Apostoliskt nätverk

När det gäller frågan om det s k  apostoliska nätverket som Dagen skriver om idag, så kan man ha lite olika synpunkter. Vi har i frikyrkan å ena sidan en demokratisk föreningstradition där man ska hålla omröstning om allt och pastorn är bara en jämlike i det kollektiva ledarskapet. Å andra sidan har vi också haft en lång tradition, i alla fall i pingströrelsen, med starka ledare. Pastorer som utifrån sin personliga och/eller andliga auktoritet ändå har kunnat styra och ställa lite som de vill.

Jag är väl egentligen varken för eller emot ett s k  apostoliskt nätverk. Jag kanske inte är fullt så övertygad om att det är rätt att klistra etiketten ”apostel” på allt och alla, men jag kan definitivt se utifrån Bibeln och historien att det finns ett ledarskapstomrum i de sammanhang som försöker sig på ett renodlat egalitärt och kollektivt ledarskap. Om en pastor/föreståndare i en församling inte ”vill” vara föreståndare, inte vill vara ledare (i singular), då kommer någon annan eller några andra att ta den platsen, det utrymmet. Om man å andra sidan, försöker sig på att köra ett enmansledarskap i mer hierarkisk form, så fungerar det inte heller så bra i vårt land. Och exemplen på missbruk är många.

Det är inte helt entydigt i NT hur det ska vara, trots att så många vill anse sig som helt bibliska och anser sig bara läsa ”som det står”. Vi har exempel i Bibeln där man kan tolka det som om det var ett kollektivt ledarskap. T.ex. i Apg 20 där Paulus samlar de äldste från Efesus, där verkar det inte vara någon som står över eller under. Men vad har å andra sidan Paulus för roll i sammanhanget? Läser man vidare i Apg och i Gal så ser man att Jakob hade en sorts högste ledarefunktion i församlingen i Jerusalem. I princip kan man säga att apostlakretsen med medarbetare tycks ha haft en övergripande ledarfunktion gentemot äldstegrupperna i de olika församlingarna. I Apg 15 ser man dock apostlarna och de äldste tillsammans utreda en fråga av både teologisk och praktisk karaktär. Men, det är inte något som utreds på ett församlingsmöte. Apostlarna och Jakob tycks dock ha den ledande rollen.

Frågan är då förstås: Försvann det ledarskapsuppdraget eller funktion efter apostlagenerationens död? Eller ska någon annan fylla det tomrummet? Är församlingar av modell Jerusalem, med en ”Jakob” i ledningen, modellen? Ska kanske mindre församlingar på landsorten runtomkring underordna sig en sådan ”Jakob”?

Min kanske största fråga dock, när det gäller det s k apostoliska nätverket gäller dock något annat: Är dessa bröder villiga att underordna sig Skriften och den sunda läran? Självklart, svarar de givetvis samfällt! Men frågan är om det är Bibeln och den sunda läran som är högst, eller om det är min ”personliga uppenbarelse över den”? Dvs, tror jag att Gud har talat till mig och förklarat vad Bibeln betyder, och att det alltså egentligen är detta ”gudomliga tilltal” som är högsta auktoritet, snarare än Bibeln själv förstådd utifrån vårt gemensamma bibelstudium utifrån sunda bibeltolkningsprinciper?

En del människor sätter så att säga Bibelns auktoritet ur kraft genom sina personliga tilltal från Gud. Jag säger inte att någon i det apostoliska nätverket gör det. Jag känner ingen av dem personligen och har knappt lyssnat på någon av dem, så det vore förmätet av mig att påstå det. Men, det jag här skriver är en generell fråga som kan vara viktig att fundera över i våra pingst/karismatiska sammanhang.

14 reaktioner till “Apostoliskt nätverk”

  1. All statistik visar, om jag förstått rätt, att de församlingar som växer kraftigast runt om i världen har ett s.k. apostoliskt eller liknande ledarskap.

    Samtidigt är det mig egen erfarenhet som pastor och involverad i församlingarbete sedan barnsben att samma församlingar som snabbt växer kan lika snabbt försvinna. Denna typ av församling faller lätt när dess pastor faller i någon typ av synd

    /D

    1. Ja, det ligger en hel del i det du skriver, Daniel, när det gäller församlingar inom det vi i Sverige skulle kalla väckelsekristna sammanhang. Men måste man vara antingen för ett helt egalitärt och kollektivt ledarskap där ingen är mer ledare än någon annan, eller för ett apostoliskt ledarskap där en ledare har i princip oinskränkt makt? Finns det inte en medelväg och är det inte en medelväg vi ser i NT?

  2. I Sverige har det varit så att mission har i huvudsak bedrivits i andra länder och det är ju bra. Men vad som inte är bra är att man glömt sin egen omgivning. Det verkar som om det här nätverket också har fokus på att vi skall vinna människor i vår närhet och det är beundransvärt.

  3. Håkan. Amen
    Mikael: ”Finns det inte en medelväg och är det inte en medelväg vi ser i NT?”

    Ursäkta min nostalgi men, jag upplever att den tidiga pingströrelsen vad den rörelse som i vår tid kommit närmast NT’s församling.

    Men, den föreningskristendom som vi på något sett evolverat till är svår att förstå sig på.

    Hur vi i Sverige kommer upp på banan igen är en fråga som jag brinner för.

    /D

  4. Citat:”….man vill forma församlingar som liknar de som fanns i urkyrkan och som man kan läsa om i Apostlagärningarna. Och då gäller det inte bara synen på ledarskapet, utan även hela livet som Apostlagärningarna presenterar, med under, tecken, änglabesök, visioner och drömmar och allt sådant.”

    Min kommentar: Intet om synd och nåd, här inte. Men det hade jag inte heller förväntat mig.

  5. Bra inlägg och tankar.

    Jag har varit på flera av nätverkets träffar och det har aldrig diskuterats något om hur en församling bör ledas. Fokus har varit på att leva ett liv likt ”apostlarna” i den första församlingen, (därav namnet Apostoliskt nätverk). Med ett sådant liv menas ledning av den Helige Anden, se människors frälsning, använda de andliga gåvor man fått, se under och mirakler. Eller som Amritzer sa i artikeln; ”Och då gäller det inte bara synen på ledarskapet, utan även hela livet som Apostlagärningarna presenterar, med under, tecken, änglabesök, visioner och drömmar och allt sådant.”

    Skulle vi leva sådana liv och verkligen se Gud närvaro och verkan i och genom våra liv, om människor blir frälsta som på bibelns och urkyrkans tid tror jag ledarskapsstrukturen i församlingen skulle spelar mindre roll. Tror vi skulle vara upptagna med att tänka på annat. 🙂

    Tycker det är ganska intressant med ordet ”apostel”. Och även ”profet” många gånger. Dessa två, av de
    fem tjänstegåvorna, (Ef. 4:11), möts alltid av starka reaktioner. ”Lärare, herde och evangelist” är accepterade på ett helt annat sett. Någon som sett samma sak? Någon som vet vad det kan bero på? ”Apostel” betyder typ ”utsänd” på grekiska, dess latinska motsvarighet ”Missionär”, verkar ha fått en helt annan innebörd?
    Pratar inte om självutnämda titlar och positioner. Finns ingen anledning till de. Funktionen och frukten är ju det viktiga, inte titel och etikett. Kan det ha något med den svenska jantelagen att göra? Ligger det i dessa tjänstegåvors natur att göra anspråk på att höra från Gud mer och tydligare än vad andra, ”vanliga medlemmar” kan göra? ”Ingen borde kunna höra Gud tydligre än någon annan”, ”Gud vill använda alla människor på exakt samma sett.” Eller?
    Tror att det är viktigt att församlingen och Kristikropp byggs upp på alla dessa fem ”pelare”. Det verkar Paulus också tycka (Ef. 4:12).

    Mvh

  6. Ola: Det var nog ingen trosbekännelse Amritzer ville göra uttryck för i den meningen. Självklart tror man på nåd och synd. Vad tänkte du på? Vidareutveckla gärna.

    Mvh

  7. Församlingen bygger på dom 5 tjänstegåvorna,evangelisten, läraren,herden, aposteln,profeten.Därför saknas under och tecken i många församlingar men det finns tack gode Gud undantag där den inte byggs på mänsklig kraft.

  8. Jag förstår inte riktigt din frågeställning här….Vad spelar det för roll hur ett arbete i Guds Rike utförs – så länge det är Gud som verkar i detta arbetet. I slutet av åttiotalet fanns det tex 5,6 olika trosförkunnelse församlingar i Göteborgsområdet – i dag finns inte en enda av dessa kvar, kanske nya tagit vid? Det jag vet är att inga av dessa halvdussinet finns kvar. Var det då Gud som verkade i dessa och vad det Gud överhuvudtaget från början? Jag personligen tror inte det utan istället var det olika personer som gick på bibelskola och därefter blev så entusiastiska och trodde Gud kallat dom att starta en församling, typ. Om jag har fel ….varför finns de inte kvar?

  9. Calle skriver:
    ”Det var nog ingen trosbekännelse Amritzer ville göra uttryck för i den meningen. Självklart tror man på nåd och synd.”

    Min kommentar: Hur självklart är det att en modern kristen ledare betonar nåd och synd?

    Paulus kämpar hårt MOT ”väldiga apostlar”, som hänvisar till under, tecken, änglabesök, visioner och drömmar. Paulus själv låg lågt i frågan, fastän han både hade blivit uppryckt till tredje himlen och varit med om mer än de flesta. När det gått fjorton år berättade han att han varit med om något ”outtalbart”.

    Ett vanligt ”knep”, för att komma in i detta övernaturliga, är att förneka att man är en syndare, och försöka framkalla ett ”rättfärdighetsmedvetande”.

    ”Tricket” går ut på att undvika bekänna sig som ”en syndare frälst av nåd”.

    Det värsta man kan citera för den som ”tränar sig”, för att komma in i det syndfria övernaturliga är:
    Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. 1 Joh 1:8

    Jag läste bibelstället häromdagen, för en god vän till mig, när han bestämt hävdade att han INTE syndat på flera veckor.
    Tråkigt nog tappade vi omedelbart samtalskontakten, och blev tvugna att byta till något neutralt, om begagnade bilar.

    Jag förstår att min vän, bara ville uttrycka att han var ”rättfärdig i Kristus”.
    Enligt John Wimber, så är den vanligaste anledningen till synd, en bristande medvetenhet om sin nya identitet. (Helandets Kraft, sidan 88)

    Min vän har i två års tid underställt sig ”Apostoliskt ledarskap”. Det är där han lärt sig .

    JOHANNES AMRITZER:

    ”I ett förbund finns det rättigheter och skyldigheter. Man har rätt att begära av den andre (Gud) allt som han äger, även om han inte skulle vilja ge det. I ett förbund kan man faktiskt gå in och både begära och ha rättigheter.” Dagen/Petrus 21 sept 2001

  10. Alla apostoliker får ursäkta men det första jag tänker på när jag läser om moderna apostlar är maktmissbruk, Karisma Center, pastorer som inte tål att ifrågasättas, som tror att de är allsmäktiga. Jag tycker lika illa om genomdemokratiska församlingar som genom olika typer av kupper kan besluta vad som helst, se Norrmalmskyrkan.

    En andlig ledare måste kunna driva visioner framåt, men förverkligandet av dessa måste förankras i församlingen, så att det heter att ”den Helige Ande och vi har beslutat”. En andlig ledare måste framförallt vara ödmjuk och inse att han inte är en gudom utan kan göra fel och kan köra på av egen vilja utan att Guds vilja är inblandad. Det sistnämnda har jag tyvärr svårt att tilltro unga predikanter som kommer laddade direkt ur en bibelskola. Ett bra tips vore att vara ute i arbetslivet hos vanligt folk ett antal år och lära sej hur Svenssonliv ser ut. Ett annat bra tips är det som Hanny Mandey, föreståndare för den indonesiska pingströrelsen förordar, att skicka unga predikanter till nya områden där de är tvungna att helt bli beroende av Guds kraft för sin fysiska överlevnad. Då blir man ödmjuk, detta är en bra skola för alla som vill vara en ledare. Den siste ska bli den förste och den minst värde ska bli den störste… Tänker även på Elimrörelsens ledare i London, Wynne Lewis, som menade att ingen egentligen kunde bli pastor utan att ha gått igenom svåra trauman i livet. Det ger ödmjukhet. Se på en stor ledare som Mose, 40 år av förberedelse i öknen, Josef, 17 år i fängelse, osv.

    Har inga problem med kristna auktoriteter men har problem med autoritära kristna, som agerar i egen kraft, utan att Gud är inblandad, ibland ovisligt, ibland med avsikt.

  11. Viktigt ämne! Visserligen ser det ut som att Jakob hade en mer framträdande roll än de övriga äldste, i Jerusalem. Det kanske han hade, men han var samtidigt underordnad det övriga ledarskapet. Det står ”Underordna er varandra i Kristi fruktan.” Ef 5:21. Detta bud kan knappast ha undgått Jakob och de övriga äldstebröderna i Jerusalem. Alltså handlade det om ett kollektivt ledarskap som underordnade sig varandra. Något Mose-ledarskap ser jag inte i NT (alltså ingen ”påve” heller), förutom hos Kristus, dvs Mose utgör en skuggbild och förebild till Kristus.

    I 2 Kor 12:12 står det att bl a ”kraftgärningar” kännetecknar tjänstegåvan apostel. Det lär diskvalificera många som själva har tagit sig ”titeln” apostel (det är ingen titel utan en tjänst).
    Principen för erkännande av tjänstegåvor ser vi i Apostlagärnigarna där Filippus, i kap 8, manifesterar evangelistens tjänst, men först senare Apg 21:8, får omnämnandet evangelist. Denna princip gäller för de övriga tjänstegåvorna också. Först funktion och sedan erkännande från församlingen.
    Det är alltså inte vi själva som kan ta oss någon ”titel”.

    Verkliga apostlar saknas i Sverige idag. Jag säger inte att det inte finns någon. Jag vet inte, men det finns ingen av den första församlingens kaliber, i alla fall. Jag tror inte att det finns någon som har gått in i sin fulla kallelse, vad det gäller denna tjänst, i vårt land. Det skulle behövas, bl a för det var de som urskiljde vilka som skulle tillhöra ledarskapet i de olika städerna.

  12. Jag haller med dig Wildwest i det du skriver. Men jag tror pa apostolisk kristendom – med det vill jag inte saga att jag i det lagger ´en ledare som styr sitt folk med jarnhand,´ men nagon som vet vad Gud har kallat dem till och gor detta med en iver som Paulus gjorde.

    Apostel betyder ´utsand´ eller ´nagon som ar sand,´ och nar vi laser Apostlagarningarna ser vi manniskor som tex Paulus som var utsand till att forkunna evangelium – oppna manniskors ogon sa att de ser Jesus och omvander sig till Honom. Tecken och under foljde dessa manniskors tjanst och skall aven folja oss – ifall vi har en apostolisk kallelse.

    Det ar ju trakigt att nar manniskor hor ordet ´apostel´ sa ar det forsta man tanker pa: egoistiska auktoritare ledare (pastorer) som bara tanker pa hur man skall mjolka andra manniskor for att forsoka anvanda dem for att tjana nagot pa dem. Istallet bor man tanka pa Paulus som gav sitt liv for att utfora det kall som Jesus hade givit honom. Han levde ofta pa gransen till att do for detta kall. Han levde hela tiden ett liv for andra, for att andra skulle fa mota den Jesus han sjalv en gang mott.

    I det sammanhang vi arbetar sa anvander kineserna ordet ´apostel´ till de som har en storre tjanst an att bara vara pastor pa en plats. De har en mer overseende tjanst dar man reser till manga olika platser for att overse forsamlingsarbetet.

    Vi maste borja anvanda Ef 4:11 i vart forsamlingsarbete och inte bara delar utav det. Var inte sa negativa till order apostel bara for att vissa manniskor har anvant det till sina egna syften.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.