”Väckelse” – är det vårt ansvar?

Pastorn och bloggaren Stefan Swärd har inlett en predikoserie i Elimförsamlingen i Stockholm om ”väckelse”. Jag har inte tagit del av just den predikan, men dock läst en del av vad han skrivit tidigare i ämnet och vad många andra skriver. Därför vill jag gärna dela med mig av några enkla tankar om just detta med ”väckelse” – det är några bibliska/teologiska påpekanden och inte något ”expertutlåtande” om hur man ”får väckelse”.

Vi som kristna har onekligen utifrån Bibeln ett stort ansvar för våra liv, vi har fått ett uppdrag av Gud att predika evangelium för allt skapat och göra alla folk till lärjungar:

Han sade till dem: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. (Mark 16:15f)

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Det är vårt ansvar att utföra detta uppdrag efter bästa förmåga, att verkligen anstränga oss för att göra det bra, att tala så att människor kan förstå. Därför måste vi leva som vi lär, vi måste förstå de kulturer vi befinner oss i, så att vi kan kommunicera så bra som möjligt. Vi behöver vara så kunniga som möjligt i Bibeln och den kristna läran och historien, så att vi kan säga rätt saker och svara på frågor.

Be då också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att jag kan predika hemligheten med Kristus – det är för den jag är fängslad – och göra den känd och tala som jag bör. Visa klokhet i umgänget med de utomstående och ta väl vara på tiden. Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en. (Kol 4:3-6)

Men Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. (1 Pet 3:15)

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Vi måste komma ur vår egen bekvämlighet och lathet och med Guds kärlek i våra hjärtan sträcka oss ut för att nå människor med evangeliet. Därför att detta är en fråga som gäller liv eller död för människor. Det är himmel eller helvete. Men, att vi har ett ansvar är helt klart. Och det gäller som framgår av ovanstående citat både metod och budskap.

Att vi har ett ansvar att predika rätt budskap, att inte slarva med detaljerna, inte utelämna visa saker för att de kan verka ”stötande” eller svåra att förstå, framgår av följande tal av Paulus:

Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus… Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för. Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan. Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna… (Apg 20:20-21, 25-31)

Hela evangeliet ska predikas, alla aspekter och detaljer, inget ska undanhållas för att göra det mer tilltalande (enligt våra eventuella inbillningar) – det är nämligen av livsavgörande betydelse att allt predikas, eftersom människor riskerar att gå förlorade om de inte får höra hela sanningen! Ett exempel på hur det kan gå till om man predikar hela evangeliet  på detta sätt och inte undanhåller sådant som kan verka ”stötande”, är när den fängslade Paulus talar med den som håller honom fången, den romerske ståthållaren:

Några dagar därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus för att höra vad han hade att säga om tron på Kristus Jesus. Men när Paulus började tala om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blev Felix förskräckt och sade: ”Det räcker för den här gången. Men jag skall kalla på dig när jag får tid.” Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar, och därför lät han ofta hämta honom för att samtala med honom. (Apg 24:24-26)

Vilken församling i Sverige skulle våga anställa Paulus idag? Frågan är om han ens skulle bli inbjuden som talare på konferenser om väckelse och tillväxt! Han skulle väl kanske anses vara någon som inte riktigt hängt med, inte fattat, någon som är för mycket… Han har förmodligen inte gått de rätta kurserna!

Så, budskap och metod – vi ska göra allt vi kan för att predika och kommunicera hela evangeliet till alla människor – det är vårt ansvar. När det gäller metoder, kulturförståelse, historiekunskaper, bibelkunskap, teologisk kunskap osv, så finns det mycket som vi alla kan lära oss och behöver lära oss, för att bli så bra som möjligt på att kommunicera evangeliet och för att se till att det verkligen är hela evangeliet vi predikar och inte någon anpassad lightversion.

Men, när det gäller evangeliets mottagande – där kan vi inte göra någonting.

Bibeln säger tydligt att vi som är troende på Jesus Kristus har blivit födda på nytt genom Guds ord, att Guds ord har skapat andligt liv inom oss. Och detta är något som sker på Guds initiativ:

Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord… Herrens ord… Det är detta ord som har förkunnats för er (1 Pet 1:23-25)

Enligt sitt beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli den första skörd han får från dem han har skapat. (Jak 1:18)

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud. (Joh 1:12-13)

Så om ordet vi predikar, efter bästa förmåga och så bra och allsidigt vi kan och med så bra metoder baserade på så perfekt kulturförståelse vi nånsin kan få, om det ordet får ett mottagande som gör att människor kommer till tro på Jesus, det beror helt och hållet på Gud. Det är Guds ansvar, inte vårt.

Vi som predikar ansvarar inte för hur människor tar emot det vi predikar (om man alltså tänker på den hörande personens egen mottaglighet och respons och inte på vårt ansvar att kommunicera så bra som möjligt). Jesus säger t.ex. till sina lärjungar, när han sänder ut dem för att predika:

Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem. (Mark 6:11)

Och det var vad apostlarna gjorde:

Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion. (Apg 13:50f)

Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien var han fullt upptagen av sin förkunnelse och vittnade inför judarna att Jesus är Messias. Men när man då svarade med invändningar och smädelser skakade han sina kläder och sade: ”Ert blod må komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu vänder jag mig till hedningarna.” (Apg 18:4-6)

Jesus talar i en av sina mest kända liknelser om att människorna som hör ordet är som olika sorters jordmån, vilket förklarar varför en del blir stabila troende och andra inte. Vi får väl utgå ifrån att Jesus talar utifrån personlig erfarenhet:

Så hör då vad som menas med liknelsen om mannen som sådde. Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten. Sådden på de steniga ställena, det är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig; blir det lidande och förföljelse för ordets skull kommer han genast på fall. Sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. (Matt 13:18-23)

Vi som predikar har alltså ett ansvar för hur vi predikar och vad vi predikar, men jordmånen hos dem som lyssnar, kan vi inte göra något åt. Vi kan inte heller göra människor andligt levande, vi kan bara efter bästa förmåga förmedla det ord som kan levandegöra. Att någon tar emot ordet, att någon blir född på nytt och får andligt liv och en tro som gör att de tar emot budskapet vilar alltså i Guds händer. Det framgår tydligt av t.ex. följande slutkläm på en missionsrapport:

När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro (Apg 13:48).

Utifrån vad jag skrivit här ovan, kan vi alltså så långt dra den slutsatsen att vi kristna därför varken ska bli fatalister (ödestroende) och passivt sitta med händerna i kors och vänta på ”väckelsen”, utan vi ska ta vårt ansvar och göra allt vi kan för att kommunicera evangeliet till vår tids människor, under ständig bön till Gud. Men, just detta med ständig bön till Gud, påminner oss om att det ytterst sett inte ligger i våra händer om människor tar emot budskapet eller inte, utan att det uteslutande är ett Guds verk om de gör det. Och de som lyssnar har själva ett helt eget ansvar för sin egen respons till budskapet. Det är därför Paulus kan skriva ett ord som detta:

Be då också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att jag kan predika hemligheten med Kristus – det är för den jag är fängslad – och göra den känd och tala som jag bör. Visa klokhet i umgänget med de utomstående och ta väl vara på tiden. Lägg alltid era ord väl och ge dem sälta; ni måste veta hur ni skall svara var och en. (Kol 4:3-6)

Bönen förutsätter att det är Gud som gör verket, att Gud öppnar dörrarna, att Gud är den som tar initiativ till att föda på nytt. Varför ska man annars be? Att vi har ett ansvar framgår att vi ska visa klokhet, ta väl vara på tiden, tala väl och klokt och kunna svara bra på frågor. En kristen ska alltså varken vara en passiv fatalist eller en hyperstressad religiös varelse som tror att allt hänger på oss.

Om man inte ser båda dessa sidor, så kan talet om väckelse och församlingstillväxt bli ett ganska tungt budskap som blir rätt så jobbigt att bära. Det blir rätt så jobbigt att tackla den uppenbara oemottagligheten hos människor, om allt hängde på oss.

Paulus själv funderade mycket över sin egen situation, då hans eget folk judarna i stor utsträckning inte ville ta emot evangeliet utan i stället blev dess motståndare, trots alla hans ansträngningar för att övertyga dem. I Romarbrevet 9-11 skriver han om detta och utgjuter sitt hjärtas grubblerier över detta. Det han kommer fram till är att det ytterst sett vilar i Guds hand och egentligen inte är något som en människa kan påverka hur mycket hon än predikar eller ber eller utför fromma gärningar. Jag rekommenderar den som läser detta inlägg att själv slå upp en bibel och läsa igenom dessa tre kapitel, här kommer bara några axplock:

Först uttrycker han sitt hjärtas önskan att judarna ska bli frälsta:

Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. (Rom 9:1-3)

Sedan för han ett resonemang om att detta ytterst sett vilar i Guds hand, det är hans som utväljer, liksom han tidigare utvalde bara Isak, sedan Jakob och inte Esau, osv.

Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar… (Rom 9:11-12)

Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande… Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill. (Rom 9:16, 18)

Kan vi människor begripa detta? Kan vi förstå hur Guds suveräna beslut om vem han ska förbarma sig över, om vem ordet ska föda på nytt, kan vi förstå hur det hänger ihop med tanken på människans eget ansvar att ta emot och omvända sig? Nej, det säger nästan sig själv att vi inte kan begripa djupen hos den Gud som skapat allt. Han avslutar han dessa tre kapitel med orden:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

När Paulus alltså grubblar över varför hans älskade folk inte vill ta emot det budskap som han gör sitt yttersta för att kommunicera till dem, så landar han till slut i att allt til syvende og sidst ligger i Guds händer. I detta kan Paulus vila. Vi kan be till Gud om ”väckelse” (att stora mängder människor ska komma till tro på Jesus och läggas till församlingen), vi kan göra vårt yttersta för att kommunicera så bra som möjligt, men i slutändan ligger allt egentligen i Guds hand. Vi har vårt ansvar, men ytterst sett är det Gud som styr.

Om man inte ser detta dubbelsidiga bibliska perspektiv, så kan tal om väckelse och församlingstillväxt och liknande ibland bli lite väl jobbigt att höra. Alternativt kan det ibland göra oss väldigt uppblåsta över vår egen förträfflighet och andras uselhet, om vi för tillfället råkar befinna oss i en tillväxtsituation.

Den mesta kortfattade slutsatsen av detta inlägg är alltså: Be som om allt hänger på Gud och predika som om allt hänger på dig!

Alltså, finns det mycket vi kan göra för att inte vara en stagnerande församling, för att förnya oss och lära oss mer, för att bli bättre på att kommunicera, för att omvända oss och söka Guds ansikte. Men, hur människor tar emot evangeliet och gensvarar, det ligger i Guds händer. Tron är en gåva som vi inte kan skapa, omvändelse är vårt gensvar. Glöm inte något av dessa perspektiv, håll fast vid både och, annars blir du osund. Att predika är alltså vårt ansvar, men ”väckelse” i betydelsen att människor i stora skaror kommer till tro är Guds ansvar.

När det gäller övriga kommentarer, så undrar jag om det är så mycket som egentligen hänt i kristenheten i Sverige i år. En person som Mattias Agnesund är på många sätt ett föredöme för oss alla, att mot sådana odds ändå åstadkomma så mycket. Varför gnäller vi som ändå har fått så mycket? Jag gillar fader Shenoudas inställning! En annan som ofta pratar om väckelse är Ulf Ekman. Att skapa funktionella strukturer och lära sig kommunicera är vårt ansvar, frukten är Guds.

23 reaktioner till “”Väckelse” – är det vårt ansvar?”

  1. Skrev en liknande kommentar hos Stefan: vi kan undanröja hindren för väckelse men väckelsen kan bara Gud ge. Dvs vi kan förbereda marken så gott det går men vi kan inte förändra människors tankar, det kan bara Gud.

    Gott så, det är inte svårt att hålla med. Ser också att Mikael till stor del talar om predikandet, inte allt runtomkring som idag verkar vara det som man vill imponera på icketroende med: häftig musik, bra shower, liturgisk dans, eftertänksam konst, modevisning i kyrkan, körslaget med profana artister etc. Ser inte att Paulus sysslade med något av det, han använde bara talets gåva, ingen kristen variant av tornerspel i synagogan för att locka ”icke kyrkvana”.

    Men – det är ändock det enkla, att teoretiskt veta att jag ska vara ett vittne för mina medmänniskor så långt det går. Praktiskt, då? Här går jag ständigt omkring med dåligt samvete, närmast kramp, med hotet om nåt slags straff eftersom jag inte kan det här på nåt bra sätt. Jag är ingen pratglad person generellt även om jag skriver, typ här.

    Två reflektioner ur verkliga livet precis nu: jag sitter i ett öde kontor för 25 st med endast tre kollegor. Det har varit knäpptyst hela dagen eftersom moderna yngre kollegor har sina öron fullstoppade med musik. Vi har aldrig gemensamma kafferaster, aldrig några avdelningsfester, vet överhuvudtaget väldigt lite om varann. Så vad gör jag nu? Ställer mej upp i tystnaden och säger att du och du, ni borde bli frälsta (hör till saken att båda närvarande är muslimer)? Jag raljerar inte, jag är egentligen både uppgiven och förtvivlad.

    Nr 2: Min bordsgranne, inte här idag, är en kille runt 30 som den 6e januari ska gifta sej med sin pojkvän efter 13 års samboskap. Ska jag vara med på insamlingen? Ska jag ens säja grattis och lycka till? Eller ska jag säja: gå och synda inte mer, du går rakt till helvetet? Obs! att jag inte som en pastor riskerar träffa personen på ett antal söndagar, utan att jag har honom 1 meter ifrån mej fem dagar i veckan.

    Sen vet jag att vid mera intima tillfällen, sent på kvällen vid personalfester, när folk blir lite mera talföra, så har jag haft fantastiska samtal om livet och Gud. En del så gamla som 15 år, men jag kommer ihåg kvällarna ändå. Detta har haft effekt, även om jag inte vet om en omvändelse har ägt rum, men jag har sett skillnad.

    Och, när jag väl kommit så långt så att någon är villig att be en frälsningsbön, vad gör jag då? Vilken kyrka skickar jag vederbörande till? När jag själv har blivit så nonchalant behandlad, hur ska jag kunna rekommendera någon? Den biten får ingen pastor med självinsikt och ansvar hoppa över och tungt lägga på församlingsmedlemmarnas axlar. Jag kan förändra, i bästa fall, en människa, jag kan inte förändra en församlings kultur, inriktning och inställning.

    1. Wildwest, det var en intressant kommentar du skrev. Jag håller med om att det finns flera problematiska aspekter här. Som du vet, så har jag inte varit pastor hela livet, utan mera jobbat med annat, så jag har förvisso också sett mycket från ditt perspektiv. Jag avstår därför från enkla svar i dessa frågor. Men när det gäller evangelisation gentemot arbetskamrater, tror jag generellt sett att man ska göra det då tillfälle ges, dvs exempelvis om diskussioner/samtal om religion osv kommer upp. Jag tror inte att man plötsligt ska ställa sig upp på kontoret och hålla en predikan från skrivbordet. När det gäller ditt exempel nr 2, så är det förvisso en delikat situation. Kan man hitta ett sätt att behandla vederbörande på ett kärleksfullt sätt, utan att för den skull framstå som att man anser att det vederbörande gör är en god sak…? När det gäller församlingar och hur de är… svårt att svara på så här i en kommentar…

  2. Starkt vittnesbörd Wildwest, tror vi är många som upplever oss otillräckliga i liknande situationer. Facit för vad vi skulle gjort eller sagt i vid dessa tillfällen hittar vi väl ingenstans.
    det är väl bara med Andens ledning som det kan bli rätt, och problemet är väl att vi oftast lever för långt ifrån Guds Ande på grund av skifftande orsaker.
    Den största orsaken tror jag dock är en icke fungerande församling men även min egen brist på att själv söka Guds ledning.
    Din fråga till vilken församling skickar jag en nyfrälst är allvarligare än vi tror, finns nog bara en tänkbar i det område där jag bor och då har jag säkert 25 och välja på i en radie av 2,5 mil. Det lustiga är att den är jag själv inte med i, än

  3. Läsares sista mening kom visst inte med…

    Egentligen är min fråga förfärlig i all sin enkelhet – en kyrka, vilken som helst, borde vara tillräcklig för en nykristen. Men så är det inte längre. Först måste man ta reda på om den ”kristna” kyrkan är kristen, där fallerar många svenskkyrkliga församlingar och en hel del frikyrkor. Nästa tröskel handlar om det finns ett fungerande liv i kyrkan eller bara grupper för inbördes beundran som inte är intresserade att släppa in utomstående. Utfrysningseffekt av nykristen måste vara det absolut bästa sättet att katapultera den nykristne tillbaka till sina gamla sammanhang och göra honom oemottaglig för kristen påverkan på decennier.

  4. Tycker alltid det är bra att ta exempel ur verkliga livet, det är lätt att teoretisera hur det borde vara, svårare när det blir handfast.

    Jag vet att Du varit annat än pastor och det är mycket bra. Tyvärr finns många som börjar som s k ungdomspastorer (20åringar leder 20åringar, lite elakt uttryckt) och som sen surfar vidare på pastorsyrket. Dessa har en mycket ensidig bild av verkligheten. Alla pastorer borde vara yrkesverksamma ett tag, som tältmakaren Paulus. Bara för att förstå hur vanligt folk har det och hur man beter sej när man inte har talarstol och mic.

    Ang Dina råd så är det så jag tänker. När diskussioner/samtal om religion kommer upp, då tar jag tag i dom. Det hände senast på julmiddagen. Det är även tillfällen då man blir rejält chockad hur lite folk vet om kristendom, någon visste vid detta tillfälle att berätta att Gud tillbad man i Sv kyrkan men i frikyrkan var det Jesus – och vem var det nu som föddes i Mecka på juldagen???

    Jag funderar också på fenomenet att besvara frågor som inte ställts. Något frikyrkan varit bra på. Men ska man bara vänta tills frågor ställs blir det inte många frågor ställda heller…

    När det gäller min bögkollega så undviker jag helt enkelt att reagera på talet om sitt bröllop. Jag tar mej fort vidare till nästa tema. Här måste man även tänka på såna saker som företagspolicy och diskrimineringslagstiftning. Det går helt enkelt inte att som kollega på arbetstid tycka nånting om hans livsstil. Han är mycket trevlig för övrigt, mina känselspröt sa mej dock att han var bög långt innan jag hörde honom bekänna.

  5. ”mina känselspröt sa mej dock att han var bög långt innan jag hörde honom bekänna”

    Det kallas gaydar, wildwest:

    ”GAYDAR. Short for Gay-Radar. The ability to tell when someone near you is homosexual, even if they have given no obvious indications of being so. This is an ability usually possesed by homosexuals and their fag-hags.”

  6. ”Men nar den Helige Ande kommer over er skall ni fa kraft att bli mina vittnen” var Jesu avskedsord.

    ‘Vackelse’ och ‘vittnande’ kan endast ske nar vi samarbetar med den Helige Ande.

    ”Utan mig kan ni inget gora” sa Jesus.

    Att vittna och vara ett vittne ar en livsstil, inget frusterande maste utan en naturlig foljd av att vara uppfylld och ledd av den Helige Ande.
    …..

    Forra manadsskiftet var min man Johan och jag pa en tva veckors lang Sverigevistelse i samband med min morbrors begravning.
    Jag passade pa med att gora ett par tandlakarbesok hos min slakting Goran, som jag har fortroende for som en skicklig tandlakare. Pa taget till Jonkoping borjade jag samtala med en medpassagerare Mohammed fran Sudan. En annan passagerare fran Iran ville ocksa vara med i samtalet och flyttade sig till var sida av tagvagnen.Jag passade pa att pa ett naturligt satt fora in samtalet pa andliga ting. Bada sa att jag var den forsta svensken som nagonsin spontant borjat prata med dem. Den Sudanesiska mannen t.o.m.stallde sig upp, tackade i hand och sa: ”You made my day”. Jag tankte att fa vittna om Jesus for tva muslimer gjorde ocksa min dag.

    Efter min tandextraction och da bedovningen slappt tog jag en kaffepaus pa ett fik dar tva andra muslimer var inbegripna i ett religiost samtal. Jag blev genast inkluderad i samtalet och fick uppfattningen att Mahmoud fran Egypten var ute i ”missionerande” syfte. Han bjod mig pa den ena katffetaren efter den andra men borjade att stalla seriosa fragor till mig,samma stotestenar angaende Jesu gudom som jag diskuterat med MFSare.Han poangterade aven vikten av att inte oversatta manniskors ursprungliga namn som man gor i oversattningar av Bibeln. (Koranen ska ju helst inte lasas oversatt till nagot annat sprak for att inte riskera att bli feloversatt. Jag informerade honom da att Jesu ursprungliga namn inte var Issa som det star i Koranen utan Jeshua , eftersom han inte var arab. Mahmoud blev lite stalld. Han fragade om jag hade en Bibel med mig och jag plockade fram mitt Gideonittestamente som han borjade att lasa i. Jag vet inte vad det var han laste men plotsligt blev han valdigt tyst.
    Tiden gick och kafeet skull stanga. Jag fragde honom da om jag fick be till Gud att han skulle aterforenas med sina sju barn och sin fru som lamnat honom. Det ville han mer an garna och han kallade till sig sin tretton-ariga dotter for att vara med pa bonenstunden.

    Tandlakarbesoksdagen var hojdpunkten pa min Sverigevisit!

    Ps. Dagen da vi skulle aka tillbaka till Australien skulle vi shoppa i Stockholm. Nar vi kommer till Cityterminalen fragar jag min man om vi inte kan aka direkt till Arlanda och vanta dar i sex timmar till planets avgang.Det hade han inget emot.Val hemkomna till Sydney far vi reda pa explosionen i Stockholms affarsdistrikt.

    Tack Jesus for din helige Andes ledning och beskydd!

    Mvh/ Elisabeth Hammarlund-Lorenzsonn

  7. Intressant Elisabeth. När Gud får leda kan vad som helst hända. Med tanke på hur fantastiskt tågen går i Sverige denna vinter så kanske alla kristna borde sätta sej på ett tåg, det lär finnas hur mycket tid som helst att bekanta sej med varann och leda in samtalet på andliga frågor:

    ”Vårt liv utan Gud är precis som det här tåget som fastnat i snön – vi kommer inte längre, vi behöver nån utifrån som lyfter oss från det som binder (dvs snön…) och som sätter oss på rätt spår så vi når det utstakade målet… Då kommer livet gå på räls!”

  8. Intressanta tankar från alla. Märkligt och gripande att höra om Elisabeths förmåga att nå ut. Själv är jag helt värdelös på området och har ingen aning om vad Gud vill med mig.

    Men en tanke om den homosexuelle kollegan: Varför (och jag har tjatat om det tidigare) ska vi hänga upp oss på hans homosexualitet? Är inte alla dina kollegor syndare? Är det bara när han talar om sitt kommande bröllop som synden lyser igenom? Kan det inte lika gärna vara i allt annat han säger? Paulus talar ju, på samma nivå, om avgudadyrkare (är inte de flesta det ibland?), horkarlar (är väl många av oss mentalt), tjuvaktiga, ovettiga och de som är *själviska*. Är inte alla själviska?

    Detta inte menat som någon kritik, bara som en synpunkt. Varför fokusera på hans homosexualitet? Fokuserar vi lika mycket på hans själviskhet, eller en annan kollegas själviskhet?

    Jag tror inte vägen till kollegan är att peka på hans synd. Och om vi gör det ska vi väl fokusera lika mycket på alla synder?

    Och även Paulus var ju smidig när han kom till den där staden (var det nu var?). Han sa inte: ”Ni syndare!” och krossade gudabilderna. Han berömde dem för deras hängivenhet och noggrannhet, men sen började han tala om Jesus. Om man tänker på det är det väl inte fel att delta i insamlingen till ett bögbröllop. Varför skulle det vara det? Och hur skulle man i så fall kunna vara med på insamlingen för någon som gifter om sig?

    Men jag tror vi kan lära mycket av Elisabeths berättelse – hur hon söker kontakt och samtalar vänligt. Sen har hon tydligen en förmåga att leda samtalet rätt, som jag bara kan be om, men som jag tyvärr saknar.

    Detta absolut inte sagt som kritik, Wildwest. Tvärtom. Jag läste din gripande skildring med stort intresse och med stor igenkänning.

  9. Syndare (=är vi allihopa): Jag håller delvis med Dej. Och jag har inget riktigt bra svar för visst finns det fler synder än homosexualitet som behöver påpekas.

    Har inte tänkt färdigt tanken: kanske homosexualitet är totalt fel från början till slut så att det inte finns diskussionsutrymme? Medan viss vrede är berättigad, vissa skilsmässor tillåtna, vissa lögner är nödvändiga? Jag kan tänka mej andra såna här definitiva synder, som t ex tron på astrologi, new age-religion etc. Skulle nån på mitt jobb samla pengar för en astrologiklubb skulle jag vägra lägga en krona och dessutom protestera. Ska jag gå efter Bibeln så var en stor anledning till Sodom och Gomorras uppslukande av jorden att en rabiat form av homosexualitet var utbredd där.

    Utlevd homosexualitet är ett pågående uppror mot Gud, där man inte medger en tillfällig synd (såna vi alla kan begå) och sen försöker bättra sej. Ett felsteg är inget man torgför högt och tydligt, pinsamheter vill ingen av oss ska komma ut men ett bögbröllop är ju knappast avsett att ske i det tysta. Det är att säja till alla och envar att jag gör som jag vill oavsett vad Bibeln säger.

    Om jag ger pengar till ett bögbröllop har jag ju de facto accepterat att det finns nåt som heter bröllop mellan homosexuella, att detta ska äga rum i en kyrka och ledas av en präst som går rakt emot Guds ord när han ”viger”.

    Nej, jag kommer säkert inte kasta honom i ansiktet att han är en stor syndare och begår en ännu större synd genom att institutionalisera sitt gudsuppror.

    Själviskhet – ja, nog blir det liv om någon på kontoret är självisk! Någon tog före jul en chokladask till sin arbetsplats och åt upp allt själv. Jag kan lova att det blev liv i luckan…

  10. Intressanta vittnesbörd och diskussioner bland kommentarerna till ett mycket bra blogg inlägg av herr Karlendal.

    Som en kommentar till Syndares inlägg till Wildwest:

    Jag förstår din tankegång men ser också Wildwests prekära situation på jobbet. Som en ytterligare kommentar kring att ”vi alla är syndare så varför fokusera på en synd”, kan tilläggas att sexuell renhet, eller otukt, tycks vara särskilt viktigt och betonat i Skriften(oavsett om det är homosexuell eller heterosexuell otukt även om jag tror att det förra är än värre i Guds ögon än det senare). Alla synder är inte lika även om alla får samma konsekvens i det att Gud dömer all synd. Men se t ex 1 Thes 4:3, 1 Kor 6:12-20, 1 Kor 10:8/4 Mos 25. Apostlarna och dhA betonade särskilt avhållsamheten från otukt i Apg 15:28-29 och där nämns inte ens stöld, lögn, mord…

  11. Kollegans bröllop äger rum imorgon, idag är han ledig för förberedelser, jag har lyckats krumbukta mej bort från insamlingar och önskningar om att lycka till. Känns inte sådär helt bra, men jag såg ingen bättre lösning.

    Det som är intressant, och sorgligt, i sammanhanget är att både denna kollega och ytterligare några kallar sej kristna. Det framkom på julmiddagen. Det är alltså mina syskon, eller? Dom går regelbundet i kyrkan (dvs några gånger om året), dom tror inte på jungfrufödelse, däremot på reinkarnation, uppståndelsen var symbolisk, Jesus är en guddom man firar i frikyrkan, Gud en guddom man bryr sej om i Sv kyrkan. Här ställer sej väl min gamla käpphäst verkligen på bakbenen och gnäggar: finns det ingen anledning till definition på vad en kristen är?

  12. Wildwest – det heter ju inte för intet; ”going to church doesn’t make you a Christian anymore than going to a garage makes you a mechanic…” På frukten ska vi känna igen dem. Jag kan ju påstå precis vad jag vill med skillnaden att folk inte kan bedöma vad som definierar en kristen överhuvudtaget i förhållande till att de har en grundläggande uppfattning om vad en fotbollsspelare eller bilmekaniker har för attribut.

  13. Väckelse är en farsot !

    Med karismatiska ledare och överspända lyssnare, kan suggestiva farsoter lätt uppstå, särskilt där människorna överlåter sin tankeförmåga åt andra.

    Vi moderna människor låter oss inte så lätt dras med i en sådan som det var på 30 talet..

    Ytterst tveksamt om de troendes böner om väckelse, någonsin i framtiden kommer att åstadkomma väckelse igen.

    Suggestionens makt är stor !

    Lars N

  14. Lars Norgren lyckas fördöma ett antal hundra miljoner människor i världen som faktiskt lever i väckelseatmosfär. Men han vet bäst.

    Sverige har också haft väckelser, faktiskt långt senare än 30talet. På 1800talet höjde sej landet från att vara ett av Europas fattigaste länder med ett monumentalt alkoholproblem till dagens demokrati och välfärdsstat. Vem överlät vi vår tankeförmåga till då? Hur ser en suggestiv farsot ut? Farsoten idag handlar om egoism, att man tror att man själv är Gud. Att livet är en parentes mellan att vara embryo och mask, totalt värdelöst utan konsekvens.

    Nej, moderna människor som inte vill ha med Gud att göra vill självklart inte höra talas om synd och att syndens lön är döden. Man vill dock gärna surfa vidare på tidigare generationers böner och de välsignelser dessa för med sej. Nån gång tar dessa dock slut.

  15. Tack pastorn… mycket intressant artikel. Några tankar från lilla jag…

    Det är lika bra att inse att kristenheten har kommit mycket långt bort från evangeliets originalversion. Men vi som genom Guds nåd enbart fått våra ögon öppnade har en andlig enhet som är så dyrbar och som vi bör vårda.

    Tre viktiga frågor (som jag ser det) att ställa i nuläget:
    1) Vad är Guds evangelium?
    2) Vad/vem är en kristen?
    3) Vad är Guds församling

    Har vi fokus på ovanstående frågeställningar och förkunnar/vittnar om ett evangelium som innefattar människans syndafördärv och Gud som allas domare och behovet av omvändelse, bekänner sig den helige Ande till detta och den nödvändiga förvandlingen av människors hjärtan kan äga rum.

    För det är detta och ingenting mindre det handlar om, nämligen förvandlade liv genom mötet med Jesus Kristus.

    Låt oss inte höja upp sekundära frågor till barriärer som skiljer oss åt, hur viktiga vi än tycker att dom är.

    Ärliga människor har kommit fram till en del olika uppfattningar från Guds ord, som är värda att respekteras.

    Jan J.

  16. …liksom att vi inser att det mesta inom den s.k. kristenheten är religiöst bedrägeri eller falsk religion. Guds evangelium förkunnas inom mycket få kyrkor i Sverige idag. Denna blogg måste ha många läsare…var vänlig tala om för mig var evangelium (Gud som domare, människans syndafördärv, behovet av omvändelse för att bli frälst, Kristi försoningsdöd) når människor idag? Ju fler församlingar…desto bättre givetvis. Om så inte är fallet kan dessa kyrkor beskrivas som inrättningar för religiöst lagda människor. Det är inte bra för någon generellt (vissa undantag finns) att ”gå i kyrkan”. Vi behöver inte fler religiösa betraktelser av humanistiska fjantar i predikstolen.

    Jan J.

  17. Tillåt mig att berätta min upplevelse av vittande, Jobbar som pastor i en mycket liten församling. Har många som kommer till oss för ekonomisk hjälp så jag får samtala med många.

    För två år sedan bestämde jag mig att fråga om jag får be för dem och om jag fick hålla deras hand när jag gör det. Tyckte att jag inte nådde fram vill inte bara ge ut pengar. Det som då hände var förbluffande människor började möta Gud på mitt kontor människor som inte trodde på honom.

    En kvinna utbrister på mitt kontor fulla av Gud ”oj nu känns livet värt att leva” en annan kvinna som inte trodde på Gud och aldrig gick i kyrkan upplever ett starkt möte med Gud. Samtalar med en man i en timme och får sen be för honom efter 1 minut var han förvandlad, fick möta Gud. Trots dessa möten är det många som inte blir frälsta men jag ser det som ett slag mot muren av otro

    Många har blivigt helade helt eller delviss. Har nu 3 frälsta och några på gång. För någon dag sedan kommer en man in på kontoret och frågar vad är det du gör med mig när du ber?

    Jag har inte predikat för dem utan jag ber för dem när de tror på mig då kan jag börja leda dem, men inte innan. Jag tror att vi glömmer bort att ge vår relation med Gud till dem. Vi är inte kallade att ge en lära utan en relation. Synden blir obegriplig utan relation. De nyfrälsta behöver jag heller inte tala om så mycket vad synd är den ger de upp av sig själva man får ge dem lite tid.

    Vi måste bli smorda utan smörjelsen kan vi inte vittna, smörjelsen kommer från relationen med Gud och relationen kommer av hunger efter Guds närvaro. Det jag märkt är att allt har med mig att göra samtidigt som det inte har med mig alls att göra. Jag blir en kanal där jag säger ja eller nej men kraften villa i honom. Om jag inte ber får inte människor möta Gud samtidigt har jag inget med det att göra. En märklig situation med stort ansvar.

    KGB

  18. KGB, underbart att hora att ditt kontor inte bara anvands till skrivbordsarbete utan att det blivit ett bonerum dar manniskor far mota Gud. Var valsignad!

    Jan J skriver: ”För det är detta och ingenting mindre det handlar om, nämligen förvandlade liv genom mötet med Jesus Kristus.” Amen!

    /E.H-L.

  19. En förvandling av ett människohjärta sker endast genom den helige Andes verk. Och dhA bekänner sig endast till Guds evangelium i originalversion. Därav min undran för en vecka sedan om var evangelium förkunnas i vårt land.

    Jag har ju mött så´n sanslös naivitet på den här punkten. Tanken att ”min församling” skulle vara något annat än Guds församling skrämmer många människor och gör dom ovilliga att lyssna.

    Och: ”går man till kyrkan var och varannan söndag, så är det självklart att man är kristen”. Och vad man lyssnar till verkar inte spela någon roll, bara man går in i själva lokalen/kyrkorummet, så är allt OK. Då är man inne i ”Guds hus”. Rena dumheterna.

    Den ekumeniska rörelsen (som faktiskt bara har hundra är på nacken, Edinburgh, 1910), har fört oss bort från Guds evangelium, lamslagit många förkunnare och lett människor in i synkretistiskt religionsutövande.

    Det kom från denna tid att handla om att BEKÄNNANDE kristna skulle komma samman och bejaka varandras olikheter. Men det är minst sagt allvarligt att ”bekännelsen” fått den framträdande roll som den har i vår tid. Jag kan träna min papegoja att ”bekänna Jesus”.

    Jag tror att ni finns där pastorer i vårt land som vill förkunna ett autentiskt evangelium, som vill förkunna omvändelse som ett villkor för frälsning. Men ni är inte många. Om jag kunde få säga något till er…och om ni vill lyssna, så är det: sälj inte era själar till att förkunna en mes-Jesus som står och knackar på människans hjärte-dörr och ber så snällt att få komma in. Sälj inte ut era själar till att förkunna en Jesus vill uppfylla alla kyrkobesökarnas upplevda behov. Så att dom känner sig väl till mods och kommer tillbaka nästa söndag. Sälj inte ut HERREN Jesus Kristus på realisation.

    Jan J.

  20. Blood

    I said, make me good
    -My blood will change you

    I prayed, change me
    -My blood will set you free from your sin

    I begged, save me from my sins
    -My blood will save you

    “Receive me now and be at peace
    And take your cross and follow me”

    The call to your salvation
    I will obey
    The burden of my cross
    I will carry

    Fire

    I said, send me fresh fire
    You brought me out of the company of friends
    I prayed, send the fire
    You brought me to desolate places for my soul
    I begged, send the fire
    You showed me an altar
    I pled, send the fire

    “You whispered to me.
    Sacrifice your life
    and I will consumed you with fire”

    The call to your alter of sacrifice
    I will obey
    The call to be consumed by your fire
    I will obey

    Blood and fire

    Here the nation cries for salvation
    The call to my army is out
    Who will raise the banner higher, to my glory
    And lead the march to the world

    Hear the call to be a fighter of blood and fire
    To fight for me
    In my time,
    In my place,
    To my glory.

    I have the weapons
    I have the power
    To receive it
    Walk into my presence
    And I will transform you
    To my glory

    The call to your presence in the holy of holiest
    I will obey
    The call to my transformation in blood and fire
    I will obey
    The call to be a fighter of your blood and fire
    I will obey

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.