Treenighetslära och kristologi, del 2

Jag fortsätter här min utläggning om varför jag är en övertygad och helhjärtad kristen, dvs att jag tror på den kristna kyrkans klassiska lära om Gud som en treenig Gud, Fader, Son och Ande, som den t.ex. definieras i den niceno-konstantinopoletanska trosbekännelsen (som finns här på bloggen under fliken ”Trosbekännelse”). Den första delen av denna serie finns här. Jag skriver också detta med tanke på den diskussion som under de senaste veckorna förts på diverse andra bloggar, bl.a. här, här , här , här och här. Exemplen på inlägg från dessa bloggar kan mångfaldigas, detta är bara några. Nedanstående inlägg av mig är endast ett led i utvecklingen av min argumentation.

När man försöker förstå varför den kristna treenighetsläran ser ut som den gör, måste man gå tillbaka till tiden innan den överhuvud fanns. Man måste gå tillbaka till Jesu tid och se hur judarna talade om Gud. Man måste titta på det som kallas Andra templets tid (ca 520 f.Kr. – 70 e.Kr). Tiden har fått sitt namn efter det andra judiska templet som byggts under profeterna Haggajs (ej att förväxla med någon nutida bloggare) och Sakarjas tid och existerade fram till dess att det förstördes av romarna år 70 e.kr. Under denna tid hade den judiska tron på Gud utvecklats till en strikt monoteistisk tro och man dyrkade och erkände endast en Gud.

Jag vill på en gång säga, att jag vid skrivandet av denna text haft stor glädje och nytta av Richars Bauckhams bok Jesus and the God of Israel – God Crucified and Other Studies on the New Testament’s Christology of Divine Identity. Grand Rapids, Michigan: Wm B. Eerdmans Publishing Company, 2008. Jag rekommenderar varmt den boken till alla som vill förkovra sig i detta ämne.

Judisk monoteism – tro på en enda Gud – under denna tid var mycket medvetet monoteistisk. Morgon och kväll läste fromma judar den judiska trosbekännelsen (Shema), som börjar med 5 Mos 6:4-6,

4 Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en. 5 Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. 6 Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.

På denna tid (troligen) fortsatte sedan bekännelsen med dekalogen, de tio (bud)orden, vars första del säger:

6 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. 7 Du skall inga andra gudar hava jämte mig. 8 Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under jorden. 9 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud… (5 Mos 5:6-9)

Denna tro på den ende Guden, vars namn är JHVH, var alltså inte bara en intellektuell tro att det fanns bara just denne Gud, utan också en mycket stor medvetenhet om att endast denne Gud ska dyrkas och tillbes.

För de som dyrkar endast en Gud på detta medvetna sätt är den kanske viktigaste frågan: Vem är denne Gud? Inte,  vad är Gud? I den hebreiska Bibeln (vårt Gamla testamente) framställs Gud hela tiden, som en Gud som talar och handlar och deltar i skeendet. Gud framställs i bibeltexterna som en aktiv och handlande Gud, liksom människorna i berättelserna är aktiva och handlande. Då kan man ställa just frågan, vem är denne? Inte så mycket vad är denne?

 

Guds identitet – vem är Gud

Judarna talade med andra ord i termer av vem Gud är och inte i termer av vad Gud är. Judarna talade därför mer i termer av vad vi kan kalla Guds identitet (alltså på det sätt som människor har en identitet i en berättelse) och inte i termer av vad vi kan kalla Guds väsen eller Guds natur, som den traditionella grekiska filosofin gjorde, och som senare tiders kristen teologi skulle komma att göra. Men hur identifierade man så sin Gud eller hur karaktäriserade man honom?

Gud har ett unikt namn, JHVH, som bara han har. JHVH är alltså ett egennamn, inte ett annat ord för Gud. Men det är det högsta och heligaste av alla namn och bara den Gud som skapat hela universum kan bära det namnet. Namnet är så heligt att man inte får uttala det, på grund av risken att uttala det fel. Ofta sade man ett annat ord som kan betyder ”Herren” i stället för JHVH.  Därav 1917 års svenska översättning HERREN med stora bokstäver, för att skilja det från det andra ordet som betyder ”Herren”.

Risken att uttala det fel hänger samman med att semitiska språk som hebreiskan, använder endast konsonanter när man skriver. Men språken är uppbyggda på ett sådant sätt, att den som kan språket ändå vet hur ord ska uttalas, dvs med vokalljud och allt. Trots det, så finns ändå en mindre risk att man uttalar eller läser vissa ord fel, i all hast. Just därför att judarna  inte av misstag ville uttala Guds namn fel, dvs det namn som stavas JHVH, så började man därför med att läsa något annat där det stod JHVH. Det blev vanligt att i stället säga ordet adonaj som betyder Herren. När de judiska skriftlärda senare under medeltiden (masoreterna) började lägga till en typ av vokalhjälptecken över och under orden i bibeltexten, för att hjälpa läsaren att uttala texten rätt, så skrev man dit hjälptecknen för just ordet adonaj, och det blev då av kristna läsare misstolkat som att konsonanterna i namnet JHVH skulle uttalas med just de vokaltecknen och då resulterade det i att kristna i Europa av misstag trodde att Guds namn skulle uttalas Jehova (första a-tecknet i adonaj markerar ett svagt a-ljud som liknar ett svagt e-ljud). I den grekiska översättnigen Septuaginta (förkortat LXX) som gjordes under århundradena närmast före Kristus av judiska översättare, så översattes namnet JHVH med det grekiska ordet kyrios, som betyder Herren, vilket alltså avslöjar deras uttal. De flesta bibelforskare tror idag att JHVH uttalades Jahvé. Själv tar jag inte ställning i den frågan, utan säger helt enkelt Herren och om jag vill markera att det är just JHVH, så skriver jag just så. Men i 1917 års svenska översättning skriver de alltså HERREN med stora bokstäver, en i och för sig ganska klok skrivning enligt min uppfattning.

Av ovanstående torde framgå, att det vore att misstag om man tror att judar på Jesu tid bokstavligen skulle fara runt och kalla Jesus JHVH, av det enkla skälet att ingen jude på Jesu tid ens försökte uttala eller säga det namnet. Men frågan är om det finns en annan sammankoppling mellan Jesus och namnet JHVH i Nya testamentet som är av ett mer revolutionerande slag. Mer om det senare. 

Gud är känd utifrån Israels historia som en aktiv och handlande Gud. Gud är den som befriat Israel från slaveriet, förde dem till det land de fick inta, och som har handlat gång på gång i Israels historia till dom eller återupprättelse, frälsning. Som sådan handlar han också med nationerna och hela jorden.

Gud är den som har skapat allting. Hela universum är skapat av honom, alla andra varelser är skapade av honom, inklusive varelser som hedningarna dyrkade som gudar, inklusive änglar, inklusive människor, allt är skapat av Gud och är blott och bart skapade varelser skyldiga att tillbe och ära Gud. Det finns ingen annan gud vid JHVH:s sida, som det står t.ex.  i 5 Mos 4:35, ”HERREN är Gud (Elohim med bestämd artikel), och ingen annan än han” eller Jes 45:5, ”Jag är HERREN och eljest ingen, utom mig finnes ingen Gud (Elohim utan bestämd artikel).” Med andra ord, Gud är Gud med stort G, och han är den ende som är Gud/gud! Det finns ingen Elohim förutom honom!

Gud är ensam i sitt skapande. Som det står i Jes 44:24, enligt 1917: ”Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: Jag, HERREN, är den som gör allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden.” Gud har ingen medskapare. Han har gjort allt själv. 

Skillnade mellan Gud som skapare och allt annat som han skapat är fundamental. Det går en absolut skiljelinje mellan Skapare och det skapade, och dessa får icke sammanblandas. Här kan det vara värt att notera Paulus mycket skarpa betoning av detta i Rom 1:18ff. Där beskriver hans mänsklighetens ”grundsynd” som att de börjat dyrka det skapade i stället för Skaparen, att de inte tagit vara på kunskapen om Gud och ärat honom som Gud. Här är Paulus mycket traditionellt judisk, helt i linje med sin judiska samtid. (Den texten visar, att för Paulus så är bildförbudet synnerligen aktuellt och det är svårt att tänka sig att Paulus utifrån vad han skriver i Rom 1 skulle godkänna vare sig helgondyrkan eller användande av ikoner och liknande i gudstjänstsammanhang).

Gud är den yttersta härskaren över allting. Alla andra varelser är honom underlagda. Som högste härskare har Gud dock många tjänare, myriader av änglar och andra väsen tjänar honom och utför hans befallningar. Han kallas ju också ”härskarornas HERRE”, JHVH Tsevaot. Ingen av dessa varelser delar dock makten med HERREN, de är bara tjänare som gör vad de blir tillsagda. Gud härskar ensam på sin tron.

Gud är den enda man får dyrka och tillbe, eftersom det innebär att erkänna honom som den ende Guden. Som Jesaja skriver: ”Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena.” (Jes 42:8; se även 48:11 samt Jes 45:21-23 som citeras nedan)

Den ovanstående betoningen på skillnaden mellan Skaparen och det skapade är så fundamental för judarna på denna tid, att den skiljer dem från andra typer av filosofisk monoteism som fanns bland hellenisterna. Den typiska hellenistiska synen på en sådan högsta och enda Gud är att se det som en fråga om gudomlighet i varierande grad och på olika nivåer. Det kunde alltså finnas en högsta Gud, men sedan kunde det finnas olika grader av gudomlighet på alltmer nedstigande nivåer, och som därför också kunde dyrkas på respektive nivå.

Inom den icke-judiska religionen och religiösa tänkandet, föreställde man sig det gudomliga i form av en hierarki med den högste Guden överst och sedan flera nivåer av gudomlighet nedanför, olika gudar för olika himlakroppar, lägre gudar för atmosfären, jorden, gudomliggjorda människor och halvgudar, osv. Detta svarar mot hela den mångfald av gudsdyrkan som fanns i det antika samhället. Detta var otänkbart för judarna. All gudomlighet fanns samlad hos den ende Guden, hos JHVH, som skapat allt. Alla andra varelser är alltså skapade och är därför inte värda tillbedjan och dyrkan. På grund av just denna starka betoning på skillnaden mellan Gud och det skapade, så var judarna monoteister på riktigt. De erkände bara existensen av en enda Gud (monoteism) och på grund av det så dyrkade man bara en enda Gud (monolatri). Hellenisterna däremot (alltså även de som var s k filosofiska monoteister), i motsats till judarna, kunde mycket väl tänka sig (och de gjorde det också) att dyrka och tillbe gudar och gudomligheter på alla dessa olika nivåer, ”gudomligheten” var ju så att säga fördelad i olika grad på olika nivåer.

Gud kommer en dag att upprätta sitt herravälde över hela universum och då kommer alla skapelser att erkänna honom, JHVH, som den ende Guden.  Som Jesaja skriver:

”Förkunnen något och läggen fram det; alla tillhopa må rådslå därom. Vem har långt förut låtit eder höra detta och för länge sedan förkunnat det? Har icke jag, HERREN, gjort det, jag, förutom vilken ingen Gud mer finnes, ingen Gud, som är rättfärdig och som frälsar, nej, ingen finnes jämte mig. 22 Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen. 23 Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord, som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. (Jes 45:21-23) 

Endast Gud är evig, hans existen har ingen början och inget slut. (Denna punkt är väl den enda som kan sägas komma in på något som liknar det grekiska sättet att tala om Gud, om hans väsen. Men det utgjorde inget problem för judarna, utan när det gäller just detta mycket centrala hade de inga problem att låna termer och begrepp från grekisk filosofi. För exempel på icke nytestmentliga judiska skrifter som lånar begrepp från den grekiska filosofin, se Richars Bauckhams bok Jesus and the God of Israel, s. 247f.

 

Mellanfigurer (Intermediary figures)

Ovanstående rubrik är min översättning av det engelska uttrycket, på något sätt så låter det bättre på engelska, men vad gör man? Det är i alla fall en term som används om en typ av figurer som verkar befinna sig mellan vad som är vanliga människor och vad som är Gud inom judendomen. Många exegeter har velat finna en bakgrund till den senare kristna lärotvecklingen och högkristologin i dessa mellanfigurer. Man har velat se det som att det fanns en idémässig bakgrund i dåtidens judiska tänkande, som kan förklara varför de kristna först tänkte sig en Jesus som var en upphöjd herre och messias, och sedan med tiden utvecklade dessa tankar till en Jesus som betraktas som den andra personen i Gudomen.

Richard Bauckham är dock skeptisk till det sättet att tänka, eftersom han menar att om man utgår från de texter vi har från den tiden och betänker hur judarna under denna period så starkt betonade skillnaden mellan Skaparen och allt annat, så framgår det tydligt, att dessa s k mellanfigurer antingen helt och hållit befinner sig på skapelsesidan eller så är de helt enkelt olika aspekter på Gud själv. Här nedan refererar jag i korthet vad han skriver om detta (Ibid, s. 13-17). (Det finns väldigt mycket att skriva och säga om detta, men jag väljer att göra det rätt kort, eftersom jag finner följande ganska trovärdigt, speciellt om man ser det utifrån bibeltexterna i GT.)

Höga änglar eller patriarker. Det finns gott om texter i utombiblisk religiös judisk litteratur som handlar om de allra högsta änglarna och om upphöjda patriarker. Dessa framställs dock aldrig som att de deltar i Guds skapande. Det är något som Gud gör uteslutande själv. Vissa texter talar om någon form av änglaråd som Gud har till sin hjälp när han styr över kosmos. Men dessa änglar är inte Guds medregenter, de är Guds tjänare, de är ju skapade varelser, och texterna visar konsekvent att dessa höga änglar alltid avböjer att bli dyrkade eller tillbedda. Endast Gud är den som ska tillbes. De sitter aldrig bredvid Gud på hans tron, de står inför honom. Det finns ett exempel som delvis är ett undantag från detta, och det är Människosonen i den bok som kallas Parables of Enoch. Han ska vid Domens dag sättas av Gud på Guds tron och döma i Guds ställe. Han ska också tillbes. Men, han deltog inte i skapelsen, han har ingen gudomlig status nu. Därför är detta ett undantag som bekräftar en regel, enligt Bauckham.

Personifierade eller hypostatiserade gudomliga aspekter. Dessa begrepp används när man vill beskriva hur litteraturen talar om sådant som Guds Vishet och Guds Ord. Exempel på texter av detta slag är Ords. 8 och Vish 7. I texter av detta slag kan man se att det talas om i detta fallet Visheten som det var en person som var Gud behjälplig vid bl.a. skapelsen. Det finns många fler exempel. Men gemensamt för dem är att det ändå framgår att Visheten eller Ordet eller vad det nu är som framhävs, inte är något som är skiljt från Gud själv. Ibland är det bara uttryck för ett poetiskt språkbruk, ibland kanske det ger uttryck för möjligheten inom judiskt tänkande att kunna föreställa sig en differentiering inom Gud själv. Men det är aldrig frågan om väsen som kan tänkas separat ifrån Gud. Visheten och Ordet är alltid en del av Guds identitet i motsats till alla andra s k mellanfigurer.

Jag avrundar nu detta inlägg. Inte mycket kristologi här, alltså! Men, denna judiska syn på Gud som är grundad på Gamla testamentets skrifter  bildar förutsättningen och bakgrunden för att vi ska kunna förstå vad Nya testamentet talar om. För dem som eventuellt tycker att vissa delar är lite svårbegripliga eller onödigt teoretiska, vill jag endast uppmana att läsa de bibeltexter jag citerat ovan och begrunda det extra noga, eftersom det kommer att ha betydelse för det som följer. När Nya testamentets författare talar om Jesus, så gör de detta utifrån detta judiska perspektiv på vem Gud är, inte utifrån några teorier om Guds väsen eller natur, inte utifrån föreställningar om gudomliga hierarkier och nivåer mellan den högste Guden och skapelsen. Det är mycket spännande, kan jag lova…

11 reaktioner till “Treenighetslära och kristologi, del 2”

  1. Ja, det var ju mycket upplysande, och jag fick lära mig en del som jag inte visste förut, men strider på intet sätt mot det som jag visste förut, utan är en fördjupning. Tack, Mikael!

    Tendensen att upphöja delar av skapelsen till gudar, är ju mycket vanlig i vår tid. Och det var ju också grunden för den fornnordiska hednatron, där asagudarna representerade olika naturkrafter, särskilt tydligt Tor = åskan.

    Det KAN faktiskt vara nyttigt att studera andra religioner, även om en del kristna tycker att det inte är uppbyggligt, för då får man liksom ett utifrån-perspektiv på kristendomen, som gör att man lättare förstår det UNIKA med judendom /kristendom.

  2. På tal om asatron så läste jag för inte så länge sedan att kristendomen kom som en befriare för folk som trodde på vålnader, spöken, tomtar, småknytt och inte vågade leva fritt pga av allt detta. Kristendomen befriade från denna föreställningsvärld! Folk kände sej fria, man vågade sej på ett helt annat sätt igenom dom stora svenska barriärerna: Ödmården, Tiveden, Kolmården, etc. Nåt som jag inte alls tänkt på innan jag läste om asatron. Men idag så beskylls just kristendomen för att skuldbelägga, injaga skräck och vara sagot o sägner… Medan new age-religionerna med alla sina väsenden, hemliga kunskaper och nyupptäckta helandemetoder skördar framgångar. Förstå den logiken!

    1. Ja, beskrivningen av hur judarna under andra templets tid uppfattade Gud, är självaste förutsättningen för vad som sedan sägs om Gud och Jesus Kristus i Nya testamentet. SÅ försöker hoppa lite för snabbt fram här. Men, om han lusläst vad jag skrivit lite mer och förstått vad jag skrivit, så hade han kanske bort ta sig en liten funderare om han inte är mer hellenist än jude! 😉

  3. Tack pastor Karlendal för din genomgång av väl kända fakta. Bra att du visade på den felläsning som gjorde att man talar om Jehova som Guds namn, då hamnar ju också den felstavade gudens ”vittnen” i en märklig position. 😉

    Jag tycker du gjorde en alldeles för stor affär av ”vem Gud är” och ställer det mot ”vad Gud är”. Bibeln talar ofta om båda sakerna. Gud är Abraham, Isak och Jakobs Gud. Han kallas ofta för Israels Gud och en gång tror jag för hedningarnas Gud. Han är den Gud som gjort under med Israels folk. Vad Gud är beskrivs också av alla de olika titlar och namn han har som beskriver hur och vad han är. Men förmodligen har du poängterat detta för att det skall stödja din nästa artikel. 😉
    Var vid gott mod!

    1. SÅ, det är naturligtvis så, att även judar funderade över vad Gud är och att icke-judar funderade över vem Gud är. Det är inga vattentäta skott, inget antingen-eller här. Däremot kan säga, att det kanske ligger en viss tonvikt i talet på frågan om vem Gud är hos judarna. Att han är den som skapat allt annat, att det är en vattentät skillnade mellan Gud och det skapade, att han regerar överallt, är viktigare än att fundera över Guds väsen. De kanske inte hade lika stor anledning att fundera lika mycket över frågan om väsen.

      Diskussionen om titlar är viktig, men inte så viktig som man gjorde den till under mitten av förra århundradet. Jag kommer att visa det i senare inlägg, och givetvis har jag stöd av forskningen! 😉

      Ja, även välkända fakta måste ju upprepas. Vi kan ju inte förutsätta att allt sådant är allmängods idag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.