Arg på Gud

Enligt en amerikansk undersökning som Dagen refererar idag, så är ateister och agnostiker oftare arga på Gud än vad troende är. Sorg, ilska och besvikelse verkar vara anledning till bristande gudstro. Troende människor har en tendens att tolka händelser mer välvilligt till Guds fördel än andra.

Det är ju ett intressant resultat som kan bekräfta vad många säkert redan har tänkt, nämligen att ateism och agnosticism väldigt ofta och i första hand kanske inte har intellektuella orsaker, utan snarare mer emotionella sådana. Det är väl värt att betänka när man som pastor och teolog försöker presentera goda argument för den kristna tron.

För det är nämligen bibliskt att argumentera för den kristna trons sanning. Den kristna tron betraktas som förnuftig i Bibeln:

”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.” (1 Pet 3:15)

”Visa klokhet i umgänget med de utomstående och ta väl vara på tiden. Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en.” (Kol 4:5-6)

”På denna punkt i hans försvarstal avbröt Festus honom och ropade: ”Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.” Paulus svarade: ”Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord.” (Apg 26:244-25)

Det finns många fler exempel på det, liksom att Paulus och övrig i Apostlagärningarna for och försökte övertyga människor om tron, försökte bevisa att Jesus är Messias, osv.

Men, en av de kanske viktigaste skälen till att det är så viktigt att ge goda argument och att försöka övertyga är, att den människa som på så sätt blir övertygad och känner att hon har fått goda skäl till att tro, en sådan människa har kanhända en bättre grund att stå på när tillvaron i övrigt rämnar. När besvikelsen och ilskan och sorgen kommer, så finns det en annan och stabilare grund att stå på. Det blir lättare att med trons ögon fokusera på Guds godhet och trofasthet, om man redan innan, när man var glad och nöjd, byggde en ordentlig grund. Det blir då inte lika lätt att låta sig dras med i känslomässigt grundade argument bort från tron. Därför är alltid god bibelundervisning, egen bibelläsning och egna studier viktiga för ett sunt och stabilt kristet liv.

Det är också intressant att se att Paulus och övriga inte i första hand vädjar till människors känsloliv när de predikar i Apostlagärningarna, utan att de i första hand vänder sig till den tänkande/reflekterande människan (oavsett dennes utbildningsnivå eller sociala status). Självklart är aldrig känslolivet bortkopplat från detta. Paulus argumentation bland judar att Jesus var den efterlängtade Messias och början på uppståndelsen väckte säkert även känslomässig anklang hos de judar som lyssnade, men han försökte inte dupera dem känslomässigt eller manipulera dem till tro. Han försökte vinna dem med det som för dem var ytterst rationella skäl, att Jesus verkligen var den han var eftersom han uppfyllde skrifterna.

Människor i vår tid vill säkert ha upplevelser och ”kickar”, men är det verkligen hela sanningen? Varför är i så fall den debatt som Christer Sturmark och den här Abba-medlemmen driver så oerhört känslomässigt engagerad? Varför är det så oerhört känsligt om man ibland har ”fel” åsikt? Om man är politiskt inkorrekt.

I våra församlingar borde vi alltså skapa miljöer som är varma och kärleksfulla och som kan ge en bra känslomässig atmosfär, ja. Vi kanske till och med kan erbjuda en del ”kickar” i form av sköna musikaliska upplevelser, bra lovsång och annat. Men, vi måste också göra det som den första generationens kristna gjorde, vi måste argumentera för tron och försöka övertyga människor. Vi måste vinna dem över genom argument. Jag tror att det var den helige Ande som ledde t.ex. Paulus till detta, så varför skulle det inte vara förenligt med en god kristlig och andlig verksamhet idag?

Övriga länkar: a, b, c

30 reaktioner till “Arg på Gud”

  1. Eller kan det vara så att vi i dessa lovsjungandets årtionden, helt enkelt inte riktigt har frimodigheten och öppenheten att vara arga på Gud?
    Det tycks som att man läst exempelvis Psaltaren synnerligen selektivt, och därmed inte upptäckt den vrede och besvikelse som finns i många av psalmerna.

    1. Lasse V, jag tror du förvisso har en poäng där, i alla fall när det gäller som beskrivning/tolkning av hur många av oss kristna är. Kanske det är lite annorlunda för dem som inte är troende.

  2. Eller så är det ateisterna som tillåter sig vara arga på en hypotetisk gudsbild medan de troende vill behålla sin tro på en god gud?

    1. Pekka S, så kan det förstås vara också. Men, frågan är om det fungerar så renodlat rationellt i de situationer i livet som åsyftas? Ilska, besvikelse, frustration – tänker man då att ”jag är arg på en ”hypotes”?

  3. Enligt CNN är det just en hypotetisk gudsbild ateisterna var arga på. Jag som ateist kan bli arg/irriterad på folks uppfattningar om Gud när jag ser naturkatastrofer, svält, dödliga barnsjukdomar, osv. Men det är som sagt en frustration riktad mot andras övertygelser, inte mot någon övernaturlig entitet.

    Men man skulle behöva läsa originalartikeln för att veta exakt hur frågorna är ställda. Som man frågar får man svar.

    1. Ja, du har nog rätt i om hur man frågar….

      Jag noterade också det du skriver om originalartikeln från CNN, men ofta är väl människor inte alltid så renodlat ”ateistiska” i svåra situationer, utan snarare mer agnostiska.

  4. Svårt för mig att avgöra. Lätt att man går efter egna erfarenheter och anekdoter vilket kan ge en skev och missvisande bild.

    Sedan beror det på vad du menar med ”ateistisk” och ”agnostisk”. Ateism berör tro medan agnosticism berör vetande. Det är lite olika saker. Jag misstänker att du menar att ateister är mindre säkra i sin ateism i svåra stunder? Huruvida det stämmer eller inte lämnar jag åt forskningen.

    Hur som helst anser jag att du inte kan dra slutsatser om ateisters emotionella motivationer utifrån denna forskning så som du gör i ditt inlägg. Forskningen berör inte ens deltagarnas övertygelsegrunder.

    1. Pekka S, jag tror du missförstår mig lite. Jag är inte i första hand ute efter att analysera ateistens emotionella tillstånd, utan snarare att peka på en slutsats man kan dra av artikeln, att det inte alltid är renodlat rationella argument som styr oss i frågor om vare sig tro eller vetande. Det varierar säkert ganska mycket från person till person och från fall till fall.

      Sen kan man resonera lite olika om detta om man betänker kristen kommunikation. Och det var snarast det senare som mitt inlägg hade huvudvikt på denna gång. Men, observera att jag inte av detta drar någon slutsats att man ska argumentera känslomässigt eller att man ska bemöta det som synes vara rationella argument med något som liknar ett psykologiserande ”det säger du bara för att du blev klumpigt vaggad som barn…” eller något liknande. En rationell argumentation ska bemötas med rationell argumentation.

  5. Har aldrig förstått varför ateister ens bemödar sej att bry sej om oss kristna som enligt dem håller på med sagor. Skulle jag debattera Rödluvan eller Törnrosa med någon? Nej, därtill vore min tid för dyrbar, det vore samma nivå som att debattera dokusåpadeltagares göranden och låtanden i en tillrättalagd och ihopklippt tv-version. Helt meningslöst. Så varför diskuteras ändå tron?

    Björn Ulvaeus skrev en gång att han önskade han kunde tro – jag tror att pudelns kärna är där. En innerlig önskan om att våga steget ut ur förnuftet och tron på en osynlig Gud i en värld som inte alltid fungerar förnuftigt.

  6. När jag var ett barn och en tonåring trodde jag att försoningen handlade om hur Gud kunde sluta att vara arg på människan.

    Inte förrän i medelåldern upptäckte jag att den svåraste biten i försoningen var att ”förlåta” Gud.

    Försoning kan aldrig vara ensidig.

    Han älskade oss först innan vi älskade Honom.

    Livet lär oss att vi måste välja mellan att vilja ”ha rätt” och att ”ha relationer”.

    Det finns ingen kvalitativ skillnad mellan ateister och dem som väljer att tro.

    Först efter uthållig vandrig på Livets Väg blir skillnaden kvalitativ.

    /Kjell

  7. Hänger inte riktigt med – förlåta Gud? Varför ska jag göra det? Vad har jag för anledning att vara arg på honom på så vis att jag måste förlåta honom? Hans göranden och låtanden är obegripliga ibland och jag har inte hittat nån bra teologisk förklaring på om det är djävulen som ställer till det eller Gud som tillåter eller Gud som handlar.

    Vad vi i välfärdslandet glömmer är evighetsperspektivet, vilket innebär att den lidande tron inte längre är en issue. Ser man livet på jorden och livet bortom döden som en helhet så blir Guds handlande mer begripligt. Det absolut viktigaste är att inte missa målet, att nå den himmelska evighetstillvaron. Därför kan även krig och ofärd vara kärlekshandlingar från Gud eftersom de tvingar människor att vända sej till honom och därmed bli räddade undan en evig död, men kanske inte nödvändigtvis undan en kroppslig död. Jag tror att man resonerade så förr, hör med martyrkyrkorna t ex, men idag är det viktigaste att ha ett kul och lättsamt liv på jorden. Så tycker vi ju egentligen allihop, mej inkluderad.

  8. Mikael, du skriver ”org, ilska och besvikelse verkar vara anledning till bristande gudstro.”. Det tolkade jag en förklaring på varför vissa blir ateister. Det kan mycket väl stämma, men forskningen i fråga berör som sagt inte övertygelsegrunder. Sedan har du givetvis rätt i att vi människor inte bara styrs av rationella argument i frågor om tro och vetande. Jag skulle faktiskt vilja påstå att vi oftast inte gör det.

    Wildwest: Om miljarder människor trodde att sagan om Rödluvan var sann och om de baserade viktiga personliga och politiska beslut på rödluvelogi skulle jag även debattera dem.

  9. Wildwest, jag svarar med 1 Joh. 4:19 ”Vi älska, därför att han först har älskat oss.”

    Läs gärna sammanhanget.

    Har du aldrig ens tänkt: ”Om jag vore Gud skulle jag…..”

    Oh, ja låt mej tillfoga: Kol. 1:21 Också åt eder, som förut voren bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var,

    /Kjell

  10. Terroja Lee Kincaid (”Amazing Atheist” på youtube) blev sexuellt missbrukat som barn av en katolsk präst, läser man tidskriften ”Humanisten” ser man ett återkommande tema och det är människors besvikelse över religiösa samfund som Svenska Kyrkan- en besvikelse som ofta har kommit i samband med en begravning, vilket har ledd antingen till konklusionen ”Gud finns inte eftersom jag behöver honom inte” eller ”Gud finns inte eftersom prästerna själva kan inte ge något vettigt svar på va som händer med livet efter döden”.
    Så ofta är det människors känsloliv som har ledd till deras avstånd tagande från Gud, och inte argumenten för ateismen i sig själv.

    Själv tror jag problematiken bottnar i att det är svårare att tro på Guds kärlek än själva Guds existens.

  11. Ja, han har älskat oss först, annars hade han aldrig sänt sin son. Vi hade naturligtvis aldrig vågat föreslå en sån lösning. Känns ändå utopiskt att diskutera detta som Gud redan planerade vid syndafallet i Eden. Därutöver kan jag som bebis inte älska, logiskt sett älskar mina föräldrar och Gud mej före jag älskar nån tillbaka.

    Nej, jag har aldrig tänkt om jag vore Gud skulle jag fixa det och det. Jag tänker i grund och botten alltid att Gud är allsmäktig och har besegrat ondskan och om jag älskar honom, vilket jag gör, samverkar allt till det bästa – dock kanske inte synligt i detta liv (som många trospredikanter menar), för det går inte ihop med den empiriska verklighet jag har upplevt. Då skulle jag få ljuga. Det får nog inte heller troende under krig ihop heller.

    Vad jag ska förlåta Gud för vet jag alltså fortfarande inte. That’s too deep.

  12. Wildwest påstår: ”Nej, jag har aldrig tänkt om jag vore Gud skulle jag fixa det och det.”

    Det har jag svårt att tro på.

    Om jag vore Gud skulle jag ha låtit Robert Mugabe dö för länge sedan.

    Om jag vore Gud skulle jag aldrig ha låtit Hitler födas.

    Om jag vore Gud skulle jag ”fixa” pedofila våldtäcktsmän.

    Och så vidare.

    Men som tur är, är jag ju inte Gud. För tänk vilket elände jag då skulle ställa till med.

    /Kjell

  13. Kamau Mweru skrev:”När jag var ett barn och en tonåring trodde jag att försoningen handlade om hur Gud kunde sluta att vara arg på människan.

    Inte förrän i medelåldern upptäckte jag att den svåraste biten i försoningen var att ”förlåta” Gud.” SLUT CITAT
    ——

    E.H-L kommenterar:
    – Trakigt lasa att du Kjell, under nastan ett halvsekels tid hade en sadan snedvriden Gudsbild.

    – En felaktig Gudsbild leder ofta till eller ar orsak till en felaktig sjalvbild.

    – Den som upplevt personlig syndanod,forkrosselse, fatt forlatelse och fralsningsvisshet kan bara konstatera att…

    GUD AR GOD.

    – Det onda skall och kan man aldrig skylla Gud for.
    Ondskan ar en konsekvens av synden.

    Ditt ordval att ”forlata Gud” ar helt frammande for mig.
    Hoppas att ditt eget koncept att ”forlata Gud” inte ger upphov till en ny villolara.

    GUD = KARLEK

    ”Smaka och se att Herren ar god”

    Mvh/ E.H-L.

  14. E.H-L.

    Du är verkligen en mästare i att förvränga.

    Det är ju precis det jag skriver. Den gode och kärleksfulle Guden har redan försonat sig med oss.

    Efter att vi accepterat denna oförtjänta nåd leder Han oss till insikt om vår egen synds djup.

    Den som tror sig vara accepterad av Gud på grund av sin egen förträfflighet, lurar sig själv.

    1 Joh. 1:8 Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. 9 Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 10 Om vi säga att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.

    /Kjell

  15. Kamau Mweru,

    1.-Var finns det bibliskt stod for insikten Du Kjell kom till i medelaldern att ”den svaraste biten i forsoningen ar att forlata Gud”?

    2. Du Kjell skrev vidare:”När jag var ett barn och en tonåring trodde jag att försoningen handlade om hur Gud kunde sluta att vara arg på människan.”

    – Ar inte detta en ”snedvriden Gudsbild” som jag beklagar att du hade?

    -Sa vari bestar forvrangningen?

    Mvh/ E.H-L.

  16. Ja, det är nog tur att Du inte är Gud…

    Jag har ingen rätt att döma någon, det tillkommer bara Gud. Om Hitler hann omvända sej mellan skottet i huvudet och döden så får jag acceptera honom som himmelsmedborgare. Känns inte rättvist förstås, men det är inte jag som är domare. Rövaren på korset omvände sej också i sista sekunden. För en rättskaffens judisk familjefar kändes det säkert inte heller rättvist att läsa det i evangelierna efteråt.

    Du behöver inte tro på mej, men jag har verkligen aldrig tänkt som Du. Det känns farligt att ta verkligheten i egna händer om än bara i tankevärlden, såna saker varnade Jesus för, man kunde synda redan utan att en fysisk handling utförts. Se upp.

    Alla synder leder till döden, vissa har värre följdverkningar än andra. Dvs även jag är lika evighetsdömd som Hitler o Stalin försåvitt jag inte omvänder mej och erkänner Jesus som Herre.

  17. E.H-L. skrev: ”Ar inte detta en ”snedvriden Gudsbild” som jag beklagar att du hade?”

    Citat läsarsång: ”Det kostar tåreströmmar förrän jag helgats så att alla mina drömmar i Jesu Anda gå.”

    Wildwest skrev: ”jag har verkligen aldrig tänkt som Du”

    Och tillägger: ”även jag är lika evighetsdömd som Hitler o Stalin försåvitt jag inte omvänder mej”

    Det är just det jag talar om.

    Men så länge man tror att man har något att komma med är det svårt att erkänna den totala konkursen.

    Jag hakar av här, för jag talar tydligen för döva hjärtan.

    Må Herren ge var och en nåden att förstå att frälsningen inte är till för att göra bra människor bättre, utan för att rädda människor som annars är hopplöst förlorade.

    /Kjell

  18. Skall jag ge mej på att försöka gissa/anta vad KM menade med ”svårt förlåta Gud”?

    Kanske så här:
    En tid i början av livet upplevdes det av KM ”som om” Gud hade betett sej på ett sätt som gjorde det svårt för ”KM”.Ondskans problematik eller nåt annat, vad vet jag, men nåt sånt kanske(?)

    Insikten kom dock, senare i livet, att det faktiskt INTE kom an på KM att bestämma/avgöra vad som är ”bra” eller ”dåligt” och det var DET som var ”det svåra” dvs att låta Gud få sista ordet…uttryckt som ”förlåta Gud”, innebärande att det egna önskandet” inte längre var det som stod i förgrunden, utan mer att KM förstod att böja sej för Guds vilja.

    Totalt fel eller i närheten, KM?

    Jag vet ju inte, men jag tyckte inte det var svårt förstå (om jag nu fattade korrekt) …upplevde det mer som att dina kommentatorer och du talat förbi varandra en smula(?)

    Uppskattar iaf dina kommentarer, KM, allt som oftast mkt på pricken tycker jag (inte bara i denna tråd/på denna sajt) 😉

  19. Tack M, jovisst har du tolkat det rätt.

    Det finns säkert en hel del personliga aspekter, men huvudsaken är ju att försoningsverket är ”fullbordat” från Guds sida.

    Jesus sade själv: ”Det är fullbordat!”

    Det som återstår är en genomgripande sinnesändring och omvändelse från vår sida. Man behöver bara söka litet grand på ord som ”outgrundlig”, ”mysterium”, ”fiendskap: och ”vrede” för att inse att denns sinnesändring har med andlig mognad, helgelse och bevarandet av tron att göra.

    Man förblindas mycket lätt av självgodhet, högmod och fariseism. Den sång jag citerade innehåller även strofen: ”Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst!”.

    Många citat ur Skriften stöder detta:

    2 Timothy 4:7 ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron.”

    Och det är helt tydligt att man kan stanna upp mognadsprocessen:

    1 Kor. 3:2 ”Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det,”

    Många storpredikanter talar ju bara om den egna vinsten. Budskapet om sinnesändring och genomgripande omvändelse är inte populärt.

    Och sist, men inte minst, tycks det att ”Den Gamle” Johannes allvarliga uppmaning och varning inte tas på allvar. Jag syftar på första Johannesbrevets första kapitel.

    Inte undra på att ”elden” svalnar i församlingarna när det anses opassande att vara ärlig och bekänna synder.

    Där hycklande och skrymtande blir kutym kan man inte räkna med väckelse. Inte ens med resultat av missionerande. Det gäller ju att vara vittnen.

    /Kjell

  20. Jag hoppar nog över att förstå Kjell eller M:s tolkning av Kjells tolkning av hur Kjell tolkade Gud en gång… Jag har säkert andra problem med diverse grundläggande dogmer, men kanske inte just denna.

    Iof tror jag att vi kan vänta länge på väckelse om vi först ska bli syndfria, icke-hycklande, icke-skrymtande. Vi får nog be om väckelse ändå, just för att få bukt med dessa tillkortakommanden.

    Ser liksom ingen patentlösning på att få en väckelse hitåt. Ibland är Gud snabb med att skicka flera väckelser efter varann (se Sverige i slutet av 1800talet), ibland ber folk i årtionden och inget händer alls.

    Jag tänker på en missionär och läkare i Afrika som enligt egen utsago efter 20 år i Afrika hade med sej en eller två omvända från lokalbefolkningen. Det är helt enkelt så att Gud har sitt schema och det är väl här jag ibland kan få teologiska problem eftersom Gud ibland gör si och ibland så oavsett vad vi människor gör. Men så kanske det inte handlar så mycket om gärningar från vår sida utan bara en tro som inte tappar suget?

  21. Wildwest skrev: ”Iof tror jag att vi kan vänta länge på väckelse om vi först ska bli syndfria, icke-hycklande, icke-skrymtande.”

    Matt. 7:11 ”Om nu I, som ären onda…….”

    Luk. 11:13 ”Om nu I, som ären onda,……”

    Paulus var ärlig.

    Rom. 7:21 Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är tillstädes hos mig. 22 Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; 23 men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. 24 Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? — 25 Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag, sådan jag är i mig själv, visserligen med min håg Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.

    Snälla Wildwest, det är ju precis det jag talar om. ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

    2 Tim. 1:5 ”då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som förut bodde i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu — därom är jag förvissad — jämväl bor i dig.”

    1 Joh. 1:9 ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

    Det är dags att så kallade ”kristna” slutar att försöka vara ”übermenschen”. Sluta hyckla, sluta skrymta och bekänn att ingen frälsning finnes annat än av nåd.

    Också för mej, och dej, och …….

    Om du tycer illa om ordet ”arg på Gud” kan du ju söka på fiendskap etc. Varför brottades Jakob med Gud? Varför accepterade Abraham inte direkt Guds beslut?

    Det finns faktiskt massor av exempel.

    /Kjell

  22. Vilken debatt!- Jag kan ärligt erkänna att det finns många områden jag är arg, besviken och sårad av Gud!- Men bland alla känslor som jag har haft och kan ha, så finns också orden (med tanke på ”Ms” tolkning) som Herren sa till Job ”Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd”, eller med andra ord- jag tillåter mig att ha negativa känslor/och eller åsikter om Gud, samtidigt som jag lyfter på hatten och går vidare- jag accepterar att jag kan inte förstå allt.

  23. Oerhört bra artikel.

    Ateismen jag mött, har inte varit intellektuellt grundad. Det finns oerhört få skäl att vara ateist, det är besvikelse på teism, som driver de flesta.

    För mig framstår det som att matvägra efter en matförgiftning. Andlighet är djupt mänskligt. En dålig upplevelse av t.ex. SveK kan inte ge en slutsats att all religion är humbug! Sökare finner ofta. Icke-sökare finner oftast icke! Logiskt?

  24. Okay, Kjell o andra: vi kanske menar samma sak fast uttrycker det olika. Jag är aldrig arg på Gud eftersom han står över mej och har helikopterperspektivet på mitt liv på jorden och i evigheten. Han vet bäst vad han gör. Men visst frågar jag honom ofta varför han agerar som han agerar? Sen vill jag nog ändå påstå att jag i dom allra flesta fall säger: okay, Du är Gud, Du vet bäst, men nu får Du också fixa till mitt liv, för jag fattar inte längre hur jag ska göra.

    Anders G: det var en bra metafor: matvägra efter en matförgiftning! Den kan man spinna vidare på. Ibland kanske matförgiftningen också beror på att man ätit fel eller för mycket av en maträtt? Smäller man i sej två liter vispgrädde med florsocker mår man jättedåligt (mina tankar går här till besvikna Livets Ordare…). Bibeln talar om märgstarka rätter, ganska mycket om grönsaker också, lite svårtuggat, lite saltare smak, men i längden bättre för kropp o själ.

  25. Broder Wildwest skrev: ”Okay, Kjell o andra: vi kanske menar samma sak fast uttrycker det olika”

    Hoppas du inte tyckte att jag gick till anfall mot dej.

    Ofta har du ju mod att tala där andra tiger.

    Jag tror att Herren gillar att du talar.

    Att jag använde ordet ”arg” beror på att jag ville anknyta till bloggpostens tema, och att jag faktiskt tror att vi bedömer oss själva på en alltför tolerant skala.

    Var välsignad!

    /Kjell

  26. Broder Kjell: Nej, har inte uppfattat det som ett anfall! Apselut inte! Bara en vinkling jag aldrig haft. Då gäller det att förstå hur den uppstod, vilket jag hade lite problem med. Ologiska personangrepp blir jag däremot arg (!) på, har haft några såna idag på en annan blogg.

    Take care,
    ww

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.