Skapandet av ett samfund

Dagen berättar idag om att de svenska pingstpastorerna blir av med sin vigselrätt. Det beror på att lagstiftningen säger att endast registrerade trossamfund har rätt att dela ut vigselrätt. Därför kan inte den gamla ordningen inom pingst med en vigselnämnd som delar ut vigselrätt längre fungera. I stället ska den funktionen (att dela ut vigselrätt) flyttas över till det registrerade trossamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan. Det betyder att alla pastorer i formell mening först blir av med sin vigselrätt; sedan får de var och en meddela om de vill ha kvar den under den nya ordningen; de pastorer vars församlingar inte tillhör trossamfundet kommer inte att få någon vigselrätt. Denna nya ordning gäller från och med maj nästa år.

Jag tycker det är uppfriskande och bra på något sätt, att det blir lite mer ordning kring detta. Det är bättre med tydligare samfundsstrukturer än allt för lösa och otydliga sådana.

Jag tror inte att renodlad kongregationalism (att varje enskild församling/ideell förening är helt självständig och helt självbeslutsfattande i allt) är en biblisk ordning. Den inom pingströrelsen så kallade ”läran om den fria församlingen” är inte så biblisk som många tror. Enligt min mening, har man missat flera väsentliga fakta i bibeltexterna:

De nytestamentliga församlingarna var inte helt autonoma. Enligt Apg 15 samlades apostlarna och de äldste i Jerusalem för ett möte då det beslutades om huruvida de hednakristna skulle omskäras eller ej. Detta är ett uttryck för en beslutsnivå som ligger ”ovanför” den lokala församlingen. Den visar också att det just vid denna tid var antingen apostlarna och ledarna kring dem som var en högre ledarskapsnivå eller alternativt var det församlingen i Jerusalem (och i så fall närmare bestämt ledningen där) som utgjorde en högre ledarskapsnivå – över de lokala församlingarna på annat håll.

Apostlarna, som t.ex. Paulus, hade en ledarroll som var ”ovanför” de lokala församlingarna. Läs breven i NT! Läs t.ex. Paulus uppmaningar till Timotheos och Titus i pastoralbreven om hur församlingarna skulle ordnas och äldste tillsättas osv.

Den lokala församlingen ska enligt NT ledas av äldste alternativt en ”församlingsledare”/biskop (enligt viss tolkning av 1 Tim 3). Men apostlarna stod ”ovanför” detta.

Men, vad händer då när apostlagenerationen dör ut? Försvinner behovet av ett högre ledarskap då eller ska detta vakuum fyllas av något? Är det månne inte här vi ser embryot till att man formar en ny struktur i den tidiga kyrkan, som inte är ny i betydelsen att det var ett plötsligt påhitt eller en total nyskapelse, men nu i betydelsen att själva formen för den är ny – en utveckling mot en episkopal kyrka, en församling som leds av biskopar och där varje biskop inte är helt autonom och oberoende av andra utan står i ansvarsrelation gentemot andra biskopar i andra församlingar. En syn på kyrkan/församlingen som säger att den är en allmän, universell församling som är en, fast den finns på flera olika orter och över hela världen.

Jag tror att den svenska pingströrelsen i mångt och mycket har fungerat så här i praktiken under hela 1900-talet, även om teorin har varit en annan. Jag anser att det är teorin som har varit fel.

Detta har enligt min mening ingenting att göra med huruvida det är rätt eller inte att pingstpastorer åker på studieresa till Rom. Vad som kommer ut av det är en annan sak. Men, hur vi organiserar oss som samfund (vilket jag alltså anser vara mer bibliskt än att inte vara organiserade alls) är en fråga som ska avgöras av bibliska och praktiska skäl.

 

2 reaktioner till “Skapandet av ett samfund”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.