Treenighetslära och kristologi, del 6

Detta är nu sjätte inlägget i min serie om treenighetslära och kristologi. Övriga delar finner du här: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5.

Jag vill med serien förklara varför jag som kristen anser det självklart att tro och bekänna mig till den treenige Gud som den kristna kyrkan alltid och överallt har bekänt sig till och hyllat. Det har alltid funnits människor som ifrågasatt den kristna församlingens tro och lära. Det har alltid funnits dem som ifrågasätter den kristna tron att Gud har blivit människa i Jesus från Nasareth, det som vi kristna kallar inkarnationen. Argumenten är sällan nya och de dyker upp tid efter annan i olika skepnader hos olika individer och grupper, och det gör att vi kristna ständigt måste vara vakna och medvetet söka bygga vår tro på de skrifter som Gud har gett oss som grund för denna tro.

I mina tidigare inlägg har jag visat att man på ett tidigt stadium i den kristna församlingen hade en riktig ”högkristologi”. Dvs., en lära om Kristus som satte honom på en väldig mycket högre nivå än en vanlig människa. Efter en sammanfattning av vad jag tidigare skrivit om detta, kommer jag i detta inlägg börja titta på hur detta kan relateras till Apostlagärningarna.

Om man tar sin utgångspunkt i den judiska monoteism som kännetecknade Jesu och apostlarnas ursprungliga omvärld, ser man att judarna under denna tid inte spekulerade så mycket i frågor om Guds väsen, om vad Gud är, utan de talade mer i termer av vem Gud är. (Det ena utesluter inte det andra, men betoningen kan ligga olika). När judar skulle tala om det som är unikt för deras Gud, om det som skiljer ut honom från alla andra gudar som olika människor och folk tillbad, så betonade man framförallt, att Gud är den som har skapat allt annat och att han är helt ensam i sitt skapande, dvs. han skapade själv utan några mellanhänder eller medhjälpare eller representanter. Därför är också Gud den som har den yttersta makten över allt annat och den som slutgiltigt kommer att demonstrera denna makt vid denna tidens slut, när han låter en ny tid, en ny värld inträda. Eftersom denne Gud skiljer sig från allt annat i det att han är den som skapat allt annat som existerar, så är också denne Gud den ende som det är rätt att dyrka som Gud och hylla.

Aposteln Paulus, som skrivit de tidigaste av Nya testamentets skrifter, visar i sina brev tydligt hur han står i denna judiska monoteistiska tradition. I Rom 1:18–32 då han vill beskriva mänsklighetens fallenhet i synd och avgudadyrkan, beskriver han det bl.a. så här:

”De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen.” (Rom 1:25)

Detta är den klassiska gammaltestamentliga (se bl.a. 5 Mos och Jes 40-55)och judiska monoteismen och dess kritik av all annan gudsdyrkan. Därför är det särskilt intressant att läsa i 1 Korinthierbrevet, när Paulus vill förklara för de kristna i Korinth, att de inte kan delta i hedniska gudsdyrkan och delta i avgudaoffersmåltider i templen, även om de vet att det egentligen inte existerar någon annan Gud än den ende. När Paulus vill argumentera mot deltagande i dessa måltider, så kontrasterar han fel gudsdyrkan mot rätt gudsdyrkan:

”När det alltså gäller frågan om man får äta kött som har offrats åt avgudar, vet vi att det inte finns någon avgud i världen och ingen annan gud än den ende. Ty även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden – och det finns ju många gudar och många herrar – så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” (1 Kor 8:4-6)

Felaktig gudsdyrkan riktas alltså till dessa ”många gudar och många herrar”. Rätt gudsdyrkan, däremot, riktas till ”en Gud, fadern” och ”en herre, Jesus Kristus”.  Att tala om en Gud och att kalla honom den ende är traditionellt judiskt och gammaltestamentligt, men att infoga Jesus Kristus i denna gudsbild är unikt. I 1 Kor 10 där Paulus ytterligare fördjupar denna utläggning, skriver han:

Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor… Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?… har inte de som äter av offren gemenskap med offeraltaret? Vad vill jag säga med detta? Att det som offras till avgudar är något i sig eller att avgudar är något? Nej, men att det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka ur både Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord. Eller skall vi väcka Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han?” (1 Kor 10:14-22)

Observera att Paulus argumentation i ovanstående text faller platt till marken om inte Jesus Kristus är att betrakta som Gud med stort G, dvs. om Jesus bara vore en människa eller bara en ängel eller bara en människa eller en ängel som är upphöjd på något sätt eller mer än alla andra utrustad med Guds Ande eller vad som helst – dvs. om Jesus bara är en skapad varelse – då vore det lika mycket avgudadyrkan att dricka Herrens bägare och äta vid Herrens bord, dvs. delta i det vi kallar nattvarden. Enligt judiska gammaltestamentlig tro så var det endast rätt att dyrka den ende Guden. Antingen håller Paulus fast vid denna judiska tro här – och i så fall inkluderar han Jesus Kristus i denne ende Guds identitet – eller också predikar Paulus en ny variant av tvågudstro. Utifrån Rom 1, som jag citerade ovan, så är jag i alla fall övertygad om att Paulus håller fast vid den judiska monoteismen, men att han tillför den något nytt – han infogar Jesus Kristus i denne ende Guds identitet och han säger därmed att Jesus Kristus är Gud, att det är rätt att Jesus Kristus finns med i vår dyrkan av den ende Guden! (Orden om att väcka Herrens svartsjuka är också en direkt anspelning på 2 Mos 20:5 och 34:14, där Herren (JHVH) kallas Den svartsjuke i samband med förbud mot annan gudsdyrkan)

Och när Paulus dessutom i detta sammanhang (i 1 Kor 8:6) skriver att denne Jesus Kristus är den genom vilken världen är skapad, är detta också helt unikt och saknar helt motstycke i annan judisk religiös litteratur från den denna tid inklusive hela Gamla testamentet. Gud skapade nämligen inte världen genom någon annan eller tillsammans med någon annan, varken genom någon ängel eller någon människa eller någon annan representant. Det finns helt enkelt inte i GT eller i annan samtida judisk litteratur! Men här skriver Paulus detta om Jesus Kristus! Han skriver inte att Gud skapade genom sin vishet, genom någon abstrakt idé, genom någon smart uttänkt plan, utan genom en person – Jesus Kristus. Han skriver också om detta i Kol 1:15-17,

”Han (Sonen) är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.”

Allting, inklusive den synliga världen och den osynliga med änglar av alla slag, är skapat genom Sonen, som finns före allting och allting hålls samman i honom. Sonen, Jesus Kristus, är alltså skapare och skapelsens upprätthållare och självklart finns han innan skapelsen blev till (preexistens).

I Filipperbrevet skriver Paulus:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesus namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.” (Fil 2:6-11)

Denna text beskriver för oss det vi kristna kallar inkarnationen, hur Guds evige Son blir människa för vår skull och dör på ett kors. Hur han sedan blir uppväckt från de döda och upphöjd till Guds högra sida och får det namn som är över alla andra namn, Guds eget namn JHVH.  

Hebreerbrevets författare beskriver också denna fantastiska händelse. Han beskriver Sonen som den genom vilken Gud skapat allting, som den som upprätthåller hela skapelsen, och genom sitt användande av citat från GT så kallar han Sonen direkt för både Gud och skapare (se Heb 1) och därför är han också den som ska hyllas av alla, inklusive änglarna. I Heb 2 beskriver han hur Sonen för en kort tid blir ringare än änglarna i sin inkarnation, i sitt människoblivande då han blev som en av oss. Men att efter sin uppståndelse är han åter upphöjd till att sitta på Guds högra sida.

I Fil 2 står det att Jesus fått det namn som är över alla andra namn, vilket alltså syftar på Guds eget namn, JHVH. Därför ser vi också i Paulusbreven och i andra brev att det ofta är så att texter från GT som handlar om JHVH tillämpas på Jesus Kristus när de citeras i Nya testamentet. Se även Pär Stenberg om detta.

Sammanfattar man detta så här långt, så ser vi en lära om Kristus som brukar karaktäriseras som högkristologi. Jesus Kristus är en del av den ende Gudens identitet. Han är den genom vilken världen skapades, han kallas ibland både Gud och skapare. Han är den som ska dyrkas tillsammans med Fadern. Man åkallar därför också Jesu namn (se t.ex. 1 Kor 1:2). Han sitter på Guds högra sida och regerar och har fått det namn som är över alla namn, JHVH. I den skarpa judiska åtskillnaden mellan Skaparen och det skapade finner vi Jesus Kristus på Skaparens sida. Detta tal om Jesus innebär i praktiken att göra Jesus till Gud med stort G. Det finns ingen motsvarighet till detta i GT eller i annan judisk litteratur från denna tid. Gud kunde sända änglar och människor som sina representanter, att framföra Guds ord, att strida, att beskydda, och att göra diverse andra ting, men det finns ingen motsvarighet där någon representant för Gud är upphöjd till Guds tron, är skapelsens instrumentala orsak och finala orsak, både kallas Gud och åkallas och dyrkas som Gud, är upphöjd över alla andra varelser som finns, osv. Detta är unikt om Jesus och spränger samtliga ramar för vad som tidigare varit normalt inom judisk föreställningsvärld.

Och det är på grund av ovanstående tydliga tal dels om att det finns bara en enda Gud, och dels talet som gör Jesus till en del av denne ende Guds identitet (som skapare mm) som gör att senare tiders kristna treenighetslära säger, att vi tror på en Gud som existerar i ett väsen (dvs. det finns verkligen bara en enda Gud) men i tre personer (för Faderns och Sonens personer är åtskilda i dessa texter, och även Andens, som vi inte berört ännu). Det är på grund av bl.a. bibeltexter som ovan citerats som man också talar om inkarnationen, att Sonen blev människa. Dvs., steget mellan de formuleringar vi sett i breven här ovan och den kristna kyrkans klassiska formuleringar om treenighetsläran är faktiskt inte speciellt långt, vilket jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg.

Frågan har nu ställts (1) om vi kan hitta detta tal om Jesus Kristus i Apostlagärningarna och skulle Paulus verkligen ha kunnat få tala så länge i synagogor runt om i det romerska riket om han predikade ett sådant budskap om Kristus. Det har också i sammanhanget frågats (2) om Paulus och andra apostlar verkligen predikade om och trodde på en treenig Gud såsom den kristna kyrkan kom att göra senare under de närmast följande århundradena och framåt.

En något sånär klurig läsare anar nog här ett paket med förutfattade meningar eller dolda premisser bakom dessa frågor. För svaret är ju annars på ytan rätt så självklart:

(1) Paulus brev är skrivna tidigare än Apostlagärningarna och är uttryck för Paulus undervisning och förkunnelse. Många gånger i sina brev hänvisar han till vad han redan sagt till brevadressaterna muntligt, att han redan sagt det här och det här, att han bara påminner dem osv. Därför torde det vara självklart att breven är förstahandskällor till vad Paulus faktiskt predikade muntligt i olika sammanhang. Därmed har han med största sannolikhet sagt sådana saker som ovan i både synagogor och i andra sammanhang.

 Fick han då tala ett sådant budskap länge? Ja, det hände väl någon gång att han fick hålla på i tre månader i en synagoga (Apg 19:8), men det normala var väl snarast att han blev utslängd efter betydligt kortare tid (se t.ex. Apg 17:1-9, där han fick tala under tre sabbater och sedan bli utslängd; Apg 13 där han fick tala under två sabbater). Så den generella bilden man får av Paulus predikoverksamhet i synagogor är att den alltid blev kort, vilket också åsamkade honom stor personlig sorg (se t.ex. vad han skriver om detta i Rom 9-11 och 2 Kor 3).

Lukas, som skrivit Apg, har inte som ambition med sin historiska berättelse, att i detalj redogöra för vad Paulus sade i alla sammanhang, utan han sammanfattar i regel endast med några få ord vad Paulus sade och att det var en strid kring Paulus budskap, och striden handlar alltid om vem Jesus är – om Jesus är den som Paulus säger att han är, om detta stämmer med skrifterna. Man kan därför inte utifrån bara Apg eller ens med Apg i huvudsak göra sig en bild av vad Paulus faktiskt sade när han predikade i synagogor. Apg är som källmaterial här otillräckligt. För att kunna få en bild av detta, måste vi använda oss av Paulus brev. Man kan beskriva Lukas syfte med Apg på många sätt och man kan ha delvis lite olika tolkning av det. Men det var i alla fall inte, att i detalj redogöra för den kristna läran, även om han har ett teologiskt budskap. Hans syfte var mera att berätta om hur evangeliet spreds från Jerusalem och sedan vidare ut i världen tills det nådde huvudstaden Rom, det var att ge balanserad och fridfull bild av dess kanske mest kontroversielle förkunnare, det var att visa att den rörelse som det var så mycket strid om, egentligen inte själv var skyldig till striden, utan att det i stället var den förhärdelse som den stora massan av det judiska led av som var orsak till detta. Men, att gå in i detalj om läran – nej.

 Detta blir egentligen inte så svårt att smälta för en bibelläsare som har en något sånär fast tilltro till att både Lukas och Paulus talar sanning i vad de skriver, att Paulus i sina brev verkligen korrekt säger vad han själv undervisar (!) och att Lukas är korrekt informerad och inte förvränger saker och ting. Så när Lukas skriver i Apg 18:5, att Paulus vittnade i synagogan i Korinth varje sabbat att Jesus är Messias, så är det en mycket koncis(!) sammanfattning av vad Paulus faktiskt sade! Det känns liksom nästan lite onödigt att egentligen behöva säga det. Det är självklart! Och att Paulus predikoverksamhet i synagogorna tog slut ganska snabbt och abrupt för det mesta var inte på grund av att han bara sade två ord ”Jesus är messias”, utan på grund av allt som han kan tänkas ha sagt när han lade ut det budskapet, dvs även något av det högkristologiska.

Och med så pass korta sejourer i synagogor kan vi kanske inte heller räkna med att Paulus hann komma så långt eller så djupt i sin förkunnelse om Kristus, eftersom han ju förmodligen just i de sammanhangen också ägnade sig väldigt mycket åt långa utläggningar av diverse texter i GT som skulle bevisa hans budskap. När Paulus säger till de äldste från församlingen i Efesos,”jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan” (Apg 20:27), så säger han det till en grupp människor om vilka han säger, ”… kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar.” (Apg 20:31). Det är till församlingen i den stad där han var som längst tid i synagogan, tre månader. Men, det är alltså en tydlig information om att han under större delen av tiden i Efesos inte var i synagogan utan någon annanstans, och att han lär ha haft en hel del tid till att undervisa om det som står i hans egna brev. Så hur långt han hann i synagogan och exakt vad han sade där, vet vi inte. Lukas har inte berättat det för oss. I Apg 13 får vi ett referat av en predikan av Paulus, men vi får inget referat av den predikan där som ledde till att han blev utslängd, utom möjligen av slutklämmen som blev när de förkastade hans predikan. Alltså kan vi inte föra resonemang som går ut på, att om vi inte hittar saker som att Gud skapade världen genom sin Son, att Sonen var preexistent osv i de predikoreferat som finns i Apg, så predikade man inte om sådant. Ovanstående torde visa hur befängt ett sådant resonemang är. Den som ställer en fråga på det viset gör det med andra ord antingen väldigt ogenomtänkt eller också har vederbörande en dold agenda bakom frågan som styr de svar han vill ha eller anser sig få.

Några bifrågor till denna är: For apostlarna runt i synagogorna i imperiet och kallade Jesus för JHVH? Det självklara svaret är, naturligtvis inte! Ingen jude på den tiden, eller nu för tiden heller, uttalade det namnet. Det var helt enkelt för heligt. I stället sade man något annat, ofta Herren (på hebreiska Adonaj, på grekiska kyrios). Men, de for runt och citerade texter från GT som handlar om JHVH, och de tillämpade dessa texter på Jesus Kristus! Detta skedde åtminstone i Paulus fall förmodligen på grekiska, eftersom han rörde sig i den del av världen där de flesta judar talade grekiska och där synagogorna hade stora skaror av grekisktalande intresserade icke-judar som besökare, s.k. ”gudfruktiga”.

Kunde man verkligen tala så i judiska sammanhang, som jag påstår? Ja, uppenbarligen, och nej, uppenbarligen! Den moderna exegetiska forskningen har visat dels det man redan tidigare visste, men nu ser ännu klarare, att judendomen på apostlarnas tid var betydligt mer mångfacetterad och såg betydligt annorlunda ut än senare tiders mer snäva rabbinska judendom gör. Det var möjligt att tala om distinktioner inom Gudomen. Dels visar också denna forskning att det som t.ex. Paulus och Johannes skriver om Jesus saknar motstycke i annan judisk litteratur från denna tid. Det spränger ramarna. Så, man kunde säga saker då i synagogorna, som man inte kunde säga 50-100 år senare. Och de sade uppenbarligen saker som man inte kunde säga då heller, eftersom de konstant blev utslängda från synagogorna.

Kunde apostlarna säga saker om Jesus som inte redan fanns inrymda inom ramarna för vad som var acceptabelt inom dåtida judendom. Kunde de säga något nytt? Ja, varför inte? I synnerhet om den de talade om rent faktiskt är Guds evige Son som blivit människa och redan har sprängt ramarna för vad som var ”möjligt att tro” på den tiden, genom att som messias dö på ett träkors och sedan uppstå från de döda.

Trodde Paulus och andra apostlar att de var på gång med att skapa en ny religion? Nej, sannolikt inte. De trodde att evangelium om Jesus var den självklara fortsättningen på och betydligt fullare uppenbarelsen av vad Gud gjort tidigare och på vem Gud är, och en radikalt ny frälsande handling av Gud som var större än befrielsen från Egypten och givandet av Mose lag. Men det var Israels Guds fortsättning på sitt frälsande handlande. Men, hade apostlarna fått åka i tidsmaskin framåt några århundraden, hade de förmodligen bedömt det som att den kristna kyrkan var en halvgod förvaltare av deras budskap (spirande antisemitism och helgondyrkan hade de inte gillat, men treenighetsläran hade de definitivt ansett vara en sund utveckling av vad de själva tänkt), medan den rabbinska judendomen hade de nog ansett vara på väg att skapa sig en egen separat religion och förmodligen hade Paulus blivit ännu mer upprörd.

(2) Predikade då apostlarna om en treenig Gud eller trodde man på en treenig Gud på det sätt som den kristna kyrkan gjorde senare? Den något sånär klurige läsaren måste nog tycka att även en sådan fråga ger uttryck för samma dolda agenda som jag antydde tidigare. För självklart måste svaret på en sådan fråga bli nej! Det framgår om inte annat av det kursiverade ordet senare. Därför att begrepp som treenig, treenighet, en Gud i ett väsen och i tre personer, osv, är begrepp som formulerats senare, dvs efter apostlatiden. Då är det ju också logiskt rimligt att apostlarna knappast kan ha använt dem eller hur?

Den korrekta frågan borde i stället vara: Trodde och predikade apostlarna ett budskap om Gud, Jesus och Anden, som gjorde att senare tiders treenighetsformuleringar kan betraktas som ett korrekt och rimligt återgivande av apostlarnas budskap fast med andra ord? Och, som tillägg, levde de och praktiserade de den tron? Finns det sådant i t.ex. Paulusbreven, Hebreerbrevet och Apostlagärningarna som skulle kunna göra att vi besvarar frågan jakande? Ja, jag tycker mig se tydliga tecken på detta i hela NT. Och jag har redan antytt detta på olika sätt.

Jag tycker mig också finna detta i Apostlagärningarna på ett för mig förvånande tydligt sätt, även om inte alla de ovanstående punkterna från t.ex. Paulusbreven finns med så tydligt. Hur jag ser detta trinitariska tänkande i Apostlagärningarna, är ämnet för nästa inlägg i serien.

Övriga länkar: Aletheia och Haggaj.

12 reaktioner till “Treenighetslära och kristologi, del 6”

  1. Imponerande att du orkar föra upp det teologiska bloggandet på en högre nivå än flertalet andra bloggare. Jag får försöka mobilisera alla krafter för att sätta mig in i denna massiva genomgång av treenighetsläran. TACK till dig, Mikael!

  2. Mikael:
    Jag finner sådan glädje när jag läser dina inlägg. Jag skulle definitivt inte kunna gjort dom bättre själv. När jag ser din kärlek till Jesus Kristus vår Herre är jag viss om att din lön blir stor i Himmelriket.

    Då jag inte känner ditt livs historia kan jag heller inte med förståndet utgrunda hur detta blivit dig givet: – Att vara en sann Israels lärare. Min personliga erfarenhet i vår Herre Jesus Kristus är att detta inte kan vinnas utan ett pris av smärta. Låt nu inte min sinnesrörelse över vad du skriver uppbygga något ‘köttsligt’ inom dig, utan förbliv i din kallelse. Vet att prövningar ändå väntar framöver.

    Gud välsingne dig / Sefast Tronde

  3. Jag tycker Mikael är lika noggrann som Paulus, som också upprepar och förklarar allt in i minsta detalj, vilket gör hans texter i speciellt Romarbrevet ganska svårgenomträngliga. Men det är också väldigt härligt, och ovanligt, att alla detajer belyses och ingenting lämnas åt slumpen. Det tilltalar mitt analytiska sinne. Om denna serie, tillsammans med förhoppningsvis ytterligare några om grundläggande kristen tro, inte är lämpade för en superbra bok framöver – då vet jag inte vad som menas med en bra bok!

  4. Mikael, argumentationstekniskt har du gett dej på en av de svåraste saker som finns.

    Då menar jag inte specifikt temat i din serie bloggposter. Jag syftar på det svåra att beskriva en skog för dem som bara vill se träd och mossa och ljung och rötter och stenar.

    Jag tror att jag gör mej till tolk för väldigt många av dina läsare som sällan eller aldrig skriver, när jag påstår följande:

    Du har på ett rationellt plan sammanfattat det som de flesta av oss upplevt i ”hjärtat” redan när vi började våra stapplande steg som Guds barn. (Som Hans kommenterade hos Aletheia: ”De renhjärtade skall se Gud!” http://aletheia.se/2010/02/25/skogen-och-dess-tran/#comment-156171 )

    Den förberedelse, koncentration och tillgivenhet som detta måste ha kostat kan kanske inte alla inskatta.

    Mät inte bloggpostens värde i mängden reaktioner.

    Om alla som läser här skulle ge ett synligt ”Amen! Pris ske Gud!” skulle du redan haft tusentals reaktioner.

    Att temat anses viktigt, och går djupt, kan vi knappast tvivla på om vi har följt bloggdiskussionerna de senaste månaderna.

    En såningsman ser sällan direkt resultat av sin möda.

    En såningsman är du!

    /Kjell

  5. Tillägg:

    Vill belysa svårigheten med en bild som jag vill minnas att jag läste i en essä av C. S. Lewis för länge sedan.

    Den tilltalade mej kanske för att jag har en natur-vetenskaplig utbildning. Jag återger den fritt ur minnet:

    Vi föreställer oss att du ger ett vitt pappersark med en dikt skriven med blyertspenna åt en person som absolut inte kan läsa och inte har någon som helst aning om vad skrift är och, till sist, inte begriper sig på poesi.

    Men, denne person har tillgång till ett fysiskt och kemiskt testlaboratorium med högt avancerad apparatur.

    Han analyserar pappersarket både fysiskt och kemiskt och kommer fram till att det bara består av cellulosa, litet lim, kemikalier och krita. Han analyserar de svarta krumelurer som blyertspennan lämnat på pappret och kommer fram till att de består av grafit och kanske litet grand lera.

    Hans slutsats är att du bara fantiserar när du säger att det handlar om ett viktigt budskap som påverkar dej personligen. Han kallar dej ovetenskaplig och säger att du är en svärmare som tror hellre än vet.

    Det finns massor av saker som inte kan bevisas eller kvantifieras men som inte desto mindre är sanna.

    Det kommer alltid att finnas dem som använder dylika bedrägliga argument att förkasta sanningen.

    /Kjell

  6. Mikael Karlendal

    Instämmer med Kjell m.fl.
    Jag har rekommenderat din Blogg i Skutan/Bibelsamtal SMK och till vänner, som jag mött via Credo.
    Det jag tycker allra bäst om är det tydliga, begripliga spåket. Det jag tycker sämst om i olika Bloggares kommentatoravdelningar är generaliseringar t.ex. över P. Waldenströms teologi utan att jag får några bibelhänvisningar utan bara att tolkningen varit fel ända sen 300-talet.

    Det skall bli spännande, när du kommer till Apostlagärningarna.
    Peter Halldorfs bok: ”Andens folk” tyckte jag om.

    Guds välsignelse
    önskar
    Gunnel

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.