detta är en enormt stor potential för inre kristen mission!

Det är bland annat utifrån detta perspektiv jag ändå i grunden är så positiv till Svenska kyrkan. Jag ser möjligheterna att det samfund som har överlägset största kontaktytan ut i samhället, som har den överlägset största, djupaste och bästa relationen till staten och samhället och till människorna i landet, att detta samfund faktiskt genom aktiv och medveten inre mission i detta land ska kunna orsaka att detta folk vänder om till Gud i väldigt stor utsträckning. Tänk bara vad som skulle kunna hända om de 300.000 skulle bli missionella på allvar! Tänk om den här miljonen som tror på Jesus kunde väckas från en slumrande och potentiell kristen tro till en aktiv tro!

Jag gillar också att Svenska kyrkan står för historia och tradition. Jag gillar att Svenska kyrkan har liturgiska band som anknyter till hela den kristna kyrkan över hela världen. Här har vi frikyrkliga mycket att lära, om vi kan frigöra oss från vår liturgiska beröringsångest och frigöra oss från behovet att definiera oss själva utifrån vad vi inte är i förhållande till Svenska kyrkan och den romerskt-katolska kyrkan. Om vi kunde förstå att man kan vara ledd av Anden och tror på Andens nådegåvor fast man läser den nicenska trosbekännelsen högt i gudstjänsten och har liturgiska skrudar.

Jag gillar därför också att Svenska kyrkan har gedigna bekännelseskrifter med god reformationsteologi från 1500-talet. Jag skriver under på det mesta som står i de skrifterna. Jag kanske inte skulle kalla påven för antikrist och kanske skulle jag vilja modifiera en del andra saker (jag är ju mer reformert i min teologi), men i stort sett så delar jag allt. En objektiv bedömare skulle säkert anse att jag som pingstpastor faktiskt är mer ”bekännelsetrogen” (till just dessa skrifter) än de flesta av Svenska kyrkans präster (den bedömningen om pingstpastorer tror jag att den svenskkyrklige teologen Agne Nordlander gjorde för en del år sedan i en Dagenartikel).

Jag älskar också alla gamla vackra stenkyrkor mitt i byn. Jag tycker att en kyrka ska se ut som en kyrka. Det ligger ett stort andligt symbolvärde i att kyrkan finns mitt i byn. Det är mer positivt än negativt att det finns band mellan kyrkan och staten, men bandet får absolut inte innebära att staten styr över kyrkan eller tvärtom.

Vi frikyrkor är inte längre rena troendeförsamlingar. Vi kräver inte en aktiv tro för att man ska få vara medlem i våra församlingar. Hade vi gjort det, så hade vi omgående strukit hälften av alla namn som just nu står i våra medlemsmatriklar. Vi kräver inte att man kommer på gudstjänster eller att man tror någon viss sak. I många fall är det endast den exakta mängden vatten och tidpunkten för dopet som är av vikt (nu är jag lite raljerande). Så vi har närmat oss Svenska kyrkan som folkkyrka, där det inte ställs några krav alls egentligen på medlemskap. Så i denna mening, skulle steget till att verka inom Svenska kyrkan inte vara så långt för mig. Jag är redan nu van vid att den ”egentliga” församlingen av aktiva troende är mycket mindre än det medlemsregister jag är satt att föra.

Dock har vi som frikyrkor inte samma goda kontaktnät eller samma goda kontaktyta som Svenska kyrkan har. Som frikyrkor har vi också en hel del föreningsbyråkratiska särdrag som tar väldigt mycket tid att ägna sig åt. Vi är organiserade som ideella demokratiska föreningar, vilket i grunden är ganska obibliskt. Svenska kyrkan har inte det problemet, men de har å andra sidan sitt eländiga system av att vara styrt av avdankade B-politiker. Vi frikyrkor hyllar den kongregationalistiska församlingssynen, vilket Svenska kyrkan i praktiken har anammat.

En nackdel med Svenska kyrkan, som kanske skulle vara av stor betydelse för en relativt frispråkig person som jag själv är dock att man som präst inom Svenska kyrkan är inordnad i någon sorts underordnad ställning under väldigt liberalteologiska biskopar. Det skulle förmodligen innebära en del problem för en sådan som mig. Ett exempel på en sådan frispråkig präst är Dag Sandahl i Växjö stift. Han har ju omvittnat ofta hamnat i konflikt med kyrkans ledning

Det finns andra bra präster som också säger vad de tycker, men av vad jag vet inte har hamnat i samma problem. En sådan är Anna Sophia Bonde, som jag härmed ger en allmän applåd.

Kort sagt, det finns mycket som jag gillar med Svenska kyrkan. Jag skulle önska att den kunde reformeras inifrån och gå i en mer evangelisk eller evangelikal riktning. Jag skulle önska att merparten eller varför inte alla prästerna verkligen kom fram till en levande kristen tro och ville predika omvändelse för det svenska folket. Jag skulle önska att det var aktiva troende kristna som styrde över kyrkan under Andens ledning, och inte avdankade B-politiker (läs socialdemokrater på väg bort från makten). Om prästerskapet blev omvänt till tro på Kristus, så vore det helt enkelt den största möjliga evangelisationspotentialen i Sveriges land!

Jag är med andra ord mer positiv till Svenska kyrkan än negativ, och jag sörjer över det nuvarande tillståndet inom den kyrkan. Men, det finns alltid hopp. Gud kan göra under!

Och vi frikyrkliga, vad ska vi göra? Om det finns mycket att skriva som jag till viss del redan har skrivit om, men mycket som återstår att skriva om. Men, om vi på allvar vill vara kyrka och inte bara religiös förening, så finns det ju en att göra, eller hur! Om vi inte vill praktisera principen om ”troendeförsamling”, vilket vi inte gör just nu och vilket vi uppenbarligen inte har vilja nog att göra, så borde vi fundera över om vårt land verkligen behöver fler ”folkkyrkor”. Kanske EFS väg som missionsförening inom Svenska kyrkan vore en bättre väg för många av oss. Dopfrågan är givetvis en fråga som skulle ställa till det för en del av oss här, men kanske inte för alla. Om hälften av alla bibeltroende frikyrkliga som idag är aktiva i olika frikyrkor inte skulle ha så stora problem med själva dopfrågan och skulle flytta sitt engagemang till Svenska kyrkan, kanske majoritetsförhållandena där så sakteliga skulle ändras i en bättre riktning. Kanske en mer evangelikal riktning kunde skönjas. Om de baptistiskt sinnade skulle vilja praktisera ”troendeförsamling” på riktigt, så skulle det kanske vara mer meningsfullt med att vara ett eget samfund med egen sakramentsförvaltning.

Den svenska frikyrkokartan håller på att ritas om just nu. Pingstörelsen och EFK  och Svenska Alliansmissionen finns kvar som i huvudsak troendedöpande (jag vet att SAM även har barndop) samfund som i alla fall i teorin kräver personlig tro av medlemmarna. Missionarna, baptisterna och metodisterna har nyligen gått ihop till ett gemensamt samfund vars tillfälliga arbetsnamn är Gemensam Framtid. Detta samfund är väl möjligen ännu mindre av  troendeförsamlingskaraktär än de först nämnda, men ligger ändå i samma kategori. Hur många ”folkkyrkor” där inget krav på personlig tro och kristen vandel krävs för medlemskapet är det meningsfullt att ha i vårt land? Är skillnaderna i liturgi (gudstjänstformer) så viktiga att vi måste definiera oss som separata samfund och församlingar på grund av det?

Lite lösa funderingar i försommaren, alltså…

PS! Jag har faktiskt predikat om Jesu återkomst flera gånger under det senaste läsåret och kyrkoåret och nämner det ofta i predikningar med andra teman. Jag anser också att det predikas för lite om detta mycket centrala bibliska tema och försöker därför balansera upp det hela.

14 reaktioner till “Reformera Svenska kyrkan – och frikyrkan!”

    1. Micael Grenholm, det beror i stor utsträckning på vad vi lägger in i ordet ”medlem” och ”medlemskap”. Enligt min uppfattning består den egentliga kyrkan/församlingen av de utvalda (översatt och kortfattat: av dem som är aktiva troende eller blir det, och som förblir det till livets slut) och inte av alla som står upptagna i adressregistret. Skillnaden mellan frikyrkor och Svenska kyrkan är härvidlag endast en skillnad i procentsatser. Om de 15 procenten i SvK verkligen var sanna troende, skulle de vara församlingen. I typiska pingstförsamlingar så kanske den procentsatsen är något större, kanske 65-70 %. Men alltså inte 100 %. Det gör att vi kanske inte ska driva den ”anabaptistiska rena församlingslinjen” alltför fanatiskt.

  1. Intressant sommar-reflektion Mikael !
    Undras hur nästa generations kristna kommer att definiera sin kristna tillhörighet ?
    Inte så säker att de är beredda att axla frikyrkotanken, även om de är uppvuxna med pingst t.ex.

    1. Nils, man kan verkligen undra! Med själva frikyrkotanken är det ju så mycket med föreningstänkande förknippat att det är tveksamt om det verkligen kommer att engagera i framtiden. Men, vill man försöka tillämpa en ”troendeförsamlingsmodell” direkt hämtad från NT, så måste man inse faktum att hela frikyrkligheten måste omorganiseras radikalt. Ingen frikyrka idag, utom dem som bara har några år på nacken, är en troendeförsamling som idealbilden föreskriver. Vi är alla mer eller mindre som Svenska kyrkan, fast de har gått längst. Jag tror man måste omorganisera rejält i och med de gamla församlingarna. De som startat nya församlingar kan än så länge ha synpunkter om rena troendeförsamlingar, men till slut måste även de tänka till. Frågan är om inte den utveckling som urförsamlingen och fornkyrkan genomgick är oundviklig.

  2. Jag läste Dagens intervju med Karin Wiborn, den som är tänkt att bli chef för den nya sammanslagna frikyrkan Gemensam Framtid. Nyligen har jag läst en intressant bok som heter ”Läsarna”, en kulturhistorisk beskrivning av väckelserörelserna. Mellan en konstruerad ny frikyrka och historien om vad de klassiska väckelserörelserna står för gnisslar det rejält, det skär i öronen och ögonen tåras. Vi har snart vänt oss 180 grader från vårt arv.

    Den nya chefen är en person som inte nödvändigtvis tror på under, de kan vara poetiska och symboliska, en bra story. Man kan undra vilka andra under i Bibeln som ska definieras så, är det bara det klassiska raljerandet om att Jesus gick på vatten? Varför är just det undret en bra story, för övrigt en skröna? Varför inte också jungfrufödseln, uppståndelsen? Kanske också det bara är poesi och en bra story?

    Helvetet tror samfundsledaren inte heller på. Om alla hamnar hos Gud till slut, varför ska jag tro, varför gå i den kyrka hon är satt att leda? En kyrka vars chef alltså företräder en så kraftlös Gud att han inte på ett övernaturligt sätt kan förändra något. Vad ska jag med en sån mesig religion till?

    Sen tycker hon inte om folk som läser Bibeln bokstavligen. Det står inte rent ut att dessa ska marginaliseras och bekämpas, men jag tycker att attityderna hårdnar, det är våra ”egna” som kommer se till att vi får det svårt, knappast rena ateister.

    Om jag inte tidigare redan var avigt inställd till konstruerade samfundssammanslagningar och toppstyrd ekumenik så tror jag ändå mindre på den nya kyrkan när jag läst intervjun med dess chef.

  3. Jag har en föraning om att dagens strukturer av frikyrkor kommer att drastiskt minska sin attraktion…

    Däremot tror jag att det på nytt kommer ”andliga” strömningar som nästa generation appeleras till.
    I alla tider har ungdom attraherats av radikalitet, hängivenhet & dedikation.

    I dagsläget så borde man dra lärdonar av Taizée, Jesusmanifestationen, pannkakskyrkor.
    Kändisars radikala vittnesbörd typ Marcus Birro, Göran Skytte…

    Men tyvärr så tenderar många frikyrkor numera stänga sina kyrkportar oftare än öppna dem. När den behövande generationen möts av stängda kyrkportar så letar de sig någon annanstans…

    Manfallet blir mycket efter vägen, men de nitiskt sökande hittar nya vägar & nya ”församlingsplatser”

  4. Det är lite ”stenarna ska ropa” över vittnesbörden idag – dom kommer sällan från kristna, pastorer, präster eller andra i kyrkan, dom kommer, som Nils skriver, från kändisar. Det är bra, så länge man inte höjer dessa till skyarna som några överjordiska profeter som ska rädda hela kristendomen. Kändisar kan också falla. Samtidigt kan man undra: är det så lite av andligt liv bland de kristna att det inte finns något att berätta? Pastorn i min mors ungdom på 50talet sa att om man som kristen inte hade ett vittnesbörd att meddela varje söndag så var det inte mycket bevänt med ens kristna liv. Det ligger nåt i det.

    Jag tror framtidens kyrka kommer vara fristående, frifräsande och ganska nischade. Tyvärr. För inte var Guds mening att vi ska ha våra specialiteter inom klädsel, beteende, lovsångsstil, sittordning och dessutom en ålderssegregering? Där man är så illa tvungen att i takt med eget åldrande och egen mognad byta kyrka ett antal gånger? Hillsong och Malmö United och vad dom heter, bra att dom finns, bättre än inget, men inte optimalt.

  5. Jag har den senaste tiden reflekterat över ledarskaps-strukturer & tillsättningar i pingst-led.
    Jag förnekar inte att människor som bejakar en kallelse kan bekräfta den, men tyvärr så ”syrar lite surdeg hela degen…”

    Och när du nämner omorganisation, så har jag en mer pessimistisk tilltro till det.
    Det bottnar i den grundsyn jag tidigare ”predikat” om äldste.
    När nya stadgar och mer samhällskorrekt syn på ledarskap på bekostnad av fundamentalistisk bibeltro förs fram så cementeras svårigheter med omorganisation.
    När grunderna är felmurade med felaktiga grundstenar, så är det hart omöjligt att få ordning på det byggnadsverk det ska bära upp.

    Men det kanske följer din radikala tanke ”Frågan är om inte den utveckling som urförsamlingen och fornkyrkan genomgick är oundviklig.”

    Jag har även stark tilltro till när nästa generation får smak på bibliska mönsterbilder, så vill de likt Jesusfolket radikalt pröva urkristendomens bibliska mönsterbilder.

    När dagens ledarskap inte påvisar tydligare biblisk spegling, så får de heller inte med sig kommande generation att leda.
    Dagens ”politiska tillsättningar” (ursäkta min tuffa utmaning) kommer ALDRIG kommande generations radikala kristna att acceptera, dvs. de kommer inte att synas i kyrkbänkarna… & redan nu borde det vara en väckarklocka för pingst-ffs etc.

  6. Mikael

    Jag sympatiserar i stort med allt vad du skriver. Dina slutsatser är brilljanta…

    En kyrka som inte vill vara kyrka och utan folk är ingen folkkyrka. Men det finns andra världsvida folkkyrkor, som vill och kan och har massor av folk…

  7. Kära vänner
    Förblindas inte av den svenska ankdammen. Ned 500 miljoner karismatiskt kristna i hela världen är Joels profetia om Guds Ande utgjuten över allt kött aktuellare än någonsin. Personligen är jag allra gladast över att Anden numera blåser även i de historiskt gamla kyrkorna. Dessutom tror jag fortfarande på den urkrisna församlingsmodellen. Utöver skriften talar världsvid statistik för detta sätt att bygga kyrka. Strålande exempel är förstås att Sydkoreas kristna vuxit från ringa tal till 30% i vår tid, att de kinesiska husförsamlingar varit avgörande för att det finns 50 miljoner kristna i det kommunistiska Kina och att den pingstväckelse svenska pionjärer startade på 1920-talet vuxit så att den påverkar hela Brasilien.

  8. Mikael K
    Du skriver att du är mer reformert än SKB. Vad betyder det?

    Omfattar du t ex följande kalvinska läropunkter, som jag menar ej kan förenas med Skriften?

    1. Limited atonement, den falska läran att Jesus inte skulle ha dött för alla människor, att försoningen ej skulle omfatta hela mänskligheten

    2. Dubbel predestination, den motbjudande tanken att Gud skulle ha förutbestämt en stor del av mänskligheten till att gå evigt förlorad, d v s att somliga är skapade endast med detta syfte utan någon annan möjlighet, vilket även följer av punkt 1

    3. En gång frälst alltid frälst, att en människa som har kommit till tro och omvändelse inte kan avfalla och gå förlorad

    I Luthersk tro (LBK) heter det i punkt III. Kristus och återlösningen, http://gammal.lbk.cc/detta3.htm:

    4. Vi tror att ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser”(2 Kor 5:19). Vi tror att Jesus är ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Guds barmhärtighet och nåd omfattar alla. Försoningen genom Kristus gäller alla. Syndernas förlåtelse är ett fullbordat faktum som gäller alla människor. Genom det Kristus gjorde i deras ställe har Gud rättfärdiggjort alla människor, dvs. Gud har förklarat dem icke skyldiga. Detta utgör den fasta, objektiva grunden för att syndaren kan vara viss om sin frälsning.

    5. Vi förkastar varje lära som på något sätt begränsar Kristi återlösningsverk. Vi förkastar varje lära som säger att Kristus tog på sig straffet endast för en del människors synder. Vi förkastar varje lära som säger att Jesus bara delvis betalade för våra synder.

    Och i punkt IV. Rättfärdiggörelsen av nåd genom tron, http://gammal.lbk.cc/detta4.htm:

    9. Vi förkastar läran att troende aldrig kan avfalla från tron (”en gång frälst,alltid frälst”), eftersom Bibeln säger att det är möjligt för troende att avfalla från tron (1 Kor 10:12).

    10. Vi förkastar den falska och hädiska slutsatsen att de som går förlorade är förutbestämda eller utvalda av Gud att bli fördömda, ty Gud vill att alla människor ska bli frälsta (1 Tim 2:4;2 Petr 3:9).

  9. Christian
    Jag känner två pastorer (SMK,som kan Calvins lära och som jag bad kolla debatten i Erevna, när där var som värst. Tro mig! Dessa destruktiva debatter som varit där gör mer skada än nytta!
    Varför då flytta grälen hit tillsammans med två andra grälsjuka?

    Visst måste ni teologer bryta och bända i läror men allt skall kunna gå att pröva mot allt Guds ord. (Underförstått jag vill kunna förstå var ni hämtat påståendena) Ps 119:160

    Bibeltrogna vänner har varit bra och är det i undervisning men grova generaliseringar över ”missionare” har gjort mig ledsen.

  10. @Gunnel
    Ursäkta men jag har inte flyttat något gräl hit. Bloggägaren Karlendal deklarerade ovan att han är mer reformert (kalvinistisk) än de lutherska bekännelseskrifterna (SKB). Jag blev därför nyfiken på var han står v g dessa läropunkter. Personligen har jag med många svårt att förena dem med Skriften.

    Tycker du alltså att det är oväsentligt var man står i dessa eller andra lärofrågor eller hur ska jag tolka det du skriver?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.