Varför heter det Gamla och Nya testamentet?

En del bloggskribenter undrar mycket över varför man i kristen tradition har delat in bibeln i Gamla respektive Nya testamentet. En del läser in ganska mycket av vad jag tycker är konspirationsteoretiskt tänkande i detta. Men, i själva verket är det inte alls så konstigt som det verkar.

Om man ska förklara något så när enkelt, så beror det på följande:

1. Den text vi kallar Gamla testamentet är densamma som judarna har som sin bibel. Låt vara att vi ordnar vissa av böckerna i en annan ordning än judarna. Judarnas bibel, deras kanon, är alltså vår kanon, av det enkla skälet att det var den bibel och den kanon som Jesus och apostlarna hade.

2. Vi kallar denna del av vår kristna bibel för Gamla testamentet av det enkla skälet att redan aposteln Paulus talade om ”gamla förbundets skrifter” och syftade på framför allt Moseböckerna (2 Kor 3:14). Det talas mycket om gamla och nya förbundet i NT. Galaterbrevet och Hebreerbrevet och här 2 Korinthierbrevet använder ofta de termerna.

När termen ”gamla” används här, så syftar den på Sinaiförbundet, alltså förbundet mellan Gud och Israels folk som slöts genom Mose, som alltså är ”gammalt” i förhållande till det ”nya” förbund som Gud slutit genom Jesus Kristus. De skrifter som räknas hit är alltså alla heliga skrifter som skrivits innan Jesu och apostlarnas tid (vårt GT, alltså). Ordet ”förbund” som används här, är det grekiska ordet diatheke, som både kan översättas med ordet förbund och med ordet testamente. Diatheke är det ord som de judiska översättarna av Gamla testamentet till grekiska valde att använda för det hebreiska ordet berith. I bl.a. Galaterbrevet och Hebreerbrevet anspelas också på detta grekiska ords dubbla betydelse. Det är därför det blivit vanligt på kristet håll att säga just ”testamente”, även om det kanske hade varit bättre och mer rättvisande att säga ”förbund”.

3. Eftersom man i NT (i t.ex.   Galaterbrevet och Hebreerbrevet) ofta talar dels om det gamla förbundet (se ovan) och dels om det nya förbundet, så har det blivit naturligt att bara fortsätta att kalla de skrifter som skrevs under Sinaiförbundets tid för Gamla testamentet (förbundet). Här är det då underförstått att det syftar på de skrifter som skrevs under det gamla förbundets tid.

4. Jesus, som är Guds slutgiltiga uppenbarelse för mänskligheten – Ordet som blev kött – gav apostlarna fullmakt att undervisa och lovade dem Andens ledning till att komma fram till hela sannningen. Apostlarna och kretsen kring dem skrev böcker/skrifter som tidigt fick åtnjuta samma auktoritet och ställning som GT redan hade. Se t.ex. vilken auktoritet Petrus tillmäter Paulus brev ( 2 Pet 3:15-16). Han tillmäter dem samma auktoritet som GT.

När man efter en tid hade samlat de apostoliska skrifterna och hade dem som helig skrift jämte den judiska kanon, som vi alltså kallar Gamla testamentet av ovan beskrivna skäl, så blev det ganska naturligt att på liknande sätt kalla samlingen av de apostoliska skrifterna för Nya testamentet – alltså ”nya förbundets skrifter”, alltså de skrifter som skrevs efter att Gud slutit ett nytt förbund genom Jesus.

Det ligger alltså här ingen antijudisk konspiration i syfte att rensa ut allt judiskt eller att måla allt judiskt i mörka färger, trots alla senare liknande ondskefulla handlingar i kyrkans historia. Att man säger Gamla och Nya testamentet och delar in bibeln på det sättet och med de termerna, är alltså egentligen inget annat än en tillämpning av vad Paulus redan gör i 2 kor 3 och av NT:s tal om ett nytt förbund. Vill man hitta antijudisk teologi och kyrka får man försöka hitta dem någon annanstans än i detta.

En bloggare som haft funderingar som är av vad jag anser vara det mer konspiratoriska slaget över detta, är denne. Minns dock ej vilken bloggpost det var.  Det jag länkar till berör dock en annan del av ämnet kanon, vilket jag  återkommer till. Denne bloggare har ju en viss agenda, men jag tycker nog att han ägnar sig åt ”over-kill” om han hittar antijudiskhet här. Och skulle jag missförstått honom, så vore det ju enkelt att reda ut det. Så vitt jag minns, har detta ämne även behandlats på denna blogg och på denna. Den som har tid kanske kan lätta upp rätt bloggposter.

21 reaktioner till “Varför heter det Gamla och Nya testamentet?”

  1. Mikael Karlendal: ”Det är därför det blivit vanligt på kristet håll att säga just ”testamente”, även om det kanske hade varit bättre och mer rättvisande att säga ”förbund”.”

    – Ja, det var ganska så tidigt som man på kristet håll sade testamente. De som översatte apostlarnas skrifter till svenska och andra språk var inte dummare än de kunde lite hebreiska så att de visste att originalordet var b´rit, och b´rit betyder inte testamente. Det är alltså originalet som man bör rätta sig efter och inte översätta diatheke med testamente. Att det skulle vara omedvetet har jag svårt att tro.

    Testamente ger inte heller rätta signaler, som du också medger, men det finns faktiskt en text i apostlarnas skrifter som handlar om att ärva, men detta arv utfaller utan att den som testamenterat” det är död.

    ”Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.” Rom 8:17

    Sonen och hans bröder (alla hans efterföljare) är de som ärver Guds rikedomar. Och jag som trodde att Gud Sonen redan hade allt som Gud äger eftersom han är Gud och ett med Fadern? Gud ärver Gud??? Det måste du förklara för mig.

    1. SÅ, du verkar förbise att Paulus själv (Gal 3:15-18) och Hebreerbrevets författare (Heb 9:15 ff) använder sig av betydelsen ”testamente”. Det är alltså inte de svenska översättarna man ska skylla på, utan på de judiska översättarna av GT till grekiska under århundradena närmast före Kristi födelse! Och på Paulus och Heb som utnyttjar sig av just det grekiska ordets dubbla betydelse! Men, jag tycker att om vi talar om skriftsamlingar, så vore det bättre att säga Gamla förbundet(s skrifter) och Nya förbundet(s skrifter). Men, nu är traditionen som den är, och det ligger inget antijudiskt i just detta, i alla fall inget antijudiskt som inte i så fall finns redan i NT.

      Beträffande din sista paragraf, så är den utanför detta ämne, så jag hänvisar dig helt enkelt till vad jag skrivit tidigare om treenighetsläran och kristologin. Återkom hellre med den typen av kommentarer nästa gång jag skriver om just det ämnet.

  2. Ett testamente är ett skrivet dokument genom vilket en person fördelar sin kvarlåtenskap som träder i kraft efter testatorns DÖD.

    Ett förbund är en två-parts-överenskommelse, som är bindande och förseglad med en ed.

    Vi är den himmelske Faderns barn, Elohim Sebaot. Han ÄR inte DÖD och kommer ALDRIG att dö. Därför är det otillfredsställande att kalla de Förbund Han ingått med Israel och de inympade för testamente.

  3. Mikael Karlendal, tänk till igen. Paulus kan inte ha använt ordet ”testamente” då det är ett svenskt ord. Han använde ordet ”diatheke” när han skrev på grekiska. Översättarna från grekiskan hade alltså två val: testamente eller förbund. De valde av någon outgrundlig icke antisemitisk anledning ordet testamente. 😉

    När det gäller Hebr 9:16-17 (inte Hebr 9:15) så är det rätt att översätta ”diatheke” med testamente. Hebréerbrevets författare använder ett testamentes juridiska funktion för att visa att liksom det tidigare förbundets offer måste dö för att det skall vara ett giltigt förbund, så måste också Messias dö för att det nya förbundet skall vara giltigt. Denna text styrker alltså inte det du vill göra gällande.

    1. SÅ, mitt mål är inte att försvara användandet av ordet ”testamente” specifikt, utan snarare att man delar upp Bibeln i Gamla … respektive Nya… Jag föredrar själv termen ”förbund” i sammanhanget. Det säger ju tydligare vad det handlar om, nämligen skrifter tillkomna under det gamla respektive det nya förbundets tid. Jag vet att olika bibelöversättningar, gamla som nya, väljer olika översättning när det gäller Gal 3, men som du själv skriver så är det otvivelaktigt ”testamente” som det tänks på i Hebreerbrevet. Dock är det inte uteslutet att Paulus tänker på den dubbla betydelsen i Gal 3, snarare sannolikt, men det kan tyvärr inte framgå av någon översättning.

      Det jag vill göra gällande är alltså, att det inte ligger någon antisemitism eller antijudiskhet bakom användningen av begreppen Gamla och Nya Testamentet. Användningen av dessa begrepp har sin tydliga grund redan i NT:s text, framför allt i NT:s tal om gammalt och nytt förbund. Om man senare i kyrkohistorien gjort för mycket av detta och hamnat i ren och skär antijudiskhet eller antisemitism, så är det ett annat problem.

  4. Mikael Karlendal: ”Det jag vill göra gällande är alltså, att det inte ligger någon antisemitism eller antijudiskhet bakom användningen av begreppen Gamla och Nya Testamentet.”

    – Ok, jag förstår din point, men hur kan du vara så säker på att det inte ligger antijudiskhet bakom användandet av GT och NT? Jag är inte alls säke. 😉

    Det vanliga tankesättet är att ett gammalt testamente i det vanliga livet är värdelöst, eftersom ett nytt testamente upphäver det gamla, men ett gammalt förbund är fortfarande giltigt. Om man tar detta i beaktande, så är det högst troligt att ”testamente” passade kyrkans teologi som hand i handske. Det förstår säkert du också, men du har ju din ”agenda” att ta hänsyn till.
    Var välsignad (i alla fall) 🙂

  5. Kära vänner
    Låt mig först stryka under att min övertygelse är att judarna är Guds egendomsfolk. I samband med att vi läser ”judisk bibeltolkning” i en religionsvetenskaplig kurs vid Uppsala Universitet har jag blivit varse att rabbinerna inte alls lägger så stor tonvikt på GT. I deras värld är olika tolkningar och förändrade tolkningar över tid nog så viktiga. Rabbinerna har alltså ett helt annat synsätt på GT jämfört med en bokstavstroende karismatiskt kristen syn. Vad jag förstår har dock den växande messianska rörelsen bland det judiska folket en likartad syn som oss karismatiker.

  6. Tack Mikael för ditt inlägg om GT och NT! Jag tycker dock att det har lite väl mycket drag av ”damage control” över sig.

    Du skriver: Det talas mycket om gamla och nya förbundet i NT. Jag håller delvis med dig. Men jag sökte på mitt ordprogram på ordet ”gamla förbundet” och fann en träff. Jag sökte på ”gamla testamentet” och fick upp: ”Tyvärr gav sökningen inget resultat.” När jag sökte på ”nya testamentet” blev det samma svar.

    Även om diatheke i det grekiska språket kan syfta både på förbund och testamente, så vidhåller jag starkt att Bibeln aldrig någon gång talar om testamenten, varken i Gal 3 eller Heb 9 eller någon annanstans. I Gal 3 tycker jag det är uppenbart av sammanhanget. Ingen engelsk bibelöversättning som jag undersökt använder ordet testament här. Hela Paulus resonemang i vers 17 faller i själva verket om det handlar om ett testamente. I Heb 9:16 och 17 handlar det om att ett bibliskt förbund måste stadfästas eller instiftas med blod, dvs döden av ett oskyldigt offer. Begreppet testamente infördes vad jag förstår för första gången i Bibeln i den latinska Vulgateöversättningen på 400-talet. Det är ett främmande begrepp i Bibelns värld.

    Du skriver: ”Vi kallar denna del av vår kristna bibel för Gamla testamentet av det enkla skälet att redan aposteln Paulus talade om ‘gamla förbundets skrifter.'” När det gäller 2 Kor 3:14 så står inte ordet ”skrifter” i den grekiska grundtexten. Det är tillagt av de svenska översättarna. Därför håller inte detta argument. Det står enbart ”Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets föreläses.” Vers 15 specificerar närmare vad Paulus syftar på. ”Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses.”

    Att kalla de Hebreiska Skrifterna, eller som jag föredrar att säga de Profetiska Skrifterna, för Gamla Testamentet är inte bara missvisande utan även felaktigt eftersom det nya förbundet definieras just i dessa skrifter! Hebréerbrevets författare citerar ju från Jeremia när han beskriver det nya förbundet.

    Orsaken till de missvisande termerna GT och NT är en separat fråga för ett annat tillfälle. Men väldigt tragiskt är det förutom att det är missvisande.

    Brodershälsningar,

    Lars Enarson

    1. Lars Enarsson, jag vill helt enkelt inte göra så stor affär av detta, egentligen. Därav förmodligen att du fått intrycket av ”damage control”. Jag tycker nämligen att de som kraftigast har kritiserat begreppen Gamla respektive Nya testamentet överdriver ganska mycket och enligt min mening läser in för mycket.

      Jag vet att det inte står ”skrifter” ordagrant i 2 Kor 3, dock står det att de har en slöja då det ”gamla förbundets föreläses” (obs att det inte är en felskrivning, gamla förbundets står i genitiv och alltså är ”skrifter” eller något annat som föreläses underförstått). Lite längre fram nämns ju Mose, så det är förmodligen Mose lag som i första hand åsyftas. Något måste det ju vara som läses… Men, det verkar som du också är inne på att det är Mose som åsyftas.

      Sen är det väl kanske ändå lite av petitess att hänga upp sig på termen ”gamla”, i sammanhanget. Heb 8:6f säger: ”Men nu har Kristus fått ett prästämbete som är vida överlägset, eftersom han förmedlar ett bättre förbund, ett som är stadfäst med starkare löften. Om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte ha funnits behov av ett annat.” Här kallas sinaiförbundet det första förbundet och det anses sämre och bristfälligt i förhållandet till det nya förbund som Kristus är förmedlare av. Paulus säger ”gamla förbundet” i 2 Kor 3. Jag skulle kunna fortsätta med ett antal texter som kontrasterar gammalt och nytt, även om kanske inte just adjektiven gammalt och nytt används i samtliga fall.

      Jag har också lagt märke till att ett antal engelska översättningar inte översätter med ”testamente” utan med förbund i Galaterbrevet 3, och det är ju faktiskt bra!

      När det gäller Hebreerbrevet undrar jag dock över ditt resonemang. Jag menar nämligen att det verkar som om Hebreerbrevets författare medvetet anspelar på den dubbla betydelsen av det grekiska ordet diatheke, ”förbund” respektive ”testamente”, när han skriver:

      ”Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet. När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död; testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge dess upphovsman lever. Därför kunde inte heller det förra förbundet instiftas utan blod.” (Heb 9 :15-18)

      Jag menar att författaren till Hebreerbrevet, som skrev på grekiska, här medvetet anspelar på ordets dubbla betydelse. För den som inte kan grekiska eller har tillgång till det på annat sätt, så är de kursiverade orden i citatet ovan exakt samma ord på grekiska, alltså diatheke, som alltså kan ha båda betydelserna. Men, även här kan du hitta översättningar som översätter ”förbund” i stället för ”testamente” (NASB). Men, det verkar ganska märkligt i mina ögon. Det är ju inte så, att den som sluter ett förbund måste dö för att förbundet ska äga laga kraft, däremot är det ju så med testamenten. Det är förvisso så att Heb 9 handlar om förbund som måste instiftas med blod och offers död, men det är också just därför Hebreerbrevets författare här anspelar på innebörden av testamente, vilket också är ett bra exempel på att brevet skrevs ursprungligen på grekiska och inte något annat.

      Jag förnekar alltså inte att det är bättre om vi sagt Gamla respektive Nya förbundets skrifter och slutat använda ordet ”testamente” i sammanhanget. Men, jag kan inte heller hålla med om att det skulle vara en så stor sak. Det är också enligt min mening uppenbart att det i NT många gånger görs skarpa kontrasteringar mellan det förra och det nya, det gamla och det nya, eller vilka termer man nu använder. Läs dock inte in någon typisk luthersk lag-evangeliumkontrast hos mig, jag är inte lutheran.

      När det gäller profetböckerna, som Jeremia, så ser jag som ovan beskrivits inget problem med att kalla även dem för gamla förbundets skrifter eller GT, eftersom det för mig är en mer kronologisk etikett. Jeremia skrev på den tid då det var det förra förbundet som gällde, men han profeterade om ett framtida nytt och bättre förbund.

      Jesus Kristus är förmedlaren av ett nytt förbund. Därför är allt som skrevs innan Jesus rent kronologiskt att hänföra till det gamla förbundets tid, det som skrevs efter Jesus till det nya förbundets tid. Jag kan inte riktigt se att detta skulle vara så problematiskt.

  7. Här har Lars Enarson och Mikael Karlendal en bra dialog som för en bibelkunskap framåt. Jag gillar den lilla ”knorren” ”jag är inte lutheran”, som hjälper mig att se olika tolkningsmodeller olika referensram.
    Äntligen för min del!

  8. Tack för svar!

    Du får inte lägga in saker i det jag skriver som jag inte sagt. Jag är den förste att hålla med om härligheten i det nya förbundet jämfört med det gamla och att de Apostoliska Skrifterna (NT) framhäver detta på många ställen. Men det var termerna som denna bloggpost handlade om och det är de jag skrev om. Jag tror personligen att det är oerhört viktigt vilka termer vi använder och att de är bibliska.

    Man kan inte bygga en lära eller praxis utifrån ett enda bibelställe. 2 Kor 3:14 är det enda ställe som ger någorlunda stöd för ditt resonemang. Det är för svagt. Det nya förbundet beskrivs på många ställen i ”GT” och framför allt definieras det där först. Bl a därför är denna term både felaktig och missvisande för de profetiska böckerna eftersom de automatiskt skapar blockeringar och felaktiga assosiationer. Jag tror du kan hålla med om det även om du inte vill lägga in för mycket i detta.

    Du tycker att förbund är fel ord att använda i Heb 9:16-17. Du skriver: ”Det är ju inte så, att den som sluter ett förbund måste dö för att förbundet ska äga laga kraft, däremot är det ju så med testamenten.”

    Låt oss titta igen på texten i Heb 9:15-18.

    ”Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet. När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död; testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge dess upphovsman lever. Därför kunde inte heller det förra förbundet instiftas utan blod.” (Heb 9 :15-18)

    Lägg märke till i vers 15 att Messias inte är den som sluter det nya förbundet utan förmedlar det. Som förmedlare måste han dö för att stadfästa förbundet. Det står inte något i grundtexten om att någon har skrivit någonting. Den översättningen har man gjort för att få detta med testamente att gå ihop. Men lägge märke till slutklämmen i hela resonemanget. ”Därför kunde inte heller det förra förbundet instiftas utan blod.” Det förra förbundet var ju inget testamente. Det går ju inte att bevisa något om ett förbund utifrån ett testamentsförfarande. Det går inte ihop eftersom det handlar två olika saker. Nej allt handlar om förbund i hela detta sammanhang och i hela Bibeln för övrigt.

    Det är oväsentligt om diatheke kan betyda både förbund och testamente på grekiska. Bibeln, både GT och NT, är skriven av judar med en hebreisk bakgrund. Det är utifrån den referensramen som texterna måste förstås. Här kanske vi åtminstone kan misstänka ett visst judeförakt som orsaken till begreppsförvirringen. Eller vad tror du?

    Var välsignad!

    Lars Enarson

    1. Lars Enarsson, jag undrar om inte Heb 9:17 ändå inte är en anspelning på betydelsen ”testamente”. Just för att det är testamentens laga kraft kräver att den som utfärdat det är död. Visst, det står inte ”skrivit” i versen, men det står ”den som utfärdat” (verbet diatithemi) – alltså slutet av versen: ”diatheke har ingen laga kraft så länge den som utfärdat det lever”.

      För övrigt, vill jag faktiskt inte försvara begreppet ”testamente” i sammanhanget i sig. Jag anser också att det ger fel associationer om man tänker på vad det betyder. Vi som har varit kristna en längre tid tänker förmodligen inte så mycket på det, utan tar det bara som ett namn/en titel.

      Självklart ska man inte bygga någon lära på en bibelvers, men det har jag heller inte gjort. Jag menar att i princip hela NT handlar om att Gud gjort något nytt och oerhört stort i Jesus och genom hans verk. Att det förbund Jesus förmedlade är det som t.ex. Jeremia profeterade om. Att Jesus är uppfyllelsen av det Mose och profeterna och skrifterna talade om, att det som var innan är som skuggan i förhållande till det verkliga osv. Jag tror att Gud förlät synder och visade nåd mot troende under GT:s tid på grundval av det Jesus skulle komma att göra på korset, osv. Därför är det inte en vers jag bygger på, när jag kallar gamla förbundet för gamla förbundet – det ligger faktiskt implicit även i begreppet ett ”nytt” förbund, att det som var innan då måste vara gammalt.

      Sedan är jag mycket mån om att förstå allt i NT i ljuset av den judiska bakgrunden, dvs av den judiska bakgrund som existerade då, inte senare (det är ingen pik mot dig). Jag är mycket medveten om allt judehat och judeförakt som funnits och fortfarande finns i den kristna kyrkans historia, och jag är personligen mån om att motarbeta sådant. Men, jag har fortfarande lite svårt att se begreppet testamente som ett uttryck för detta, även om jag alltså håller med dig om att det är lite olyckligt valt. Jag kan inte heller se att vi skulle komma undan att tala om ett gammalt och ett nytt förbund.

      Beträffande det sista, så är jag dock väldigt mån om att i min förkunnelse betona att det är samma Gud som handlar genom hela den bibliska historien, att Gud handlar med nåd och barmhärtighet i såväl GT som NT, att frälsningen sker genom nåd även enligt Mose, osv. Så jag är snarast mer mån om att betona kontinuiteten än kontrasten, i normalfallet. Det är mest när jag hamnar i debatt med personer som tillhör eller sympatiserar med MFS och liknande sammanhang som jag tvingas tala/skriva på ett annat sätt. Men för den normala/vanliga kristna församlingen betonar jag snarare kontinuiteten….

      Det finns mycket att här säga, men det får jag hellre spara till en bloggpost.

  9. ”Jag menar att i princip hela NT handlar om att Gud gjort något nytt och oerhört stort i Jesus och genom hans verk.”

    Som jag skrev tidigare är jag helt enig om detta. Men hela GT, för att nu använda denna term, inklusive Mose profeterar som du säger om detta nya stora verk. Därför är det missvisande att tala om dessa skrifter som Gamla Testamentet.

    Den enda vers som möjligen kan ge ett halvhjärtat stöd åt detta är som sagt 2 Kor 3:14. Men det är för lite att stödja sig på och man bör i stället undersöka det sammanhanget för att ta reda på vad Paulus kan mena med detta enda undantag. Paulus hänvisar ju till GT otaliga gånger i sina skrifter och inte någon enda gång talar han om dem som helhet som ”Gamla förbundet” eller ännu mindre ”Gamla Testamentet”. Varför ska man då permanenta ett möjligt undantag som jag menar inte ens är ett undantag?

    Jag tror du måste hålla med om att detta automatiskt ger kristna felaktiga associationer att dessa skrifter är gamla och förlegade i stället för heliga och eviga. Det ligger en 1600 årig tradition bakom begreppen GT och NT och ibland kan man bli lite hemmablind. Vi är helt enkelt så vana vid denna obibliska benämning sedan barnsben och i stort sett hela kyrkohistorien att vi inte tänker på hur missvisande denna barlast är. Jag är glad för att du försöker göra något åt detta och visa på kontinuiteten i din undervisning men det är ändå att kämpa i onödig motvind.

    Tackar för utbytet och avslutar härmed samtalet. Var välsignad!

  10. Lars
    ”Gamalt” är långtifrån förlegat.
    Gammalkyrklighet, ”Du gamla, du fria! osv är positiva begrepp. Du avslöjar kanske din syn på traditionell kristendom i ditt påstående…

    För många är det underbart med rötter; helst uråldriga; judiska, katolska, ortodoxa dito.

    Gud är större än det nya och ”frächa”… Så sök rötterna! Sök i källorna! Sök hos fäderna! Sök hos proffsen; Augustiner, Benediktiner, Cisterciensare, Dominikaner, Evangeliska Mariadöttrar, Franciskaner, Gammalkyrkliga, Högkyrkliga, Indiska thomaskristna, Judar, Katoliker, Lutheraner, Marioniter osv, osv

  11. Judar kallar inte GT for varken ‘testamente’ eller ‘forbund’ utan for ”TaNaK”

    T = Tora = Lagen
    N = Neve’im = Profeterna
    K = Ketuvi’m = Skrifterna
    ……….
    Hebr.10:9

  12. Det gammla testamenten låter gammalt och avslutat.Hellre då Det äldre testamentet.Som trots sin ålder ännu är verksamt.
    Det yngre testamentet blir då en fortsättning, som hakar fast i det äldre.Eller förbund som ju är den rätta benämningen.
    Shana Tova!
    Vivan.

  13. Jag konstaterar ett ett litet fel insmugit sig i punkt 1: Jesus och apostlarna hade ingen kanon. De såg inte på bibeln som vi gör det. För att förstå litet av hur det var då måste man komma ihåg att själva tidsandan var apokalyptisk. Man förväntade sig att Gud skulle komma, och återupprätta Israel, som var under ockupation. Det var fortfarande förväntan hos apostlarna vid Kristi himmelsfärd, enligt apostlagärningarna. En annan viktig ”detalj” är att de inte hade böcker som vi, utan rullar, och att sannolikt inte alla synagogor hade en komplett uppsättning av allt. Ytterliggare en observation är att böckerna förelåg i minst tre versioner – hebreiska, arameiska och grekiska. Versionerna skiljde sig åt en del, och vi har kvar det som en extra variant av esters bok bland apokryferna. Det fanns också inbördes skillnader, men vi vet inte riktigt varför.

    Vi vet också att man, som Elisabet påpekar, delade in det i tre huvuddelar – lagen, profeterna och övriga skrifter. Det var den sista delen som var ganska flytande. Några judar accepterade bara lagen, medan andra accepterade lagen och profeterna, och ytterliggare andra, t.ex. fariséerna, tog med skrifterna vari de flesta inkluderade vad vi kallar apokryferna och några ytterliggare böcker. Paulus refererar t.ex. Henoks bok som helig skrift när han talar om hur det gick för Moses efter dennes frånfälle. Vi vet också att hans lärare, Gammaliel, gjorde motsvarande referenser.

    Det är intressant att se hur Jesus i sina debatter refererar endast till sådana skriftställen som hans interlokutörer vid respektive tillfälle accepterade, dvs. han debatterade inte vad som skulle ingå i bibeln! Ett exempel kan vara att han, när sadducéer ifrågasatte uppståndelsen tog en passage ur exodus – de accepterade ju bara lagen.

    När judarnas möte i Jamnia, ca år 100, beslutade att göra en kanon fanns det flera viktiga förutsättningar. En första observation är att tidsandan förändrats. Efter Jerusalems fall såg man för sig en tid i diaspora, och centralmakten – rådet eller sanhedrin – fanns inte mer. En annan aspekt var att grekiska inte bara var ockupationsmaktens språk, utan också att man ansåg att helleniseringen utarmade och trängde undan det judiska. Man kan också tänka på att templets fall innebar att judendomens offerkult försvann, och att det endast blev synagogorna med deras läsningar och böner som kvarstod. Det var alltså en stor ändring i religionens utövning. Ytterliggare en faktor var att man kastat ut de kristna ifrån synagogorna, men att problemet med konversioner fortsatte, och att de kristna, där snart grekerna blev dominerande, blev konkurrenter. Man ville först ”återgå” till en rent hebreisk bibel, men protesterna blev för starka, så man tog med Daniels bok, och man var på väg att ta med mer, vilket hänger samman med att man hade två olika bibelsyner. Den vinnande var att Gud slutat sända profeter ca 500 år tidigare, medan den andra menade att Gud leder sitt folk genom historien, och att hela Israels historia visar hur Gud leder sitt folk. I praktiken har de böcker som inte kom med ändå tagits på stort allvar, och Chanukafesten härleds t.ex. från Mackabéerna. En inte oviktig anledning att inte ta med det relativt nya grekiska materialet var att det hängde samman med den ”apokalyptiska tidsandan” (som alltså var bortblåst vid mötet)

    För de kristna var situationen en annan. De kände sig knappast bundna av att ett antal rabbiner sammanträdde och beslutade något. I Kaldéen använde man inte grekiska, men det var av politiska skäl: Romarriket var fiende. I Afrika lade man till böcker vartefter, dvs. judarna där gjorde så. Fortfarande in i våra dagar är det GT som används längs Nilen större än det som används av katoliker och ortodoxa i allmänhet. De kristna i övrigt använde septuagintan, och de senare tillkomna verken var populära, eftersom man i dem såg mycket som gått i uppfyllelse i Jesus. Något beslut om vilka böcker som skulle anses vara kanoniska var inte aktuellt.

    Från 100-talet förekom det diskussioner om vilka böcker som skulle anses tillhöra NT, och en del biskopar fattade beslut som gällde en tid för sina respektive stift. Någon större gemensam fråga blev det emellertid inte, utan man använde de flesta av de böcker som vi har, och en del annat material bredvid det. Det andra materialet var av väldigt skiftande karaktär. Några verk var evangelier (Tomas, Maria Magdalena m.fl.) andra var historiekrönikor, och en del var brev från sådana biskopar som ”gått i lära” hos en apostel. Ytterliggare en hel del material var i omlopp, men i stort sett inget fick någon mer allmän spridning, förutom biskopsbreven och några martyrkrönikor. På 300-talet lästes fortfarande det mesta, men man började framför allt i Nordafrika att diskutera vilka skrifter som skulle användas i mässan, och vilka som man skulle använda i andra sammanhang. De som man kom fram till skulle uppfylla ett antal kriterier: de skulle vara av apostoliskt ursprung, och de skulle vara allmänt spridda. Det senare kriteriet kan också förstås som att man tog med de böcker som man ansåg passade den egna trosuppfattningen. Så hade det varit länge, och det är därför vi inte har något gnostiskt eller annat heretiskt material i NT.

    Det som man föreslog i Carthago, och frågade Rom om, blev så småningom accepterat i hela den kristna världen. Framför allt biskopsbreven behöll man som hagiografiska skrifter, och använde i undervisningen. Så är det fortfarande i de ortodoxa och katolska kyrkorna. Det är delvis därigenom vi så säkert vet hur den tidiga kyrkans tro var. Vi kan också notera att man nu använde den nyuppfunna boken i vår form – codex – som dels gjorde det lättare att läsa och hitta, och dels gjorde att samlingarna snabbt blev mer enhetliga – tidigare hade man kunnat ta bort eller lägga till en rulle om man ville…

    Debatten om vilka böcker som skulle ingå i bibeln fortsatte av och till, men mest bland akademiker (eller motsvarande), och hade aldrig någon inverkan på det kyrkliga livet. Inte förrän reformationen, då Luther ansåg att beslutet i Jamnia var bindande för de kristna, och dessutom ville ta bort en del ifrån NT. Det senare fick han inte så många anhängare till, varför protestanter fortfarande har ett lika stort NT som övriga kristna. Det var i alla fall då det ursprungligen grekiska / arameiska materialet i GT blev apokryfer.

  14. Vill bara påminna om hur omöjligt det varit i kristna sajter att visa på Lagen och Evangelium, som om GT är förlegad och vi frikyrkliga lever i NT.
    Det är 21 spalter om Lagen i Illustrerat Bibellexikon (fösta utgåvan) och Lagen = Herrens undervisning också. Den behöver vi. Psaltaren 119:160

    (Fint att du Stefan Herczfeld hittat hit. Du är värd mer respekt än du fått på Erevna.)

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.