Räddhågad kyrkan vill vara sympatisk

Svenska kyrkan är ett ständigt debattämne. Den är ett stort problembarn! Men prästen Anna Sophia Bonde skriver som vanligt lysande om situationen. Hon sätter fingret rakt på den ömma punkten! Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Missa inte hennes krönika. Jämför den sedan med följande, om gotlandsbiskopen Koskinen, så har ni allt i ett nötskal! Poängen med detta är också, att det inte bara gäller Svenska kyrkan. Som pingstpastor kan jag avslöja att jag tror att det gäller oss också, och EFK och EFS och…

Sedan var det också ett intressant inlägg av Mikael Celinder, tillträdande ordförande för SAU, om att unga kristna inte vill vara en subkultur, men däremot en motkultur, dock ej en världsfrånvänd sådan. Till detta vill jag gärna länka en mer djuplodande artikel om detta, och om kristna i allmänhet (inte bara ungdomar), av den amerikanske storstadspastorn Tim Keller: A New Kind of Urban Christian. Han skriver också att vi kristna borde bosätta oss i städer och bilda en dynamisk motkultur i staden för hela stadens bästa, en stad på berget. Jag tänker skriva mer om hans tankegångar framöver, liksom allt annat jag utlovat, men tids nog… Men, klicka gärna på länken till Tim Kellers artikel och läs den.

Länkar:

a, b, c,

28 reaktioner till “Räddhågad kyrkan vill vara sympatisk”

  1. MK

    Bönder är klokare än filololosofiprofe”sosse”sorer på Uppsala universitet. Hedenius är död; länge leve kristustroende filosofiskt bondförnuftiga individer. ”Go Sophia Bonde go”; vis och bondförnuft hör ihop. 🙂

  2. Med anledning av rubriken ”Räddhågad kyrka vill vara sympatisk” gör jag följande reflexioner:

    Antag att problemet är en räddhågad kyrka. Men egentligen är rädsla ett symtom på något annat. Vad gör kyrkan (en del av kyrkans medlemmar)räddhågade? Kan det vara så att kyrkan lever i rädsla som resultat av att hon i grund och botten är sekulariserad och en hedning (trots religiöst språkbruk)som lever bland andra hedningar? Svar: ja. Men den rädslan är i grund och botten densamma som alla andra sekulariserade känner inför varandra, ett i grund och botten allmänmänskligt problem. Denna rädsla tror jag är huvudproblemet med en kyrka som inte tror och vars religiösa språk mest används som metaforer för att tolka existentiella villkor i sann postmodernistisk anda. De som söker efter att bli ärade av människor och inte av Gud (på grund av otro)saknar all motivation för att leva och tala på ett sätt som skulle innebära en konfrontation med världen och anledning att känna rädsla. Och så länge man har världens ande i sig kommer man inte i konflikt med världens ande på samma sätt som en kristen som är fylld av den helige ande gör.

    En annan möjlighet är att det finns en tro och medvetenhet hos den räddhågade kristne om att kyrkan har ett budskap (evangeliet)som provocerar och utmanar. Om man i och för sig tror på budskapet, men saknar mod att stå för detta är man alltså räddhågad. Det som kan bota denna rädslan är mer av livet i Gud och den helige andes kraft. Där denna rädsla råder finns ändå hopp om omvändelse och förnyelse genom Guds nåd.

    Vi behöver alltså förkunna ett evangelium med kraft att frälsa för båda dessa kategorier av kristna likaväl som för världen.

  3. Visst blir man glad av att läsa Bondes krönika – än finns det hopp för SvK. Men visst finns oron att alltfler tvingas stiga av den krängande vagnen som rullar alltmer i otakt med Bibelns och Jesu budskap. Hörde av min son som läst en teologikurs tillsammans med blivande präster – på frågan hur många som trodde att Jesus var enda vägen till Gud, var han den ende(av drygt 20) som ansåg det. Sonen är inte bekännande troende,snarare agnostiker, men det var slutsatsen av hans bibelstudier.

  4. Bo Westin, håller i princip med i din analys, men tror att det finns flera ”alternativ”.

    Det finns ju faktiskt grupper (församlingar) som, i sektariskt övermod, går ut med enkla och fyrkantiga budskap. Tyvärr då ofta med ett korrupt evangelium.

    De äldre av oss kan säkert minnas flera fall av egna, mindre taktiska, försök att övertala någon att vår tro var den rätta.

    Att vara ett vittne känns oftast otillräckligt. Det kräver egen övertygelse, uthållningsförmåga och trohet och verkar ge så litet resultat.

    En stor del av problemet har väl även sin grund i att församlingar inte sällan är institutioner som arbetar enligt föreningsverksamhetens principer. Det blir således viktigt att värva medlemmar.

    Om praktiken blir att en församlings horisont ligger i denna världen har vi ju nått fram till det du så kärnfullt formulerade:

    ”en kyrka som inte tror och vars religiösa språk mest används som metaforer för att tolka existentiella villkor i sann postmodernistisk anda”

    Till sist:

    Tänk om din granne, eller arbetskamrat blev gediget intresserad av att veta mera. Vilken kyrka eller församling skulle du våga bjuda honom att besöka?

    /Kjell

  5. Svenska kyrkan behöver förnyas,är fortfarande så tung,folk förstår inte vad som sägs,Tror också att vi mer måste lära oss att det finns många som har en egen tro,alla tror,men tror olika,finns inte en människa som inte tror på något.Att vi har edn själ som trivs och mår bra är viktigt,och hur vi är som människor..
    Skrivet av Rose

  6. Vilken församling idag är ledda av den helige ande? Jag undrar eftersom jag söker ett andligt hem där jag kan bli styrkt av andra medlemmar av Kristi kropp. Jag har varit vilseledd av ondskan och fast i dess grepp under lång tid, men Fadern har i sin nåd dragit mig tillbaka till Jesus. Men jag är lite besviken eftersom jag ser en stark sekularisering i många församlingar och jag har redan varit ute i världen för länge och vill inte stanna där under någon slags religiös etikett. Det verkar som om det stora avfallet redan skett, det är sorgligt men ändå glädjande eftersom det är ett av de starkaste och tydligaste tecknen på att Jesu återkomst är väldigt nära. Om någon har tips på någon församling som verkligen är underordnade Guds Ande och inte världens ande så kontakta mig gärna. Gud välsigne er!

    Maria

  7. Församlingar är inte perfekta. Inte ens urförsamlingarna var det. Detta beror förstås inte på vare sig Jesus eller den Helige Ande utan på att församlingar består av långt ifrån perfekta människor. Trots mängder av mänskliga begränsningar anser jag att Västerås Pingst är en församling ledd av den Helige Ande.

  8. Maria

    Att hitta hem i Svedala kan vara svårt och ta en eller två livstider. Andliga hem har sina problem och det finns inga perfekta… Men om du vill hålla fast vid någon gemenskap som tror på vad kristna trott på i alla tider bör du söka i de större sammanhangen; pingst eller katolska Kyrkan. Något större avfall kan jag inte hitta där. Pingstkyrkor kan ha ett problem med att vara alltför subkultur-ella; katolska kan ha problem med att vara alltför svårtillgängliga (fysiskt och liturgiskt).

    Länkar (sätt http://www.framför);
    pingst.se/
    katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/2/1/

  9. Maria
    Du ska givetvis välja en kristen församling där man håller sig till Skriften allena som rättsnöre för tro och lära och inte någon katolsk. Anders ställer pingst och RKK jämsides varandra som om det skulle vara ungefär samma sak. Det är det definitivt inte. De har en annan religion, ett annat evangelium. Det är där inte tron allena som frälser oss t ex, utan tro + gärningar.

  10. Hej Christian
    Många studenter kommer till oss. Vi har också många första och andra generationens invandrare. Gudstjänsterna är utformade för att passa en trettioåring men också barnfamiljer (parallell södagsskola). Vi lite mer åldersstigna står för det mesta ut med den ibland för oss äldre väl ungdomliga mötesutformningen. Vi vill verkligen att ungdomarna ska känna sig hemma i vår gudstjänstmiljö men framför allt att de får möta Gud.

  11. Jag kanske är otroligt fyrkantig men jag fattar inte att ”man ska stå ut” när man går på gudstjänst. Jag vet iof rent praktiskt vad det innebär och då är jag knappast lastgammal, en bit över 40. Det finns bara några enstaka eldsjälar med hörlurar som kommer ”stå ut med gudstjänster” i det långa loppet. Det är ingen lösning på sikt, möjligen ett tillfälligt flirtande för att yngre ska få göra som dom vill. Det är inte respektfullt.

  12. Käre wildwest
    Dessvärre blev mitt ordval lite onyanserat. Jag menar att allt i gudstjänsten inte alltid blir som jag själv tycker borde vara optimalt. Jag är uppväxt med att alla från barn till åldringar hade gemensamma gudstjänster. Detta tycker jag har ett egenvärde. I vår församling har vi en gudstjänst för barn parallellt med förmiddagsgudstjänsten kallad Äventyret. Barnen är med från början och går sedan ner till sin gudstjänst. Barnfamiljer är mycket attraherade av vår barnverksamhet. Numera är ungdomar och unga vuxna också flitiga gudstjänstbesökare. Ungdomarna samlas även separat på kvällstid.

    Det jag ”står ut med” att det sällan sjungs ur Segertoner, vi tar igen detta på våra dagträffar så det är inte svårt att stå ut. Ljudvolymen blir lite hög ibland, detta är en samtalspunkt hos oss. Vi har nu nått en acceptabel kompromiss. Kanske uttycket ”alla får sitt” bättre speglar mötesstämningen.

  13. Ulf: Tycker absolut att kompromisser måste finnas, hur ska vi annars samsas i himlen? Idag är man dock så otroligt rädd i alla församlingar att stöta sej med ungdomsgenerationen som då påstås springa rakt över gatan till nästa nattklubb att man nästan lägger sej platt för den. Det har jag aldrig förstått. I vår kyrka har man alltid minst två psalmer per gudstjänst, därutöver sjunger andra, vilket ibland blir gospel på engelska där många inte förstår texten och ibland lovsånger som upprepas 27 gånger. Efter ett antal år med denna ordning så är då sannerligen dom gamla psalmerna att föredra – dom behöver ju inte sjungas släpigt för det. Om man som ungdom kräver en viss musikstil och en viss ljudnivå för att komma till kyrkan, då har man reducerat evangeliet till en obetydlighet, då blir det ungefär som på ett musikcafé.

  14. Hej wildwest
    Missförstå mig inte, både jag och ungdomligare gudstjänstfirare gillar verkligen våra möten. Hör av dig om du besöker Västerås någon gång och vill gå på gudstjänst. Jag kan verkligen rekommendera mötena i vår kyrka.

  15. Var inte Alvar Henningsson pastor i Västerås Pingst? Det är en god vän till mina föräldrar.

  16. Nej, det faktum att kyrkan i praktiken blev utesluten ur pingströrelsen under andra halvan av 70talet. Nesdravdedlira-affären…

  17. Hur var det,
    räknades Aril Edvardsen som rumsren såsmåningom? Tänk så mycket dumt det kan bli när man försöker sig på centralstyrning

  18. Ulf: Jo, han blev mycket rumsren efter ett tag. Först blev han återupprättad och accepterad inom norska pingströrelsen och då kunde den svenska inte vara motvalls längre. Enda anledningen var ju att han bildade sitt eget ”ministry” som inte ingick i den officiella pingströrelsen. Då blev han betraktad som splittrare och förstörare. Men jag undrar om nån pingstpredikant i Skandinavien med undantag av Lewi Pethrus blivit så uppskattad och ärad som han blev på senare år. Med norska kungaparet som goda vänner bl a, med direktsänd begravning i norsk tv osv.

    Visst är det sjukt när man inte ens fick nämna hans namn i tidningen Dagen på den tiden! Det är en ful tagg som sitter kvar i många av oss.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.