Israel – vems land?

I ett par tidigare bloggposter, Israel och Israel och kommentarer, har jag skrivit om Israel och dess land. Några kommentatorer har undrat en del över en del saker jag skrev och menar bl.a. att Israels särställning som Guds folk och löftet om land inte längre gäller i det nya förbundet. Det är nu min avsikt i denna bloggpost att redogöra lite mer för hur jag tänker i denna fråga.

Min tes är alltså: Gud har slutit ett förbund med Israels folk och gett dem ett särskilt uppdrag och en särskild ställning som hans folk, och han har lovat dem ett land som evig egendom – det land som nu omfattar bland annat staten Israel, den s k Västbanken och Gazaremsan. Detta förbund och dessa löften gäller fortfarande och är inte ändrade av något som hänt på Nya testamentets tid.

Evigt förbund, inkluderande landet

Till att börja med, så är det tydligt redan från början av historien och Bibeln, att Gud tänkte sig detta förbund med Israel och givandet av landet som något som skulle vara för evigt.

Herren sade till Abram: ‘Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid.‘” (1 Mos 13:14f)

I 1 Mos 15 berättas om en förbundsceremoni, där Gud sluter förbund med Abram. På Abrams fråga om hur han ska kunna veta att Herren verkligen ska ge hans ättlingar detta land, uppmanar Herren honom att ta några djur och stycka dem var för sig i två delar. Sedan följer en ceremoni i vilken Herren sluter detta förbund:

Solen gick ner och det blev mörkt. Då syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena. Herren slöt då detta förbund med Abram: ‘Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat…’” (1 Mos 15:17-18)

Denna märkliga händelse fick sin förklaring någon gång på 1900-talet, då man grävde fram en gammal ruinstad från Mellanöstern och hittade mängder av dokument och köpekontrakt, som visar att man på den tiden ingick förbund/avtal genom att stycka djur och gå emellan kroppsdelarna. Detta för att visa på avtalets obrytbara karaktär – den som bryter mot avtalet må det gå som detta styckade djur! (Se även Jer 34:18f och noterna i Bibel 2000 till den texten och 1Mos 15:19ff)

Detta betyder alltså, att Gud har givit ett orubbligt löfte till Israels folk om att Israels land tillhör dem, och att om Gud inte uppfyller det löftet och det förbundet, så må det gå med Gud som med dessa djur!

Vi ser här att Guds förbund med Israels folk och löftet om landet är så intimt sammanknippat, att det knappast går att skilja åt! Vi ser också att Guds sätt att sluta detta förbund och ge detta löfte knappast kunde göras på ett för dåtiden starkare sätt. Det är inte omförhandlingsbart! Vi ser senare i 1 Mos genom berättelserna om Isak och om Jakob att detta förbund gäller just Jakob och hans tolv söner som bildar stammarna i Israels folk. Studerar vi vidare gränsfrågorna, så ser vi att det innefattar åtminstone den nuvarande staten Israel (med möjligt undantag av den sydligaste delen söder om Döda havet ner mot Eilat), hela Västbanken, hela Gazaremsan, och ett område upp och in i det nuvarande Libanon och Syrien, upp till floden Eufrat. I detta blogginlägg ämnar jag dock inte gå in på gränsdetaljer, utan det är enbart principfrågan om landlöftet fortfarande gäller som jag behandlar.

I Mos 17 säger Gud vid flera tillfällen att hans förbund med Abraham är ett evigt förbund (v 7, 13, 18) och att landet ska vara deras eviga egendom (v 8). Här säger han också tydligt (v 18-21)  att det gäller Isak och inte Ismael, arabernas stamfar.

Jesus själv bekräftar indirekt detta förbund då han säger till de tolv att de vid världens pånyttfödelse en gång ska sitt på tolv troner och döma Israels tolv stammar (Matt19:28). Han talade här till de tolv, och det finns inget i texten eller i evangeliet som skulle kunna få oss att tro att han inte bokstavligen syftar på Israels folk. Den som påstår något annat har mycket att bevisa!

Detta orubbliga förbund med sitt löfte om land ändras inte av det senare förbundet med Mose. I Moseförbundet finns det visserligen texter om ”välsignelser och förbannelser”, texter som handlar om vad som händer om Israel inte håller sin del av förbundet. Då drabbas de av allsköns olyckor och till slut förvisning från landet, samtidigt som det alltid finns med ett löfte om att få återvända om de omvänder sig.

Jeremia skriver om just denna Herrens tuktan över sitt upproriska folk:

”Ty det skall komma en tid, säger Herren, då jag ska vända ödet för mitt folk, Israel och Juda, säger Herren. Jag skall föra dem tillbaka till det land jag gav åt deras fäder, och det skall bli deras egendom… Jag skall förgöra alla de folk bland vilka jag har skingrat dig. Men dig skall jag inte förgöra. Jag skall tukta dig, men rättvist, jag låter dig inte undgå straff…” (Jer 30:3, 11).

Sedan säger Jeremia:

”Så säger Herren, han som har satt solen att lysa om dagen, månen och stjärnorna att lysa om natten, han som rör upp havet i dånande vågor, han vars namn är Herren Sebaot: När denna ordning upphör att gälla, säger Herren, först då skall Israels ätt upphöra att för alltid vara mitt folk… ” (Jer 31:35-36)

Detta var bara några exempel från GT, listan skulle kunna göras mycket lång, som visar att Guds förbund med Israel är ett evigt förbund, att löftet om landet är en oskiljbar del av detta och därmed lika evigt. Detta alltså trots all eventuell ogudaktighet och omoral hos Israels folk. Avfall från Herren leder till tuktan, inte till att de förgörs eller att förbundet upphävs. Men förbundet med Israel med dess konkreta innehåll om landet är lika evigt gällande som det faktum att solen, månen och stjärnorna fortfarande existerar!

Men ändrade inte Jesus på detta?

Om ord och löften har något värde, borde vi då verkligen kunna hitta någon förändring av detta när vi kommer till Nya testamentet? Om det finns tillägg och nytolkningar av väsentliga delar, borde det då inte vara skrivet väldigt tydligt, om det nu är möjligt? För Gud har ju faktiskt satt sin egen ära på spel i detta:

”Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid… Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt  var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit…” (Heb 6:13-18)

Det finns enligt min mening ingenting i hela NT som säger att Israel inte längre är ett folk i Herrens ögon eller att löftet om landet inte längre skulle gälla. Tvärtom finns det saker som bekräftar att det fortfarande gäller.

Efter sin uppståndelse och strax före himmelsfärden får Jesus en konkret fråga om detta:

De som nu hade samlats frågade honom: ‘Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?’ Han svarade: ‘Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig…'” (Apg 1:6-8)

Om man har GT och alla dess gudomliga löften i bakhuvudet, finns det då någon anledning att tolka detta som att Jesus här avfärdar tanken att Israel ska upprättas som kungarike och upphäver Guds löften? Är det inte snarare så, att han endast nekar till att säga något om när saker och ting ska inträffa?

Petrus säger i en predikan till sina judiska landsmän i Jerusalem:

”Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus, fast himlen måste behålla honom till den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början.” (Apg 3:19-21)

Låter detta verkligen som om löftet om landet är upphävt? Är det inte snarare en bekräftelse på de löften som har uppfyllts i Jesus (se verserna innan) och ett tal om löften som ska uppfyllas framöver? Säger det inte något om att Israel kanske måste samlas i sitt land innan Gud skickar sin Messias, Jesus? För Jesus säger ju faktiskt något själv som låter som att han inte kan komma tillbaka förrän ett judiskt Jerusalem välkomnar honom, att Jerusalem alltså måste vara judiskt och Jesustroende innan Jesus kan komma tillbaka! Smaka på dessa ord av Jesus:

I sitt s k eskatologiska (om ändens tid) tal som refereras i Luk 21 och Matt 24, säger Jesus:

”När ni ser Jerusalem omringat av härar, då skall ni veta att dess ödeläggelse är nära (uppfylldes år 70 e.Kr.)… Stor nöd skall komma över landet, och vrede skall drabba detta folk. De skall falla för svärdshugg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar tills hedningarnas tid är förbi.” (Luk 21:20-24)

Och han säger strax innan detta tal, enligt Matteus:

”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: Ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Matt 23:37-39)

Om vi har GT med dess löften till Israel i huvudet, med dess löften om att Gud ska frälsa sitt folk och ge dem ett nytt hjärta och en ny ande i deras bröst, att han ska åter samla Israels folk i sitt land och åter bygga upp Jerusalem – ligger det då verkligen så långt borta ifrån oss, att förstå dessa Jesusord som att det faktiskt kommer att vara så, att Jerusalem ska styras av hedningar (icke-judar) under en viss tid men sedan bli judiskt igen, att dessa judar i Jerusalem en dag faktiskt ska förstå att det är Jesus som är Messias och erkänna honom som sådan, och då, först då, ska Jesus komma tillbaka till jorden?

Om vi dessutom kopplar detta till vad som står om Jesu återkomst i Upp 1:7 med dess anspelning på profetian i Sak 12 som handlar om Jerusalems räddning, omvändelse och att de ska sörja honom som de genomborrat, är det då så svårt att se att Gud faktiskt fortfarande står fast vid att Jerusalem och Israels land tillhör just Israels folk och att det är där som nästa stora händelse i frälsningshistorien ska äga rum?

Men sade inte Paulus något annat?

Paulus skrev ju i Gal 3 om att nu är ingen längre jude eller grek, alla är ni ett i Kristus. Och i Ef 2 skrev han om skiljemuren mellan jude och hedning, att den var nedbruten. Betyder inte det att församlingen som består av både kristna judar och kristna hedningar nu har övertagit Israels roll som gudsfolk och att landlöftena nu ska tolkas på ett mer ”andligt” sätt, i betydelsen att de inte längre gäller bokstavligen? Gör inte Paulus själv på ett flertal ställen den typen av tolkningar, dvs att han tar ett något mer konkret bibelord från GT som där gäller enbart Israel och tillämpar dem nu lite mer lösligt på församlingen?

Både ja och nej, men mest nej, faktiskt! Vi måste komma ihåg den historiska bakgrunden i vilken Paulus skrev sina brev. Den stora stridsfrågan på den tiden var den s k hednamissionen och dess effekter. Från början predikade apostlarna enbart för judar och en judisk-kristen församling växte fram, se Apg 1-7. I Apg 8 predikar man också i Samarien, och samarierna som var ett blandfolk mellan gamla israeliter och hedningar men som hade en renodlat mosaisk religion började omvända sig till Jesustron. I Apg 9 blir den då störste judiske förföljaren av församlingen, Saulus från Tarsus, omvänd. Han blir senare mer känd som hedningarnas apostel, Paulus.I Apg 10-11 berättas det om när man började predika även för hedningar, dvs icke-judar, och även dessa började omvända sig och läggas till församlingen. Då uppstår ett problem som kommer att följa Paulus under hela hans verksamhet och som kommer att dyka upp under hela Apg – nämligen frågan om huruvida dessa till Jesus omvända hedningar och medlemmar i Guds församling, om dessa kan fortsätta som vanliga hedningar eller om de också måste omskäras och bli judar för att kunna fortsätta som medlemmar i församlingen. Ett apostlamöte i Jerusalem ca år 49 e.Kr. (man kan faktiskt datera det med hjälp av arkeologiska rön), Apg 15,  beslutade att hedningarna inte behövde bli judar och omskäras och hålla hela Mose lag. Men full enighet lyckades man ändå inte nå, och resten av Apg och paulusbreven vittnar om att frågan och dess olika detaljer och aspekter väckte stor kontrovers långt fram i kyrkans historia.

Paulus tar upp denna stridsfråga främst i Galaterbrevet och Romarbrevet, men är även inne på det i viss mån i Efesierbrevet, Filipperbrevet och Kolosserbrevet. Paulus argumenterar kraftfullt och på många sätt för den linje som han och hans medarbetare stod för, nämligen att hedningarna som kom till tro på Jesus inte behövde omskäras och hålla Mose lag. Alla, både judar och hedningar, var syndare och blir frälsta uteslutande genom Guds nåd på grund av Jesu verk. Både judar och hedningar utgör tillsammans ett Guds folk, församlingen och har alla fritt tillträde inför Gud Fadern genom Jesu blod och genom Guds Ande. När det gäller vår frälsning är det alltså inte någon skillnad mellan man och kvinna, jude eller grek, slav eller fri, alla blir frälsta genom Guds nåd. Man behöver inte komplettera denna frälsning genom tro, genom att i efterhand omskäras och hålla Mose lag, utan man fortsätter i frälsningen genom tron.

Så judar och hedningar är verkligen ett nytt Guds folk tillsammans genom tron. Därför kan också Paulus tillämpa många bibelord som bokstavligen endast handlar om Israel på även den hednakristna delen av församlingen. Men betyder detta att denna församlingen tagit över Guds löften och förbund, dvs är inte Israel längre Israel och har hedningarna helt plötsligt gått in och så att säga tagit över platsen som arvtagare till löftena?

Ett stort problem är i sammanhanget för vår del, att vi i vår tid har svårt att förstå Paulus ibland invecklade resonemang och hans speciella retorik. Han skrev ju faktiskt som en som omvänt sig från ett tidigare liv som judisk rabbin, han hade studerat bland de bästa rabbinerna, och han var erkänt svår att förstå ibland även av hans samtid (se 2 Pet 3:15-16). Men, jag tycker mig ändå se vissa saker väldigt tydligt här och menar mig kunna utesluta vissa saker som han inte kan tolkas som att säga, utan att för den skull göra anspråk på att förstå exakt alla vindlingar i hans resonemang.

Vi måste först komma ihåg att bilden vi får av Paulus i Apostlagärningarnas berättande text, är en bild av en Paulus som entydigt hävdar att han inte bryter mot sin fäderneärvda religion genom att tro på Jesus och predika för hedningar, det är för Israels hopps skull han fängslas. Och han  får ord om sig att han håller på Mose lag och inte lär judar att bryta mot den, och han bekräftar denna bild genom att utföra vissa handlingar i templet. För en sådan bild av Paulus, se bl.a. hans tal i Apg 13, vad som sägs om honom i Apg 21:17ff, hans försvarstal i Apg 22 och det i Apg 23 och det i Apg 24 och det i Apg 26 och vad han säger till judarna i Rom i Apg 28. Detta är inte bilden av en man som säger att löftena till Israel inte längre skulle gälla för Israel, att löftet om land inte längre gäller judarna.

Ett stort problem för Paulus i hans verksamhet var att förhålla sig till det faktum att hans eget folk, judarna, i regel inte tog emot evangeliet om Jesus, att majoriteten av judar sade nej, medan hedningarna i stort antal sade ja. Borde inte judarna säga ja, då det var deras Messias som hade kommit, då det var deras Gud som sänt Jesus, då det var deras heliga Skrift som Gud här uppfyllde osv? Och innebar inte då detta judiska förkastande av evangelium att judarna nu som folk också var förkastat av Gud, de hade ju själva så att säga straffat ut sig? Finns det något i breven som innebär ett sådant upphävande av löftena till Israel?

I Rom 1-8 för Paulus ett längre resonemang om judars och hedningars position inför Gud. Han konstaterar att alla, judar och hedningar, är syndare och behöver Guds nåd för att bli frälsta. Detta sker för dem alla genom tro på Jesus Kristus och hans verk. Abraham är inte bara en far för judarna, han är en far för alla som tror. Paulus tolkar löftena till Abraham om att han skulle bli en far till många folk och att att ärva landet i en sorts ”andlig” bemärkelse – de som tror är Abrahams barn och på så vis ärver de hela världen. Men betyder det att Israel inte längre är ett separat folk och att löftet om landet nu bara ska tolkas i denna bildliga betydelse?

Vi ser i Rom 9 att han återvänder till den stora och för honom personligt problematiska frågan om varför hans eget folk inte tar emot evangeliet. Han skriver:

”Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.” (Rom 9:3-5)

Lägg märke till att Paulus här talar om det judiska folket som helhet, dvs om alla de judar som inte tror på Jesus som Messias. De är tydligen fortfarande ett eget folk med egna löften, förbund, söners rätt osv, trots att de inte tagit emot evangeliet.

Sedan följer ett resonemang om att Guds löften förvisso håller, och resonerar sig fram till att det är löftets barn som är de verkliga avkomlingarna. Dvs inte alla som är barn enligt köttet räknas som barn, utan endast de barn som är löftets barn. Dvs av Israel är det bara en rest som blir räddad, därav den sorgliga situation som råder på Paulus tid. De flesta av Israel är avfallna, men en rest (däribland han själv) ska räddas. Det Israel som på Paulus tid sade nej till evangeliet, gjorde det därför att de saknade den rätta insikten och ville följa sin egen väg (se Rom 9:30-33 och 10:1-4) Men, genom resonemanget om att vara en rest blir frälst, så kan Paulus på ett sätt förlika sig med den besvärliga situationen för judarnas del och ändå få det att gå ihop med bibeln.

Efter ytterligare lite resonemang återanknyter han så igen till ursprungsfrågan i Rom 11:

Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte!… Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt… Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” (Rom 11:1-2, 28-29)

Inramat mellan dessa ord från elfte kapitlet, för Paulus ett längre resonemang om hur judarnas avfall, att de inte trodde på Jesus, har lett till hedningarnas frälsning, att hedningarna i stor utsträckning kommer till tro på Jesus. Men, att om nu judarnas fall ledde till sådan rikedom för hedningarna, vad ska då inte judarnas återkomst, dvs att deras kommande omvändelse till tro på evangeliet, att innebära, om inte rikedom för hela världen. Paulus håller alltså fast vid att Israel fortfarande har en plats i Guds plan, att deras nuvarande (vid hans tid) förkastande av evangeliet inte skulle vara för evigt, utan att de kommer att omvända sig, vid den rätta tiden:

”Bröder, för att ni inte ska förlita er på ert eget förstånd vill jag att ni skall känna till denna hemlighet. En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob. Och detta mitt förbund med dem betyder att jag lyfter av dem deras synder. (Rom 11:25-27)

Vilket Israel talar Paulus om? Jo, han talar naturligtvis om det judiska folket. Han talar om alla israeliter, vilken stam de än hörde till (själv var han ju benjaminit). Han säger, att en gång i framtiden ska hela Israel bli räddat, därför att de är fortfarande Guds älskade, de är fortfarande Guds utvalda folk. Gud ångrar inte och tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Om man har GT:s alla löften om land till Israel och talet om ett evigt förbund i bakhuvudet, är det då verkligen så omöjligt att inse att Paulus här endast bekräftar detta? Om det Israel som inte tar emot evangeliet enligt denna text faktiskt fortfarande är Guds älskade och utvalda folk, om Gud inte ångrar eller tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse, hur kan man då tolka Paulus som att Israel inte längre är ett Guds folk med ett löfte om Israels land som fortfarande gäller?

Vi som hednakristna är visserligen också ett Guds folk och Guds församling tillsammans med de kristna judarna, men det ersätter tydligen inte enligt Paulus det Gud sagt förut till Israels folk. Vi som hednakristna är visserligen vildolivsgrenar inympade på det äkta olivträdet Israel, men den bilden tolkas uppenbarligen inte av Paulus som att den kristna församlingen ersatt det naturliga Israel och tagit över dess löften i någon förandligad betydelse- han talar fortfarande om att hela det judiska folket ska bli frälst någon gång i framtiden. Vi ser alltså här, att den mer bokstavliga förståelsen av GT:s texter inte är upphävd genom en mer ”andlig” tolkning och tillämpning av vissa texter på församlingen som består av både judar och hedningar.

Jag kan alltså inte finna något i Paulus resonemang som tyder på att han inte längre ansåg att Israel var Guds utvalda folk eller att löftena till detta Israel inte längre gällde Israel. Jag kan inte finna någonstans att han säger att församlingen tar över Israels roll eller plats eller löften. Däremot kan jag mycket väl se, att de texter i GT som talar om att det någon gång i framtiden kommer att bli så, att även hednafolken ska lyssna till vad Herren säger och tjäna honom, att det får sin uppfyllelse (eller början på den) i och genom den kristna församlingen. Tillsammans med Israel är vi ett större och vidare gudsfolk, utan att det tar bort Israels särskilda ställning som gudsfolk.

Jag tolkar Gal 3 om att vi alla är ett i Kristus, att vi inte längre är jude eller grek, man eller kvinna, i det perspektivet. I vår relation till Gud är det ingen skillnad på oss. Vi är alla syndare och blir alla frälsta genom tro på Jesus Kristus. Detta är alltså inte någon generell jämställdhetstext som ska vridas och vändas hur som helst. Mannen är fortfarande man och kvinnan är fortfarande kvinna, de olikheterna försvinner inte i Kristus. Israel är fortfarande Israel. Församlingen är inte Israel, men en del av församlingen är det (den judiska delen). Jag menar alltså att vi inte kan utgå från en text som Gal 3 och använda den programmatiskt för att omtolka allt annat.

Uttrycket ”det sanna Israel” eller ”det andliga Israel” finns inte i Bibeln. Däremot använder Paulus uttrycket ”Guds Israel” i Gal 6:16, och det har av många tolkats som att det syftar på den kristna församlingen. Om det gör det, så är det i så fall det enda stället i hela NT där Paulus eller någon annan kallar församlingen för Israel. Men, jag håller på grund av ovanstående resonemang det som mindre troligt att det är den rätta tolkningen av Gal 6:16. Eftersom Paulus i Galaterbrevet har argumenterat kraftigt mot de judekristna villolärare som vill få de hednakristna att omskära sig och hålla Mose lag, eftersom han både i det större och det mindre textsammanhanget talar emot just dessa som vill tvinga folk till omskärelse, eftersom omskärelse inte alls skulle vara till någon nytta för hednakristna, så anser jag det ganska naturligt att förstå texten som att ”Guds Israel” syftar på de judiskt kristna (inklusive och speciellt ledare) som vilja följa den linje Paulus förespråkat i sitt brev. Om det mot förmodan skulle vara så, att han skriver ”Guds Israel” med tänkta citationstecken och syftar på hela församlingen, så är det i så fall det enda stället i NT där uttrycket används så. Och i så fall är det ett tveksamt fall som lika gärna kunde tolkas annorlunda. I Rom 9-11 är det helt uppenbart att Israel syftar på judar och inte på några hedningar. Med andra ord, vore det oklokt att bygga upp en teologi om att kyrkan är det sanna Israel på ett uttryck som säger ”Guds Israel” och som kanske kan syfta på hela församlingen, men som förmodligen inte syftar på fler än de judekristna.

Jag har inte tid och utrymme här för att fördjupa mig i ytterligare detaljer från hela NT. Jag går inte här in på allt som det nya förbundet innebär. Det sker förvisso förändringar i och med det nya förbundet. Bland annat Hebreerbrevet vittnar om hur det mosaiska offersystemet har fullbordats och fått sitt slut genom Jesu fullkomliga offer, men det offersystemet var å ena sidan inte en del av förbundet med Abraham och å andra sidan är inte tanken och avsikten med offersystemet borttagen och snarare understruket och bekräftat i och med Jesu försoningsverk. Men, poängen är här, att det som är förändrat eller kompletterat eller som får sin fullbordan och uppfyllelse på ett nytt sätt i och med Jesus, får en tydligt och explicit förklaring och utläggning i dessa NT-texter. Och det finns ingenting i NT som visar på att Gud har förskjutit Israel som sitt folk och därmed tagit ifrån dem sina löften om landet. Alltså blir slutsatsen entydig: Israel är Guds utvalda folk och Gud har lovat dem det land där de nu har en stat, och lite mer därtilll. Det finns betydligt mer att säga om detta med Sinaiförbundet och dess lagstiftning, men utväljelsen av Israel och löftet om landet skedde faktiskt innan Mose tid! Det är väl värt att notera i sammanhanget.

Men säger inte GT:s texter att Israel först måste omvända sig andligen innan de kan upprättas om folk och är inte det vad vissa av de ultraortodoxa judarna också säger och därför är de antisionistiska?

Ja, allt det är sant! Men, det finns faktiskt texter som visar något annat. Det finns texter som visar att Gud tar initiativet till frälsning och upprättelse, och sedan hakar folket på och omvänder sig. Hesekiel 36 är ett tydligt tal om detta. I det kapitlet säger Herren, att han är trött på att hans namn vanäras bland folken på grund av att israeliterna bor kringspridda. Herren tänker själv, för sitt namns skull först samla dem i landet Israel, sedan ska han ge dem en andlig upprättelse. När de är återsamlade i landet, då ska de få ett nytt hjärta och en ny ande i sina bröst!

Är det kanske så, att den mirakulösa födelsen av staten Israel 1948, efter Förintelsen, att judarna efter nästan19 århundraden av exil äntligen fick en egen och självständigt stat i sitt gamla land igen, är det kanske så att det är början på uppfyllelsen av Hes 36? Är det kanske så att det skeende som leder till ett judiskt Jerusalem, Israel befriade Jerusalem i sexdagarskriget 1967, som välkomnar Jesus som Messias började under 1900-talet? Är det kanske så att ”hedningarnas tid” nu är över? Är det kanske så, att vi snart får se en rörelse bland judar som leder till att det judiska folket i stort börjar tro på Jesus som Messias och omvänder sig till honom?

Om man betänker vilka Paulus och andra i NT argumenterar emot, och att Paulus argumenterar för att hednakristna ska slippa omskära sig och bli judiska proselyter och hålla Mose lag, om man betänker att apostlarnas huvudsysselsättning var att predika evangeliet över hela världen, och att det inte ankom på dem att veta tider eller stunder som Fadern i sin makt bestämt, så kan jag i alla fall inte hitta något i NT som får mig att tro att ord och löften som Gud givit från förr inte längre är giltiga. Så därför är det med spänning jag följer med i det som händer och jag ber likt Paulus för judarnas frälsning, likväl som för andras, givetvis.

Länkar:

Israel

Israel och kommentarer

Solklar logik

http://www.stefansward.se/2010/06/14/backa-upp-elisabeth-sandlund/

http://aletheia.se/2010/06/15/evangelist-roger-larsson-%E2%80%9D-rom-ar-inte-ekumenikens-slutmal%E2%80%9D/

http://erevna.nu/?p=2049

http://ulfekman.nu/2010/06/12/hogt-och-lagt-inom-kyrkligheten/

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=215088

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=215118

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=215870

34 reaktioner till “Israel – vems land?”

  1. Gud har naturligtvis rätt att utse ett folk som sitt eget. Om det är så att han har utsett ”israels barn” eller judarna så är det bara att böja sig inför detta beslut. Detta utväljande innebär också menar en del, att judarna som kollektiv är garanterade en evig frälsning. Detta oavsett om de tror eller inte tror, alla judar kommer att ”bärgas för evigheten” antingen de vill det eller inte. Visst ”Gud leder konungars hjärtan såsom vattenbäckar” så han har kapacitet att övertyga den mest styvnackade. Det verkar som om Gud är mer angelägen om att juden ska frälst än att hedningen ska bli det. Är det verkligen så ? Gör han skillnad på oss människor i det avseendet ? Kan han kollektivt omvända judarna så kan han givetvis omvända muslimer , sekulariserade svenska och hinduer eller…är det så att judarna har en gräddfil in i härligheten?

  2. Hej,

    Det finns en annan tolkning som man inte hör så ofta i vårt land och som jag omfattar. Reformerta teologer gör oss en stor tjänst när de lägger ut läran om nådaförbundet. De omfattar inte en ersättningsteologi, utan en teologi där alla troende (Judar och hedningar) är fortsättningen av Guds Israel.

    Det nya förbundet är summan och verkligheten av allt det gamla åsyftade. Det är bättre nu! Löftena om landet, folket och gudstjänsten kan inte begränsas till någonting jordiskt. Är inte det Hebreerbrevets poäng? Abrahams destination var aldrig det jordiska landet: Heb. 11:13-16, ”13 I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. 14 De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. 15 Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. 16 Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.”

    Vad är det för stad? Heb. 12:22 säger: ”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. Om det därmed återstår någonting mycket bättre och högre för Guds folk varför ska vi då gå tillbaka till skuggorna i det gamla förbundet? Låt oss istället fira att hela jorden är Herrens. Det territorium som nu tillhör Guds folk saknar geografiska gränser.
    Paulus förklarar att Abraham är alla troendes fader i Rom. 4, ”12 Han skulle även vara fader till omskurna, till sådana som inte endast hör till de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår fader Abraham hade som oomskuren. 13 Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.” Löftet till Abraham gäller HELA världen, inte bara det geografiska landet Israel. Utifrån detta resonemang skulle jag säga att Sverige är lika heligt (eller oheligt) som Israel. Det vore inte värre om alla judar deporterades från Israel än om alla svenskar deporteras från Sverige.

    Paulus poäng i Efesierbrevet två är att nu har förbundet vidgats till att fånga upp alla nationaliteter: ”12 Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. 13 Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.” Visst menar han är att vi nu är medborgare i Israel och har del i förbunden med deras löfte? Hur annars ska man tolka honom?
    Det finns mycket mer att säga om detta. För den intresserade rekommenderar jag varmt ”The Israel of God” av O. Palmer Robertson. Det är en ypperlig genomgång av vad Bibeln säger om landet, folket och gudstjänsten. Han firar att alla löften som gavs i det gamla förbundet nu tillhör alla troende. Det finns verkligen ingen skillnad på judar och hedningar. Däremot ser också jag fram emot att Gud ska göra fler judar till andliga judar enligt Paulus ord i Rom. 2, ”28 Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. 29 Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven.”

    Nya Testamentet har mycket att säga om uppfyllelsen av löftena. Om vi ska formulera en teologi om Israel och landet behöver vi fördjupa oss i alla dessa delar.

    Allt gott,
    David

  3. Den syn på Israels roll i Guds frälsningshandlande som David ger utryck för ovan är helt klart biblisk. Det är också, mycket riktigt, det synsätt som företräds av den reformerta kyrkofamiljen. Och till det kan man lägga att alla de stora kyrkotraditionerna finns i denna tolkningstradition. Faktum är att jag inte känner till en enda bra teolog som företräder någon annan syn. Det finns visserligen exegeter som Dunn som utifrån Rom 11 tror att Gud kommer att handla specifikt med judar i framtiden. Och hans tolkning av just det sammanhanget är möjligt, men det talar ju emot NTs grundläggande perspektiv som betonar att Gud har vidgat sitt folk till att också inkludera hedningarna genom Jesus Kristus. Enligt Efesierbrevet har detta alltid varit Guds tanke, det är ”hemligheten” som har varit fördold men som har blivit uppenbarad i Kristus, dvs i evangeliet.

    Ett problem i sammanhanget är hänvisningen till ”ersättningsteologi” som fungerar som ett rött skynke för framför allt frikyrkliga kristna. Det är ett sådant där plakat-begrepp som signalerar fara. Fast det är ett spöke, det finns ingen seriös teolog som påstår att hedningarna har ersatt judarna. Vad som framhålls är att Gud i och genom Jesus Kristus har inkluderat även hedningarna i sitt frälsningshandlande och att Israel som exklusivt gudsfolk är en temporär historia i det historiska frälsningsskeendet. Genom Jesus går inbjudan till medlemskap i Guds folk ut till ALLA folk, vilket innebär att Gud plötsligt får två olika folk som han handlar med utifrån två olika agendor, utan att Israel innesluts i något större, mer inklusivt, nämligen i Kyrkan, Kristi kropp, det nya templet, det nya, himmelska Jerusalem. Detta är också vad Paulus mycket tydligt för fram till exempel i Galaterbrevet.

    Sedan kan man såklart knepa och knåpa med bibelverser för att konstruera den här egendomliga tvåfolksläran som Karlendal har presenterat här. Men det gäller att se det stora sammanhanget, det bibliska frälsningshistoriska flödet och det ser ut så här: Gud skapar MÄNNISKAN (alltså inte bara de som är av judisk börd) och MÄNNISKAN gör uppror mot Gud och lever därefter i ett tillstånd av synd och separation från Gud. Men Gud lovar redan i 1 Mos 3:15 att han ska ställa detta tillrätta (det sk protoevangeliet). Och i Abraham konkretiseras Guds löfte där vi får veta att Gud via Abraham (och det folk som kommer genom honom) ska välsigna hela världen, alla folk, dvs det är MÄNNISKAN som är målet för Guds frälsningsplan. Guds frälsande handlande går sedan via Isak och Jakob och resulterar så småningom i de tolv stammarna och Israel. Men detta är alltså endast ett led, ett temporärt skeende i Guds handlande med människan. Löftet till Abraham om ”alla folk” uppfylls inte i Israel som sådant, utan i Jesus, i honom har alla Guds löften fått sitt ja och amen. Guds frälsningshandlande har kulminerat i Jesu liv, död och uppståndelse och syftade till att skapa ett enat gudsfolk bestående av både judar och hedningar. Detta nya folk är kyrkan.

  4. Ett viktigt ”inte” föll bort i den näst sista meningen i det andra stycket i mitt inlägg. Det ska stå:

    ”Genom Jesus går inbjudan till medlemskap i Guds folk ut till ALLA folk, vilket inte innebär att Gud plötsligt får två olika folk som han handlar med utifrån två olika agendor, utan att Israel innesluts i något större, mer inklusivt, nämligen i Kyrkan, Kristi kropp, det nya templet, det nya, himmelska Jerusalem.”

  5. Jonas: ”Detta nya folk är kyrkan.”

    – Om Gud har ett ”nytt folk” som dessutom ges ett namn som inte finns i bibeln, så är det de facto ersättningsteologi. Om Gud ”vidgat sitt folk Israel”, så bör ju detta vidgade folk fortfarande vara Israel. Ditt resonemang haltar.
    Mvh

  6. Det nya namnet ”kyrkan” finns mig veterligen i Bibeln. kyrkan står i kontinuitet med Israel, som en utvidgning och fullbordande av gudsfolket. Fullbordansteologi snarare än ersättningsteologi således.

  7. Jonas: ”Det nya namnet ”kyrkan” finns mig veterligen i Bibeln.”

    – Vilket grekiskt ord i NT tänker du på?

  8. Så: Att Guds folk genom Jesus Kristus har vidgats till att inkludera hedningarna är väl relativt entydigt i NT? Det är som sagt detta Paulus kallar ”hemligheten” i Efesierbrevet. Och här kan nämnas Paulus undervisning om ”den nya mänskligheten” (som är detsamma som det nya, eller förnyade gudsfolket) i Efesierbrevets andra kapitel. Här är det uppenbart att hedningarna blir en del av Guds egendomsfolk (i singularis) genom tron på Jesus:

    11 Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. 12 Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. 13 Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.

    19 Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj.

    Det är viktigt att inse att Gud har ETT folk, inte TVÅ. I Romarbrevet blir detta tydligt genom att Paulus hänvisar till en känd bild av Guds folk, tidigare exklusivt Israel, nämligen olivträdet. Vad som har hänt genom Jesus Kristus är inte att Gud har skapat ett andligt folk vid sidan av sitt tidigare fysiska folk, Israel, utan att han har införlivat de på Jesus troende hedningarna i det enda (singularis) gudsfolket:

    16 Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. 17 Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, 18 då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.

    Det är uppenbart från detta sammanhang att Gud inte har två olivträd, ett judiskt och ett hedniskt, utan ett. Och detta är ju bara några exempel på NTs undervisning om gudsfolket i NT.

  9. Så: Jag är såklart medveten om att svenskans ”kyrkan” kommer av grekiskans ”kyrios” (Herren), och att NTs ord ekklesia på svenska vanligtvis översätts med ”församlingen” som ju är en mer direkt översättning av detta ord (de utkallade, eller församlade). Men det är ju ett begrepp som också används i den grekiska översättningen av GT – Septuaginta – för Israel. Flera olika ord som i GT är exklusivt reserverade för Israel (egendomsfolk, heligt folk, utvalda, Guds folk etc, används i NT på kyrkan som det förnyade gudsfolket bestående av både judar och hedningar som tror på Jesus Kristus. NT känner inte till ett gudsfolk som inte är i Kristus.

  10. Jonas: ”Att Guds folk genom Jesus Kristus har vidgats till att inkludera hedningarna är väl relativt entydigt i NT? Det är som sagt detta Paulus kallar ”hemligheten” i Efesierbrevet. Och här kan nämnas Paulus undervisning om ”den nya mänskligheten” (som är detsamma som det nya, eller förnyade gudsfolket) i Efesierbrevets andra kapitel. Här är det uppenbart att hedningarna blir en del av Guds egendomsfolk (i singularis) genom tron på Jesus”.

    – Jag är helt enig med dig att ”hemligheten” är att hedningarna fått del av Israels förbund och löfte. Hedningarna har nämligen aldrig haft några förbund med YHWH, de får vara glada att de har ett hängavtal med förbundsfolket Israel. 😉

    Det har alltid funnits en räddad kvarleva inom Israels folk och genom Messias har nu ickejudar fått del av Israels förbund och löfte, men det senare förändrar väl inte att kvarlevan är Israels folk eller ingår i Israels folk? Att ickejudarna har dominerat inom ”de utkallade” under lång tid förändrar inte ”ekklesias” identitet, men nu håller hedningarnas tider på att ta slut och det judiska inslaget kommer att växa. Kyrkan som institution är en produkt av kyrkofäderna och har ingen framtid. Profeten Daniel fick veta vilket folk som skall regera till slut:

    ”Denne skall tala mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid. Men dom skall hållas, och hans välde skall tas ifrån honom och han skall fördärvas och förgöras i grund. Men riket, makten och väldet över alla riken under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga. Hans rike är ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det.” Dan 7:25-27

    ”Den Högstes heliga” är varken katolska kyrkan eller det nya pingstsamfundet i Sverige. Johannes skriver om dem: ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” Dan 14:12

    Alltså: Tron på Jesus leder till frälsning och buden ger helighet.

    Läs bibeln som om kyrkohistorien inte funnits, så blir den lättare att förstå. 🙂


  11. ”Läs bibeln som om kyrkohistorien inte funnits, så blir den lättare att förstå.”
    Läs istället skriften utifrån den kontext den skrivs i; alltså NT i urkyrkans ljus. Då blir NT-delen plötsligt helt förstålig.
    Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen!

  12. Rolf skrev: ”Det verkar som om Gud är mer angelägen om att juden ska frälst än att hedningen ska bli det. Är det verkligen så ? Gör han skillnad på oss människor i det avseendet ? Kan han kollektivt omvända judarna så kan han givetvis omvända muslimer , sekulariserade svenska och hinduer eller…är det så att judarna har en gräddfil in i härligheten?”

    Rolf, historiens Gud, vår Gud, Abraham, Isaks och Jakobs Gud, har skapat allt med en plan. Hans plan kommer inte att misslyckas.

    För enkelhetens skull kommer jag bara att skriva om den väsentliga del av planen som kan kallas ”Guds frälsningsplan”.

    Först lät Gud en människa medverka. Adam syndade och det blev orsaken till nästa steg i planen.

    Sedan valde Gud ett folk som skulle medverka. Du vet hur det gick….

    Just nu ligger uppdraget hos oss, Kristi efterföljare, oavsett etnisk tillhörighet. Missionsbefallningen och troheten åligger oss. Hur tycker du att vi klarar det?

    Nej, Gud är enligt egen uppgift ”en mästare i att frälsa och hjälpa” och han vill ”att alla skall komma till tro och bli frälsta”.

    Han har nog betydligt flera delplaner som vi inte känner för att lura djävulen på sitt byte.

    Vårt uppdrag är att bedja och arbeta (ora et labora) i enlighet med vårt uppdrag.

    Vad angår det oss hur Gud kommer att lösa den till synes gordiska knuten?

    /Kjell

  13. Kjell- Betyder det att du inte längre anser Open Theism är god teologi? Glädjer mig över att läsa din kommentar här- älskar när den allsmäktiga Guden- för den plats han ska ha! 🙂

  14. Anders Gunnarsson: ”Läs istället skriften utifrån den kontext den skrivs i; alltså NT i urkyrkans ljus. Då blir NT-delen plötsligt helt förståelig.”

    – Anders, din urkyrka fanns inte på apostlarnas tid. Du för in ett begrepp som har en senare historiskt innehåll, in i apostlarnas värld. Skulle du beskriva för apostlarna vad kyrkan är och står för, så skulle de bli mäkta förskräckta. 🙂

    Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen!


  15. Att du skulle hävda något annat hade varit ett subjektivt Gudsbevis. Nu är du tro inte något annat än ett subjektivt förnekelsebevis (det går att förneka Kyrkans tro och ändå vara intellegent). Nå; SÅ, Kyrkan fanns i stor prakt och fullhet redan från år 200. Se ett litet utdrag från Hippolytus. I denna tidiga vigningsbönen över blivande biskopar nämns alltså en kyrklig syn på biskopsämbete, mässoffer och bikt;
    ”Fader, du som känner våra hjärtan,
    låt denna din tjänare,
    som du har utvalt till biskopsämbetet,
    vara en herde för din heliga hjord,
    oförvitligt göra översteprästlig tjänst inför dig
    och tjäna dig dag och natt;
    må han utan uppehåll bringa försoning inför dig
    och frambära din heliga kyrkas gåvor till dig;
    låt honom i kraft av översteprästämbetets ande
    ha fullmakt att förlåta synder enligt ditt bud,
    att fördela ämbeten enligt din befallning
    och att lösa från alla band
    i kraft av den fullmakt som du gav åt apostlarna;
    låt honom behaga dig med mildhet och ett rent
    hjärta
    och bära fram ett välluktande offer inför dig
    genom din tjänare Jesus Kristus.”

  16. Nja, det som jag avsåg var att vi bara har fått uppenbarelse om saker som angår oss.

    Den del av frälsningsplanen som vi inbjudits att delta i.

    Men jag tror att Guds totala plan övergår allt vi kan tänka oss.

    /Kjell


  17. F ö finns utveckling beskriven i Skriften själv. När Bibeln refererar till en tillväxt i kunskap och mognad, individuellt eller kollektivt, så finns det alltid en utvecklingstanke. Det finns också en utveckling i själva Skriftens lära, alltså en progressiv uppenbarelse i själva Bibeln. Se t.ex. dogmer om; ”livet efter döden”, treenigheten, och ”hedningarnas medverkan i frälsningsfolket” osv. Dessa insikter växte fram klarare och klarare, men skymtas mycket tidigt. Kristendomen är därmed inte en slags statyett, som ska poleras och dammas av. Idag kan inte ”de sista dagars judaister” eller de enda rättrogna, plocka fram det fulla arvet ur Bibeln och putsa av allt historiskt damm. Att Kristi sanna Kyrka först då skulle framträda är en konstruktion och reduktion. Kristen tro är snarare en organisk och levande tro. Kristendom är en relation till en person i, genom och under Hans egen kropp. Därför kan vi inte hugga bort en arm eller ett ben på statyetten, för att den ska passa bättre in i sammanhanget eller tidsandan. Vi kan framför allt inte hugga av huvudet från kroppen och sedan tro att kroppen inte behöver huvudet. På ett sammanlänkat och utvecklande sätt är Kyrkans tro och liv gemensamt; igår, nu och till evig tid. Den kyrkliga traditionen har inte förvanskat budskapet, då alla centrala läror för kristna, har ärvts från urkyrkans tro som är djupt förbunden med Skriften. Kyrkan är en kropp, Kristi egen mystiska kropp. Finns det inte en gemensam identitet i alla organismer som växer, utvecklas och mognar? Så även mellan 200-talets Kyrka och 2000-talets Kyrka.

    Kyrkan har alltid definierat dogmer bättre, klarare och exaktare, t.ex. Kristi två naturer. Hon har också dragit ut konsekvenserna av det som inte klart uttrycks i Skriften – men dock finns där – och söker att förklara detta med bättre termer, så t.ex. doplära och transsubstantiationsläran (men redan år 200 fanns detta fullt utvecklat). Kyrkan fastställde även gränser för vad som inte längre betraktades vara kristen tro. Där kristen tro utmanas har Kyrkan alltså en rätt och plikt att fastställa var gränsen går och hålla fast vid det som förmedlats. Din tro verkar vara utanför den gräns som kristendomen står för. Alltså gör du allt för att tillbakavosa och reducera apostlarnas tro. Om du ägnat några dagar åt att faktiskt studera Kyrkans arv hade du också blivit ”kristen”; nu verkar du ägna större delen av din tid att omtolka allt och misstolka Kyrkans tro. Konstruktivt? Ärligt? Troget? Trovärdigt? Troligt? NEJ!

    Lev väl och älska Gud i alla dina historie studier. Så kan Herren bevarara dig och föra dig dit där historien vilar och det eviga livet blomstrar. Amen!

  18. ”Israel – vems land?” ar titeln pa denna bloggpost.

    Manga gor ansprak pa Israels lilla landremsa och
    fragan har under arens gang resulterat i konflikter och krig
    da manga manniskoliv gatt till spillo.

    Vad sager Skriften? Jo att ”Jorden och allt vad darpa ar Herrens” –
    alltsa tillhor Israel Herren Gud sjalv.
    Han allena har aganderatt och beslutsratt.
    ….

    Funderade under det att jag undervisade mina elever i Australiens historia lite over vad jag tidigare under kafferasten last angaende den brannande fragan ”Israel – vems land?”

    Skulle kunna saga att Sir Henry Parkes’ (Australia’s ‘Father of Federation) pastaende angaende Australiens multikulturella tapestry aven skulle kunna appliceras pa Gudsrikets medborgare –
    ”ONE PEOPLE with ONE DESTINY”.

    Det ar ju namligen sa att i Kristus Jesus har skiljemuren rivits ner, jude och grek blir ETT i Kristus – medlemmar av ett och samma granslosa, osynliga rike pa vag mot samma mal.
    Halleluja!


    Ps.
    David, jag omfattar liksom du de reformerta teologernas bibliskt val forankrade nadesforbund.

  19. Anders Gunnarsson: ”Kyrkan har alltid definierat dogmer bättre, klarare och exaktare, t.ex. Kristi två naturer. Hon har också dragit ut konsekvenserna av det som inte klart uttrycks i Skriften – men dock finns där – och söker att förklara detta med bättre termer, så t.ex. doplära och transsubstantiationsläran (men redan år 200 fanns detta fullt utvecklat).”

    – Att dessa villoläror var fullt utvecklade redan är 200 visar att avfall inte behöver så lång tid på sig. Men när det gäller Kristi två naturer, så tog det några hundra år ytterligare att definiera och man behövde dessutom hjälp av den döda Euphemia. Definitionen är dessutom motsägande.

    Jag förstår inte hur evangelikala kristna litar på de frälsningsavgörande bekännelser som togs av en kyrka som redan år 200 avfallit så markant?

    Tack i alla fall för din omtanke!

  20. Avfall är intressant. Det låter illa och luktar illa och smakar ännu värre. Jag fascineras också av evangelikalas plockande i det dogmatiska kyrkliga smörgåsbordet. Allt som inte omedelbart faller i smaken kastas på avträdeshögen. Kul!

    Men tyvärr blir inte ditt förhållningssätt enklare. Att behålla NT, men tömma det från allt kyrkligt innehåll syns vara rejält åderlåtande.

    Konsekvent blir du om du blir Jehovas (och stänger av din hjärna) eller jude. Då kan du hata Kyrkan med all den konsekvens som där finnes. Att kasta ut gudabarnet med det kyrkliga dopvattnet och behålla den tomma baljan (NT); syns inte vara konsekvent för mig. Du misstror säkert den hållningen med. Men är det inte inkonsekvent? Katolik eller jude; allt annat syns mig vara kompromisser mellan Gud och egot och reformatorerna…

  21. Anders, jag vill tydliggöra att jag hatar inte kristna. Alla som har sonen har livet. 😉


  22. Så bra (katoliker älskar alla och kan se positiva saker i alla riktningar), men du är fortfarande inkonsekvent.
    Sonen hör hemma i Kyrkan. Är man kristen följer man i Kyrkans spår; och dess kristologi. Är man motståndare till henne; är det konsekventaste att lämna hennes kanon och allt hon stått för. Bli jude, men protestAnde av judiskt snitt känns bara som en onödig kompromiss. Varför leta efter en kvarleva runt apostlarna som sedan blev snabbt avfall; mot allt historiskt material och bibliska bevis (avfall är partikulärt i skriften)! Vill ni ha en egen liten protestplattform och därför snickrar ni ihop en egen religion; med det bästa från reformatorerna och judendomen?

    Jag förstår inte hur ni – eller andra protestanter – kan få ihop det att Guds nyskapelse förfaller direkt efter att NT är färdigskrivet? Eller när kommer antikrist in i Kyrkan? 200-talets Kyrka? Men hur vet vi då att NT är rätt kanon; det beslutade ju inte förrän sent 300-tal! Jag får inte ihop det! Upplys mig gärna.

  23. ”SÅ” och ”Anders”: Ni har glidit bort från ämnet. Saken gällde Israels plats i Guds frälsningshandlande. Var snälla och kidnappa inte bloggen för er egen diskussion.

  24. Anders Gunnarsson: ”Sonen hör hemma i Kyrkan.”

    – Israels Messias tillhör Israel (i första hand), han har mig veterligen inte konverterat till kristendomen. 🙂

  25. Michael G Helders, jag har lyssnat på den predikan du rekommenderade. Jag tyckte inte att det var något speciellt. Det var en medelmåttig utläggning om Messias uppståndelse. Ett oerhört viktigt ämne.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.